De som har läst böcker som Stanton Samenows Inside the Criminal Mind och Theodores Dalrymple Life at the Bottom vet att det gemensamma temat för båda är att människors idéer och värderingar leder vissa till att leva kortsiktiga, oansvariga och självdestruktiva liv. Det är därför deras liv präglas av fattigdom, missbruk, ohälsa, brottslighet. Håll nu detta i huvudet.

Idag läste jag en intressant krönika av Elisabeth Braw i Helsingborgs Dagblad. Det handlade om äktenskapet i USA. Föga förvånande har medelklassen i USA råd med väldigt dyra äktenskap. Men det visar sig också att äktenskap inom medel- och överklassen varar längre. Färre inom amerikansk medel- och överklass skiljer sig. Braw skriver:

Enligt den nya rapporten ‘State of Our Unions’, från Rutgers University, tar bara 16,5 procent av alla högskoleutbildade amerikaner ut skilsmässa inom tio år. Motsvarande siffra bland personer utan studentexamen är 46 procent.

Äktenskapsklyftan täcker ungefär samma demografiska territorium som inkomstklyftan: fattig och ogift å ena sidan, rik och gift å andra.

Vidare: ”Är man inte gift i USA lever man med stor sannolikhet inte heller i något långvarigt samboförhållande. Man har helt enkelt inga ordnade familjeförhållanden. Hälften av alla barn vars föräldrar är ogifta lever inte med sina pappor”.

Enligt opinionsundersökningar ser fler amerikaner än européer äktenskapet som ett tecken på att man tar sin relation på allvar, att man har gjort ett långsiktigt och seriöst åtagande. De ser det som en viktig institution. ”10 procent av amerikanerna svarade ja på frågan om äktenskapet är en föråldrad institution, jämfört med 26 procent i Storbritannien och 36 procent i Frankrike”, skriver Braw.

Nu ville krönikören i HD analysera allt detta utifrån ett klassperspektiv. Rubriken löd trots allt ”Äktenskapet är fortfarande en klassfråga”. På sätt och vis har krönikören rätt. Men Braw börjar vid fel ände. Amerikanernas syn på äktenskapet ger en ledtråd om vad som är problemet: en kortsiktighet framkallad av dåliga värderingar. Ser ni kopplingen som antyds? Äktenskapet är en klassfråga: det är en fråga om de som har bra värderingar och de som inte har bra värderingar.

Kommer ni ihåg Charles Murray? Den ena författaren till den väldigt kontroversiella boken The Bell Curve? Idag läste jag en artikel av honom som var allt annat än kontroversiell. Det handlar om, som vanligt när Charles Murray skriver något, om intelligens och IQ. Det handlar om de mest intelligentas utbildning. Och denna artikel är ett exempel på precis allt som är fel med de konservativa: de köper fiendens samtliga premisser, propagerar för dem genom att acceptera och argumentera för deras implikationer – och undrar sedan förtvivlat varför etatismen och idéerna som när den aldrig riktigt försvinner.

Charles Murray skriver:

The problem with the education of the gifted involves not their professional training, but their training as citizens. We live in an age when it is unfashionable to talk about the special responsibility of being gifted, because to do so acknowledges inequality of ability, and this sounds elitist.

Because of this reluctance to acknowledge intellectual differences, no one tells high-IQ children explicitly, forcefully and repeatedly that their intellectual talent is a gift, and that they are not superior human beings but lucky ones. They are never told that their gift brings with it obligations, and that the most important and most difficult of these obligations is to aim not just at academic accomplishment, but at wisdom.

John Rawls resonerade exakt så här på 1970-talet. Han och hans anhängare visste precis vad som följde av detta. Socialdemokraterna visste det. ”Liberalerna” inom folkpartiet vet det. ”Libertarianen” Charles Murray säger inte vad det faktiskt betyder. Vet han inte – eller spelar han dum? Eller, vilket gör det hela värre, tar han slutsatserna för givna?

Vad exakt är det för skyldigheter Murray talar om? Gentemot vem eller vilka – och varför? Han säger inget explicit. Vi kan nog kallt räkna med att han inte menar något så trivialt som att erkänna och respektera andras rättigheter. Och vad är denna ”visdom” som han talar om? Vad består den av?

The encouragement of wisdom requires a special kind of education. It requires recognition of one’s own intellectual limits and fallibilities–in a word, humility. This is perhaps the most conspicuously missing part of education of the gifted. Many high-IQ students go from kindergarten through an advanced degree without ever taking a course that forces them to say to themselves, ”I can’t do this”.

Humility requires that the gifted learn what it feels like to hit an intellectual wall, just as their less talented peers do. That can come only from a curriculum and pedagogy designed especially for them. The gifted need to be educated with each other, not to be coddled but because that is the only setting in which their feet can be held to the fire.

Detta håller jag för att vara värre än vad egalitäristerna inom socialdemokraterna vill åstadkomma.

Socialdemokraterna vill låtsas som att intelligens inte har någon betydelse för produktivitet och därmed inkomstskillnaderna i samhället. De försöker skapa denna illusion genom att med skatter och annat otyg straffa de mest produktiva. De försöker skapa ett mer ”rättvist” samhälle genom att omfördela välståndet.

Detta är, så klart, omoraliskt. Men vad är då inte det Charles Murray vill åstadkomma? Här vill Charles Murray att utbildningen ska syfta till att de intelligenta mer eller mindre mobbar varandra, så att de blir ödmjuka nog att inse att de, i egenskap av att vara mer intelligenta, har plikter att uppfylla.

För att moraliskt oskyldiga människor ska gå med på att göra ”plikter” gentemot andra måste man börja med att förstöra människors självaktning. Människor måste sluta tro att de är ”speciella” eller ”märkvärdiga” – oavsett vilken definition vi använder. Att genom mobbning åstadkomma ödmjukhet är ett sätt att förstöra människors självaktning.

Är detta vad de mest intelligenta människorna verkligen behöver? Det räcker inte med att stora delar av samhället i övrigt redan mobbar dem på olika sätt? Tydligen inte, om vi ska tro Charles Murray. Först när de är ödmjuka kommer de att acceptera sitt ”ansvar” och sin lott här i livet.

”What I am calling for is a revival of the classical definition of a liberal education, serving its classic purpose: to prepare an elite to do its duty”. (Min kursivering.) Vad Charles Murray säger är alltså att utbildningen måste syfta till att få världens ”Atlas” att visst ge sina förslavare sitt medgivande. Inte ens socialdemokraterna hoppas på att världens ”Atlas” kommer att ge dem sitt medgivande.

Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Jag vet inte hur mycket jobbet kommer att ta på mina (mentala) krafter. Det är omöjligt att säga i förväg. Men jag vill redan säga att jag kanhända kommer att blogga lite mindre framöver på grund av detta. Förhoppningsvis blir det inte så. Men om det nu blir så, då får ni nog vänja er vid att jag kanske bara uppdaterar bloggen i slutet av veckan eller under helgerna. Vi får se helt enkelt.

Det finns ett direkt samband mellan välstånd och energi. Afrika är en fattig kontinent. Det finns många skäl till detta men ett skäl är just att man saknar energin som krävs för att skapa, bevara och expandera en modern industri. New York Times redogör i dag i en artikel om hur omfattande bristen på energi faktiskt är:

Power blackouts — ‘load shedding,’ in utility jargon — are hardly novel in sub-Saharan Africa, where many electricity grids remain chewing-gum-and-baling-wire affairs. Even so, this year is different. Perhaps 25 of the 44 sub-Saharan nations face crippling electricity shortages, a power crisis that some experts call unprecedented.

…

The implications go beyond candlelight suppers and extra blankets on beds. The lack of reliable power has already begun to hamper the region’s development, clipping more than 2 percent off the annual growth rates of the worst-hit African economies, according to the World Bank. Some nations, like Ghana, have tried to deal with their power crises by leasing huge teams of gas generators, producing emergency power at exorbitant rates until power plants can be built.

…

Excluding South Africa, whose economy and power consumption dwarf other nations’, the region’s remaining 700 million citizens have access to roughly as much electricity as do the 38 million citizens of Poland.

…

On average, the World Bank says, fewer than one in four sub-Saharan Africans are hooked to national electricity grids.

Det är visserligen inte miljörörelsen som har hindrat Afrika från att producera tillräckligt med energi. Det är många andra faktorer som hindrar utvecklingen. New York Times anger följande förklaringar till energikrisen i Afrika: ”The causes are manifold: strong economic growth in some places, economic collapse in others, war, poor planning, population booms, high oil prices and drought have combined to leave both industry and residents short of power when many need it most”. Förklaringen till nästan alla dessa fenomen är, förresten, etatism. Något som New York Times av en ren händelse inte nämner.

Jag har länge haft planer på att köpa in ett gäng dyra kurser från AynRandBookstore.com. Problemet är att jag inte har pengar så att det räcker. En av dessa kurser är Leonard Peikoffs Objectivism through Induction. Jag vet inte om denna kurs är bra eller dålig, men utifrån vad jag kan läsa låter det mycket intressant och tilltalande. Men nyligen upptäckte jag att denna kurs inte längre säljs på AynRandBookstore.com. Jag blev förundrad över varför så var fallet.

Så jag mailade folket vid butiken och deras svar löd så här:

Thank you for your interest in Dr. Peikoff’s course ”Objectivism Through Induction.” By agreement with the author, this course has been discontinued, and so we are no longer able to sell it.

Detta gjorde mig, så klart, nyfiken så jag mailade även Peikoff om en förklaring. Men han har inte svarat mig ännu. Jag har även frågat Diana Hsieh om hon hörde något tillkännagivande av Peikoff vid OCON. Det hade hon inte, men hon lovade att återkomma med en kommentar om saken så fort hon vet mer.

Så nu slänger jag ut det här: Är det någon av mina läsare som har en susning om varför OTI har ”försvunnit”?En sak till. Är det någon av mina läsare som har lyssnat på denna kurs och som kan kommentera dess innehåll? Om så, bör jag då vara glad eller ledsen över att jag inte längre kan köpa kursen? Om ni har kursen i CD-format, tror ni att jag någon dag kan få låna den?

Gary Kamiya recenserar i Salon boken ”The World Without Us” av Alan Weisman. Bokens tema är: ”What would the earth look like if humans suddenly disappeared? An audacious new book imagines a people-free planet, and restores our sense of awe”. Kamiya skriver:

Weisman embarks on an audacious intellectual adventure: He tries to imagine what the world would be like if humans suddenly disappeared. ”How would the rest of nature respond if it were suddenly relieved of the relentless pressures we heap on it and our fellow organisms?”

Bokens författare och dess beundrare är representativ för den människohatande själ som driver environmentalismen. Kamiya som uppenbarligen gillar boken skriver: ”Written as if by a compassionate and curious observer on another planet, his book restores a sense of wonder not just to one little piece of the cosmos, but to the human race whose amazing deeds have transformed it, and whose equally monumental folly now threatens it”. (Min kursivering.) Och: ”‘The World Without Us’ taps into one of our deepest, if only furtively acknowledged, pleasures: imagining destruction. Just as Tom Sawyer sneaked deliciously into his own funeral, we gobble up Weisman’s anecdotes about the decay and dissolution of everything human”.

Tala för dig själv Kamiya.

Att mänskligheten försvinner är enligt Kamiya och Weisman inte något deprimerande. Nej, det är ett ”happy ending” som är ”oddly inspiring”. Och tillägger Kamiya: ”Weisman concludes that many of those happy endings are possible even if humanity doesn’t disappear — as long we curb our appetites and our population”. (Min kursivering.)

De som säger att environmentalismen såsom ideologisk rörelse drivs av en vilja att förbättra människans miljö bör lägga märke till denna kommentar: ”And even if we end up causing our own extinction, it is profoundly reassuring to think that the Earth will not only survive, but flourish”.

I boken beskriver Weisman med stor pervers förtjusning hur människans tillvaro skulle långsamt ruttna bort om bara människan kunde försvinna från jordens yta:

What would happen to our homes? Weisman walks us meticulously through the steps that lead inevitably to the complete destruction of almost every single part of our houses. The first and last enemy is water. Water sneaks in at the weak points of roofs, near the chimney, for example. It enters around the edges of nails. Mold begins to grow on wet wood; under the mold, ”threadlike filaments called hyphae are secreting enzymes that break cellulose and lignin down into fungi food.” The roof falls in. More water enters through the windows, some shattered when birds flew into them. The floor corrodes. Squirrels and lizards eat the drywall. Vinyl siding begins to crack as its plasticizers weaken. Even aluminum begins to break down, as salt eats it away. Steel gas pipes begin to rust away. PVC pipe yellows and thins. In 500 years, just about everything is gone, eaten away by the elements, the remaining scraps covered up by vegetation.

Efter en nästan lika detaljerad redogörelse av hur New York skulle ruttna bort inleder Kamiya med denna avslöjande mening: ”Having whetted our appetite with this vision of a dissolved New York…”

Vidare:

The last glacier left New York only 11,000 years ago — which would make us due for another Ice Age now, were it not for the fact that we’ve stuffed ‘our atmospheric quilt with extra insulation’: CO2. As a result of human activity, ‘there’s more CO2 floating around today than at any time in the past 650,000 years.’ This means that glaciers won’t encroach for at least another 15,000 years. (Min kursivering.)

Varför får jag känslan av att Weisman är irriterad över att vi slipper istiden?

Weisman säger att om bara människan försvann från Afrika skulle djurlivet frodas som aldrig förr. Med falsk indignation noterar Weisman ”that ‘Only one thing, too terrible to contemplate, might slow all this proliferating before all the animals go extinct’: AIDS. Noting that the HIV virus probably spread to humans through bush meat, he asks rhetorically, ‘Could AIDS be the animals’ final revenge?'” Notera att det inte slog Weisman att om det nu är så oerhört viktigt att bevara djurlivet i Afrika, kan vi väl bara föda upp fler djur – istället för att hoppas på AIDS som den enda lösningen?

Som alltid när den nihilistiska environmentalismen talar om ”lösningar” handlar det om falska alternativ:

In his conclusion, Weisman changes his tone — and reveals just how seriously he takes the problems he has been exploring. He calls for mankind to cut its birthrate dramatically by limiting every female to one child. By 2100, we would have reduced the human population to 1.6 billion, back where it was in the 19th century. The only alternative, he strongly implies, may be figuring out how to travel to other planets, either physically or by replicating ourselves remotely, cloning our bodies holographically and e-mailing our minds across the cosmos.

Valet står alltså mellan att vi kraftigt minskar antalet människor eller också löjlig science fiction fantasier. Science fiction som ändå inte har en tillstymmelse till chans att bli verklighet, om världens Weismans får en chans att påverka framtiden.

I den mån folk inte lyckas genomskåda motiven som gömmer sig bakom världens Weismans, kommer de alltid att välja det mest ”realistiska” alternativet som ”lösning”. Och därmed går de rakt in i environmentalisternas fälla.

Accepterar du argumentet att jorden skulle ”må bättre” av att det fanns några människor, att en jord utan människor därför vore ”bättre”, och att som en ”lösning” på våra ”miljöproblem” accepterar du förslaget att minska antalet människor, då hamnar du i en situation som implicit gör till dig förespråkare av en utrotning av mänskligheten.

För går man med på allt detta då är det inte längre en principfråga som diskuteras när någon föreslår den fullständiga utrotningen av mänskligheten. Nej, det är då endast en diskussion om detaljer som berör exakt hur många människor som ska få leva – om några ska få leva överhuvudtaget – och exakt hur man ska göra sig av med de ”överflödiga”. Så om och när en framtida Weisman säger att 1,6 miljarder är för många och att vi måste gå ned till 500 miljoner, och sedan efter det ned till 100 miljoner, och sedan efter det ned till 10 miljoner, varför då inte bara löpa hela linan ut? Vad kan du rimligen säga i protest – om du har accepterat environmentalismens premisser?

Nej, om du verkligen värdesätter livet, människan och vår tillvaro på jorden, då måste du ta ett principiellt ställningstagande mot environmentalismen. Men för att ta ett sådant ställningstagande måste man inse att man är värdig att leva – och att man är värdig att njuta av livet på jorden – att man är värdig att åtnjuta en hög levnadsstandard. I vår kultur är det inte uppenbart varför det skulle vara moraliskt sett helt riktigt att se sitt eget livs värdighet.

Environmentalismen är inte en produkt av ”fakta” från någon UR-dokumentär eller ”vetenskap” från FN. Nej, det som gör så många så villiga att utan problem överväga ett självmord för ”naturens skull” – och att hänsynslösts dra med resten av mänskligheten i ett sådant självmord – är just den nedvärdering av av människans liv som modern filosofi har förorsakat genom århundrandena.

Upplysningsarbete som syftar till att informera allmänheten om att världen inte håller på att gå under på grund av människans aktiviteter – och att människans faktiska miljö i själva verket aldrig har varit bättre än vad den är idag – är bra. Det underminerar nämligen endast trovärdigheten hos environmentalisterna.

Fakta och vetenskap avslöjar att denna fråga inte handlar om fakta eller vetenskap eller jordens framtid eller vår miljö. Fakta och vetenskap avslöjar att denna fråga är i grunden filosofisk och att den enda långsiktiga lösningen därför är att sprida en mer rationell filosofi i vår kultur. Tips på vad du kan göra? Läs essän ”What Can One Do?” av Ayn Rand. Den finns återpublicerad i Philosophy: Who Needs It.