Kategori: Filosofi

Det går inte att muta verkligheten

Carl Svanberg4 kommentarer

Via Misesinstitutets blogg fann jag en bisarr artikel på FoxNews. Den handlar om en kvinna som inte får flytta till Nya Zeeland för att hon är för fyllig. Hon väger helt enkelt för mycket:

BMI is a weight-height ratio that estimates percentage of body fat. The New Zealand Immigration Service requires all applicants to undergo a complete medical examination, which includes body size measures like ”waist circumference.”

The regulations were supposedly put into place for budget reasons. The country’s health care system cannot afford to open its doors to overweight immigrants, a spokesman for New Zealand’s Fight the Obesity Epidemic explained to the Daily Mail.

Detta är som Misesinstitutets blogg påpekar ett perfekt exempel på vad som är fel med offentlig sjukvård och statlig kontroll över invandringen.

Offentlig sjukvård gör människor till en ekonomisk börda som måste stoppas och om det innebär att man förbjuder folk från att röka, snusa, supa, äta eller flytta, då får det väl vara så. Socialismen inom sjukvården är, ironiskt nog, som en cancer som sprider sig ut i resten av samhället. Den förstör den ena delen av samhället efter den andra.

Detta är inte det enda exemplet. Det finns många andra exempel och det gemensamma för dem alla är att de totalt underminerar tanken att vi kan ”reformera” välfärdsstaten och de statliga regleringarna. Det finns de borgerliga politiker som säger ”OK, så vi kan inte få som vi vill just nu. Vi kan inte få ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle över en natt. Så låt oss då i varje fall modifiera välfärdsstaten så att det åtminstone fungerar lite bättre”. Medan det är sant att vi inte kan – inte ens om alla var med på det – åstadkomma en övergång till laissez-faire över en natt, så är det inte ett dugg sant att vi kan få välfärdsstaten till att fungera ”bättre”. Ändå är detta vad de borgerliga politikerna försöker åstadkomma.

Ett sådant exempel är systemet med skolpeng (och alla andra varianter av samma förslag). Skolpengen låter vid en första anblick som en bra idé. Det handlar om att pengarna följer med den enskilde eleven som då kan välja vilken skola han kan gå i. Han kan välja en privat skola (”friskola”) eller en offentlig. Därmed ökar valfriheten för föräldrar och elever. Det blir mer konkurrens och detta kan tvinga de dåliga skolorna att förbättra sig eller lägga ned sin verksamhet.

Men i själva verket motverkar skolpengen sitt syfte. Det utgör inte ett steg närmare ett friare skolväsende. Skolpengen resulterar faktiskt i mer statlig kontroll över undervisningen. Mer statligt inflytande över utbildningen. Inte mindre. Vad vi får med skolpengen är en övergång från skolsocialism till skolfascism.

Hur kommer detta sig? Jo detta är en direkt följd av att staten nu börjar finansiera privata skolor som tidigare finansierades privat. Därmed blir de de facto offentliga skolor, även om de de jure är privata. Vidare kommer givetvis politikerna att se till att kontrollera vad de gör på dessa skolor nu när de väl finansierar dem. Det är exakt detta som vi ser i den svenska debatten om skolpolitiken. Man vill mer eller mindre förbjuda religiösa skolor genom att helt enkelt förbjuda folk från att få skolpeng till religiösa skolor.

(Det är i detta sammanhang värt att påpeka att politikerna gärna vill reglera innehållet efter vad de själva håller för att vara viktigt. En del vill reglera innehållet så att det passar deras egalitära fantasier; de evaderar bort skillnaden mellan elever som anstränger sig och elever som inte gör det och förespråkar således avskaffandet av betygen. En del vill reglera bort religiösa skolor eftersom de inte gillar att man indoktrinerar eleverna i något annat än politiskt korrekta trosföreställningar.)

Om de borgerliga politikerna var allvarliga med sitt prat om frihet och valfrihet och konkurrens, då skulle du förespråka ett förslag som Ayn Rand kom med för mer än 30 år sedan, nämligen ett skatteavdrag för privat utbildning. Gör det möjligt för folk att dra av på skatten för de utgifter de har för de privata skolorna. Därmed finansierar folk sin egen utbildning. De slipper finansiera den offentliga skolan som de inte utnyttjar och de använder sina egna pengar för att finansiera den privata utbildningen. (Denna lösning kan man sedan tillämpa på andra saker såsom sjukvård.)

Detta upplägg har också andra fördelar såsom att människor blir mer pris- och kostnadsmedvetna när de måste finansiera skolan helt och hållet, vilket skapar den konkurrens som skulle kunna göra utbildningen inte bara bättre utan även billigare. Detta förslag har också fördelen att föräldrar som inte har några barn slipper finansiera andras utbildning och föräldrar som har barn slipper delfinansiera en utbildning vars innehåll de inte sympatiserar med och som därför utgör en kränkning av deras religions- och yttrandefrihet.

Ytterligare ett exempel på hur denna cancer sprider sig och får förödande konsekvenser är det faktum att den offentliga a-kassan i kombination med regler och direktiv som gör att man blir hotad att få sin a-kassa indragen om man inte går med på att ta ett jobb som ligger mer än 100 mil ifrån ens hem, gör att staten indirekt har makten att tvinga folk att flytta. I ett fritt samhälle där människor lever på sin privata a-kassa eller sina besparingar skulle problem som detta aldrig uppstå. Missförstå mig inte man ska vara villig att flytta för att få jobb, om det är vad som krävs. Men problemet idag är att väldigt många jobb inte existerar på grund av statliga interventioner i ekonomin som omöjliggör eller rentav förstör jobb. Så först förstör staten jobb sedan kör staten med ekonomisk utpressning mot dig genom att tvinga dig att flytta över 100 mil bara för att du kanske kan få ett jobb där.

Förr i Sovjetstaten när staten bestämde vad alla skulle jobba med och var de skulle jobba, kunde folk ibland tvångsförflyttas. Ibland förbjöds de sedan att lämna sin hemby eftersom de behövdes där och ingen annanstans, hade byråkraterna kommit fram till. I dagens Sverige tvingar man istället folk att flytta eftersom politikerna har vissa ambitioner med jobben och ekonomin. Och när folk sedan avstår från att vara med i a-kassan, av en eller annan anledning, då hotar regeringen med att göra medlemskapet obligatoriskt.

Om folk finansierade sin egen arbetslöshet då skulle dessa problem aldrig uppstå. Om man känner sig tvungen att flytta, då beror det på att verkligheten tvingar fram denna förändring, inte på att politiker har fått för sig att du måste jobba till varje pris, bara för att de har nationella sysselsättningsambitioner som ditt liv måste offras för att förverkligas. Det är den väsentliga skillnaden. Verkligheten är ingen utpressare; politiker kan fungera som det – när de kontrollerar din a-kassa.

Säg att politikerna får en del av välfärdsstaten till att faktiskt fungera. Eftersom det egentligen är ett rätt orealistiskt antagande, antar vi istället att de åtminstone får den att fungera bättre än vad den gör idag. Säg att politikerna gör en stor satsning på sjukvården. Köerna blev för tillfället lite kortare och kvaliteten litet högre. Till vilket pris skedde denna satsning? Jo, på bekostnad på andra delar av ekonomin som nu stagnerar eller krymper. Folk blir av med jobbet och/eller efterfrågan på arbete minskar. Investeringar i produktivitetshöjande verktyg och maskiner blir inte av.

Det värsta är dock inte att dessa satsningar lär förstöra eller försämra andras levnadsstandard. Det värsta är att de som tar del av förbättringarna är inte alltid eller direkt samma personer som får det sämre. (Indirekt förlorar alla på välfärdsstaten, även de som tog del av några temporära och konkreta fördelar för stunden.) Och de som får det sämre gör knappast kopplingen att det berodde på politikernas satsning på sjukvården. Följaktligen kan många få för sig att dessa förbättringar inte hade något riktigt pris.

Vi lever redan med denna illusion och det är en farlig illusion av flera skäl. Inte minst eftersom den kan få folk till att på fullaste allvar tro att det inte finns några rimliga gränser för vad politikerna kan åta sig. Om de kan sköta vår utbildning och sjukvård, varför då inte låta dem ta över andra delar av ekonomin?

Ändå är det just sådana här satsningar som våra borgerliga politiker föreslår. Moderaterna sade nyligen att nu är det ”välfärdens” tur. Hellre ”välfärd” än slopad värnskatt, sade Fredrik Reinfeldt. Politikerna målar bara in sig i ett hörn, hur de än gör för att försöka ”förbättra” välfärdsstaten. De kan i själva verket inte göra några väsentliga förbättringar mer än, på sin höjd, av en tillfällig natur och då dessutom till ett oförsvarbart högt pris. Så tanken att våra politiker kan få välfärdsstaten till att fungera är dödfödd. Det enda de i slutändan kan åstadkomma är mer stat, mer kontroll över ekonomin – och mindre frihet. Det är det enda som de faktiskt har åstadkommit varje gång de har försökt ”förbättra” det hela.

Allt detta är bara ännu en illustration av det faktum att man inte kan komma undan med motsägelser. En del försöker välja en omöjlig mellanväg mellan frihet och kapitalism. De misslyckas eftersom man inte kan upprätthålla motsägelser. Man måste till slut välja: antingen frihet eller diktatur. Antingen kapitalism eller socialism. I vanliga fall brukar politikerna överge alla principer till förmån för opinionsundersökningar; folket eller särintressenas godtycke och känslor får sista ordet. Vad vi får är varken frihet eller diktatur, utan den blandekonomi vi dras med idag.

I Sovjetunionen försökte man i decennier att lösa sina problem genom att tillfälligt satsa på problematiska delar av ekonomin – på bekostnad av resten av ekonomin – och de var ändå betydligt mer helhjärtade i sin tro jämfört med moderaterna. Ändå inbillar sig Reinfeldt att lite miljarder hit eller dit ska lösa våra betydligt mindre problem. Tala om att vara naiv. En blandekonomi är när allt kommer omkring inget annat än en den naiva föreställningen att politikerna kan muta verkligheten – genom att slänga mer pengar på den offentliga sektorn – och att de därmed kan komma undan det faktum att saker och ting är vad de är och att motsägelser är omöjliga. Men det kan inte fungera.

Om ”tuff” altruism

Carl SvanbergLämna en kommentar

En del säger att Bushadministrationens retorik i utrikespolitiska frågor har, från tid till tid, varit ”tuff” och ”aggressiv”. Och detta är tydligen ett verk av de neokonservativas inflytande över Vita huset. Det ligger onekligen något i detta. Men då neokonservatismens kärna är internationell altruism och kollektivism förblir den militanta ”beslutsamhet” och aggressiva retorik som många neokonservativa kommer med som något lite förbluffande. (Se ”Neoconservative Foreign Policy: An Autopsy” av Yaron Brook och Alex Epstein.)

Om man anser, som altruister gör, att man inte har någon rätt att existera såvida man inte lever upp till sina moraliska förplikter gentemot andra, hur kan man då vara så relativt självsäker i sin retorik? Folk som ser det som ett tecken på moralisk dygd att bli behandlade som moraliska dörrmattor, är inte de första vi förväntar oss en sådan retorik ifrån, eller hur? Det är sant att pacifism är det vanligaste uttrycket i detta sammanhang och att den här sortens aggressivitet därför verkar inkonsekvent när den kommer från de neokonservativa. Men denna till synes motsägelsefulla bild är när allt kommer omkring inte ett dugg motsägelsefull.

Det vi ser är moralens motiverande kraft hos människor. Människor vill göra det som de anser är rätt (hur förvriden deras uppfattning om vad som är rätt än är). Även moraliska dörrmattor kan få för sig att gå ut i moraliska korståg – om hon bara är övertygad om att det är vad moralen kräver av henne.

Altruismen kan faktiskt verka för att förstärka tendensen till moraliska korståg; inte för att de moraliska korsfararna ser något själviskt intresse i att rädda andras själar eller liv eller sprida frihet, demokrati och välfärd till stackars irakier – utan just för att ett sådant korståg vore en självuppoffrande uppgift. De kanske inte startar dessa korståg själv, men när de väl är startade då har de inget att sätta emot rent moraliskt. De tror ju redan att deras existens rent moraliskt förutsätter att de gör sin plikt.

En del sade att Bushs vägran att till slut ignorera FN var ett bevis för att han sätter USA:s säkerhet före världsopinionen; att Bush är en ”självständig” tänkare till ledare som sätter sanning och moral framför popularitet. Detta visade att hans utrikespolitik i sin kärna är egoistisk, men inkonsekvent. Men detta är som vi vet inte sant. I både ord och handling har han med avsikt gjort Irakkriget – som skulle kunna tjäna USA:s egenintresse – till ett altruistiskt träsk utan ett bra slut. Bushs hantering av världsopinionen är faktiskt fullt förenligt med slutsatsen att hans utrikespolitik i sin essens är altruistisk. (Detta blir ännu mer uppenbart om man tänker på att Bush faktiskt gjorde sig besväret att söka stöd från världssamfundet till att börja med.) Bush är långt ifrån det enda exemplet.

James Kirchick artikel, ”Don’t bow to the ‘Muslim street'” i Los Angeles Times är ett perfekt exempel på detta. Kirchick argumenterar i princip för att USA borde sätta in trupper i Sudan. Inte för att det som händer i Sudan påverkar USA:s säkerhet eller intressen. Nej, USA måste göra det för det är det enda sättet man kan få stopp på konflikten: ”The reality is that only the U.S. military has the power to bring Khartoum to its knees. After more than four years of fruitless diplomacy, threadbare peacekeeping operations and Arab solidarity behind the Sudanese government, this should be clear. The African Union troops deployed in Darfur are incapable of defending themselves — never mind civilians — as was evidenced by an attack launched by Darfur rebel groups last month that killed 10 peacekeepers”.

Men om USA skulle intervenera i Sudan då skulle muslimerna bli ännu mer förbannade. Kirchick:

The Darfur peacekeeping operation, known as UNAMID, is not terribly controversial. It will be almost entirely made up of African troops, commanded by a Nigerian who will report to a Congolese diplomat, with but a handful of European engineers and support staff.

It’s hard to find a less-convincing example of imperialism than the ragtag African soldiers on this mission. UNAMID is the most innocuous of proposals, broadly supported by all the major U.S. presidential candidates, human rights activists and international bureaucrats. It pales in comparison to the NATO mission to protect Kosovar Albanians, which entailed bombing the Serbian nationalist regime of Slobodan Milosevic. UNAMID is the antithesis of the ”reckless unilateralism” of which Bush administration critics frequently complain.

Nevertheless, Osama bin Laden last month issued a barely noticed message calling for ”holy war” against U.N. personnel in Darfur. The peacekeeping force has been a long-held and dear proposal of the very same liberal internationalists who have so vehemently opposed the Iraq war, but Bin Laden has failed to recognize their good intentions. He sees UNAMID as ”a brazen occupation, and only an infidel apostate seeks it or agrees to it.” Indeed, he has called not only for war against the peacekeepers but even against the Arab Islamic government in Khartoum for agreeing to allow the peacekeepers entry.

Kirchick konstaterar därför: ”To solve the problems facing Darfur, American involvement is necessary — even if that means incurring more and deeper hostility from the Muslim world. That’s just the way it is”. Han fortsätter med att säga:

There are lots of things that ”anger” the ”Muslim street:” Women not wearing burkas. Adults drinking alcohol. Homosexuals. But virtually no one seriously suggests that we make America less free in order to suit the tastes of the Muslim world. So why should we let something as nebulous and reactionary as ”Muslim opinion” get in the way of preventing genocide in Sudan?

USA har den militära styrkan och därför den moraliska skyldigheten att ställa upp i Sudan. Alldeles oavsett vad muslimerna tycker. Vår moraliska skyldighet att ställa upp för andra människor i nöd går före allt annat, säger Kirchick: ”To be sure, global public opinion should play some role in shaping our foreign policy. But at the end of the day, the value of U.S. action abroad is not determined by the opinions of those most likely to ‘take offense,’ but rather by the inherent rightness or wrongness of the action. Especially where genocide is concerned, the opinions of various ‘streets’ are totally superseded by the moral imperative of putting an end to the killing.

Kirchick är faktiskt mer explicit än så: ”[I]f we’re going to judge our interventions based on the criteria of ‘public opinion’ at all, we should first and foremost consider the views of the intended beneficiaries”. I denna mening sammanfattas den altruistiska essensen av USA:s intentioner att demokratisera Irak. Demokrati betyder obegränsat majoritetsstyre; majoritetens vilja och önskningar är och bör vara lag. Att demokratisera Irak betyder därför att man i slutändan sätter fiendens vilja och önskningar framför allt – även framför USA:s säkerhet. Det är därför som Bush i demokratins namn accepterar att en utkomst av hans demokratiseringsplaner i Irak kan vara att totalitära islamister tar över landet.

Moralen är en motiverande kraft hos människor. Fel sorts moral leder till katastrofer (t ex Irakkriget och Sovjetunionen). Rätt sorts moral leder till bedrifter (t ex den industriella revolutionen och USA:s grundande). En del säger att vi inte har råd med fler krig som Irak. I så fall är det altruismen som vi inte har råd med. Ska vi vinna kriget mot totalitär islam räcker det inte med att vi överger Bush och Irak. Det är altruismen som vi måste överge.

Mer om Pekka-Eric Auvinen

Carl Svanberg4 kommentarer

DN hade igår en jättebra artikel av Claes Svahn som behandlar just var Pekka-Eric Auvinen fick sina rationaliseringar ifrån:

HANS IDÉER OM en värld belastad av ”lättstyrda och patetiska människor”, var långt ifrån hans egna. Kopplingen till den extremistiska miljöfilosofen Pentti Linkola ger en tydlig bakgrund till många av de tankar Auvinen stod för.

I en tre minuter och sju sekunder lång video som Auvinen publicerade strax före massmorden citerar han Linkola: ”Vad gör man om ett fartyg med flera hundra passagerare kapsejsar och det bara finns en livbåt? När livbåten är full så kommer de som hatar livet att vilja fylla båten med fler och på så sätt sänka båten. De som älskar och respekterar livet kommer att hämta en yxa och hugga av händerna på dem som hänger vid sidan av båten.”

Budskapet är enkelt: De starka måste göra sig av med barlasten för att inte allt liv på jorden ska hotas.

Och:

Av Auvinens efterlämnade ”testamente” kan man se att han ansåg sig stå över ”vanliga” människor och såg sig som ett redskap för naturen när naturen inte själv kunde fullfölja sina ”plikter”.

”Jag, som Det naturliga urvalet, kommer att eliminera alla som jag anser opassande, som utgör en skam för mänskligheten och som är misslyckanden av det naturliga urvalet”, skrev han.

Det spelar ingen roll om Pentti Linkola inte var Auvinens enda inspirationskälla. Såsom inspirationskälla är han och hans idéer ändå moraliskt sett ansvariga för massmordet.

En del tycker det är dumt att peka på Linkola och ekologisterna. De säger att vi försöker skylla på dem och att det är lika orimligt som att klandra tvspel eller vapenlagar eller Internet. De säger att vi utnyttjar tragedin för att förstöra miljörörelsens anseende. Är detta sant? Nej. Varför?

För det första förstör miljörörelsen sitt eget anseende alldeles på egen hand. Allt jag och andra kritiker gör är att upplysa allmänheten om vad deras idéer faktiskt leder till och att den död och förstörelse som följer inte är en slump. De är avsiktliga just eftersom det följer av deras värderingar.

Vi behöver inte tillskriva dem åsikter de inte har. Vi behöver inte associera dem med idéer de inte har eller grupper som de inte har något samröre med. Allt som behövs är att man faktiskt lyssnar på vad miljöaktivisterna säger och studerar tänkarna som inspirerar dem och vad de i sin tur säger.

Den vidare poängen av att belysa att Auvinen var en nihilistisk miljökämpe är inte att gå efter miljörörelsen. (Även Auvinen gott kan få tjäna som ett exempel på vad som händer när individer tar environmentalismen på blodigt allvar.) Nej, den vidare poängen är just att idéer som sådana – inte bara environemntalismen – har konsekvenser. Vill man alltså förstå världen bör man studera filosofi. Man bör studera de idéer som florerar i kulturen. Det är det som är det vidare värdet av att belysa Linkolas inflytande över Auvinen. Inte att ”misskreditera” miljörörelsen.

En annan intressant sak i denna DN-artikel:

Idéerna om den ”fördummade massan” som villigt låter sig styras återfinns också på My Space-sidan och på flera andra sajter. Samma dag som 18-åringen begick massmorden startades en stödgrupp på Facebook kallad ”Jokela Highschool Shooting Sympathizers” där flera medlemmar försvarade morden.

EN AV PERSONERNA bakom gruppen, svensken Alex Birch, skriver i ett mejl att Auvinen ”bara försökte väcka en sovande värld” och vill inte fördöma morden och ger själv uttryck för samma tankar som Auvinen förde fram, ”den stora massan har blivit normen för ett fördummande samhälle”.

Alex Birch driver också en annan sajt på nätet, Svenska nihilistsällskapet. En nihilist tror inte på en gud eller ett högre väsen, menar att någon sann moral inte existerar och anser att tillvaron saknar en mening. Åsikter som delades av Auvinen som i sitt sista blogginlägg på sin My Space-sajt skrev: ”Det finns inga andra lagar i universum än naturens och fysikens lagar.”

På Svenska nihilistsällskapet finns en artikel där en finländsk radikal miljöfilosof och, som många ser honom, ekofascist, Pentti Linkola förekommer. Linkola kallas respektfullt för ”tänkare” och han kan mycket väl ha varit en viktig inspirationskälla för den filosofiintresserade Auvinen när han byggde upp sin tankevärld.

Detta är intressant för jag skrev om just detta sällskap på denna blogg för ett tag sedan. Detta var i en text där jag försökte analysera vad jag såg som M2 inom miljörörelsen. Jag vill citera mig själv:

En annan sak som jag vill påpeka är att medan D2:orna drivs av förstörelselusta och människohat, säger M2:orna enligt min tolkning, precis som alla andra kollektivister före dem, att naturen eller jorden är måttstocken för alla värden – att jorden är det högsta värdet – och att människans moraliska existensberättigande därför vilar på hennes förmåga och vilja att, så att säga, leva för naturen – och på naturens villkor. Annars förtjänar hon inte att leva och naturen kommer, eventuellt, att göra sig av med henne. Så enligt detta synsätt har man bara ersätt Gud, inte med folket eller proletariatet, eller rasen, utan med jorden; “moder natur”.

Så här uttrycker sig en företrädare för detta synsätt:

Det enda sättet för människan att återfå tilltron, respekten och kärleken till Moder Natur, är att acceptera sin del av den större helheten. Att förstå vikten av att vi bevarar och vårdar de ekosystem och den biologiska mångfald – såväl bland växter och djur som bland människor – är att heroiskt hänge sin kraft och sin tro till något större och viktigare än en själv. Tron på att människan och naturen bör leva i naturlig symbios kallas naturalism. Naturalism är en traditionell livssyn, som vill förena människan och naturen i en samverkande process. Genom att förneka det faktum att människan på något sätt “står över” naturen, tillåter man därmed sig själv att ingå i ett större kretslopp där man inte är ledare eller ensam gud, utan endast en liten del av ett system som är självgående och oändligt.

…

Naturalisten hyllar naturen, hyllar universums morallösa verkningar och inser att individens roll är att tjäna helheten framför sina egna själviska lyckoönskningar.

…

Det är hög tid att människor vågar släppa taget om sin egen dödlighet och i stället börjar leva för att tjäna den process, den värld, det universum, som givit oss liv. Vår relation till naturen måste åter igen införas och vår förståelse, vördnad och respekt för Moder Natur bör bli ett direkt resultat av detta. Låt oss fascineras och hänföras av Hennes skönhet, Hennes förmåga att tända och släcka liv, Hennes magi och mystik – låt oss hänföras av livet självt och för alltid leva i symbios med det som livnär oss och ger våra liv en större mening. Låt oss åter bli Ett med Moder Natur.

Författaren skriver för det svenska nihilistsällskapet, vilket kan förvirra en. Det är egentligen inte relevant att här gå in på huruvida deras nihilism verkligen implicerar allt detta, poängen är att författaren ger uttryck för hur jag tror detta kan sägas utgöra ett exempel på en “sekulär” M2. Ty det är inte fråga om att vi ska offra oss för offrandets skull, vi ska istället offra oss för något “högre” ändamål: naturen. Det är detta som är det väsentliga. Det handlar om att människan ska ta sin “naturliga” plats på jorden och “bli ett med moder natur”. Helheten slukar delarna; individen upplöses.

Hur som helst, i resten av DN-artikeln belyser man tydligt relationen mellan Linkola och Auvinen. För omväxlings skull ger oss DN vad som måste betraktas som ovanligt bra journalistik. Läs hela!

Miljöaktivisten Pekka-Eric

Carl Svanberg13 kommentarer

Många undrar vad det var som fick Pekka-Eric Auvinen att begå det fruktansvärda massmordet i Jokela. En del vill avfärda honom som en knäppskalle. Andra vill klandra förekomsten av vapen i Finland. Men nu vet vi exakt vad det var som drev honom: environmentalismens nihilism.

Pekka-Eric var nämligen inget annat än en extrem miljöaktivist. Han var en environmentalist som inte bara pratade, utan handlade. En evironmentalist som levde som han lärde. Environemtalismens kärna är, som jag har sagt förut, nihilism; ett hat för mänskligheten.

Detta vet vi inte bara för att de ekologiska filosoferna och chefsideologerna säger det. Vi vet det också för att död och förstörelse är det enda som faktiskt följer i spåren av deras samhällsvision – vad de än säger i sitt försvar. De är trots allt nu ute efter att nedmontera det moderna industrisamhället. En kampanj som kommer orsaka massor med död och lidande.

Expressen rapporterar:

Jokela. Massmördaren Pekka-Eric Auvinen, 18, inspirerades av ekofilosofen Pentti Linkola.
Långt ute på den finska skogsbygden driver han sina radikala åsikter om hur befolkningen måste minska för att rädda miljön.
Skolmassakern var alldeles för liten, menar han.

Att utrota delar av mänskligheten och minska befolkningen såg Pekka-Eric Auvinen, 18, som sin livsuppgift.
– Han pratade alltid om extremism och olika ledare i världen, säger hans äldsta vän Miro Lukinmaa.

”Naturens cancer”
Samhällsintresset tror de flesta att han hade från sina föräldrar, en musikerpappa och miljöaktivistmamma. Numera är mamman de grönas ersättare i kommunfullmäktige och aktiv i den miljöradikala tidskriften Elonkehä.
– Många tycker det är konstigt, inte som en sekt men åt det hållet, säger en granne.
Tidskriften är grundad av hyllade och kritiserade Pentti Linkola som uppgetts vara en av Pekka-Erics största förebilder.
Pentti Linkola är fiskare, ekofacist och författare med radikala åsikter om att jorden och miljön måste räddas från överbefolkning med våld och massdöd. Han har bland annat sagt att människan är naturens cancer.
Filosofen och ekofacisten har också bekräftat att han är av samma åsikter som Pekka-Eric. Men han är inte imponerad av skolmassakern då Pekka-Eric tog åtta personers liv samt sitt eget.
– I det långa loppet hjälper det inte att skjuta några skolkamrater. Det krävs en större massrörelse för att få ner befolkningen, säger han till Hufvudstadsbladet.

Vill inte tala med medierna
När Expressen knackar på i hans lilla stuga öppnar han inte.
– Jag vill inte ta det här i medierna, säger han senare per telefon och lägger på luren.
I de finska tidningarna kritiseras nu hans radikala åsikter. Men filosofen slår ifrån sig.
– Inte tror jag det är nån som vaknar upp till själva sakfrågan, trots alla varningar om klimatförändringen, säger han till Hufvudstadsbladet.

Pekka-Eric var ingen produkt av slumpen eller samhället; han var en produkt av irrationella idéer. Pekka-Eric är en sann environmentalist ut i fingerspetsarna. Kanske kan Pekka-Eric få en del naiva miljöaktivister till att öppna ögonen? Vakna upp? Ifrågasätta miljörörelsens premisser? Låt oss hoppas på det innan ett nytt massmord sker.

Uppdatering: Jag ser att HAX också har kommenterat detta. Ett fint citat av HAX:

Sedan är det bara att konstatera att i modern tid har miljöfundamentalism nu kostat fler människoliv i Finland än nynazism och militant islamism tillsammans.

Frihetsvän är verklighetsfiende?

Carl Svanberg4 kommentarer

Det har uppstått en debatt i bloggosfären om vem som är frihetens sanna vän ellre fiende. Låt oss ta det från början. Mattias Svensson skrev en artikel i Liberal Debatt som heter ”Socialliberalen är ingen frihetsvän”. Hur argumenterar då Svensson för detta?

Inte sällan ses socialliberalen som närmare ideologiskt allierad med liberalen än andra ideologier; av etiketten att döma borde socialliberalen åtminstone vara till hälften liberal. Jag menar att detta är en felsyn. Socialliberalen utgår från principer som är ideologiskt väsensskilda från liberalens utgångspunkter, vilket också förklarar att så många socialliberaler i praktiken är överhetsvurmande förmyndare och teknokrater.

Socialliberalismens bidrag till frihetsdebatten är teorin om positiv frihet, ett luddigt och vitt begrepp som handlar om att staten aktivt ska gripa in och korrigera människors frivilliga sociala och ekonomiska interaktioner. Tanken är att staten kan och ska spela en aktiv roll i att göra människor inte bara fria i liberal bemärkelse, utan även gladare, tryggare och klokare.

Rättighetsteoretiskt innebär detta sätt att resonera att människans rätt till ekonomisk och social frihet – med institutionella garanter som äganderätt, fri konkurrens, näringsfrihet, yttrande- och associationsfrihet samt fri rörlighet över nationsgränser – kompletteras med positiva ”rättigheter” till exempelvis bostad, arbete, kultur, fritid och en viss inkomstnivå. Det finns dock en oundviklig konflikt i att dessa ”positiva rättigheter” alltid tillgodoses på någon annans bekostnad. Någras grundläggande frihet, äganderätten till resurser de förvärvat eller näringsfriheten att anställa vem de önskar kränks för att tillgodose andras ”rätt” till inkomst eller arbete som de inte gjort sig förtjänta av. Ju fler positiva ”rättigheter”, desto mer måste staten kränka allas lika rätt till frihet i den liberala bemärkelsen.

Redan här anser jag att det är ganska uppenbart varför social”liberalismen” inte är särskilt liberal av sig. Rätten till en bostad implicerar att andra har en skyldighet att förse dem med en bostad. Detta betyder att om de avstår från att förse folk med bostäder, då kränker de denna ”rätt till bostad”. Rätten till bostad implicerar alltså slaveri; att man har en moralisk skyldighet att jobba för att förse andra människor med en bostad. Men Mattias Svensson vill faktiskt gå längre än så och skriver:

Här finns ledtråden till varför den socialliberala principen är väsensskild från den liberala frihetstanken. För liberalen är friheten varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning. För socialliberalen är friheten något som möjligen kan utkomma som resultatet av överväganden mellan motsatta principer. Detta kräver att någon utför detta övervägande innan friheten kan uttolkas och levereras. Det är rollen som denna någon, som socialliberalen intar.

Med andra ord: socialliberalen är inte bara antiliberal av sig eftersom de förespråkar så kallade ”positiva rättigheter”. De är dessutom antiliberala av sig eftersom deras sätt att resonera implicerar att de är lämpade att bestämma hur man godtyckligt ska väga vissa rättigheter mot andra – och därmed bestämma vilken sorts frihet och hur mycket frihet – folket ska ha. Detta mynnar snabbt ut i förmynderi, paternalism. Vilket är anledning till varför social”liberaler” inte bara förespråkar saker som faktiskt kränker individens riktiga rättigheter utan dessutom gör anspråk på att ha rätten att göra anspråk på makten att göra detta. Och allt detta i en typisk hegeliansk anda där man försöker göra gällande att de vanliga liberalernas prat om frihet bara ger oss en del av sanningen, men inte hela sanningen. Den ”formella” friheten är ”totalitär”. Den ”konkreta” och därför verkligare friheten minsann kräver en Jan Björklund som bestämmer över oss – och som har rätt att göra det i frihetens namn eftersom han faktiskt vet vad vi ”egentligen” vill och behöver. Det finns mycket mer som är bra i Mattias Svenssons artikel, så läs den gärna i sin helhet.

Svenssons artikel kunde givetvis inte gå utan kommentarer från diverse social”liberaler”. Svensson själv har gjort sig besväret att svara på en del av dessa invändningar men jag kan ändå inte låta bli att säga vad jag själv tycker om deras resonemang. Först ut var bloggaren Sundevall som menar att ”Mattias Svensson är ingen frihetsvän”. Hur går då hans argument?

Svensson börjar med att göra en korrekt – om än implicit – genomgång av det tankegods som återfinns inom socialliberalismen, och den centrala idén att frihet är en resurs som kan fördelas. Därför har staten en roll i att skapa och fördela frihet, utöver dess negativa roll som beskyddare av individers liv och lem. Så långt allt väl.

Om ”frihet” är en ”resurs” som är ”begränsad” och som därför kan och bör ”fördelas” eller ”skapas” av staten, då följer det givetvis att frihet inte är något som tillhör individen, det är inte ngåot som individen har rätt till, det är något som individen ”tilldelas” av staten. Individen har inte rätt till frihet, individen har enligt socialliberalen bara ett tillstånd att fritt få handla som (en slav åt andras behov). Ett tillstånd som förresten kan dras in eller inskränkas när helst man får för sig att det tjänar friheten bäst. Vad kan detta få några andra praktiska resultat än just de som Mattias Svensson beskriver? Och hur kan detta sluta annat än i slutsatsen att social”liberalismen” inte är särskilt liberal av sig?

Tesen att det existerar vattentäta skott mellan positiva och negativa friheter, att de på något sätt är digitala – antingen strikt negativ frihetssyn eller nästa steg socialism – drivs vanligen av libertarianer. Det intuitiva argumentet är att erkänner du några som helst positiva rättigheter är det därefter en hal backe rätt ned i planekonomi, och full statlig detaljplanering av rubbet. I den digitala nyliberala synen på friheter räcker det med att staten ger fattighjälp för att friheten ska vara avskaffad.

Hur och varför detta följer borde vid det här laget vara klart. Din ”rätt” till bostad eller sjukvård kan inte förverkligas utan att någon måste förslavas. Antingen förslavar man bostadsbyggarna eller läkarna, eller också gör man deltidsslavar av allmänheten genom att skicka över notan till dem. Det finns inga alternativ och det är verkligheten som bestämmer detta, inte Mattias Svensson och Carl Svanberg. Går man sedan med på idén att det är rätt att tvinga folk att försörja andra med bostäder, mat, kläder, sjukvård, utbildning och vad de nu än kan tänkas behöva, då finns det verkligen ingen gräns för vad staten inte ska göra. Resultatet blir i slutändan ren socialism. Visst, man kan sätta en gräns någonstans och det är detta som social”liberalerna” tror gör dem till ”liberaler”. Men på vilka grunder? De har inga grunder att gå på. Eftersom det finns inga absoluta och okränkbara rättigheter i deras ”gråa” och ”analoga” värld, blir deras gräns, var de än drar den, helt godtycklig och att förlita sig på att social”liberalernas” godtycke ska skydda oss mot statliga interventioner är som 1900-talet illustrerar värre än naivt. Sundevall fortsätter:

I själva verket kan det sluttande planet vara om inte nyliberalerns, så i varje fall oss vanliga liberalers stora lycka. Anledningen varför det inte skedde en socialistisk revolution i Tyskland under sena 1800-talet delvis tillskrivas den konservativa Bismarck som införde en liten om än historiskt viktig välfärdsstat – en idé byggd på positiva rättigheter – när landets röda var på uppsvinget i det helvete som var arbetarklassens livssituation. Hade en benhård ideolog likt Svensson varit kansler hade landet drivits in i kommunismen. Sluttande plan, indeed.

Jag har sagt förut och jag säger det igen: det finns så mycket som är fel med detta att jag inte vet var jag ska börja. Den historiska beskrivningen är till att börja med helt inkorrekt. Arbetarklassen var i sig själv ett enda gigantiskt framsteg. Och arbetarklassen fick det hela tiden bättre och bättre tack vare Tysklands relativt höga grad av ekonomisk frihet under denna period. (Om något skulle man kunna argumentera för att deras ekonomiska frihet inte var stor nog och att de därför inte gjorde lika stora framsteg som man gjorde till exempel i Storbritannien eller USA.) Den bismarckianska välfärdsstaten infördes förresten av ideologiska skäl, inte pragmatiska. Men här köper Sundevall marxismen och dess falska verklighetsbeskrivning, såväl som de marxistiska historikernas beskrivning, rakt av. (Mitt förslag är att om folk verkligen vil veta vad kapitalismen medförde för arbetarna under 1700- och 1800-talet läs då, bara för att ta en titel ur högen, The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein.) Förresten är det nog bara en social”liberal” kan komma undan med sådana här motsägelser: vi bevarar friheten genom att inskränka den – vi erkänner rättigheter genom att kränka dem – vi avskaffar friheten genom att införa den.

Sundevall fortsätter hur som helst:

Socialliberalismens slagkraftigaste argument, som Svensson noggrant undviker att beröra, är att frihet är en resurs. Det kan finnas mindre eller mer av det, och den kan likt allt annat fördelas ojämt. När libertarianen ser absolut rätt till egendom och strikt skydd mot skada eller äganderättsinskränkningar som höjden av frihet ser socialliberalen att vissa har mer frihet än andra av omständigheter bortom individens kontroll. Frihetssynen är, här, diametralt motsatt. Den libertarianska synen baseras på att ofrihet enbart kan komma ur att negativa friheter kränks – att du blir bestulen, misshandlade eller på annat sätt berövad egendom. Ofrihet kan inte orsakas av naturliga omständigheter.

Vad är det Sundevall pratar om? Hur kan en del ha mer frihet än andra? Notera att han inte talar om att alla har lika mycket frihet eftersom alla har samma rättigheter. Nej, Sundevall talar om ”omständigheter bortom individens kontroll” och dessa är ”naturliga omständigheter”. Dessa inskränker din frihet lika mycket och på samma sätt, ska vi gå med på, som att någon fängslar dig eller stjäler dina pengar.

Vad betyder detta? Jo, som jag har sagt i otaliga diskussioner med marxister som delar denna syn på frihet är detta positionen att verkligheten som sådan är en enda stor inskränkning av individens frihet. Vad är det marxisterna alltid säger? Jo, att friheten under kapitalism är formell men inte verklig, därför att alla är vi ju ”tvungna” att jobba för att överleva, varför vi alla i slutändan förvandlas till ”löneslavar” under kapitalet, även om vi rent formellt har samma rättigheter som kapitalisten. Detta är inte bara irrationellt att påstå eftersom det var kapitalisterna som i själva verket räddade miljontals människor från en säker död genom att erbjuda dem möjligheten – en möjlighet som alltså inte hade funntis om det inte vore just för kapitalisterna – att försörja sig genom sitt arbete.

Vad som är mer fundamentalt här är att det som faktiskt ”tvingar” oss att arbeta för brödfödan är naturen. Det är verkligheten. Det är det faktumet att vi måste äta för att överleva. Ändå är det verkligheten som de förklarar som frihetens fiende och detta är uppenbart irrationellt. Vad de egentligen beklagar sig över är ju att verkligheten inte följer deras nycker och önsketänkande. Att argumentera på detta sätt är detsamma som att säga att vi blir fria först när vi slipper jorden och kroppen som de alltså ser som ett ”fängelse”. Vad de inte inser är förstås att ”äkta” frihet för dem betyder en ”frihet” från verkligheten, vilket betyder att frihet handlar om att lämna jordelivet och dess våndor. Ja, kanske har de rätt? I graven är vi garanterat inte ”tvungna” att jobba för någon kapitalist.

Om ni inte tror mig när jag säger att social”liberalernas” främsta fiende är just verkligheten, låt mig då citera Sundevall göra just precis denna poäng och sedan ha mage att klandra Svensson för att resonera på ett orimligt sätt:

När äganderätten är allt blir slutsatsen att beskattning för att t ex ge sjukvård åt fattiga, eller erbjuda hjälp åt handikappade en frihetsinskränkning. I Mattias Svenssons värld är det enbart berättigat att ta ut skatt för att ge vård när någon blir misshandlad, men inte om någon har oturen att födas så handikappad att hans situation och vårdbehov är likvärdigt. Den gode libertarianens svar blir givetvis att det inte är en inskränkning i den handikappades frihet att han hade oturen att födas i detta skick. Det finns ju ingen gärningsman. Den lätt bisarra slutsatsen av vårt tankeexperiment blir att två människor kan i sak ha lidit samma skada – men den ena är fri som en fågel, medan den andra har lidit en grov frihetsinskränkning. Konsekvent så det förslår.

En mer rimlig, filosofiskt konsekvent och intuitivt tilltalande slutsats är istället den socialliberala, där frihet inte enbart manifesteras i intakt äganderätt, utan också i valfrihet. Det är vad vi vanligtvis menar med frihet. Att vi kan välja mellan alternativ och att vi har möjligheter. Återvänder vi till vårt exempel med den misshandlade och den handikappade säger socialliberalen att båda har drabbats av skada och frihetsinskränkningar ty deras fysiska skick innebär att deras livsmöjligheter har kringskurits. ”Frihet” är inget eteriskt som oberoende av den fysiska verkligheten alla har lika av.

Med andra ord, eftersom vissa av naturen föds på ett sätt som gör att de t ex inte kan gå, då är deras frihet mindre. Men notera att vi inte talar om metafysisk frihet, vi talar om politisk frihet. Detta är inte en diskussion om man är för önsketänkande eller om man tycker det vore bra att ingen föddes oförmögen att gå. Detta är en politisk diskussion och i politiska sammanhang betyder frihet inget annat än friheten från tvång. Vilket betyder frihet från staten och andra människor. I denna mening är båda precis lika fria.

Bara om man blandar bort korten och begreppen kan man få för sig att andra människor ska göras slavar till andras förhoppningar, önskningar, begär och nycker – och att de på olika sätt ska tvingas sörja för folk som har haft oturen att till exempel födas rullstolsbundna – och att detta är vad frihet förutsätter och kräver. Men vad de inte tycks inse är att eftersom de inte gör någon skillnad på metafysisk frihet och politisk frihet, så måste jag konstatera att jag är har mindre frihet i Sverige än en fågel eftersom jag kan inte kan flyga genom att flaxa med mina armar. Så mycket för den ”formella” friheten under kapitalism, när jag inte ens är fri att göra vad jag än känner för, allt på grund av den där förbannade verkligheten som fördömde mig genom att jag föddes som människa.

Är ni fortfarande inte övertygade om att det faktiskt är så här social”liberalerna” resonerar? Låt mig då citera Sundevall en sista gång:

När libertarianen över huvud taget inte erkänner naturliga frihetsinskränkningar, menar vi övriga liberaler istället att ingen har förtjänat att födas i en familj där man svälter eller det genetiska lotteriet har givit individen hjärntumör eller CP-skada. Frihet är en resurs, och det är moraliskt berättigat att beskatta en välskapt och intelligent man som Mattias för att omfördela hans stora mått av frihet till de som inte har förtjänat att av omständigheter bortom deras kontroll få mindre. Frihet måste fördelas för att vara substantiell.

Det är den här sortens irrationella önsketänkande som John Rawls tankeexperiment om okunnighetens slöja faktiskt är ett uttryck för. Men eftersom de inser, implicit, att man inte kan få verkligheten att lyda under deras känslor och nycker, anser de sig fullt berättigade att i frihetens namn istället tvinga andra människor att, så bra det går, förverkliga denna ”frihet”.

Vi ska komma ihåg att detta irrationella argument enligt Sundevall själv är social”liberalismens” ”slagkraftigaste argument”. Och han har säkert rätt för detta är det absolut vanligaste argumentet jag hör till fördel för social”liberalismen”. Sundevalls argumentation är i allra högsta grad representativ för alla social”liberaler”. Social”liberaler” kan skilja sig åt i detaljerna, men kärnan är alltid densamma. (Om ni inte tror mig på den puntken se då för bevis vad social”liberaler” skriver i sina böcker, uppsatser, debattinlägg och på sina bloggar. Se på hur de har reagerat på Mattias Svenssons inlägg.) På grund av detta kan man utan problem hävda att social”liberalismen” som ideologi står och faller med sådana som Sundevall. En ideologi som inte bara är emot friheten utan faktiskt förklarar verkligheten som sin främsta fiende, är intellektuellt sett så irrationell att den inte förtjänar att tas med något allvar. Sundevall har därför gett en intellektuell dödsstöt åt social”liberalismen”.

En fördomsfull studie av fördomar

Carl Svanberg8 kommentarer

Enligt bloggaren ”Wille” lider både liberaler och socialister av en sak som är gemensamt för dem, nämligen en slags övertro på förnuftet:

Liberaler och socialister delar ofta en gemensam trosföreställning: tron på människans överlägsna rationella förmåga. Hos liberaler yttrar det sig genom en övertro på individens rationalitet, hos socialisten i en övertro på förmågan att planera människors liv via socialt ingenjörskap.

De tar sig alltså olika uttryck; antingen misstror man som Marx individens förmåga att planera och tänka rationellt eller också misstror man som Hayek socialisternas förmåga att planera en hel ekonomi. Wille gör dock inte heller klart för oss vad det är för slags rationalitet vi talar om. Det vill säga man gör inte klart för vad det är man menar med att socialisternas irrationella tro på deras förmåga att planera hela ekonomin skulle vara jämförbar med liberalernas tro på individens rationalitet. De är dock inte alls av samma natur.

Det är fullständigt vansinnigt att tro att ett fåtal socialister kan, utan en fungerande prismekanism till hjälp, försöka planera hela ekonomin och därmed ersätta miljontals människors tänkande med sin egen hybris. Men det är inte alls samma sorts ”irrationalitet” i att tro och förvänta sig att de allra flesta väljer att vara rationella när de ska planera sin egen ekonomi, under förutsättningen att de lever i en fri ekonomi med en fungerande prismekanism.

Det är inte heller samma sorts tro vi talar om om man bara erkänner individens förmåga att faktiskt tänka och handla, för det mesta någorlunda rationellt och själviskt. Även om folk inte är konsekventa egoister är nog de flesta lite mer egoistiska än vad de är altruistiska, helt enkelt eftersom man måste vara lite mer rationell än irrationell för att överhuvudtaget ha en chans i livet.

Wille: ”En blind tro på att alla alltid agerar rationellt är felaktig på en mängd grunder”.

Vilka liberaler hyser en ”blind tro” på att ”alla alltid agerar rationellt”? Jag håller med om att det vore en fråga om tro, eftersom det inte är sant att alla alltid handlar rationellt, men så vadå? Vilka, återigen, tror på detta?

En del tänker säkert på neoklassikernas ”economic man” som ju är en konstruktion som alltid agerar ”rationellt”. Men de flesta som använder sig av ”economic man” i sina ekonomiska utlägg brukar inte anta att samtliga människor lever upp till denna teoretiska konstruktion, så då återstår frågan: Vilka hyser denna blinda tro? Om vi ska tro på ”Wille” då är nog bara objektivisterna i slutändan som gör det: ”Utöver det får man väl nämna objektivister som en grupp som tror på rationalitet med närmast religiöst fanatiska undertoner (även om objektivister i många fall ogillar att kalla sig själva ‘liberaler’)”. Han gör inte alls klart vad han menar med detta, men det är uppenbart, från hur han formulerar sig att han inte har en susning om vad han pratar om. Objektivismen säger att människor har ett potential till rationalitet, inte att alla alltid agerar rationellt. Människor är fria att tänka eller att inte tänka. De är fria att vara rationella eller inte vara rationella. Vidare är denna övertygelse, så klart, inte baserad på någon form av religiösa tro utan på fakta och logik. (Av skäl som kommer att framgå senare är ”Wille” själv det enda bra exemplet på den tes han själv argumenterar för. Jag tycker att detta är rätt intressant.)

Om man gjorde ”economic man” lite mindre strikt och konsekvent, skulle inte ens merparten av de teorier som de läser ut av denna antagna människa försvinna. För allt som behövs är antaganden som säger att de allra flesta människor är tillräckligt mycket rationella för att en massa ekonomiska fenomen och förhållanden ska bli möjliga och begripliga. Med andra ord vi måste inte alls anta att alla alltid agerar rationellt för att det som gör neoklassikernas ”economic man” ett bekvämt antagande till ett användbart sådant. Vad följer av detta? Jo, även om vi skulle ta en sådan här återhållsam version av ”economic man” skulle Willes tes inte bli ett dugg mer begriplig. De liberaler som skriver under på denna moderata ”economic man” skulle inte ha några som helst problem med det Wille säger.

Varför är det då fråga om en ”blind tro” att anta att de allra flesta är ganska rationella? Jag hade förstått detta om han till exempel lade in en diskussion om betydelsen av vår kultur. I vår kultur finns det idéer och idéer påverkar människors tänkande och värderingar. I vissa kulturer betraktas rationalitet som ett värde och i andra kulturer betraktas det inte som ett värde, varför rationalitet blir vanligare hos människorna i denna kultur än i andra kulturer. Jag hade även kunnat förstå hans resonemang lite bättre om allt han ville poängtera är att det finns ett par miljoner individer i det här landet som inte riktigt är så rationella som vi skulle kunna hoppas på, och att vi faktiskt inskränker deras frihet på grund av detta. Och de finns inte bara i Sverige, de finns lite överallt. Jag talar förstås om barn. Men det gör han inte; han gör detta i kontexten av vuxna människor.

Så vad är det då som gör föreställningen om att människor är någorlunda rationella åtminstone merparten av sin vakna tid till en naiv sådan? ”[T]ill att börja med så uttolkar vi olika situationer och information olika baserat på våra tidigare erfarenheter av liknande information eller situationer”.

På vad sätt är detta irrationellt? Att kunskap är kontextuellt är inte något hinder för rationellt tänkande eller handlande; det är snarare en förutsättning. Alternativet vore om man på fullaste allvar skulle hävda att rationalitet förutsatte att vi var okunniga om det allra mesta. Ja, ungefär som spädbarn. Vilket är en uppenbart absurd position. Eller också, vilket vore en precis lika absurd position, skulle man hävda att vuxna människor avsiktligen glömde bort allt de visste fram tills de skulle göra ett nytt rationellt beslut – allt för att garantera att det verkligen blir rationellt.

I själva verket är den här sortens anti-begreppsliga mentalitet ett enda gigantiskt hinder till all form av rationellt tänkande och handlande. Att reducera sig själv till den varseblivningsmässiga nivån, där man ”fri” från sina begreppsliga ”fördomar” kan se på konkreterna framför sig, gör en inte ett dugg mer förmögen att faktiskt avgöra vad det är man har att göra med eller vad det är man ska göra. I själva verket reducerar man sig själv till ett hjälplöst spädbarn, fast då utan några föräldrar som kan hjälpa en – eller till ett djur, fast då utan några instinkter som kan vägleda en.

Wille fortsätter: ”‘Utöver dessa små ‘fördomar’ som våra hjärnor lever med, har vi även en tendens att lägga störst tyngd vid bevis som bekräftar våra slutsatser, förkasta bevis som motsäger oss och fullständigt bortse från s k ‘tysta bevis'”. Och:

Nu blev det här kanske ett lite långvindigt sätt att förklara min poäng, men kontentan är att vi alla har ett antal implicita “fördomar” i vårt sätt att tänka som vi själva inte är medvetna om, som medför att vi i princip är hindrade från att agera på ett sätt som kan anses vara objektivt, eller 100% rationellt: vi relaterar nya situationer till gamla erfarenheter, vi söker mening och slutsatser där inga finns att hitta, vi överviktar bevis som bekräftar våra slutsatser, vi bagatelliserar bevis mot våra slutsatser och vi bortser helt från den stora mängd av “tysta bevis” vi inte ser.

”Wille” drar en Kant när han säger att det nu är vår kunskapskontext (han kallar det för ”fördomar”) som gör fullständig rationalitet i tänkandet och handlandet omöjlig. Enligt Kant föds vi med åskådningsformer och tankekategorier som styr vår uppfattning av verkligheten och vårt tänkande. Resultatet av det hela är att kunskap om verkligheten blir omöjlig eftersom vi erfar verkligheten filtrerade genom åskådningsformerna och tankekategorierna. Men precis som man kunde fråga Kant hur han verkligen visste att det fanns en noumenal värld, om vi ändå inte kan veta något om den, kan vi fråga ”Wille” hur han kan veta att det förhåller sig som han själv säger om vi inte ens är medvetna om det? Är han medveten om det? Om så, hur? Är inte ditt inlägg uttryck för den här sortens fördomar? Om så, varför ska jag då lyssna på ditt inte fullt så rationella prat om min ”överskattade” förmåga att tänka rationellt?

De exempel som ”Wille” själv ger stöder inte hans tes direkt. De illustrerar mest vad som händer när man inte är rationell eller när man är lite slarvig i sitt tänkande. De visar inte att människor är generellt oförmögna till att vara fullkomligt rationella. Framför allt visar de inte att de skulle vara totalt oförmögna att tänka rationellt eller mindre slarvigt, om de bara var villiga att göra ansträngningen som krävdes. (Kärnan i hans exempel tycks vara att folk tenderar att förväxla orsak med verkan eller tycks anta att en verkan måste ha en viss orsak, även när det kunde vara en helt annan orsak. Studera hans egna exempel för att se vad jag menar.)

Det är onekligen irrationellt att förneka fakta eller förvränga verkligheten för att passa ens idéer och fördomar. Men vad är det då ”Wille” gör här? Han tar sina fördomar om objektivismen, och sedan för att få dem till att passa till sin egen tes tillskriver han dem åsikter som de egentligen inte har. Detta får mig att tro att ”Willes” inlägg är ett försök till att rationalisera någonting, fråga mig inte vad. Kanske han själv inte vet. Vi är trots allt inte medvetna om våra egna fördomar enligt Wille. (Dessutom är vi faktiskt medvetna om våra fördomar; det är bara det att vi inte brukar se dem som fördomar. Och om vi vet att de är fördomar, men envisas med att hålla fast vid dem, då är det inte längre fördomar utan dogmer.)

Så varför vill då ”Wille” argumentera för vår påstådda oförmåga att tänka och handla fullkomligt rationellt? Jag vet faktiskt inte. ”Wille” skrev: ”människor [har] ett behov av att organisera och kategorisera vad vi ser, upplever och vet: vi söker ofta mening och slutsatser ur saker som både saknar mening och slutsatser (det är bara att se hur människan sökt ett högre syfte med livet via religion i alla tider). Att saker och ting ibland sker slumpartat och utan mening är för vissa människor alldeles för svårt att svälja”. Om ”Wille” är ett exempel på hans egen tes, då är jag nog villig att acceptera det. Åtminstone för denna gång. Det finns en gräns för hur länge man är villig att söka efter svar där ändå inga finns.

Uppdatering: Apropå något helt annat vill jag bara säga att en last som jag måste jobba på är att jag är en lat och slarvig korrekturläsare. Detta medför att det ofta slinker förbi en massa konstiga meningar i mina texter. Jag upptäcker dem ibland efteråt och brukar då redigera bort dem. Jag vill inte att ni som läsare ska behöva ha överseende med detta; känn er fria att rätta mig eller påpeka konstigheter. Jag tar inte illa upp, tvärtom så uppskattas det. Tackar på förhand till de som orkar göra sig besväret. :)

Välfärdsstaten skapar robotar?

Carl Svanberg17 kommentarer

Det finns de som säger att välfärdsprogrammen till vissa sociala grupper bevisar att problemet ligger i deras bristande intelligens och förmåga, då det inte tycks fungera hur mycket pengar man än lägger på dessa människor. Dr James Watson är en av dem. Är detta sant? Nej.

För det första är det värt att poängtera att ett av motiven bakom välfärdspolitiken är ju att man ska omfördela resurserna efter behov – inte förtjänst, inte bedrift, inte förmåga. Så att dumma folk tillfördelas pengar och att de förblir fattiga, bland annat på grund av deras egen dumhet, är inte ett dugg konstigt. Vad annat kan man förvänta sig av omfördelningspolitiken? Vi kan ju inte fördela människors förmågor och intelligens varför man koncentrerar sig på att evadera vad som är orsak (intelligens) och vad som är verkan (välstånd) och istället nöjer sig med att bara omfördela resultaten.

För det andra bygger omfördelningspolitik till viss del på premissen att ojämlikheten i vårt samhälle är orättvis. Den är inte bara orättvis eftersom folk som behöver välståndet inte automatiskt får del av det. Nej, den är i grunden orättvis eftersom decennier av myter, evasioner och lögner har fått folk till att köpa idén att det finns inget riktigt samband mellan just förmåga och välstånd. Affärsmän, kapitalister, investerare och företagsledare har inte gjort sig förtjänta av sina stora profiter och höga inkomster. Varför? Därför att det finns inget som gör deras arbete så värdefullt. Deras inkomster är delvis verket av ren exploatering, delvis en konspiration skapad av ”nyliberala” ekonomer som har fått oss alla till att tro att en del är så produktiva att de förtjänar löner som är 20 gånger högre än en vanlig arbetares.

Det är inte förmåga utan kontakter, manipulation, armbågar och råstyrka som har gjort att vissa har blivit rika på andras bekostnad. (Detta är essensen till föreställningen om att USA:s försvarsindustri är så otroligt mäktig och framgångsrik, även om den egentligen bara utgör en ganska liten del av landets totala ekonomi.) Om detta är vad man tror då är det verkligen inte undra på att man underskattar eller förnekar betydelsen av intelligens. De som tror på teorier som denna är trots allt, väldigt ofta, materialister som tror att muskler i arbete är källan till allt välstånd och att historien inte är något annat än en enda klasskamp – där den klass som får kontroll över staten också kan tillskansa sig privilegier på andras bekostnad. Blandekonomin vi lever vi späder säkerligen på denna föreställning. Tyvärr är det många som förväxlar blandekonomin vi har idag med riktig kapitalism.

För det tredje är det ju bara att konstatera att i den mån människors tänkande och beteende påverkas av omgivningen, så är det inte särskilt konstigt att somliga inte väljer att tänka och därför bli intelligentare och intellektuellt sett mer aktiva. Men om de lever under omständigheter där man helt har utraderat relationen mellan just tänkandet och din livssituation, då kommer incitamenten för att tänka faktiskt minska. Staten kan få folk till att sluta tänka genom att tvinga dem eller genom att uppmuntra dem. Vad syftar välfärdsstaten till om inte just att uppmuntra människor till att inte tänka? Personligt ansvarstagande ska inte löna sig; att utbilda sig ska inte löna sig; att vara en arbetslös, knarkande soffpotatis ska inte straffa sig; att inte tänka på framtiden ska inte straffa sig. Välfärdsstaten gör att värdeorienterat handlande blir mindre meningsfullt, mindre lönande.

Detta har ett par intressanta implikationer. Det faktum att staten kan genom välfärdspolitik göra människor mindre benägna att handla på ett målinriktat sätt, är faktiskt en väldigt bra men indirekt verifiering på Ayn Rands tes om att målinriktat handlande faktiskt förutsätter existensen av alternativ. Människor tenderar att bli mer passiva när skillnaderna mellan utkomsten av deras handlande och deras icke-handlande blir mindre och mindre. Till exempel när skillnaderna mellan att arbeta och att inte arbeta blir mindre och mindre. När Ayn Rand skulle klargöra betydelsen av alternativ för målinriktat handlande bad hon oss att tänka på en hypotetisk robot som var odödlig och oförstörbar. Det vill säga en robot som kunde handla men som inte stod inför det fundamentala alternativet mellan liv och död, varför målinriktat handlande var omöjligt för denna varelse. Välfärdsstatens förmåga att skapa passiva människor gör att vi här också får en indirekt verifiering, mitt framför ögonen på oss, hur träffande hennes exempel med den odödliga och oförstörbara roboten faktiskt var.

Nej, människor som går på bidrag blir aldrig fullkomligt passiva; de slutar inte helt att handla målinriktat. Deras passivitet tycks i första hand begränsa sig till deras begreppsliga tänkande. De slutar tänka begreppsligt; de reducerar sig själva mer och mer ned till den varseblivningsmässiga nivån. De har fortfarande känslor, begär och preferenser, som har etablerats sedan tidigare och som vägleder dem. De tänker mindre och mindre långsiktigt. Kom ihåg att långsiktigt tänkande förutsätter att man tänker abstrakt. Välfärdsstaten får nämligen incitamenten för att tänka abstrakt att tyna bort. Människor måste bara tänka förnuftigt, begreppsligt, principiellt, om och när de ska tänka bortom ögonblicket, när de ska tänka långsiktigt, för sin långsiktiga överlevnads skull. Men när behovet av att göra det tycks upphöra, eftersom staten minimerar eller helt utraderar nackdelarna med att inte göra det, då bör du inte vara överraskad om du får fler icke-tänkande människor som följd.

Nej, bidrag slår inte ut människors fria vilja. Men bidrag underminerar ändå betydelsen av att aktivt utöva den, att rationellt överväga alternativen och sedan handla därefter. Självfallet har människor en fri vilja, den försvinner inte bara för att staten försörjer dig eller ger dig ”gratis” sjukvård. Många som ser det farliga i att låta sig själva bli passiva, väljer aktivt bort livet som passiva bidragsberoende dagdrivare. Ändå är det intressant att se hur det verkar möjligt att verifiera objektivismens metaetik genom att studera välfärdsstaten passiviserande effekt på människor.

Vad säger du?

Vad tyckte Ayn Rand om…?

Carl Svanberg2 kommentarer

Vad tycker Ayn Rand om Immanuel Kants filosofi? Vad var Rands syn på estetik och konst? Vad i korthet var felet med Nietzsche som Rand såg det? Varför är kärlek själviskt?

För att få svaret på dessa och många andra frågor var man tidigare tvungen att läsa nästan allt Ayn Rand har skrivit, vilket ju blir rätt mycket. Och det vore kanske inte ett jättestort problem om det inte vore för att hennes svar på många av dessa frågor är utspridda över många olika essäer och böcker. När Harry Binswanger kom ut med The Ayn Rand Lexicon löstes detta problem.

Leonard Peikoff förklarar vad som är så bra med detta lexicon:

Ayn Rand was a philosopher in the classical sense: she was intent not on teasing apart some random sentences, but on defining a full system of thought, from epistemology to esthetics. Her writing, accordingly, is extensive, and the range of issues she covers enormous—so much so that it is often difficult for a reader to know where in her many books and articles to look for a specific formulation or topic. Even Miss Rand herself was sometimes hard–pressed in this regard.

The Ayn Rand Lexicon solves this problem. It is a compilation of key statements from Ayn Rand (and from a few other authorized Objectivist texts) on several hundred alphabetized topics in philosophy and related fields. The book was initially conceived by Harry Binswanger, who undertook it during Miss Rand’s lifetime with her permission and approval.

Idag kan jag meddela att The Ayn Rand Lexicon numera finns ute på Internet, i sin helhet, alldeles gratis. Se här!

Så nästa gång ni vill veta vad Ayn Rands/objektivismens position i en fråga är, kan ni bara slå upp det i lexikonet. Eller så kanske ni bara vill ha del av ett schysst citat och ni orkar inte skriva av er bok? Även då fungerar ju lexikonet alldeles utmärkt.

Den underskattade Carl Menger

MengerianLämna en kommentar

Ett högaktuellt område för objektivismen är idag Leonard Peikoffs DIM-hypotes, som redogör för betydelsen av trikotomin integration, felintegration och desintegration. Undertecknad har länge funderat över vad som egentligen är själva kärnan för integration inom nationalekonomi. Efter att jag började läsa om Mengers Principles of Economics insåg jag vilka de mest centrala kriterierna är – och Menger är det tydligaste exemplet på stora nationalekonomiska upptäckter som härrör sig ur oerhört skarp kunskapsteori.
 
År 1867 observerade Menger att det fanns ett gap mellan de klassiska ekonomernas teorier kring hur priser sätts och hur marknadens aktörer såg på saken rent praktiskt. Smith och Ricardo hade visserligen gjort oss förtjänsten att förklara att prisbildning inte var någon godtycklig företeelse och att den effektivt reglerade produktionsprocessen genom den osynliga handen. Men hur kommer det sig att diamanter (som nästan bara kan användas till olika former av utsmyckning) är mer värt än den livsviktiga tillgången vatten? De klassiska ekonomerna tog därför till nödförklaringen att dela upp värde i två kategorier; bruksvärde och bytesvärde. Det som fattades var teorin om avtagande marginalnytta.
 
Mengers nya teori identifierade att knapphet satte ytterligare bivillkor på prisbildningen än bara utbud och efterfrågan. Om en vara finns i en viss förutbestämd mängd används den förstås till det användningsområde där den gör mest nytta. Tillförs ytterligare kvantiteter av samma vara faller priset till värdet som varan innebär för det nya, mindre betydelsefulla, området. Han var inte ute efter att refutera den klassiska ekonomin helt och hållet utan snarare rekonstruera den. Som han skriver i Principles:

Jag har tillägnat särskild uppmärksamhet åt undersökandet av de kausala samband som finns mellan ekonomiska fenomen involverande varor och deras korresponderande agenter, inte bara i syfte att etablera en pristeori baserad på verkligheten och placera alla prisfenomen (inklusive räntor, löner, hyror, etc.) tillsammans under ett enhetligt perspektiv, utan även för de viktiga insikter som vi kan erhålla om ekonomiska processer som vi därför helt må ha missförstått.

Slutsatserna nåddes genom att han studerar hur en enskild ekonomisk aktör handlar för att uppnå sina mål och ställer detta i sitt sammanhang till övriga individer i ekonomin som denne kan ha utbyte med. Detta både i fallet med marginalnyttan såväl som i andra typer av av frågor, exempelvis i hans teori om pengar. Han förklarar hur byteshandeln övergår i ett monetärt system av helt rationella individuella beslut som driver marknaden. Genomgående är det samspelet mellan människors ekonomiska handlande som formar generella ekonomiska principer. Menger ser både skogen och träden i den.
 
Där går enligt mig själv den tydligaste gränsen mellan en bra och en dålig ekonomisk teori enligt mig själv. Ett exempel på felintegration inom nationalekonomi är teorin om perfekt konkurrens; den bygger på ett orealistiskt ta nkeexperiment där fullständig information finns tillgänglig för alla, där varor säljs till priset av deras marginalkostnad vid produktionen och där allt sker i ett statiskt system utan att nya innovationer kommer som kan ge någon konkurrensfördelar . Det är således ett begrepp som närmast hör hemma i Platons skuggvärld, vilket alla är medvetna om – men somliga ser det inte som något problem att deducera nya teorier från denna tankekonstruktion. Med andra ord; man flyr till en abstraktion utan någon som helst koppling till en verklig ekonomi.
 
Motpolen till denna kunskapsteoretiska kullerbytta är desintegration, som är ungefär lika illa. Ett exempel inom nationalekonomin vore vissa mikroekonomiska teorier om hur ett dominant företag kan ta ut ”överpriser” i all evighet genom att skapa ”barriärer” som gör det omöjligt för nya företag att etablera sig (sanningen är förstås den att innovationer och andra typer av förändringar skapar sådana möjligheter – men de tittar bara på isolerade aktörer, utan att tanke på att ekonomin som helhet kan förändras). Ytterligare ett exempel på ekonomer som ägnar sig åt desintegration är Mengers ärkerivaler från ”the german Historical school”, som menade att det inte går att formulera allmängiltiga ekonomiska principer, eftersom de inte gäller i alla kulturella kontexter över tid och rum. Det enda so m kan ge oss vägledning enligt dem är istället att studera hur historien tidigare utvecklats (med andra ord att substituera teori med en brokig uppsättning konkreter och anekdoter).
 
Menger var den förste ekonomen inom vad som sedermera kallas för den österrikiska skolan. På senare tid har jag börjat luta åt att var en större innovatör inom nationalekonomin än vad jag tidigare ansett, en slags Newton om man så vill, vilket till stor del förmodligen beror på hans kunskapsteoretiska premisser. Det återfinns en starkt aristotelisk stil i hans undersökningar av verkliga ekonomiska fenomen och sättet som han bygger en generell teori utifrån det. Vi ser heller inte att Menger talar om subjektivism på det sätt som de flesta moderna österrikare gör; snarare ser han ekonomiska behov som grundat i ett för människan naturligt sätt att värna om sitt välbefinnande. Det är sannerligen ingen wertfreiheit som lyser igenom när Menger skriver att varor värde ”inte är något godtyckligt, utan alltid en nödvändig konsekvens av den mänskliga kunskapen om att upprätthållandet av livet, välbefinnande eller en aldrig så oviktig del av dessa, beror på kontrollen av en vara eller en mängd varor” . Det handlar även mer om induktion snarare än deduktion då han teoretiserar kring hur enskilda individers agerande kombineras till ett större socialt fenomen såsom pengar och prisbildningsmekanismer.
 
Av ovannämnda skäl bör Menger studeras extra noggrant av nationalekonomer idag. Hans genombrott talar för sig själva, men vad som vi har glömt är vad hans kunskapsteori och inställning till integration och värden kan göra för en vidare utveckling av nationalekonomin! Det centrala för vad som är integration inom ekonomi är (vad jag själv kan se) just förmågan att se både den enskilde aktören och dennes omgivning samt hur båda påverkar varandra. Utifrån detta kan sedan exakta lagar definieras för en kontext. Alltså för att uppnå en rationell förståelse för ekonomin, måste man åstadkomma en rationell integration, dvs en verklighetsbaserad integration. För att göra det måste man verkligen komma till insikt, som Menger gör, att ekonomin verkligen är en integrerad förening av miljontals individers aktiviteter.

Vems fel är det?

Carl Svanberg1 kommentar

The Independent:

Why is it that millions of ordinary Americans vote for conservative policies that seem inimical to their lives? Why are the politicians who support healthcare reforms to give access to a doctor for the 47 million Americans without insurance branded as closet socialists or worse?

Why, in this upside-down world do so many blue-collar Americans vote Republican, and family farmers support a President whose Wall Street friends would gladly push them off the land?

Why do people shrug and say ”tough”, when they read that hundreds of thousands of Americans have lost their homes, after falling victims to crooked mortgage salesmen? The most common response is that millions of people who otherwise could never have afforded a home are now enjoying the American Dream.

Perhaps the greatest political riddle of the US is why so many Americans vote against their economic and social interests?

Ja, varför röstar så många amerikaner på ett sätt som inte ligger i deras egenintresse? Varför röstar de för så mycket etatism? Varför röstar de för statliga interventioner som skapar fattigdom, stagnation, inflation, arbetslöshet? Varför röstar de för att ge mer pengar till det offentliga monopolet inom utbildning och till att subventionera och socialisera sjukvården ännu mer? Varför? Vad skulle amerikanerna göra om de faktiskt röstade på rationella alternativ?

If it were otherwise, then surely John Edwards, the telegenic Democratic candidate for President would lead the polls since he has dedicated his campaign to lifting tens of millions out of poverty. Instead it is Hillary Clinton, whose economic policies might as well have been drafted by the editorial board of the Wall Street Journal, who looks a shoo-in for the Democratic nomination.

Ja, du läste rätt. John Edwards är tydligen det rationella alternativet. Mer etatism är lösningen på Amerikas problem. Det är därför Hillary Clinton inte är något att ha, för hon är ändå inget annat än en ”kryptokapitalist”.

Doyles fortsätter: ”So what’s the matter with America?” Om du svarar något av följande alternativ: a) Amerikanerna har inte gått med på att följa Doyles önskedrömmar och nycker b) Kapitalismen har på grund av republikanerna blivit så misskrediterad att de numera är villiga att testa mer statliga interventioner som en ”lösning” på de problem orsakade av andra statliga interventioner, eller c) Amerikanerna har studerat alldeles för lite Mises, Hazlitt och Reisman, då svarar du enligt Doyles fel.

Doyles eget svar är verkligen otroligt: ”The answer may be contained in the writings of the Russian emigrée and radical libertarian philosopher Ayn Rand”. Ja, allt är Ayn Rands fel!

Det intressanta med denna artikel är inte alla faktafel, absurda vanföreställningar eller att man som vanligt gör sitt allra yttersta för att smutskasta Ayn Rand och objektivismen. Det intressanta och avslöjande är Leonard Doyles inställning till idéer som sådana.

Artikeln genomsyras nämligen av vänsterns omfattande förakt för idéer. Vänstern utgörs av vad Ayn Rand korrekt identifierade som ”muskelmystiker”. Eftersom deras filosofiska bas var marxistisk materialism anser de att historien bestäms av de materiella (ekonomiska) faktorerna. Utvecklingen tar sig i uttryck ien kamp mellan ekonomiska klasser och deras intressen. Idéer och ideologi är inget man kan eller ska ta på allvar om man har ett genuint ”klassmedvetande”. Idéer är att föraktas och avfärdas som propagandainstrument i klasskampen.

Det är samma vänster som tenderar att avfärda exempelvis all nationalekonomi som ”nyliberal propaganda”. (Detta alldeles oavsett om exakt samma ”nyliberala” ekonomer ofta förespråkar alla möjliga statliga interventioner som ”lösningar” på diverse påstådda ”marknadsmisslyckanden”.)

När högern i ett land gör ett bra val, då måste det bero på att folket har blivit hjärntvättad av starka finansiella intressen som har kunnat backa upp högerns kampanj med stora ekonomiska medel. (Hur de förklarar bort Svenskt näringsliv dyra fiasko i EMU-valet eller, för den delen, LO:s dyra fiasko i förra riksdagsvalet är frågor av ingen som helst relevans.)

Lite längre ned avfärdar Doyles tidningen Forbes som en konspiratorisk aktör i klasskampen:

As Forbe’s magazine – aka The Capitalist’s Tool – breathlessly reported: ”Sales on Amazon in the first nine months of this year are already almost double the total for 2006.” With the 50th anniversary of its publication today, Atlas Shrugged was ranked 124th on Amazon’s sales charts while The Da Vinci Code languished at 2,587.

När man avfärdar idéernas roll avfärdar man de ungas generella tendens till idealism och till positiva värden. Det är därför Ayn Rand attraherar så många unga. Det är därför Yaron Brook, chefen för Ayn Randinstitutet, är så optimistisk beträffande den framtida utgången för det amerikanska ”kulturkriget”. Ayn Rands filosofi objektivismen har något att erbjuda de unga i Amerika: rationell och världslig idealism.

Men när man avfärdar idéernas betydelse, då avfärdar man också förnuftet. När man ser dem som endast en produkt av klasskampen, som en förlängd arm till olika grupper och ekonomiska intressen, då förmår man inte längre att se betydelsen av att behöva argumentera på logiska och faktamässiga grunder för sin ståndpunkt. Men när man tror att argumentation blir meningslöst, att man inte ens kan försöka tilltala människors förnuft eftersom de är så stöpta i ”kapitalistpropaganda”, då har man faktiskt all anledning att bli bitter och uppgiven. (Alternativet är att man blir våldsam, allt enligt premissen att den härskande klassen aldrig kommer att ge upp sin makt frivilligt. Vilket betyder att de inte tror att man kan införa socialismen genom argumentation.)

Är det då verkligen konstigt att vänstern är så cynisk och hatisk? Att den är så bitter och disillusionerad? Är det konstigt att vänstern inte förmår att dra till sig tillnärmelsevis många människor som de gjorde under 1960- och 1970-talet? De har inga idéer, ingen riktig ideologi, inga genuina övertygelser. (Det allra senaste exemplet på vänsterns intellektuella bankrutt är Naomi Kleins nya bok ”The Shock Doctrine: The Rise of Disaster Capitalism”.) I svensk inrikespolitik finns det ytterst få som har någon riktig ideologi nu för tiden, men ingenstans är detta nog tydligare än hos socialdemokraterna och då i synnerhet hos Mona Sahlin. De som såg den senaste debatten mellan Sahlin och Reinfeldt vet vad jag menar.

Notera att Sahlin i princip bara försöker söka stöd hos folk genom att tilltala deras krassa, kortsiktiga, ekonomiska intresse som bidragsberoende. Det är som om hon känner sig nödgad att muta till sig väljare, istället för att försöka övertyga dem med fakta och logik, istället för att locka med de där ”nya idéerna” som de aldrig tycks kunna producera. Detta trots alla LO-miljoner.