Kategori: Filosofi

Argument för monarkin?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag läste nyligen en artikel av Adam Nelvin i Svensk Tidskrift. Den heter ”Visst finns det skäl att bevara monarkin”. Nelvin börjar med att berätta hur och varför han tycker att de mest populära argumenten som den republikanska föreningen kommer med är dåliga. Jag är nog villig att instämma helt eller delvis i hans kritik av dessa argument. Men det intressanta är inte hur dåliga argumenten är från den republikanska föreningen. Nej, det intressanta med Nelvins artikel är att han argumenterar för att det visst finns skäl, rationella skäl, att bevara monarkin.

Nelvin skriver: ”Jag tror att det finns rationella skäl att bevara den svenska monarkin. Inte så att dess avskaffande skulle få oerhörda konsekvenser, men de skulle vara negativa snarare än positiva. Just hur negativa är svårt att uppskatta”. Vad är standarden för bra och dåligt här? ”[S]amhället i sin helhet”. Det vill säga: standarden är ”vad som är bäst för samhället i sin helhet”. Detta betyder att Nelvin använder sig av en kollektivistisk standard, vilket betyder att han använder sig av en irrationell standard. Ty det finns inte någon rationell ursäkt för någon form av kollektivism.

Men det är inte bara ”samhället”, utan snarare nationen Sverige som som utgör standarden för Nelvins del. Det är för nationens överlevnad som vi bör bevara kungen. Det är nationen, vår gemensamma identitet som svenskar, som gör att vi är villiga att respektera lagarna. Nationen är källan till vår identitet och våra värden. Det är vad som för oss samman och gör att vi är villiga att lyda lagarna: de är ju produkten av andra svenskar. Adam Nelvin skriver:

Människor tycks erkänna vissa skyldigheter gentemot den egna staten som de inte erkänner gentemot andra stater. Och förklaringen är såklart att gemenskap förpliktigar, och att svenska staten representerar den svenska nationella gemenskapen.

Nationer i sin tur har sina rötter i den samhörighet mellan människor som växer ur ett delat historiskt öde. De svetsas samman av många generationers gemensamma erfarenheter och prövningar, en gemensam historia (verklig eller uppdiktad), av gemensamma traditioner, ritualer, en gemensam värdegrund, ett gemensamt språk, kanske en gemensam religion.

Men det finns ett problem, förklarar Nelvin:

Vi kan aldrig ta samhällsgemenskapen för given. Den måste hela tiden reproduceras, det vill säga vi måste hela tiden påminna varandra om vår gemensamma identitet. Det gör vi både genom subtila identitetsmarkörer på flygplatsen, flaggviftande på nationaldagen, traditionsenlig mat på midsommardagen och bakom katedern under historielektionerna i skolan. Den representativa monarkin fyller samma funktion. Monarkin symboliserar svensk historia och svensk kultur.

Så vi behöver alltså kungen för att folket ska påminnas om att de bor i Sverige, att de är svenskar, att de är en del av en Nation, som förser oss med vår gemensamma identitet, historia och värden – och med detta en slags respekt för lagarna. Så vi behöver kungen för att få samma respekt för lagarna? Är detta ett seriöst och rationellt argument? Menar Nelvin verkligen allvar med detta?

Det är svårt att tro, men det är precis vad han tycks mena. Och inte bara det. Det är inte bara respekten för lagarna som kan minska, om kungen försvinner. Nej, hela samhället kan rasa samman:

Vad skulle hända om vi avskaffade den svenska monarkin? Tja, vi skulle slänga en viktig del av det svenska kulturarvet i sjön och samtidigt bidra till att urholka grunderna för nationalstaten – den politiska gemenskap inom ramarna för vilken den moderna demokratin uppstod – som redan är hårt ansatt av globalisering och en allmän samhällsfragmentering.

Vad är Nelvins skäl för att faktiskt tro på allt detta? Jag förväntade mig rationella argument. Rationella skäl. Men jag fick inget annat än en massa märkliga påståenden som inte backades upp med någonting.

Vad sägs om idén att vi väljer att de styrande gör det med de styrdas explicita eller implicita samtycke? Nej, denna idé avfärdar han, som uråldrig och felaktig. Den är flera hundra år gammal, vilket säkert är sant, men så vadå? Är inte hela nationen Sverige, såsom Nelvin föreställer sig den, flera hundra år gammal? Vidare är den felaktig eftersom det är orimligt att tala om ett ”samhällskontrakt” som folk ska ”skrivit under” på. Det är möjligen rimligen att tänka på ett sådant kontrakt som en normativ idé, men inte som en beskrivning av verkligheten. Som normativ idé är den dock oacceptabel eftersom det leder till att vi visar varken de döda eller ofödda någon respekt.

Så tanken om att ett samhälle hålls ihop, att människor lyder lagar på grund av ett implicit eller explicit samtycke till samhällets grundläggande principer och institutioner, är omoralisk eftersom den inte ”respekterar” människor som inte finns. Men att samhället bygger på premissen att vi ska lyda lagar endast för att de som står bakom dem råkar vara del av en ”större helhet”, nämligen den svenska nationen, är däremot fullt moraliskt acceptabel? Skulle inte tro det.

(För kännedom har jag ännu inte tagit ställning för republik. Jag är emot monarki, men jag anser inte att det därav följer att vi måste ersätta kungen med en president. Ska vi tvunget ersätta kungen med en president bör det endast ske om en sådan förändring resulterar i en ökad maktdelning. Men för att uppnå en sådan förbättrad maktdelning behöver vi ett bra svar på frågan om vilken makt presidenten ska ha. Jag har för tillfället inget sådant svar och saknar både tid och lust för att finna det.)

Gener styr ekonomiska val?

Carl Svanberg3 kommentarer

I Helsingborgs Dagblad (071008) kunde jag läsa om ännu en korrupt studie som sägs bevisa att vår ”känsla för rättvisa i stor utsträckning” är nedärv, ”styrd av gener snarare än sociala faktorer”. Vad som är intressant med denna studie och hur den framställs i medierna är återigen inte hur dålig vetenskap detta är, utan hur våra vetenskapsmän och journalister drar slutsatser som är så genomsyrade av (falska) filosofiska premisser som alla tycks ta för givna, varför ingen reagerar eller ifrågasätter grunden för deras vetenskap.

Bakgrunden till den nya studien är den att det tydligen är ett ”faktum” att människor är beredda att till egna förluster bestraffa ett beteende som de ser som orättvist. Detta ”faktum” står i strid med nationalekonomiska standardmodeller om den ”nationalekonomiska människan” som beter sig rationellt och vinstmaximerande. Detta beteende kallas för ”altruistisk bestraffning” och ses, enligt artikeln, som ”en grundbult i människans förmåga att samarbeta även med icke-släktingar och sålunda som en förutsättning för mer avancerade samhällsbyggen”. Med andra ord: ett ”medfött” hat för ”orättvisor” som är så stort att man är villig att själv gå under för att motverka dem är grunden för avancerade civilisationer? Hur man kan komma fram till en sådan bisarr slutsats, redogör man, så klart, inte för.

Varför tror man att beteendet är genetiskt betingat istället för socialt? Därför att sedan ett tag tillbaka är dessa de enda två alternativen som alldeles många tar för givet: arv eller miljö. På sin höjd kan man möjligen tänka sig en slags blandning mellan de båda. Vad sägs om sådana saker som de idéer och värderingar som florerar i vår kultur. Nej, dessa har tydligen ingen större inverkan alls.

Anledningen till att man tror att generna påverkar är för att man nu har gjort en studie med hjälp av tvillingar. Och skälet till varför forskarna tror att generna spelar en så stor roll är för att de inte kunde se någon effekt av deltagarnas gemensamma miljö (som alltså var densamma för tvillingarna i fråga). En artikel i DN (071002) gör det hela lite tydligare:

I den aktuella studien var försökspersonerna svenska tvillingar som valdes ut från Karolinska institutets tvillingregister. Eftersom enäggstvillingar har samma genetiska uppsättning, medan tvåäggstvillingar saknar det, så kunde man mäta den genetiska påverkan på de ekonomiska valen. Resultatet visade att enäggstvillingarna i större utsträckning valde att följa samma strategi och kvittera ut pengarna än tvåäggstvillingarna.

Det finns åtminstone tre saker som jag finner anmärkningsvärt här. Låt mig till att börja med citera HD-artikeln igen: ”Det är också klarlagt att den gräns som anses acceptabel är högst individuell, åtminstone i västvärlden”. Är det bara i västvärlden som generna gör att skillnaderna blir högst individuella? Sedan är det tydligen så att endast 40% av de individuella valen ska ha bestämts av generna. Jag är ingen expert men jag tycker inte att det låter särskilt avgörande. (Om någon tycker att det är helt uppenbart att detta är ”avgörande” får ni gärna förklara det för mig.) Eftersom genetiskt identiska tvillingar i varierande utsträckning utsätts för i princip samma kultur som alla andra, i västvärlden, finns det ingen speciell anledning att anta att den kulturella faktorn inte har den avgörande inverkan. Med tanke på att idéer såsom egalitarianism (hat för rättvisa) och nihilism (hat för värden) definitivt florerar i vår kultur, är det inte konstigt om den också påverkar samtliga människors uppfattning om ”rättvisa”, oavsett deras uppväxtmiljö i övrigt. (Vilka idéer folk i slutändan accepterar är ju en fråga om fri vilja, inte uppväxtmiljö, och de flesta tar vad kulturen har att erbjuda.)

För att visa hur totalt låsta dessa forskare är av sitt falska alternativ mellan gener och uppfostran, säger Magnus Johannesson, professor i nationalekonomi vid Handels, att de 60% som återstår i stor utsträckning är ett resultat av rena mätfel. Men ju större mätfelen är desto större genetisk del i besluten, menar han. Det är alltså antingen gener eller mätfel, och först, efter mätfelen och generna, kanske – men bara kanske – uppväxtmiljön. Men absolut inte kulturen.

Jag har inte studerat mycket evolutionär biologi, men om Johannessons kommentarer är representativa då blir jag mycket fundersam över vad det är dessa evolutionära biologer egentligen sysslar med: ”Inom evolutionär biologi ser man en paradox i att människor samarbetar så mycket som de gör. För individen lönar det sig inte, medan det gör det för gruppen”. Hur kom de fram till denna märkliga slutsats?

I många diskussioner jag har haft är det mycket vanligt från altrusiter och kollektivister att vilja likställa just samarbete med altruism och kollektivism. Sedan säger de att antingen är man för samarbete i form av ett samhälle och därmed altruism och kollektivism eller också är man för ”djungelns lag”, egoism och individualism. Bland evolutionära biologer tycks detta också vara hur man ser på världen. Tanken att ett liv i ett samhälle, att samarbete som sådant, kan vara en självisk företeelse är, såvitt de vet, tydligt något helt obegripligt.

Att individer kan samarbeta och handla med varandra av strikt egoistiska skäl, för ömsesidig vinning, tycks vara fullkomligt främmande. Det tycks inte heller slå dem att rationella egoister har massor med skäl att värdera andra människor – i den mån deras existens och aktiviteter främjar deras eget liv och lycka – varför det faktiskt råder en genuint intresseharmoni mellan rationella människor.

Allt detta kan och har rationell filosofi, objektivismen, bevisat klart och tydligt. Och seriösa nationalekonomer såsom Ludwig von Mises och i synnerhet George Reisman kan och har bevisat att en avancerad arbetsdelningsekonomi, dvs en kapitalistisk ekonomi, inte är ett utslag för ”altruistisk bestraffning” eller ”individens offervilja för gruppens bästa”, utan en förutsättning för och uttryck för ren och skär egoism.

Det enda denna studie möjligen bevisar är att de standardmodeller som många ekonomer använder sig av för att spekulera fram hur människor kommer att bete sig inte stämmer alltid, just eftersom det finns sådana saker som andra värderingar som styr människors val. Men detta är ju inget nytt. Detta har ekonomerna vetat väldigt länge. Men istället för att bara nöja sig med att dessa modeller kanske är bristfälliga går dessa forskare till stora längder för att ”bevisa” att människan föds med en pervers preferens för ”altruistisk bestraffning”.

Det enda riktiga beviset för att människor kanske är födda med en sådan sak som en preferens för ”altruistisk bestraffning” är att hur mycket logiska argument man än kommer mot altruisterna, så tycks ingenting bita på dem. De bryr sig inte om deras altruism är fullkomligt omöjlig att motivera med hjälp av fakta och logik. Så vem vet? Deras gener kanske har styrt dem till denna märkliga slutsats trots allt? Det är ju om inte annat ett, för altruisternas del, väldigt bekvämt sätt att se på världen; de slipper ta ansvar för sina tankar och värderingar. Kanske var det därför som DN-reporten Gabriel Wernstedt skrev ”Så har det äntligen bevisats”?

Partisk journalistik är bra

Carl SvanbergLämna en kommentar

Vänstern brukar ofta säga att vi har bara en massa borgerlig media i Sverige. Deras enda ”bevis” för detta är att majoriteten av Sveriges tidningar sägs luta åt höger. Men om däremot studerar vad journalisterna själva ägnar sig åt är det snabbt uppenbart för alla seriösa observatörer att medierna har en mycket tydlig vänstervinkling på det mesta.

Forskningsstudier har många gånger verifierat detta. Den senaste sammanfattningen av många sådana studier, Den svenska journalistkåren, kom nyligen från Göteborgs universitet. SvD rapporterar:

Sympatier för miljöpartiet, vänsterpartiet och folkpartiet är starkare inom journalistkåren än hos folk i allmänhet. Däremot har moderaterna och socialdemokraterna relativt få sympatisörer inom kåren. Dessa mönster har funnits sedan första undersökningen 1989.

Generellt ligger journalistkåren till vänster om sin publik. I sakfrågor märks skillnader i synen på exempelvis flyktingmottagningen i Sverige. 11 procent av journalisterna vill minska flyktingmottagandet mot allmänhetens 49 procent.

En fråga: Är det ett problem att våra journalister är ”partiska”? Mitt svar lyder: nej.

Att vara partisk är inte detsamma som att vara en fiende till sanning och objektivitet. Objektivitet och sanning handlar om att ens tankar och påståenden är förenliga med verkligheten. En sann journalist måste i själv verket vara partisk om hon ska bli en bra journalist: hon måste vara partisk till sanningen. Vad skulle det innebära om hon var ”neutralt” inställd till lögn och sanning?

Vår svenska journalistkår är däremot inte partisk till sanningen. De förvänger verkligheten på ett sätt som passar deras socialistiska uppfattningar och känslor.

Många journalister vet säkert inte om detta medvetet. De tror verkligen att så som de rapporterar händelser är hur verkligheten är. Men som dr Harry Binswanger en gång påpekade, är detta bara ett exempel på hur många är påverkade av sin egen filosofi utan att de vet om det. Ungefär som att folk inte tänker på att de faktiskt har en dialekt.

En del journalister däremot vet att de inte är partiska till sanningen. Men det berör dem inte. För dem finns det ändå inget sådant som ”sanningen”, det finns bara olika ”sanningar” för olika grupper med olika intressen. Som marxistiskt inspirerade journalister anser de att de som journalister bör belysa vissa intressen som i sin tur bestäms av vilken samhällsklass de tillhör. Journalistik blir för dessa bara en förlängd del av klasskampen och reportagen förvandlas till smygpropaganda.

En partisk journalist kan inte bara vara ”neutral” inför sanning och lögn för att kunna göra sitt jobb på ett bra sätt. En partisk och bra journalist vet, åtminstone implicit, också varför det är så viktigt att rapportera sanningen istället för lögnen. Det beror på att en partisk journalist inte är en platonist som söker sanningen för sanningens skull. Nej, hon söker sanningen därför att den är, för att uttrycka det milt, betydligt mer användbar när det kommer till att handskas med tillvaron.

Partiska journalister som bara är intresserade av sanningen fungerar som allmänhetens underrättelsetjänst och precis som statens underrättelsetjänst behöver vi en för att få en hum om vad som händer i världen, så att vi vet hur vi ska agera och reagera. Varje vara implicerar, om vi vill livet, ett böra. Partisk journalistisk är därför inte en ”intresselös” aktivitet; det är av allas yttersta rationella egenintresse – journalisterna inkluderade – om vi vill leva.

UPPDATERING 2018: Ja, objektiva journalister ska inte vara neutralt inställda till sanning och lögn. Men det förvirrar nog mer än vad det klargör att säga att partiskhet är bra inom journalistiken.

Mänskliga rättigheter finns visst!

Carl SvanbergLämna en kommentar

Andrew Medworth har skrivit en jättebra artikel där han argumenterar emot James Bartholomews synpunkt att det finns inget sådant som mänskliga rättigheter. James Bartholomews argument är väldigt intressant eftersom det illustrerar så tydligt innebörden av de två dominerande perspektiven på den kanske viktigaste frågan inom filosofin: relationen mellan våra begrepp och verkligheten. Medworth visar inte bara på allt detta, och vad som är fel med dessa positioner, utan även vad det sanna och rationella filosofiska alternativet ligger i. Läs hans underbara blogginlägg här. (HT: POS.)

En kommentar om BioShock

Carl Svanberg1 kommentar

Dagens Nyheters Susanne Möller har recenserat det nya spelet BioShock. Möller skriver:

Men trots att ”Bioshock” på alla plan lyckas leva upp till, och överträffa, förväntningarna, och därmed skriva in sig i spelhistorien som ett av spelen som revolutionerade förstapersons-skjutar-genren (FPS), så är det storyn och det politiska perspektivet som kittlar mest. Det ställer frågor. Det överlåter till spelaren att reflektera över moraliska kakor som ska ätas eller has kvar. Ett gediget granskande av en filosofi och därmed självklart en ståndpunkt.

Mänsklighetens förfall är tydligt närvarande. De före detta aristokraterna rör sig i undervattenskorridorerna i misslyckade försök att imitera en mänsklighet på höjden av sin utveckling. Ganska snart står det klart att de fiender du möter har avhumaniserats för att själva överleva i Rapture, där människans allrådande förnuft övergått i djungelns lag. Men ingen är fläckfri. Själv är man på samma sätt nödgad att beträda samma väg som de andra för sin egen överlevnad. Genmodifikationen är nödvändig för din överlevnad, men hur mycket är du villig att offra av din mänsklighet?

Det är lätt att se att Rapture är filosofen och författaren Ayn Rands roman ”Och världen skälvde” i inverterad version. I romanen krossas ett samhälle under kollektivet – i ”Bioshock” krossas ett samhälle av individualismen. Ayn Rands ande är ständigt där, referenserna till hennes filosofiska skola haglar tätt; namn, propagandan på väggarna, uppdragen i sig. (Min kursivering.)

Så det säger du? Ett ”gediget granskande” av Ayn Rands filosofi? Ett exempel på hur förnuft och individualism leder till ett helvete på jorden? Knappast. Men inte desto mindre hävdar spelets skapare, Ken Levine, att spelet intellektuellt sett handlar om vad som händer när man försöker omsätta objektivismen i verkligheten.

BioShock’s story — for those who wish to stop blowing things up to delve into it — is about translating this Objectivist ideology into the real world. ”One of the things that’s very appealing about Rand to me, and about Rapture, is at least in the beginning they’re driven by reason.” Indeed, this is what attracts most people to Objectivism: it’s based on rationality above all else. By both highlighting and skewering Objectivism, Levine’s on the warpath against zealots. ”I’m trying to write about what happens when real people try to do things,” he explains. ”The characters in Ayn Rand’s books are paragons.” But paragons aren’t real people, and Levine has written his characters to be as real as possible. They may be drawn in broad strokes, but they’re human. ”Real people aren’t perfect. That’s the problem with ideologies. Real people carry out ideologies. So even the best of intentions gets screwed up.”

Levine ger ingen motivering eller förklaring på vad han menar med att människor inte är ”perfekta” nog för att omsätta en rationell filosofi som objektivismen i praktiken. Levine fortsätter:

”If people take anything intellectual away from this game, I hope it’s just ‘here some new ideas, think about them.’ But there’s no polemic in this except think for yourself. And watch out if someone is telling you that something is absolutely true.” It’s anti-zealotry, pure and simple. ”That’s a message I think Rand would be very comfortable with. You have your own reason. All human systems are fallible.” (Min kursivering.)

Så Ayn Rand skulle inte ha något emot uppfattningen att alla idéer ”måste” vara problematiska att förverkliga eftersom alla mänskliga idéer ”måste” ha fel och brister – endast för att de är skapade av människor? Och därför skulle hon vara ”bekväm” med anklagelsen, den grundlösa anklagelsen, att även hennes filosofi förmodligen var felaktig – och att hennes filosofi av allt att döma måste, på ett eller annat sätt (även om ingen riktigt kan förutse hur eller varför), mynna ut i helvetet på jorden. Jag skulle inte tro det.

Dessa påståendena kommer inte ur ett filosofiskt vakuum. Vare sig Levine själv vet det eller inte har hans egna uttalanden ett tydligt filosofiskt avtryck. Vad är det för filosofi som Levine implicit tycks propagera för? I en annan intervju ger han en ledtråd:

Shack: Do you think you gave Objectivism short shrift at all? I’m not an Objectivist, I’m just curious as to how you’d respond to that.

Ken Levine: I’m fascinated by Objectivism. I think I gave it–I think the problem with any philosophy is that it’s up to people to carry it out. It could have been Objectivism, it could have been anything. It’s about what happens when ideals meet reality. If you had to sum up BioShock’s story, that’s what it is.

When philosophers write books, when they write fictional works like Atlas Shrugged, they put paragons in the books to carry out their ideals. I always wanted to tell a story of, what if a guy wasn’t a paragon? What if his intentions were really good, but at the end of the day he was human? I think that’s where the problem is.

It’s not an attack on Objectivism, it’s a fair look at humanity. We screw things up. We’re very, very fallible. You have this beautiful, beautiful city, and then what happens when reality meets the ideals? The visual look of the city is the ideals, and the water coming in is reality. It could have been Objectivism, it could have been anything. (Min kursivering.)

Detta är i stort sett samma förklaring som Levine har gett i alla sina intervjuer, vilket talar för att den förklaring som han har gett knappast var en olyckshändelse eller något som han bara improviserade fram under intervjuns gång. Detta implicerar att i den mån han propagerar för en filosofi, vare sig han vet det eller inte, så är det en extrem form av platonism.

Jag säger inte att Ken Levine befinner sig, mentalt eller filosofiskt sett, i Platons idévärld. Vad jag säger är att Platons filosofi, ger människor i princip två falska alternativ: två sidor av samma falska platonska mynt. Antingen väljer du att leva ”med fötterna på jorden”, och med en ”realistisk”, ”pragmatisk” syn på tillvaron. Detta är Herakleitos bidrag till Platons filosofi: sinnevärlden. En värld av imperfektioner och bleka kopior.

Eller också väljer du att lämna jorden till förmån för en annan dimension av abstraktioner. Du väljer alltså Parmenides bidrag till Platons filosofi: en värld av perfekta, oföränderliga och eviga idéer. Levine tycks ha fått för sig att filosoferna befinner sig på den senare, medan han själv befinner sig på den första sidan. Vilken sida han än befinner sig på, är han en implicit anhängare av Platons världsbild.

Så vad är det då för brist hos människan som Levine ser? Han pekar inte ut den direkt. Han säger bara att människor, för det mesta, inte är ”perfekta” enligt någon odefinierad standard. Men vad tycks vara deras främsta imperfektion då? Om detta inte är en specifik attack mot objektivismen då är det en kritik mot människan som sådan. Det vill säga människan i sinnevärlden. (Detta finner jag nästan mer irriterande än hans förvrängda version av objektivismen.)

Människor är inte perfekta eftersom de kan fela, säger Levine explicit. Den ”perfekta” människan – som inte finns i ”sinnevärlden”, dvs i denna världen – är en människa som inte kan fela. Detta är en uppenbart irrationell standard att döma mänskligheten efter – vad människan än försöker åstadkomma.

Ayn Rand förnekade aldrig att människor kunde fela. Och hjältarna i Ayn Rands böcker var inte felfria. De flesta begick något misstag eller hade någon brist. Ayn Rands hjältar var inte några ”övermänniskor”. De var förvisso ofta väldigt intelligenta, men det var aldrig avgörande för deras moraliska perfektion. Notera att karaktären Eddie Willers inte var ett geni som Hank Rearden eller John Galt, men moraliskt sett var han ändå, såvitt jag vet, felfri.

Moralisk perfektion, i den meningen att man aldrig någonsin begår några fel eller misstag, är dessutom inte nödvändig för att man ska kunna implementera en rationell filosofi som objektivismen – utan att allt slutar som i BioShock. Moralisk perfektion handlar om att alltid göra sitt bästa – moraliskt sett – vilket betyder att man alltid försöker vara så rationell som möjligt. Moralisk perfektion har inget med graden av intelligens att göra.

Det utmärkande med Ayn Rands hjältar är inte att de ofta är ovanligt intelligenta eller att de på något sätt skulle vara ofelbara. Nej, det utmärkande är att de alla gör sitt bästa på att vara så rationella som möjligt. Och detta är knappast ett orimligt krav att ställa på mänskligheten.

Om odefinierad ofelbarhet är idealet för en perfekt människa enligt Levine, då är det inte undra på att han ser hopplöst på alla försök att implementera en filosofi – oavsett dess faktiska natur – i verkligheten. Frågan är bara var Levine fick detta ideal ifrån. Var det än var så var det inte ifrån verkligheten. Frågan är inte om människan är felbar eller inte, frågan är varför Levine tycker att det är lämpligt att döma mänskligheten utifrån irrationella ideal.

Så en fundamental brist hos somliga människor är, enligt Levine, att de överhuvudtaget tar filosofi på allvar. En sådan slutsats är inte svår att dra om Levine är så influerad av platonism som han ger sken av att vara. Men om det nu är platonistiska föreställningar som styr Levines tänkande, då är hans spel, BioShock, inte ett exempel på vad som kan hända om man tar objektivismen på allvar. Det är, om något, ett närmast perfekt exempel på vad som händer när man tar platonism på allvar.

Holistisk ondska

Carl SvanbergLämna en kommentar

Prästen Ma Oftedal prisade igår i Expressen den norska princessan för sitt ”modiga” beslut att grunda en skola där man lär sig att ”heala” människor och tala med änglar. Oftedals hyllning mynnar raskt ut i ett osammanhängande, obegriplig röra av irrationellt svammel. Men trots att det är otydligt, suddigt och flummigt, går ett par poänger inte att ta miste på. Ma Oftedals metafysik är tämligen tydlig. Hon skriver:

[F]orskarna säger att allt i universum är holografiskt. Om man har ett hologram på en häst och skär ut hästens huvud och förstorar det, blir det inte ett större huvud, utan hela hästen framträder i hologrammets alla delar. Helheten i delen, delen i helheten. Och det är det nya paradigmet. Vi kan uppleva hela universum, i till exempel ett sandkorn. Men inte bara i materien är denna helhetsupplevelse möjlig, med lite träning kan vi känna och veta allt om varandra, djuren och naturen. Även medvetandet är ”holografiskt”.

Det är oklart vad exakt detta betyder. (Det finns, förstås, inga som helst bevis eller giltiga argument för denna holistiska ståndpunkt. Men som vanligt är det viktiga inte hur hon kom fram till det, utan vad hon själv läser ut av sina egna bisarra slutsatser.) Den närmsta referensen jag kommer på här är Parmenides eller också Hegel. ”Helheten i delen, delen i helheten”, skriver Oftedal. Och liksom Hegel har hon ”hittat” att vi har alla ett slags ansvar för helheten. Vi har alla ett ansvar inför helheten, en roll att spela. Ett uppdrag i det stora hela. En mening som kommer i ett ”flöde” av ”energi”:

Upplevelsen av denna nya mening beskrivs som ett påslag av energi, ett flöde som inte sinar utan rinner lugnt och kraftfullt. Inte sällan har denna ”flow” föregåtts av en kris och ett ensligt vandrande på självförverkligandets stig. Man har sökt, ofta utan att veta efter vad. Och som i reklamen – plötsligt händer det! Oj, detta är stort! Jag har själv varit med om det. Det är inte en religiös upplevelse, snarare en själslig, andlig sådan. Eller poetisk om man så vill.

Man startar det där företaget, man tar kontakt med en gammal vän, man slutar dricka, räddar en nation, man börjar måla eller börjar sjunga i en kör, man sätter sig på ett kafé och skriver dikter, stryker en blå gardin. Man säljer båten och bilen och reser till Mecka. Man förlåter, tar fram fotbollsdojorna igen, man läser, tittar rakt in i solen, tänder ett ljus när ingen ser. Man stänger av datorn och kopplar upp sig mot helheten genom meditation och bön. Man startar ett healingcentrum i Norge.

Flödet, meningen, målet eller syftet i livet är en ”dimension” som handlar om ”kärlek”.

Men ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Ibland känns det som om ”helheten” har övergett oss. Men då är det du som har missförstått allting. ”Helheten” har en plan, ett syfte med allting. Allt har en mening. Allt tjänar en roll i det stora:

Den kritik jag kan känna mot tolkningen av en ny tidsålder, är att det kan bli elitistiskt och skuldframkallande. Känner jag mig maktlös och nere, är det ett tecken i så fall på att jag står utanför helheten? Om jobb och pengar inte kommer in, trots att jag affirmerar och visualiserar, betyder det att jag inte duger som kosmisk medborgare? Om cancern inte försvinner trots böner och cellgifter, har då helheten övergivit mig?

Nej, helheten är just allt som finns, även sjukdomar, naturkatastrofer och personliga kriser. Det finns en flod under flödet, en vind i stormen, vatten innan törsten, en tröst i ett oändligt kosmos. Allt är precis som det ska vara. Både i mörkret och i framgången.

Så eftersom allt är precis som det ska vara bör vi förstås vara tacksamma:

Jag brukar i mina böner tacka dom som tog livet av sig, som gjorde morden och våldtäkterna, dom som tog på sig att bli pedofiler och landsförrädare. Om dom inte gjort det, hade jag kanske behövt vara den delen av helheten. Det slapp jag den här gången men jag är skyldig att försöka förstå och respektera alla helhetens delar. Även dom som ter sig motbjudande. (Min kursivering.)

Detta är inget annat än ren och skär ondska.

Botemedlet heter individualism

Carl Svanberg4 kommentarer

På DN Debatt (2007/08/12) kunde man läsa en intressant artikel:

En symbolvärd av fåfänga och ytliga kunskaper ger oss ingen riktig guldkant. Hela vår tillvaro ska guldkantas. Status är nyckeltemat i vårt samhälle. Nya titlar skapas, yrken får ny auktorisation och legitimation, men utan att nya och bättre kunskaper tillförs. Vi söker en värld av tjusighet, men tillför ingen ny kompetens och substans. Denna statusjakt och symbolvärld skadar vår självkänsla. Det kan förklara att folk mår dåligt i vårt samhälle, skriver Mats Alvesson, professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet.

Här är, som jag ser det, nyckelpassagen i Alvassons artikel: ”Grandiositeten hänger samman med en alltmer utbredd narcissism och önskan att förbättra status och självkänsla. Vi vill bli sedda, bekräftade, förknippade med något prestigefyllt och distansera oss från det triviala”. Detta är det fundamentala problemet som Alvasson och jag ser det: människor söker självkänsla – eller en verifiering på sin falska och uppblåsta självbild – och de söker den hos andra. Statusjakten och titelsjukan är ett uttryck för detta – det är en uttryck för den mentalitet som Ayn Rand beskrev i sin roman, Urkällan. Olyckligtvis, misstänker jag att Alvasson och många andra ser detta som ett uttryck för ”individualism”. I själva verket är detta inget annat än raka motsatsen. Oavsett vilket gör Alvasson rätt i att notera att denna statusjakt inte gör någon lycklig. Sann individualism såväl som lycka kommer inte av att man lyckas erhålla en ”fin” titel, det kommer inte av att imponera på andra.

Som en kommentar i förbifarten noterar jag dessutom att Alvesson korrekt beskriver dagens utveckling, där allt fler yrken ska akademiseras, som en långsam utveckling mot ett skråsamhälle:

Men i ett samhälle där status och tjusighet handlar om mera utbildning, formell behörighet och att tillgodose professionsanspråk i form av att ge auktorisation marginaliseras personliga förmågor och resultat. Tveklöst behöver skolan och lärarnas arbetssituation förbättras, men knappast genom standardiserad utbildning, skråtänkande och att man via krav på långa lärarutbildningar sätter höga murar kring lärarjobb. Det låter tjusigt med legitimerad lärare, men det hjälper inte med att peka på ett intyg från Skolverket för att få respekt från bökiga elever.

Lärarexamplet är inte unikt. Aktuellt är att göra civilekonomer till en ”riktig” profession med standardiserad utbildning och skyddad titel. Statsrådet Maria Larsson luftar idén att ge socialsekreterare legitimation. Detta är exempel på fantasilöst imiterande av dagens framgångsformel där allt fler yrkesgrupper via akademisering, utbildning, utestängning av andra än de rättutbildade och formell behörighet söker öka eller tillskrivas status och prestige.

Jag har länge tänkt på detta. För ett tag sedan försökte jag formulera exakt denna kritik i en diskussion jag hade. Olyckligtvis fann jag då inte de rätta orden för det jag försökte säga. Men till de som minns vår diskussion, kanske nu förstår vad det var jag försökte säga och varför jag sade vad jag sade.

Alvesson har däremot fullständigt fel när han påstår att allt detta är ett uttryck för vår kapitalistiska ekonomi. ”Ytterst hänger det här samman med den kapitalistiska ekonomins förskjutning från produktion till att mer handla om övertalning av folk att köpa överflödet. Vi lever i en övertalningsekonomi”, skriver Alvesson. Detta är egentligen fel, men irrelevant för hans viktiga poäng. (Det är endast i en mening som Alvesson har rätt beträffande vår ekonomi. I den mån vi lever i en andrahandskultur är det förstås sant att ekonomin också, i viss mån, blir en ”övertalningsekonomi” där folk övertalas till att köpa saker som de egentligen inte vill ha, men som de ”måste” ha för att platsa bland rätt människor – bland andra människor.)

Alvessons viktiga poäng är nämligen att denna statusjakt och titelsjuka gör att många mår dåligt:

Det hävdas ofta att folk mår dåligt i vårt samhälle. Vi har nog en delförklaring här.

De grandiosa utfästelserna rekylerar och i stället för att ersätta verkligheten med en förskönad version riskeras en förfulning av densamma. Det grandiosa blir – liksom bondfångeriet – platt, vulgärt, lögnaktigt. Många vet eller anar att bakom den tjusiga kulissen återfinns något mindre tjusigt. Auktoriserad och behörig, javisst, men var finns substansen och garantin för att kunna sköta jobbet väl?

För en snabb konkretisering: se Peter Keating och Howard Roark; se alla Keatings och Roarks ni själva har träffat på i era liv, så kommer ni att se fler konkretiseringar.

Detta är ett typiskt exempel på varför lycka – äkta lycka – kräver personliga värden och verkliga bedrifter. Man kan inte bli lycklig genom att leva ett liv bestående av lögner, status och ”fina” titlar. Oförtjänta fina titlar som inte svarar på någon verklig förmåga gör oss inte lyckliga. Bärarna av sådana titlar vet att de inget betyder. Och samma sak är det med alla andra oförtjänta ting: pengar, kärlek, betyg.

Detta fenomen är något som inte bara förstör för de enskilda individerna, det förstör faktiskt för alla andra, indirekt, även de som inte tar del av de fina oförtjänta titlarna:

Det förtroendekapital som en gång i tiden låg i universitet, examina, betyg, titlar och professionsstatus undermineras. Man förstör då inte bara de positiva kvaliteter som låg i vad som skall exploateras utan man bidrar, när ihåligheterna blir uppenbara, också till att skapa ett cyniskt samhälle. Integritet urholkas och det är svårt undgå spela med. Det är kanske en av de allvarligaste konsekvenserna av den massiva utbredningen av grandiositetsupphöjande och kvalitetsurholkande samhällsinstitutioner.

Jag kunde inte säga det bättre själv.

Jag vill lägga till en sak här. Och det är att eftersom formella utmärkelser, legitimationer, utbildningar, status och titlar har blivit så viktigt, hänger detta onekligen ihop med det vardagliga talet om att ”pressen” på människor har ökat. Detta har väldigt lite att göra med ”internationell konkurrens” som har blivit hårdare. Detta har snarare mer att göra med att folk inte känner sig lyckade om de inte får igenkännande och erkännande från andra.

2005 hade Svenska Dagbladet en artikelserie om 80-talisterna, den så kallade ”MeWe-generationen”. Denna generation sägs vara ovanligt ”individualistisk”. Och de sägs må relativt dåligt jämfört med andra generationer. Men om man studerade denna generation upptäcker man emellertid att vad som avsågs med att de var ”individualister” var just att de bestod av en hel generation av Peter Keatings. De var plågade av pressen från samhället, men pressen bestod inte av metafysiska betingelser, utan av normen att framgång och lycka i livet består av att leva genom andra.

2005 kom boken The MeWe Generation. SvD summerar bokens fynd:

The MeWe Generation går in i detalj på ungdomars värderingar, konsumtionsmönster och förhållande till ny teknik. Underlaget är delvis hämtat från Kairos Futures undersökning Nordic Youth som genomfördes i fjol tillsammans med musikkanalen MTV. Bilden som tonas upp av dagens gymnasieelev är en individ som utvecklar sin identitet via olika grupper. (Min kursivering.)

Så att vara ”individualist”, betyder i detta sammanhang, att man blir ”någon” – genom sin grupptillhörighet. Det vill säga: genom andra. Sanningen är att dessa individualister är i själva verket så icke-individualistiska att författarna själva föredrar begreppet ”dividualister”: ”The MeWes are what postmodern thinkers call ‘dividuals’. They don’t have one single identity, but an entire wardrobe of mes that they wear depending on the occasion. Although, or maybe as a consequence of, the MeWes high-speed life, friends are what matters most”. Varför är vänner och grupper så viktiga? För det är så de tar sig fram i livet. Det är så de blir ”något”: ”The MeWes main goal in life is to increase their opportunities; they value alternatives by whether these will increase their opportunities or not. They are afraid of being stuck with no alternatives”. De strävar efter att ”förverkliga sig själva”, men vad betyder det? Jo, det betyder: att följa strömmen; att bli ett med gruppen. Att förverkliga sig själv som ”något” – ”något” bestämt av andra. En ”individualist” är alltså en en formlös klump av lera, som gladeligen fritt anpassar sig efter omgivningen, likt en kameleont.

Låt mig citera ur en artikel från 2005/04/18, i Svenska Dagbladet. Titeln var passande för ämnet: ”80-talisterna – en förlorad generation?” Det är tvivelsutan sant att arbetslösheten bland 80-talisterna gör att många mår dåligt. Men det är inte bara de arbetslösa 80-talisterna som lider psykologiskt av vår andrahandskultur. Artikeln fortsätter:

Men även de ”välanpassade” unga vuxna – som studerar och arbetar – har det många gånger tuffare än andra åldersgrupper. De lider i högre grad än förr av sömnsvårigheter, oro och psykiska besvär. Nivån på det upplevda välbefinnandet har sjunkit i hela samhället, men studenter står för den största relativa försämringen.

Att unga mår psykiskt dåligt är inget isolerat svenskt fenomen. I rapporter från WHO kan man se att den psykiska ohälsan ökar världen över. Lennart Hallsten är docent på Socialstyrelsen och forskar kring detta. Nyligen gick han igenom en stor sammanfattande studie från USA där man undersökt barns och ungdomars ångestnivåer från 1950-talet till 1990-talet. Man fann en mycket kraftig ökning.
– Det som sker i Sverige och på andra håll i världen kan vara en del av en megatrend som påbörjades någon gång efter andra världskriget. Kanske är det så att allt fler känner sig ensamma i ett allt mer individualiserat samhälle. Många saknar den trygghet som en grupptillhörighet skänker och det kan vara så att rädslan ökar generellt, att man upplever fler hot än förr.

Forskaren Ulla Arnell Gustafsson på Arbetslivsinstitutet säger: ”Men jag tror generellt att det är svårt att vara ung i dag. Individualismen har sitt pris, man måste hela tiden välja och många lägger nog skulden på sig själva om det går fel. Och storstäderna, där många av dessa unga bor, är en hård miljö. Anonymiteten är stor”. ”Individualism” används här som om det betydde att man stack ut, att man skilde ut sig från gruppen, från ”den gråa massan”. Men sann individualism handlar inte om att skilja ut sig bara för att skilja ut sig; sann individualism är inte att vara en icke-konformist som författaren Lois Cook i Urkällan.

Sann individualism handlar om att intellektuellt och materiellt stå på egna ben. Att tänka själv och för sig själv. Inte för att tjäna andra, inte för att imponera på andra. Men ungdomarna får inte lära sig att tänka själva. De får inte heller lära sig av värdet av att göra det. Visst, ibland försöker man uppmuntras till ”kritiskt tänkande”, men det består i vår kultur nästan alltid av att på grundlösa grunder ifrågasätta saker och ting för ifrågasättandets skull. Återigen ställs ungdomar, på detta sätt, implicit inför det falska alternativet mellan att vara en Peter Keating och följa strömmen eller gå emot strömmen och vara en Lois Cook.

SvD:s artikelserie fick många 80-talister att reagera. De flesta kände väl igen sig i den beskrivning som hade givits. ”Att lyckas är allt som räknas” tycks vara den utmärkande attityden hos 80-talisterna. Men vad, återigen, avses med att ”lyckas”? Inte är det att lyckas som en Roark, utan att lyckas som en Keating. Detta vittnar 80-talisterna som hörde av sig till SvD om:

Alla orkar inte med den stress och prestationsångest som uppstår inför valen av utbildningar, resor och vad man ska göra av sitt liv, menar Susanne ”1984”. Hon berättar: ”Alltför många av mina vänner födda på 1980-talet har höga krav på sig att snabbt bli självständiga och ”lyckade”, skaffa en partner, se bra ut och vara smala, effektiva, glada, sociala, resa och hinna se hela världen och vid sidan om studierna extraarbeta.

Många jag känner har ätstörningar, skär sig själva, festar mycket och faller då och då in i djupa depressioner. Det är en oerhört kravfylld värld vi lever i och det är svårt att leva upp till alla förväntningar.

Krav finns överallt, ofta undangömda och inte så påtagliga som vi tror. Kravet på att ha en stil, en utstuderad identitet som omfattar rätt kläder, rätt märken, rätt attityd och rätt åsikter.”

Det känner Emilia, nu 22 år, alltför väl igen. I den stilen ingår knappast att bli en så ung mamma. När hon berättade om sin graviditet möttes hon av blickar, suckar och kommentarer som alla sa samma sak: ”Men din karriär då?”

Emilia undrar: ”Varför får samhället mig att känna att jag gör fel, när jag gör rätt?” Hon menar att hela 80-talistgenerationen strävar efter att vara någon, bli någon, synas, höras och åter synas.

Många unga vet, vilket är fullt naturligt, inte riktigt vad de vill bli när de ska bli stora. Men det är en sak att inte veta vad de vill bli, och att sedan drabbas av en enorm ångest, så fort de hamnar inför situationen att välja vilken utbildning de ska ha.

Varför får de en sådan ångest? På grund av att de har fått lära sig att andras krav, förväntningar och åsikter är det avgörande i livet. Låt mig citera ur SvD-artikeln ”Svårt att ta vara på den nya friheten”:

Åren efter gymnasiet – det ska egentligen vara den period i livet då friheten är som störst. Skolans schema är förbi, man får göra egna val och föräldrarna finns litet lagom i bakgrunden. Det är ännu inte dags att bilda ny familj och man har ännu inte fått ett alltför ansvarsfullt jobb.

Kort sagt: Det är nu man har chansen att hitta sitt oberoende, självständiga jag.

Men både samhälle och föräldrar påverkar gärna dagens unga att gå direkt in i studierna efter gymnasiet. En del föräldrar kan ha så starka önskemål om barnens framtid att de psykologiskt hindrar dem från att göra ett eget val. Samma sak kan hända om de unga själva lyssnat för mycket på vad kompisarna anser vara statusutbildningar. Den här sortens press är tvärt emot livet självt i de där åren, menar studentpsykologen Michael Lindén på Studenthälsan i Uppsala.

…

Michael Lindén har jobbat i över 20 år på Studenthälsan inte långt från universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Under den perioden har han sett studenterna tvingas hänga med i allt snabbare förändringar och allt tidigare ta eget ansvar. Föräldrarna har haft fullt upp med sitt – kanske en anledning till att de unga har blivit mer sårbara, säger han.

– De är osedda och obekräftade. Studenter som kommer till mig har ofta velat vara duktiga och inte göra andra ledsna, arga och besvikna. De har blivit så hänsynstagande att de inte får fatt i vad de själva vill och känner. Då kan de heller inte pröva vilka de är innerst inne.

De har inga objektiva faktorer att gå på. De har ingen objektiv norm att använda sig av för att avgöra vilka av dessa krav, förväntningar och åsikter som är legitima eller intressanta. Utan en sådan måttstock framstår i slutändan alternativen de står emellan som ett alternativ mellan nycker – där alla nycker väger lika mycket.

Så antingen tänker de själva, tror de, och går emot strömmen – bara för att de vill utmärka sig – eller så gör de som alla andra säger, och följer strömmen – i hopp om att detta kanske ska få dem att imponera på andra, tillfredställa andra, eller bli omskrivna av medierna. För först då blir de ju ”något” – i andras ögon. Men vad de än gör kommer det att vara mer eller mindre ångestframkallande.

Vi behöver, tvärtemot vad våra experter antyder, en mer individualistisk kultur i ordets rätta bemärkelse. Först då kommer vi att bli kvitt den irrationella statusjakt och titelsjuka som vi har idag med den falskhet och cynism som den generar. Vi kommer också att bli kvitt den onödiga psykologiska press som många ungdomar idag står inför och som gör att så många mår dåligt. De unga måste få veta vad det innebär att tänka och skapa av och för sig själva. De måste upptäckva vad det innebär att besitta ett ”självtillräckligt” ego.

Uppdatering: Jag fann en ”bugg” mitt i texten som jag har ändrat. Det var bland annat ett citat från SvD som saknades och som gjorde en del saker icke-objektiva och ett helt stycke osammanhängande.

Icke-simulerad bitterhet

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nick Bostrom, filosof vid universitet i Oxford, har kommit fram till att vi förmodligen inte är något annat än datorsimuleringar. John Tierney skrev en artikel om det, ”Our Lives, Controlled From Some Guy’s Couch”, i New York Times (2007/08/14):

[I]t seems quite possible. In fact, if you accept a pretty reasonable assumption of Dr. Bostrom’s, it is almost a mathematical certainty that we are living in someone else’s computer simulation.

This simulation would be similar to the one in “The Matrix,” in which most humans don’t realize that their lives and their world are just illusions created in their brains while their bodies are suspended in vats of liquid. But in Dr. Bostrom’s notion of reality, you wouldn’t even have a body made of flesh. Your brain would exist only as a network of computer circuits.

Hur kom dr Bostrom fram till detta?

Dr. Bostrom assumes that technological advances could produce a computer with more processing power than all the brains in the world, and that advanced humans, or “posthumans,” could run “ancestor simulations” of their evolutionary history by creating virtual worlds inhabited by virtual people with fully developed virtual nervous systems.

Some computer experts have projected, based on trends in processing power, that we will have such a computer by the middle of this century, but it doesn’t matter for Dr. Bostrom’s argument whether it takes 50 years or 5 million years. If civilization survived long enough to reach that stage, and if the posthumans were to run lots of simulations for research purposes or entertainment, then the number of virtual ancestors they created would be vastly greater than the number of real ancestors.

There would be no way for any of these ancestors to know for sure whether they were virtual or real, because the sights and feelings they’d experience would be indistinguishable. But since there would be so many more virtual ancestors, any individual could figure that the odds made it nearly certain that he or she was living in a virtual world.

The math and the logic are inexorable once you assume that lots of simulations are being run.

Hur vet dr Bostrom detta? Det gör han inte. Han bara gissar, antar och spekulerar en massa – i en sann popperiansk anda. Och precis som FN har sina klimatmodeller som varierar rätt kraftigt, har dr Bostrom sina hypoteser.

Vilka av dessa är mest troliga? Det vet han inte heller. Men dr Bostrom har ett instrument som, skulle man kunna tro, seriösa filosofer aldrig skulle använda sig av: ”Dr. Bostrom doesn’t pretend to know which of these hypotheses is more likely, but he thinks none of them can be ruled out. ‘My gut feeling, and it’s nothing more than that,” he says, “is that there’s a 20 percent chance we’re living in a computer simulation.'” Där har vi det: magkänslan.

En filosof spenderar nästan 18 månader åt att försvara Ayn Rands metaetik – och efter mycket om och men blir han godkänd. Andra filosofer slänger istället ur sig absurda och grundlösa hypoteser – och får en egen artikel i New York Times. Och folk undrar ibland varför man känner sig lite bitter.

Behövs libertarianismen?

Carl Svanberg18 kommentarer

Per Bylund skrev för ett tag sedan en artikel i Captus tidning, som heter ”Behövs staten?” Jag tänker inte återigen redogöra för det objektivistiska argumentet för varför vi behöver en stat. Det finns massor med litteratur om detta. Både på Internet och i böcker för de som är genuint intresserade. Vad jag däremot tänker göra är att analysera alla konstiga argument som Bylund använder sig av för att argumentera emot staten. Bylunds artikel är intressant för den tar upp verkliga problem med det libertarianska projektet.

Bylund börjar sin essä genom att ”problematisera” vad han ser som den grundläggande nyliberala principen, nämligen principen om individens rättigheter. Bylund skriver:

Rätten till liv, frihet och egendom brukar framhållas som det grundläggande knippet principer inom den klassiska liberalismen, ofta kallad nyliberalism. Ibland sammanfattas detta fundament som rätten till självägande – att var och en per definition är sin egen och därmed har suverän rätt till och över sig själv – och därur härleds exempelvis varje individs rätt, utan inskränkning, till (legitimt erhållen) egendom.

Den grundläggande hållningen kan vid första anblicken verka uppenbar och tydlig. Men det är endast en illusion – i sin enkelhet skapar självägandet som grundläggande princip grogrund för diverse tolkningar som alla gör anspråk på att vara den ”rätta” tolkningen. Således är nyliberalism inte ett enhetligt begrepp: häri ryms så kallade nattväktarliberaler som endast vill ha rättsväsende och kanske polis i statlig regi, liksom de som önskar en långt mer omfattande stat.

Problemet som Bylund tar upp är verkligt.

Börjar man, som så många nyliberaler gör, endast med politiken utan en filosofisk bakgrund, kan sådana begrepp som frihet, rättvisa, rättigheter och stat få radikalt annorlunda innebörd beroende på vilken nyliberal det är du frågar. Men sedan är detta också det generella problemet med hela det libertarianska projektet: att försöka ena alla som är för ”frihet” under en och samma paroll.

Problemet blir just att eftersom innebörden av ”frihet” såväl som ”tvång” beror på de filosofiska premisserna man håller, finns det även plats för ekologister, kristna fundamentalister, anarkister, rasister, mutualister, pacifistiska Israelhatare till konspirationsknäppskallar, nazistiska miljöfundamentalister, och marxister och socialister i det libertarianska träsket.

Bylund skriver:

Även om principen om självägande omformuleras till den ofta omtalade icke-aggressions-principen blir resultatet godtyckligt. Uppenbarligen är aggression inte så enkelt att definiera – varför är statliga åtaganden i vissa fall per definition aggression, men inte i andra? Nyliberaler har vanligtvis en mängd inövade svar på frågor som denna, men det är sällan de är särskilt övertygande för den som inte redan accepterat det nyliberala argumentet till dels – eller i alla fall dess grundvalar.

Problemet med denna syn är just att det finns en godtycklig gräns för statens storlek. Att endast ”skydda naturliga rättigheter” är ingen klar gräns; inte ens nyliberaler kan vara helt överens om exakt vilka naturliga rättigheter som finns eller hur dessa får/bör/ska skyddas. Hur ska då den övriga befolkningen i ett samhälla kunna vara överens?

Så med andra ord: beroende på vem du frågar får du olika svar på vad frihet är och vad staten bör göra. Följaktligen beror innebörden av begrepp såsom frihet, tvång och stat på den filosofiska basen. Följaktligen kan inte alla som säger sig vara för frihet vara det – inte såvida man vill att begreppen ska referera till något i verkligheten – inte såvida man vill att ens begrepp och därmed ens tankar ska vara förenliga med verkligheten, dvs fria från motsägelser, dvs objektiva och sanna.

Men istället för att upptäcka och plädera för en rationell filosofi som kan validera frihetens natur och värde i verklighetens fakta, nämligen Ayn Rands filosofi objektivismen, vill Bylund använda detta som ett argument för att frihetsbegreppet i själva verket inte har något med verkligheten att göra, att allt endast är en fråga om godtycke. Bylund skriver: ”De personliga preferenserna och tolkningarna har företräde, vilket gör att nyliberaler inte alltid kan hålla med andra nyliberaler – i alla fall inte vad gäller slutmålet”. Bylund säger inte ett knyst om att det, så klart, är människors filosofi som bestämmer vad de uppfattar som frihet eller frihetens värde. Förmodligen tror Bylund att folk även väljer dessa på godtyckliga grunder. Precis som frihetsbegreppet inte har något med verkligheten att göra, att folk ”bestämmer” vad som är frihet på grundval av deras personliga preferenser, så ”bestämmer” de vad som är sant på grundval av deras personliga preferenser.

Människors åsikter, i grund och botten, vare sig det handlar om deras syn på frihet eller deras djupaste filosofiska premisser, är bara uttryck för känslor och preferenser. Det finns ingen objektiv grund för att göra anspråk på en filosofi framför en annan – eller ett frihetsbegrepp framför ett annat. Det är därför Bylund känner sig motiverad att säga att en gränsdragning för vad som är frihet och vad som är tvång, är lika godtycklig som någon annan, och att inte ens en sådan princip som den om individens rättigheter, ger oss någon meningsfull vägledning i frågan.

Nu är frågan: Varför vill Per Bylund reducera frihetsbegreppet till en fråga om godtyckliga personliga preferenser? Bylund ger oss en ledtråd när han själv förklarar vad han menar med ”maximal” frihet:

Den logiska följden av ett resonemang som går ut på att maximera individens frihet är ju naturligtvis att helt göra sig kvitt perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt. Individen är inte, och kan heller inte vara, helt och fullt fri om hon inte har full rätt att göra vad hon vill med sitt liv. Detta är omöjligt i ett samhälle som byggs kring eller grundas i en stat – oavsett hur liten den är.

Den här slutsatsen har alla som kallar sig anarkokapitalister dragit – om man önskar frihet och anser att endast individen själv har rätt att begränsa sin frihet, då går det inte att med hedern i behåll förespråka en stat. Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?

Detta argument är svårt att besvara från ett nattväktarperspektiv – den logiska konsekvensen av det individualistiska synsättet måste vara att individualismen inte är fullkomlig annat än om individen befriats från hela staten, oavsett dess uppgifter eller innehåll.

Hur vet Per Bylund allt detta? Hur vet han vad ”maximal frihet” är? Gör inte Bylund sig skyldig till självuteslutning nu? Antydde inte Bylund, ganska tydligt, innan att frihetsbegreppet saknar en objektiv grund? Att allt är svårt att definiera? Att allt i slutändan blir en fråga om godtyckliga gränsdragningar? Att människors varierande uppfattningar i olika frågor är ett resultat av personliga preferenser (inte fakta och argument)? Nej, detta är ingen motsägelse från Bylunds sida. Bylund anser ju inte att det finns någon objektivitet. Allt är bara subjektiva preferenser. Det finns ingen riktig sanning, bara idéer valda på måfå för att de känns rätt. Samma sak är det med Bylunds egna idéer. Och samma sak är det med hans definitioner. Enligt honom är allas åsikter godtyckliga och icke-objektiva. Det är antingen detta eller så är också logik blott en fråga om ”personliga preferenser” och ”tolkningar”: vad som är logiskt för Bylund behöver inte vara logiskt för någon annan.

Denna subjektivism är i sin essens hela Bylunds argument för ”frihet”, definierat som ”maximal frihet”, ”friheten” att ”att göra vad hon vill med sitt liv”, utan några som helst restriktioner. För om subjektivismen är sann – för Bylund och alla andra subjektivister – då förefaller det för dem rimligt att fråga oss, varför vi tror att vi har rätt att bestämma vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, frihet eller icke-frihet, en lämplig stat eller olämplig stat. Vilka är vi att göra anspråk på att våra gränsdragningar, som ju blott är ett uttryck för våra personliga preferenser och tolkningar, skulle vara mer sanna än deras lika godtyckliga gränsdragningar? Alltså finns det ingen ursäkt för att ”pracka på” Bylund och hans anhängare en stat av något slag. Det spelar ingen roll hur stor staten är eller vad staten gör. Äkta ”frihet” som Bylund ser det kräver att vi tar bort staten, ”oavsett dess uppgifter eller innehåll”.

Vad betyder detta? Eftersom åtminstone objektivister anser att statens enda uppgift är att skydda individens rättigheter – en ”godtycklig” gränsdragning enligt Bylund – följer det bland annat att staten ska förbjuda initierandet av fysiskt våld – ännu en ”godtycklig” gränsdragning – vilket betyder att den ska förbjuda sådant som stöld, våld, mord, slaveri, bedrägeri – ännu fler ”godtyckliga” definitioner och gränsdragningar. Eftersom staten, enligt Bylund, ”oavsett dess uppgifter eller innehåll”, utgör en ”godtycklig” och orättfärdig gräns för individens frihet att göra vad hon vill med sitt liv, betyder det att ”äkta frihet”, som Bylund ser det, förutsätter att man inte förbjuder sådant som stöld, våld, mord, slaveri, bedrägeri. Så i ett ”fritt samhälle” är man fri att råna folk, våldföra sig på folk, förslava folk, ägna sig åt bedrägeri och mord. Det är antingen det eller också menar Bylund bara att det ska vara fritt fram för vem som helst att själv avgöra vad som utgör ett rån, bedrägeri eller mord. I praktiken blir det ingen skillnad.

Om du opponerar dig mot detta och säger att äkta frihet inte betyder att individen lämnas utan några som helst restriktioner, då är du med Bylunds egna ord utan ”heder” och dessutom via implikation anti-individualist. Och om du säger att det verkar helt absurt att ”maximal frihet” är friheten att förslava eller mörda eller råna människor, då får du ett klart svar från Bylund.

Problemet är inte att människor vill mörda andra. Mord är liksom frihet en definitionsfråga och definitioner beror på våra ”tolkningar”. Dessa tolkningar görs utifrån ”perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt”, dvs perspektivet att ett samhälle måste bygga på vissa idéer och värderingar. Men eftersom alla idéer och värderingar bara är uttryck för ”personliga preferenser”, följer det att allt är subjektivt och godtyckligt. Dessa godtyckliga subjektiva idéer kan endast resultera i att sätta gränser på individens fullständiga frihet.

Även principen om individens rättigheter är ett problem: ”Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?” Med andra ord: eftersom principen om individens rättigheter innebär att man förbjuder mord, rån, bedrägeri, etc, så blir en sådan regel ”begränsande för åtminstone någon”, och hur kan den då ”inte vara förtryckande?” Det är ur denna kontext som vi ska förstå Bylunds tal om att staten, oavsett dess uppgifter, ska förstås som ett orättfärdigt hinder för individens ”maximala frihet”.

Bylund förespråkar inte frihet. Han förespråkar bara förstörandet av staten. Han ser på staten som sin fiende eftersom han anser att frihet handlar om att individen fritt, dvs utan några som helst restriktioner, ska kunna hänge sig åt sina känslor, preferenser och nycker. Ingenting ska få hindra individen. Inte ens rationella principer såsom principen om individens rättigheter. Det utgör en orättfärdig restriktion eftersom det enligt Bylund inte finns några objektiva grunder för att under några som helst omständigheter begränsa individens frihet. En stat som syftar till att skydda individens rättigheter är precis lika orättfärdig.

Bylunds mentalitet kan förklara varför så många objektivister fördömer libertarianismen och varför så många libertarianer har så oerhört svårt för objektivister. Bylund kan sägas vara representativ för libertarianismens ideologiska kärna. (För bevis för denna specifika slutsats gärna Peter Schwartz mästerliga pamflett, Libertarianism: The Perversion of Liberty.) Bylund är som sagt emot alla restriktioner mot hans nycker, även om det handlar sådana rationella principer som den om individens rättigheter. Det framgår inte bara av vad han säger i denna essä, det framgår även av vad han säger i andra sammanhang. Per Bylund är grundaren till den libertarianska portalen Anarchism.net.

Vad är syftet med denna portal? Syftet är att förena alla libertarianer, dvs alla anarkister, i hela världen för ”friheten”. Problemet är, säger Bylund, att libertarianerna inte är särskilt eniga om så mycket – förutom möjligtvis att de alla är för ”frihet” (vad det nu betyder). Och det är verkligen inte klart vad ”frihet” betyder här, för enligt Per Bylund (förmodar jag) är den libertarianska rörelsen onekligen en enda röra:

Anarchism is a jungle. There can be no other word for it: there are collectivist and individualist anarchists, revolutionary and pacifist anarchists, atheist and Christian anarchists, communist and socialist anarchists, high-tech and primatism anarchists, industry-centered and environmentalist anarchists, as well as property abolitionist and free-market or capitalist anarchists.

Om alla dessa är för ”frihet”, då är alla för ”frihet”. Dvs det finns ingen riktig fiende till ”friheten”. SSU har en tidning som heter Frihet. Jag antar att detta gör SSU till en del av den libertarianska rörelsen.

Men nu är frågan: Om i princip alla i hela världen är för ”frihet”, hur kommer det sig då att vi inte har så värst mycket ”frihet”? Problemet är att libertarianerna bråkar med varandra. Bylund förklarar:

The greatest threat to freedom is the dogmatic factions of anarchism raising one great philosophical leader to the skies, aiming to convince or subjugate all other kinds of anarchism of the superiority of the True Anarchism.

Så libertarianer bråkar med varandra, för att de felaktigt har fått för sig att de har upptäckt den (objektiva) sanningen. Detta gör dem till ”dogmatiska”. Endast om man har uppfattningen, som Bylund tycks ha, att människors åsikter ytterst vilar på subjektiva preferenser, kan man avfärda alla med principfasta ideologiska övertygelser som ”dogmatiker”. Alla åsikter är lika värdefulla och kan bidra lika mycket till ”friheten” eftersom alla åsikter, i grund och botten, är lika grundlösa och eftersom ”frihet” har ingen speciell innebörd. Följaktligen skriver Bylund:

But virtually all anarchist thinkers throughout time have contributed or can contribute to the tradition of anarchism. By combining the great teachings of different views we can find new solutions to unsolved problems, and bring the shattered movement together.

Med andra ord är, tro det eller ej, Ayn Rands filosofi objektivismen och objektivisterna ”the greatest threat to freedom”. De är ju extremister när det kommer till att göra anspråk på en sann och rationell filosofi. De har dessutom mage att påstå att de kan vara säkra på sina slutsatser, att begrepp är objektiva, att frihet därför har en specifik innebörd, att friheten är värdefull för att den tjänar objektiva värden (inte nycker), och att endast objektivismen kan försvara friheten fullt ut.

(I princip utgör vem som helst, inte bara objektivister, ett ”hot mot friheten” och därmed den libertarianska rörelsen, så länge som de vågar göra anspråk på att ha upptäckt en sann filosofi som ger deras kärlek till friheten ett filosofiskt berättigande. Så länge som du emellertid går med på att dina åsikter inte är mer motiverade eller sanna än någon annans, då är du välkommen.)

När man har insett att alla ”frihetsbegrepp” är likvärdiga, och att anarkister därför borde upphöra vara så ”dogmatiska”, och istället bli lite mer samarbetsvilliga och kompromissvilliga, då blir det mycket lättare att inse hur de olika anarkisterna kan komplettera varandra. Ur denna röra av anarkister ska man alltså alstra fram en oslagbar anarkism. Bylund igen:

The socialist tradition has obvious shortcomings which can easily be corrected using the teachings of free market anarchism and anarcho-capitalism. The same is true with the latter, which has a lot to learn from the socialist anarchist traditions. Combining the socialist “gut feeling” philosophy with the “calculating” economy-centered, rationalist tradition of anarcho-capitalism creates a great and indisputably powerful anarchism. Strengthening the idea further with arguments from the green anarchist, syndicalist, individualist, and voluntaryist standpoints makes this meta theory of anarchism unbeatable!

Om du protesterar och säger att inte finns något bra med kollektivistisk anarkism eller grön anarkism eller anarkism överhuvudtaget, då betyder det, förmodar jag, bara att du är en ”dogmatisk” fiende till friheten.

Om du protesterar och säger att detta är omöjligt, och att det dessutom inte vore önskvärt även om det ens vore möjligt, då får du ett klart svar tillbaka:

This may seem like mixing something good with something bad, or poison with food, bound to cause a deadly or unhealthy mix. And this is probably a solution which is not greeted by the common dogmatic anarchist. But it is a solution we believe is very powerful, and from which every anarchist can learn and find inspiration.

Alltså: ”Vi tror faktiskt på att blanda mat och gift. Dogmatikerna gör det inte. Sluta vara så ‘uptight’ och slut upp dig till den libertarianska frihetsrörelsen!”

Eftersom bråket mellan anarkister är ett hot mot ”friheten”, betyder detta, att i princip alla förutom objektivister och andra ”dogmatiker” är välkomna i den libertarianska rörelsen. Det är nog lika bra, för ingen objektivist med heder vill ändå sluta sig till den libertarianska rörelsen.

”UNIVERSAL HEALTHCARE IS WHAT’S SICKO”

Carl Svanberg2 kommentarer

George Reisman har publicerat ett inlägg av Gen LaGreca på sin blogg. Inlägget heter ”UNIVERSAL HEALTHCARE IS WHAT’S SICKO” och är helt underbart. Bör läsas. Utdrag:

Michael Moore says he made the film, ”Sicko,” to ”ignite a fire for free, universal healthcare.” How absurd is it for someone seeking proper healthcare to take an odyssey to Communist Cuba? That Moore’s camera-rolling entourage would receive the same healthcare as a Cuban citizen stretches even a child’s imagination. His film should be renamed ”Another Celebrity Falls for Dictator’s Dog-and-Pony Show.”

People like Moore believe capitalism is the disease and government takeover the cure for our healthcare ills. They think people have a ”right” to free healthcare simply because they need it.

If so, why stop at medicine? Couldn’t we claim the same ”right” to other necessities? Take food, for instance. What if the government seized control of the food industry and fed us for free with a new entitlement, ”Foodcare”?

Läs hela!