På sistone har jag fått frågor om var jag får min information om finanskrisen ifrån. Jag säger att jag får den lite här och var ifrån, men det är inte särskilt uttömmande, så låt mig nu fylla ut det svaret lite mer.

Man behöver inte begränsa sig till tidningar och sidor som uteslutande propagerar för kapitalismens sak. Man hittar även en hel del intressant information i vanliga mainstream tidningar som New York Times. De har en artikelserie, ”The Reckoning”, om finanskrisen som är långt ifrån felfri, men ändå förvånansvärt bra och informativ för att vara ur en del av den amerikanska vänsterpressen. Mycket skrivs förstås utifrån den vanliga anti-kapitalistiska kontexten. Man svamlar om ”avregleringar” eller ”otillräcklig reglering”, men de ger aldrig några exempel. (Det är som om de amerikanska affärsmännen har ”för mycket” frihet, så länge de kan göra någonting alls utan att behöva be om ett statligt tillstånd.) Det är faktiskt bara när staten är inblandad som journalisterna lyckas hitta några konkreta exempel.

Trots eller kanske just på grund av denna kontext blir tidningens intervjuer med de verkligt ansvariga, nämligen olika politiker och byråkrater, inklusive den största skurken av dem alla, Alan Greenspan, en patetisk uppvisning av människor som försöker göra allt vad de kan för att slingra sig. För det som kommer ut ur deras mun är bara så bisarrt och motsägelsefullt att det är svårt att tro att någon kan ta dem på allvar.

Vad sägs om detta? ”Almost no one expected what was coming. It’s not fair to blame us for not predicting the unthinkable.”, Daniel H. Mudd, fd vd för Fannie Mae, citerad i New York Times. Låter det bekant? (Ur Atlas Shrugged: ”I couldn’t help it!”)

I samma artikel kan man läsa: ”When the mortgage giant Fannie Mae recruited Daniel H. Mudd, he told a friend he wanted to work for an altruistic business”. Han fick som han ville; det var en statlig bostadspolitk driven av altruistiska motiv som låg bakom en stor del av krisen. New York Times:

Fannie, a government-sponsored company, had long helped Americans get cheaper home loans by serving as a powerful middleman, buying mortgages from lenders and banks and then holding or reselling them to Wall Street investors. This allowed banks to make even more loans — expanding the pool of homeowners and permitting Fannie to ring up handsome profits along the way.

But by the time Mr. Mudd became Fannie’s chief executive in 2004, his company was under siege. Competitors were snatching lucrative parts of its business. Congress was demanding that Mr. Mudd help steer more loans to low-income borrowers. Lenders were threatening to sell directly to Wall Street unless Fannie bought a bigger chunk of their riskiest loans.

So Mr. Mudd made a fateful choice. Disregarding warnings from his managers that lenders were making too many loans that would never be repaid, he steered Fannie into more treacherous corners of the mortgage market, according to executives.

Nu betalar Amerika dyrt för denna altruism. Samtidigt skriker de ansvariga: ”I couldn’t help it!” Låt mig citera mer ordagrant: ”‘Fannie Mae faced the danger that the market would pass us by,’ he [Mr. Mudd] said. ‘We were afraid that lenders would be selling products we weren’t buying and Congress would feel like we weren’t fulfilling our mission. The market was changing, and it’s our job to buy loans, so we had to change as well.'”

Så när man läser tidningar som New York Times gäller det bara att vara uppmärksam, för när man läser vänstermainstrempressen dyker det ständigt upp freudianska felsägningar. Men ibland behöver man inte läsa särskilt noga. Ibland gör nämligen New York Times sitt jobb och skriver precis som det är, som i en ovanligt informativ artikel om den förstatligandet av de största bankerna i USA och vad detta kan innebära för Amerika. Artikeln är från den 18 oktober 2008 och har den passande rubriken ”Government’s Leap Into Banking Has Its Perils”:

The federal government’s initiatives are all carefully cast as emergency measures that will be phased out in months or years. “It’s explicitly temporary, but we don’t really know where this crisis ends yet,” said Robert E. Litan, an economist at the Brookings Institution. “The logic of intervention is that the more ownership the government has, the greater the regulation and management control.”

There is a cautionary example, economists say, in today’s troubles. The nation’s two largest mortgage finance companies, Fannie Mae and Freddie Mac, are quasi-governmental institutions. Fannie was created during the depths of the Great Depression, and Freddie in 1970, to help make mortgages more affordable for homeowners.

But as the housing bubble grew, the companies came under political pressure to buy riskier loans and loosen their standards, according to former executives and analysts. Last month, the federal government was forced to bail out Fannie and Freddie and pledged up to $200 billion for the rescue.

Detta är en orsak till varför jag anser att det är bortom allt rimligt tvivel att socialisterna, och de intellektuella, som nu gapar om kapitalismens kris och misslyckande, är totalt oärliga. För om de verkligen brydde sig om sanningen, hade det inte varit ett dugg svårt att ta reda på den. Med tanke på att många av dessa människor faktiskt jobbar som journalister och får betalt för att ta reda på sanningen har de ännu färre ursäkter än den vanlige mannen på gatan som litar på att journalisterna verkligen gör sitt bästa. Men det gör de bevisligen inte och det finns inga ursäkter.

En annan bra källa är Investor’s Business Daily. Capitalism Magazine är ytterligare en bra källa. Nu senast såg jag en mycket bra artikel av ekonomen Brian Simpson ”Gold and a Free Market: The Solutions to Our Financial Crisis”:

Many blame capitalism for the current financial crisis. Even Alan Greenspan, who at one time was an advocate of the free market, blames capitalism. He recently testified in front of a congressional committee that ”A critical pillar to . . . free markets did break down. I still do not fully understand why it happened.” The first thing that Greenspan and most other commentators on the crisis must do to understand why the crisis occurred is to learn that the free market did not cause the crisis because the U.S. is not even close to being a free-market economy. Massive government interventions in the market in the form of myriad regulations and financial irresponsibility on the part of the government are really to blame. This makes the ”solution” being imposed doubly absurd: more government controls, borrowing, and spending to solve the problems created by government controls, borrowing, and spending.

Johnny Munkhammar har tillsammans med Nima Sanandaji släppt en rapport, ”Finanskrisen – ett gigantiskt politikmisslyckande”, som också är ganska bra. Det finns en del detaljer, om jag inte missminner mig, som jag inte håller med om, men på det stora hela har de fått allting rätt. Och de ska ha en eloge för att de korrekt identifierar staten och inte marknaden, som orsaken till finanskrisen.

En annan som har gjort en insats är Per Nilsson. Först trodde jag att det var min gamle gode vän med exakt samma namn, men det var det inte. ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” heter Nilssons rapport och den handlar om hur otroligt oansvarigt det statliga svenska bolåneinstitutet har agerat de senaste åren. Ändå menar socialisterna och socialdemokraterna i Sverige, och annorstädes, att statens ”ansvar” och ”inflytande” över bankväsendet borde öka, istället för att minska.

Sedan har vi förstås Ayn Rand-centrumets artiklar i ämnet. Amit Ghates nya artikel ”Let Them Fail” är mycket bra:

Overlooked here is that in a free market business failures are not just normal, they’re crucial for the best products and ideas to emerge. Most restaurants fail in their first three years because customers have other preferences. Many mom-and-pop grocers go out of business because Walmart offers better selection and lower prices. Even whole industries–think typewriters, 8-tracks and horses and buggies–vanish because new inventions and competitors arise.

None of these failures are a problem, nor do they threaten the system. On the contrary, they are an inherent part of the progress which only capitalism makes possible.

So why would failures in the financial industry be any different?

Yaron Brook levererade också nyligen ännu en föreläsning om varför kapitalismen ständigt klandras detta trots att all tillgänglig fakta gör det klart att det är staten som borde klandras. Den heter Capitalism Without Guilt: The Moral Case for Freedom och finns tillgängligt på Ayn Rand-centrumets hemsida om finanskrisen. (På samma sida hittar man också en intervju med Yaron Brook och Alex Epstein på ett program som heter ”Real Orange” och en intervju med Yaron Brook på Fox Business News.)

Att kapitalismen ständigt klandras beror, som regelbundna läsare av denna blogg redan vet, på mycket dålig filosofi. Så länge folk tror att kapitalismen är ett själviskt system, och därför omoraliska, kommer kapitalismen att sakna moralisk legitimitet i allmänhetens ögon. Eftersom Ayn Rand-institutet och Ayn Rand-centrumet för individens rättigheter är de enda som aktivt och i stor skala propagerar för Ayn Rands filosofi objektivismen, är de också de enda som ger kapitalismen det absolut nödvändiga filosofiska och moraliska försvaret. Därför anser jag att de gör allra mest nytta i sammanhanget.

Så nu har ni lite tips och förslag på var man kan upplysa sig själv i ämnet. Så om ni nu vill hjälpa till att försvara kapitalismen i insändare eller i diskussioner med andra människor, har ni nu gott om referenser som jag hoppas är av värde. Om ni inte alltid har lust eller tid att föra debatten på egen hand, då är ju en bra idé att ni helt enkelt hänvisar människor till dessa hemsidor och artiklar eller min blogg.