Kategori: Filosofi

Förklaring sökes

Carl Svanberg1 kommentar

De senaste veckorna har vi läst om den ena hemskheten efter den andra. Det har handlat om barn som har blivit bortrövade och mördade. Fängslade och våldtagna. Alla som har orkat läsa nyheterna vet redan mer än vad de behöver veta. Det finns inte mer att säga.

De allra flesta har naturligtvis reagerat med hat, avsky och förakt. Sorg. En del säger att dessa individer är sjuka. En del säger att de är onda. Själv tror jag att det är lite av varje. De är sjuka, men inte sjuka nog för att inte hållas ansvariga för deras handlingar. De visste vad de gjorde och de gjorde det av eget fritt val.

Människor sörjer offren och de anhöriga. Men få kan låta bli att förundras över vad som har hänt. Hur är det möjligt? Det finns förstås alltid en förklaring. En förklaring är, så klart, aldrig en ursäkt. Och en förklaring behöver inte alltid vara bra. I synnerhet inte när det gäller vansinniga, sjuka och onda handlingar. Vansinniga, sjuka och onda tankar ligger i grunden bakom dem.

Det rationella och verkliga kan vi alltid förstå. Men det irrationella, overkliga och absurda? Det kan vi bara förstå till en viss gräns. Det finns inga riktiga argument, inga fakta, ingen logik, ingenting. Så till slut kan, troligen, inget fullt ut förklara detta.

Men i tider när folk söker svar på detta till synes obegripliga passar en del på att ge de undrande klara och tydliga svar:

Hur vi ska närma oss mörker och ondska? Vad ska vi säga om människans svärta, hennes dunkla sidor.

De psykologiska och psykiatriska teorierna och diagnoserna har inte den räckvidd in i människans mörker som vi på djupet söker.

…

En omistlig del i kristen människosyn handlar om den skadade människan, och då inte i psykologisk betydelse, utan i en existentiell och andlig mening.

Människan har en reva i sig, en oberäknelighet, en gåtfullhet.

I den finns vår potential till det onda, till det som skadar och bryter ned. I uppriktiga stunder kan vi se den hos oss själva och hos andra.

…

[D]et en kamp som ständigt pågår. Och varje människa är kallad att välja sida. Vi kan och bör kämpa mot det onda, det som finns inom oss och i världen.

Men leder inte detta till ett vi- och domtänkande som vi avvisar och försöker komma bort ifrån som människor och som samhälle? Nej, för det handlar om oss alla, om människan.

Så vad är förklaringen till det onda i världen? Sådan är människan.

Om vi bara är tillräckligt ”uppriktiga” med oss själva kan vi se att det finns en potentiell Josef Fritzl hos oss alla.

Vem ligger bakom denna vidriga människosyn? Annika Borg, präst i Svenska kyrkan.

Detta är, i sin essens, vad kristendomen har att säga, när folk söker svar. Människan – du, jag och alla andra – är, när allt kommer omkring, genomruttna, potentiella monster.

Detta skapar åtminstone hos mig en viss förundran. Är det någon som har en riktigt bra förklaring till vad det är som gör att de kristna är så villiga att döma alla människor på detta sätt?

Kapitalismen är oskyldig

Carl Svanberg2 kommentarer

De kommunister som idag beklagar sig över att Forum för levande historia upplyser barn och ungdomar om kommunismens brott, försöker antyda att kampanjen är motiverad av ”ideologiska” faktorer eftersom den drivs på initiativ av en borgerlig regering. Föraktfullt undrar de sedan om och när de kommer att få upplysa om ”kapitalismens brott”. De frågar sig när de kommer att få skriva om kolonialismen och den internationella slavhandeln som skedde under ”borgerliga regimer”. Kolonialism och slaveri sägs utgöra exempel på kapitalismens påstådda ”brott mot mänskligheten”.

Det finns bara ett litet problem med detta resonemang och det är att varken logik eller historia ger dem rätt i att detta skulle utgöra ett exempel på brott orsakade av kapitalism. För att förstå detta måste vi inte bara studera historia vi måste också förstå idéerna som är involverade här.

Vad är det för idéer som historiskt sett har resulterat i massmord, slaveri, diktatur? Det är framför allt idéer som altruism, kollektivism, mysticism, intrinsikalism och subjektivism. Dessa idéer ledde historiskt sett till religiösa teokratier under den mörka medeltiden och till sekulära diktaturer under 1900-talet. Under 1800- och 1900-talet ledde de i synnerhet till ideologiska rörelser som nazismen, fascismen och kommunismen. (Läs gärna Leonard Peikoffs bok The Ominous Parallels för en bra redogörelse av hur de dominerande filosofiska idéerna t ex gav oss Nazityskland.)

Rakt motsatta idéer har historiskt sett aldrig haft någon större dominans i historien. Men under slutet av 1700- och början av 1800-talet fick rationella filosofiska idéer som förnuft, egoism, objektivitet, individiualism påverka västvärlden ett litet tag. Detta resulterade i skapandet av USA som i sin tur inspirerade många europeiska länder att inrätta mer rationella konstitutioner, med mer frihet i många europeiska länder som följd. Det var idéer om individens rättigheter som resulterade i frihet och kapitalism. Principen om individens rättigheter leder inte och kan inte leda till slaveri eller massmord eller diktatur. Det är enligt all logik omöjligt och det finns absolut inget historiskt stöd för slutsatsen.

Diktatur, massmord och slaveri är ingen motsägelse enligt kommunismen. Det är inte oförenligt med de grundläggande premisser som ligger till grund för kommunismen. Tvärtom kan man inte praktisera kommunismen utan att vi får en totalitär stat, utan mänskliga offer, utan slaveri. Det är därför historien ser ut som den gör. Det var därför Sovjetunionen, Kommunistkina, Kommunistvietnam, Kommunistkuba, Kommunistiska Nordkorea, med flera, slutade precis som de gjorde. Det var logiskt tvunget att de skulle sluta så här. Det följde som en implikation av idéerna som låg till grund för dessa regimer.

Om det goda är att leva och dö för gruppen, att slava för allmänheten, att offra sig för andra – då är i synnerhet länder som Sovjetunionen eller Kommunistkina ingen moralisk olyckshändelse. Om du har en moralisk skyldighet att leva för andra, då är det inte fel att tvinga dig om du inte går med på att slava för andra frivilligt. Om sanning, logik och moral är subjektiv, beroende på vilken klass du tillhör, då är det hopplöst att argumentera i grundläggande frågor om hur samhället ser ut. Ska du förverkliga kommunismen måste du därför ta till våld.

(Och när vi väl är inne på det var så klart inte heller nazismen en olyckshändelse. Samma idéer dominerade i Nazityskland som i de kommunistiska länderna och de fick i stort sett samma resultat. Det fanns skillnader, men inte av någon väsentlig skillnad. Men för de som söker detaljer här hänvisar jag återigen till Leonard Peikoffs briljanta analys i boken The Ominous Parallels.)

Det behövs verkligen en upplysningskampanj. Men inte bara i Sverige utan i hela världen. Det är kapitalismens natur och historia som förr och nu förtigs och förvrängs. Tvärtemot vad kommunisterna säger vill de faktiskt inte att kapitalismens sanna natur eller historiska ska komma fram. För om folk verkligen fick reda på sanningen om kapitalismen skulle det bara underminera kommunisternas irrationella hat mot kapitalismen.

Det är värt att påpeka att trots allt prat om kolonialism, slaveri så är varken kolonialismen eller slaveriet en produkt av kapitalismen. Kolonialism och slaveri är fundamentalt sett helt oförenligt med de idéer som gav upphov till kapitalismen. Kolonialismen var aldrig populärt bland klassiska liberaler. Det var aldrig projekt som i någon större skala inleddes av eller uppmuntrades av näringslivet eller kapitalisterna. Nej, koloniaismen var väsentligen ett statligt projekt som filosofiskt sett motiverades av en form av kollektivism som var mycket populär under 1800-talet, nämligen nationalismen.

Återigen samma grundläggande idéer leder till samma grundläggande resultat. Nationalism är här synsättet att nationens välfärd (med vilket man även menar sådana saker som nationens prestige) är det goda. Att vara en god människa är därför detsamma som att leva för nationen; att villigt offra sig för fosterlandet om det är vad fosterlandet kräver. Men enligt samma logik som det är rätt att offra dig själv för nationen är det också rätt att offra andra för din nationen. Så om nationens välfärd, prestige och stolthet kräver att man med tvång och våld koloniserar länder, förslavar deras befolkning, och plundrar dem på deras rikedomar, då är det precis lika rätt som att vi ska tvingas finansiera dessa statliga projekt med skatt. Allt är för nationens bästa.

Nationalisterna var och är som många andra kollektivister ute efter en form av pseudo-självaktning som de söker erhålla genom nationens ställning i världen. Detta driver nationalisterna till att propagera för dominans gentemot andra länder.

Låt mig citera vad Ludwig von Mises skriver om kolonialismen i sin bok Omnipotent Government:

The colonial expansion of the nineteenth century was very different from that of the preceding centuries. It was motivated solely by considerations of national glory and pride. The French officers, poets, and after-dinner speakers—not the rest of the nation—suffered deeply from the inferiority complex which the battles of Leipzig and Waterloo, and later those of Metz and Sedan, left with them. They thirsted for glory and fame; and they could quench their thirst neither in liberal Europe nor in an America sheltered by the Monroe Doctrine. It was the great comfort of Louis Philippe that his sons and his generals could reap laurels in Algeria. The Third Republic conquered Tunis, Morocco, Madagascar, and Tonking in order to reëstablish the moral equilibrium of its army and navy. The inferiority complex of Custozza and Lissa drove Italy to Abyssinia, and the inferiority complex of Aduwa to Tripoli. One of the important motives that made Germany embark on colonial conquests was the turbulent ambition of shabby adventurers like Dr. Karl Peters. (Min kursivering.)

Affärsmän och ekonomiska intressen var aldrig en pådrivande kraft i sammanhanget:

It is a Marxian invention that the nineteenth-century colonial expansion of the European powers was engendered by the economic interests of the pressure groups of finance and business. There have been some cases where governments acted on behalf of their citizens who had made foreign investments; the purpose was to protect them against expropriation or default. But historical research has brought evidence that the initiative for the great colonial projects came not from finance and business but from the governments. The alleged economic interest was a mere blind. The root cause of the Russo-Japanese War of 1904 was not the desire of the Russian Gov­ernment to safeguard the interests of a group of investors who wanted to exploit the Yalu timber estates. On the contrary, because the government needed a pretext for intervention, it deployed ”a fighting vanguard disguised as lumbermen.” (Min kursivering.)

von Mises ger många fler exempel i sin bok.

Kolonialismen var inte en produkt av kapitalism, tvärtom, så var det som jag har antytt en produkt av rakt motsatta idéer, kollektivism och etatism. I det största kolonialmakten Storbritannien var liberaler emot kolonialismen. I den mån man ändå koloniserade av samma irrationella skäl som alla andra koloniserade, var Storbritannien en ganska välvillig kolonisatör. von Mises igen:

…British liberalism has fundamentally reformed the meaning of colonial imperialism. It granted autonomy—dominion status—to the British settlers, and ran the East Indies and the remaining Crown colonies on free-trade principles. Long before the Covenant of the League of Nations created the concept of mandates, Great Britain acted virtually as mandatory of European civilization in countries whose population was, as the Britons believed, not qualified for independence. The main blame which can be laid on British East Indian policies is that they respected too much some native customs—that, for example, they were slow to improve the lot of the untouchables. But for the English there would be no India today, only a conglomeration of tyrannically misruled petty princi­palities fighting each other on various pretexts; there would be anarchy, famines, epidemics.

Detta är inte bara en intressant trivia i sammanhanget, det har som vi snart kommer att se, en viss betydelse för en annan sak som kapitalismens fiender gärna anklagar kapitalismen för, nämligen slaveriet.

Slaveriet var inte en kapitalistisk produkt, det var väsentligen en restprodukt från förkapitalistisk tid. Slaveriet var helt oförenligt med kapitalismens natur. Det var därför också kapitalismens ekonomiska natur och principer som gjorde slut på slaveriet.

Till de ekonomiska faktorerna har vi det faktum att slavekonomier har svårare för att konkurrera med fria ekonomier. I Human Action skriver Ludwig von Mises: ”Servile labor disappeared because it could not stand the competition of free labor; its unprofitability sealed its doom in the market economy… at no time and at no place was it possible for enterprises employing servile labor to compete on the market with enterprises employing free labor. Servile labor could always be utilized only where it did not have to meet the competition of free labor”. Förklaringen är enkel. Slavar har aldrig samma incitament att göra ett bra jobb som fria arbetare på en fri marknad. (Mises för ett längre resonemang i boken som jag hänvisar er till om ni vill veta mer.)

Sedan har vi, rent principiellt, det faktum att slaveriet var hela tiden var en motsägelse enligt kapitalismens principer. Kapitalismen är ju trots allt ett system av frihet. Det är ett system som ju trots allt bygger på principen om individens rättigheter. Det är därför fundamentalt oförenligt med slaveri. Motsägelser kan man inte komma undan med och mycket riktigt slutade det med att man blev tvungen att till slut välja sida. Det fanns inget utrymme för fler kompromisser. Resultatet blev det amerikanska inbördeskriget och tack och lov vann den mer konsekventa parten i denna konflikt. Slaveriet avskaffades.

Det avskaffades dock inte bara i USA under denna tid. En annan faktor som gjorde att slaveriet avskaffades på många håll i världen var just det relativt välvilliga brittiska imperiets stora inflytande över hela världen. Låt mig citera Thomas Sowell recension av en bok, Bury the Chains av Adam Hochschild, som handlar just om hur detta gick till:

The book re-creates the very different world of that time, in which slavery was so much taken for granted that most people simply did not think about it, one way or the other. Nor did the leading intellectuals, political leaders, or religious leaders in Britain or anywhere else in the world.

The dozen men who formed the world’s first anti-slavery movement saw their task as getting their fellow Englishmen to think about slavery — about the brutal facts and about the moral implications of those facts.

Their conviction that this would be enough to turn the British public, and ultimately the British Empire, against slavery might seem naive, except that this is precisely what happened. It did not happen quickly and it did not happen without encountering bitter opposition, for the British were at the time the world’s biggest slave traders and this created wealthy and politically powerful special interests defending slavery.

The anti-slavery movement nevertheless persisted through decades of struggles and defeats in Parliament until eventually they secured a ban on the international slave trade, and ultimately a ban on slavery itself throughout the British Empire.

Even more remarkable, Britain took it upon itself, as the leading naval power of the world, to police the ban on slave trading against other nations.

Intercepting and boarding other countries’ ships on the high seas to look for slaves, the British became and remained for more than a century the world’s policeman when it came to stopping the slave trade.

Nu kanske någon vill säga att det som motiverade dem var inte väsentligen rationella idéer och värden, utan religiösa sådana. Det är sant att deras religiösa övertygelser hade en viss inverkan. Men den var inte på något sätt avgörande. Religiösa människor av detta slag hade alltid funnits, men det hade ingen speciell inverkan på slaveriets vara eller icke-vara förrän nu.

Varför just nu? Därför att nu var många explicit eller implicit övertygade om individens rättigheter och individens värde. Dessa idéer fick i sin tur kraft först efter människorna fick upp ögonen för förnuftets kraft under 1600- och 1700-talets vetenskapliga bedrifter. När folk såg vad förnuftet kunde göra började de sätta ett större värde på människan och på den enskilde människan och såg, implicit, värdet av att lämna människor fria.

Det var praktiskt taget omöjligt att argumentera för frihet när man hade den kristna synen på människor som irrationella monster, styrda av låga, syndiga tankar och begär. Den sortens varelser vill man inte gärna lämna fria.

Det var en respekt för förnuftet som gav en riktig kärlek till livet, människan, individen och friheten. Det var denna kärlek i kombination med principen om individens rättigheter som gav de religiösa motståndarna till slaveriet många starka moraliska och praktiska argument till sin fördel.

Det finns inget sådant som ”kapitalismens brott”. Kapitalismen är det enda system som från början till slut, av princip och logik, omöjligen kan leda till något sådant som massmord eller slaveri eller diktatur. Allt sådant, liksom mycket mer därtill, utgör kränkningar av individens rättigheter. Kapitalismen bygger på principen om individens rättigheter, varför allt sådant är, så att säga, ett brott mot kapitalismen som system. Det finns ingen logik i anklagelsen och det finns ingen historik att backa upp den med. Kapitalismen är helt oskyldig.

Frihet med nyanser av tvång

Carl SvanbergLämna en kommentar

DN:

DET RÄCKER inte med teknik och forskning, framhöll Reinfeldt i sitt invigningstal vid konferensen, det behövs ekonomiska styrmedel också. Till exempel koldioxidskatt, som Kina kunde ha nytta av att införa:

– Jag är fast övertygad om att prismekanismer behövs för att främja en hållbar utveckling. I Sverige är koldioxidskatten 100 euro per ton. I Kina är den noll, sade Reinfeldt.

Han varnade också Kina för att det kan gynna protektionistiska stämningar i Europa om europeisk industri får konkurrensnackdelar genom genom att tvingas köpa utsläppsrätter dyrt för att EU ska nå sina klimatmål medan kinesisk industri slipper sådana pålagor. (Min kursivering.)

Statliga interventioner bruka leda till krav på ytterligare statliga interventioner. Logiken bakom detta fenomen är att statliga interventioner alltid ställer till med problem och att man därför försöker lösa problemet med nya statliga interventioner. Men här ser vi något annat. Här tar man de problem som de statliga interventionerna orsakar i Europa som ett argument för att införa statliga interventioner i ett land där de inte finns och följaktligen inte orsakar några problem. Och allt på uppmuntran av en ”frihetlig” borgerlig politiker.

Det är illa nog när borgerliga politiker, som säger sig stå för frihet, inför nya skatter och regleringar i Sverige. Det är nästan värre när samma borgerliga politiker uppmuntrar Kina att förstöra sin egen friare ekonomi med skatter och regleringar. Om man vill motverka protektionism i Europa, propagera då för värdet av en fri kapitalistisk ekonomi som sådan. Börja inte med att propagera emot en fri kapitalistisk ekonomi i Kina.

Det beteende vi observerar beror dels på mycket dåliga nationalekonomikunskaper hos våra politiker. Men det beror också på mycket dålig filosofi. Det är den dåliga filosofin som gör folk antingen ointresserade av eller oförmögna att t ex ta till sig sund nationalekonomi. Reinfeldt och hans många motsägelser är ett av många exempel på detta.

Reinfeldt har sagt att han bland annat är inspirerad av Hegel. Han har kategoriskt avfärdat att han skulle vara inspirerad av Hegels totalitära drag. Men varje gång Reinfeldt talar om friheten är han alltid nog med att visa att det ett inte ”enkelt” begrepp. Det är snarare ett begrepp ”rikt på nyanser”. (Detta är ett typiskt hegelianskt förhållningssätt.) Som alltid när hegelinspirerade människor talar, betyder detta att totala motsägelser ger oss en mer ”fullständig” bild av verkligheten, i detta fall av frihetens ”sanna” väsen.

Detta innebär inte bara att man i frihetens namn kan tänka sig alla möjliga inslag av våld och tvång i Sverige. Det innebär också att man kan säga sig värna om den relativa ekonomiska friheten i Europa genom att argumentera för att Kina ska införa mer våld och tvång i samhället i form av skatter och regleringar. Det är i princip samma attityd som gjorde det möjligt för många anti-kapitalister att säga att Franklin Dilano Roosevelt, med hjälp av omfattande statliga interventioner, kunde ”rädda” kapitalismen i USA.

Mattias Svensson skrev för ett par år sedan en artikel i Captus där han tog upp just Reinfeldts speciella – hegelianska – frihetsbegrepp:

Det enda han gör riktigt klart är att han inte menar att frihet betyder frihet från politiska ingrepp. Ett sådant frihetsbegrepp – baserat på den liberala traditionens negativa rättighetsbegrepp som lämnar individen fri att sträva efter lycka och egendom genom egna val och i frivillig samverkan med andra – avfärdas av Reinfeldt eftersom det vilar på ”en för enkel analys”. Rätt använd kan politiken istället ”vara ett stöd för människors frihetssträvan”.

Läs gärna hela analysen för den visar just hur bisarrt detta ”rikare” frihetsbegrepp blir med tiden. Det inkluderar som exempel ”friheten” att ha ett statligt finansierat kungahus.

Vid flera senare tillfällen har Reinfeldt ”förtydligat” sin syn på friheten. Smålandsposten:

Det jag har utmanat är tesen att friheten är enkel. Alltså frihet definierad som det en del moderater ägnade sig åt för tjugo år sedan. Friheten för dem var bara frånvaron av politik… Men när friheten går ner på individnivå, när det handlar om transfereringssystem och människors olika beroendeförhållanden, då är friheten mer komplicerad. Då handlar det om att frigöra människor i deras vardagssituation. Och då kallar samma personer mig för samhällsingenjör, därför att jag tar mig an denna komplicerade verklighet. Men det är ett samhällsproblem att människor har brist på frihet i denna praktiska bemärkelse, och det ska alliansen fortsätta fördjupas för att lösa!

Detta är typiskt hegelianskt. Likaså är implikationerna typiskt hegelianska. Ty den totala summan av allt detta är att frihet inte bara betyder frånvaron av tvång och våld, så måste det dessutom betyda just närvaron tvång och våld.

Statsminister Reinfeldt är nog mer inspirerad av irrationella filosofer som Hegel än vad han förstår eller än vad han är villig att erkänna inför sig själv och andra. I vilket fall som helst bådar det inte gott för friheten. Varken i Kina eller Sverige.

Kriminell subjektivism

Carl Svanberg12 kommentarer

Jag har flera gånger sagt att subjektivism rent logiskt kan leda till kriminalitet. Ty enligt subjektivismen så är det sanna och det rätta för dig inte nödvändigtvis det sanna och rätta för mig. Vad som är sant och rätt bestäms inte av objektiva fakta, som alltså inte finns, utan av våra känslor. Så om det känns rätt att begå mord eller stöld, då är det också rätt – för somliga.

Detta är dock inte bara en logisk implikation av subjektivismen. Det finns dessutom ytterligare empiriska bevis för denna slutsats. Undersöker man de kriminellas sinne är det klart att subjektivism är typiskt för kriminella.

Ibland får man också bekräftelser på detta samband i dagstidningarna. I Helsingborgs gratistidning Xtra! kunde jag häromdagen t ex läsa om ett rån i en videbutik Lund. Xtra! skrev 11 april 2008:

Ett tiotal av de åtalade erkände stöld. Några var arroganta i tingsrätten. Till exempel en 19-åring som förekom på en övervakningsbilderna flyttandes en tv inne i lokalen…

– Det är inte förbjudet att flytta en tv, sade han till åklagaren.
– Nej, men att stjäla och bära i väg med den, blev hennes svar.
– Det är inte förbjudet för mig att stjäla, blev 19 åringens svar.

Arrogant, irrationell och kriminell. Sådan är subjektivismen.

Legitimt förakt

Carl Svanberg2 kommentarer

Ayn Rand anklagas ofta för att ”hata” och ”förakta” de svaga. De säger att hon är ”ond” eftersom hon har en nästan ”fascistoid” människosyn. De baserar detta på två saker. Det första är generell en okunskap om fascism, filosofi och Ayn Rand i största allmänhet. Det andra är inget annat än omfattande rationaliseringar och evasioner för att motivera sitt hat mot de ”starka”.

Det första påståendet baserar jag på det faktum att fascismen är en kollektivistisk ideologi som har sina filosofiska rötter hos kollektivister som Platon och Hegel. Ayn Rand var inte en förespråkare av kollektivism, utan den främsta förespråkaren av individualism som någonsin har existerat. Det jag säger är eller borde inte vara det minsta lilla kontroversiellt, om man bara var någorlunda bekant med fascism, filosofins historia och Ayn Rands filosofi. Men precis som en del filosofer tycker att det är fel att dra slutsatser om vad vi bör göra baserat på fakta, tycker en del filosofer att det är fel att dra slutsatser överhuvudtaget baserat på fakta.

Det andra påståendet baserar jag på implikationerna av den svaghetsdyrkan som ligger till grund för fördömelserna gentemot Ayn Rand. Låt mig förklara.

Vad är svaghet? Hur ska vi förhålla oss till svaghet? Vi måste skilja på två typer av svaghet. Moralisk och icke-moralisk svaghet. De två typerna av svaghet skiljer sig väsentligen åt i det avseende att moralisk svaghet är självalstrad och vald, medan icke-moralisk svaghet inte är något som man kan rå för. Ett exempel på moralisk svaghet är den som kommer av att man lever ett oärligt liv. Ett exempel på icke-moralisk svaghet är att vara född med ett fysiskt handikapp.

Vad är då förakt? ”Förakt” är dels känslan av att något eller någon är av mindre värde och dels känslan att något eller någon därför inte förtjänar något särskilt intresse eller någon särskild respekt.

Jag säger att det naturligtvis är fel att se ned på människor på grund av deras icke-moraliska brister. Det är fel eftersom det är irrationellt att se ned på människor för saker som är bortom deras kontroll, för saker som de inte kan rå för. Det vore nämligen detsamma som att hålla människor moraliskt ansvariga för saker som de inte kunde göra något åt. Det vore irrationellt eftersom det vore orättvist. Men det vore däremot inte ett dugg fel att se ned på människor, dvs att förakta människor, på grund av deras moraliska fel och brister.

Enligt Ayn Rands moralfilosofi, objektivismens etik, är människans liv standarden för moralen: det som främjar människans liv är det goda och det som skadar det är det onda. För att överleva, måste vi producera. Allt vi behöver måste nämligen skapas. Och för att producera, måste vi tänka. Vi måste nämligen förstå hur världen fungerar, med hjälp av fakta och logik, för att förstå hur vi ska forma om naturen, så att den tjänar våra behov och begär. Rationalitet är därför den primära dygden och irrationalitet är den primära lasten.

Genom att vara rationell och moralisk blir man sig till en stark människa; en människa som är bra på att leva. Detta är essensen av moralisk styrka. Genom att vara irrationell och omoralisk gör man sig själv till en svag människa; en människa som är dålig på att leva. Och detta är alltså essensen av moralisk svaghet.

Irrationalitet handlar om sådant som att blunda inför verkligheten, om att vara oärlig med sig själv och med andra, om att göra sig beroende av andra, att sätta andras tyckande före sitt eget möte med verkligheten, om att inte vara trogen sina rationella principer och övertygelser, om att inte ha något syfte med livet, om att offra sig själv för andra. Och så vidare. Alla dessa former av irrationalitet gör dig oundvikligen svag, hjälplös, patetisk. Det är definitivt omoraliskt att reducera sig själv på detta sätt. Men inte bara det; det är också föraktfullt.

De moraliskt svaga är definitivt utan någon särskild moralisk relevans. De gör sig inte förtjänta av något särskilt intresse eller någon särskild respekt. Om vi kommer fram till att en människa är väsentligen irrationell och därför ond, då följer det framför allt att vi ska sluta ha med dem att göra. (Eller i varje fall att vi ska försöka minimera vår exponering av dem.) Man bör absolut inte kasta bort en minut på sådana människor. Det vore nämligen altruistiskt och därför omoraliskt. De förtjänar sitt öde – med allt vad det betyder.

Det är fel att överhuvudtaget sätta andras brister, vare sig de är moraliska eller inte, i livets centrum. I den mån vi har med andra att göra bör det bara vara av strikt själviska skäl. Andra människor är inte av ett rationellt värde för oss på grund av deras laster, utan på grund av deras dygder. Det finns många egenskaper som är goda hos människor, men om de inte är valda då är de helt enkelt inte av någon moralisk relevans.

I den mån våra nära och kära lider av icke-moraliska brister är det bara naturligt att vi har en sympati för dem. (Faktum är att det bara är naturligt att ha medlidande för alla oskyldiga som lider av faktorer bortom deras kontroll.) Vi bör hjälpa och stötta våra nära och kära (så länge det inte kräver några självuppoffringar). Men när vi hjälper våra nära och kära på detta sätt då är det ett uttryck för vår vänskap och kärlek till dem och deras dygder och värden – inte deras brister. Det är en akt av genuin välvilja – inte av plikt eller en akt av pervers ovillkorlig kristen ”kärlek” till deras brister.

Om det nu är fel att sätta andras icke-moraliska fel och brister i livets centrum, hur mycket mer fel vore det då inte att sätta andras moraliska fel och brister i livets centrum? Ändå är detta vad den konventionella moralen föreskriver. Det är också, enligt denna moral, som det är fel att se ned på de moraliskt svaga. Vad implicerar en moral som säger att det är fel att förakta de moraliskt svaga? Den implicerar att det moraliska ligger, så klart, i att vara de onda och irrationella till hands och till lags; att tjäna dem, att göra deras liv bekvämare, enklare, bättre – att vara deras tjänare. Det är inte någon kärlek eller välvilja som ligger bakom denna moral utan ett hat: ett hat för värden som sådana. Ayn Rand skrev:

The deserved belongs in the selfish, commercial realm of mutual profit; it is only the undeserved that calls for that moral transaction which consists of profit to one at the price of disaster to the other. To demand rewards for your virtue is selfish and immoral; it is your lack of virtue that transforms your demand into a moral right.

A morality that holds need as a claim, holds emptiness—non-existence—as its standard of value; it rewards an absence, a defect: weakness, inability, incompetence, suffering, disease, disaster, the lack, the fault, the flaw—the zero. (For the New Intellectual, s 144.)

Denna svaghetsdyrkan är altruismens essens. Altruismen handlar ju om att vi ska ge upp värden. Vi ska ge upp vår strävan efter värden. Vi ska ge upp vår personliga lycka. Vi ska ge upp livet. Altruismen är därför dödens och lidandets moral.

Det är för att Ayn Rand avfärdar altruismen och istället argumenterar för en kärlek till värden, dygder, rationalitet – kort sagt: till styrka i den moraliska meningen som hon blir hatad och föraktad av altruisterna. Vad säger detta om altruisterna? Allt vi behöver veta för att veta att det är dem som förtjänar inte bara förakt, utan även hat. Om du älskar livet kan du inte vara känslomässigt likgiltig inför dessa sanna hatare till nihilister. ”Hat” är en känsla av starkt ogillande för något eller någon som hotar våra värden. De som försöker förstöra världen genom att leverera den till de ondas händer förtjänar i allra högsta grad hat.

Dåligt argument för vegetarianism

Carl Svanberg10 kommentarer

Nyligen hörde jag följande argument för vegetarianism: ”Jag värderar allt liv. Därför ser jag ingen anledning att värdera mitt eget liv mer än någon annans liv. Därför anser jag att djurens liv är lika mycket värt som mitt eget liv. Det är därför som jag anser att det är fel att äta djur”.

Detta argument är fel av flera skäl. Eftersom jag har hört liknande argument förut, vill jag förklara varför jag anser att argumentet är mycket dåligt.

Värderingar förutsätter ett yttersta värde. Det är ett yttersta värde som gör alla andra värden möjliga och nödvändiga. I verkligheten är livet det yttersta värdet. Men vi talar här inte om ”liv på jorden i största allmänhet” eller ”livet” i någon platonsk mening. Vi talar om det enda liv du har: ditt liv. Du har ett val: att erkänna fakta – att livet är det som ytterst står på spel – eller inte och sedan handla i enlighet med detta val. Om du väljer att leva, dvs du väljer att erkänna ditt eget liv som ditt yttersta värde, då kan du inte värdera allt liv som lika mycket värt.

Om du vill leva då kommer en del saker och en del levande varelser vara av ett större värde för dig, medan andra saker och levande varelser kommer att vara av ett mindre värde för dig. Som exempel kommer växter, djur och insekter inte alls att ha samma värde för dig som människor, eftersom de inte kommer att kunna främja ditt liv och din lycka på samma sätt som andra människor. Det värde som du kommer att sätta på växter, djur och insekter är beroende på hur de kan tjäna ditt liv och om du ska överleva, då måste du exploatera dessa livsformer på olika sätt.

(Även för de som säger att deras husdjur är mer värdefulla än många andra människor de känner, gäller detta resonemang. Poängen är att alla levande varelser kan och kommer inte att vara av samma värde, om vi håller vårt eget liv kärt. Personligen har jag svårt att se hur man kan värdesätta ett djur, även ett kärt husdjur, som man kan värdesätta en människa. Men så länge denna värdering inte blir av en metafysisk karaktär, dvs en total nedvärdering av människan, utan endast en reflektion av de människor som vi har att göra med i vårt vardagliga liv, är en sådan värdering inte helt obegriplig. En del människor vi har att göra med är ju faktiskt irrationella och onda.)

Om du värdesätter ditt eget liv, då kan du inte säga att deras liv är lika mycket värdefullt: du måste exploatera växter för din egen överlevnad (även om du t ex är vegetarian), du måste exploatera djur för din egen överlevnad (t ex om du vill framställa mediciner, vilket även vegetarianer kan behöva), du måste döda insekter som förstör din mat och ditt hus (om du t ex vill slippa att få ditt hus förstört av termiter eller av kackerlackor, vilket inte bara drabbar köttätare). Du kan även behöva döda andra djur som förstör för din egen djuruppfödning, t ex rävar och vargar. Du kan behöva döda andra djur och insekter om du vill skydda dina egna husdjur. Du kan behöva döda djur som hotar en säker mänsklig tillvaro, t ex björnar och vargar som härjar i vissa områden. Detta är bara några exempel ur högen.

Dessa vegetarianer glömmer sedan, mycket bekvämt, det faktum att växter också är levande varelser. Om dessa vegetarianer därför menade allvar då måste de sluta äta helt och hållet. Men om de slutar äta helt och hållet, då måste det betyda att de inte värdesätter sitt eget liv. Om de värdesätter allt liv lika mycket då måste det betyda att de värdesätter allt liv lika lite som de värdesätter sitt eget liv.

Så vad gör en vegetarian om han blir angripet av ett djur? Han måste rimligen försvara sig själv, eller hur? Men om han värdesätter allt liv ”lika mycket”, då måste han bli helt handlingsförlamad eftersom han inte kan döda djuret utan att handla emot sin egen premiss att allt liv är av samma värde. Samtidigt kan han ju inte låta djuret döda honom, om han värdesätter sitt eget liv överhuvudtaget. Vad han än gör enligt denna irrationella doktrin, gör han fel.

Det finns legitima skäl att bli en vegetarian. Men idén att allt liv skulle vara lika mycket värt, är inte ett sådant skäl.

Ayn Rand och det filosofiska rummet

Carl Svanberg12 kommentarer

Mattias Svensson diskuterade i söndags Ayn Rand på SR:s program Filosofiska rummet. SR presenterar programmet så här: ”Den rysk-amerikanska författaren och kult-tänkaren Ayn Rands idéromaner Urkällan (1943) och Och världen skälvde (1957) fascinerar och förskräcker i sin häftiga kritik av kollektivismen och nästan fascistoida hyllning till det starka i individen – eller den starka människan, allt efter hur man läser henne”.

”Förskräcker” med sin ”häftiga kritik av kollektivismen”? Är det något som vi ska bli förskräckta av? Sin ”nästan fascistoida hyllning” till ”den starka människan”? Vad är ”fascistoidiskt” med att ”hylla starka människor”?

Med en sådan här introduktion är det kanske inte konstigt att programmet sedan blev som det blev. Mattias Svensson gjorde ett under omständigheterna mycket bra jobb. Det är ofta ett rent helvete att försöka kommentera en massa mer eller mindre godtyckliga påståenden som fientligt inställda personer bara häver ur sig i drivor. Dock verkar det som att Svensson fick tid att försöka besvara många av dessa frågor.

Filosofen Jeanette Emt påstod, utan att förklara eller konkretisera, att det är en ”placebofilosofi” och ett ”intellektuellt sockerpiller”. Antydan är klar och tydlig: Ayn Rands filosofi är inget som, efter en närmare granskning, bör tas på allvar.

Det där är inget annat än en genomskinlig ursäkt för att inte behöva behandla Ayn Rand seriöst. För om man läser vid t ex samma filosofifakultet där Emt är verksam får man uteslutande höra hur den ena ”stora” filosofen efter den andra presenterade filosofiska positioner som har bemötts med massor med argument. Deras positioner verkar alltså inte heller hålla vid någon närmare granskning. Faktum är att man ofta går igenom invändningarna mot de ”stora” filosoferna så mycket och så ofta, att man som student lätt kan få intrycket av att ingen filosof någonsin har haft rätt om någonting och att det finns inga riktiga svar inom filosofin, bara mer eller mindre bra försök till svar. Men inte hör jag folk göra allt vad de kan för att förvränga deras åsikter, eller behandla dem oseriöst och oärligt, eller för att avfärda deras, ofta rena dravel till filosofi, som ”placebofilosofi”.

Emts argumentation bestod, hur som helst, nästan uteslutande av falska argument. Vi talar om argument med andemeningar som ”Andra tänkare skulle inte hålla med” (med implikationen att andra bestämmer vad som är sant eller falskt) och ”Jag definierar moral som altruism” (med implikationen att om man inte delar dessa uppfattningar måste man ha fel och därutöver förespråka ”omoral”).

Det mest bisarra inslaget i hela programmet var nog när Emt fick uppgiften att beskriva objektivismen och inte Svensson. Dock erkände hon att hon nog inte var bäst lämpad för den uppgiften. Om detta hade hon helt rätt. (Jag vill för övrigt påpeka att jag har haft Jeanette Emt som föreläsare och hon är en bra föreläsare, när hon vet vad hon pratar om. Detta gäller i synnerhet Kant.) Ledarskribenten Heidi Avellan erkände att hon inte hade läst något av Ayn Rand, men kunde ändå inte låta bli att fördöma Ayn Rand eftersom hon var emot altruismen och kollektivismen. (Därmed bekräftar hon att socialliberalismen är i moraliska termer oförenligt med kapitalism, individualism och frihet.)

Det är fascinerande att man attackerar Ayn Rand för att hon inte förespråkar altruism och kollektivism. Man attackerar, med andra ord, Ayn Rand för att hon ansåg att varje människa var ett moraliskt självändamål: att varje människa har en rätt att leva för sin egen skull och att hålla strävan efter sin egen lycka som det högsta moraliska målet med livet. De fördömer Ayn Rand för att hon ansåg att vi inte ska offra oss själva för andra eller andra för oss själva; att moralen förbjuder det eftersom livet och lyckan förbjuder det.

Normalt sett när folk börjar tala om vikten av att göra självuppoffringar, blir folk med rätta fundersamma, skeptiska och rädda. De vet nämligen att detta lär sluta illa. Men här hör vi folk bli avfärdade, som om de utgjorde ett hot, eftersom de säger att du ska leva ditt eget liv och hålla din egen lycka som ditt högsta värde, att du har rättigheter som ingen har rätt att ta ifrån dig, oavsett hur många de än är, oavsett vilka de är och oavsett vilka ”behov” de än har.

Varken Emt eller Avellan ifrågasatte altruismen. Ingen motiverade ens altruismen. De försökte inte ens. De bara tog den för givet. Ingen ifrågasatte alltså idén att det skulle vara rätt och riktigt att offra sig själv för andra eller, helt i enlighet med denna logik, andra för sig själv. Tvärtom pläderade man högljutt för att detta är essensen av moralen. Ändå utmärkte sig det blodiga 1900-talet inte av egoism och individualism, utan av altruism och kollektivism.

Det var kollektivistiska läror som socialismen, nazismen och fascismen som har präglat 1900-talets historia. Det var kollektivistiska ideologier som resulterade i totalitära regimer och som sanktionerade slaveri och massmord. Det var altruismen och kollektivismen som gjorde att regimerna länge fick en moralisk sanktion hos de intellektuella i väst. Att de uppfattades som hoppfulla ”idealistiska” experiment.

SvD: ”[J]ag vet inte om det är rätt att framställa Mao som enbart dålig, som det görs i dag, funderar han. Självklart var dödsstraff och förtryck inget vi stödde och personkulten var osund. Men man kan ju rimligen inte påstå att det var bättre före revolutionen”, sade skådespelaren Tomas Bolme. Än idag blundar alltså många för brotten som de tidigare sanktionerade eller också försöker de släta över det onda med rationaliseringar som ”Ja, men de fattiga fick ju i alla fall det bättre”. Socialisterna har på moraliska grunder försvarat praktiskt taget varje socialistdiktatur i historien och moralen som gör detta möjligt är altruismen. Deras ohyggliga brott ursäktas ständigt med att diktatorerna hade ”goda intentioner”. För det handlade ju om att tjäna andra, om att tjäna samhället, om att tjäna de fattiga – inte sig själva. Är det bara jag som tycker att detta är en vidrig aspekt hos altruismen?

Altruismen, som Randkritikerna propagerade för, sanktionerar slaveri av människor och därmed förtryck. Detta måste de själva åtminstone implicit vara medvetna om eftersom de hela tiden påpekade att de svaga har rätt att leva på andra, att de svaga har rätt att bli omhändertagna och försörjda på andras bekostnad. (Och om de inte var det implicit måste de åtminstone efter programmet ha blivit explicit medvetna om det eftersom Mattias Svensson förklarade för dem att deras synsätt leder just till att sanktionera våld, tvång, slaveri.) Trots allt detta är det alltså Ayn Rand som måste fördömas och som sades ha en ”hård”, ”kall”, och ”fascistoid” syn på individen och människan. Detta är perverst så att det förslår.

Eftersom en stor del av programmet handlade just om ”svaga” människor som inte kan ta hand om sig själva vill jag passa på att bara säga ett par ord om det moraliska förhållningssättet till dem. Svaret är att de som av någon anledning inte kan sörja för sig själva måste de förlita sig på andras välvilja. I ett fritt samhälle lär det dock inte finnas någon brist på varken välstånd eller välvilja, varför dessa människor, som i vilket fall som helst är ytterst få, lär inte få några större problem med sin försörjning. (Se gärna ”Kapitalismen och välviljan”.) (Om och när man ska hjälpa andra med välgörenhet är emellertid en annan fråga.)

Det måste verkligen betonas de har ingen moralisk rätt att förslava andra människor. Det har absolut ingen betydelse om de verkligen är i behov av andras hjälp eller inte. Ditt behov ger inte dig att förslava mig och mitt behov ger inte mig rätten att förslava dig. Jag har inte någon rätt att våldta folk för att jag har ett behov av sex, eller rätt att stjäla för att jag har ett behov av mat, eller rätt att förslava läkare och läkemedelsindustrin för att jag har ett behov av sjukvård, eller rätt att stjäla andras organ för att jag kanske har ett behov av det. Accepterar man idén att behov ger en rätt att förslava, då skapar man snabbt ett slav- och offersamhälle. Är det bara jag som tycker att detta är ännu en vidrig aspekt hos altruismen?

Om det är så att altruismen är den riktiga moralläran eftersom den säger att vi ska offra oss för andra, eftersom de är svaga, sjuka, fattiga, handikappade, kort sagt i behov av vår hjälp, vad säger det då om altruismen? Jo, som Ayn Rand påpekade implicerar detta ju att altruismen inte hade varit möjlig om det inte fanns sjuka, fattiga, handikappade, svaga människor som behövde andra. Då skulle vi alltså inte behöva den altruistiska ”moralen” alls. Altruismen är alltså en moral som förutsätter mänskliga brister och mänskligt lidande för att den ska kunna ha några utövare. Är det bara jag som tycker att detta är ännu en vidrig aspekt hos altruismen?

Det är roligt att Ayn Rand diskuteras mer och mer och att fler kommer i kontakt med hennes böcker och idéer. Mattias Svensson gjorde ett bra jobb och för det ska han ha ett tack. Om nu bara Ayn Rand kunde diskuteras med lite mer respekt. Det vore något.

Om Geert Wilders film

Carl Svanberg6 kommentarer

Per Gudmundson i SvD om Geert Wilders omdiskuterade Koranfilm: ”Wilders har redan gjort sin poäng. Han har visat att vare sig politiker, press eller näringsliv är att lita på när det gäller yttrandefrihet. Han har blottat hur etablissemanget fördomsfullt ser på muslimer som ett våldsbenäget kollektiv som inte tål ifrågasättande argumentation i trosfrågor. Han har pekat på hur rädda vi har blivit. Bara genom att påstå att han har en film”.

Vänta lite. Vad är det som är ”fördomsfullt” här? Personer har redan mördats för att de kränkte muslimernas känslor. Faktum är att många tusen har redan mördats, av fundamentalistiska muslimer, för det ”moraliska brottet” att de älskade livet. Flera personer har mordhotats för att de har ”kränkt” muslimerna. De tvingas leva under ständigt skydd och på hemlig ort.

Muslimer reagerar med stora demonstrationer varje gång deras religiösa känslor blir ”kränkta”. Men av någon anledning reagerar de inte när människors rättigheter systematiskt kränks, inte när människor blir mordhotade, inte när människor blir stenade till döds i de muslimska länderna, inte när kvinor blir mördade pga ”heder”, inte när homosexuella hängs i Iran. Sedan klagar de förstås över att man överhuvudtaget diskuterar detta; man anklagas för ”islamofobi”. Vad säger detta oss om deras religiösa känslor?

Nej, etablissemanget är inte ”fördomsfullt”. Det är fegt. Dess reaktioner har en naturlig förklaring. Se Geert Wilders film här.

En och annan (anonym) vill avfärda filmen med att Geert Wilders är en ”extrem högerpolitiker” och rasist och att filmen därför bara utgör ”högerextrem propaganda”. De säger också att filmen utgör ”hets mot folkgrupp”. Jag säger att dessa två påpekanden är dels irrelevanta och dels obegripliga.

De är irrelevanta eftersom det enda Wilder säger i filmen är att muslimerna själva måste ge upp islams värsta sidor, precis som de flesta kristna i västvärlden har gett upp kristendomens värsta sidor. Annars låter, i princip, Wilder bara koranen och muslimerna själva få prata fritt.

Fast det är ju klart. Om ”högerextremism” löst ska definieras som rasism, antisemitism och tankar som påminner om nazismen, då faller säkert en stor del av totalitär islam in under beteckningen ”högerextremism”.

Men de är också obegripliga eftersom den enda hets som faktiskt förekommer i Wilders film är den som muslimerna själva kommer med: de hetsar mot homosexuella, fria män och kvinnor, västvärlden i stort, inkonsekventa ”moderata” muslimer, kritiker av islam, judar. Kort sagt, de hotar och hetsar mot allt och alla som inte gör som Allah säger. Men jag tror inte att det är muslimerna som dessa kritiker vill tysta utan Geert Wilder som bara gör folk uppmärksamma om denna hets.

En del (HAX) påpekar att vi inte får glömma att de flesta muslimer inte är onda och att även finns onda kristna människor. Kristna människor som mördar och har mördat i enlighet med sina religiösa övertygelser. Det är utan tvekan sant. Men så vadå? Ingen har väl sagt att kritik mot fundamentalistisk islam utesluter en kritik mot fundamentalistisk kristendom? Saken är bara den att de kristna fundamentalisternas benägenhet att bruka fysiskt våld inte alls är lika stor och därför inte alls utgör samma hot för friheten här i väst.

Så länge de fredliga ”moderata” muslimerna dessutom inte kan eller vill avfärda och bekämpa de mindre fredliga och militanta muslimerna, gör de sig också helt irrelevanta i sammanhanget. Genom att på olika sätt sanktionera sina sämre släktingar, grannar och vänner, blir de, vare sig de vill eller inte, ett instrument för fundamentalisterna. Om så, vad har det då för betydelse att, säg, 90% av muslimerna inte är som al-Qaida? Ingen alls. Militanta grupper tar sig fram och överlever, i dessa länder, med hjälp av staterna och den passiva civilbefolkningen.

Rättvisa lönar sig bara i väst?

Carl Svanberg1 kommentar

Studier bekräftar att rättvisa lönar sig. Experiment, som visar vilka värderingar folk har, visar att snyltare som straffas tenderar att sluta snylta på andra. Detta gangar, naturligtvis, snyltarnas offer. Men det gagnar även, på lång sikt, snyltaren själv. DN: ”NÄR SPELARE ACCEPTERADE sitt straff och upphörde med att roffa åt sig, ökade samarbetet successivt, vilket ledde till ökade vinster för alla”. Detta är i korthet vad studier har kommit fram till. Föga överraskande, men ändå.

Innan jag fortsätter redogöra för dessa studier vill jag bara säga vad dessa studier inte bevisar. Vad de inte bevisar är att vi skulle ha en medfödd ”moral” eller ”rättskänsla” som har skapats av ”evolutionen”. Vad de gör är att de beskriver vilka värderingar folk har, inte orsaken till dem.

Att man kan mäta aktiviteter i hjärnan bevisar inte detta eftersom vi naturligtvis inte kan göra någonting utan att det förutsätter eller resulterar i aktiviteter i hjärnan. Att vi upplever glädje och tillfredsställelse över att utdela rättvisa straff, går att förklara helt och hållet utan referens till eller kännedom om evolutionen. Känslorna är inte orsakslösa, de har en förklaring och i detta fall en fullständigt rationell sådan. Att man kan se samma fenomen, i varierande utsträckning, hos stora grupper över hela världen är inte ett argument för att idéer är medfödda eller en produkt av evolutionen. Det finns massor med idéer och värderingar som är spridda över hela jorden och som har varit med människan genom hela hennes historia. Som ett exempel har vi det att många miljarder människor över hela världen delar religiösa värderingar och trosföreställningar.

Det finns överhuvudtaget inga bevis för medfödda idéer eller värderingar. Vi kan inte upptäcka några sådana hos oss själva och vi har aldrig sett några sådana hos andra. Med detta sagt lämnar vi nu denna diskussion.

Det har kommit en ny studie som visar att det finns just kulturella skillnader i detta avseende. Rättvisa tycks löna sig mer i väst: ”En anmärkningsvärd hög andel av deltagarna från Grekland, Turkiet, Ryssland, Vitryssland, Saudiarabien och Oman tog omedelbart hämnd på sina bestraffare i nästa spelomgång… Så betedde sig bara ett fåtal av spelarna från USA, Australien, Storbritannien, Schweiz, Tyskland, Danmark och Kina. De som straffats accepterade att de fått sig en kännbar tillrättavisning. Att hämnas tycktes aldrig falla dem in”.

Om man straffar snyltare i vissa länder, då upplever snyltaren sig som ett offer och hämnas. Alla, även den irrationella och hämndlystna snyltaren, förlorar när det inte längre lönar sig med rättvisa: ”[I] grupperna där fifflarna hämnades, ökade misstänksamheten mellan spelarna. Allt färre vågade satsa några större summor, räntorna sjönk, och inkomsterna stagnerade”.

Vad är orsak och vad är verkan här? Forskarna skyller på samhället: ”[D]et senare beteendet var mycket vanligare bland spelare från länder med en lång tradition av korruption, rättsligt godtycke och svag medborgarkänsla…” Jag ger inte mycket för denna ”förklaring”. Samhället är, trots allt, en produkt av individerna, inte tvärtom.

Vad är det för filosofi som gör att skurkar kan intala sig själva att de är ”offer” för en ”orättvisa” när de har blivit straffade för att ha snyltat på andra? Det är subjektivismen. Det är mentaliteten att ”det goda är gott för att jag känner det. Så om jag känner för att parsitera på dig, då har jag minsann rätt att göra det och du har ingen rätt att stoppa mig”. Det är uppenbart att detta tankesätt inte går att motivera på rationella grunder: parasitism förutsätter alltid dubbelmoral. Det är bara ren nyckdyrkan. Parasiter går ju knappast med på att andra har samma rätt att på samma grunder parasitera på honom.

Subjektivismen är orsaken till mycket kriminellt beteende (se för detaljer Inside the Criminal Mind av dr Stanton Samenow). Det är därför inte särskilt konstigt att ett samhälle befolkat av människor med den här mentaliteten kommer att leda till ”samhällen där människorna har föga respekt för lagar och regler, är tveksamma till att samarbeta med främlingar, och tar lagen i egna händer”.

Så här långt håller jag också med forskarna om att det finns mentala hinder, närmare bestämt filosofiska hinder, för vissa länders rättsliga såväl som ekonomiska utveckling. Dessa måste sannerligen undanröjas och ersättas av bättre filosofiska idéer för att dessa länder ska få en bättre utveckling.