Det har uppstått en debatt i bloggosfären om vem som är frihetens sanna vän ellre fiende. Låt oss ta det från början. Mattias Svensson skrev en artikel i Liberal Debatt som heter ”Socialliberalen är ingen frihetsvän”. Hur argumenterar då Svensson för detta?

Inte sällan ses socialliberalen som närmare ideologiskt allierad med liberalen än andra ideologier; av etiketten att döma borde socialliberalen åtminstone vara till hälften liberal. Jag menar att detta är en felsyn. Socialliberalen utgår från principer som är ideologiskt väsensskilda från liberalens utgångspunkter, vilket också förklarar att så många socialliberaler i praktiken är överhetsvurmande förmyndare och teknokrater.

Socialliberalismens bidrag till frihetsdebatten är teorin om positiv frihet, ett luddigt och vitt begrepp som handlar om att staten aktivt ska gripa in och korrigera människors frivilliga sociala och ekonomiska interaktioner. Tanken är att staten kan och ska spela en aktiv roll i att göra människor inte bara fria i liberal bemärkelse, utan även gladare, tryggare och klokare.

Rättighetsteoretiskt innebär detta sätt att resonera att människans rätt till ekonomisk och social frihet – med institutionella garanter som äganderätt, fri konkurrens, näringsfrihet, yttrande- och associationsfrihet samt fri rörlighet över nationsgränser – kompletteras med positiva ”rättigheter” till exempelvis bostad, arbete, kultur, fritid och en viss inkomstnivå. Det finns dock en oundviklig konflikt i att dessa ”positiva rättigheter” alltid tillgodoses på någon annans bekostnad. Någras grundläggande frihet, äganderätten till resurser de förvärvat eller näringsfriheten att anställa vem de önskar kränks för att tillgodose andras ”rätt” till inkomst eller arbete som de inte gjort sig förtjänta av. Ju fler positiva ”rättigheter”, desto mer måste staten kränka allas lika rätt till frihet i den liberala bemärkelsen.

Redan här anser jag att det är ganska uppenbart varför social”liberalismen” inte är särskilt liberal av sig. Rätten till en bostad implicerar att andra har en skyldighet att förse dem med en bostad. Detta betyder att om de avstår från att förse folk med bostäder, då kränker de denna ”rätt till bostad”. Rätten till bostad implicerar alltså slaveri; att man har en moralisk skyldighet att jobba för att förse andra människor med en bostad. Men Mattias Svensson vill faktiskt gå längre än så och skriver:

Här finns ledtråden till varför den socialliberala principen är väsensskild från den liberala frihetstanken. För liberalen är friheten varje människas rättighet, och utgångspunkten för politikens uppdrag och begränsning. För socialliberalen är friheten något som möjligen kan utkomma som resultatet av överväganden mellan motsatta principer. Detta kräver att någon utför detta övervägande innan friheten kan uttolkas och levereras. Det är rollen som denna någon, som socialliberalen intar.

Med andra ord: socialliberalen är inte bara antiliberal av sig eftersom de förespråkar så kallade ”positiva rättigheter”. De är dessutom antiliberala av sig eftersom deras sätt att resonera implicerar att de är lämpade att bestämma hur man godtyckligt ska väga vissa rättigheter mot andra – och därmed bestämma vilken sorts frihet och hur mycket frihet – folket ska ha. Detta mynnar snabbt ut i förmynderi, paternalism. Vilket är anledning till varför social”liberaler” inte bara förespråkar saker som faktiskt kränker individens riktiga rättigheter utan dessutom gör anspråk på att ha rätten att göra anspråk på makten att göra detta. Och allt detta i en typisk hegeliansk anda där man försöker göra gällande att de vanliga liberalernas prat om frihet bara ger oss en del av sanningen, men inte hela sanningen. Den ”formella” friheten är ”totalitär”. Den ”konkreta” och därför verkligare friheten minsann kräver en Jan Björklund som bestämmer över oss – och som har rätt att göra det i frihetens namn eftersom han faktiskt vet vad vi ”egentligen” vill och behöver. Det finns mycket mer som är bra i Mattias Svenssons artikel, så läs den gärna i sin helhet.

Svenssons artikel kunde givetvis inte gå utan kommentarer från diverse social”liberaler”. Svensson själv har gjort sig besväret att svara på en del av dessa invändningar men jag kan ändå inte låta bli att säga vad jag själv tycker om deras resonemang. Först ut var bloggaren Sundevall som menar att ”Mattias Svensson är ingen frihetsvän”. Hur går då hans argument?

Svensson börjar med att göra en korrekt – om än implicit – genomgång av det tankegods som återfinns inom socialliberalismen, och den centrala idén att frihet är en resurs som kan fördelas. Därför har staten en roll i att skapa och fördela frihet, utöver dess negativa roll som beskyddare av individers liv och lem. Så långt allt väl.

Om ”frihet” är en ”resurs” som är ”begränsad” och som därför kan och bör ”fördelas” eller ”skapas” av staten, då följer det givetvis att frihet inte är något som tillhör individen, det är inte ngåot som individen har rätt till, det är något som individen ”tilldelas” av staten. Individen har inte rätt till frihet, individen har enligt socialliberalen bara ett tillstånd att fritt få handla som (en slav åt andras behov). Ett tillstånd som förresten kan dras in eller inskränkas när helst man får för sig att det tjänar friheten bäst. Vad kan detta få några andra praktiska resultat än just de som Mattias Svensson beskriver? Och hur kan detta sluta annat än i slutsatsen att social”liberalismen” inte är särskilt liberal av sig?

Tesen att det existerar vattentäta skott mellan positiva och negativa friheter, att de på något sätt är digitala – antingen strikt negativ frihetssyn eller nästa steg socialism – drivs vanligen av libertarianer. Det intuitiva argumentet är att erkänner du några som helst positiva rättigheter är det därefter en hal backe rätt ned i planekonomi, och full statlig detaljplanering av rubbet. I den digitala nyliberala synen på friheter räcker det med att staten ger fattighjälp för att friheten ska vara avskaffad.

Hur och varför detta följer borde vid det här laget vara klart. Din ”rätt” till bostad eller sjukvård kan inte förverkligas utan att någon måste förslavas. Antingen förslavar man bostadsbyggarna eller läkarna, eller också gör man deltidsslavar av allmänheten genom att skicka över notan till dem. Det finns inga alternativ och det är verkligheten som bestämmer detta, inte Mattias Svensson och Carl Svanberg. Går man sedan med på idén att det är rätt att tvinga folk att försörja andra med bostäder, mat, kläder, sjukvård, utbildning och vad de nu än kan tänkas behöva, då finns det verkligen ingen gräns för vad staten inte ska göra. Resultatet blir i slutändan ren socialism. Visst, man kan sätta en gräns någonstans och det är detta som social”liberalerna” tror gör dem till ”liberaler”. Men på vilka grunder? De har inga grunder att gå på. Eftersom det finns inga absoluta och okränkbara rättigheter i deras ”gråa” och ”analoga” värld, blir deras gräns, var de än drar den, helt godtycklig och att förlita sig på att social”liberalernas” godtycke ska skydda oss mot statliga interventioner är som 1900-talet illustrerar värre än naivt. Sundevall fortsätter:

I själva verket kan det sluttande planet vara om inte nyliberalerns, så i varje fall oss vanliga liberalers stora lycka. Anledningen varför det inte skedde en socialistisk revolution i Tyskland under sena 1800-talet delvis tillskrivas den konservativa Bismarck som införde en liten om än historiskt viktig välfärdsstat – en idé byggd på positiva rättigheter – när landets röda var på uppsvinget i det helvete som var arbetarklassens livssituation. Hade en benhård ideolog likt Svensson varit kansler hade landet drivits in i kommunismen. Sluttande plan, indeed.

Jag har sagt förut och jag säger det igen: det finns så mycket som är fel med detta att jag inte vet var jag ska börja. Den historiska beskrivningen är till att börja med helt inkorrekt. Arbetarklassen var i sig själv ett enda gigantiskt framsteg. Och arbetarklassen fick det hela tiden bättre och bättre tack vare Tysklands relativt höga grad av ekonomisk frihet under denna period. (Om något skulle man kunna argumentera för att deras ekonomiska frihet inte var stor nog och att de därför inte gjorde lika stora framsteg som man gjorde till exempel i Storbritannien eller USA.) Den bismarckianska välfärdsstaten infördes förresten av ideologiska skäl, inte pragmatiska. Men här köper Sundevall marxismen och dess falska verklighetsbeskrivning, såväl som de marxistiska historikernas beskrivning, rakt av. (Mitt förslag är att om folk verkligen vil veta vad kapitalismen medförde för arbetarna under 1700- och 1800-talet läs då, bara för att ta en titel ur högen, The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein.) Förresten är det nog bara en social”liberal” kan komma undan med sådana här motsägelser: vi bevarar friheten genom att inskränka den – vi erkänner rättigheter genom att kränka dem – vi avskaffar friheten genom att införa den.

Sundevall fortsätter hur som helst:

Socialliberalismens slagkraftigaste argument, som Svensson noggrant undviker att beröra, är att frihet är en resurs. Det kan finnas mindre eller mer av det, och den kan likt allt annat fördelas ojämt. När libertarianen ser absolut rätt till egendom och strikt skydd mot skada eller äganderättsinskränkningar som höjden av frihet ser socialliberalen att vissa har mer frihet än andra av omständigheter bortom individens kontroll. Frihetssynen är, här, diametralt motsatt. Den libertarianska synen baseras på att ofrihet enbart kan komma ur att negativa friheter kränks – att du blir bestulen, misshandlade eller på annat sätt berövad egendom. Ofrihet kan inte orsakas av naturliga omständigheter.

Vad är det Sundevall pratar om? Hur kan en del ha mer frihet än andra? Notera att han inte talar om att alla har lika mycket frihet eftersom alla har samma rättigheter. Nej, Sundevall talar om ”omständigheter bortom individens kontroll” och dessa är ”naturliga omständigheter”. Dessa inskränker din frihet lika mycket och på samma sätt, ska vi gå med på, som att någon fängslar dig eller stjäler dina pengar.

Vad betyder detta? Jo, som jag har sagt i otaliga diskussioner med marxister som delar denna syn på frihet är detta positionen att verkligheten som sådan är en enda stor inskränkning av individens frihet. Vad är det marxisterna alltid säger? Jo, att friheten under kapitalism är formell men inte verklig, därför att alla är vi ju ”tvungna” att jobba för att överleva, varför vi alla i slutändan förvandlas till ”löneslavar” under kapitalet, även om vi rent formellt har samma rättigheter som kapitalisten. Detta är inte bara irrationellt att påstå eftersom det var kapitalisterna som i själva verket räddade miljontals människor från en säker död genom att erbjuda dem möjligheten – en möjlighet som alltså inte hade funntis om det inte vore just för kapitalisterna – att försörja sig genom sitt arbete.

Vad som är mer fundamentalt här är att det som faktiskt ”tvingar” oss att arbeta för brödfödan är naturen. Det är verkligheten. Det är det faktumet att vi måste äta för att överleva. Ändå är det verkligheten som de förklarar som frihetens fiende och detta är uppenbart irrationellt. Vad de egentligen beklagar sig över är ju att verkligheten inte följer deras nycker och önsketänkande. Att argumentera på detta sätt är detsamma som att säga att vi blir fria först när vi slipper jorden och kroppen som de alltså ser som ett ”fängelse”. Vad de inte inser är förstås att ”äkta” frihet för dem betyder en ”frihet” från verkligheten, vilket betyder att frihet handlar om att lämna jordelivet och dess våndor. Ja, kanske har de rätt? I graven är vi garanterat inte ”tvungna” att jobba för någon kapitalist.

Om ni inte tror mig när jag säger att social”liberalernas” främsta fiende är just verkligheten, låt mig då citera Sundevall göra just precis denna poäng och sedan ha mage att klandra Svensson för att resonera på ett orimligt sätt:

När äganderätten är allt blir slutsatsen att beskattning för att t ex ge sjukvård åt fattiga, eller erbjuda hjälp åt handikappade en frihetsinskränkning. I Mattias Svenssons värld är det enbart berättigat att ta ut skatt för att ge vård när någon blir misshandlad, men inte om någon har oturen att födas så handikappad att hans situation och vårdbehov är likvärdigt. Den gode libertarianens svar blir givetvis att det inte är en inskränkning i den handikappades frihet att han hade oturen att födas i detta skick. Det finns ju ingen gärningsman. Den lätt bisarra slutsatsen av vårt tankeexperiment blir att två människor kan i sak ha lidit samma skada – men den ena är fri som en fågel, medan den andra har lidit en grov frihetsinskränkning. Konsekvent så det förslår.

En mer rimlig, filosofiskt konsekvent och intuitivt tilltalande slutsats är istället den socialliberala, där frihet inte enbart manifesteras i intakt äganderätt, utan också i valfrihet. Det är vad vi vanligtvis menar med frihet. Att vi kan välja mellan alternativ och att vi har möjligheter. Återvänder vi till vårt exempel med den misshandlade och den handikappade säger socialliberalen att båda har drabbats av skada och frihetsinskränkningar ty deras fysiska skick innebär att deras livsmöjligheter har kringskurits. ”Frihet” är inget eteriskt som oberoende av den fysiska verkligheten alla har lika av.

Med andra ord, eftersom vissa av naturen föds på ett sätt som gör att de t ex inte kan gå, då är deras frihet mindre. Men notera att vi inte talar om metafysisk frihet, vi talar om politisk frihet. Detta är inte en diskussion om man är för önsketänkande eller om man tycker det vore bra att ingen föddes oförmögen att gå. Detta är en politisk diskussion och i politiska sammanhang betyder frihet inget annat än friheten från tvång. Vilket betyder frihet från staten och andra människor. I denna mening är båda precis lika fria.

Bara om man blandar bort korten och begreppen kan man få för sig att andra människor ska göras slavar till andras förhoppningar, önskningar, begär och nycker – och att de på olika sätt ska tvingas sörja för folk som har haft oturen att till exempel födas rullstolsbundna – och att detta är vad frihet förutsätter och kräver. Men vad de inte tycks inse är att eftersom de inte gör någon skillnad på metafysisk frihet och politisk frihet, så måste jag konstatera att jag är har mindre frihet i Sverige än en fågel eftersom jag kan inte kan flyga genom att flaxa med mina armar. Så mycket för den ”formella” friheten under kapitalism, när jag inte ens är fri att göra vad jag än känner för, allt på grund av den där förbannade verkligheten som fördömde mig genom att jag föddes som människa.

Är ni fortfarande inte övertygade om att det faktiskt är så här social”liberalerna” resonerar? Låt mig då citera Sundevall en sista gång:

När libertarianen över huvud taget inte erkänner naturliga frihetsinskränkningar, menar vi övriga liberaler istället att ingen har förtjänat att födas i en familj där man svälter eller det genetiska lotteriet har givit individen hjärntumör eller CP-skada. Frihet är en resurs, och det är moraliskt berättigat att beskatta en välskapt och intelligent man som Mattias för att omfördela hans stora mått av frihet till de som inte har förtjänat att av omständigheter bortom deras kontroll få mindre. Frihet måste fördelas för att vara substantiell.

Det är den här sortens irrationella önsketänkande som John Rawls tankeexperiment om okunnighetens slöja faktiskt är ett uttryck för. Men eftersom de inser, implicit, att man inte kan få verkligheten att lyda under deras känslor och nycker, anser de sig fullt berättigade att i frihetens namn istället tvinga andra människor att, så bra det går, förverkliga denna ”frihet”.

Vi ska komma ihåg att detta irrationella argument enligt Sundevall själv är social”liberalismens” ”slagkraftigaste argument”. Och han har säkert rätt för detta är det absolut vanligaste argumentet jag hör till fördel för social”liberalismen”. Sundevalls argumentation är i allra högsta grad representativ för alla social”liberaler”. Social”liberaler” kan skilja sig åt i detaljerna, men kärnan är alltid densamma. (Om ni inte tror mig på den puntken se då för bevis vad social”liberaler” skriver i sina böcker, uppsatser, debattinlägg och på sina bloggar. Se på hur de har reagerat på Mattias Svenssons inlägg.) På grund av detta kan man utan problem hävda att social”liberalismen” som ideologi står och faller med sådana som Sundevall. En ideologi som inte bara är emot friheten utan faktiskt förklarar verkligheten som sin främsta fiende, är intellektuellt sett så irrationell att den inte förtjänar att tas med något allvar. Sundevall har därför gett en intellektuell dödsstöt åt social”liberalismen”.