Det förindustriella paradiset

WHO kom idag (2007/06/13) ut med en ny rapport som säger att 13 miljoner dör varje år till följd av ”dålig miljö”. Om WHO har rätt då följer det att många dör av dåligt dricksvatten, dålig sanitet, hygien och inomhusluft på grund av vedeldning. Intressant är att dessa problem var en del av vardagen här i väst, före kapitalismen och industrialiseringen.

Efter kapitalismen och industrialiseringen av västvärlden under 1700-, 1800- och 1900-talet har vi kunnat se hur vi har gjort oss av med dessa problem. De vetenskapliga, teknologiska och ekonomiska framsteg som kapitalismen gjorde möjlig, gav oss sådant som moderna läkemedel, tvål, billiga bomullskläder som tålde att tvättas, inomhusavlopp, vattenreningsanläggningar. Vi gick från vedeldning till olja, gas och kärnkraft. Så både vår inomhus och utomhusluft blev renare. Kapitalismen medförde med andra ord en väsentligen bättre miljö.

Faktum är att människans miljö aldrig har varit bättre än vad den är idag. Ett bevis för detta är just att under förkapitalistisk och -industriell tid dog människor som flugor. De levde korta, smutsiga och obehagliga liv. Nu lever de långa, rena och behagliga liv.

Men det finns ännu delar av världen där man ännu lever i förkapitalistisk och -industriell misär. Det är i fattiga icke-industrialiserade länder där flest dör av dålig miljö. WHO: ”Around the world, children under five are the main victims and make up 74% of deaths due to diarrhoeal disease and lower respiratory infections. Low income countries suffer the most from environmental health factors, losing about 20 times more healthy years of life per person per year than high income countries”.

I SvD påpekar man att problem som skadlig inomhusluft är på väg tillbaka i Sverige. ”WHO pekar i sin rapport bland annat på riskerna med vedeldning inomhus, en varning som enligt [Robert] Andrén [kanslichef på Miljömålsrådet] även måste tas på allvar i Sverige. – Den blir allt vanligare i takt med att fler, för att sänka energikostnaderna, väljer vedeldning som värmekälla”.

Vilka är det som vill tvinga oss att dra ned på vår energikonsumtion? Det är miljörörelsen. Det är tillbaka till livet före industrialiseringen som miljörörelsen vill föra oss. Och de förstår att de måste beskatta och reglera sönder kapitalismen för att åstadkomma det. De säger att vi måste göra det för att ”rädda” mänskligheten från den globala antropogena uppvärmningen. Men det förindustriella paradiset, som de säger utgör ”lösningen”, skördar redan miljontals offer årligen. Detta avslöjar miljörörelsens sanna motiv.

Miljöaktivisterna bryr sig egentligen inte om mänskligt liv eller människors välfärd. De bryr sig egentligen inte om vår miljö, människors faktiska omgivning och levnadsförhållanden.

Försiktighetsprincipen säger enligt Rio-deklarationen:

I syfte att skydda miljön ska försiktighetsprincipen tillämpas så långt möjligt och med hänsyn tagen till staternas möjligheter härtill. Om det föreligger hot om allvarlig eller oåterkallelig skada, får inte avsaknaden av vetenskaplig bevisning användas som ursäkt för att skjuta upp kostnadseffektiva åtgärder för att förhindra miljöförstöring.

När det kommer till det hot mot människans miljö som miljörörelsen utgör, finns det ingen avsaknad av vetenskapliga bevis. Det är därför hög tid att tillämpa försiktighetsprincipen på miljörörelsen själv. Frågan är bara vad som utgör ”kostnadseffektiva åtgärder” mot miljörörelsen.

Sanslöst

Det finns verkligen inga gränser för Dick Erixons evasioner, lögner och förvrängningar av verkligheten. Vi såg det i hans grundlösa och löjliga angrepp mot liberaler. Men det fortsätter i smaklösa gliringar som denna:

Reagan stred för att sprida frihet till andra än västerlänningar. Något som idag uppenbart är ute, inte bara inom vänstern utan också bland många av dem som kallar sig liberaler. Friheten har starka fiender, ska den bestå och sprida ljus över fler, krävs det att man står upp för den, tar strid för den. (Min kursivering.) 

Ytterligare kommentarer överflödiga.

Väga principer?

Johan Eriksson från kulturrevolution skrev ett inlägg häromdagen där han försökte avgöra om en neokonservativ politik är förenlig med liberala principer. (Svaret är förresten nej.) Han försökte avgöra detta genom att ”väga” principerna mot varandra. Så här formulerade han sig: ”Hur mycket är rätten till liv värd jämfört med rätten till egendom, när de står i konflikt? Hur gör man en rimlig bedömning i förväg? Det finns en hel del problematiska frågor att ta ställning till. Bör kränkningar i framtiden ha samma vikt som kränkningar idag?”

Problemet här är inte i första hand att det inte finns något sätt att rationellt motivera en konflikt mellan till exempel rätten till liv eller rätten till frihet. Nej, frågan är: Varför ska man ”väga” principer mot varandra överhuvudtaget? Och hur ska man ens i teorin kunna väga dem mot varandra utan att förlita sig på en måttstock och principer? Eller är det meningen att även dessa ska vägas i relation till ytterligare måttstockar och principer? Var tar det hela slut? Om det inte finns ett slut, då är det i princip en verifiering på att ens resonemang är grundlöst detta då man, utan hänvisning till en rationellt validerad måttstock eller princip, bara valde ut en godtycklig punkt som startpunkt.

I princip är det där ett resonemang som detta måste sluta. Om vi inte kan vända oss till rationella principer för en vägledning, då blir det godtycke och känslor som avgör. Men vi kan inte avgöra vad som är bra eller dåligt på grundval av godtycke och känslor. Känslor är ingen källa till kunskap. Föga oväntat slutar Erikssons inlägg ungefär där man kunde förvänta sig med en metod som denna: ”Jag är långt ifrån säker på vad svaret på alla dessa frågor är, men jag tror att det är nyttigt att formulera dem, och fundera på dem”.

Eriksson visar därmed i sitt inlägg, även om det inte var hans avsikt, att principer – rationella principer – är nödvändiga för att faktiskt avgöra vad som ligger i vårt intresse, vad som får den bästa utkomsten. Behandlar man situationer utifrån rationella principer inser man att det inte finns skäl för att göra sådana här ”avvägningar” mellan principer; vilka ”avvägningar” som är lämpliga eller ej bestäms av principerna själva.

För en utveckling av detta läs min essä ”Varför moralprinciper?”. Läs sedan Don Watkins essä ”Rational Decision-Making”. Efter det kan ni gott lyssna på Leonard Peikoffs tal ”Why Should One Act on Principle?” Ni måste dock registrera er som besökare, vilket är gratis.

Jag vill poängtera att jag inte skriver detta för att ”hänga ut” Johan Eriksson. Jag är rätt säker på att han säger det han säger inte av dumhet eller illvilja, utan av okunskap. Men genom att använda mig av hans senaste inlägg som ett exempel, kan förhoppningsvis folk, Eriksson inkluderad, som kanske inte har tänkt på detta få någonting att fundera på och, i slutändan, kanske även lära sig något av det.

Anarkism vs objektivism

Via Gus Van Horns blogg blev jag uppmärksammad på att Harry Binswanger har tillgängliggjort sin artikel ”Anarchism Vs. Objectivism”. I denna klassiska essä behandlar Binswanger denna fråga:

Q: A government has a legal monopoly on the use of physical force within its borders. What is the answer to the” libertarian” anarchists who claim that to maintain this monopoly a government must initiate force in violation of the rights of those who wish to defend their own rights or to compete with the government by setting up private agencies to do so?

Läs svaret här.

Altruism, kapitalism och klimatfrågan

Jag argumenterar, i enlighet med individualismens och rättvisans princip, att man inte ska straffa individer för brott de inte har begått. En konsekvens av detta är att man inte ska straffa individer för vad som är den samlade produkten av miljontals enskilda individer.

I klimatdebatten betyder detta att även om människans samlade utsläpp av koldioxid vore orsaken till klimatförändringarna, vars effekter kan vara negativa för en del människor, följer det inte att man ska straffa den enskilde individen med skatter och regleringar för att få henne till att minska på sina koldioxidutsläpp.

En invändning till detta, som jag får ibland, är att om man kan hitta en enskild individ som står för en ansenlig del av människans koldioxidutsläpp, då bör åtminstone han få straffas. Mitt svar på denna invändning är oftast: Visst, om du kan bevisa det. (Givet att du också kunde bevisa att människans koldioxidutsläpp var orsaken till någon global uppvärmning till att börja med.)

Nyligen kom jag dock över följande siffra: en genomsnittlig svensk släpper årligen ut 6 ton koldioxid. Med andra ord släpper svenskarna sammanlagt ut 54 miljoner ton om året. Sveriges del av det globala utsläppet av koldioxid endast motsvarar ett par promille, varför effekten av att Sverige helt slutade släppa ut koldioxid skulle vara närmast obetydlig.

Vad följer av detta? Av detta följer det att inte ens om du hittar en individ som ensam släpper ut 54 miljoner ton koldioxid, skulle man kunna motivera skatter och regleringar för att stoppa honom! Detta följer just eftersom hans enskilda bidrag till den globala uppvärmningen vore precis lika försumbar som hela Sveriges bidrag!

Det följer självfallet av detta att man inte heller har något större fog för att sätta några tyglar på amerikaner som släpper ut 20 ton per capita. Det följer ännu mindre att vi ska stoppa fattiga som endast släpper ut en bråkdel av detta per capita från att kraftigt utöka sin energiproduktion, så att de i sin tur kan kraftigt utöka sin produktion av välstånd.

Vad världens fattiga behöver är inte amerikaner som minskar sitt koldioxidutsläpp med 90%, utan samma frihet som gör det möjligt för amerikanerna att producera så mycket energi och välstånd. Vad de behöver är med andra ord kapitalism. Laissez-faire kapitalism.

Miljörörelsen säger att klimatfrågan är en moralisk fråga. Att frågan har rättvise- och jämlikhetsdimensioner. Det är sant. Men om miljörörelsen verkligen brydde sig om mänsklig välfärd, om rättvisa och jämlikhet (i meningen att alla har samma rättigheter), då skulle de plädera för amerikanernas rätt att släppa ut 20 ton koldioxid per capita och indiernas rätt att tjugodubbla sitt koldioxidutsläpp per capita!

Men det gör de inte. De är av PR-mässiga skäl noga med att påpeka att Kyotoavtalet inte medför några restriktioner på de fattiga länderna. De inser säkert att ett sådant krav skulle avslöja dem som människofientliga. Men de inser förstås att de förr eller senaste måste plädera för att göra det. För annars kommer ju de uppoffringar som de vill tvinga på väst i allmänhet och USA i synnerhet att vara förgäves. En orgie av självuppoffringar är de ute efter – alla ska ned till Afrikas nivå; det är implikationen av deras tal om ”rättvisa” och ”jämlikhet” i dessa sammanhang. Och, som vanligt, förespråkar man det i ”människokärlekens” namn.

Det är altruismen som gör att så många köper idén att vi måste offra industrisamhället. Människor som inte tror att de har någon rätt att leva för sin egen skull, kan inte försvara alla de själviska värden de får ut av att åtnjuta en hög levnadsstandard. Så de äter upp propagandan som kommer fram i debatten, alldeles oavsett vad vetenskapen säger.

En del idealister köper avtalsbrev i form av utsläppsrättigheter. Sedan lovar och svär de på att de ska ändra sitt sätt att leva. De allra flesta slutar dock upp som socialistiska cyniker. De vet att de, liksom de flesta andra, är ”själviska” och därför onda. Deras bevis för detta är att varken de eller några andra tycks vara villiga att frivilligt ge upp sin höga levnadsstandard.

Men de vet att de enligt altruismen och egalitarianismen, som de har accepterat, inte kan moraliskt berättiga sitt beteende. Så, som vanligt, hoppas de istället på att politikerna ska göra livet ”enklare” för dem och alla andra, genom att helt enkelt tvinga på dem skatter och regleringar. Även de som inte inledningsvis har dåligt samvete för sin egen levnadsstandard kan gå med på detta, så fort politikerna har intalat dem om deras moraliska skyldigheter gentemot världens fattiga och utsatta.

Hela denna fråga, klimatfrågan, utgör alltså inget annat än ännu ett exempel på hur altruismen leder oss i väst till att vilja begå ett kollektivt självmord. Så genom att bekämpa den monstruösa läran, altruismen, och sprida ett rationellt alternativ, objektivismens etik, kan man samtidigt verka för att få en sundare debatt i denna fråga. För som i debatten mellan kapitalism och socialism, har det nog, långsiktigt sett, en större betydelse för debattens utfall, än statistik och ”fakta”.

Lågt av Erixon

Som några av er kanske har sett har Dick Erixon gått till attack mot mig och Stefan Karlsson. Jag kan redan nu konstatera att samtliga invändningar som Dick Erixon kommer med har redan besvarats och bemötts av mig och andra tidigare. Faktum är att samtliga har grundligen bemötts i artiklar som Dick Erixon påstår sig ha läst. Detta är därför inte ett svar till Erixon som borde veta bättre. En del av Erixons kommentarer förtjänar inget svar, för de är fullkomligt grundlösa. Följaktligen kommer jag inte att svara på dem.

Jag förväntar mig faktiskt att de flesta som läser Dick Erixons inlägg kommer att se hur fel han har. Inte minst om de sedan läser vad jag själv skriver och har skrivit i ämnet, tar reda på vem jag är och vad jag står för i övrigt. Men för de som inte ser det, eftersom de inte besitter den nödvändiga förkunskapen som krävs, vill jag ändå ge lite kommentarer till det Erixon säger.

Dick Erixon:

På min fråga varför liberalismens principer upphör vid den egna nationsgränsen svarar Stefan Karlsson: att det inte är ”praktiskt möjligt att etablera frihet” utomlands. Va?! När blev libertarianer pragmatiker?

Att inse fakta är inte detsamma som att vara pragmatiker. Och att inse att det är irrationellt och altruism och därför omoraliskt att försöka sprida ”frihet” (demokrati) i Mellanöstern, är inte heller att vara pragmatisk. Det är att vara principiell, rationell, självisk och därför moralisk. Rationellt sett är det moraliska också det praktiska – av princip.

Stenhårt hållande på principer är ju det som brukar präglar den inrikespolitiska debatten i dessa kretsar. Men så fort man kommer till gränsen, slår pragmatismen till med full kraft. Min fråga blir då varför man är kompromisslöst principiell som frihetens riddare i inrikespolitiken men sadlar om till en statstjänstemans försiktiga pragmatism som accepterar ofriheten utanför nationsgränsen? Vari ligger det globala i detta perspektiv?

Att man, som sagt, inser att det är irrationellt och omoraliskt att ägna sig åt självmordsmässiga välgörenhetsaktioner till ”krig”, är inte detsamma som att ”acceptera” slaveri. Att endast använda staten som försvarare av sina egna rättigheter och därmed sin egen frihet, är detsamma som att inte acceptera ofrihet. Det är detsamma som att faktiskt försvara friheten – nämligen sin egen. Man har ingen moralisk skyldighet att bli en slav i syfte att förverkliga andras frihet.

En andra invändning lyder: en stat ska bara ”skydda sitt eget lands individer”. Därmed bekräftas ju min tes: libertarianer, iallafall de här aktuella, är antiglobalister. Man är bara intresserad av frihet för egen del, man anser inte att frihet är en universell värdering som ska omfatta alla människor. Bara jag är fri, så är allt väl. Det är här jag menar att det libertarianska perspektivet blir unket. Man varken håller stora principer heliga eller är beredd att ge andra den frihet man själv har.

Det är en skillnad på att inse att alla faktiskt inte värderar frihet och att vilja att alla omfamnade rationella värden som frihet. Det är inte heller så att jag av någon illvilja vill förneka någon deras frihet – den frihet de har rätt till. Vad jag däremot strängt förnekar är att det skulle vara min eller andra fria individers moraliska skyldighet att sprida friheten runt omkring i världen – alldeles oavsett om det var möjligt eller inte. Nu verkar det emellertid ganska uppenbart att de allra flesta här i världen inte vill ha frihet. (De flesta vet inte ens vad det är; det bekräftar ju Dick Erixon på egen hand.) Jag tänker inte upprepa mig mer här. Jag anser att det är ganska uppenbart, vid det här laget, att t ex irakierna inte vill ha frihet. Om folk är intresserade av en längre utläggning se de artiklar i The Objective Standard som jag har hänvisat till vid upprepade tillfällen.

I tidskriften Nyliberalen har jag försvarat Abraham Lincoln i inbördeskriget mot slavägarna i sydstaterna mot libertarianer som försvarat sydsidan (Lincoln – frihetens främste statsman och Lincoln räddade Jefferson). Jag trodde då försvaret av sydstaterna berodde på deras avståndstagande från centralmakten, därför var mitt huvudargument, ”För nog är det så att jag hellre ser individer befrias från slaveri än delstater från centralmakten.”

Men jag hade uppenbart fel. Också här hävdade libertarianer staters rätt att inte behöva respektera invididers frihet. Lincoln och nordstaterna hade inte rätt att kritisera sydstaternas hantering av frihet, alltså slaveriet av svarta.

Detta är inget annat än ett unket sätt att klumpa ihop mig med samma libertarianska knäppskallar som jag brukar kritisera. Enough said.

Observera att Svanberg bara försvarar ”rätten till liv”, inte rätten till frihet. Du kan, som de svarta i amerikanska sydstaterna, förslavas och göras till en annan individs egendom i det liberarianska samhället.

Detta är inte ens en felaktig tolkning, detta är tillskrivandet av åsikter som jag inte har, aldrig har gett uttryck för, och som inte ens genom implikation följer av det jag har sagt. Enough said.

Detta har ju ingenting med liberalism eller frihetliga värderingar att göra. Det är maktens filosofi.

Det vore under min värdighet att bemöta godtyckligt och fullkomligt grundlöst dravel av detta slag.

Jag argumenterar för att etablerandet av ett fritt samhälle är individens personliga ansvar. Som svar på detta kommer Dick Erixon med följande ”package deal”:

Jovisst, men hur? Inom Sveriges gränser hävdar inte libertarianer att äldre människor ska anlita privat vaktbolag för att kunna gå ut på stan utan att bli rånad eller ihjälslagen, här i Sverige hävdar man att det ska finnas ett våldsmonopol och en rättsstat som upprätthåller ordningen. Här i Sverige är det alltså inte individernas ansvar att skydda sin frihet, den uppgiften är överlåten på staten genom ett samhällskontrakt i Lockes anda.

Även i Sverige är det vårt personliga ansvar att verka för ett fritt samhälle. Det är ju därför som jag bryr mig om politik. Det spelar ingen roll att människor, som ett objektivt faktum, har rätt till liv, frihet och egendom. Det är fortfarande deras personliga ansvar att göra vad det krävs för att t ex inte bli mördad eller rånad eller våldtagen eller bedragen. Det är därför vi skaffar oss försäkringar. Det är därför vi ringer polisen. Det är därför vi låser våra dörrar. Det är därför vi undviker att gå i mörka gränder. Det är också därför vi skaffar oss pistoler. (Eller amerikaner gör det i alla fall.) Hur många brottslingar har stoppats genom att skrika: ”Jag har rätt till liv, frihet och egendom! Du har ingen rätt att begå brott mot mig! Inser du inte att du inte kan göra anspråk på några rättigheter själv, om du inte resepkterar andras rättigheter!”?

Jag tycker givetvis att det är tråkigt att vi lever i ett samhälle där man känner sig tvungen att vidta sådana här åtgärder. Men vems ansvar skulle det annars vara? Det är antingen ditt eller dina grannars – men med vilken moralisk rätt kan du lasta dina grannar med detta ansvar? En del väljer, kanske av solidaritet till sina grannar, att lasta Gud med ansvaret. Det är visserligen också irrationellt och omoraliskt, men inte lika irrationellt och omoraliskt.

Jag anser att alla människor har rättighter. Rätten till liv innebär rätten att göra vad du behöver för att överleva. Det är ur rätten till liv som alla rättigheter följer rent logiskt. Om rätten till liv är rätten att handla livsbefrämjande, då förutsätter detta att du har handlingsfriheten som krävs och att du rätt till produkten av ditt eget arbete. Rätten till egendom är en förutsättning för att praktisera rätten till liv. Människans rättigheter följer av att jag anser, i enlighet med filosofin jag håller för att vara sann, nämligen objektivismen, att varje människa är ett moraliskt självändamål. Det betyder att varje människa har rätt att leva för sin egen skull, att hon därför inte ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv. Så rätten till liv ger dig inte rätten att göra anspråk på andras liv, frihet eller egendom.

Rättigheter är inga garantier. Rätten till liv, frihet och egendom ger dig ingen garanti för att andra kommer att respektera dina rättigheter. Det finns inte heller någon garanti för att du kommer att utöva dina rättigheter. Om du inte vill ta på dig ansvaret att försörja dig själv, då kommer inte rätten till liv att ge dig mat på bordet. Rätten till egendom ger individen rätt till det hon själv producerar. Men det garanterar henne inget jobb eller specifik inkomst eller andra materiella förmål som hon kan tänkas behöva eller hysa begär för.

Individen har rättigheter men det är också hennes personliga ansvar att utöva dem. Och när de är hotade är det hennes ansvar att skydda dem. Dvs när hennes frihet är hotad då är det hennes ansvar att skydda dem. Detta förstod USA:s grundande fäder när de skrev USA:s självständighetsdeklaration:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. — That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, — That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness.

Notera att det stod ingenting om att det var fransmännens ansvar att ge amerikanerna sin frihet.

Erixon igen:

Vi som vill frihet har en skyldighet att agera för friheten inte bara innanför svenska nationalgränsen, utan globalt.

Detta bekräftar precis allt jag har sagt, nämligen att om man vill ha frihet då har man också enligt Erixon en moralisk skyldighet att ge den till alla. Så ”rätten till friheten” betyder alltså ”rätten” att kräva andras liv och pengar. Hur man inte kan se hur fundamentalt motsägelsefullt denna position är, vet jag inte. Dvs hur man inte kan se att detta faktiskt implicerar att ”rätten till frihet” här blir rätten att förslava andra eller i varje fall göra ett moraliskt berättigat anspråk på andras liv och pengar, går bortom mitt förstånd.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera en sak till. Dick Erixon angriper Stefan Karlsson på ett mycket lågt sätt. Utöver alla grundlösa anklagelser som han slänger på mig och som även berör Karlsson själv, försöker han klumpa ihop Karlssons rationella hållning med, tro det eller ej, Neville Chamberlain!

I detta smaklösa sammanhang försöker han sedan göra gällande att frihet i andra länder ligger i vårt intresse. Att det inte ligger i vårt intresse att låta diktaturer växa fram. Det är sant och Stefan Karlsson skulle, såvitt jag vet, inte förneka detta för ett ögonblick. Vem, i sina sinnens fulla bruk, skulle förneka att världen vore mycket bättre om alla länder var fria? Om alla människor var fria? Men det följer inte för den sakens skull att man ska offra tid, liv och pengar på att sprida frihet.

Jag har skrivit mycket mer om varför detta inte följer. Jag tänker inte upprepa mig. Jag har ingen lust att upprepa mig bara för att somliga är för lata för att läsa vad jag eller andra redan har skrivit. Så om ni verkligen vill veta, läs då mina tidigare inlägg i ämnet eller de artiklar i The Objective Standard som jag har hänvisat till tidigare. Jag talar om The “Forward Strategy” for Failure av Yaron Brook och Elan Journo och “Just War Theory” vs. American Self-Defense av Yaron Brook och Alex Epstein.

För att sammanfatta kan man konstatera att detta inlägg är till och med lågt för att vara av Dick Erixon.

Ett gigantiskt misslyckande

Maciej Zaremba har inlett en ny artikelserie i DN. Den handlar om hur FN har styrt Kosovo de senaste 8 åren. Somliga säger att USA:s närvaro i Irak är ett misslyckande. Det kan man säkert argumentera för. Men samma personer säger ofta att lösningen är att FN tar över i Irak. Jag ser Kosovo som bevis nog för att den slutsatsen är helt ogrundad. Läs Zarembas artikel ”Välkommen till Unmikistan!” för att se varför.

Vilket konsensus?

”They call this a consensus?” av Lawrence Solomon, Financial Post (2007/06/02):

What of the one claim that we hear over and over again, that 2,000 or 2,500 of the world’s top scientists endorse the IPCC position? I asked the IPCC for their names, to gauge their views. ”The 2,500 or so scientists you are referring to are reviewers from countries all over the world,” the IPCC Secretariat responded. ”The list with their names and contacts will be attached to future IPCC publications, which will hopefully be on-line in the second half of 2007.”

An IPCC reviewer does not assess the IPCC’s comprehensive findings. He might only review one small part of one study that later becomes one small input to the published IPCC report. Far from endorsing the IPCC reports, some reviewers, offended at what they considered a sham review process, have demanded that the IPCC remove their names from the list of reviewers. One even threatened legal action when the IPCC refused.

Läs hela.

Kollektivistiska arbetare

av Henrik Unné

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin, och LO-basen Wanja Lundby-Wedin, är bådadera oroade av Sverigedemokraternas opinionsframgångar bland arbetarna. Vid årsmötet för LOs representatskap den 10 maj, tryckte de båda på arbetarrörelsens ansvar för att ta debatten med Sverigedemokraterna. Svenska Dagbladet (SvD) rapporterar den 11 maj att Wanja Lundby-Wedin sade – ”Om arbetarna hade fått avgöra valet så hade Sverigedemokraterna suttit i Riksdagen nu. Vi kan inte längre tro att tystnad får dem att tyna bort. Vi måste ta debatten överallt där den uppstår”.
 
Orsaken till fruarna Lundby-Wedins och Sahlins oro är uppgiften i LOs valanalys att 4,1 procent av LO-medlemmarna röstade på Sverigedemokraterna i det senaste valet.
 
LO-basen och sosse-basen har rätt i att vara oroade. Sverigedemokraterna står nämligen för den råa, primitiva främlingsfientligheten i högre grad än något annat svenskt parti av betydelse. De får inte släppas fram.
 
”Hur strategin mot Sverigedemokraterna ska utformas diskuteras nu som bäst inom LO.” sade Wanja Lundby-Wedin, enligt SvD.
 
Arbetarrörelsens problem med Sverigedemokraterna är självförvållad. Sossarna och LO har i mer än ett hundra år oavbrutet propagerat för socialismen. Socialismen är en variant av kollektivismen. Enligt socialismen är den enskilde människan bara en fragment av klassen. SAP och LO har länge uppmuntrat ett ”vi-mot-dom”-tänkande av klassiskt kollektivistiskt snitt. Arbetarrörelseidkarna har hetsat arbetarna mot de rika. De har uppmuntrat den enskilde arbetaren att känna att alla hans eventuella problem i livet beror på ”dom där skumma rika”. De rika har gjorts till syndabockar.
 
Nu kommer Sverigedemokraterna och drar nytta av det förarbete som sossarna har gjort åt dem. De går ut och utsätter den enskilde arbetaren för budskapet att alla hans eventuella problem i livet beror på ”dom där skumma svartskallarna”. Många arbetare känner igen det där budskapet och går på det. Det låter ju rätt så mycket likadant som sossarnas klassiska och aktade budskap. Sd gör bara invandrarna, istället för de rika, till syndabockarna.
 
Om arbetarrörelsens ledare verkligen vill bedriva en effektiv kamp mot Sverigedemokraterna måste de överge socialismen, och istället börja förespråka kapitalismen och individualismen. Den nationalism och rasism som Sverigedemokraterna står för, är nämligen bara två andra varianter av den variant av kollektivism som arbetarrörelsen under hela sin hittillsvarande historia har stått för.
 
Nationalismen, rasismen och socialismen är nämligen bara tre olika varianter på samma tema – kollektivismen. Enligt nationalismen är individen bara en fragment av fäderneslandet. Enligt rasismen är individen bara en fragment av den etniska gruppen. Enligt socialismen är individen bara en fragment av den ekonomiska klassen.
 
Det enda radikala alternativet till kollektivismen är individualismen. Och individualismens tillämpning i politiken är kapitalismen. Det är dags för arbetarrörelsen att ta upp kampen för individualismen och kapitalismen – om den verkligen vill stoppa Sverigedemokraterna.

Dags att överge falska alternativ

I slutet av sitt liv försökte Ayn Rand skriva manuset till en miniserie av Atlas Shrugged. Detta efter flera år av att försöka filmatisera romanen. Hon klagade också med rätta på att hennes svårigheter med att hitta bra producenter, manusförfattare och finansiärer till en sådan filmatisering. Hon sade att om filmen skulle vara en kollektivistisk motsvarighet till Atlas Shrugged, då skulle filmen förmodligen ha producerats av Hollywood för länge sedan.

Det är nu 25 år sedan Ayn Rand dog och Atlas Shrugged har fortfarande inte blivit till film eller miniserie. För ett par år sedan var det tal om en filmatisering igen, denna gången skulle tydligen Brad Pitt och Angelina Jolie vara intresserade av att vara med i den. Den senaste informationen talar för att filmen äntligen kommer att börja produceras någon gång i år. Kanske blir den äntligen av. Vi får helt enkelt se.

Tänk på detta en stund. Hollywood, ett näste för kollektivister och anti-kapitalister. Det är vida känt att så är fallet. (Eller ja, ganska känt i alla fall.) Visst är det lite tragiskt? Om du inte redan visste det, låt mig då bara peka på det senaste exemplet. WND:

A man who is believed to have killed up to 100 million people in his life is to be the subject of a positive $60 million biographical film portrait, if a Hollywood producer gets his way.

”Challenging Heaven” by Steven North will tell the story of the founding of Communist China with Mao Zedong in the role of George Washington.

Det är smaklöst hur man kan vilja spendera så här mycket tid, energi och pengar på att göra en sådan här film. Det är ännu mer smaklöst att dessutom jämföra George Washington med Mao!

North tänker även fråga Kina om de kan hjälpa till i produktionen av denna film. Gissa vad det betyder? ”‘I need an army,’ North explained. Those extras are not likely to be paid scale. China is notorious for its continued use of slave labor as well as near-slave wages”. Och rapporterar en annan tidning: ”‘This is a very positive portrayal of Mao, and we are hoping that one the script clears the approval process, China will come up with services and support,’ North said.”

Ayn Rand var hatad och föraktad av många under tiden hon levde. Tyvärr är hon fortfarande hatad och föraktad av många. Inte minst i Hollywood där vänstern då som nu dominerade. (Även många konservativa hata och föraktade henne för att hon var ateist.) De allra flesta som hatade och föraktade henne, då som nu, har inget fog för sina känslor. Då som nu har de flesta av dem inte läst en rad Ayn Rand har skrivit. De brukar ofta säga att de ogillar Ayn Rand därför att hon stod för egoism. Vad egoism är eller varför det är bra, är inte frågor som de ställer.

Nu kommer det kanske märkligaste av allt i denna berättelse, nämligen att Mao själv tycks vara en ovanligt konsekvent och explicit anhängare av idén att andra människor endast finns till för att tjäna hans sadistiska lustar. WND citerar nämligen honom säga:

”I do not agree with the view that to be moral, the motive of one’s actions has to be benefiting others. Morality does not have to be defined in relation to others. … People like me want to … satisfy our hearts to the full, and in doing so we automatically have the most valuable moral codes. Of course there are people and objects in the world, but they are all there only for me. … People like me only have a duty to ourselves; we have no duty to other people.”

Edwin A Locke skrev i sin recension av Mao: The Unknown Story att: ”Mao actually enjoyed the prospect and the act of torture, killing and destruction, even (if not especially) his own people. He wanted to destroy, not just as a means of gaining power, but also as an end in itself”.

En annan recensent på Amazon skrev:

Mao rejected morality at a young age and discovered in himself a love of violence – especially violence that smashed the social order. After witnessing atrocities on a tour of the Hunan countryside in the 1920’s he said he felt ”a kind of ecstasy never experienced before.” He was particularly fond of public executions, and would organize rallies making murder a spectacle to terrorize the masses into submission. In Peking alone millions of inhabitants witnessed some 30,000 execution rallies during the early 1950’s. Victims were paraded and then shot in the head so that their brains splattered out onto the bystanders. During the Cultural Revolution (which vaporized another 3 million lives) he would enjoy watching films of his foes being humiliated, tortured and killed.

Så vänstern i Hollywood kan inte hosta upp pengar och talanger för att producera en film med budskapet att varje människa är ett moraliskt självändamål? Men de kan, verkar det som, utan problem hosta upp pengar för en glorifiering av en kommunistisk massmördare vars explicita filosofi säger att andra människor existerar för att tjäna andra (närmare bestämt hans perversa nihilistiska känslor)?

Egentligen är detta inte så konstigt om man bara tänker efter. Det är mycket möjligt att Steven North och hans likar inte har tänkt på det explicit. Men att göra en film som glorifierar honom är inte så konstigt trots allt. Tänk på hur många som än idag försöker ursäkta massmördare som Mao med motiveringen att han ändå gjorde en del bra saker för folket i Kina. (Ett påstående som är mycket disktutabelt.) Nicholas D Kristof skrev i sin recension av boken i New York Times (2005/10/23):

In that regard, I have reservations about the book’s judgments, for my own sense is that Mao, however monstrous, also brought useful changes to China … I agree that Mao was a catastrophic ruler in many, many respects, and this book captures that side better than anything ever written. But Mao’s legacy is not all bad. Land reform in China, like the land reform in Japan and Taiwan, helped lay the groundwork for prosperity today. The emancipation of women and end of child marriages moved China from one of the worst places in the world to be a girl to one where women have more equality than in, say, Japan or Korea. Indeed, Mao’s entire assault on the old economic and social structure made it easier for China to emerge as the world’s new economic dragon.

Med altruismen kan man ursäkta precis vad som helst. Denna filmen om Mao är det senaste beviset för det.

Nu kanske någon vill invända genom att ställa frågan: ”Är ändå inte Mao en egoist?” Nej. (Inte ens påståendet om att han ska ha fått ut någon form njutning av sitt mördande är ett bevis för det.) Men även om vi för ett ögonblick gick med på att han var en slags egoist, vad tjänar det då för ändamål att påstå en sådan sak? Jo, för altruisterna tjänar han som ett argument för den falska dikotomin som de alltid försöker köra ned i halsen på oss: Maos ”egoism” eller altruism. Vad väljer du? Vill du mörda eller mördas? Det är elakt att mörda andra människor, så kom igen? Vad väljer du? Du vill väl ändå inte vara som Mao?

De kommer med denna falska dikotomi som ett argument istället för att ta reda på vad Ayn Rand menade med egoism. Sedan antar de, helt grundlöst, att hon stod för en cynisk eller nietzscheansk form av egoism av den sjuka typ som Mao sägs representera. Men denna form är, som Ayn Rand korrekt påpekar, egentligen inget annat är den andra sidan av samma altruistiska mynt: att det ”goda” inte ligger i att offras för andra (altruism) utan i att offra andra för sig själv (”egoism”). Men notera att detta faktiskt implicerar att altruism förutsätter ”egoister”. ”Egoister” som Mao och resten av det kinesiska ”folket” som sägs ha gynnats av hans grymma brott. Men istället för att fördöma altruismen, envisas de med att på ett falskt alternativ. Sedan fördömer de ”egoismen” och med den Ayn Rand!

Altruisterna borde ta sig en bra titt i spegeln och fråga sig om det kanske inte är dags att fördöma altruismen och med den alla de monster som den har producerat och sanktionerat: Lenin, Stalin, Hitler, Mao och Pol Pot, bara för att nämna några. I brist på alternativ och kunskap fanns det en gång i tiden kanske en ursäkt för att klamra sig fast vid altruismen. Men den ursäkten finns inte längre. Inte sedan, åtminstone, publiceringen av Ayn Rands bok Atlas Shrugged.

Filmatiseringen av Atlas Shrugged blir kanske inte bra. Så sitt inte och vänta på filmen. Den blir kanske aldrig av. Så om du inte har läst Atlas Shrugged se då till att göra det. Du kommer inte att ångra dig.