En del säger att Bushadministrationens retorik i utrikespolitiska frågor har, från tid till tid, varit ”tuff” och ”aggressiv”. Och detta är tydligen ett verk av de neokonservativas inflytande över Vita huset. Det ligger onekligen något i detta. Men då neokonservatismens kärna är internationell altruism och kollektivism förblir den militanta ”beslutsamhet” och aggressiva retorik som många neokonservativa kommer med som något lite förbluffande. (Se ”Neoconservative Foreign Policy: An Autopsy” av Yaron Brook och Alex Epstein.)

Om man anser, som altruister gör, att man inte har någon rätt att existera såvida man inte lever upp till sina moraliska förplikter gentemot andra, hur kan man då vara så relativt självsäker i sin retorik? Folk som ser det som ett tecken på moralisk dygd att bli behandlade som moraliska dörrmattor, är inte de första vi förväntar oss en sådan retorik ifrån, eller hur? Det är sant att pacifism är det vanligaste uttrycket i detta sammanhang och att den här sortens aggressivitet därför verkar inkonsekvent när den kommer från de neokonservativa. Men denna till synes motsägelsefulla bild är när allt kommer omkring inte ett dugg motsägelsefull.

Det vi ser är moralens motiverande kraft hos människor. Människor vill göra det som de anser är rätt (hur förvriden deras uppfattning om vad som är rätt än är). Även moraliska dörrmattor kan få för sig att gå ut i moraliska korståg – om hon bara är övertygad om att det är vad moralen kräver av henne.

Altruismen kan faktiskt verka för att förstärka tendensen till moraliska korståg; inte för att de moraliska korsfararna ser något själviskt intresse i att rädda andras själar eller liv eller sprida frihet, demokrati och välfärd till stackars irakier – utan just för att ett sådant korståg vore en självuppoffrande uppgift. De kanske inte startar dessa korståg själv, men när de väl är startade då har de inget att sätta emot rent moraliskt. De tror ju redan att deras existens rent moraliskt förutsätter att de gör sin plikt.

En del sade att Bushs vägran att till slut ignorera FN var ett bevis för att han sätter USA:s säkerhet före världsopinionen; att Bush är en ”självständig” tänkare till ledare som sätter sanning och moral framför popularitet. Detta visade att hans utrikespolitik i sin kärna är egoistisk, men inkonsekvent. Men detta är som vi vet inte sant. I både ord och handling har han med avsikt gjort Irakkriget – som skulle kunna tjäna USA:s egenintresse – till ett altruistiskt träsk utan ett bra slut. Bushs hantering av världsopinionen är faktiskt fullt förenligt med slutsatsen att hans utrikespolitik i sin essens är altruistisk. (Detta blir ännu mer uppenbart om man tänker på att Bush faktiskt gjorde sig besväret att söka stöd från världssamfundet till att börja med.) Bush är långt ifrån det enda exemplet.

James Kirchick artikel, ”Don’t bow to the ‘Muslim street'” i Los Angeles Times är ett perfekt exempel på detta. Kirchick argumenterar i princip för att USA borde sätta in trupper i Sudan. Inte för att det som händer i Sudan påverkar USA:s säkerhet eller intressen. Nej, USA måste göra det för det är det enda sättet man kan få stopp på konflikten: ”The reality is that only the U.S. military has the power to bring Khartoum to its knees. After more than four years of fruitless diplomacy, threadbare peacekeeping operations and Arab solidarity behind the Sudanese government, this should be clear. The African Union troops deployed in Darfur are incapable of defending themselves — never mind civilians — as was evidenced by an attack launched by Darfur rebel groups last month that killed 10 peacekeepers”.

Men om USA skulle intervenera i Sudan då skulle muslimerna bli ännu mer förbannade. Kirchick:

The Darfur peacekeeping operation, known as UNAMID, is not terribly controversial. It will be almost entirely made up of African troops, commanded by a Nigerian who will report to a Congolese diplomat, with but a handful of European engineers and support staff.

It’s hard to find a less-convincing example of imperialism than the ragtag African soldiers on this mission. UNAMID is the most innocuous of proposals, broadly supported by all the major U.S. presidential candidates, human rights activists and international bureaucrats. It pales in comparison to the NATO mission to protect Kosovar Albanians, which entailed bombing the Serbian nationalist regime of Slobodan Milosevic. UNAMID is the antithesis of the ”reckless unilateralism” of which Bush administration critics frequently complain.

Nevertheless, Osama bin Laden last month issued a barely noticed message calling for ”holy war” against U.N. personnel in Darfur. The peacekeeping force has been a long-held and dear proposal of the very same liberal internationalists who have so vehemently opposed the Iraq war, but Bin Laden has failed to recognize their good intentions. He sees UNAMID as ”a brazen occupation, and only an infidel apostate seeks it or agrees to it.” Indeed, he has called not only for war against the peacekeepers but even against the Arab Islamic government in Khartoum for agreeing to allow the peacekeepers entry.

Kirchick konstaterar därför: ”To solve the problems facing Darfur, American involvement is necessary — even if that means incurring more and deeper hostility from the Muslim world. That’s just the way it is”. Han fortsätter med att säga:

There are lots of things that ”anger” the ”Muslim street:” Women not wearing burkas. Adults drinking alcohol. Homosexuals. But virtually no one seriously suggests that we make America less free in order to suit the tastes of the Muslim world. So why should we let something as nebulous and reactionary as ”Muslim opinion” get in the way of preventing genocide in Sudan?

USA har den militära styrkan och därför den moraliska skyldigheten att ställa upp i Sudan. Alldeles oavsett vad muslimerna tycker. Vår moraliska skyldighet att ställa upp för andra människor i nöd går före allt annat, säger Kirchick: ”To be sure, global public opinion should play some role in shaping our foreign policy. But at the end of the day, the value of U.S. action abroad is not determined by the opinions of those most likely to ‘take offense,’ but rather by the inherent rightness or wrongness of the action. Especially where genocide is concerned, the opinions of various ‘streets’ are totally superseded by the moral imperative of putting an end to the killing.

Kirchick är faktiskt mer explicit än så: ”[I]f we’re going to judge our interventions based on the criteria of ‘public opinion’ at all, we should first and foremost consider the views of the intended beneficiaries”. I denna mening sammanfattas den altruistiska essensen av USA:s intentioner att demokratisera Irak. Demokrati betyder obegränsat majoritetsstyre; majoritetens vilja och önskningar är och bör vara lag. Att demokratisera Irak betyder därför att man i slutändan sätter fiendens vilja och önskningar framför allt – även framför USA:s säkerhet. Det är därför som Bush i demokratins namn accepterar att en utkomst av hans demokratiseringsplaner i Irak kan vara att totalitära islamister tar över landet.

Moralen är en motiverande kraft hos människor. Fel sorts moral leder till katastrofer (t ex Irakkriget och Sovjetunionen). Rätt sorts moral leder till bedrifter (t ex den industriella revolutionen och USA:s grundande). En del säger att vi inte har råd med fler krig som Irak. I så fall är det altruismen som vi inte har råd med. Ska vi vinna kriget mot totalitär islam räcker det inte med att vi överger Bush och Irak. Det är altruismen som vi måste överge.