Det råder ingen tvekan om att sedan Obama valdes till USA:s president har vänstern blivit fräckare. Det syns inte bara i deras retorik, utan även i deras ”logik”. En gång i tiden skulle det ha funnits ett gäng ekonomer som i den offentliga debatten skulle fördöma våra politiker för deras ekonomiska politik. Men jag har under de senaste månaderna noterat att antalet ekonomer som säger ifrån kan räknas med fingrarna. Detta trots att det som världens ledare föreslår faktiskt är rena galenskaperna. Om något beklagar de sig bara på att politikerna inte går långt nog i sin galenskap. Jag tar detta som ännu en verifiering att universiteten inte förmår att producera så värst många rationella ekonomer. De allra flesta ekonomer som kommer ut från universiteten verkar inte förstå sig på ämnet alls. Vi vet det eftersom de begår ju de mest grundläggande av felslut och de gör det på löpande band.

Det senaste exemplet på detta är Robert H Frank, ekonom vid New Yorks University. Inte bara försvarar Frank Obamas keynesianska finanspolitik, vilket är en katastrof i sig själv. Han föreslår faktiskt att man nu, mitt i den ekonomiska krisen, borde höja skatten för höginkomsttagarna i USA, för att på så vis finansiera ytterligare ökning av statlig konsumtion. Motiveringen är att höginkomsttagarna dels inte spenderar lika mycket av sina inkomster som låg- och medelinkomsttagare, och dels fortsätter de att spendera det lilla de gör för att de är mindre villiga än andra grupper att sänka sin levnadsstandard när de väl har uppnått den.

Frågor som keynesianska universitetsekonomer aldrig ställer sig: Varför tror han att det är praktiskt ur att straffa landets mest produktiva medborgare? Tror han att detta inte har några konsekvenser på längre sikt? Vad hände med rättvisan? Tror han verkligen att orättvisa lönar sig? Vad hände med individens rättigheter? Har förmögna människor ingen rätt till sin egendom?

Om man skulle ställa dessa frågor till en sådan här ekonom, skulle han se ut som ett frågetecken. Möjligen skulle han svara: ”Jo, men det där är teoretiska överväganden. Nu har vi en akut kris. Vi har helt enkelt inte råd att tänka på teorier eller principer. Låt oss istället vara realistiska och praktiska.” Sedan skulle han se ut som ett självgott frågetecken. Detta är nämligen abstrakta överväganden som mainstreamekonomer sällan eller aldrig tänker på. Allt de tänker på är det de ser. Och vad de ser, är förstås, de jobb som den ökade efterfrågan i ekonomin skapar, men inte de jobb som förstördes eller aldrig blev till på grund av denna kapitalförstörande konsumtion.

Denna ekonom förstår sig således inte på betydelsen av sparande, kapitalackumulering eller investeringar. Han tror, som alla andra keynesinfluerade mainstreamekonomer, att konsumtionen, inte produktion, är det viktigaste. Han tror, därför, att vi kan alla bli ”rikare”, genom att i rask takt äta upp den säd som krävs för att producera nästa års skörd. Han tror, med andra ord, att vi alla kan bli rikare, genom att förstöra välstånd. Somligas oförmåga att se detta är ett uttryck för den konkretbundna mentaliteten. Det är denna mentalitet som gör människor oförmögna att se ”det man inte ser”. Det vill säga att se bortom konkreterna för stunden. Det vill säga att se de långsiktiga konsekvenserna. För att se sådant krävs det att man kan tänka begreppsligt; att man kan tänka i termer av principer.

Den konkretbundenhet vi ser här är självfallet ingen olyckshändelse. Den filosofiska källan här är framför allt Platon. Dessa ekonomer förlitar sig inte på sina abstrakta ”modeller”, för de är ju ”modeller” och förväntas, som alla andra abstrakta ”modeller”, aldrig svara mot verkligheten fullt ut. (Det finns en viss platonsk sanning här: många av de ”modeller” som dagens ekonomer förlitar sig på har i sanning inte ett dyft med verkligheten att göra. Ett mycket bra exempel här är teorin om perfekt konkurrens.) De hyser således en generell aversion mot abstrakt tänkande som sådant, vilket förstås innefattar långsiktigt tänkande, vilket de för det allra mesta är totalt oförmögna till. Detta är emellertid ett faktum som inte bekymrar dem det allra minsta eftersom deras läromästare, Keynes, själv gav den värsta och mest cyniska rationaliseringen av dem alla för att undgå att tänka bortom ögonblicket: ”I det långa loppet är vi alla döda”.

Ekonomer som Robert H Frank är definitivt representativ. Därför kan vi konstatera att när kapitalismen nu utsätts för en omfattande attack, en attack som inte har varit så här stark på många, många år, då vet vi att ekonomerna inte kommer att vara till någon nytta. Snarare tycks de ha bestämt sig för att hjälpa till att klandra och förstöra kapitalismen. Ska vi rädda kapitalismen måste vi alltså vara beredda på att rädda den från ekonomerna. Det är tragiskt men sant.

För att rädda ekonomin och kapitalismen krävs det inte att vi börjar handla svenskt, som någon obildad opportunistisk luffare i regeringen sade. Nej, vad som krävs är, som jag har sagt många gånger förut, inget mindre än en filosofisk revolution. Men alla har inte tid eller lust för att hjälpa till att skapa denna revolution. Därför är det lätt att bli uppgiven när man läser tidningarna och följer debatten. Men det är inte hopplöst. Man kan göra något för att påverka och förändra på lång sikt. Jag vet för jag träffar ständigt på människor som jag tydligen påverkar på ett sätt som jag inte kunde förutse. Ayn Rand hade rätt, du vet aldrig när du når rätt människa vid rätt tillfälle.

Så vad kan ni då göra om ni vill göra något? Här är ett tips inför Julen: ge bort bra böcker till nära och kära, till människor i er närhet som har visat ett genuint intresse för idéer. Ge bort böcker som The Fountainhead och Atlas Shrugged av Ayn Rand, eller The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein, eller Economics in One Lesson av Henry Hazlitt, eller Loving Life av Craig Biddle, eller Markets Don’t Fail! av Brian P Simpson. (För fler boktips besök www.AynRandBookstore.com.) Att ge bort bra böcker, är ett av de enklaste, billigaste och mest effektiva sättet att sprida rationella idéer och därmed förändra kulturen till det bättre.

Om ni inte tror mig, vill jag bara påminna en del av mina läsare (och ni vet vilka ni är), att om det inte vore för att jag fick en viss bok i julklapp, skulle jag kanske inte sitta här, flera år senare och skriva detta just nu.