Prästen Ma Oftedal prisade igår i Expressen den norska princessan för sitt ”modiga” beslut att grunda en skola där man lär sig att ”heala” människor och tala med änglar. Oftedals hyllning mynnar raskt ut i ett osammanhängande, obegriplig röra av irrationellt svammel. Men trots att det är otydligt, suddigt och flummigt, går ett par poänger inte att ta miste på. Ma Oftedals metafysik är tämligen tydlig. Hon skriver:

[F]orskarna säger att allt i universum är holografiskt. Om man har ett hologram på en häst och skär ut hästens huvud och förstorar det, blir det inte ett större huvud, utan hela hästen framträder i hologrammets alla delar. Helheten i delen, delen i helheten. Och det är det nya paradigmet. Vi kan uppleva hela universum, i till exempel ett sandkorn. Men inte bara i materien är denna helhetsupplevelse möjlig, med lite träning kan vi känna och veta allt om varandra, djuren och naturen. Även medvetandet är ”holografiskt”.

Det är oklart vad exakt detta betyder. (Det finns, förstås, inga som helst bevis eller giltiga argument för denna holistiska ståndpunkt. Men som vanligt är det viktiga inte hur hon kom fram till det, utan vad hon själv läser ut av sina egna bisarra slutsatser.) Den närmsta referensen jag kommer på här är Parmenides eller också Hegel. ”Helheten i delen, delen i helheten”, skriver Oftedal. Och liksom Hegel har hon ”hittat” att vi har alla ett slags ansvar för helheten. Vi har alla ett ansvar inför helheten, en roll att spela. Ett uppdrag i det stora hela. En mening som kommer i ett ”flöde” av ”energi”:

Upplevelsen av denna nya mening beskrivs som ett påslag av energi, ett flöde som inte sinar utan rinner lugnt och kraftfullt. Inte sällan har denna ”flow” föregåtts av en kris och ett ensligt vandrande på självförverkligandets stig. Man har sökt, ofta utan att veta efter vad. Och som i reklamen – plötsligt händer det! Oj, detta är stort! Jag har själv varit med om det. Det är inte en religiös upplevelse, snarare en själslig, andlig sådan. Eller poetisk om man så vill.

Man startar det där företaget, man tar kontakt med en gammal vän, man slutar dricka, räddar en nation, man börjar måla eller börjar sjunga i en kör, man sätter sig på ett kafé och skriver dikter, stryker en blå gardin. Man säljer båten och bilen och reser till Mecka. Man förlåter, tar fram fotbollsdojorna igen, man läser, tittar rakt in i solen, tänder ett ljus när ingen ser. Man stänger av datorn och kopplar upp sig mot helheten genom meditation och bön. Man startar ett healingcentrum i Norge.

Flödet, meningen, målet eller syftet i livet är en ”dimension” som handlar om ”kärlek”.

Men ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Ibland känns det som om ”helheten” har övergett oss. Men då är det du som har missförstått allting. ”Helheten” har en plan, ett syfte med allting. Allt har en mening. Allt tjänar en roll i det stora:

Den kritik jag kan känna mot tolkningen av en ny tidsålder, är att det kan bli elitistiskt och skuldframkallande. Känner jag mig maktlös och nere, är det ett tecken i så fall på att jag står utanför helheten? Om jobb och pengar inte kommer in, trots att jag affirmerar och visualiserar, betyder det att jag inte duger som kosmisk medborgare? Om cancern inte försvinner trots böner och cellgifter, har då helheten övergivit mig?

Nej, helheten är just allt som finns, även sjukdomar, naturkatastrofer och personliga kriser. Det finns en flod under flödet, en vind i stormen, vatten innan törsten, en tröst i ett oändligt kosmos. Allt är precis som det ska vara. Både i mörkret och i framgången.

Så eftersom allt är precis som det ska vara bör vi förstås vara tacksamma:

Jag brukar i mina böner tacka dom som tog livet av sig, som gjorde morden och våldtäkterna, dom som tog på sig att bli pedofiler och landsförrädare. Om dom inte gjort det, hade jag kanske behövt vara den delen av helheten. Det slapp jag den här gången men jag är skyldig att försöka förstå och respektera alla helhetens delar. Även dom som ter sig motbjudande. (Min kursivering.)

Detta är inget annat än ren och skär ondska.