Förnuftsbaserad moral?

På releasefesten av det nya numret av Voltaire kom det en del frågor från publiken. Jag vill minnas att alla frågor som dök upp var mer eller mindre legitima. En av frågorna tror jag kom ifrån bloggaren Christopher KL Aqurette. Hans fråga löd något i stil med: ”Varför hatade Ayn Rand Kant? Kant talade väl också om förnuft och moral?” (jag citerar från minnet). Det var en legitim fråga.

Medan John-Henri Holmberg endast gav ifrån sig ett helt obefintligt svar som endast verifierade att han inte hade en aning om vad han hade svamlat och yrat om under hela kvällen, försökte Mattias Svensson sig på ett svar som i sin essens var helt korrekt. Och eftersom det är ganska lätt att på egen hand ta reda på varför Ayn Rand inte var särskilt förtjust i Kant, borde jag egentligen nöja mig med det och bara hänvisa till vad hon och Peikoff har skrivit om Kant. Men jag kan ändå inte låta bli att ge lite ledtrådar för de som inte vet var de ska börja.

Vid en mycket ytlig läsning kan Kant framstå som en företrädare för en förnuftsbaserad moral. Och gör man en sådan ytlig läsning kan det vid en första anblick verka som att det inte finns några större skäl för Ayn Rand att förakta eller hata Immanuel Kant. Problemet är förstås att Kants moralfilosofi inte är förnuftsbaserad. (Man får inte få för sig att bara för att en filosof tar ordet ”förnuft” i sin mun så gör det honom helt plötsligt till en företrädare för förnuftet.)

Det kanske enklaste sättet att ta reda på varför är genom att ställa sig själv två frågor under tiden man läser sin Rand och sin Kant. Den första frågan är: ”Har moralen en grund i verkligheten?” Den andra frågan är: ”Har moralen ett världsligt ändamål?”

Ayn Rand är ganska unik i sin redogörelse av sin moralfilosofi i den meningen att hon inte inleder sin diskussion från en kontext som inte har etablerats utan som endast tas för givet. Hon börjar inte med att fråga sig: Vilka värden ska människan hålla och sträva efter? Nej, som alltid, går hon till grunden. Hon börjar med att fråga sig: Behöver människan några värden överhuvudtaget? Och i så fall: Varför? Först när hon har besvarat dessa frågor går hon in på att diskutera vilka värden och vilka dygder människan behöver.

När hon går till grunden går hon direkt till verkligheten. På så sätt grundar Ayn Rand moralen i verkligheten – den objektiva verkligheten – i den värld vi alla ser omkring oss. Ayn Rand lade märke till att det är bara för levande varelser som saker och ting kan vara av värde. Varför? Därför att det bara är för levande varelser som saker och ting står på spel. Ytterst står deras liv på spel. Ur detta faktum kan man komma fram till att det bara livet som logiskt sett kan tjäna som det yttersta värdet. Ur detta följer det att livet logiskt är den enda verklighetsbaserade måttstocken för moralen.

Att etablera livet – eller närmare bestämt: människans liv – som måttstocken räcker dock inte på långa vägar. Människan föds ”tabula rasa” dvs som ett ”oskrivet blad”. Hon har inga medfödda idéer. Så hon vet inte direkt vad det är hon måste göra för att överleva, för att uppnå lycka. Hon kan inte heller, till skillnad från djuren, överlämna uppgiften till sina varseblivningar. Inte om hon ska överleva långsiktigt. Vi måste alltså med hjälp av förnuftet härleda de moralprinciper som talar om för oss hur vi bör gå till väga för att vinna eller bevara de värden som gör livet och lyckan möjlig. Det är precis detta som Ayn Rand gjorde. Hon vände sig inte till Gud, eller ett ”moraliskt sinne”, eller till en noumenal dimension, eller till sina grannar. Hon vände sig direkt till den observerbara och objektiva världen. Ur fakta härledde hon dygder eller moralprinciper såsom ärlighet, produktivitet, rättvisa, integritet, självständighet, rationalitet och stolthet.

Vad är då syftet med moralen? Ayn Rand: ”The purpose of morality is to teach you, not to suffer and die, but to enjoy yourself and live.” (Atlas Shrugged.) Syftet med moralen är alltså att hjälpa människor i deras strävan efter lycka. Inte bara det. Ayn Rand vidhåller faktiskt att strävan efter lycka också utgör den moraliska meningen med livet.

Låt oss nu jämföra dessa svar med Kants.

Har moralen sin grund i verklighetens fakta? Nej, säger Kant. Kant skriver att ”…förpliktelsens grund här inte får sökas i människans natur eller i förhållandena i den värld i vilken hon har satts, utan enbart apriori i det rena förnuftets begrepp…” (Grundläggning av sedernas metafysik.) Och: ”…alla sedliga begrepp helt a priori har sitt säte och ursprung i förnuftet … att de inte kan abstraheras från någon empirisk och därmed blott tillfällig kunskap…”. Kant är tydlig här: moralen är inte baserad på verklighetens fakta. Faktum är att Kant gör en poäng av att ett sådant projekt vore ytterst olämpligt. Varför? Därför att de sedliga begreppens ”värdighet att tjäna oss som högsta praktiska principer ligger just i denna renhet i deras ursprung; att man varje gång man lägger till något empiriskt drar bort lika mycket av deras äkta inflytande och av handlingarnas oinskränkta värde…”. Så alla försök att grunda de sedliga begreppen på verklighetens fakta skulle endast se till att förstöra moralen.

Var kommer då de ”moraliska lagarna” ifrån? Kants svar är: vårt ”noumenala” jag; vårt ”rena” förnuft. Kant menar att det finns två dimensioner: den fenomala världen och den noumenala världen. Eller: ”tingen för oss” och ”tingen i sig”. Den fenomanal världen är den vi alla dagligen tar del av. Den noumenala världen är den riktiga världen som, så att säga, döljer sig bakom den fenomenala världen. Att vi uppfattar världen tidsligt och rumsligt eller som kausalt ordnad hör inte till den riktiga världen; om den ”riktiga” noumenala världen kan vi i princip ingenting veta. Anledningen är att vårt medvetande ser till att filtrera varseblivningen genom åskådningsformer (tid och rum) och tankekategorier (t ex kausalitet), så att vi uppfattar den så som vi gör. Kant menar att vårt ”noumenala” jag har en vilja som är ”helig”, dvs ”rätt och slätt god”.

Detta låter ju vid en första anblick bra. Morallagar stiftade av det rena förnuftet. Vem kan egentligen opponera sig mot detta? Kvalificerar inte detta som en ”förnuftsbaserad” moral? Nej. Varför inte? Till att börja med kan vi ju fråga oss hur det är meningen vi ska bli bekanta med vad vårt ”noumenala” jag vill av vårt ”fenomenala” jag. Vi kan ju, enligt Kant, inte ha någon som helst kunskap om ”tingen i sig”. Vi kan alltså inte heller ha någon kontakt med ”jaget i sig”. Kant ger inget klart svar på denna fråga. Det närmsta till svar han kommer med är att när morallagen, ”pliktens bud”, gör sin närvaro känd, kommer vi mer eller mindre omkullkastas av den känsla av aktning som den skapar inom oss, när vi på något sätt blir bekant med den.

Även om vi bortsåg från detta bekymmer och helt okritiskt gick med på att källan till moralen är den heliga viljan hos våra ”noumenala” jag, vad skulle då följa? Under alla normala omständigheter skulle man direkt avfärda människor som säger att deras vilja utgör källan till moralen som subjektivister. Så det enda Kant tycks åstadkomma är att han ersätter denna ”fenomenala” subjektivism med en ”noumenal” subjektivism. Men ”noumenal” subjektivism är fortfarande subjektivism. Och subjektivism – noumenal eller inte – kvalificerar inte, i min bok, som en förnuftsbaserad moral.

Har då moralen, enligt Kant, ett världsligt ändamål? Återigen är svaret nej. Kant skriver: ”Det går inte att tänka sig någonting i hela världen, eller ens utanför den, som utan inskränkning skulle kunna anses vara gott förutom en god vilja … Den goda viljan är inte god genom det som den får till stånd eller uträttar, inte genom sin duglighet att uppnå ett uppställt mål, utan endast genom viljandet, dvs i sig, och bör betraktad för sig själv skattas ojämförligt högre än allt som genom den någonsin åstadkommits till förmån för någon böjelse eller, om man så vill, för summan av alla böjelser [dvs lyckan] … Nyttan eller fruktlösheten kan inte lägga till eller dra ifrån detta värde något”. Den goda viljan är alltså intrinsikalt god. Det är den goda viljans natur som gör att Kant anser att våra handlingsprinciper, maximer, måste ta formen av kategoriskt imperativ. Det kategoriska imperativet är ett uttryck för den goda viljans ovillkorliga, dvs intrinsikala, godhet.

Det framgår också av detta att vi inte ska göra våra plikter för att uppnå lycka. Nej, att göra rätt av rätt skäl handlar, enligt Kant, snarare om att göra plikten för pliktens skull. Faktum är att Kant gör klart att moralen ofta eller alltid står i konflikt med vår lycka. ”Mot alla pliktens bud, vilka förnuftet framställer som så aktningsvärda, känner människan inom sig själv en mäktig motvikt i sina behov och böjelser, vilkas fulla tillfredsställelse hon sammanfattar under namnet lycksalighet”. Och ”mest förkastlig är den egna lycksalighetens princip, inte bara för att den är falsk … inte heller bara därför att den på intet sätt bidrar till grundandet av sedligheten genom att det är något helt annat att vara lycklig, än en god människa … utan än mer därför att denna princip skjuter in drivfjädrar under sedligheten vilka snarast undergräver den och förstör hela dess upphöjdhet…” Moralen varken kan eller ska alltså inte hjälpa oss i vår strävan efter lycka. Att använda moralen för att främja vår lycka skulle i själva verket bara förstöra moralen.

Så moralen har, enligt Kant, ingen grund i verkligheten och är inte till för att tjäna något världsligt ändamål. Den är varken baserad på fakta eller logik. Den är, med avsikt, inte till för att hjälpa oss leva här på jorden. Det är med andra ord inte undra på att Ayn Rand såg stora problem med Kants moralfilosofi.

Nu var inte Kants moralfilosofi det enda bekymmersamma i hans filosofi. Vill man veta mer om varför Ayn Rand, och objektivister i allmänhet, har sådana problem med Kant, då bör man läsa vad exempelvis Rand och Peikoff skriver. En bok man kan läsa är For the New Intellectual av Ayn Rand. En annan är Philosophy: Who Needs It. Ytterligare en annan är The Ominous Parallels av Leonard Peikoff. Men ta inte Rand och Peikoff på orden. Ta inte mig på orden. Gå gärna till källan. Läs vad Kant själv säger i sina böcker.

Om man inte vill läsa Kant, för att man kanske tycker att han är för svår (eller bara oläsbar), då kan man alltid läsa en massa andrahandslitteratur av olika slag. Jag kan på rak arm rekommendera åtminstone två böcker som till min kännedom presenterar Immanuel Kants filosofi på ett rättvist sätt. Den ena är Filosofins historia av Svante Nordin. Den andra är History of Philosophy av Wilhelms Windelband. Det finns definitivt många fler bra böcker i ämnet, men jag tänker inte rekommendera böcker som jag inte har läst. (En bok som jag har läst och som jag däremot inte kan rekommendera är Filosofins historia av D W Hamlyn.)

Lycka till med era Kantstudier!

Parasitära hjärnor?

En debattör på Frizon skrev nyligen:

men att bolagsdirektören skulle ensamt på sin topp ensamt utan riktlinjer el folket under sig skulle styra verksamheten är en lögn. bolagsdirektörer har det enklaste jobbet med rätt folk under sig. sköter de sitt jobb behöver ju bara bolagsdirektören ta emot äran för vad de presterar.

Mitt svar: Det är ju bolagsdirektören och hans närmsta medarbetare, vars arbete han ofta delegerar själv, som sätter upp riktlinjerna för hela företaget – och för allt folk som han har under sig. Om de sedan bara är fem personer eller 100 000 utspridda över hela världen har ingen principiell betydelse. Det är det som företagsledarna gör. Det är det som är deras arbete. Det är för detta oerhört krävande arbete som de får så mycket betalt.

Faktum är att företagsledningen genom att organisera allt arbete på företaget ser till att göra alla dessa människor mer produktiva än vad de någonsin skulle kunna vara på sin egen hand. De ser nämligen till att alla människor gör det de gör bäst och att de är på rätt plats. De människor som är för dåliga eller, som av någon annan anledning, inte behövs blir av med jobbet. De som har uppvisat stor förmåga och stora potential blir befordrade där de kan göra ännu större nytta. Osv. De som är på rätt plats blir ständigt än mer produktiva eftersom de förses med bättre verktyg för att utföra deras dagliga arbete (t ex grävskopor istället för spadar). Vem förser dem med dessa verktyg? Kapitalisterna. Varför? För att göra arbetarna mer produktiva och därför mer lönsamma.

Företagsledningen lägger ned fabriker som inte är lönsamma. De investerar i forskning för att framställa nya produkter för framtiden. De investerar i nya fabriker för att producera de nya produkterna. Vem som har störst betydelse för företagens långsiktiga utveckling är därför inte svårt att avgöra. Det är sällan direktören är den första som försvinner om företaget måste minska på sina kostnader. Det beror på att det är mycket lättare att göra sig av med arbetare på golvet, än att hitta en ny och bättre företagsledare som kan styra upp hela verksamheten på ett bättre sätt.

Det enda, om något, som är en ren lögn är påståendet att företagsledningen har det lättaste jobbet av dem alla. Det finns absolut ingen grund för det påståendet. Det enda sättet man kan tro en sådan sak är just om man ignorerar betydelsen av och innebörden av det intellektuella arbete som de står för. Det är bara om man på allvar tror att det enda som krävs för att skapa välstånd är muskler i fysiskt arbete.

Men om det intellektuella arbete som direktören utför – den förnuftiga uppsikten över hela företagets produktion – är mer eller mindre helt överflödigt, varför han i princip bara är en parasit som tar äran för andras arbete, då kan ingen till slut ta äran för något arbete som utförs. Om företagsledarens användning av sin hjärna är överflödigt och parasitärt, då är också fabriksarbetarens användning sin hjärna överflödigt och parasitärt. Det är trots allt inte fabriksarbetarens hjärna som arbetar fysiskt, utan hans muskler. Det är inte hans hjärna som kommer hem i svettiga kläder, med smuts under naglarna och en värk i ryggen.

Sanningen är att även de muskler som sliter vid fabriksgolvet behöver – om deras arbete ska vara av något värde – styras under någon förnuftig uppsikt. Även arbetaren måste, i någon mån, använda sin hjärna. Så det är lika irrationellt att förneka detta som att förneka betydelsen av de hjärnor som styr upp hela företagets produktion: affärsmännens.

En glad nyhet

C Bradley Thompsons anförande, ”The Separation of School and State: The Case for Abolishing America’s Government Schools”, kan man nu ta del av på Ayn Rand-institutets hemsida. Som vanligt måste man registrera sig som besökare. Men tack och lov kostar det ingenting.

Why do so many Americans—liberal and conservative—support a compulsory system of government-run education? What role should the State play in educating America’s children? Are government schools compatible with a free society? Is it possible to have a free market in education?

In this lecture Dr. C. Bradley Thompson, Professor of Political Science at Clemson University, will examine the destructive effects of “public” education in America. He will critique the principal assumptions behind government schooling (e.g., that children have a “right” to an education and that government schools are for the “public good”). And he will call for the abolition of all government schools. Thompson will present a principled argument for a free market in education that begins with the rights and responsibilities of parents to provide for the education of their own children.

Dagens citat:

John Lewis:

To those who say that the Iranians had nothing to do with 9/11—as I hear in question periods at lectures—I answer that the Iranians had as much to do with 9/11 as Nazi Germany had to do with Pearl Harbor. Given the common aims shared by Germany, Italy, and Japan in 1941—and the support that they provided each other in non-material ways—the lack of any particular command decision was irrelevant. Fortunately, in 1941, we recognized the common threat posed by all of them, and we demanded an end to Nazi Germany.

”The ‘Forward Strategy’ for Failure”

Nytt nummer av The Objective Standard är på väg. Men redan nu kan man läsa Yaron Brook och Elan Journos artikel ”The ‘Forward Strategy’ for Failure”. Ett utdrag:

The elections in Iraq were touted as an outstanding success for America, but the new Iraqi government is far from friendly. It is dominated by a Shiite alliance led by the Islamic Daawa Party and the Supreme Council for Islamic Revolution in Iraq (SCIRI). The alliance has intimate ties with the first nation to undergo an Islamic revolution, Iran. Both Daawa and SCIRI were previously based in Iran, and SCIRI’s leader has endorsed Lebanese Hezbollah, a terrorist proxy for Iran.7 Teheran is thought to have a firm grip on the levers of power within Iraq’s government, and it actively arms and funds anti-American insurgents. The fundamental principle of Iraq’s new constitution—as of Iran’s totalitarian regime—is that Islam is inviolable.

Läs hela!

Intellektuell ammunition

Vill du ha intellektuell ammunition i den intellektuella striden för vårt moderna kapitalistiska industrisamhälle? Bra! I så fall kan jag varmt rekommendera följande artiklar.

Robert Tracinski:

Last week, the New York Times published an extraordinary editorial complaining that ”Right now, everyone is using the atmosphere like a municipal dump, depositing carbon dioxide free.” The Times editors suggested that the government ”start charging for the privilege” by imposing a ”carbon tax.”

We all knew it would eventually come to this: the New York Times thinks the government should tax us for breathing.

Of course, the editorial was supposed to be aimed at big corporations who build coal-fired power plants–but why should the logic stop there? Right now, eight million people are walking around on the streets of New York City heedlessly inhaling precious oxygen and exhaling carbon dioxide, treating the skies over their fair city ”like a municipal dump, depositing carbon dioxide free.” Shouldn’t they be forced to pay for the ”privilege,” too?

And the connection is a logical one, because the generation of power by industrial-scale power plants is as much a vital activity as breathing.

George Reisman:

The UN’s Intergovernmental Panel on Climate Change recently released the summary of its latest, forthcoming report on global warming. It’s most trumpeted finding is that the existence of global warming is now “unequivocal.”

Although such anecdotal evidence as January’s snowfall in Tucson, Arizona and freezing weather in Southern California and February’s more than 100-inch snowfall in upstate New York might suggest otherwise, global warming may indeed be a fact. It may also be a fact that it is a by-product of industrial civilization (despite, according to The New York Times of November 7, 2006, two ice ages having apparently occurred in the face of carbon levels in the atmosphere 16 times greater than that of today, millions of years before mankind’s appearance on earth).

If global warming and mankind’s responsibility for it really are facts, does anything automatically follow from them? Does it follow that there is a need to limit and/or reduce carbon emissions and the use of the fossil fuels—oil, coal, and natural gas—that gives rise to the emissions? The need for such limitation and/or rollback is the usual assumption.

Nevertheless, the truth is that nothing whatever follows from these facts. Before any implication for action can be present, additional information is required.

Christopher Horner, författaren till ”The Politically Incorrect Guide to Global Warming and Environmentalism”, blir intervjuad:

First off, have global temperatures really risen higher than ever before? And is an increase in carbon dioxide emissions to be blamed for it all?

This is the key question, touching on the thesis for the entire modern discourse, so it deserves a detailed response. In short: of course not. Even Al Gore inadvertently admits this in his movie, when he presents a chart of past temperature showing at least four warmings more significant than today, and despite efforts to rewrite history we know that the Medieval Climate Optimum (or Warming) allowed the Vikings to farm Greenland around 1000 A.D. Until it got cold again, that is, doubtless due to their SUVs. Further, not only did temperatures increase at numerous times over history more and faster than we have seen since the “global cooling” panic ended in the late 1970s, but they did so in that very same century; over the 1930s, for example, in the Arctic.

The idea that CO2 — be it man-made or natural, is to blame is simply unsupported by the scientific literature. The June 2006 issue of Science Magazine — from which Al Gore gets his movie’s charts but which charts of temperature and CO2 concentrations he wisely chooses not to superimpose for the audience — actually makes this point.

Var så goda och lycka till!

”Atlas Shrugged—America’s Second Declaration of Independence”

Ett nytt anförande av Onkar Ghate, ”Atlas Shrugged—America’s Second Declaration of Independence”, är nu tillgängligt på Ayn Rand institutets hemsida. Som vanligt krävs det att man är en ”registrerad besökare”. Men det är, fortfarande, gratis och går snabbt att fixa. Jag har inte hört det själv så jag har ännu inget omdöme, men det låter intressant:

In 1776 Thomas Jefferson announced to the world America’s plans for independence. For the first time in history, there was to be a nation and a government dedicated to the individual’s rights to life, liberty and the pursuit of happiness. But from inception, and from both within and without, the ideals of the new nation were under attack.

Without a full justification of an individual’s moral right to pursue his own life and happiness—not serve his neighbors, God or country—the nation was vulnerable, and its founding principles were slowly chipped away. In 1957 the missing justification came with the publication of Atlas Shrugged. On this, the book’s 50th anniversary, we will examine the moral revolution launched by Ayn Rand, without which the political revolution of the Founding Fathers had to remain incomplete. We will see what this moral revolution has meant for America so far, and what it promises for the future. We will see why Atlas Shrugged should be considered America’s second Declaration of Independence—a declaration not of political but of moral independence.

Enjoy!

”Anything goes”

Mikael Wiehe skriver i DN:

JAG ANSER OCKSÅ att de sextionio så kallade samvetsfångar som enligt Amnesty International finns på Kuba är exakt sextionio stycken för många!

Med detta sagt vill jag också säga att Kuba, med alla sina brister i form av materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten och delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, en stympad yttrandefrihet, revolutionsledare som inte vågar släppa ifrån sig makten och en stor misstänksamhet mot dem som kritiserar revolutionen, trots allt har lyckats uppnå häpnadsväckande framgångar på vissa områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten – som man också frikostigt delar med sig av till andra fattiga länder, ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter, bostäder till alla, utrotad analfabetism och ett miljöarbetet som prisas av FN. Plus en livaktig kultur av alla slag.

Det väsentliga här är inte hur otroligt naivt Mikael Wiehe köper föreställningen om Kubas ”förträffliga” sjukvård eller ”högt utvecklade” utbildningssystem eller, för den delen, hur samvetslöst han slänger sig med lögnaktig propaganda om socialismens Kuba.

Nej, det väsentliga här är hur socialister som Wiehe ursäktar en oförsvarbar diktatur som har gjort sig skyldig till systematiska kränkningar av individens rättigheter (massmord, tortyr, förtryck och slaveri), med samma ursäkter som socialistiska diktaturer alltid har ursäktats av de nyttiga idioterna i väst. I Själviskhetens dygd skrev Ayn Rand:

Lägg märke till oanständigheten i vad som idag gäller för moraliska omdömen. En industriman som skapar sig en förmögenhet och en gangster som rånar en bank betraktas som lika omoraliska, eftersom båda eftersträvat rikedom till sin egen ”själviska” förmån … En diktator betraktas som moralisk, därför att de obeskrivliga vidrigheter han har begått varit avsedda att gagna ”folket”, inte honom själv (s 1, översättning av POS).

Inget har uppenbarligen förändrats. Altruismen, osjälviskhetens moral, ses fortfarande som ett ideal och än idag kan apologeter som Wiehe försvara diktatorer på altruistiska grunder. Om Fidel Castro däremot hade begått dessa brott av egoistiska skäl, då hade de inte längre gått att försvara. Vad säger detta oss om altruismen som moraliskt ideal?

Grattis Ayn Rand!

Idag är det 102 år sedan Ayn Rand föddes. Vem var Ayn Rand? Vilka var Ayn Rands idéer? Vilka var Ayn Rands bedrifter?

I samband med detta vill jag även göra reklam för den nya PDF-nattväktaren. (Eller jag tror i varje fall att den är ny för jag har inte något minne av att jag ska ha läst den förut.)

När jag väl är igång vill jag bara påpeka att denna blogg är inte död. Ja det har varit lite låg aktivitet här. (Som det ibland brukar vara.) Men förutom det att jag har funnit kärleken, så har jag inte haft så bra idéer på vad det är jag vill skriva om. Jag återkommer dock med åtminste ett större inlägg nu i helgen. Det lovar jag. Sedan ska jag se om jag kan få lite mer fart på den här bloggen! ;-)

Jag vill också säga att jag klarade ekonomisk historia med tre VG4 (”svagt VG”) och avslutningsvis ett VG5 (”starkt VG”). Det var ett trevligt slut på en hemsk och tråkig kurs. Nu har jag börjat läsa idé- och lärdomshistoria. Ganska trevligt än så länge. Svante Nordin är en underbar föreläsare, det lilla jag har tagit del av honom, och hans bok om filosofins historia är också den ganska angenäm.

En sak till. Jag noterar i den senaste PDF-nattväktaren att POS skriver följande:

Varför krympte ”fyrbåken” till en ”ensamt fladdrande ljuslåga”? En ensam människa kan inte hålla igång en fyrbåk eller lysa upp hela världen. Säkert kommer många att tycka att den ensamma ljuslågan i oförnuftets natt också är ett utslag av hybris. Jag är (förhoppningsvis) inte den enda förnuftiga människan här i världen. ”Pappersnattväktaren” kommer fortsättningsvis att ges ut i pdf-format, en eller två gånger om året, om krafterna står mig bi.

Folk har kallat mig för en ”sykofant”. Jag bryr mig inte. Men jag vidhåller att vad POS än tycker, är han för mig och, är jag alldeles säker på, många andra, ännu en fyrbåk. Inte en ”ensamt fladdrande ljuslåga i i oförnuftets natt”.