Daniel J Mitchell, som skriver för Cato@Liberty-bloggen, har gjort en mycket bra video som på ett kortfattat sätt förklarar varför Keynes teorier varken fungerar i teorin eller i praktiken. Se den här. Sprid ordet!
Kategori: Nationalekonomi
Rädda kapitalismen från ekonomerna
Det råder ingen tvekan om att sedan Obama valdes till USA:s president har vänstern blivit fräckare. Det syns inte bara i deras retorik, utan även i deras ”logik”. En gång i tiden skulle det ha funnits ett gäng ekonomer som i den offentliga debatten skulle fördöma våra politiker för deras ekonomiska politik. Men jag har under de senaste månaderna noterat att antalet ekonomer som säger ifrån kan räknas med fingrarna. Detta trots att det som världens ledare föreslår faktiskt är rena galenskaperna. Om något beklagar de sig bara på att politikerna inte går långt nog i sin galenskap. Jag tar detta som ännu en verifiering att universiteten inte förmår att producera så värst många rationella ekonomer. De allra flesta ekonomer som kommer ut från universiteten verkar inte förstå sig på ämnet alls. Vi vet det eftersom de begår ju de mest grundläggande av felslut och de gör det på löpande band.
Det senaste exemplet på detta är Robert H Frank, ekonom vid New Yorks University. Inte bara försvarar Frank Obamas keynesianska finanspolitik, vilket är en katastrof i sig själv. Han föreslår faktiskt att man nu, mitt i den ekonomiska krisen, borde höja skatten för höginkomsttagarna i USA, för att på så vis finansiera ytterligare ökning av statlig konsumtion. Motiveringen är att höginkomsttagarna dels inte spenderar lika mycket av sina inkomster som låg- och medelinkomsttagare, och dels fortsätter de att spendera det lilla de gör för att de är mindre villiga än andra grupper att sänka sin levnadsstandard när de väl har uppnått den.
Frågor som keynesianska universitetsekonomer aldrig ställer sig: Varför tror han att det är praktiskt ur att straffa landets mest produktiva medborgare? Tror han att detta inte har några konsekvenser på längre sikt? Vad hände med rättvisan? Tror han verkligen att orättvisa lönar sig? Vad hände med individens rättigheter? Har förmögna människor ingen rätt till sin egendom?
Om man skulle ställa dessa frågor till en sådan här ekonom, skulle han se ut som ett frågetecken. Möjligen skulle han svara: ”Jo, men det där är teoretiska överväganden. Nu har vi en akut kris. Vi har helt enkelt inte råd att tänka på teorier eller principer. Låt oss istället vara realistiska och praktiska.” Sedan skulle han se ut som ett självgott frågetecken. Detta är nämligen abstrakta överväganden som mainstreamekonomer sällan eller aldrig tänker på. Allt de tänker på är det de ser. Och vad de ser, är förstås, de jobb som den ökade efterfrågan i ekonomin skapar, men inte de jobb som förstördes eller aldrig blev till på grund av denna kapitalförstörande konsumtion.
Denna ekonom förstår sig således inte på betydelsen av sparande, kapitalackumulering eller investeringar. Han tror, som alla andra keynesinfluerade mainstreamekonomer, att konsumtionen, inte produktion, är det viktigaste. Han tror, därför, att vi kan alla bli ”rikare”, genom att i rask takt äta upp den säd som krävs för att producera nästa års skörd. Han tror, med andra ord, att vi alla kan bli rikare, genom att förstöra välstånd. Somligas oförmåga att se detta är ett uttryck för den konkretbundna mentaliteten. Det är denna mentalitet som gör människor oförmögna att se ”det man inte ser”. Det vill säga att se bortom konkreterna för stunden. Det vill säga att se de långsiktiga konsekvenserna. För att se sådant krävs det att man kan tänka begreppsligt; att man kan tänka i termer av principer.
Den konkretbundenhet vi ser här är självfallet ingen olyckshändelse. Den filosofiska källan här är framför allt Platon. Dessa ekonomer förlitar sig inte på sina abstrakta ”modeller”, för de är ju ”modeller” och förväntas, som alla andra abstrakta ”modeller”, aldrig svara mot verkligheten fullt ut. (Det finns en viss platonsk sanning här: många av de ”modeller” som dagens ekonomer förlitar sig på har i sanning inte ett dyft med verkligheten att göra. Ett mycket bra exempel här är teorin om perfekt konkurrens.) De hyser således en generell aversion mot abstrakt tänkande som sådant, vilket förstås innefattar långsiktigt tänkande, vilket de för det allra mesta är totalt oförmögna till. Detta är emellertid ett faktum som inte bekymrar dem det allra minsta eftersom deras läromästare, Keynes, själv gav den värsta och mest cyniska rationaliseringen av dem alla för att undgå att tänka bortom ögonblicket: ”I det långa loppet är vi alla döda”.
Ekonomer som Robert H Frank är definitivt representativ. Därför kan vi konstatera att när kapitalismen nu utsätts för en omfattande attack, en attack som inte har varit så här stark på många, många år, då vet vi att ekonomerna inte kommer att vara till någon nytta. Snarare tycks de ha bestämt sig för att hjälpa till att klandra och förstöra kapitalismen. Ska vi rädda kapitalismen måste vi alltså vara beredda på att rädda den från ekonomerna. Det är tragiskt men sant.
För att rädda ekonomin och kapitalismen krävs det inte att vi börjar handla svenskt, som någon obildad opportunistisk luffare i regeringen sade. Nej, vad som krävs är, som jag har sagt många gånger förut, inget mindre än en filosofisk revolution. Men alla har inte tid eller lust för att hjälpa till att skapa denna revolution. Därför är det lätt att bli uppgiven när man läser tidningarna och följer debatten. Men det är inte hopplöst. Man kan göra något för att påverka och förändra på lång sikt. Jag vet för jag träffar ständigt på människor som jag tydligen påverkar på ett sätt som jag inte kunde förutse. Ayn Rand hade rätt, du vet aldrig när du når rätt människa vid rätt tillfälle.
Så vad kan ni då göra om ni vill göra något? Här är ett tips inför Julen: ge bort bra böcker till nära och kära, till människor i er närhet som har visat ett genuint intresse för idéer. Ge bort böcker som The Fountainhead och Atlas Shrugged av Ayn Rand, eller The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein, eller Economics in One Lesson av Henry Hazlitt, eller Loving Life av Craig Biddle, eller Markets Don’t Fail! av Brian P Simpson. (För fler boktips besök www.AynRandBookstore.com.) Att ge bort bra böcker, är ett av de enklaste, billigaste och mest effektiva sättet att sprida rationella idéer och därmed förändra kulturen till det bättre.
Om ni inte tror mig, vill jag bara påminna en del av mina läsare (och ni vet vilka ni är), att om det inte vore för att jag fick en viss bok i julklapp, skulle jag kanske inte sitta här, flera år senare och skriva detta just nu.
Finanskrisen – en guide
På sistone har jag fått frågor om var jag får min information om finanskrisen ifrån. Jag säger att jag får den lite här och var ifrån, men det är inte särskilt uttömmande, så låt mig nu fylla ut det svaret lite mer.
Man behöver inte begränsa sig till tidningar och sidor som uteslutande propagerar för kapitalismens sak. Man hittar även en hel del intressant information i vanliga mainstream tidningar som New York Times. De har en artikelserie, ”The Reckoning”, om finanskrisen som är långt ifrån felfri, men ändå förvånansvärt bra och informativ för att vara ur en del av den amerikanska vänsterpressen. Mycket skrivs förstås utifrån den vanliga anti-kapitalistiska kontexten. Man svamlar om ”avregleringar” eller ”otillräcklig reglering”, men de ger aldrig några exempel. (Det är som om de amerikanska affärsmännen har ”för mycket” frihet, så länge de kan göra någonting alls utan att behöva be om ett statligt tillstånd.) Det är faktiskt bara när staten är inblandad som journalisterna lyckas hitta några konkreta exempel.
Trots eller kanske just på grund av denna kontext blir tidningens intervjuer med de verkligt ansvariga, nämligen olika politiker och byråkrater, inklusive den största skurken av dem alla, Alan Greenspan, en patetisk uppvisning av människor som försöker göra allt vad de kan för att slingra sig. För det som kommer ut ur deras mun är bara så bisarrt och motsägelsefullt att det är svårt att tro att någon kan ta dem på allvar.
Vad sägs om detta? ”Almost no one expected what was coming. It’s not fair to blame us for not predicting the unthinkable.”, Daniel H. Mudd, fd vd för Fannie Mae, citerad i New York Times. Låter det bekant? (Ur Atlas Shrugged: ”I couldn’t help it!”)
I samma artikel kan man läsa: ”When the mortgage giant Fannie Mae recruited Daniel H. Mudd, he told a friend he wanted to work for an altruistic business”. Han fick som han ville; det var en statlig bostadspolitk driven av altruistiska motiv som låg bakom en stor del av krisen. New York Times:
Fannie, a government-sponsored company, had long helped Americans get cheaper home loans by serving as a powerful middleman, buying mortgages from lenders and banks and then holding or reselling them to Wall Street investors. This allowed banks to make even more loans — expanding the pool of homeowners and permitting Fannie to ring up handsome profits along the way.
But by the time Mr. Mudd became Fannie’s chief executive in 2004, his company was under siege. Competitors were snatching lucrative parts of its business. Congress was demanding that Mr. Mudd help steer more loans to low-income borrowers. Lenders were threatening to sell directly to Wall Street unless Fannie bought a bigger chunk of their riskiest loans.
So Mr. Mudd made a fateful choice. Disregarding warnings from his managers that lenders were making too many loans that would never be repaid, he steered Fannie into more treacherous corners of the mortgage market, according to executives.
Nu betalar Amerika dyrt för denna altruism. Samtidigt skriker de ansvariga: ”I couldn’t help it!” Låt mig citera mer ordagrant: ”‘Fannie Mae faced the danger that the market would pass us by,’ he [Mr. Mudd] said. ‘We were afraid that lenders would be selling products we weren’t buying and Congress would feel like we weren’t fulfilling our mission. The market was changing, and it’s our job to buy loans, so we had to change as well.'”
Så när man läser tidningar som New York Times gäller det bara att vara uppmärksam, för när man läser vänstermainstrempressen dyker det ständigt upp freudianska felsägningar. Men ibland behöver man inte läsa särskilt noga. Ibland gör nämligen New York Times sitt jobb och skriver precis som det är, som i en ovanligt informativ artikel om den förstatligandet av de största bankerna i USA och vad detta kan innebära för Amerika. Artikeln är från den 18 oktober 2008 och har den passande rubriken ”Government’s Leap Into Banking Has Its Perils”:
The federal government’s initiatives are all carefully cast as emergency measures that will be phased out in months or years. “It’s explicitly temporary, but we don’t really know where this crisis ends yet,” said Robert E. Litan, an economist at the Brookings Institution. “The logic of intervention is that the more ownership the government has, the greater the regulation and management control.”
There is a cautionary example, economists say, in today’s troubles. The nation’s two largest mortgage finance companies, Fannie Mae and Freddie Mac, are quasi-governmental institutions. Fannie was created during the depths of the Great Depression, and Freddie in 1970, to help make mortgages more affordable for homeowners.
But as the housing bubble grew, the companies came under political pressure to buy riskier loans and loosen their standards, according to former executives and analysts. Last month, the federal government was forced to bail out Fannie and Freddie and pledged up to $200 billion for the rescue.
Detta är en orsak till varför jag anser att det är bortom allt rimligt tvivel att socialisterna, och de intellektuella, som nu gapar om kapitalismens kris och misslyckande, är totalt oärliga. För om de verkligen brydde sig om sanningen, hade det inte varit ett dugg svårt att ta reda på den. Med tanke på att många av dessa människor faktiskt jobbar som journalister och får betalt för att ta reda på sanningen har de ännu färre ursäkter än den vanlige mannen på gatan som litar på att journalisterna verkligen gör sitt bästa. Men det gör de bevisligen inte och det finns inga ursäkter.
En annan bra källa är Investor’s Business Daily. Capitalism Magazine är ytterligare en bra källa. Nu senast såg jag en mycket bra artikel av ekonomen Brian Simpson ”Gold and a Free Market: The Solutions to Our Financial Crisis”:
Many blame capitalism for the current financial crisis. Even Alan Greenspan, who at one time was an advocate of the free market, blames capitalism. He recently testified in front of a congressional committee that ”A critical pillar to . . . free markets did break down. I still do not fully understand why it happened.” The first thing that Greenspan and most other commentators on the crisis must do to understand why the crisis occurred is to learn that the free market did not cause the crisis because the U.S. is not even close to being a free-market economy. Massive government interventions in the market in the form of myriad regulations and financial irresponsibility on the part of the government are really to blame. This makes the ”solution” being imposed doubly absurd: more government controls, borrowing, and spending to solve the problems created by government controls, borrowing, and spending.
Johnny Munkhammar har tillsammans med Nima Sanandaji släppt en rapport, ”Finanskrisen – ett gigantiskt politikmisslyckande”, som också är ganska bra. Det finns en del detaljer, om jag inte missminner mig, som jag inte håller med om, men på det stora hela har de fått allting rätt. Och de ska ha en eloge för att de korrekt identifierar staten och inte marknaden, som orsaken till finanskrisen.
En annan som har gjort en insats är Per Nilsson. Först trodde jag att det var min gamle gode vän med exakt samma namn, men det var det inte. ”SBAB, ett svenskt Freddie Mac?” heter Nilssons rapport och den handlar om hur otroligt oansvarigt det statliga svenska bolåneinstitutet har agerat de senaste åren. Ändå menar socialisterna och socialdemokraterna i Sverige, och annorstädes, att statens ”ansvar” och ”inflytande” över bankväsendet borde öka, istället för att minska.
Sedan har vi förstås Ayn Rand-centrumets artiklar i ämnet. Amit Ghates nya artikel ”Let Them Fail” är mycket bra:
Overlooked here is that in a free market business failures are not just normal, they’re crucial for the best products and ideas to emerge. Most restaurants fail in their first three years because customers have other preferences. Many mom-and-pop grocers go out of business because Walmart offers better selection and lower prices. Even whole industries–think typewriters, 8-tracks and horses and buggies–vanish because new inventions and competitors arise.
None of these failures are a problem, nor do they threaten the system. On the contrary, they are an inherent part of the progress which only capitalism makes possible.
So why would failures in the financial industry be any different?
Yaron Brook levererade också nyligen ännu en föreläsning om varför kapitalismen ständigt klandras detta trots att all tillgänglig fakta gör det klart att det är staten som borde klandras. Den heter Capitalism Without Guilt: The Moral Case for Freedom och finns tillgängligt på Ayn Rand-centrumets hemsida om finanskrisen. (På samma sida hittar man också en intervju med Yaron Brook och Alex Epstein på ett program som heter ”Real Orange” och en intervju med Yaron Brook på Fox Business News.)
Att kapitalismen ständigt klandras beror, som regelbundna läsare av denna blogg redan vet, på mycket dålig filosofi. Så länge folk tror att kapitalismen är ett själviskt system, och därför omoraliska, kommer kapitalismen att sakna moralisk legitimitet i allmänhetens ögon. Eftersom Ayn Rand-institutet och Ayn Rand-centrumet för individens rättigheter är de enda som aktivt och i stor skala propagerar för Ayn Rands filosofi objektivismen, är de också de enda som ger kapitalismen det absolut nödvändiga filosofiska och moraliska försvaret. Därför anser jag att de gör allra mest nytta i sammanhanget.
Så nu har ni lite tips och förslag på var man kan upplysa sig själv i ämnet. Så om ni nu vill hjälpa till att försvara kapitalismen i insändare eller i diskussioner med andra människor, har ni nu gott om referenser som jag hoppas är av värde. Om ni inte alltid har lust eller tid att föra debatten på egen hand, då är ju en bra idé att ni helt enkelt hänvisar människor till dessa hemsidor och artiklar eller min blogg.
Ekonomernas tystnad och Greenspans svek
Idag publicerades en mycket bra insändare om finanskrisen i SvD Synpunkt av Åke Sundström via Stefan Karlsson:
Nej, dagens ekonomiska kris har skapats av betydligt potentare aktörer – de centralbanker som tillhandahållit den frestande drogen: billiga krediter i närmast obegränsade volymer. Skadorna har fördjupats av statliga bankinspektioner som tigit eller ingenting förstått om riskerna.
Sundström har naturligtvis helt rätt i att det yttersta ansvaret ligger på centralbankscheferna världen över. Socialistisk centralplanering inom bank- och penningväsendet fungerar lika bra som all annan socialistisk centralplanering. Det vill säga inte alls. Men en faktor som i sammanhanget inte betonas lika mycket är just finansinspektionens ansvar. Finansinspektionen ser nämligen till att skapa en falsk trygghet i systemet genom att på irrelevanta grunder påstå att bankerna är ”stabila” när de i själva verket är praktiskt taget konkursfärdiga på grund av systemet med fraktionella bankreserver.
Sundström ställer också en fråga som jag ofta ställer mig: Var finns de pro-kapitalistiska ekonomerna i Sverige? Ja, vi har Stefan Karlsson. Men förutom honom? Eller existerar det fler, men de får bara inget utrymme i debatten? Eller finns de verkligen inte? Jag såg aldrig någon vid Ekonomi Centrum i Lund. Bara mainstreamekonomer som var formade av keynesianska och marxistiska premisser.
Dagens finanskris kommer inte bara att kosta oss pengar, den kommer också att bidra till att underminera kapitalismen som ideal. Det spelar ingen roll att vi inte har någon riktig oreglerad kapitalism idag. Så länge allmänheten är outbildad och de intellektuella gör allt vad de kan för att mata dem med lögner och felaktigheter, då kommer allmänheten också att dra fel slutsatser om kapitalismen. Det vore därför önskvärt om vi hade haft en mindre trupp av duktiga pro-kapitalistiska ekonomer som kunde och ville upplysa människor genom sina debattartiklar och insändare.
Om tidningarna inte vill publicera dem, då är det en tragedi och skam. Men då borde de försöka arrangera föredrag för allmänheten. Det skulle inte räcka för att sälja in kapitalismen som ett moraliskt ideal, men det skulle köpa oss objektivister mer tid för just den uppgiften. (Jag vet att en del försöker, men hur många är de egentligen? Det är det som är det skrämmande och tragiska; att de få som verkligen försöker är just så få. Det är säkert ingen slump, med tanke på vad de lär sig vid universiteten. Vilket är kanske ännu mer skrämmande och tragiskt.)
Detta får mig att tänka på vad George Reisman skrev i sin senaste artikel:
Very few of the professors and their students have read so much as a single page of the writings of Ludwig von Mises, who is the preeminent theorist of capitalism and knowledge of whose writings is essential to its understanding. Almost all of them are thus essentially ignorant of sound economics.
Detsamma tycks även gälla för centralbankschefer och då inte bara de svenska.
Vi har förstås Alan Greenspan som visste bättre. Men han gjorde sig skyldig till omfattande evasioner. Vad blev resultatet av dessa evasioner? Vi ser resultaten runt omkring oss idag.
Trots att dagens USA under inga som helst omständigheter kan betraktas som en ”fri marknad” eller ”oreglerad kapitalism”, skyller Alan Greenspan finanskrisen på just frånvaron av regleringar och statlig kontroll. Han gör detta i en kontext där alla vet att Greenspan åtminstone en gång i tiden var vän med Ayn Rand och sympatisk till hennes idéer, och drar således även hennes namn, och objektivismen, ned i den oreda han själv har ställt till med. Journalisterna gör, naturligtvis, inte sitt jobb utan spelar med och låtsas som att Rands idéer verkligen har blivit beprövade, som Greenspan antyder, och att de nu har misslyckats.
Om den fundamentala orsaken till våra problem är av en filosofisk natur – och det är de – då kan endast en rationell och sann filosofi utgöra den fundamentala lösningen. Om den filosofin är objektivismen – och det är det – då följer det att alla försök att underminera spridandet av objektivismen är skadligt för mänskligheten. Eftersom Greenspan troligtvis har gjort mer skada för objektivismen än någon annan sedan paret Branden, har han troligtvis också skadat mänskligheten mer än någon annan sedan paret Branden.
Det är dags för ett omdöme. Alan Greenspan var inte bara en vanlig usel centralbankschef, han har också visat sig vara en mycket irrationell och oärlig människa. Han är en usel människa, en omoralisk människa, en riktig dr Robert Stadler, som Diana Hsieh uttryckte det.
Apropå regleringar
En av alla statliga myndigheter Comptroller of the Currency Administrator of National Banks som har till uppgift att kontrollera det amerikanska bankväsendet beskriver sig själv på följande sätt:
The Office of the Comptroller of the Currency (OCC) charters, regulates, and supervises all national banks… The OCC’s nationwide staff of examiners conducts on-site reviews of national banks and provides sustained supervision of bank operations. The agency issues rules, legal interpretations, and corporate decisions concerning banking, bank investments, bank community development activities, and other aspects of bank operations.
National bank examiners supervise domestic and international activities of national banks and perform corporate analyses. Examiners analyze a bank’s loan and investment portfolios, funds management, capital, earnings, liquidity, sensitivity to market risk, and compliance with consumer banking laws, including the Community Reinvestment Act. They review the bank’s internal controls, internal and external audit, and compliance with law. They also evaluate bank management’s ability to identify and control risk… The OCC regulates and supervises more than 1,600 national banks and about 50 federal branches of foreign banks in the U.S., accounting for nearly two-thirds of the total assets of all U.S. commercial banks…
Det finns med andra ord inte en enda aspekt av bankernas aktiviteter som inte är under statlig kontroll. Så vad händer om bankerna inte gör exakt som staten säger? ”The agency can remove officers and directors, negotiate agreements to change banking practices, and issue cease and desist orders as well as civil money penalties”.
Med tanke på att ingen bank har rätt att starta nya kontor, eller skaffa sig kapital, eller genomföra några andra ändringar i sin verksamhet utan OOC:s godkännande, är bankerna i princip helt kontrollerade av staten.
Ändå påstår våra lögnaktiga, ignoranta politiker, journalister och intellektuella att vi just har bevittnat ”laissez-faire” kapitalismens misslyckande. Så trots att det amerikanska bankväsendet är totalt genomreglerat och kontrollerat av staten, svamlar vänstern om ”avregleringar” och kräver, otroligt nog, ännu fler regleringar och statliga kontroller!
Det finns verkligen ingen gräns för anti-kapitalisternas oärlighet.
Vilken avreglering?
Via Oactivist fann jag en artikel med titeln ”What deregulation?” av av ekonomen Pierre Lemieux:
There have been pieces of legislation that increased the regulatory burden of financial firms. The Federal Deposit Insurance Corporation Improvement Act of 1991 “greatly increased the powers and authority of the FDIC,” in the agency’s own terms. The Community Reinvestment Act of 1977, which obliged mortgage lenders to lend to people who could not afford it, was reinforced by the Gramm-Leach-Bliley Act of 1999, leading to the subprime crisis. The Federal Deposit Insurance Reform Act of 2002 increased the FDIC’s discretion.
Rekommenderas.
Oreglerad kapitalism?
While the Dow collapses, we have a bull market in government regulations. The 50-plus departments, agencies and commissions are now at work on 3,882 rules; 757 will affect small businesses. More than 51,000 final rules were issued from 1995 to 2007. Those regulations are not free.
Enforcing and overseeing them costs $42 billion per year. A far bigger cost — one that is not counted in the budget — is compliance. Regulatory compliance costs of $1.16 trillion are now higher than Canada’s entire 2004 GDP ($1.017 trillion).
At a time of lackluster 1% economic growth, the regulatory state costs 8.5% of U.S. GDP. Combined with the 21% of GDP consumed by federal spending, we have a federal government that absorbs nearly 30% of economic output. None of this includes state and local government, which push the burden of government up to 53.9% of GDP.
The Federal Register, which lists all new rules, ran to 72,090 pages in 2007. This was down 3.8% from 2006. The record year was 2004, which saw 75,676 pages.
Out of more than 60 federal departments, a mere five accounted for 45% of new rules. The departments of Treasury, Commerce, Agriculture, and Homeland Security, along with the EPA, instituted a combined 1,741 new rules in 2007.
Så mycket för att finanskrisen i USA skulle bero på den ”oreglerade” kapitalismen.
Perspektiv
Nu när socialisterna gör allt vad de kan för att skriva om historien och verkligheten, kan det vara bra att få lite perspektiv på saker och ting. Låt mig därför citera Steve Forbes:
Between the early 1980s and 2007 we lived in an economic Golden Age. Never before have so many people advanced so far economically in so short a period of time as they have during the last 25 years. Until the credit crisis, 70 million people a year were joining the middle class. The U.S. kicked off this long boom with the economic reforms of Ronald Reagan, particularly his enormous income tax cuts. We burst from the economic stagnation of the 1970s into a dynamic, innovative, high-tech-oriented economy. Even in recent years the much-maligned U.S. did well. Between year-end 2002 and year-end 2007 U.S. growth exceeded the entire size of China’s economy. Obviously China’s growth rates were higher, but China was coming off a much smaller base.
De senaste 30 åren har verkligen inte varit någon era av laissez-faire. Inte desto mindre är det sant att ekonomin i många länder och i många avseenden har blivit friare sedan börjavn av 1980-talet. Och detta har utan tvekan haft en otroligt positiv betydelse för miljontals och åter miljontals människor som har lyfts ur fattigdom och misär. Så om finanskrisen påminner oss om faran med de socialistiska inslagen i vår ekonomi, då kan vi med glädje se tillbaka på de senaste 20-30 åren för att påminna oss om vad lite avregleringar, privatiseringar, tull- och skattesänkningar, dvs lite mer inslag av kapitalism, kan göra världen över.
Befria producenterna!
New York Times-kolumnisten och nyligen Nobelsprisvinnare i nationalekonomi Paul Krugman skriver om hur man bör lösa den ekonomiska krisen i USA: ”It’s politically fashionable to rant against government spending and demand fiscal responsibility. But right now, increased government spending is just what the doctor ordered, and concerns about the budget deficit should be put on hold”. Hur lyder Krugmans argument för att föra en mer aktiv finanspolitik? Jo, Krugman pekar på misslyckandet med att inflatera fram en återhämtning i Japan. Japan försökte nämligen, precis som USA nu försöker, återhämta ekonomin genom att återigen låta centralbanken sänka räntan och inflatera penningmängden.
Varför fungerar inte penningpolitiken längre? Förmodligen av samma anledning som att Keynes teorier helt plötsligt slutade fungera under 1970-talet. Tiderna har helt enkelt bara förändrats. Då var då, nu är nu:
What we need right now is more government spending — but when Mr. McCain was asked in one of the debates how he would deal with the economic crisis, he answered: “Well, the first thing we have to do is get spending under control.”
If Barack Obama becomes president, he won’t have the same knee-jerk opposition to spending. But he will face a chorus of inside-the-Beltway types telling him that he has to be responsible, that the big deficits the government will run next year if it does the right thing are unacceptable.
He should ignore that chorus. The responsible thing, right now, is to give the economy the help it needs. Now is not the time to worry about the deficit.
Paul Krugman är en hängiven beundrare av John M Keynes. Och allt som gör Keynes till en av de absolut sämsta ekonomerna någonsin, gör också Krugman till en av de sämsta ekonomerna någonsin. Man skulle kunna tro att 1970-talets stagflation var tillräckligt för att misskreditera Keynes teorier en gång för alla. Ändå fortsätter Krugman, utan några som helst hämningar, med att förespråka keynesianism.
Förutom att det finns inga fakta i världen som ger stöd för att ökad offentlig konsumtion skulle vara bra för ekonomin, så är det intressant att han nämner Japan. Japan tillämpade nämligen exakt den medicin som Krugman propagerar för. När penningpolitiken inte fungerade, då försökte de öka den totala efterfrågan i ekonomin med stora statliga ”stimulanspaket”. Men det fungerade inte. Låt mig citera vad jag själv skrev i min essä ”Keynes är ond”:
I Japan har man under 1990-talets lågkonjunktur konsekvent tillämpat keynesiansk politik. Under 1990-talet prövade man tio stimulanspaket som tillsammans motsvarade offentliga utgifter på 100 miljarder yen. Statsskulden exploderade under perioden så att den idag är en bra bit över 100% av BNP. Vad är resultaten? Mellan 1990 och 2000 har real BNP stagnerat. Mellan 1998-2001 har tillväxten faktiskt varit negativ. Arbetslösheten mer än fördubblades under perioden, och då ska man komma ihåg att man där precis som i Sverige har manipulerat med arbetslöshetsstatistiken genom att införa en japansk motsvarighet till plusjobben.
Faktum är att New York Times bara en dag efter Krugmans kolumn publicerades hade en artikel om hur keynesianismen i Japan slutade:
What came next for Japan was depressing but far from a depression. There were no miso soup lines and the relatively low official unemployment rate often seemed to belie that there was a problem at all. But Japan seemed out of miracles. The economy would grow a little, then stop, then contract a little. Countless bridges to nowhere were built, but all the spending on infrastructure failed to lift the nation out of its doldrums. (Min kursivering.)
Känner inte Krugman till dessa fakta? Man kan undra, med tanke på vad Krugman skriver:
[T]his is also a good time to engage in some serious infrastructure spending, which the country badly needs in any case. The usual argument against public works as economic stimulus is that they take too long: by the time you get around to repairing that bridge and upgrading that rail line, the slump is over and the stimulus isn’t needed. Well, that argument has no force now, since the chances that this slump will be over anytime soon are virtually nil. So let’s get those projects rolling.
Jeffrey M Herbener fyller i med lite mer detaljer om det japanska 1990-talet:
Japan has tried nine stimulus packages since 1990 totaling $888 billion. Although varied in shape and size, they all have had the same three features: government spending and debt, bailouts, and reflation.
Och:
[T]he national debt in Japan was run up to pay for the spending binge, a policy that has further impaired already injured credit markets. Japan’s national debt now stands at well over 100% of its GDP, up from 60% in 1993. In 1999, Japan will issue 90% of all industrial country’s net new bond issues, some $352 billion. Its total bond issue in 1999 will be $517 billion and will give Japan the largest debt issue in the world.
Slutsats: det enda som växer om Krugman får som han vill är statsskulden.
Keynes teorier kan inte fungera, varken i teorin eller i praktiken, eftersom det är i verkligheten logiskt omöjligt. Det är logiskt omöjligt eftersom om välstånd måste produceras, då kan aldrig den rena förstörelsen av välstånd samtidigt vara en källa till välstånd. Det är omöjligt. Om du går hem och slår sönder allt du äger och sedan bränner upp alla dina pengar på horor och sprit, då kommer du bara att sluta upp som mycket fattig. Och om resten gör detsamma kommer vi alla ganska snart att svälta och dö. Sedan spelar det ingen roll att Paul Krugman har tagit emot Nobelpriset i nationalekonomi. (Jag vet att Paul Krugman inte tog emot priset på grund av hans keynesianism, utan på grund av hans frihandelsteorier. Men det spelar faktiskt ingen roll. Många kommer tyvärr att se Nobelpriset som ett argument för Krugmans keynesianism.)
Varför fungerade ingenting av den konventionella visdomen i Japan under 1990-talet? Herbener igen: ”A depression will persist until the malinvestments of the boom are liquidated and the capital structure is reconstructed to best satisfy consumers. Fiscal expenditures delay liquidation and reconstruction since government spending always strives to bailout and subsidize the existing production structure”. Men är ändå inte detta precis vad alla politiker världen över föreslår som en ”lösning”, som ett sätt att ”rädda” ekonomin? Jo visst är det så. Och det kommer inte att fungera.
Det man gör just nu är inget annat än en katastrof. Istället för att låta de dåliga investeringarna och de dåliga lånen försvinna ur ekonomin, gör nu politikerna allt vad de kan för att hålla dessa investeringar och lån vid liv. De häller inte lite bensin på elden. Nej, de fullständigt vräker på med bensin på elden.
Välstånd måste produceras och om vi vill producera mer, då är den enda boten att befria USA:s ekonomi. Frihet, inte statligt tvång är lösningen. Den enda lösningen och den enda moraliska lösningen. Men friheten har inte ökat under Bushadministrationen. Tvärtom. Det är inte bara statens utgifter och storlek som har vuxit kraftigt de senaste åren. Även regleringarna har blivit värre under Bushadministrationen. Det främsta exemplet här är Sarbanes-Oxley lagen från 2002, som är en av de absolut värsta lagarna som har införts sedan Antitrustlagarna kom i slutet av 1800-talet.
Sarbanes-Oxley tvingar oskyldiga affärsmän att bevisa att de inte har ägnat sig åt oegentligheter i bokföringen. Affärsmän behandlas alltså som skyldiga tills de har bevisa motsatsen. Och om de inte förmår att övertyga statens byråkrater, då löper de risk att hamna många år i fängelse. Att tvinga VD:ar att slösa timmar och åter timmar åt sådana här saker, när de kunde spendera denna tid åt att tänka, investera och producera, är naturligtvis skadligt för ekonomin. Det är inte bara demoraliserande för affärsmän, det är naturligtvis hämmande och ofattbart frustrerande. Skulle du se fram emot att gå till jobbet om du var tvungen att ägna ett par timmar om dagen åt att bevisa att du inte har begått ett ”brott” mot några godtyckliga regleringar?
Vad USA:s ekonomi behöver är inte mer stat och regleringar, utan frihet. Det var ju trots allt stat och regleringar som orsakade krisen. Vill ni få fart på ekonomin? Se då genast till att sluta upp med alla dessa räddningspaket. Se genast till att kraftigt minska statens utgifter och att sänka skatterna. Se genast till att befria producenterna från lagar som Sarbanes-Oxley och Antitrust. Kort sagt: befria producenterna!
”Anti-Obamanomics”
George Reisman analyserar Barack Obamas ekonomiska politik:
Are the American people being primed to elect as President of the United States a home-grown version of Hugo Chavez, in the person of Barack Obama? This is a question one can come away with after reading “Obamanomics,” the featured article in this last Sunday’s (August 24, 2008) New York Times Magazine. Written by Times’ columnist David Leonhardt, the article provides insight into Obama’s thinking on economics and the economic policies he would be likely to pursue if he were elected President.
Läs hela!
Förnuftets kalla och oresonliga röst 