Mikael Wiehe skriver i DN:

JAG ANSER OCKSÅ att de sextionio så kallade samvetsfångar som enligt Amnesty International finns på Kuba är exakt sextionio stycken för många!

Med detta sagt vill jag också säga att Kuba, med alla sina brister i form av materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten och delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, en stympad yttrandefrihet, revolutionsledare som inte vågar släppa ifrån sig makten och en stor misstänksamhet mot dem som kritiserar revolutionen, trots allt har lyckats uppnå häpnadsväckande framgångar på vissa områden: den högsta medellivslängden i både Nord- och Sydamerika, den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten – som man också frikostigt delar med sig av till andra fattiga länder, ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter, bostäder till alla, utrotad analfabetism och ett miljöarbetet som prisas av FN. Plus en livaktig kultur av alla slag.

Det väsentliga här är inte hur otroligt naivt Mikael Wiehe köper föreställningen om Kubas ”förträffliga” sjukvård eller ”högt utvecklade” utbildningssystem eller, för den delen, hur samvetslöst han slänger sig med lögnaktig propaganda om socialismens Kuba.

Nej, det väsentliga här är hur socialister som Wiehe ursäktar en oförsvarbar diktatur som har gjort sig skyldig till systematiska kränkningar av individens rättigheter (massmord, tortyr, förtryck och slaveri), med samma ursäkter som socialistiska diktaturer alltid har ursäktats av de nyttiga idioterna i väst. I Själviskhetens dygd skrev Ayn Rand:

Lägg märke till oanständigheten i vad som idag gäller för moraliska omdömen. En industriman som skapar sig en förmögenhet och en gangster som rånar en bank betraktas som lika omoraliska, eftersom båda eftersträvat rikedom till sin egen ”själviska” förmån … En diktator betraktas som moralisk, därför att de obeskrivliga vidrigheter han har begått varit avsedda att gagna ”folket”, inte honom själv (s 1, översättning av POS).

Inget har uppenbarligen förändrats. Altruismen, osjälviskhetens moral, ses fortfarande som ett ideal och än idag kan apologeter som Wiehe försvara diktatorer på altruistiska grunder. Om Fidel Castro däremot hade begått dessa brott av egoistiska skäl, då hade de inte längre gått att försvara. Vad säger detta oss om altruismen som moraliskt ideal?