Som några av er kanske har sett har Dick Erixon gått till attack mot mig och Stefan Karlsson. Jag kan redan nu konstatera att samtliga invändningar som Dick Erixon kommer med har redan besvarats och bemötts av mig och andra tidigare. Faktum är att samtliga har grundligen bemötts i artiklar som Dick Erixon påstår sig ha läst. Detta är därför inte ett svar till Erixon som borde veta bättre. En del av Erixons kommentarer förtjänar inget svar, för de är fullkomligt grundlösa. Följaktligen kommer jag inte att svara på dem.

Jag förväntar mig faktiskt att de flesta som läser Dick Erixons inlägg kommer att se hur fel han har. Inte minst om de sedan läser vad jag själv skriver och har skrivit i ämnet, tar reda på vem jag är och vad jag står för i övrigt. Men för de som inte ser det, eftersom de inte besitter den nödvändiga förkunskapen som krävs, vill jag ändå ge lite kommentarer till det Erixon säger.

Dick Erixon:

På min fråga varför liberalismens principer upphör vid den egna nationsgränsen svarar Stefan Karlsson: att det inte är ”praktiskt möjligt att etablera frihet” utomlands. Va?! När blev libertarianer pragmatiker?

Att inse fakta är inte detsamma som att vara pragmatiker. Och att inse att det är irrationellt och altruism och därför omoraliskt att försöka sprida ”frihet” (demokrati) i Mellanöstern, är inte heller att vara pragmatisk. Det är att vara principiell, rationell, självisk och därför moralisk. Rationellt sett är det moraliska också det praktiska – av princip.

Stenhårt hållande på principer är ju det som brukar präglar den inrikespolitiska debatten i dessa kretsar. Men så fort man kommer till gränsen, slår pragmatismen till med full kraft. Min fråga blir då varför man är kompromisslöst principiell som frihetens riddare i inrikespolitiken men sadlar om till en statstjänstemans försiktiga pragmatism som accepterar ofriheten utanför nationsgränsen? Vari ligger det globala i detta perspektiv?

Att man, som sagt, inser att det är irrationellt och omoraliskt att ägna sig åt självmordsmässiga välgörenhetsaktioner till ”krig”, är inte detsamma som att ”acceptera” slaveri. Att endast använda staten som försvarare av sina egna rättigheter och därmed sin egen frihet, är detsamma som att inte acceptera ofrihet. Det är detsamma som att faktiskt försvara friheten – nämligen sin egen. Man har ingen moralisk skyldighet att bli en slav i syfte att förverkliga andras frihet.

En andra invändning lyder: en stat ska bara ”skydda sitt eget lands individer”. Därmed bekräftas ju min tes: libertarianer, iallafall de här aktuella, är antiglobalister. Man är bara intresserad av frihet för egen del, man anser inte att frihet är en universell värdering som ska omfatta alla människor. Bara jag är fri, så är allt väl. Det är här jag menar att det libertarianska perspektivet blir unket. Man varken håller stora principer heliga eller är beredd att ge andra den frihet man själv har.

Det är en skillnad på att inse att alla faktiskt inte värderar frihet och att vilja att alla omfamnade rationella värden som frihet. Det är inte heller så att jag av någon illvilja vill förneka någon deras frihet – den frihet de har rätt till. Vad jag däremot strängt förnekar är att det skulle vara min eller andra fria individers moraliska skyldighet att sprida friheten runt omkring i världen – alldeles oavsett om det var möjligt eller inte. Nu verkar det emellertid ganska uppenbart att de allra flesta här i världen inte vill ha frihet. (De flesta vet inte ens vad det är; det bekräftar ju Dick Erixon på egen hand.) Jag tänker inte upprepa mig mer här. Jag anser att det är ganska uppenbart, vid det här laget, att t ex irakierna inte vill ha frihet. Om folk är intresserade av en längre utläggning se de artiklar i The Objective Standard som jag har hänvisat till vid upprepade tillfällen.

I tidskriften Nyliberalen har jag försvarat Abraham Lincoln i inbördeskriget mot slavägarna i sydstaterna mot libertarianer som försvarat sydsidan (Lincoln – frihetens främste statsman och Lincoln räddade Jefferson). Jag trodde då försvaret av sydstaterna berodde på deras avståndstagande från centralmakten, därför var mitt huvudargument, ”För nog är det så att jag hellre ser individer befrias från slaveri än delstater från centralmakten.”

Men jag hade uppenbart fel. Också här hävdade libertarianer staters rätt att inte behöva respektera invididers frihet. Lincoln och nordstaterna hade inte rätt att kritisera sydstaternas hantering av frihet, alltså slaveriet av svarta.

Detta är inget annat än ett unket sätt att klumpa ihop mig med samma libertarianska knäppskallar som jag brukar kritisera. Enough said.

Observera att Svanberg bara försvarar ”rätten till liv”, inte rätten till frihet. Du kan, som de svarta i amerikanska sydstaterna, förslavas och göras till en annan individs egendom i det liberarianska samhället.

Detta är inte ens en felaktig tolkning, detta är tillskrivandet av åsikter som jag inte har, aldrig har gett uttryck för, och som inte ens genom implikation följer av det jag har sagt. Enough said.

Detta har ju ingenting med liberalism eller frihetliga värderingar att göra. Det är maktens filosofi.

Det vore under min värdighet att bemöta godtyckligt och fullkomligt grundlöst dravel av detta slag.

Jag argumenterar för att etablerandet av ett fritt samhälle är individens personliga ansvar. Som svar på detta kommer Dick Erixon med följande ”package deal”:

Jovisst, men hur? Inom Sveriges gränser hävdar inte libertarianer att äldre människor ska anlita privat vaktbolag för att kunna gå ut på stan utan att bli rånad eller ihjälslagen, här i Sverige hävdar man att det ska finnas ett våldsmonopol och en rättsstat som upprätthåller ordningen. Här i Sverige är det alltså inte individernas ansvar att skydda sin frihet, den uppgiften är överlåten på staten genom ett samhällskontrakt i Lockes anda.

Även i Sverige är det vårt personliga ansvar att verka för ett fritt samhälle. Det är ju därför som jag bryr mig om politik. Det spelar ingen roll att människor, som ett objektivt faktum, har rätt till liv, frihet och egendom. Det är fortfarande deras personliga ansvar att göra vad det krävs för att t ex inte bli mördad eller rånad eller våldtagen eller bedragen. Det är därför vi skaffar oss försäkringar. Det är därför vi ringer polisen. Det är därför vi låser våra dörrar. Det är därför vi undviker att gå i mörka gränder. Det är också därför vi skaffar oss pistoler. (Eller amerikaner gör det i alla fall.) Hur många brottslingar har stoppats genom att skrika: ”Jag har rätt till liv, frihet och egendom! Du har ingen rätt att begå brott mot mig! Inser du inte att du inte kan göra anspråk på några rättigheter själv, om du inte resepkterar andras rättigheter!”?

Jag tycker givetvis att det är tråkigt att vi lever i ett samhälle där man känner sig tvungen att vidta sådana här åtgärder. Men vems ansvar skulle det annars vara? Det är antingen ditt eller dina grannars – men med vilken moralisk rätt kan du lasta dina grannar med detta ansvar? En del väljer, kanske av solidaritet till sina grannar, att lasta Gud med ansvaret. Det är visserligen också irrationellt och omoraliskt, men inte lika irrationellt och omoraliskt.

Jag anser att alla människor har rättighter. Rätten till liv innebär rätten att göra vad du behöver för att överleva. Det är ur rätten till liv som alla rättigheter följer rent logiskt. Om rätten till liv är rätten att handla livsbefrämjande, då förutsätter detta att du har handlingsfriheten som krävs och att du rätt till produkten av ditt eget arbete. Rätten till egendom är en förutsättning för att praktisera rätten till liv. Människans rättigheter följer av att jag anser, i enlighet med filosofin jag håller för att vara sann, nämligen objektivismen, att varje människa är ett moraliskt självändamål. Det betyder att varje människa har rätt att leva för sin egen skull, att hon därför inte ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv. Så rätten till liv ger dig inte rätten att göra anspråk på andras liv, frihet eller egendom.

Rättigheter är inga garantier. Rätten till liv, frihet och egendom ger dig ingen garanti för att andra kommer att respektera dina rättigheter. Det finns inte heller någon garanti för att du kommer att utöva dina rättigheter. Om du inte vill ta på dig ansvaret att försörja dig själv, då kommer inte rätten till liv att ge dig mat på bordet. Rätten till egendom ger individen rätt till det hon själv producerar. Men det garanterar henne inget jobb eller specifik inkomst eller andra materiella förmål som hon kan tänkas behöva eller hysa begär för.

Individen har rättigheter men det är också hennes personliga ansvar att utöva dem. Och när de är hotade är det hennes ansvar att skydda dem. Dvs när hennes frihet är hotad då är det hennes ansvar att skydda dem. Detta förstod USA:s grundande fäder när de skrev USA:s självständighetsdeklaration:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. — That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, — That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness.

Notera att det stod ingenting om att det var fransmännens ansvar att ge amerikanerna sin frihet.

Erixon igen:

Vi som vill frihet har en skyldighet att agera för friheten inte bara innanför svenska nationalgränsen, utan globalt.

Detta bekräftar precis allt jag har sagt, nämligen att om man vill ha frihet då har man också enligt Erixon en moralisk skyldighet att ge den till alla. Så ”rätten till friheten” betyder alltså ”rätten” att kräva andras liv och pengar. Hur man inte kan se hur fundamentalt motsägelsefullt denna position är, vet jag inte. Dvs hur man inte kan se att detta faktiskt implicerar att ”rätten till frihet” här blir rätten att förslava andra eller i varje fall göra ett moraliskt berättigat anspråk på andras liv och pengar, går bortom mitt förstånd.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera en sak till. Dick Erixon angriper Stefan Karlsson på ett mycket lågt sätt. Utöver alla grundlösa anklagelser som han slänger på mig och som även berör Karlsson själv, försöker han klumpa ihop Karlssons rationella hållning med, tro det eller ej, Neville Chamberlain!

I detta smaklösa sammanhang försöker han sedan göra gällande att frihet i andra länder ligger i vårt intresse. Att det inte ligger i vårt intresse att låta diktaturer växa fram. Det är sant och Stefan Karlsson skulle, såvitt jag vet, inte förneka detta för ett ögonblick. Vem, i sina sinnens fulla bruk, skulle förneka att världen vore mycket bättre om alla länder var fria? Om alla människor var fria? Men det följer inte för den sakens skull att man ska offra tid, liv och pengar på att sprida frihet.

Jag har skrivit mycket mer om varför detta inte följer. Jag tänker inte upprepa mig. Jag har ingen lust att upprepa mig bara för att somliga är för lata för att läsa vad jag eller andra redan har skrivit. Så om ni verkligen vill veta, läs då mina tidigare inlägg i ämnet eller de artiklar i The Objective Standard som jag har hänvisat till tidigare. Jag talar om The “Forward Strategy” for Failure av Yaron Brook och Elan Journo och “Just War Theory” vs. American Self-Defense av Yaron Brook och Alex Epstein.

För att sammanfatta kan man konstatera att detta inlägg är till och med lågt för att vara av Dick Erixon.