På DN Debatt (2007/08/12) kunde man läsa en intressant artikel:

En symbolvärd av fåfänga och ytliga kunskaper ger oss ingen riktig guldkant. Hela vår tillvaro ska guldkantas. Status är nyckeltemat i vårt samhälle. Nya titlar skapas, yrken får ny auktorisation och legitimation, men utan att nya och bättre kunskaper tillförs. Vi söker en värld av tjusighet, men tillför ingen ny kompetens och substans. Denna statusjakt och symbolvärld skadar vår självkänsla. Det kan förklara att folk mår dåligt i vårt samhälle, skriver Mats Alvesson, professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet.

Här är, som jag ser det, nyckelpassagen i Alvassons artikel: ”Grandiositeten hänger samman med en alltmer utbredd narcissism och önskan att förbättra status och självkänsla. Vi vill bli sedda, bekräftade, förknippade med något prestigefyllt och distansera oss från det triviala”. Detta är det fundamentala problemet som Alvasson och jag ser det: människor söker självkänsla – eller en verifiering på sin falska och uppblåsta självbild – och de söker den hos andra. Statusjakten och titelsjukan är ett uttryck för detta – det är en uttryck för den mentalitet som Ayn Rand beskrev i sin roman, Urkällan. Olyckligtvis, misstänker jag att Alvasson och många andra ser detta som ett uttryck för ”individualism”. I själva verket är detta inget annat än raka motsatsen. Oavsett vilket gör Alvasson rätt i att notera att denna statusjakt inte gör någon lycklig. Sann individualism såväl som lycka kommer inte av att man lyckas erhålla en ”fin” titel, det kommer inte av att imponera på andra.

Som en kommentar i förbifarten noterar jag dessutom att Alvesson korrekt beskriver dagens utveckling, där allt fler yrken ska akademiseras, som en långsam utveckling mot ett skråsamhälle:

Men i ett samhälle där status och tjusighet handlar om mera utbildning, formell behörighet och att tillgodose professionsanspråk i form av att ge auktorisation marginaliseras personliga förmågor och resultat. Tveklöst behöver skolan och lärarnas arbetssituation förbättras, men knappast genom standardiserad utbildning, skråtänkande och att man via krav på långa lärarutbildningar sätter höga murar kring lärarjobb. Det låter tjusigt med legitimerad lärare, men det hjälper inte med att peka på ett intyg från Skolverket för att få respekt från bökiga elever.

Lärarexamplet är inte unikt. Aktuellt är att göra civilekonomer till en ”riktig” profession med standardiserad utbildning och skyddad titel. Statsrådet Maria Larsson luftar idén att ge socialsekreterare legitimation. Detta är exempel på fantasilöst imiterande av dagens framgångsformel där allt fler yrkesgrupper via akademisering, utbildning, utestängning av andra än de rättutbildade och formell behörighet söker öka eller tillskrivas status och prestige.

Jag har länge tänkt på detta. För ett tag sedan försökte jag formulera exakt denna kritik i en diskussion jag hade. Olyckligtvis fann jag då inte de rätta orden för det jag försökte säga. Men till de som minns vår diskussion, kanske nu förstår vad det var jag försökte säga och varför jag sade vad jag sade.

Alvesson har däremot fullständigt fel när han påstår att allt detta är ett uttryck för vår kapitalistiska ekonomi. ”Ytterst hänger det här samman med den kapitalistiska ekonomins förskjutning från produktion till att mer handla om övertalning av folk att köpa överflödet. Vi lever i en övertalningsekonomi”, skriver Alvesson. Detta är egentligen fel, men irrelevant för hans viktiga poäng. (Det är endast i en mening som Alvesson har rätt beträffande vår ekonomi. I den mån vi lever i en andrahandskultur är det förstås sant att ekonomin också, i viss mån, blir en ”övertalningsekonomi” där folk övertalas till att köpa saker som de egentligen inte vill ha, men som de ”måste” ha för att platsa bland rätt människor – bland andra människor.)

Alvessons viktiga poäng är nämligen att denna statusjakt och titelsjuka gör att många mår dåligt:

Det hävdas ofta att folk mår dåligt i vårt samhälle. Vi har nog en delförklaring här.

De grandiosa utfästelserna rekylerar och i stället för att ersätta verkligheten med en förskönad version riskeras en förfulning av densamma. Det grandiosa blir – liksom bondfångeriet – platt, vulgärt, lögnaktigt. Många vet eller anar att bakom den tjusiga kulissen återfinns något mindre tjusigt. Auktoriserad och behörig, javisst, men var finns substansen och garantin för att kunna sköta jobbet väl?

För en snabb konkretisering: se Peter Keating och Howard Roark; se alla Keatings och Roarks ni själva har träffat på i era liv, så kommer ni att se fler konkretiseringar.

Detta är ett typiskt exempel på varför lycka – äkta lycka – kräver personliga värden och verkliga bedrifter. Man kan inte bli lycklig genom att leva ett liv bestående av lögner, status och ”fina” titlar. Oförtjänta fina titlar som inte svarar på någon verklig förmåga gör oss inte lyckliga. Bärarna av sådana titlar vet att de inget betyder. Och samma sak är det med alla andra oförtjänta ting: pengar, kärlek, betyg.

Detta fenomen är något som inte bara förstör för de enskilda individerna, det förstör faktiskt för alla andra, indirekt, även de som inte tar del av de fina oförtjänta titlarna:

Det förtroendekapital som en gång i tiden låg i universitet, examina, betyg, titlar och professionsstatus undermineras. Man förstör då inte bara de positiva kvaliteter som låg i vad som skall exploateras utan man bidrar, när ihåligheterna blir uppenbara, också till att skapa ett cyniskt samhälle. Integritet urholkas och det är svårt undgå spela med. Det är kanske en av de allvarligaste konsekvenserna av den massiva utbredningen av grandiositetsupphöjande och kvalitetsurholkande samhällsinstitutioner.

Jag kunde inte säga det bättre själv.

Jag vill lägga till en sak här. Och det är att eftersom formella utmärkelser, legitimationer, utbildningar, status och titlar har blivit så viktigt, hänger detta onekligen ihop med det vardagliga talet om att ”pressen” på människor har ökat. Detta har väldigt lite att göra med ”internationell konkurrens” som har blivit hårdare. Detta har snarare mer att göra med att folk inte känner sig lyckade om de inte får igenkännande och erkännande från andra.

2005 hade Svenska Dagbladet en artikelserie om 80-talisterna, den så kallade ”MeWe-generationen”. Denna generation sägs vara ovanligt ”individualistisk”. Och de sägs må relativt dåligt jämfört med andra generationer. Men om man studerade denna generation upptäcker man emellertid att vad som avsågs med att de var ”individualister” var just att de bestod av en hel generation av Peter Keatings. De var plågade av pressen från samhället, men pressen bestod inte av metafysiska betingelser, utan av normen att framgång och lycka i livet består av att leva genom andra.

2005 kom boken The MeWe Generation. SvD summerar bokens fynd:

The MeWe Generation går in i detalj på ungdomars värderingar, konsumtionsmönster och förhållande till ny teknik. Underlaget är delvis hämtat från Kairos Futures undersökning Nordic Youth som genomfördes i fjol tillsammans med musikkanalen MTV. Bilden som tonas upp av dagens gymnasieelev är en individ som utvecklar sin identitet via olika grupper. (Min kursivering.)

Så att vara ”individualist”, betyder i detta sammanhang, att man blir ”någon” – genom sin grupptillhörighet. Det vill säga: genom andra. Sanningen är att dessa individualister är i själva verket så icke-individualistiska att författarna själva föredrar begreppet ”dividualister”: ”The MeWes are what postmodern thinkers call ‘dividuals’. They don’t have one single identity, but an entire wardrobe of mes that they wear depending on the occasion. Although, or maybe as a consequence of, the MeWes high-speed life, friends are what matters most”. Varför är vänner och grupper så viktiga? För det är så de tar sig fram i livet. Det är så de blir ”något”: ”The MeWes main goal in life is to increase their opportunities; they value alternatives by whether these will increase their opportunities or not. They are afraid of being stuck with no alternatives”. De strävar efter att ”förverkliga sig själva”, men vad betyder det? Jo, det betyder: att följa strömmen; att bli ett med gruppen. Att förverkliga sig själv som ”något” – ”något” bestämt av andra. En ”individualist” är alltså en en formlös klump av lera, som gladeligen fritt anpassar sig efter omgivningen, likt en kameleont.

Låt mig citera ur en artikel från 2005/04/18, i Svenska Dagbladet. Titeln var passande för ämnet: ”80-talisterna – en förlorad generation?” Det är tvivelsutan sant att arbetslösheten bland 80-talisterna gör att många mår dåligt. Men det är inte bara de arbetslösa 80-talisterna som lider psykologiskt av vår andrahandskultur. Artikeln fortsätter:

Men även de ”välanpassade” unga vuxna – som studerar och arbetar – har det många gånger tuffare än andra åldersgrupper. De lider i högre grad än förr av sömnsvårigheter, oro och psykiska besvär. Nivån på det upplevda välbefinnandet har sjunkit i hela samhället, men studenter står för den största relativa försämringen.

Att unga mår psykiskt dåligt är inget isolerat svenskt fenomen. I rapporter från WHO kan man se att den psykiska ohälsan ökar världen över. Lennart Hallsten är docent på Socialstyrelsen och forskar kring detta. Nyligen gick han igenom en stor sammanfattande studie från USA där man undersökt barns och ungdomars ångestnivåer från 1950-talet till 1990-talet. Man fann en mycket kraftig ökning.
– Det som sker i Sverige och på andra håll i världen kan vara en del av en megatrend som påbörjades någon gång efter andra världskriget. Kanske är det så att allt fler känner sig ensamma i ett allt mer individualiserat samhälle. Många saknar den trygghet som en grupptillhörighet skänker och det kan vara så att rädslan ökar generellt, att man upplever fler hot än förr.

Forskaren Ulla Arnell Gustafsson på Arbetslivsinstitutet säger: ”Men jag tror generellt att det är svårt att vara ung i dag. Individualismen har sitt pris, man måste hela tiden välja och många lägger nog skulden på sig själva om det går fel. Och storstäderna, där många av dessa unga bor, är en hård miljö. Anonymiteten är stor”. ”Individualism” används här som om det betydde att man stack ut, att man skilde ut sig från gruppen, från ”den gråa massan”. Men sann individualism handlar inte om att skilja ut sig bara för att skilja ut sig; sann individualism är inte att vara en icke-konformist som författaren Lois Cook i Urkällan.

Sann individualism handlar om att intellektuellt och materiellt stå på egna ben. Att tänka själv och för sig själv. Inte för att tjäna andra, inte för att imponera på andra. Men ungdomarna får inte lära sig att tänka själva. De får inte heller lära sig av värdet av att göra det. Visst, ibland försöker man uppmuntras till ”kritiskt tänkande”, men det består i vår kultur nästan alltid av att på grundlösa grunder ifrågasätta saker och ting för ifrågasättandets skull. Återigen ställs ungdomar, på detta sätt, implicit inför det falska alternativet mellan att vara en Peter Keating och följa strömmen eller gå emot strömmen och vara en Lois Cook.

SvD:s artikelserie fick många 80-talister att reagera. De flesta kände väl igen sig i den beskrivning som hade givits. ”Att lyckas är allt som räknas” tycks vara den utmärkande attityden hos 80-talisterna. Men vad, återigen, avses med att ”lyckas”? Inte är det att lyckas som en Roark, utan att lyckas som en Keating. Detta vittnar 80-talisterna som hörde av sig till SvD om:

Alla orkar inte med den stress och prestationsångest som uppstår inför valen av utbildningar, resor och vad man ska göra av sitt liv, menar Susanne ”1984”. Hon berättar: ”Alltför många av mina vänner födda på 1980-talet har höga krav på sig att snabbt bli självständiga och ”lyckade”, skaffa en partner, se bra ut och vara smala, effektiva, glada, sociala, resa och hinna se hela världen och vid sidan om studierna extraarbeta.

Många jag känner har ätstörningar, skär sig själva, festar mycket och faller då och då in i djupa depressioner. Det är en oerhört kravfylld värld vi lever i och det är svårt att leva upp till alla förväntningar.

Krav finns överallt, ofta undangömda och inte så påtagliga som vi tror. Kravet på att ha en stil, en utstuderad identitet som omfattar rätt kläder, rätt märken, rätt attityd och rätt åsikter.”

Det känner Emilia, nu 22 år, alltför väl igen. I den stilen ingår knappast att bli en så ung mamma. När hon berättade om sin graviditet möttes hon av blickar, suckar och kommentarer som alla sa samma sak: ”Men din karriär då?”

Emilia undrar: ”Varför får samhället mig att känna att jag gör fel, när jag gör rätt?” Hon menar att hela 80-talistgenerationen strävar efter att vara någon, bli någon, synas, höras och åter synas.

Många unga vet, vilket är fullt naturligt, inte riktigt vad de vill bli när de ska bli stora. Men det är en sak att inte veta vad de vill bli, och att sedan drabbas av en enorm ångest, så fort de hamnar inför situationen att välja vilken utbildning de ska ha.

Varför får de en sådan ångest? På grund av att de har fått lära sig att andras krav, förväntningar och åsikter är det avgörande i livet. Låt mig citera ur SvD-artikeln ”Svårt att ta vara på den nya friheten”:

Åren efter gymnasiet – det ska egentligen vara den period i livet då friheten är som störst. Skolans schema är förbi, man får göra egna val och föräldrarna finns litet lagom i bakgrunden. Det är ännu inte dags att bilda ny familj och man har ännu inte fått ett alltför ansvarsfullt jobb.

Kort sagt: Det är nu man har chansen att hitta sitt oberoende, självständiga jag.

Men både samhälle och föräldrar påverkar gärna dagens unga att gå direkt in i studierna efter gymnasiet. En del föräldrar kan ha så starka önskemål om barnens framtid att de psykologiskt hindrar dem från att göra ett eget val. Samma sak kan hända om de unga själva lyssnat för mycket på vad kompisarna anser vara statusutbildningar. Den här sortens press är tvärt emot livet självt i de där åren, menar studentpsykologen Michael Lindén på Studenthälsan i Uppsala.

…

Michael Lindén har jobbat i över 20 år på Studenthälsan inte långt från universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala. Under den perioden har han sett studenterna tvingas hänga med i allt snabbare förändringar och allt tidigare ta eget ansvar. Föräldrarna har haft fullt upp med sitt – kanske en anledning till att de unga har blivit mer sårbara, säger han.

– De är osedda och obekräftade. Studenter som kommer till mig har ofta velat vara duktiga och inte göra andra ledsna, arga och besvikna. De har blivit så hänsynstagande att de inte får fatt i vad de själva vill och känner. Då kan de heller inte pröva vilka de är innerst inne.

De har inga objektiva faktorer att gå på. De har ingen objektiv norm att använda sig av för att avgöra vilka av dessa krav, förväntningar och åsikter som är legitima eller intressanta. Utan en sådan måttstock framstår i slutändan alternativen de står emellan som ett alternativ mellan nycker – där alla nycker väger lika mycket.

Så antingen tänker de själva, tror de, och går emot strömmen – bara för att de vill utmärka sig – eller så gör de som alla andra säger, och följer strömmen – i hopp om att detta kanske ska få dem att imponera på andra, tillfredställa andra, eller bli omskrivna av medierna. För först då blir de ju ”något” – i andras ögon. Men vad de än gör kommer det att vara mer eller mindre ångestframkallande.

Vi behöver, tvärtemot vad våra experter antyder, en mer individualistisk kultur i ordets rätta bemärkelse. Först då kommer vi att bli kvitt den irrationella statusjakt och titelsjuka som vi har idag med den falskhet och cynism som den generar. Vi kommer också att bli kvitt den onödiga psykologiska press som många ungdomar idag står inför och som gör att så många mår dåligt. De unga måste få veta vad det innebär att tänka och skapa av och för sig själva. De måste upptäckva vad det innebär att besitta ett ”självtillräckligt” ego.

Uppdatering: Jag fann en ”bugg” mitt i texten som jag har ändrat. Det var bland annat ett citat från SvD som saknades och som gjorde en del saker icke-objektiva och ett helt stycke osammanhängande.