Det finns en mycket trevlig intervju med Alex Epstein, från Ayn Rand-institutet, på radiostationen KRMS. I intervjun förklarar Epstein hur dagens utveckling i USA påminner väldigt mycket om utvecklingen i Ayn Rand roman Atlas Shrugged, hur orsaken till den ekonomiska krisen är för mycket konsumtion, varför den primära boven är centralbanken och att lösningen är laissez-faire kapitalism inom bankväsendet. Med mera.
Kategori: Objektivism
Those who fight for the future, live in it today
Miljörörelsens argumentation vilar till stor del på begreppet ”ekosystem”. Vad är ett ekosystem? En vanlig ordboksdefinition lyder: ”ekosystem”: ”ett biologiskt samhälle av interagerande organismer och deras fysiska omgivning.” Enligt denna definition är vad som helst, inklusive hela jorden, en del av ett ekosystem eller ett ekosystem. Varför är detta begrepp, ”ekosystem”, så viktigt för miljörörelsen? De som talar om ekosystem vill förmedla att allt här på jorden hänger samman i någon mening. Hur ett djur kan leva beror på hur andra djur lever i samma omgivning. Slutsatsen som miljöaktivisterna vill få oss att dra är alltså denna: Om vi inte tänker på miljön, då kommer andra djurs omgivning att påverkas. Då påverkas andra djur. Det i sin tur påverkar andra djur, som i sin tur påverkar andra djur. Som i sin tur, till slut, på något sätt, påverkar oss människor. Därför, säger de, ligger det i vårt rationella egenintresse att inte blunda för hur vi alla sitter i samma båt. Därför bör vi tänka på den ”biologiska mångfalden”: om vi alla är väsentligen beroende av varandra, då är alla arter lika viktiga för vår överlevnad. Människans intressen och behov är, i längden, inte viktigare än några andra levande varelsers intressen och behov. Ska vi överleva, måste vi se till att alla andra överlever också, genom att tänka på andra. Detta är deras argument.
Mer konkret betyder detta sluta producera, sluta handla, sluta resa. Vilket i förlängningen betyder sluta leva med en modern industricivilisation. Vilket i förlängningen betyder att miljarder människor som under förindustriell tid inte hade en chans att leva bortom sin 30 års dag, måste ge upp den möjligheten. Redan här blir det tydligt hur miljöaktivisterna väger mänskligt liv: att andra levande varelser ska behöva maka på sig för våra intressen och behov är inget de tänker på; de tänker endast på att vi ska maka på oss för andra. Att det kommer sluta i att miljontals om inte miljardstals dör, rör uppenbarligen inte miljöaktivisterna ryggen. Så mycket för att de ”egentligen” bara bryr sig om människans långsiktiga överlevnad. Så mycket för att de ”egentligen” bara är ute efter ”en harmoni med naturen” eller en ”hållbar utveckling”. Hållbar för vem? Inte för människor, den saken är säker.
Finns det ekosystem? Ja. Men följer det för den sakens skull att människan måste ”rätta sig i ledet” och börja ”respektera” naturen? Nej. Varför? Därför att de antar en sak som definitivt inte stämmer, nämligen att ekosystem är konstanta, oföränderliga, perfekta harmonier som endast kan rubbas av människans inblandning i naturen samt att alla försök att rubba denna perfekta harmoni, endast kan sluta illa. Detta är definitivt inte sant. Naturen är inte konstant. Det finns en hel vetenskap som förklarar otaliga förändringar och otaliga fenomen som helt vilar på denna förändring, nämligen evolution. Och att arter utrotas beror inte bara på ”interaktionen” mellan organismer, en ”interaktion” som aldrig kan beskrivas som en ”harmoni”, det beror förstås också på att den fysiska omgivningen ständigt förändras. Det finns också en hel vetenskap som söker redogöra för dessa fenomen, nämligen geologi.
Faktum är att nästan alla levande varelser som någonsin har existerat har blivit utrotade, helt utan människans inblandning. Utrotningar innebär slutet för en del levande varelser. Men för andra innebär det en början. Ayn Rand noterade att i samband med att nästan allt liv på jorden utrotades tillsammans med dinosaurierna, innebar det inte på något sätt slutet för allt levande. Det innebar en chans för levande varelser som inte hade samma chans under tiden dinosaurierna dominerade, nämligen däggdjuren. Det är helt enkelt inte sant att bara för att det finns något samband mellan alla levande varelser och vår fysiska omgivning, skulle det medföra att den biologiska mångfalden är något vi till varje pris måste bevara, för vår egen långsiktiga överlevnads skull. Den slutsatsen följer uppenbarligen inte av verklighetens fakta. Och nästa gång man hör miljöaktivisterna skrika om behovet av att offra mänsklig välfärd för den biologiska mångfaldens skull, då bör man påminna sig själv om hur mycket faktisk vetenskap de faktiskt blundar inför.
Faktum är att om det är någon varelse som är allra minst beroende av andra levande varelser för sin egen överlevnad, så är det just människan. Alla andra levande varelser måste anpassa sig till sin omgivning för att överleva. De som inte kan anpassa sig dör. Det måste inte människan och skulle hon försöka sig på en sådan sak, då skulle det få förödande konsekvenser. Försök bara föreställa er konsekvenserna av att försöka överleva utan att exploatera naturen, utan genom att ”anpassa sig” till naturen så som den är, utan mänsklig ”manipulering” av något slag. Försök föreställa er en värld utan läkemedel, teknik, bilar, mat, bostäder, energi, kläder, och så vidare. Detta är inget som ”växer på träd”. Nej, allt människor behöver för att måste vi producera, men för att producera det måste vi förstå världen. För att förstå världen måste vi tänka, vi måste använda oss av vårt förnuft. Ta bara en sådan enkel sak som mat: Vi har inga instinkter som talar om för oss vad vi kan äta eller hur vi får tag på vår föda eller om vi måste tillreda den och hur vi i så fall gör det eller om vi kan spara vår föda till senare och i så fall hur vi gör detta. Etc. Människan kan och bör alltså anpassa naturen efter hennes behov med hjälp av förnuftet.
Massvis med djurarter har under miljontals år dött ut eftersom de inte kunde anpassa sig till klimatförändringar. Det finns inget som säger att människan måste gå samma öde till mötes. Bevisligen har människan framgångsrikt överlevt kraftiga klimatförändringar, inklusive den senaste istiden, en förändring av klimatet som var mycket större än de värsta prognoserna FN:s klimatpanel kan producera med hjälp av sina ”klimatmodeller”. Då ska man dessutom komma ihåg att dessa människor gjorde det under förutsättningar som var mycket sämre än de vi har idag. Då hade vi inte modern vetenskap eller modern teknologi. Men det är inte de kommande klimatförändringarna som är problemet, enligt miljörörelsen, utan människans industri, fabriker, välstånd, teknologi och vetenskap. Varför? Därför att det är ju detta som gör att vi kan vara så framgångsrika här på jorden.
Allt prat om ”ekosystem” och människans ”plikt” att offra sig för den ”biologiska mångfaldens skull”, är inget annat än ett utslag för egalitarianism. Det är inte någon kärlek till naturen som driver dem; det är endast ett hat för mänskligheten för att hon är framgångsrik – och människan är framgångsrik, i den utsträckning hon väljer att vara människa, dvs rationell. Precis som allt annat nihilistiskt hat behöver det en rationalisering; ytterst få människor kan leva med detta rena hat inom sig. Miljörörelsens rationalisering är vida känd vid det här laget: det är människans förnuft som gav oss industrin och det är industrin som gav oss den globala uppvärmningen.
Allt prat om att ”respektera” naturen är egentligen inget annat än ytterligare ett uttryck för ett hat mot förnuftet. Ett av många bevis för detta är inte bara miljörörelsens skepticism och rena fientlighet till människans framgångar – som är en följd av människans framgångsrika bruk av förnuftet – utan också det faktum att det enda villkor miljörörelsens ideologer godkänner mänsklig närvaro på jorden, är om henne går med på att överge förnuftet och börja leva som alla andra djur, dvs på den varseblivningsmässiga nivån. Hon får använda verktyg, men endast mycket primitiva sådana; inte mer sofistikerade än andra djurs. Hon får jaga djur, men endast de hon kan fånga med hjälp av sina primitiva verktyg. Hon får äta vad naturen ”ger” henne, men inte vad hon kan ”ta” från naturen med hjälp av förnuftet. Hur många människor tror ni kommer att finnas kvar om vi ska överleva utan att använda oss av förnuftet? Som vanligt är allt hat för förnuftet ytterst ett uttryck för ett hat mot människan.
Det finns en hel uppsjö av filosofer som i århundraden, om inte årtusenden, har gjort sitt yttersta för att rota denna skepticism och fientlighet mot förnuftet. (David Hume och Immanuel Kant är de största bovarna här.) Men på ett ännu mer fundamentalt plan är miljörörelsens hat mot förnuftet ett uttryck för en specifik metafysik. Lägg märke till att de tycks tro att om det inte vore för människan, skulle livet i naturen utgöras av en ”harmoni” och att människans synd är att vi inte förenar oss med denna naturliga ”hållbara” ordning. Vår synd är att vi försöker motarbeta den, till vår egen fördelning, med hjälp av vårt förnuft.
Denna mentalitet är inte på något sätt isolerad till miljörörelsen. Ta de som motsätter sig och som länge motsatte sig modern läkekonst eftersom det strider mot Guds intentioner. Ta de som motsätter sig genmanipulering av samma anledning. För att inte tala om de religiösa som motsätter sig artificiella preventivmedel eller abort eller dödshjälp. Vi får inte leka Gud, säger de. I princip säger miljörörelsen samma sak. Vi får inte leka Gud betyder här: vi får inte påverka den naturliga ordningen; vi får inte på något sätt rubba ”ekosystemen” eller påverka klimatet – som om dagens ”ekosystem” eller klimat är det perfekta och idealiska. Om vi leker Gud och strider mot Guds intentioner, då kommer vi att straffas av Gud och brinna i helvetet, säger de religiösa. Om vi strider mot naturen, då kommer naturen att slå tillbaka, säger miljörörelsen. I ljuset av detta blir det ännu mer uppenbart att bakom allt prat om vetenskap och fakta, grundar sig miljörörelsens ekosystemargument på en väsentligen religiös metafysik. Miljörörelsens protester är, visar det sig, den äldsta protesten av dem alla. Den mest icke-vetenskapliga, vidskepliga och irrationella av dem alla: en protest mot människans ”arrogans” mot Gud eller de ”andar” som styr över naturen.
Denna primitiva mentalitet till naturen är egentligen bara logisk när man tänker efter. Den illustrerar filosofins roll klart och tydligt. Mer specifikt illustrerar den att metafysik och epistemologi, liksom all annat, hänger samman. En viss metafysik och en viss epistemologi har oundvikligen vissa normativa implikationer. När man förkastar och överger förnuftet blir människor oförmögna att handskas med tillvaron. Följaktligen blir världen inte en plats med möjligheter, utan en plats med ständiga bekymmer och orosmoln som hopar sig. Och istället för att förlita sig på att fria människor kan lösa sina problem om man bara ger dem en chans, föreslår man våld och tvång i form av skatter och regleringar som ”lösningen” på alla problem. Men det är ingen ”lösning” och de blir aldrig nöjda.
Deras rädsla för att naturen ska ”slå tillbaka” är ett uttryck för en generell rädsla för hela existensen; en metafysisk rädsla som kommer av att man har övergett sitt förnuft. Alla som någonsin har känt att de har tagit för mycket vatten över huvudet kan få en känsla för den allomfattande rädsla dessa människor känner. Skillnaden är dock den att människor som överger förnuftet har också övergett det enda som kan ta dem upp till ytan, förnuftet, och känslan av att de håller på att gå under är därför ständigt närvarande.
Men det finns grader i deras rädsla. Den rädsla som nuet ger upphov till kan dessa människor uthärda upp till en viss punkt. Vad de däremot inte alls kan uthärda är vad som kanske väntar bakom nästa hörn. Vad de räds allra mest är alltså framtiden. Att tänka på framtiden kräver begreppsligt tänkande. Men när man väl överger förnuftet, blir tankar på framtiden overkliga. Framtiden blir således ett mörkt territorium som man gärna undviker om man får.
(Tragiskt nog ”skyddar” denna oförmåga att tänka på de framtida, och i allra högsta grad fasansfulla konsekvenserna av miljörörelsens agenda, många av miljörörelsens bättre, yngre och mer oskyldiga entusiaster. Dessa unga är resultatet av ett utbildningsväsende som massproducerar människor som inte kan tänka begreppsligt eller principiellt. Tyvärr är de också alldeles för dåligt utbildade för att någonsin kunna se igenom de lögner och överdrifter miljörörelsen kommer med. Det värsta, och mest cyniska här, är att de unga först blir indoktrinerade i ohederlig och vilseledande miljöpropaganda i skolan och i medierna. Sedan när de är lagom hjärntvättade och lagom livrädda för framtiden, då är de redo att värvas av miljörörelsen, där de sedan aktivt jobbar för att förstöra sin egen framtid.)
Således försöker de stoppa framtiden. Hur kan man ”stoppa” framtiden från att hända? Genom att motarbeta alla framsteg, genom att börja prata om ett ”nolltillväxtsamhälle”, genom att ifrågasätta värdet av en ständigt högre levnadsstandard, genom att börja prata om en ”hållbar utveckling”. Detta innefattar sådana saker som att vi endast äter det som odlas i vår närhet, att vi inte importerar god och nyttig mat från länder på andra sidan jorden, att vi överväger att förbjuda eller begränsa inrikesflyget, att vi inte ens försöker stoppa världssvälten genom att förbjuda eller på andra sätt begränsa användandet av genmanipulering. Tror ni det verkligen är en slump att de inte vill föda några barn? Det är ett säkert sätt att stoppa framtiden för mänskligheten. (Vilken samvetsgrann människa skulle verkligen vilja föda ett barn i den ”framtid” som miljöaktivisterna vill skapa?) Hur ofta hör ni inte denna mentalitet säga att vi behöver mer forskning innan vi kan släppa gentekniken fri? Hur ofta hör vi inte denna mentalitet uttrycka att eftersom vi inte vet de långsiktiga effekterna av att använda sig av en viss kemikalie eller en viss teknologi, så är det bäst att låta bli tills vidare? Hur ofta försöker de inte ursäkta sina försök att stoppa utvecklingen genom att hänvisa till försiktighetsprincipen?
När man läser dagstidningarna kan man ibland dras med i miljörörelsens rädsla för framtiden. Inte för att man köper deras propaganda. Inte för att man tror på att jorden kommer att gå under på grund av ”människans destruktiva sätt”. Inte för att man är det minsta lilla orolig för klimatförändringarna. Utan helt enkelt för att man är rädd för att miljörörelsen kommer att få ännu större gehör för deras idéer och deras förslag än vad de redan har fått. I den mån miljörörelsen får igenom sin agenda, får vi också en framtid som ytterst få av oss vill leva i. Det är lätt att känna sig uppgiven när man ser allt detta och tänker på morgondagen. Låt mig därför avsluta här med att berätta om en mycket rolig och inspirerande upplevelse jag nyligen hade. För det finns faktiskt skäl att tro på framtiden. Anledningen är de unga som ännu tänker på framtiden, som fortfarande bryr sig om idéer. Jag vet för jag träffade nyligen ett helt gäng av dem.
I lördags blev jag inbjuden av MSU för att hålla en föreläsning med temat: Varför ni behöver bry er om filosofi. (Inofficiellt var temat: Varför ni behöver Ayn Rand.) Trots att det var mestadels 16-17-18 åringar, trots att det var kl 11 på en lördagsförmiddag, trots att det var ”dagen efter” och trots att vi pratade om relativt abstrakt filosofi, upplevde jag min publik som genuint intresserad och nyfiken. När jag kom dit var jag orolig för att en del poänger skulle vara svåra att få hem. Men jag hade fullständigt underskattat dem och för detta skäms jag. Tvärtom gick det mesta hem mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig. (Min enda ursäkt här är att jag är alldeles för van vid akademiska filosofer och hos dem går nästan ingenting hem.) Det är lätt hänt att man förlorar perspektivet och glömmer bort att många unga normalintelligenta människor, som inte har hunnit bli förstörda av universitetsstudierna, har kvar en stor dos av vanligt aristoteliskt sunt förnuft och således är väldigt emottagliga för fakta och logik. Det blev en mycket uppskattad föreläsning. Jag möttes av skratt och applåder. Jag kände mig mycket välkommen och respekterad.
Vad dessa unga människor gjorde fullständigt konkret för mig, för första gången på mycket länge, var den fullständiga innebörden av något Ayn Rand sade en gång: ”Those who fight for the future, live in it today”. Vad jag såg var idealism som man ofta bara ser hos just unga människor som dessa. Deras unga, oskyldiga, hoppfulla ansikten var faktiskt en inspirerande sak att bevittna. Ni anar inte hur mycket detta möte gladde mig. Tack.
Finanskrisen – en guide
På sistone har jag fått frågor om var jag får min information om finanskrisen ifrån. Jag säger att jag får den lite här och var ifrån, men det är inte särskilt uttömmande, så låt mig nu fylla ut det svaret lite mer.
Man behöver inte begränsa sig till tidningar och sidor som uteslutande propagerar för kapitalismens sak. Man hittar även en hel del intressant information i vanliga mainstream tidningar som New York Times. De har en artikelserie, ”The Reckoning”, om finanskrisen som är långt ifrån felfri, men ändå förvånansvärt bra och informativ för att vara ur en del av den amerikanska vänsterpressen. Mycket skrivs förstås utifrån den vanliga anti-kapitalistiska kontexten. Man svamlar om ”avregleringar” eller ”otillräcklig reglering”, men de ger aldrig några exempel. (Det är som om de amerikanska affärsmännen har ”för mycket” frihet, så länge de kan göra någonting alls utan att behöva be om ett statligt tillstånd.) Det är faktiskt bara när staten är inblandad som journalisterna lyckas hitta några konkreta exempel.
Trots eller kanske just på grund av denna kontext blir tidningens intervjuer med de verkligt ansvariga, nämligen olika politiker och byråkrater, inklusive den största skurken av dem alla, Alan Greenspan, en patetisk uppvisning av människor som försöker göra allt vad de kan för att slingra sig. För det som kommer ut ur deras mun är bara så bisarrt och motsägelsefullt att det är svårt att tro att någon kan ta dem på allvar.
Vad sägs om detta? ”Almost no one expected what was coming. It’s not fair to blame us for not predicting the unthinkable.”, Daniel H. Mudd, fd vd för Fannie Mae, citerad i New York Times. Låter det bekant? (Ur Atlas Shrugged: ”I couldn’t help it!”)
I samma artikel kan man läsa: ”When the mortgage giant Fannie Mae recruited Daniel H. Mudd, he told a friend he wanted to work for an altruistic business”. Han fick som han ville; det var en statlig bostadspolitk driven av altruistiska motiv som låg bakom en stor del av krisen. New York Times:
Fannie, a government-sponsored company, had long helped Americans get cheaper home loans by serving as a powerful middleman, buying mortgages from lenders and banks and then holding or reselling them to Wall Street investors. This allowed banks to make even more loans — expanding the pool of homeowners and permitting Fannie to ring up handsome profits along the way.
But by the time Mr. Mudd became Fannie’s chief executive in 2004, his company was under siege. Competitors were snatching lucrative parts of its business. Congress was demanding that Mr. Mudd help steer more loans to low-income borrowers. Lenders were threatening to sell directly to Wall Street unless Fannie bought a bigger chunk of their riskiest loans.
So Mr. Mudd made a fateful choice. Disregarding warnings from his managers that lenders were making too many loans that would never be repaid, he steered Fannie into more treacherous corners of the mortgage market, according to executives.
Nu betalar Amerika dyrt för denna altruism. Samtidigt skriker de ansvariga: ”I couldn’t help it!” Låt mig citera mer ordagrant: ”‘Fannie Mae faced the danger that the market would pass us by,’ he [Mr. Mudd] said. ‘We were afraid that lenders would be selling products we weren’t buying and Congress would feel like we weren’t fulfilling our mission. The market was changing, and it’s our job to buy loans, so we had to change as well.'”
Så när man läser tidningar som New York Times gäller det bara att vara uppmärksam, för när man läser vänstermainstrempressen dyker det ständigt upp freudianska felsägningar. Men ibland behöver man inte läsa särskilt noga. Ibland gör nämligen New York Times sitt jobb och skriver precis som det är, som i en ovanligt informativ artikel om den förstatligandet av de största bankerna i USA och vad detta kan innebära för Amerika. Artikeln är från den 18 oktober 2008 och har den passande rubriken ”Government’s Leap Into Banking Has Its Perils”:
The federal government’s initiatives are all carefully cast as emergency measures that will be phased out in months or years. “It’s explicitly temporary, but we don’t really know where this crisis ends yet,” said Robert E. Litan, an economist at the Brookings Institution. “The logic of intervention is that the more ownership the government has, the greater the regulation and management control.”
There is a cautionary example, economists say, in today’s troubles. The nation’s two largest mortgage finance companies, Fannie Mae and Freddie Mac, are quasi-governmental institutions. Fannie was created during the depths of the Great Depression, and Freddie in 1970, to help make mortgages more affordable for homeowners.
But as the housing bubble grew, the companies came under political pressure to buy riskier loans and loosen their standards, according to former executives and analysts. Last month, the federal government was forced to bail out Fannie and Freddie and pledged up to $200 billion for the rescue.
Detta är en orsak till varför jag anser att det är bortom allt rimligt tvivel att socialisterna, och de intellektuella, som nu gapar om kapitalismens kris och misslyckande, är totalt oärliga. För om de verkligen brydde sig om sanningen, hade det inte varit ett dugg svårt att ta reda på den. Med tanke på att många av dessa människor faktiskt jobbar som journalister och får betalt för att ta reda på sanningen har de ännu färre ursäkter än den vanlige mannen på gatan som litar på att journalisterna verkligen gör sitt bästa. Men det gör de bevisligen inte och det finns inga ursäkter.
En annan bra källa är Investor’s Business Daily. Capitalism Magazine är ytterligare en bra källa. Nu senast såg jag en mycket bra artikel av ekonomen Brian Simpson ”Gold and a Free Market: The Solutions to Our Financial Crisis”:
Many blame capitalism for the current financial crisis. Even Alan Greenspan, who at one time was an advocate of the free market, blames capitalism. He recently testified in front of a congressional committee that ”A critical pillar to . . . free markets did break down. I still do not fully understand why it happened.” The first thing that Greenspan and most other commentators on the crisis must do to understand why the crisis occurred is to learn that the free market did not cause the crisis because the U.S. is not even close to being a free-market economy. Massive government interventions in the market in the form of myriad regulations and financial irresponsibility on the part of the government are really to blame. This makes the ”solution” being imposed doubly absurd: more government controls, borrowing, and spending to solve the problems created by government controls, borrowing, and spending.
Johnny Munkhammar har tillsammans med Nima Sanandaji släppt en rapport, ”Finanskrisen – ett gigantiskt politikmisslyckande”, som också är ganska bra. Det finns en del detaljer, om jag inte missminner mig, som jag inte håller med om, men på det stora hela har de fått allting rätt. Och de ska ha en eloge för att de korrekt identifierar staten och inte marknaden, som orsaken till finanskrisen.
En annan som har gjort en insats är Per Nilsson. Först trodde jag att det var min gamle gode vän med exakt samma namn, men det var det inte. ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” heter Nilssons rapport och den handlar om hur otroligt oansvarigt det statliga svenska bolåneinstitutet har agerat de senaste åren. Ändå menar socialisterna och socialdemokraterna i Sverige, och annorstädes, att statens ”ansvar” och ”inflytande” över bankväsendet borde öka, istället för att minska.
Sedan har vi förstås Ayn Rand-centrumets artiklar i ämnet. Amit Ghates nya artikel ”Let Them Fail” är mycket bra:
Overlooked here is that in a free market business failures are not just normal, they’re crucial for the best products and ideas to emerge. Most restaurants fail in their first three years because customers have other preferences. Many mom-and-pop grocers go out of business because Walmart offers better selection and lower prices. Even whole industries–think typewriters, 8-tracks and horses and buggies–vanish because new inventions and competitors arise.
None of these failures are a problem, nor do they threaten the system. On the contrary, they are an inherent part of the progress which only capitalism makes possible.
So why would failures in the financial industry be any different?
Yaron Brook levererade också nyligen ännu en föreläsning om varför kapitalismen ständigt klandras detta trots att all tillgänglig fakta gör det klart att det är staten som borde klandras. Den heter Capitalism Without Guilt: The Moral Case for Freedom och finns tillgängligt på Ayn Rand-centrumets hemsida om finanskrisen. (På samma sida hittar man också en intervju med Yaron Brook och Alex Epstein på ett program som heter ”Real Orange” och en intervju med Yaron Brook på Fox Business News.)
Att kapitalismen ständigt klandras beror, som regelbundna läsare av denna blogg redan vet, på mycket dålig filosofi. Så länge folk tror att kapitalismen är ett själviskt system, och därför omoraliska, kommer kapitalismen att sakna moralisk legitimitet i allmänhetens ögon. Eftersom Ayn Rand-institutet och Ayn Rand-centrumet för individens rättigheter är de enda som aktivt och i stor skala propagerar för Ayn Rands filosofi objektivismen, är de också de enda som ger kapitalismen det absolut nödvändiga filosofiska och moraliska försvaret. Därför anser jag att de gör allra mest nytta i sammanhanget.
Så nu har ni lite tips och förslag på var man kan upplysa sig själv i ämnet. Så om ni nu vill hjälpa till att försvara kapitalismen i insändare eller i diskussioner med andra människor, har ni nu gott om referenser som jag hoppas är av värde. Om ni inte alltid har lust eller tid att föra debatten på egen hand, då är ju en bra idé att ni helt enkelt hänvisar människor till dessa hemsidor och artiklar eller min blogg.
Ekonomernas tystnad och Greenspans svek
Idag publicerades en mycket bra insändare om finanskrisen i SvD Synpunkt av Åke Sundström via Stefan Karlsson:
Nej, dagens ekonomiska kris har skapats av betydligt potentare aktörer – de centralbanker som tillhandahållit den frestande drogen: billiga krediter i närmast obegränsade volymer. Skadorna har fördjupats av statliga bankinspektioner som tigit eller ingenting förstått om riskerna.
Sundström har naturligtvis helt rätt i att det yttersta ansvaret ligger på centralbankscheferna världen över. Socialistisk centralplanering inom bank- och penningväsendet fungerar lika bra som all annan socialistisk centralplanering. Det vill säga inte alls. Men en faktor som i sammanhanget inte betonas lika mycket är just finansinspektionens ansvar. Finansinspektionen ser nämligen till att skapa en falsk trygghet i systemet genom att på irrelevanta grunder påstå att bankerna är ”stabila” när de i själva verket är praktiskt taget konkursfärdiga på grund av systemet med fraktionella bankreserver.
Sundström ställer också en fråga som jag ofta ställer mig: Var finns de pro-kapitalistiska ekonomerna i Sverige? Ja, vi har Stefan Karlsson. Men förutom honom? Eller existerar det fler, men de får bara inget utrymme i debatten? Eller finns de verkligen inte? Jag såg aldrig någon vid Ekonomi Centrum i Lund. Bara mainstreamekonomer som var formade av keynesianska och marxistiska premisser.
Dagens finanskris kommer inte bara att kosta oss pengar, den kommer också att bidra till att underminera kapitalismen som ideal. Det spelar ingen roll att vi inte har någon riktig oreglerad kapitalism idag. Så länge allmänheten är outbildad och de intellektuella gör allt vad de kan för att mata dem med lögner och felaktigheter, då kommer allmänheten också att dra fel slutsatser om kapitalismen. Det vore därför önskvärt om vi hade haft en mindre trupp av duktiga pro-kapitalistiska ekonomer som kunde och ville upplysa människor genom sina debattartiklar och insändare.
Om tidningarna inte vill publicera dem, då är det en tragedi och skam. Men då borde de försöka arrangera föredrag för allmänheten. Det skulle inte räcka för att sälja in kapitalismen som ett moraliskt ideal, men det skulle köpa oss objektivister mer tid för just den uppgiften. (Jag vet att en del försöker, men hur många är de egentligen? Det är det som är det skrämmande och tragiska; att de få som verkligen försöker är just så få. Det är säkert ingen slump, med tanke på vad de lär sig vid universiteten. Vilket är kanske ännu mer skrämmande och tragiskt.)
Detta får mig att tänka på vad George Reisman skrev i sin senaste artikel:
Very few of the professors and their students have read so much as a single page of the writings of Ludwig von Mises, who is the preeminent theorist of capitalism and knowledge of whose writings is essential to its understanding. Almost all of them are thus essentially ignorant of sound economics.
Detsamma tycks även gälla för centralbankschefer och då inte bara de svenska.
Vi har förstås Alan Greenspan som visste bättre. Men han gjorde sig skyldig till omfattande evasioner. Vad blev resultatet av dessa evasioner? Vi ser resultaten runt omkring oss idag.
Trots att dagens USA under inga som helst omständigheter kan betraktas som en ”fri marknad” eller ”oreglerad kapitalism”, skyller Alan Greenspan finanskrisen på just frånvaron av regleringar och statlig kontroll. Han gör detta i en kontext där alla vet att Greenspan åtminstone en gång i tiden var vän med Ayn Rand och sympatisk till hennes idéer, och drar således även hennes namn, och objektivismen, ned i den oreda han själv har ställt till med. Journalisterna gör, naturligtvis, inte sitt jobb utan spelar med och låtsas som att Rands idéer verkligen har blivit beprövade, som Greenspan antyder, och att de nu har misslyckats.
Om den fundamentala orsaken till våra problem är av en filosofisk natur – och det är de – då kan endast en rationell och sann filosofi utgöra den fundamentala lösningen. Om den filosofin är objektivismen – och det är det – då följer det att alla försök att underminera spridandet av objektivismen är skadligt för mänskligheten. Eftersom Greenspan troligtvis har gjort mer skada för objektivismen än någon annan sedan paret Branden, har han troligtvis också skadat mänskligheten mer än någon annan sedan paret Branden.
Det är dags för ett omdöme. Alan Greenspan var inte bara en vanlig usel centralbankschef, han har också visat sig vara en mycket irrationell och oärlig människa. Han är en usel människa, en omoralisk människa, en riktig dr Robert Stadler, som Diana Hsieh uttryckte det.
”Health Care Is Not a Right”
Många av er har kanske läst dr Leonard Peikoffs tal ”Health Care Is Not a Right”. Men har du hört det? Tro mig. Det är inte samma sak som att läsa det. Dr Leonard Peikoff är, enligt mig, en av världens bästa föreläsare och talare. Alla som har tagit del av en föreläsning av Peikoff vet vad jag pratar om. Om du vill se varför jag säger detta, och varför socialistisk sjukvård är ett ont, kan och bör du se Peikoff hålla sitt tal i ämnet här.
Rationalistiska anarkister
Behöver vi staten? Är staten berättigad? Vad, om något, är statens uppgift? Objektivismen säger att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. En sådan nattväktarstat behövs för att skapa och behålla ett fritt samhälle. En nattväktarstat är således, enligt objektivismen, inte ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott. (För ytterligare detaljer om objektivismens syn på staten hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”The Nature of Government”.)
Nu finns det så kallade anarko”kapitalister” som inte delar denna uppfattning. De ser inte staten som ett ”nödvändigt ont” utan som en rakt igenom ond och oberättigad institution. Staten betraktar de uteslutande som ett hot mot vår frihet. Det finns inget sätt att tämja staten. Ska vi uppnå ett fritt samhälle måste därför staten bort. Frihet kräver anarkism. Eftersom objektivisterna inte inser detta, måste objektivisterna vara inkonsekventa och motsägelsefulla, menar anarko”kapitalisterna”. Som en följd av detta har objektivister och anarkister debatterat med varandra i decennier.
Jag tänker inte upprepa argumenten från de båda sidorna. Istället skulle jag vilja börja med att göra mitt eget synsätt klart för de allra flesta, genom att betona en mycket enkel sak, nämligen betydelsen av filosofi.
Anarkism handlar, i princip, om inget annat än att man avskaffar staten, dvs våldsmonopolet, och ersätter det med vad anarko”kapitalisterna” kallar för en ”marknad för våld”. I praktiken handlar det om att man ”privatiserar” och ”avreglerar” bruket av fysiskt våld: vem som helst kan när och hur som helst utöva våld. I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla. Inte av rätt, så klart, utan i kraft av sin militära styrka.
För att se detta behöver vi bara påminna oss om att grupper av människor har olika filosofier. Det är deras filosofiska premisser som talar om för dem vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, gott eller ont, frihet eller förtryck, om frihet är något att ha till att börja med. Etc. Detta är inte spekulation från min sida. Vi kan alla bekräfta detta mycket enkelt. Allt vi behöver göra är att öppna ögonen och titta oss omkring. Se bara på alla tusenstals år av krig mellan olika religiösa grupper. Mellan protestanter och katoliker, eller mellan shia- och sunnimuslimer, eller mellan muslimer och kristna, eller mellan religiösa och icke-religiösa.
För att människor med olika filosofiska utgångspunkter ska kunna leva tillsammans på ett civiliserat sätt, måste åtminstone den överväldigande majoriteten acceptera, implicit, principen om individens rättigheter. De måste leva efter gemensamma objektiva lagar. Lagarna måste vara objektiva, dvs de måste vara klart och tydligt formulerade. Annars är det ingen som vet vad som gäller eller varför. Men detta räcker inte. De måste dessutom vara baserade på en rationell princip, dvs en princip som är baserad på fakta om människans överlevnadsvillkor i ett socialt sammanhang. Vilken är denna princip? Det är principen om individens rättigheter. (För en härledning av principen om individens rättigheter hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”Man’s Rights”.) Så länge lagarna är baserade på principen om individens rättigheter, då utgör statens legaliserade våld inget annat än fullt legitimt försvarsvåld.
Dessa objektiva lagar måste dessutom, om de ska skydda oss, vara uppbackade av en yttersta skiljedomare med auktoriteten att upprätthålla lagarna och domarna med våld. Med andra ord ett våldsmonopol. Med andra ord en stat. Om de inte är uppbackade av en yttersta skiljedomare, då är de inte uppbackade alls. Är de inte uppbackade alls, då måste var och en ta lagen i egna händer och då uppstår det mest grundläggande problemet med anarkism, nämligen att man låter våldet – även försvarsvåldet – bli en fråga för den enskildes godtycke. Om vem som helst, när som helst, utan hänvisning till gemensamma objektiva lagar, kan utöva våld mot andra, även om det bara är i självförsvar, då kommer vi alla att utgöra ett hot för varandra.
Det spelar ingen som helst roll om den överväldigande majoriteten av oss är oskyldiga, rationella, välvilliga och ärliga. Så länge vi inte kan läsa varandras tankar, kan vi inte veta vad som gäller. Föreställ er själva hur ni skulle reagera om ni såg någon plötsligt börja skjuta omkring sig. Ni vet inte vem han är eller vad han försöker åstadkomma, så i rädsla för ert liv väljer ni att skjuta honom. Men så visade det sig att han var en civilkläddpolis som sköt mot en skurk på flykt.
Föreställ er nu att ni inte lever i dagens samhälle där det bara finns ett fåtal civilklädda poliser reglerade av en gemensam objektiv lag, utan istället ett samhälle där det finns miljontals av dem och att de dessutom har tagit på sig rollen som åklagare och domare. Även om de, liksom vår civilklädde polis, bara är välvilliga och rationella, så är de inte allvetande eller ofelbara. De lär dessutom knappast vara helt eniga om vad som utgör ett hot, eller ett bevis för skuld, eller vad som är nödvändigt våld, eller vad som är ett rättvist straff.
Ponera själv vad som skulle hända om det visade sig att en pedofil härjar fritt i där du bor. Han har redan förgripit sig på flera barn. En välvillig medborgare blir av naturliga skäl förbannad och bestämmer sig för att göra samhället en tjänst. Han har bara goda intentioner. Allt han vill är att skipa lite rättvisa. Så han söker upp lekplatser och sandlådor. Så småningom får han syn på en farbror som håller till vid en lekplats. Han tycker att farbrorn ser misstänksam ut och det räcker för honom. Så han slår till.
Nu är detta ett påhittat exempel. Men det har funnits och finns många lynchmobbar såväl som enskilda medborgare som tar lagen i egna händer och som ”bara” försöker skipa vad de, med större eller mindre legitimitet, ser som rättvisa. Ta pappan i Rödeby som ett aktuellt exempel.
När våldet privatiseras och avregleras, så att vem som helst, när som helst, kan, så att säga, ta rättvisan i egna händer, då lär lynchmobbar och allehanda ”hämnare” höra till vardagen. Detta kommer att göra oss alla tvungna att beväpna oss till tänderna och ständigt behöva vara på vår vakt. Eller också kommer vi att känna oss tvungna att sluta oss till större beväpnade gäng som lovar att skydda oss mot andra liknande gäng. Vill ni ha en slags konkretisering av vad detta kommer att innebära i verkligheten, erbjuder jag er tillvaron i Irak, Afghanistan, ”Palestina”, Tjetjenien, Somalia, Rwanda och Balkan. Där krigar och härskar krigsherrar, miliser, terrororganisationer och maffiagäng. Vad det än är som kännetecknar dessa platser på jorden, så är det inte frihet.
Det är fakta som dessa som är orsaken till att vi behöver en uppsättning av gemensamma, objektiva lagar som är uppbackade av en stat, en stat vars enda uppgift är att skydda individens rättigheter. Vi behöver detta för att uppnå inte bara ett tryggt och säkert samhälle, utan även ett fritt samhälle. Frihet är inte bara frånvaron av reglerat angreppsvåld. Frihet är också frånvaron av oreglerat försvarsvåld.
Nu kan man fråga sig: Varför förstår inte anarkister detta? Därför att fakta inte biter på somliga anarkister. Bortom en viss gräns finns det därför ingen vits med att redogöra för fakta med dessa anarkister. Anledningen är inte att anarkisterna är oförmögna att erkänna dessa fakta. Anledningen är inte att anarkisterna skulle lida av bristande intelligens. (Även om detta säkert inte kan uteslutas i en del fall.) Nej, anledningen är att anarkisterna i fråga lider av dåliga tankevanor. Deras anarkism är inte en övertygelse baserad på fakta. Det är en övertygelse baserad på ”logik” – en ”logik” som är helt skild från verklighetens fakta.
Låt mig illustrera detta med ett par exempel.
Anarkister förnekar, så klart, att anarkismen kommer att sluta med ett allas krig mot alla. Hur kommer de fram till det? De har många olika argument. Men ett argument som jag ständigt stöter på bygger på insikten att krig inte lönar sig ekonomiskt. (Se t ex Henry Hazlitt.) Därför skulle det inte finnas någon efterfråga för krig på den ”marknad för våld” som anarkisterna fantiserar om. Och därför skulle anarkismen inte sluta upp i ett allas krig mot alla. Samtidigt krävs det verkligen inte mycket för att inse att något uppenbarligen måste vara helt fel med denna slutsats. Är det ändå inte som så att mänskligheten fört krig mot varandra i tusentals år? Är det ändå inte så att många idag för krig mot varandra? Detta trots att det aldrig har lönat sig ekonomiskt? Om anarkisterna började med att studera tämligen uppenbara och grundläggande fakta som dessa, skulle de nog inse att krigens olönsamhet sällan eller aldrig har haft någon betydelse för människors benägenhet att föra krig.
Den yttersta orsaken till att människor startar krig, är för att de inte har avfärdat fysiskt våld som ett legitimt medel för att handskas med andra människor. De ser fysiskt våld som ett legitimt medel därför att det följer av deras mer grundläggande filosofiska idéer. Anarkism kommer, så klart, inte att förändra dessa idéer det allra minsta. Snarare kommer det ”samhälle” som anarko”kapitalisterna” förespråkar, att ge ett ökat utrymme för dessa farliga idéer. Abortmotståndare kommer troligen att anlita ett gäng som arresterar, dömer och straffar abortläkare med döden för deras brott mot Guds vilja. För att skydda sig mot dessa ”moralpoliser” kommer abortförespråkarna troligen att anlita ett annat gäng so ska försvara abortläkarna. Vad blir resultatet? Ett gängkrig.
Anarkister förbluffas ibland över att objektivister är skeptiska till anarkismen. ”Objektivismen”, säger de, ”säger ju att människan är ‘det rationella djuret’. Om människor nu är så rationella som de säger, varför är de då så rädda för att lämna dem fria från staten? De där objektivisterna reagerar ju som om de trodde att människor i allmänhet är irrationella monster som skulle få för sig att göra slut på varandra, så fort de bara fick chansen. Det vill säga, så fort det inte fanns en stat som kunde hålla folkets mordiska lustar i schack”. Så hur svara man på detta? Det är ju tveklöst som så att enligt en objektiv definition är människan ”det rationella djuret”. Vi objektivister måste ha fel antingen om vår definition eller också om vår tro på människan. I vilket fall som helst framstår vi, enligt anarkisterna, som inkonsekventa.
Om våra förbluffade anarkister började med att bara öppna ögonen och titta sig omkring, skulle de nog inte förbli lika förbluffade längre. Det är trots allt helt uppenbart att det finns massor med irrationella och illvilliga människor där ute. Det är ju trots allt därför som vi har tusentals år av alla möjliga sorters grymheter och orättvisor som ni kan föreställa er.
Samtidigt utgör inget av detta en invalidering av den objektiva definitionen av begreppet människa. En definition pekar till att börja med inte ut alla egenskaper hos de entiteter, där ute, som begreppen refererar till. De pekar bara ut de, givet vår kunskapskontext, mest essentiella. Och givet vår kunskapskontext är det sant att människan är det rationella djuret. Att människan har ett förnuft betyder dock inte att hon alltid kommer att använda det. Förnuftet är en viljestyrd själsförmögenhet och vi föds inte med någon kunskap om vad som är rationellt eller irrationellt. Detta är, förresten, ett av alla faktum som ger upphov till vårt behov av moralfilosofi till att börja med. Vi behöver moralfilosofi, dvs en uppsättning av värden och principer som ska vägleda oss i livet, och vi behöver det eftersom vi inte har några medfödda idéer eller instinkter att förlita oss på. Det är den fria viljans existens som för övrigt gör det möjligt för oss att hålla individer moraliskt ansvariga för deras handlingar. Och just eftersom en del väljer att vara irrationella och onda har vi också ett behov av att döma människor rättvist och att ibland använda oss av dödligt våld i självförsvar.
Som ni ser här har jag gett er en massa fakta som de förbluffade anarkisterna helt glömde eller kanske aldrig var bekanta med. Vad gjorde de istället för att nå sin slutsats? De började inte med fakta. Istället började de med en definition av människan. De tog detta begrepp om människan som ”det rationella djuret” och försökte sedan deducera fram den oundvikliga slutsatsen att anarkismen, per definition, måste mynna ut i ett slags paradis. Om du sedan viftar med dagens tidning framför ögonen på dem, med rapporter från det ytterst verkliga anarkistiska helvetet i Irak eller Afghanistan, då bara avfärdar de det. Fakta biter inte på dem. I valet mellan verklighetens fakta och deras deduktioner, väljer de sina deduktioner.
Jag har hört anarko”kapitalister” förespråka rätten att skjuta ihjäl folk, bland annat med argumentet att vi har rätt att göra vad vi vill med vår privata egendom, varför vi har rätt att göra vad vi vill med våra skjutvapen. En del anarkister menar att de med hänvisning till yttrandefriheten, har rätt att skrika ”Det brinner!” i fullsatta biosalonger. Om du köper upp all mark runt min tomt, har jag hört anarko”kapitalister” resonera, då har du rätt att förbjuda mig från att lämna min tomt. En del anarko”kapitalister” anser att föräldrar har rätt att göra precis vad de vill med sina barn, eftersom de trots allt har skapat dem och därför äger dem. Det finns många fler exempel. Men de har alla en och samma sak gemensam: de tar ett begrepp eller en princip, som ibland är giltig och ibland inte, sedan försöker de, utan hänsyn till uppenbara fakta, deducera fram implikationerna. När resultaten sedan blir absurda, vilket de blir eftersom de har ingenting med verkligheten att göra, då väljer de inte att ifrågasätta sitt resonemang eller åtminstone börja granska sina premisser. Istället väljer de att ignorera fakta.
Observera att anarkisternas resonemang, när allt kommer omkring, bara är en massa teoretiska luftslott. Det är premisser utan någon validering. Det är syllogismer utan någon hänsyn till kontexten. Deras resonemang genomsyras ofta av flytande abstraktioner, omfattande begreppsstölder och context-dropping. Det är knappast en överdrift att säga att anarkisternas resonemang inte har ett jota med verkligheten att göra.
Mycket anarkism är, med andra ord, inget annat än ett utslag av rationalism. Vad är rationalism? Rationalism är synsättet att den yttersta källan till vår kunskap kommer inte från vår erfarenhet, utan från det medfödda eller uppenbarade innehållet i vårt förnuft. För rationalister utgörs kunskap, i sin essens, av inget annat än deduktioner från dessa medfödda eller uppenbarade idéer. De varken kan eller behöver valideras av vår varseblivning.
Mitt absoluta favoritexempel på en rationalist är Parmenides. Parmenides kom, genom deduktion, fram till att det finns ingen rörelse eller mångfald i världen. Givet hans premisser kan hans deduktioner vid en första anblick förefalla oklanderliga. Parmenides sade, i korthet, att rörelse och mångfald måste vara omöjligt eftersom det förutsätter existensen av det som ”inte är”, nämligen ”tomrum”. Men det som inte är, är inte och därför finns inget tomrum och därför finns det inget utrymme för rörelser. (Och i valet mellan sina deduktioner och all varseblivbar rörelse och mångfald, valde Parmenides att avfärda det senare som en illusion.) Inte desto mindre är det helt uppenbart att slutsatsen måste vara felaktig. Allt vi behöver göra för att veta det är att öppna ögonen och se oss omkring. Gör vi det ser vi att det finns både rörelse och mångfald. Ja, vi kan rentav observera en mångfald av rörelser.
Parmenides tjänar här som ett bra exempel, eftersom hans rationalistiska attityd illustrerar på ett klart och tydligt sätt varför de rationalistiska anarkisterna hamnar där de hamnar. Felet de gör är att de börjar i helt fel ände. De börjar med några definitioner och premisser, som de av någon anledning väljer som sin utgångspunkt, inte med fakta. Sedan börjar de bara deducera sig fram. Precis som Parmenides kunde få för sig att rörelse och mångfald var omöjligt, får anarkister för sig att anarkism är ett möjligt paradis.
I den mån anarkism är ett utslag för rationalism, är anarkisternas problem bra mycket större än alla de omfattande logiska och praktiska problem som följer med deras anarkism som sådan. (För detaljer rekommenderar er att läsa ”Har en nattväktarstat rätt till sitt våldsmonopol?”, ”Inlägg om ‘anarkokapitalismen'”, ”Är ‘Frihets’fronten anarkistisk?”, ”Några kommentarer om anarkokapitalismen” av Per-Olof Samuelsson. Jag vill även rekommendera er att läsa ”Anarchism Vs. Objectivism” av Harry Binswanger, ”The Contradiction in Anarchism” av Robert J Bidinotto och ”Epistemological Anarchy” av Don Watkins.) Det vill säga, deras problem härstammar i hur de handskas med idéer. Det vill säga, deras problem härstammar i deras rationalistiska tankevanor. Anarkisternas problem är, med andra ord, deras psyko-epistemologi. Och så länge de dras med dessa rationalistiska tankevanor, är det tyvärr tämligen lönlöst att försöka diskutera med dessa anarkister.
Jag måste här poängtera att detta är på inget sätt avsett som en förolämpning. Rationalism har inget med intelligens att göra. Tvärtom finns det många väldigt intelligenta människor som lider av rationalistiska tankevanor. Det har inte nödvändigtvis något med ärlighet att göra. Därför är det, taget för sig själv, inget tecken på att man skulle vara omoralisk. Vad jag vill säga är att om du känner igen dig själv i det jag har sagt, då kanske du lider av rationalistiska tendenser. I så fall är det hög tid för dig att börja se över dina premisser i allmänhet och dina tankevanor i synnerhet. Det kommer kanske inte att bli lätt, men det går att göra.
Fortsätt prata
Ayn Rand skrev i sin essä ”What Can One Do?”:
A few suggestions: do not wait for a national audience. Speak on any scale open to you, large or small-to your friends, your associates, your professional organizations, or any legitimate public forum. You can never tell when your words will reach the right mind at the right time. You will see no immediate results—but it is of such activities that public opinion is made. (Min betoning.)
Som ett, av många uppmuntrande exempel på detta, stötte jag igår på vicevärden, en person som jag varken känner eller brukar prata med. Han hejdade mig när jag var på väg till bussen och undrade, med en påtaglig entusiasm, om det var jag som skrev de ”där jäkla bra insändarna” i Helsingborgs Dagblad. Det var det, så klart.
Ayn Rand skrev också: ”[W]hen you ask ‘What can one do?’- the answer is ‘SPEAK’ (provided you know what you are saying).” Så vad väntar du på? Var självisk. Börja prata. Det finns inga genvägar om man vill göra skillnad.
För de som redan pratar och kanske har pratat i decennier säger jag: fortsätt prata. Ge inte upp. Om ni, likt min vicevärd och många andra jag ibland stöter på, tycker att jag gör ett bra jobb, kom då ihåg att jag själv är direkt och indirekt en produkt av era insändare, essäer och foruminlägg. Ni gör och har gjort skillnad.
För konkreta tips på hur du kan, utifrån dina förutsättningar, ägna dig åt kulturell aktivism besök The Ayn Rand Centers aktivism-sida.
Nyheter från ARI
Ayn Randinstitutet, ARI, har lagt upp en ny föreläsning: ”The Corporation” av Yaron Brook. Beskrivning:
In this course, Dr. Brook discusses the history and economics behind the rise of the modern corporation, explaining how this form of business organization made possible new heights of wealth creation. He explains why the corporation, despite its productive virtues, has been attacked as illegitimate and immoral since its inception. Finally, he discusses the popular paradigm of ”corporate social responsibility” and contrasts it with the proper corporate goal of shareholder wealth maximization.
Jag har bara hunnit lyssnat lite på den (den första föreläsningen), men det lilla jag hörde tyckte jag lät intressant. Jag är inte säker men jag tror att man måste vara en registrerad besökare för att komma åt den. Men det kostar ingenting för att bli en registrerad besökare.
ARI har dessutom startat ett nytt kontor i Washington DC som heter The Ayn Rand Center for Individual Rights och detta kontor har fått en egen hemsida. ARC ska tydligen koncentrera sig på att argumentera för laissez-faire kapitalism på objektivistiska grunder, medan ARI fortsätter med att sprida objektivismen på bred front.
Apropå ARI:s aktiviteter rapporterar Diana Hsieh från OCON 2008:
ARI has shipped 1.1 million books as part of the ”Free Books for Teachers” program. So if the books have a lifespan of four to five years, then four to five million students are reading Ayn Rand’s novels in their English classes. By the end of the decade, over seven million kids will have read Ayn Rand. (Min betoning.)
Mycket goda nyheter.
Vid en första titt ser ARC:s sida precis ut som ARI:s ordinarie sida. Men vid en lite närmare titt ser man att det finns nya godsaker. ARC har publicerat essäerna ”Man’s Rights” och ”The Nature of Government” av Ayn Rand. (De ska även publicera ”Collectivized ‘Rights'” i sin helhet.) Nu blir det alltså ännu enklare att sprida kännedom om Ayn Rands filosofi. Så gör nu er själva en självisk tjänst och se till att sprida länkarna till dessa artiklar till alla som kan tänkas vara intresserade!
”From Flat World to Free World”
Apropå behovet av ett intellektuellt filosofiskt försvar för kapitalismen, såg jag alldeles nyss att dr Yaron Brook från Ayn Randinstitutet, har en ny artikel i Forbes:
Considering the many jubilant boasts by ”flat world” devotees in recent years, you might have been tempted to regard economic globalization as a juggernaut, powered by inexorable forces of technology and history.
Big mistake. There’s no preordained direction for the world economy–only an undetermined future that will take the shape of whatever ideas and policies we choose to uphold. The lack of an intellectual defense of capitalism has left free markets vulnerable. ”The power of the state is reasserting itself,” said Daniel Yergin, co-author of The Commanding Heights and a free-market optimist , in The Wall Street Journal recently.
Läs dr Brooks artikel ”From Flat World to Free World”.
Shermers kantianism
Michael Shermer recenserar Beyond the Hoax av Alan Sokal. Han inleder sin recension så här:
The beauty and power of a well-executed hoax is that it demonstrates deeper truths not only about both the victims of the hoax and the hoaxers themselves, but about human nature and the foibles of our belief systems.
Decades of careful and extensive research into cognition and the psychology of how beliefs are formed show that none of us simply gather facts and draw conclusions from them in an inductive process.
Så hur går det då till?
Most of us, most of the time, arrive at our beliefs for a host of psychological and social reasons that have little or nothing to do with logic, reason, empiricism, or data. Most of our beliefs are shaped by our parents, our siblings, our peer groups, our teachers, our mentors, our professional colleagues, and by the culture at large. We form and hold those beliefs because they provide emotional comfort, because they fit well with our lifestyles or career choices, or because they work within the larger context of our family dynamics or social network. Then we build back into those beliefs reasons for why we hold them. (Min kursivering.)
Om detta är sant, då betyder det att de allra flesta är sociala metafysiker och pragmatiker. Och det är kanske en korrekt beskrivning av hur de allra flesta just nu råkar bete sig. Så långt är det, måhända, en korrekt journalistisk beskrivning. Men det är ingen korrekt metafysisk redogörelse av människans natur. Men istället för att bara låta detta vara just en journalistisk beskrivning, söker Shermer göra en vidare poäng av detta. Detta är bakgrunden:
In 1996, the New York University physicist and mathematician Alan Sokal put an end to this intellectual masturbation by performing one of the greatest hoaxes in academic history. Mr. Sokal penned a nonsensical article entitled ”Transgressing the Boundaries: Toward a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity,” chockablock full of postmodern phrases and deconstructionist tropes interspersed with scientific jargon, and submitted it to the journal Social Text, one of two leading publications frequented by fashionably obtuse academics.
Michael Shermer frågar sig: ”Why did academics fall for it?” Svaret är enkelt: de valde att inte ifrågasätta sina premisser och godtog därför, helt okritiskt, allt som verkade stöda deras ogrundade, irrationella vanföreställningar. ”Once you believe that science holds no privileged position in the search for truth, and that it is just another way of knowing, it is easy to pull out of an article like Mr. Sokal’s additional evidence that supports your belief”.
Detta är sant. Det är också sant, även om Shermer inte säger det rakt ut, att mycket falska idéer kräver en hel del rationaliseringar och att folk som håller falska idéer kommer att grabba tag i vad som helst som verkar stöda deras tes. Det följer emellertid inte att bara för att många människor ofta gör så här, skulle det säga oss någonting om människans natur som sådan. Det skulle bara bekräfta en sak, nämligen att människor besitter en fri vilja och att de inte är rädda för att göra många dåliga val, såsom valet att inte tänka aktivt. Men istället för att bara konstatera detta söker Shermer göra gällande att detta, dvs social metafysik och pragmatism, hör till människans natur: ”It is a very human process, and since science is conducted by very real humans, shouldn’t it be subject to these same cognitive biases?” Om så, vad innebär detta då för vetenskapen som Shermer vill försvara mot postmodernisterna? Svaret på den frågan finner vi genom att identifiera, i sin essens, vad som utgör den filosofiska grunden för detta resonemang. Och grunden är Immanuel Kants filosofi, om än i en något modifierad form.
Kant sade att vi aldrig kan uppfatta verkligheten så som den ”egentligen” är, utan endast så som den ”framträder” för oss. Ty vårt medvetande har en viss struktur, vissa ”filter”, som Kant kallade för åskådningsformer och kategorier, som gör att vi faktiskt erfar världen på det sätt som vi gör. Vi erfar inte verkligheten direkt, utan indirekt via dessa filter. Shermer håller med. Vi erfar inte verkligheten direkt, utan bara indirekt via vissa teorier som ligger till grund för hur vi tolkar och förstår verkligheten, säger Shermer. Kant sade att alla människor filtrerar verkligheten på samma sätt. Det är därför våra omdömen om verkligheten är ”objektiva” om de är desamma för alla. Därmed likställde också Kant det kollektiva med det objektiva.
Shermer håller också med om detta. Det är bara därför som vetenskapen förmår att göra några framsteg.
There is progress in science, and some views really are superior to others, regardless of the color, gender, or country of origin of the scientist holding that view. Despite the fact that scientific data are ”theory laden,” science is truly different than art, music, religion, and other forms of human expression because it has a self-correcting mechanism built into it. If you don’t catch the flaws in your theory, the slant in your bias, or the distortion in your preferences, someone else will, usually with great glee and in a public forum — for example, a competing journal! Scientists may be biased, but science itself, for all its flaws, is still the best system ever devised for understanding how the world works. (Min kursivering.)
Men genom att, i sin essens, köpa alla kantianska premisser bereder faktiskt Shermer vägen för postmodernisternas skepticism och subjektivism.
Vad som är sant för vissa grupper, beror, enligt Shermer, på vilka teorier de väljer att tolka verkligheten ifrån. För att objektiva sanningar ska vara möjlig krävs det, enligt Shermer, att alla kommer överens om en gemensam, kollektiv sanning. En förutsättning för detta är i sin tur att alla delar samma grundläggande teorier för hur man ska tolka verkligheten. Om och när detta tillstånd inte råder finns det således ingen grund för ett konsensus och därmed ingen objektiv, dvs kollektiv sanning.
Shermer säger att vi väljer våra teorier, som ska ligga till grund för våra tolkningar av verkligheten, på basis av en lång rad av faktorer. Inte fakta och logik utan sådant som ”our parents, our siblings, our peer groups, our teachers, our mentors, our professional colleagues, and by the culture at large”. Men om vi nu växer upp, lever och verkar inom olika grupper, lär vi alla då inte dras med lite olika tolkningar av verkligheten? Om så, då följer det att vad som är sant för en grupp är därmed inte nödvändigtvis sant för en annan grupp. Även om det skulle finnas kollektiva sanningar för alla inom en viss kultur följer det ju inte att alla andra kulturer delar samma uppsättning av kollektiva sanningar. Snarare lär de, på grund av sina speciella sociala och psykologiska omständigheter, vara av en annan uppfattning.
Detta är, så klart, inget annat än social subjektivism. Social subjektivism är synsättet att vad som är sant eller falskt bestäms av gruppen. Social subjektivism följer direkt av Kants filosofi; det kollektivt sanna är det ”objektivt” sanna enligt Kant. Dvs det som är sant för alla är det sanna. Men om det sanna bestäms av varje grupps specifika villkor – och det finns många olika grupper – följer det oundvikligen att vi får många olika sanningar. Det finns kanske olika sanningar för olika raser, mellan könen, mellan ekonomiska klasser. Och vilka sanningar de väljer att tror på beror inte på verklighetens fakta och logik utan på de teorier som de har valt att anamma – oberoende av fakta och logik; ”because they provide emotional comfort, because they fit well with our lifestyles or career choices, or because they work within the larger context of our family dynamics or social network”. Med andra ord får vi postmodernism. Postmodernism är mycket riktigt en vidareutveckling av Kants filosofi.
Shermer säger sig försvara vetenskapen mot postmodernismens skepticism och subjektivism. Tyvärr leder hans kantianska premisser honom till samma kantianska subjektivism som ligger till grund för samma postmodernism han vill bekämpa. Shermer underminerar därmed försvaret av vetenskapen och lämnar den till de kantianska filosofer och postmodernistiska intellektuella som annars gör allt vad de kan för att förstöra den.
Om Shermer verkligen vill bekämpa postmodernismen borde han ifrågasätta sina kantianska premisser och seriöst bekanta sig med en sann och rationell filosofi, nämligen Ayn Rands filosofi, objektivismen. Men istället för att göra detta, har Shermer spenderat en hel del tid åt att attackera Ayn Rand och objektivismen.
Vad är ”problemet” med Ayn Rands filosofi? Tro det eller ej men problemet är att objektivismen säger att vi kan uppnå objektiva, absoluta och säkra sanningar med hjälp av förnuftet. Tror ni mig inte? Låt mig då citera Shermer själv: ”The fallacy in Objectivism is the belief that absolute knowledge and final Truths are attainable through reason, and therefore there can be absolute right and wrong knowledge, and absolute moral and immoral thought and action”. Grundproblemet med objektivismen som filosofi är alltså att det är en filosofi som hyser en ”för” stor tilltro till förnuftets förmåga att fatta verkligheten.
Förnuftet och vetenskapens ”sanna” försvarare ska alltså istället inse förnuftets ”gränser”. De inser att vad vi än tror så är det färgat av våra teorier, varför subjektiva och relativa sanningar är allt vi kan hoppas på. Möjligen konvergerar de, till slut, kring ett konsesus inom en viss grupp och först då gör vi också framsteg. Vi får förvisso bara en socialt subjektiv sanning, aldrig någon genuint objektiv, absolut eller säker sådan. Shermer försöker alltså säga att vi kan bara försvara förnuftet och vetenskapen från postmodernismen genom att vara skeptiker och sociala subjektivister. När detta är vad vi kan förvänta oss av förnuftets och vetenskapens påstådda försvarare, är det då verkligen undra på att sådana som Dinesh D’souza inte möter något större motstånd från de ”nya ateisterna”? Nej.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 