Enligt bloggaren ”Wille” lider både liberaler och socialister av en sak som är gemensamt för dem, nämligen en slags övertro på förnuftet:

Liberaler och socialister delar ofta en gemensam trosföreställning: tron på människans överlägsna rationella förmåga. Hos liberaler yttrar det sig genom en övertro på individens rationalitet, hos socialisten i en övertro på förmågan att planera människors liv via socialt ingenjörskap.

De tar sig alltså olika uttryck; antingen misstror man som Marx individens förmåga att planera och tänka rationellt eller också misstror man som Hayek socialisternas förmåga att planera en hel ekonomi. Wille gör dock inte heller klart för oss vad det är för slags rationalitet vi talar om. Det vill säga man gör inte klart för vad det är man menar med att socialisternas irrationella tro på deras förmåga att planera hela ekonomin skulle vara jämförbar med liberalernas tro på individens rationalitet. De är dock inte alls av samma natur.

Det är fullständigt vansinnigt att tro att ett fåtal socialister kan, utan en fungerande prismekanism till hjälp, försöka planera hela ekonomin och därmed ersätta miljontals människors tänkande med sin egen hybris. Men det är inte alls samma sorts ”irrationalitet” i att tro och förvänta sig att de allra flesta väljer att vara rationella när de ska planera sin egen ekonomi, under förutsättningen att de lever i en fri ekonomi med en fungerande prismekanism.

Det är inte heller samma sorts tro vi talar om om man bara erkänner individens förmåga att faktiskt tänka och handla, för det mesta någorlunda rationellt och själviskt. Även om folk inte är konsekventa egoister är nog de flesta lite mer egoistiska än vad de är altruistiska, helt enkelt eftersom man måste vara lite mer rationell än irrationell för att överhuvudtaget ha en chans i livet.

Wille: ”En blind tro på att alla alltid agerar rationellt är felaktig på en mängd grunder”.

Vilka liberaler hyser en ”blind tro” på att ”alla alltid agerar rationellt”? Jag håller med om att det vore en fråga om tro, eftersom det inte är sant att alla alltid handlar rationellt, men så vadå? Vilka, återigen, tror på detta?

En del tänker säkert på neoklassikernas ”economic man” som ju är en konstruktion som alltid agerar ”rationellt”. Men de flesta som använder sig av ”economic man” i sina ekonomiska utlägg brukar inte anta att samtliga människor lever upp till denna teoretiska konstruktion, så då återstår frågan: Vilka hyser denna blinda tro? Om vi ska tro på ”Wille” då är nog bara objektivisterna i slutändan som gör det: ”Utöver det får man väl nämna objektivister som en grupp som tror på rationalitet med närmast religiöst fanatiska undertoner (även om objektivister i många fall ogillar att kalla sig själva ‘liberaler’)”. Han gör inte alls klart vad han menar med detta, men det är uppenbart, från hur han formulerar sig att han inte har en susning om vad han pratar om. Objektivismen säger att människor har ett potential till rationalitet, inte att alla alltid agerar rationellt. Människor är fria att tänka eller att inte tänka. De är fria att vara rationella eller inte vara rationella. Vidare är denna övertygelse, så klart, inte baserad på någon form av religiösa tro utan på fakta och logik. (Av skäl som kommer att framgå senare är ”Wille” själv det enda bra exemplet på den tes han själv argumenterar för. Jag tycker att detta är rätt intressant.)

Om man gjorde ”economic man” lite mindre strikt och konsekvent, skulle inte ens merparten av de teorier som de läser ut av denna antagna människa försvinna. För allt som behövs är antaganden som säger att de allra flesta människor är tillräckligt mycket rationella för att en massa ekonomiska fenomen och förhållanden ska bli möjliga och begripliga. Med andra ord vi måste inte alls anta att alla alltid agerar rationellt för att det som gör neoklassikernas ”economic man” ett bekvämt antagande till ett användbart sådant. Vad följer av detta? Jo, även om vi skulle ta en sådan här återhållsam version av ”economic man” skulle Willes tes inte bli ett dugg mer begriplig. De liberaler som skriver under på denna moderata ”economic man” skulle inte ha några som helst problem med det Wille säger.

Varför är det då fråga om en ”blind tro” att anta att de allra flesta är ganska rationella? Jag hade förstått detta om han till exempel lade in en diskussion om betydelsen av vår kultur. I vår kultur finns det idéer och idéer påverkar människors tänkande och värderingar. I vissa kulturer betraktas rationalitet som ett värde och i andra kulturer betraktas det inte som ett värde, varför rationalitet blir vanligare hos människorna i denna kultur än i andra kulturer. Jag hade även kunnat förstå hans resonemang lite bättre om allt han ville poängtera är att det finns ett par miljoner individer i det här landet som inte riktigt är så rationella som vi skulle kunna hoppas på, och att vi faktiskt inskränker deras frihet på grund av detta. Och de finns inte bara i Sverige, de finns lite överallt. Jag talar förstås om barn. Men det gör han inte; han gör detta i kontexten av vuxna människor.

Så vad är det då som gör föreställningen om att människor är någorlunda rationella åtminstone merparten av sin vakna tid till en naiv sådan? ”[T]ill att börja med så uttolkar vi olika situationer och information olika baserat på våra tidigare erfarenheter av liknande information eller situationer”.

På vad sätt är detta irrationellt? Att kunskap är kontextuellt är inte något hinder för rationellt tänkande eller handlande; det är snarare en förutsättning. Alternativet vore om man på fullaste allvar skulle hävda att rationalitet förutsatte att vi var okunniga om det allra mesta. Ja, ungefär som spädbarn. Vilket är en uppenbart absurd position. Eller också, vilket vore en precis lika absurd position, skulle man hävda att vuxna människor avsiktligen glömde bort allt de visste fram tills de skulle göra ett nytt rationellt beslut – allt för att garantera att det verkligen blir rationellt.

I själva verket är den här sortens anti-begreppsliga mentalitet ett enda gigantiskt hinder till all form av rationellt tänkande och handlande. Att reducera sig själv till den varseblivningsmässiga nivån, där man ”fri” från sina begreppsliga ”fördomar” kan se på konkreterna framför sig, gör en inte ett dugg mer förmögen att faktiskt avgöra vad det är man har att göra med eller vad det är man ska göra. I själva verket reducerar man sig själv till ett hjälplöst spädbarn, fast då utan några föräldrar som kan hjälpa en – eller till ett djur, fast då utan några instinkter som kan vägleda en.

Wille fortsätter: ”‘Utöver dessa små ‘fördomar’ som våra hjärnor lever med, har vi även en tendens att lägga störst tyngd vid bevis som bekräftar våra slutsatser, förkasta bevis som motsäger oss och fullständigt bortse från s k ‘tysta bevis'”. Och:

Nu blev det här kanske ett lite långvindigt sätt att förklara min poäng, men kontentan är att vi alla har ett antal implicita “fördomar” i vårt sätt att tänka som vi själva inte är medvetna om, som medför att vi i princip är hindrade från att agera på ett sätt som kan anses vara objektivt, eller 100% rationellt: vi relaterar nya situationer till gamla erfarenheter, vi söker mening och slutsatser där inga finns att hitta, vi överviktar bevis som bekräftar våra slutsatser, vi bagatelliserar bevis mot våra slutsatser och vi bortser helt från den stora mängd av “tysta bevis” vi inte ser.

”Wille” drar en Kant när han säger att det nu är vår kunskapskontext (han kallar det för ”fördomar”) som gör fullständig rationalitet i tänkandet och handlandet omöjlig. Enligt Kant föds vi med åskådningsformer och tankekategorier som styr vår uppfattning av verkligheten och vårt tänkande. Resultatet av det hela är att kunskap om verkligheten blir omöjlig eftersom vi erfar verkligheten filtrerade genom åskådningsformerna och tankekategorierna. Men precis som man kunde fråga Kant hur han verkligen visste att det fanns en noumenal värld, om vi ändå inte kan veta något om den, kan vi fråga ”Wille” hur han kan veta att det förhåller sig som han själv säger om vi inte ens är medvetna om det? Är han medveten om det? Om så, hur? Är inte ditt inlägg uttryck för den här sortens fördomar? Om så, varför ska jag då lyssna på ditt inte fullt så rationella prat om min ”överskattade” förmåga att tänka rationellt?

De exempel som ”Wille” själv ger stöder inte hans tes direkt. De illustrerar mest vad som händer när man inte är rationell eller när man är lite slarvig i sitt tänkande. De visar inte att människor är generellt oförmögna till att vara fullkomligt rationella. Framför allt visar de inte att de skulle vara totalt oförmögna att tänka rationellt eller mindre slarvigt, om de bara var villiga att göra ansträngningen som krävdes. (Kärnan i hans exempel tycks vara att folk tenderar att förväxla orsak med verkan eller tycks anta att en verkan måste ha en viss orsak, även när det kunde vara en helt annan orsak. Studera hans egna exempel för att se vad jag menar.)

Det är onekligen irrationellt att förneka fakta eller förvränga verkligheten för att passa ens idéer och fördomar. Men vad är det då ”Wille” gör här? Han tar sina fördomar om objektivismen, och sedan för att få dem till att passa till sin egen tes tillskriver han dem åsikter som de egentligen inte har. Detta får mig att tro att ”Willes” inlägg är ett försök till att rationalisera någonting, fråga mig inte vad. Kanske han själv inte vet. Vi är trots allt inte medvetna om våra egna fördomar enligt Wille. (Dessutom är vi faktiskt medvetna om våra fördomar; det är bara det att vi inte brukar se dem som fördomar. Och om vi vet att de är fördomar, men envisas med att hålla fast vid dem, då är det inte längre fördomar utan dogmer.)

Så varför vill då ”Wille” argumentera för vår påstådda oförmåga att tänka och handla fullkomligt rationellt? Jag vet faktiskt inte. ”Wille” skrev: ”människor [har] ett behov av att organisera och kategorisera vad vi ser, upplever och vet: vi söker ofta mening och slutsatser ur saker som både saknar mening och slutsatser (det är bara att se hur människan sökt ett högre syfte med livet via religion i alla tider). Att saker och ting ibland sker slumpartat och utan mening är för vissa människor alldeles för svårt att svälja”. Om ”Wille” är ett exempel på hans egen tes, då är jag nog villig att acceptera det. Åtminstone för denna gång. Det finns en gräns för hur länge man är villig att söka efter svar där ändå inga finns.

Uppdatering: Apropå något helt annat vill jag bara säga att en last som jag måste jobba på är att jag är en lat och slarvig korrekturläsare. Detta medför att det ofta slinker förbi en massa konstiga meningar i mina texter. Jag upptäcker dem ibland efteråt och brukar då redigera bort dem. Jag vill inte att ni som läsare ska behöva ha överseende med detta; känn er fria att rätta mig eller påpeka konstigheter. Jag tar inte illa upp, tvärtom så uppskattas det. Tackar på förhand till de som orkar göra sig besväret. :)