Av en slump läste jag igenom en bloggdiskussion om det så kallade induktionsproblemet. Diskussionen gjorde mig motiverad att skriva ett par rader om hur jag själv ser på saken.

Vad är det så kallade induktionsproblemet? David Hume sägs ha identifierat induktionsproblemet. Hans argument är att vi inte kan etablera induktiva slutsatser med hjälp av logik eller med hjälp av erfarenhet. Vi kan inte använda oss av logiken, för enligt ”logiken” är möjligt att föreställa oss vad som helst, så länge det inte leder till ”motsägelser”, dvs så länge (dvs som inte strider med ordens definitioner), och kan vi föreställa oss det, då är det alltså möjligt.

Så om vi kan fantisera ihop att våra barn förvandlas till monster då är det alltså en ”logisk möjlighet” och är den möjlig har vi ingen anledning att förutsätta att det är ett omöjligt utfall i framtiden. Bara för att barnen inte har förvandlats till monster fram tills nu betyder det inte att barnen inte kan bli det imorgon. Det enda sätt man kan bevisa att framtiden kommer att bete sig som det förflutna medelst logiken är genom att anta vad som ska bevisas, nämligen att barnen inte förändras över tiden.

Om vi istället försöker dra induktiva slutsatser utifrån våra tidigare observationer, då förutsätter vi på sätt och vis återigen vad som ska bevisas, nämligen att tingen kommer att bete sig likadant i framtiden. Men det har vi ingen anledning att tro eftersom vår generalisering inte kan sträcka sig bortom det vi har observerat, säger Hume.

(Till de som tror och hoppas att filosofer åtminstone nu för tiden inte tar rena fantasier, som inte har ett dyft med verkligheten eller logiken att göra, som fullgoda argument för eller emot olika saker, lär bli besvikna. Den falska diktomin mellan idéer och fakta eller ”analytiska” och ”syntetiska” sanningar är lika allomfattande idag som för 250 år sedan.)

Många filosofer ser på detta och blir imponerade, sedan säger de att induktionsproblemet är ett riktigt problem som vi måste ta på allvar. Men trots att de säger att de tar problemet på allvar, att de tar filosofin på allvar, fortsätter de, precis som Hume, att leva sina liv som vanligt och förlitar sig på inducerade slutsatser. Så mycket för deras integritet, så mycket för att de tar idéer på allvar. Deras rationalisering är att om vi skulle leva efter den skepticism som Humes filosofi implicerar, då skulle vi bli vansinniga, handlingsförlamade, livrädda, etc.

Filosofer tycks inte bara skilja på ”matters of facts” och ”relations of ideas”, de tycks även skilja på filosofiska idéer som bara är aktuella när de är på deras jobb och sedan alla andra idéer som de håller resten av livet. Är det konstigt att så många har svårt att se vad filosoferna har att erbjuda människor, om inte ens filosoferna själva verkar tro på sina egna idéer? Tyvärr är det så att dessa idéer ändå sprids ut i kulturen och förstör allt i sin väg.

(Jag har också sagt att om man skulle uppfostra barn i Humes filosofi, då skulle jag nog räkna det som en slags psykologisk misshandel som troligen skulle skada barnen för all framtid. Så kanske borde vi vara tacksamma att dessa filosofer är sådana hycklare i sina privatliv? För vad du i princip lär ut är ju att universum är ett enda stort spökhus där allt är möjligt, där inget är säkert och där du inget kan veta och att det enda du kan förlita dig på, om ens det, är att om saker och ting fortsätter som vanligt, som det brukar, så att du kanske kan förlita dig på vanan – men inte på förnuftet.)

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns en vidare bakgrund till Humes resonemang om induktion som gör hans resonemang mer ”trovärdiga”. Till bakgrunden hör det att Hume är en extrem empirist. Liksom sin filosofiske föregångare, Berkeley, ansåg Hume att källan till all vår kunskap, dvs alla våra idéer, är vår ”erfarenhet”. Kan vi inte erfara det, finns det i princip inte. (Eller vi har i varje fall ingen anledning att tro det.) Det är denna metod som Hume använder när han ska göra alla sina undersökningar. Det är denna metod han också använder när an ifrågasätter kausaliteten. Han säger i princip: varje gång vi tittar på saker när de sker, så ser vi ingen orsak eller verkan, vi ser bara en händelse följa på en annan händelse, men inget ”nödvändigt samband” som förenar dem.

Varför är den då så oerhört konstig enligt Hume? Förklaringen är inte bara den att han stirrar sig blind på händelser och sedan inte ser en tråd som bokstavligen förenar den ena händelsen med den andra eller alternativt en skylt som plötsligt dyker upp och säger ”kausalitet”. Nej, förklaringen är att Hume i princip inte talar om entiteter. David Hume förnekade nämligen, precis som Berkeley, att det finns en ”materiell substans” där ute som, så att säga, ”bär upp” de förnimmelser och egenskaper som vi observerar. Allt vi ser är alltså inte ting där ute med bestämda identiteter, utan bara en massa ”knippen av förnimmelser”.

Objektivismen syn på kausaliteten är i princip densamma som Aristoteles, dvs att kausaliteten är en tillämpning av identitetslagen. Det finns entiteter och de har en bestämd natur och deras natur bestämmer i sin tur hur de agerar och hur de kommer, allt annat lika, att agera. En rationell syn på kausalitet börjar alltså med att konstatera att det är inte ”händelser” som utgör orsaker till andra händelser, utan entiteter, dvs ting. Inser man allt detta förefaller kausaliteten inte alls som ett mysterium, som den blir i Humes universum.

Nu menar jag att identitetslagen är vad som i grunden gör alla induktiva generaliseringar möjliga och giltiga. Givet detta inser man också att det inte behövs tusentals experiment eller observationer för att konstatera och generalisera kausala relationer eller för att generalisera överhuvudtaget. Man behöver t ex ”bara” konstatera att anledningen till att äggen tenderar att gå sönder när man släpper dem på marken beror just på deras identitet. Anledningen till att en gummiboll istället studsar iväg när man tappar den i marken beror i sin tur på dess identitet. Jag behöver inte göra en massa experiment för att förstå detta, jag behöver i princip ”bara” identifiera tingen. Sedan säger man: ”Aha, det var ett ägg. Det förklarar ju saken. Det är därför det gick i sönder när jag tappade det”.

Vidare kan man nog inse, utifrån detta, varför objektivismens princip om kontextuell absolutism är en fullt giltig sådan. Objektivismen säger att vi har rätt att vara säkra om våra slutsatser – givet kontexten. Vad är kontexten här? Det är all vår samlade kunskap. Det är, i princip, hela verkligheten fylld av samverkande entiteter. Saker och ting har en bestämd identitet och beter sig i enlighet med den, men hur de beter sig beror ju inte bara på entiteterna själva utan även deras relation till varandra. Om relationerna ändras, t ex lufttrycket ändras på grund av höjden, ja då ändras också sådana saker som kokpunkten, varför man i sin nya utvidgade generalisering måste ta hänsyn till detta. Och som filosofen Per-Olof Samuelsson har påpekat om och om igen finns det ingen anledning att anta att inducerade generaliseringar måste göra en ofelbar eller allvetande, för att de ska vara giltiga. Naturvetenskapliga generaliseringar och lagar är, i princip, inget annat än generaliseringar om hur entiteter faktiskt interagerar, i stort och smått, i enlighet med deras identitet.

Detta är i princip hur jag ser på saken, just nu. Jag tycker att detta synsätt åtminstone bidrar till att förklara en hel del om varför induktion fungerar och varför, när man gör det rätt, det ger oss giltiga generaliseringar.

PS: Jag presenterade detta förslag, i sin essens, för ett par år sedan detta svar, spontant, på ett seminarium om just David Humes filosofi och det var i ingen som kunde eller ville bemöta det jag sade. (Och jag klandrar dem inte, jag bara konstaterar det.) Till min förvåning hade inte seminarieledaren, som var sympatiskt inställd till David Humes filosofi, något att komma med heller. En elev, även han sympatisk till David Humes filosofi, kunde inte ens tro sina öron när jag berättade för honom att en implikation av Humes filosofi är just total skepticism och att vi inte har någon anledning att anta att bordet vi sitter vid inte bara kan förvandlas till ett monster när som helst. Detta följer av två saker Hume säger. Det ena är, som sagt, att allt vi kan tänka oss är ”logiskt möjligt”. Det andra är ju att bara för att vi har observerat bordet som ett bord fram tills nu finns det inget som säger att det kommer att fortsätta vara ett bord i framtiden. Han såg helt förbluffad ut. Ja, det är förbluffande dumt, om man tänker efter. (Seminarieledaren instämde i att det jag säger i princip följer.) Detta är märkligt nog inget som moderna filosofer tycks ha svårt att tro på (tvärtom är det lite av en dogm i och med nästan alla accepterar, fullt ut, den så kallade analytiska-syntetiska dikotomin som bidrar till att göra den möjlig), men induktion det kan de visst inte acceptera.

PS II: De som faktiskt har lyssnat på Leonard Peikoffs föreläsningar om induktionsproblemet, där han ska ha löst detta problem, får mer än gärna dela med er av era reflektioner. Det är ingen mening att ni skriver jättelånga uppsatser, om ni inte tvunget insisterar på det, för jag kan ändå inte kommentera, detta då jag inte själv har tagit del av hans föreläsningar.

Varför vill en del motivera moralen med hänvisning till evolutionen? En del vill säga att de måste gå med på det för vetenskapen har bevisat det. Det finns alltså fakta som tyder på att moralen är medfödd, säger de. Men är detta verkligen sant? Mitt svar är nej.

Jag har diskuterat detta förut och jag vill påminna er om att den första ledtråden i sammanhanget är att man i dessa diskussioner alltid utgår ifrån att moralen vore något fullständigt självklart, som inte går eller behöver diskuteras. De förklarar inte varför detta är deras definition eller varför det som de säger är typiskt för ett ”moraliskt beteende” faktiskt är ”moraliskt”. De för ingen som helst (vetenskaplig) analys av värdenas natur och grund. De frågar sig inte om det faktiskt finns något i verkligheten som ger upphov till värderingar och moral överhuvudtaget. Nej, de bara tar en väldig massa saker för givet. Det som de tar allra mest för givet är att moral det är detsamma som altruism.

Altruism, i sin tur, tar de nästan alltid som en slags kombination av välvilja och offervilja, vilket är en i sammanhanget mycket bekväm sammanslagning av två helt olika saker. För varje gång de t ex ser en apa som beter sig välvilligt mot andra apor, då tar de detta som ett bevis för att apor minsann har en altruistisk moral. Och när ett djur offrar sig för sina ungar, då tar de detta som ett bevis för att en del djur har en medfödd offervilja. Sammantaget är båda sakerna, sägs det, bevis – vetenskapliga bevis – för att moralen inte bara är medfödd, att den inte bara finns hos människor, utan att den dessutom utgörs av altruism.

Varför tror de detta? Observera att det som gör att detta resonemang direkt kan avfärdas som helt ovetenskapligt resonemang är just att man bara antar att moral består av altruism. Om man bara förnekar detta, kollapsar direkt hela deras ”vetenskapligt” grundade slutsats. Och det är inte alls svårt att förneka det. Det enda du behöver göra är att fråga dig själv: Varför är altruismen det goda? Men att ställa denna fråga gör livet genast mycket besvärligare för altruisterna. Det är nämligen oerhört svårt att motivera altruismen.

Det är, till att börja med, uppenbart inte möjligt att försöka argumentera för att altruismen är det rätta genom att vädja till vårt egenintresse. Det går inte heller att försöka argumentera för altruismen på ”strikt” logiska grunder. Som Craig Biddle illustrerade för ett par år sedan i en artikel utgör praktiskt taget varje argument för altruismen ett logiskt felslut. (Läs gärna Craig Biddles artikel ”Altruism: The Morality of Logical Fallacies”.) Eftersom de flesta moderna filosofer dessutom anser att det råder en dikotomi mellan fakta och värderingar, dvs ”är” och ”bör”, försöker de inte ens motivera sin altruism utifrån några fakta. (Även om de hade försökt skulle de misslyckas eftersom det ändå inte finns några fakta som motiverar altruism.)

Så vad ska de göra? Historiskt sett har den vanligaste lösningen varit just att motivera altruismen på mysticistiska grunder. Vi ska offra oss för andra, därför att Gud kräver det. Vi ska älska våra fiender, därför att Jesus har sagt det. Men nu för tiden är denna lösning inte lika acceptabel bland de moderna filosoferna. Ändå försöker de sällan eller aldrig motivera sin altruism. De bara förklarar, vänligt men bestämt, att de bara vet att altruismen är riktig.

En del av dem tror kanske på ett ”moraliskt sinne” (David Hume). De tror kanske på en känsla av vördnad inför plikten (Immanuel Kant). Vad de än tror på, är det nästan alltid fråga om någon slags känsla som de inte kan motivera ytterligare. (En del säger att de har en ”intuition”, vilket betyder att de bara vet att något är sant, utan att kunna motivera det eller härleda det ytterligare, vilket bara är ett mer sofistikerat sätt att säga att de gick på magkänsla.) Vad göra? Det är enkelt. Med de nya ”vetenskapliga bevisen”, i form av att apor beter sig på ett visst sätt eller att människor svarar på ett visst sätt i olika opinionsundersökningar, för att moralen är ett medfött beteende, skapad av evolutionen, kan du nu låtsas som att din altruism och dina känslor är motiverade av vetenskapen.

De säger helt enkelt att vi har medfödda altruistinstinkter. De kan därför inte hjälpa att de känner som de känner, det är bara en medfödd moralisk instinkt. Så när du kräver bevis, argument, motivering är du helt fel ute, enligt deras sätt att se på saken. Du gör fel bara i att efterfråga detta: det finns och behövs inga rationella argument. ”Moralen” är en instinkt; en arationell rest av evolutionen. (Om du inte förstår detta, då är du, får man förmoda ett slags evolutionens missfoster.)

De använder sig alltså av vetenskapen, i detta fall evolutionen, som en rationalisering för deras ogrundade altruistiska känslor. De ville att altruismen skulle vara sann och de kunde inte nöja sig med att konstatera att de inte hade något annat att backa upp den med än deras känslor. Så därför kommer de påstådda vetenskapliga bevisen för att altruismen är medfödd som en skänk från ovan. Nu slipper de motivera sig ytterligare. De kan bara hänvisa till vetenskapen och säga att de inte kan hjälpa att de är altruister.

När man diskuterar, i synnerhet i akademiska kretsar, kommer man snabbt att bekanta sig med en princip som kallas för välvillighetsprincipen. Välvillighetsprincipen kan förklaras så här:

”When our opponents are not present and cannot clarify what they have said, we ought to be prepared to do so on their behalf. It is up to us to find the fairest interpretation of their words that is available, the one that best represents their presumed intentions. Thus, in any disucssion we have a moral obligation to treat our opponents fairly. When they are present, we ought to give them the opportunity to clarify what they have said. When they are not present, we have a moral obligation to follow the principle of charity, that is, to adopt the most charitable interpretation of their words, among the possible interpretations suggested by the context. The most charitable interpretation is the one that makes our opponent’s views as reasonable, plausible or defensible as possible” (William Hughes och Jonathan Lavery (utg), Critical Thinking, (Ontario: Broadview Press, 2004), s 62).

I slutet handlar dock välvillighetsprincipen om mer än att bara bringa ”klarhet”. Den syftar till mer än att bara fatta den riktiga andemeningen i ett resonemang. Det går ut på att göra argument och resonemang starkare än vad de tycks vara. Detta är dessutom en ”moralisk skyldighet”, sägs det. Det man vill åstadkomma är att man inte ska ta andemeningen bokstavlig; istället ska man läsa ut en annan andemening än den som finns eller antyds i texten.

Det är inte fel att försöka avgöra vad andemeningen i en text faktiskt är och sedan välja ut det bästa argumentet som faktiskt finns i texten när man ska bemöta ett argument. Det vore en mycket rationell inställning av flera skäl. Inte minst eftersom om man kan bemöta det bästa argumentet, det som de använder för det mesta och som övertygar flest, kan man även ta itu med de mindre använda och sämre argumenten.

Det är omoraliskt att förneka eller evadera argument; det är ännu värre att evadera de bästa argumenten. Om det finns bra argument måste man erkänna dem, och om möjligt bemöta dem eller acceptera dem – med allt vad det implicerar. Straw man-argument är inte bara ett oärligt sätt att bemöta sina meningsmotståndare, det är dessutom ineffektivt eftersom man faktiskt inte lyckas med det som man ville göra: man bemöter inte sin meningsmotståndare. Man bemöter bara någon annan (fiktiv person) med sämre argument än de som faktiskt framfördes.

Välvillighetsprincipen innebär att man slätar ut alla problem i ett argument så att det framstår bättre än vad det faktiskt är. Detta är precis som det låter en instans av välgörenhet. Att på ett icke-uppoffrande sätt hjälpa oskyldiga människor som förtjänar det är inte välgörenhet eller altruism. Det är rättvisa och egoism. Att hjälpa människor som en tjänst, i motsats till förtjänst, är däremot INTE rättvisa; det är orättvisa. Vem eller vilka tjänar på att man inte behandlar dem rättvist? Det är, i detta sammanhang, irrationella filosofer.

Ayn Rand har noterat att nästan all falsk filosofi består av eller kan sammanfattas av slogans som fungerar som rationaliseringar. Dessa slogans kan i sin tur bara fungera som rationaliseringar för falsk filosofi så länge ingen tar dem på allvar. Dvs så länge ingen tar dem bokstavligen. Dvs bara så länge man bara ger dem en ungefärlig betydelse. Det bästa sättet att bemöta irrationella filosofer är därför att ta dem på orden.

Ayn Rand skrev i sin essä ”Philosophical Detection”: ”You must attach clear, specific meanings to words, i.e., be able to identify their referents in reality. This is a precondition, without which neither critical judgment nor thinking of any kind is possible. All philosophical con games count on your using words as vague approximations. You must not take a catch phrase – or any abstract statement – as if it were approximate. Take it literally. Don’t translate it, don’t glamorize it, don’t make the mistake of thinking, as many people do: ‘Oh, nobody could possibly mean this!’ and then proceed to endow it with some whitewashed meaning of your own. Take it straight, for what it does say and mean”. (Ayn Rand, Philosophy: Who Needs It, (New York: Signet, 1984), s 18.)

Lägg märke till att det är inte att attackera ett straw man-argument om man attackerar folk för vad de faktiskt säger och menar. Företrädare för välvillighetsprincipen har egentligen inget emot att man förvränger vad folk säger. Bara man gör det på ett sätt som främjar ens meningsmotståndare istället för en själv. Om det sägs främja en själv, då tar det nästan alltid sig i uttryck i ett straw man-argument. Om det främjar andra, då tar det sig nästan alltid i uttryck i en ”välvillig” omtolkning. I dessa välvilliga omtolkningar är det acceptabelt att man lägger till premisser och formulerar om de existerande, bara för att göra det acceptabelt eller plausibelt för en själv.

Men varför tror nu vissa att det är bättre att ge folk en ”välgörenhetstolkning” av ett argument än att ge folk en ”illviillig” tolkning? Blir det bättre att förvränga ett argument när det tjänar andra människor än när det tjänar dig själv? Blir lögner bättre när andra vinner på dem än när du vinner på dem? Vad är det gemensamma här? Det är att välvillighetsprincipen handlar om att främja de som framför irrationella argument. Dvs de irrationella filosoferna. Detta är inte rättvisa, detta är välgörenhet. I slutet är välvillighetsprincipen inget annat än ännu en tillämpning av altruismen.

Det blir inte bättre eller mer legitimt att förvränga ett argument av altruistiska skäl (”välvillig tolkning”) i motsats till att förvränga det i ett själviskt syfte (”straw man”). Det är lika fel att förvränga argumenten – oavsett i vilken ordning. I båda fallen är det i någon omfattning ett utslag för intellektuell ohederlighet. I det senare fallet syftar det till att man kanske försöker skydda sin egen irrationella eller felaktiga position genom att bemöta dåliga versioner av andras starka motargument. I det förra fallet handlar det om att man försöker rädda irrationella eller felaktiga positioner genom att producera starkare och mer rationella argument än de som faktiskt presenterades till en början. I båda fallen handlar det i slutändan om att försvara irrationella eller dåligt understödda filosofier.

Jag har noterat att den filosof som nästan aldrig får en ”välvillig” tolkning av etablissemanget är Ayn Rand. Är detta en slump? Absolut inte. Om ”klarhet” är vad man är ute efter, hur kommer det sig då att man gör sitt allra yttersta för att missförstå och förvränga Ayn Rand? Ayn Rand är den sista filosofen i behov av andras ”altruistiska omtolkningar”; hon är ovanligt klar och tydlig i sina formuleringar. Det som gör henne till ett i mångas ögon legitimt mål för vad som måste beskrivas som illvilliga tolkningar och förvrängningar, är därför inte att hon är ”oklar”, utan att hon presenterar idéer som får många att hysa hat och förakt.

Ayn Rands filosofi utgör ett hot mot de irrationella filosofernas rationaliseringar. De vill inte ha sanning. De vill inte ha ”klarhet”. De vill inte ha ”sunda argument”. De vill inte rädda en sund kärna i ett dåligt formulerat argument. De vill bara att Ayn Rand ska ha fel. Det är därför knappast en slump att så gott som samtliga attacker mot Ayn Rand består just av illvilliga straw man-argument. (För omfattande bevis på denna punkt se nästan vilken behandling som helst av Ayn Rand i t ex DN eller SvD. Se för den delen även den litteratur som används vid universiteten. Ta James Rachels eller Robert Nozick som två tydliga exempel.)

Om jag har nu har fel beträffande de motiv som får folk att omfamna välvillighetsprincipen, hur kommer det sig då att det nästan alltid är samma människor hela tiden envisas med att försvara och ursäkta alla möjliga irrationella filosofer? Filosofer som David Hume, Immanuel Kant och Karl Popper. Dessa människor kan också anklaga en för att ha ”missförstått” allting, trots att man har backat upp varje påstående man gör med många och långa citat direkt ur källan. (För omfattande bevis på denna punkt studera gärna Per-Olof Samuelssons diskussioner om filosofen David Hume.)

Om det nu är någon som undrar hur det kommer sig att så mycket irrationell filosofi fortfarande är med oss så har vi här en del av svaret. Precis som irrationella människor inte kan överleva utan de rationellas stöd kan inte heller de irrationella filosoferna överleva om det inte vore för de rationellas intellektuella välgörenhet. För att bekämpa irrationell filosofi måste vi sluta behandla den med logiska silkesvantar. Vi måste sluta dalta med osunda argument. Vi måste sluta ge irrationella tänkare intellektuella subventioner. Vad man måste göra är att se filosofierna för vad de faktiskt är och behandla dem därefter. Ersätt den intellektuella välviljan med intellektuell rättvisa.

En del har svårt att ta till sig mitt budskap om universiteten som roten till om inte all så åtminstone väldigt mycket av all ondska i världen. Jag kan förstå om det för utomstående låter rätt så drastiskt att säga en sådan sak. Men det är faktiskt sant. Det största ansvaret ligger framför allt vid universitetens filosofifakulteter.

Nu har jag läst en hel del filosofi vid universitetet, så jag vet precis vad jag pratar om. Men det betyder inte att jag alltid minns i detalj vad det var föreläsarna faktiskt sade. Jag minns inte deras exakta ordval. Så när jag igår följde med en väninna till hennes föreläsning i praktisk filosofi A, samma föreläsning som jag själv tog del av för lite drygt fem år sedan, då fick jag faktiskt lite av en chock. Som jag skruvade mig i stolen.

För fem år sedan reagerade jag säkert, men kunde jag inte reagera lika mycket, eftersom jag var mycket mindre kunnig, men nu såg jag implikationerna så tydligt. Detta var i korthet vad man fick höra under de två timmarna jag var där:

1. Med utgångspunkt från den diskussion i Platons Staten, som handlade om huruvida rättvisa är konvention eller natur, så kom man fram till att det är nog dåligt att vara strikt egoistisk. (Dvs att Glaukon har nog rätt.) Man måste anpassa sig till den konventionella moralen – på strikt ”egoistiska” grunder.

2. Moral definierade man BEKVÄMT nog som ”altruism” och ”altruism” definierade man som ”välvilja” OCH ”offervilja” gentemot andra. Egoism definieras som ”omoral” och som ”tänker bara på sig själv” och ”skiter i alla andra”. Det definierades även i förbifarten som att handla ”strikt rationellt”. Vilket betyder, får man förmoda, att det är IRRATIONELLT att bry sig om sina medmänniskor?

3. Föreläsaren, Dan Egonsson, ville verkligen banka in poängen att ”egoism” inte är praktiskt – ens på ”egoistiska grunder” – genom att använda sig av FÅNGARNAS DILEMMA. Han ville använda det som ett, enligt honom själv, BEVIS för att egoism – ren ”egoism” – är opraktiskt.

4. När folk undrade vilken relevans Fångarnas dilemma har för deras dagliga liv sade Egonsson att det var praktiskt taget relevant dygnet runt i våra dagliga liv. Vad använde han som exempel? Jo, om vi ”slösar” med energin i detta hus och värmer oss här i filosofifakulteten, då gör det med hänseende till klimatet varken från eller till på det stora hela. Om alla andra minskar på deras ”slöseri” i deras eget hus, då gör det fortfarande varken från eller till om vi på filosofifakulteten fortsätter ”slösa”. Men, sade han, om alla tänker så här – då blir det dåligt för alla på grund av klimatförändringarna.

Slutsats: om alla TILLÅTS vara egoister blir det dåligt för oss alla. Därför ligger det i vårt ”egenintresse”, fortsatte han, att vi STOPPAS från att handla strikt egoistiskt, strikt rationellt.

Utan att han sade resten kunde jag enkelt påpeka för min väninna att det han i princip lade grunden för här var den ursäkt som alla diktatorer och alla maktgalna politiker har använt sig av sedan urminnes tider för att motivera deras totalitära kontroll över individen: ”det allmännas bästa”.

Mycket riktigt är ju detta precis vad dagens klimatdebatt handlar om: totalitär kontroll över individen med det ”allmännas bästa” som ursäkt för att offra individens rättigheter, frihet och lycka. Min väninna, som också hade skruvat sig lite i stolen, förstod precis allting.

”Du kan inte vara egoist! Tänk om alla var egoister? Vad skulle då ske med det allmännas bästa? Nej, det är nog bäst om vi tvingar dig och alla andra egoister till att sluta vara så egoistiska. För landets bästa. För världens bästa. Sådan är den konventionella moralen och vi måste anpassa till den, eller hur?”

Eller:

”Oj, du är jude? Ja, det var ju tråkigt att höra, för då måste vi tyvärr avrätta dig och hela din familj. Det allmännas bästa kräver det … Jaså, du förstår inte? Men det beror på att du tänker så strikt rationellt hela tiden, vi måste tänka på andra och vara irrationella… Filosofin har bevisat att det inte är egoistiskt att vara strikt rationell…”

Eller:

”Jaså, du har blivit mamma? Var det inte dumt gjort av dig? Du vet väl att en unge utgör ett gigantiskt hot mot det allmännas bästa? Du vet, klimatförändringarna och allt det där… Så då blir det livstid i fängelse för dig… Barnet? Vad händer med barnet? Oroa dig inte för det. Vi ska nog se att det löser sig med barnet… Du vet, jag har läst en bok av Peter Singer…”

Ni kan säkert fylla i med egna exempel. Ni förstår poängen.

Detta är vad som lärs ut vid universiteten. Alla ser det inte direkt, men de kan inte låta bli att se implikationerna om de bara tänker efter. Jag såg det inte direkt, för fem år sedan, men med tiden förstod jag den fulla innebörden av allt detta. Inte minst när jag i olika debatter hörde hur folk faktiskt framförde versioner av till exempel detta argument emot mig. Och kom ihåg att det jag vittnar om här, är bara vad eleverna exponerades för under två timmar. Det blir inte ett dugg bättre med tiden, om jag säger så.

Kampen mot människans frihet och förnuft, hennes rätt till liv och att sträva efter lycka, börjar vid universiteten. Inte på gatorna och framför allt inte i riksdagen. Vill du verkligen hjälpa till att rädda världen från environmentalism, socialism och religiös fundamentalism, då måste du vara beredd att föra en i första hand filosofisk strid. Inte politiskt.