De senaste veckorna har vi läst om den ena hemskheten efter den andra. Det har handlat om barn som har blivit bortrövade och mördade. Fängslade och våldtagna. Alla som har orkat läsa nyheterna vet redan mer än vad de behöver veta. Det finns inte mer att säga.

De allra flesta har naturligtvis reagerat med hat, avsky och förakt. Sorg. En del säger att dessa individer är sjuka. En del säger att de är onda. Själv tror jag att det är lite av varje. De är sjuka, men inte sjuka nog för att inte hållas ansvariga för deras handlingar. De visste vad de gjorde och de gjorde det av eget fritt val.

Människor sörjer offren och de anhöriga. Men få kan låta bli att förundras över vad som har hänt. Hur är det möjligt? Det finns förstås alltid en förklaring. En förklaring är, så klart, aldrig en ursäkt. Och en förklaring behöver inte alltid vara bra. I synnerhet inte när det gäller vansinniga, sjuka och onda handlingar. Vansinniga, sjuka och onda tankar ligger i grunden bakom dem.

Det rationella och verkliga kan vi alltid förstå. Men det irrationella, overkliga och absurda? Det kan vi bara förstå till en viss gräns. Det finns inga riktiga argument, inga fakta, ingen logik, ingenting. Så till slut kan, troligen, inget fullt ut förklara detta.

Men i tider när folk söker svar på detta till synes obegripliga passar en del på att ge de undrande klara och tydliga svar:

Hur vi ska närma oss mörker och ondska? Vad ska vi säga om människans svärta, hennes dunkla sidor.

De psykologiska och psykiatriska teorierna och diagnoserna har inte den räckvidd in i människans mörker som vi på djupet söker.

…

En omistlig del i kristen människosyn handlar om den skadade människan, och då inte i psykologisk betydelse, utan i en existentiell och andlig mening.

Människan har en reva i sig, en oberäknelighet, en gåtfullhet.

I den finns vår potential till det onda, till det som skadar och bryter ned. I uppriktiga stunder kan vi se den hos oss själva och hos andra.

…

[D]et en kamp som ständigt pågår. Och varje människa är kallad att välja sida. Vi kan och bör kämpa mot det onda, det som finns inom oss och i världen.

Men leder inte detta till ett vi- och domtänkande som vi avvisar och försöker komma bort ifrån som människor och som samhälle? Nej, för det handlar om oss alla, om människan.

Så vad är förklaringen till det onda i världen? Sådan är människan.

Om vi bara är tillräckligt ”uppriktiga” med oss själva kan vi se att det finns en potentiell Josef Fritzl hos oss alla.

Vem ligger bakom denna vidriga människosyn? Annika Borg, präst i Svenska kyrkan.

Detta är, i sin essens, vad kristendomen har att säga, när folk söker svar. Människan – du, jag och alla andra – är, när allt kommer omkring, genomruttna, potentiella monster.

Detta skapar åtminstone hos mig en viss förundran. Är det någon som har en riktigt bra förklaring till vad det är som gör att de kristna är så villiga att döma alla människor på detta sätt?