Författare: Carl Svanberg

Äntligen!

Carl Svanberg3 kommentarer

Förra veckan gifte min syster sig i hemlighet. Det var en rolig överraskning. Dagen efter åkte hon tillsammans med sin nya man till New York. Idag fick jag se fina bilder därifrån. Ett par av bilderna visar hur de bygger nya skyskrapor vid ”Ground Zero”. Det är en mycket vacker och upplysande syn. Bättre sent än aldrig.

Vad som dock gör bilderna av dessa nya skyskrapor ännu mer upplyftande är att Osama bin Laden ÄNTLIGEN är död. Tack och lov dog han inte av några naturliga orsaker eller av en olyckshändelse. Han dödades av ett skott i huvudet av USA:s ”finest and bravest”! ÄNTLIGEN fick Osama bin Laden vad han förtjänade! Detta är utan tvekan den bästa nyheten jag har fått på mycket länge. Världen är absolut rättvisare och bättre efter Osama bin Ladens död.

Låt mig bara i förbifarten säga att allt pladder om att avrättningen av Osama bin Laden är olaglig är inget annat än rent nonsens. Om dödandet av Osama bin Laden strider mot den förbannade ”folkrätten”, då är det bara ytterligare bevis för att ”folkrätten” är moraliskt korrupt. I tid och otid skyddas alltid mördare, terrorister och diktatorer av ”folkrätten”. Detta är inget man bör ta någon som helst hänsyn till. Osama bin Laden gav upp rätten till sitt liv för länge sedan. Så att säga att han hade rätt till en rättegång är, i detta sammanhang, bara befängt.

Låt mig också säga att allt pladder om att avrättningen är omoralisk förtjänar inga kommentarer; de som säger detta vet inte innebörden av rättvisa och har därför diskvalificerat sig själva som deltagare i en rationell och civiliserad diskussion.

Vad har detta för betydelse för kriget mot radikal islam? Jag tycker att Boston Globe uttrycker det bäst:

[I]t carries the potential to rekindle the faith and unity that Americans felt in the first months after the 9/11 attacks. This time, however, the unity isn’t one of shock or fear, but of joy and newfound confidence. A nation that despaired of any clear victories, of any unclouded outcomes, from its years of war, can now celebrate a singular triumph. A nation that debated, and will continue to debate, the effectiveness of military force and the reliability of overseas intelligence, can now join in praise of an intelligence success and a military triumph.

På lång sikt har detta förmodligen ingen större betydelse. Men det har, åtminstone på kort sikt, en stor symbolisk betydelse. Inte minst för oss i västvärlden; för oss som värderar västvärlden, våra liv, våra rättigheter, vår frihet, vi som vet att vi har den moraliska rätten på vår sida, vi som vet att vi måste föra ett riktigt krig mot fienden. Nyheten om att Osama bin Laden har fått smaka på sin egen medicin är för många, som jag, tillräckligt för att hålla vid liv den moraliska glöden; känslan av att man lever i en värld där det finns lite rättvisa trots allt och att de goda till slut vinner över de onda och att kampen är värt det!

Hur bevisa rättigheter?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Somliga säger att eftersom man inte kan se ”rättigheter” så finns de inte. De avfärdas därför som ”nonsens på styltor”. Det som spökar här är empirism a la David Hume. Det enda vi är medvetna om, enligt dessa empirister, är konkreter eller *bilder* av konkreter och inget annat. Så är det inte särskilt konstigt att allt som inte är en varseblivbar konkret (eller en *bild* av en konkret) avfärdas som overkligt, meningslöst, falskt. I princip förnekar de existensen av abstraktioner. Av samma skäl förnekar de också i princip att vår begreppsliga kunskap har en hierarki. Det vill säga att vår kunskap börjar först med begrepp som refererar till det direkt varseblivbara, så kallade första nivåns begrepp. Sedan går vi vidare därifrån och abstraherar från abstraktioner. På motsvarande sätt börjar vi med generaliseringar som utgörs av första nivåns begrepp, så kallade första nivåns generaliseringar, som refererar till det direkt varseblivbara. Sedan går vi vidare och generaliserar vidare. Resultatet är begrepp och generaliseringar som inte *direkt* går att härledas från den varseblivbara nivån.

På den varseblivbara nivån ser vi att det finns människor, katter, hundar och fåglar. Det finns många likheter och skillnader på den varseblivbara nivån. På basis av dessa varseblivbara likheter och skillnader bilda första nivåns begrepp såsom ”människa”, ”katt”, ”hund” och ”fågel”. Vi kan bara genom att titta på människan och jämföra henne med de andra djuren välja att definiera henne som ”en varelse som går på två ben och pratar”. (Denna definition är giltig eftersom den identifierar vad som är, givet vår begränsade kunskap vid denna nivå, unikt för människan. Definitioner är kontextuella. Se för detaljer Introduction to Objectivist Epistemology.)

En definition som reflekterar allt vi vet om människan och alla andra djur skulle istället identifiera människan som ”det rationella djuret”. Vi kan inte upptäcka att människan är det rationella djuret bara genom att titta på henne och sedan jämföra henne med alla andra djur. För att göra denna identifikation måste vi först göra många andra observationer. Vi måste se att människan kan göra saker som de andra djuren inte kan göra. Att människan kan producera saker, att vi gör detta med hjälp av teknologi och vetenskap, dvs begreppslig kunskap. Att allt detta och mycket annat som människan, och till vår kännedom endast människan, kan göra beror på hennes unika förmåga att tänka begreppsligt. Själsförmögenheten som ger henne denna möjlighet är förnuftet.

Det är först när vi har gjort alla dessa observationer och begreppsliggjorda kopplingar, som vi kan jämföra människan med andra djur som till exempel katter, hundar och fåglar som vi kan säga att människan skiljer sig väsentligen från de andra djuren: att hon är det rationella djuret. Detta är således ett exempel på kunskap som förutsätter en massa annan kunskap för att vi skulle kunna dra denna slutsats. Kunskap som hänger på tidigare kunskap. Detta är ett exempel på att vår begreppsliga kunskap är hierarkisk.

Här är några fler exempel: Du kan inte bara genom att titta på ett bord komma fram till att atomer finns. Du kan inte veta att en person är oskyldig eller skyldig endast genom att titta på dem. Du kan inte bara genom att titta på en bulle se att den innehåller kolhydrater. Än mindre veta att kolhydrater kan vara dåliga för dig. Du kan inte bara genom att titta på en människa veta att hon har rättigheter; men det följer inte att ordet rättighet är meningslöst eller saknar grund i verkligheten mer än insikten att människan är en förnuftig varelse.

Alla fakta – att människan är det rationella djuret, att atomer finns, att bullar innehåller kolhydrater, att somliga är oskyldiga, att människan har rättigheter – finns samtidigt. Som fakta uppstår de inte i samband med att vi upptäcker dem. Men vi kan inte upptäcka allt på en gång. Varför? Det beror på hur det mänskliga medvetandet är beskaffat. Vi kan i varje ögonblick bara ta in eller också behålla ett begränsat antal enheter i vårt medvetande. (Jag förnekar naturligtvis inte att saker kan förändras över tiden och att människan inte kan skapa nya saker. Poängen är att dessa nya fakta inte uppstår eftersom vi upptäcker dem.)

Vi börjar med den varseblivbara nivån där vi först blir varse om entiteter. Det vill säga saker. Det är därför vi inte kan ta in allt på en gång. Våra första begrepp är således entitetsbegrepp som ”bil”, ”flygplan”, ”båt”, ”hund”, ”katt”, ”fågel” och ”människa”. Innan vi kan se vad som är gemensamt med bilar, flygplan och båtar, och hur de skiljer sig från många andra maskiner som till exempel datorer, hårfönar eller symaskiner, måste vi FÖRST veta att de finns. Innan vi kan se att människan är det rationella djuret, måste vi FÖRST veta att det finns andra djur OCH att människan kan göra en massa saker med hjälp av en själsförmögenhet som dessa andra djur saknar.

Principen är densamma om all annan kunskap: likheter och skillnader finns hela tiden vid varje nivå, men innan vi kan gå vidare och göra oss, begreppsligt, medvetna om dem måste vi börja med vissa saker som alltså kommer före. Det är dessutom bara när vi vet något som vi har anledning att gå vidare, göra nya observationer i en viss riktning, som leder oss vidare. (Om vi kunde se och ta in allt på en gång, på samma sätt som vi kan ta in ett helt landskap genom att bara titta, utan något behov av att steg för steg integrera våra observationer, då skulle vi inte haft något behov av logik. Det vill säga en metod för att på ett riktigt sätt koppla samman våra abstraktioner med varandra och med verkligheten.)

Det finns bara en sak som är självklart och det är det varseblivningsmässiga. (Alla filosofiska axiomer är varseblivningsmässiga självklarheter.) Hur vet vi att gräset är grönt? Vi öppnar ögonen och tittar. Hur vet vi att gräset är vått? Vi känner med våra fingrar. Hur vet vi att ett träd faller i skogen? Vi hör det med våra öron. Det är här, på den varseblivbara nivån, vi börjar. Den sanna teorin om sanning är korrespondensteorin. En idé är sann om den överensstämmer med verkligheten. Med detta menar vi, ytterst, den varseblivbara verkligheten. Att ”bevisa” någonting innebär därför att härleda en proposition från en annan föregående, hela vägen tillbaka till första nivåns generaliseringar som härleds direkt från den varseblivbara nivån. Denna bevisningsprocess kallas för ”reduktion”.

Vad som gör denna process möjlig och nödvändig är att all kunskap härleddes från början induktivt. Vi kan veta att alla människor är dödliga genom att härleda det från generaliseringen att alla levande varelser är dödliga; men hur vet vi att alla levande varelser är dödliga? Inte genom någon ytterligare deduktion. Nej, vi vet det genom induktion. (Att härleda, deduktivt, människans dödlighet från alla andra levande varelsers dödlighet är absolut inte det enda sättet att etablera det. Vi kan även härleda det induktivt genom att till exempel observera att människan, precis som allt, annat kan ”gå sönder”. Till exempel genom olyckor, eller plötsliga yttre angrepp, eller genom förslitning. Och när vissa delar, till exempel hjärtat, slutar fungera, då dör vi.)

Nu kan vi se vad det innebär och krävs för att bevisa att människan har rättigheter. Naturligtvis kan vi inte bevisa att det finns rättigheter genom att bara öppna ögonen. Nej, vad som krävs är reduktion. Det vill säga att vi identifierar vad vi måste ha inducerat, steg för steg, hela vägen tillbaka den varseblivbara nivån. (De som verkligen menar att rättigheter inte finns eller att man inte kan härleda dem från verklighetens fakta, eftersom de inte kan se dem genom att bara öppna ögonen, bör i konsekvensens namn också förneka existensen av atomer, kolhydrater, oskyldiga människor och allt annat vi inte direkt kan observera. Sedan bör de leva som de lär, det vill säga leva som om atomer, kolhydrater och oskyldiga människor inte finns.)

Låt oss nu bevisa att människan har rättigheter genom att reducera principen om människans rättigheter, genom att identifiera vilka fakta som ger upphov till principen tillbaka till den varseblivbara nivån. Denna reduktion att vara schematisk. Jag kommer att visa vad vi i stora drag måste veta som ett absolut minimum. Jag kommer att visa vilka steg vi måste ta och i vilken ordning. Observationerna, som måste göras vid varje nivå i hierarkin, lämnar jag till läsaren.

Det första vi måste göra är att etablera vad en rättighet är. En ”rättighet” är ”en moralprincip som säger vad en människa bör vara fri att göra i ett samhälle”. (En bredare definition av begreppet ”rättighet” skulle kunna vara: ”en moralprincip som säger vad en människa bör vara fri att göra eller ha i ett samhälle”. Denna definition fångar in det faktum att alla moralteorier har någon syn på rättigheter. Till exempel att altruismen implicerar att du har rätt att få dina behov tillgodosedda av andra. Mystikernas moralfilosofi och världsbild tenderar att leda till synsättet att folk har vissa rättigheter som följer av Guds vilja. I synnerhet har kungen en av Gud given rätt att styra över oss. Skeptikernas moralfilosofi och världsbild tenderar att leda till synsättet att folk har vissa rättigheter eftersom gruppen känner det. I synnerhet har staten en av folket given rätt att styra över oss. Jag nämner bara detta för att visa att begreppet ”rättighet” inte började med objektivismen.)

Nästa fråga är: Vilka fakta ger upphov till vårt behov av rättigheter som sådana? Det faktum att vi lever i ett samhälle. Och om detta samhälle ska vara gott, då behöver vi organisera det i enlighet med en moralprincip som talar om för oss hur vi bör förhålla oss till varandra. Det finns ingen anledning att formulera en princip som definierar och sanktionerar vår frihet i relation till andra människor, om vi uteslutande lever som ensamvargar i ett ”naturtillstånd” eller också på öde öar.

En rättighet är som alla andra moralprinciper en identifikation av fakta. Närmare bestämt är det en begreppslig identifikation av ett kasualt samband i ett normativt sammanhang. Det är en identifikation av hur människor bör förhålla sig till varandra, i ett samhälle, om de ska kunna leva som moralen föreskriver.

Rättigheter är *sociala* överlevnadsvillkor. En rättighet är en frihet som människan behöver för att kunna leva ett bra liv i ett samhälle. Precis som vatten bara kan koka under vissa fysiska villkor, kan människan bara leva under vissa sociala villkor. Rättigheter erkänner och identifierar dessa sociala villkor. De är precis lika objektiva och nödvändiga för mänsklig överlevnad i ett socialt sammanhang som ett visst lufttryck är nödvändigt för att vatten ska koka vid 100 grader.

Objektivismens etik säger att människans liv är standarden för moraliska värden och att individens liv och lycka därför är, för henne, det yttersta värdet och målet för hennes handlingar. Så ett gott samhälle är ett samhälle som gör det möjligt för individen att göra det bästa av sitt liv, genom att lämna henne fri att handla i enlighet med sitt rationella, för att vinna och bevara de värden som gör hennes liv och lycka möjlig.

Objektivismen säger att den grundläggande rättigheten är rätten till liv, vilket betyder: friheten att ta de handlingar som krävs för att överleva; alla andra rättigheter, inklusive rätten till egendom, kommer av rätten till liv. Objektivismen säger alltså att människan behöver frihet för att kunna leva ett bra liv i ett samhälle. Så ska vi organisera ett bra samhälle, ett samhälle som gör mänsklig överlevnad möjlig, då bör det organiseras runt en moralprincip som säger att människan bör vara fri att göra i ett samhälle. Denna moralprincip är en rättighet.

Vilka fakta ger upphov till slutsatsen att vi behöver frihet? Det faktum att allt vi behöver måste vi producera, att vi måste använda förnuftet för att producera och att förnuftet inte fungerar under tvång. Det enda sättet andra människor kan stoppa dig från att ta de handlingar som ditt liv kräver är genom att tvinga dig genom att utöva fysiskt våld mot dig eller hota med att använda dig av fysiskt våld. (Varje proposition här – att allt människan behöver måste produceras, att vi måste använda förnuftet för att producera, att förnuftet inte fungerar under tvång – måste bevisas genom en motsvarande reduktionsprocess.)

Så en rättighet är, enligt objektivismen, en moralprincip som säger att människan bör vara fri eftersom hennes överlevnad hänger på det. Detta leder oss till en annan fråga: Varför behöver människan moralprinciper överhuvudtaget? Varför behöver vi moralfilosofi? Därför att hon är en levande varelse med en särskild natur. Vi människor har till skillnad från andra djur har hon inget medfött beteende som bestämmer hur hon ska handla för att överleva. Människan har fri vilja. Så hon vet inte automatiskt vad hon ska göra och hon kan välja fel. Hon måste välja alla sina värden och ta reda på hur hon bör gå till väga för att vinna eller bevara dem. Hon måste alltså identifiera vad hon bör sträva efter och hur. En moralfilosofi är en abstrakt uppsättning av värden och dygder (det vill säga principer som säger hur vi vinner och bevarar våra värden). Därför behöver människan moralfilosofi.

Men vad är egentligen värden? Och varför behöver vi värden? Värden är det vi handlar för att vinna eller bevara. Exempel är sådant som mat, vatten, kläder, boende, pengar, etc. För vem är dessa saker av värde? Vem är det som strävar efter värden? Det är levande varelser. Hur vet vi det? Nu kommer vi till den varseblivbara nivån: Vi ser det. Vi ser levande varelser som människor, katter, hundar och fåglar. De är alla direkt observerbara. (Och skillnaden mellan levande varelser och icke-levande saker är direkt observerbart. En del saker handlar målinriktat av egen kraft, medan icke-levande saker varken handlar målinriktat eller av egen kraft.) Varför strävar levande varelser efter värden, men inte icke-levande saker? Varför spelar det roll för levande varelser huruvida de får mat eller inte, huruvida de lyckas fånga ett byte eller inte, huruvida de lyckas springa ifrån ett rovdjur eller inte? Därför att deras överlevnad hänger på detta. Deras liv är vad som ytterst står på spel. Livet är således det yttersta värdet för alla levande varelser. En moralfilosofi baserad på verkligheten leder därför till slutsatsen att livet är det yttersta värdet. Det yttersta värdet utgör den moraliska standarden. Människans liv därför är standarden för alla moraliska värden. Det goda är det som främjar människans liv; det onda är det som hämmar människans liv. (Varje proposition här måste, återigen, bevisas genom reduktion. Den som vill ta del av en längre utläggning här, inklusive en del induktiva bevis, bör läsa Ayn Rands essä ”The Objectivist Ethics” i The Virtue of Selfishness.)

Det är med denna standard som vi kan identifiera att frihet är bra för människan varför människan behöver en moralprincip som säger att människan bör vara fri i ett samhälle. Med andra ord: rättigheter. Nu är vi dock färdiga med reduktionen. Vi slutade med varseblivbara konkreter: observationer av levande varelser gör begreppet värde möjligt; observationer av människans gör begrepp som moral och rättigheter möjliga. Nu har vi bevisat att människan har rättigheter.

Skulle vi ”gå upp”, induktivt, då skulle vi börja med observationer som leder oss till att vi är levande varelser, att vi behöver värden, att livet är det yttersta värdet, att människan inte automatiskt vet vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel, varför vi behöver moral. Människan måste tänka och producera för att överleva. Förnuftet behöver frihet. Ska människan kunna leva i ett samhälle, måste vi organisera samhället enligt en moralprincip som säger hur vi ska förhålla oss till varandra. Rättigheter är en moralprincip som definierar och sanktionerar vår frihet i ett samhälle. Därför behöver vi rättigheter; därför har människan rättigheter.

Fyra nyanser av strunt

Carl SvanbergLämna en kommentar

Filosoferna Nicolas Espinoza och Martin Peterson menar att vi bör ”nyansera” synen på abort (DN Debatt den 14 april 2011):

Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda.

Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer.

Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Argumentet här är alltså att om dagens generationer har rätt att få sina ”legitima önskemål tillgodosedda” då har även framtida generationer det. Alla argument som ger dagens generationer denna rätt, ger även framtida generationer. Alternativet är att vara inkonsekvent.

Så om framtida generationer vill leva, då har vi ett ansvar att göra det möjligt för dem att leva, vilket bland annat innebär att kvinnan kan glömma sin absoluta rätt till abort. Ibland måste hon offra sig för den framtida generationens skull, precis av samma anledning som hon ibland måste offra sig för den samtida generationens skull. (Inte undra på att de anser att ”målkonflikter” är moralens essens, varför det inte finns några ”binära svar”, att allt är en fråga om ”mer eller mindre rätt eller fel”.)

Vad är då den underliggande premissen här? Att att om man har önskemål då har man rätt att kräva av andra att de tillgodoser dem. Och om andra inte gör vad de kan för att tillgodose deras intressen, då har deras rätt att få sina intressen tillgodosedda kränkts. Individen har alltså ingen rätt att leva för sin egen skull. Individen är alltså moraliskt sett inget självändamål. Individen ska leva för andras skull, eftersom andra har intressen.

Detta konsekvensargument är således vilseledande och motsägelsefullt. Antingen har alla rätt att leva för sin egen skull, dvs värna om sina egna intressen för sin egen skull, eller också inte – i vilket fall det är sekundärt vem som offrar sig för vem, när eller hur mycket. Det är en principfråga. Det är därför, till skillnad från vad dessa filosofer säger, en ingen ”binär” fråga.

Deras argument är inte bara fel moral- och samhällsfilosofiskt sett. Det är även fel verklighets- och kunskapsfilosofiskt sett.

Metafysiskt sett är det potentiella inte det faktiska. A är A: Att A kan bli B förändrar inte att A inte är B just nu. Deras resonemang mynnar därför metafysiskt sett ut i en attack på identitetslagen och därmed verkligheten som sådan. (Mer konkret betyder detta att människor som kanske kommer att födas, finns faktiskt inte just nu och har, följaktligen, inte några intressen.)

Epistemologiskt utgör deras attack på identitetslagen också en attack på logiskt tänkande som sådant. Logik som metod vilar på insikten att verkligheten är fri från motsägelser varför vårt tänkande också måste vara fritt från motsägelser om det ska vara förenligt med verkligheten.

När man inser att detta är vad resonemanget mynnar ut i, då finns det egentligen ingen anledning att ta meningsmotståndaren på allvar. Redan nu har grunden för deras argument fullständigt kollapsat. Hela artikeln är inget annat än intellektuellt snömos. Det finns egentligen ingenting att bemöta. Det finns nästan inget man kan göra med det som sägs, för nästan inget har sagts.

Allt vi får är odefinierade antaganden som egentligen aldrig backas upp av någonting: det finns intressen och några av dem är legitima ibland och därför bara bör vi ta hänsyn till dem. Vilka intressen? Vad menas med intressen? Vad gör dem legitima? Ingen motivering, ingen förklaring, ingenting.

Vilken status har en idé där man inte tar hänsyn till kunskapens hierarkiska natur? När man inte tar hänsyn till vilka fakta, om några, som ger upphov till en idé? Resultatet är nödvändigtvis en godtycklig idé. Det finns, taget för sig själv, inget man kan göra med sådana här grundlösa idéer rent kognitivt. Det enda man bör göra är att avfärda det utan vidare – som om ingenting har sagts. Eftersom strikt talat har ingenting sagts.

Det är, om någon undrar, så här akademiska filosofer brukar göra. De bara börjar ”någonstans” med några antaganden som väljs på måfå eftersom de verkar ”plausibla”. Givetvis sker detta utan någon som helst hänsyn till kunskapens hierarkiska natur. De flesta är inte ens medvetna om att kunskapen har en hierarki. Detta är egentligen det enda intressanta med artikeln: att den ger utomstående en inblick i det psyko-epistemologiska kaos som härjar i filosofifakulteterna.

Nyttiga idioter

Carl Svanberg1 kommentar

Två religionsvetare, Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei, säger på SvD Brännpunkt, den 17 april 2011, att det går alldeles utmärkt att kritisera religion och dess utövare. Men av någon anledning gäller det inte islam eller muslimer. Först säger de detta:

Såväl Humanisterna, som har en allmänt religionskritisk hållning, som Sverigedemokraterna, som är speciellt kritiska till islam, tenderar att framställa religion som ett handlande subjekt med egen vilja och handlingskraft. Gång på gång menar man att ”islam påbjuder” oftast förskräckliga handlingar. Muslimers brottsliga gärningar förklaras med att de är just muslimer.

Som religionsvetare menar vi att det inte finns någon observerbar religion skild från de människor som utövar den. Det är människor som skapar religion genom sina handlingar och inte religion som bestämmer hur individer handlar. Det förklarar varför två individer som säger sig tillhöra samma religion kan tolka denna på diametralt olika sätt.

Det är alldeles riktigt att abstraktioner inte är några ”handlande subjekt med egen vilja eller handlingskraft”, men vem – förutom en platonist från helvetet – skulle påstå något annat?

Nåja, låt oss fortsätta:

Som religionsvetare betraktar vi ”religion” som en paraplyterm för mänskliga och sociala föreställningar och handlingar som kan ta sig många olika uttryck. Det finns därmed inget observerbart islam som är förtryckande; det är individer som tar sig makten att dominera i namn av islam. Men vi kan också se hur andra kämpar mot förtryck – också de i islams namn. Att endast låta de förra representera religion skapar inte bara en skev bild, utan bidrar samtidigt till att legitimera just de tolkningar man vill kritisera.

Alltså, om vi inte kan se islam, eftersom det är en abstraktion, då finns inte islam och då kan vi inte kritisera islam. Så bekvämt.

Så vad menas då med islam? Jo, istället är islam ett samlingsnamn för vad muslimer gör. Om så, då finns det lika många versioner av islam som det finns muslimer. Om så, då är islam ett meningslöst ord och vi kan återigen inte kritisera islam.

Om islam är vad muslimerna gör religionen till, på vilka grunder kan man då säga att en del tolkningar är bättre än andra? Följaktligen kan alla muslimer ha rätt och fel, på en och samma gång, beroende på hur de väljer att tolka den. Ingen kan därför anklagas för att ha missförstått eller ens vantolkat någonting; alla tolkningar är lika bra. Följaktligen kan man, återigen, inte kritisera islam.

Man kan inte heller ”stigmatisera” samtliga muslimer för att de delar samma religion, för strikt talat gör de ju inte det, om vi ska tro dessa religionsvetare. Vilket får en att undra vad det är som gör dem alla till muslimer.

Det enda man kan kritisera är en del människor som gör saker i ”islams namn”. Egentligen är det, som vi har sett, meningslöst att säga att man gör någonting i ”islams namn”. Hur kan man göra någonting i islams namn, om det egentligen inte finns något islam att prata om?

Det är bara meningsfullt att påpeka att en del gör någonting i islams namn om det finns en verklig islam att prata om, en islam som alla tolkningar och handlingar måste ställas mot för att rättfärdigas som riktiga eller oriktiga tolkningar eller handlingar, enligt islam.

Om vi tar ställning för att en tolkning är mer rätt än en annan, då antyder vi att den är mer legitim än någon annan. Varför vill vi inte göra det? För då måste vi kanske erkänna att det finns sådana saker som religioner, att islam är en religion och att den, som sådan, faktiskt har ett bestämt innehåll. Men detta ska vi inte tänka på.

Dessa religionsvetare är ärligt talat inget annat än nyttiga idioter precis som västerländska kommunistsympatisörer var nyttiga idioter åt Sovjetunionen. Deras ända syfte är att skydda islam och muslimer från kritik. Och de måste tro att allmänheten är några riktiga idioter, om de förväntar oss att falla för detta desperata försök att blanda bort korten.

Livsransoneringen

Carl SvanbergLämna en kommentar

I Aftonbladet finns det en lång artikel om hur Vattenfallkunder lider för att betala sina höga elräkningar. De fryser, de tvingas stänga av elen, ransonera den. De går vissa nätter utan värme. De gör allt de kan för att försöka spara på sin elkonsumtion.

Aftonbladet vinklar allting mot Vattenfalls ledning som får miljoner i lön och fallskärmar. Poängen är att folk lider eftersom Vattenfalls ledning är girig.

Vad man dock ska komma ihåg är två saker. Elpriset inte beror på girighet. På en fri marknad kan man inte sätta vilka priser man vill och tro att man kan komma undan med det. Man kan inte komma undan med det eftersom det finns faktiskt eller potentiellt sett hur många konkurrenter som helst som gör den idén olönsam. Elpriset beror på utbud och efterfråga och i Sverige har politikerna i decennier fört en politik som att på alla möjliga sätt håller tillbaka energiproduktionen samtidigt som efterfrågan bara har ökat. Det är på grund av politiska, _inte_ teknologiska eller ekonomiska, faktorer mer eller mindre omöjligt att bygga fler kärn-, vatten- eller kolkraftverk. Resultatet är därför oundvikligt: stigande elpriser.

Aftonbladet, tyckare och många politiker som är oförmögna att tänka logiskt eller också att ge intellektuell ärlighet en chans, klandrar ”avregleringen” och ”girigheten”. Men i verkligheten är orsaken till de stigande priserna statens regleringar. Vad man har ”avreglerat” är distributionen av energin. Vad man inte har avreglerat alls är det allra viktigaste i sammanhanget, nämligen produktionen.

Observera att priset på nästan allt annat står stilla eller faller i reala termer. Varför? Svaret är naturligtvis inte att producenterna inom dessa branscher är mindre giriga. Nej, svaret är att producenterna är åtminstone mestadels fria att öka produktionen för att möta efterfrågan, inte bara ge konsumenterna en möjlighet att välja mellan många olika producenter som har fått sina händer och fötter bakbrundna av alla möjliga sorters skatter och regleringar.

Man ska dessutom komma ihåg att man har höjt skatten på energi. Man har infört så kallade elcertifikat, dvs en skatt som ska subventionera utbyggnanden av ineffektiva och dyra energikällor som vind- och solkraft. Sedan har man inom EU infört en handel med utsläppsrättigheter, vilket är en eufemism för att staten ransonerar ut rätten att producera koldioxidutsläpp. Vilket naturligtvis påverkar kostnaden för att producera el, vilket naturligtvis påverkar priset på el uppåt.

Vad som är värt att notera att alla dessa förslag har ytterst sin rot i miljörörelsens agenda att minska vår energikonsumtion. De vill tillintetgöra den industriella revolutionen som gjordes möjlig av en explosion av billig energi. Den materiella fattigdom och det lidande som det orsakar kan man redan idag observera i den icke-industrialiserade och icke-kapitalistiska världen. (Historiskt sett räcker det med att man studerar västvärlden under den förindustriella och förkapitalistiska tiden.) Den materiella fattigdom och det lidande som det kommer att orsaka kan vi nu också bevittna, i slow motion, här i Sverige.

Läs Aftonbladets artikel:

Studenten Sara Holgersson, 25, och fabriksarbetaren Pontus Lodesjö, 30, har haft 15 grader i köket i vinter. Deras två barn går i ulltofflor. Familjen försöker handdiska och tvätta sällan för att minska på strömförbrukningen…

Pensionären Kent Broberg, 71, har en disponibel folkpension på 8 000 kronor. Drygt hälften går till elräkningen varje månad, trots att han eldar i spisarna i de två husen i Smedjebacken utanför Ludvika… I vinter har han haft runt 9 grader i köket. Vissa nätter har han stängt av elen för att ha råd. – Det har varit skitkallt ärligt talat. Men det här är ändå det billigaste sättet jag kan leva på…

Familjen Stålberg har bott i det 80 kvadratmeter stora huset i Odensbacken utanför Örebro i tre år… – Vi får verkligen tänka till innan vi använder ugnen, torktumlaren och elementen. Till nästa vinter ska vi försöka satsa lite mer på vedeldning, säger Lotta Stålberg…

Det är hemskt att läsa, men detta är inte en negativ eller tillfällig ”bieffekt” av den energiransonering som miljörörelsen har propagerat för i decennier. Earth Hour är bara en del av kampanjen; att släcka ett ljus för en timme är en symbolisk handling för att påminna oss om var vi är på väg; mot det ”miljövänliga” Afrika eller Nordkorea. Denna fattigdom och det lidande, som följer, är alltså _målet_ med deras propaganda.

Allt vi behöver för att leva kräver energi. (Kom bara ihåg hur ditt liv begränsas när elen går några timmar.) Att ransonera energin för ”miljöns skull”, vilket är vad miljörörelsen har propagerat för i decennier, är därför att ransonera våra liv. Vad betyder det i praktiken? Att folk måste gå tillbaka till vedeldning och värmeljus, att folk måste fundera på om de överhuvudtaget ska använda sig av ugnen eller torktumlaren, att folk måste frysa inomhus, att folk måste välja mellan att betala elräkningarna eller köpa mat. Det är vad det innebär att offra sig för miljöns skull. Och då ska man komma ihåg att detta är bara början.

Min favoritpersonlighet

Carl Svanberg1 kommentar

Jag låter mig inte imponeras av filosofiska experter. I synnerhet inte akademiska filosofer. De är nästan alltid helt frånkopplade från verkligheten. Istället för att inducera filosofiska principer från verkligheten med syftet att tillämpa dem i verkligheten, ägnar de sig åt meningslösa semantiska utläggningar och rationalistiska härledningar som sedan ligger till grund för flera årtionden av rationalistisk polemik som inte leder någonstans. Eller värre: de börjar ”skriva om” verkligheten efter behag, med en hel uppsjö av falska filosofiska premisser som kan rationalisera deras iver att medvetet förväxla deras fantiserande med tänkande och, sedan, deras fantasier med verkligheten.

Eftersom många av dem är helt omedvetna om vilka premisser som ledde dem till denna farliga ovana bland akademiska filosofer, nöjer de sig med att luta sig tillbaka på sina intuitioner, det vill säga känslor. Och detta är många av dem fräcka nog att kalla för ett rationellt alternativ till det icke-tänkande som pågår i kyrkan som ligger mittemot dem. (I Lund ligger filosofifakulteten mittemot Lunds domkyrka.) För att göra saken värre är många av dem dessutom snobbar som ofta ser ned på folk utanför akademin, även om de själva är helt oförmögna att leva i verkligheten. I den mån de lever, i eller utanför akademin, beror det på att de inte lever som de lär. Den här typen föraktar jag.

Det finns en annan typ som jag också föraktar, om än inte lika mycket. Här är problemet snarare att jag blir uttråkad. Jag syftar här till objektivister som är experter på objektivismen i synnerhet och filosofi i allmänhet. De imponerar sällan på mig. De gör mig oftast uttråkad. Varför? Därför att väldigt ofta är deras intresse inte genuint. Det är inte förstahandsobservationer som har lett dem till att studera objektivismen på djupet. Många av dem gör det bara för att de vill imponera på andra.

Många av dem har till råga på allt en dålig förståelse för filosofin. De har ofta endast en rationalistisk förståelse. Därför är det många som bara vet hur de ska sköta snacket, men de vet inte hur de ska leva som de lär. Jag fördömer inte dem moraliskt, eftersom rationalism är vanligt och det är inte uppenbart för en själv varför man är helt ute och cyklar, eller hur man ska ta sig ur det. Men det förändrar inte att jag finner den här typen ointressant och tråkig.

När man i flera år har haft med dessa två typer av mentaliteter att göra, då känns det som att man har hamnat i slutet av en mörk tunnel, i ett slags själsligt Atlantis, när man träffar en äkta tänkare och värderare. Exakt hur ointressant och tråkig blev inte uppenbar för mig förrän jag ganska nyligen träffade och började umgås med en underbar person (som tills vidare kommer att förbli anonym). Kontrasten är så stor; det känns som att man håller på att bländas av solen.

Vad som imponerar djupt på mig är folk som är autentiska i sin rationalitet. De finner inte alltid de rätta orden, men de vet i varje fall hur man lever (som man lär). Detta imponerar mycket djupt på mig: folk som är naturligt rationella. De är sig själva hela tiden. De bryr sig endast om filosofi i den mån de ser hur det kopplas till sina egna vardagliga problem och bekymmer, i den mån de kan med egna observationer upptäcka värdet av abstraktioner, som studerar idéer av strikt själviska skäl och inte för att imponera på andra eller något liknande. De tar idéer på allvar; de försöker leva som de lär och de avfärdar idéer som de inte kan koppla till verkligheten.

De känner inte alltid till alla tekniska detaljer. De kan bli tillfälligt förvirrade. Men det är alltid övergående. De vet nämligen alltid vad de vet. I slutändan låter inget rubba dem eftersom de aldrig accepterar saker som strider med deras egna förstahandsobservationer. De gör inte detta för att leva upp till någon ”plikt”. De gör det inte för att de har läst det i OPAR. Nej, de gör det helt naturligt eftersom de vet verkligen inget annat sätt.

Denna naturliga intellektuella ärlighet, denna benägenhet att gå efter sitt eget sunda förnuft, sina egna observationer, att inte ens för ett ögonblick acceptera abstrakta idéer som de inte själva förstår eftersom det ”låter bra” eller för att andra säger att det är sant, är i min erfarenhet, tyvärr, oerhört sällsynt. Och detta är min absoluta favoritpersonlighet; detta är en sense of life som jag dras till.

Varje gång jag har en längre diskussion med personen i fråga kan jag inte låta bli att tänka på någonting som Aristoteles säger. Personen i fråga är absolut ingen Aristoteles när det kommer till intellektuella bedrifter. Jag gör bara mina associationer till Aristoteles eftersom attityden är definitivt densamma.

Våra senaste diskussioner fick mig att tänka på två längre stycken ur Metafysiken. Citaten belyser kontrasten mellan psyko-epistemologin och, framför allt, personligheten hos min favoritpersonlighet – den autentiske, rationella egoisten; den sanna tänkaren och värderaren – och den hos många skeptiker och subjektivister till professorer. (Kom ihåg att Ayn Rand sade att roten till hennes briljanta insikter var inte hennes intelligens utan, snarare, hennes intellektuella ärlighet. Jag låter det vara osagt huruvida detta är sant eller inte. Intellektuell ärlighet är, i vilket fall som helst, inget man ska underskatta.)

Med detta sagt, låt mig nu överlämna ordet till Aristoteles som inte skräder med orden när det kommer till skeptiker:

There are some who, as we said, both themselves assert that it is possible for the same thing to be and not to be, and say that people can judge this to be the case. And among others many writers about nature use this language. But we have now posited that it is impossible for anything at the same time to be and not to be, and by this means have shown that this is the most indisputable of all principles.-Some indeed demand that even this shall be demonstrated, but this they do through want of education, for not to know of what things one should demand demonstration, and of what one should not, argues want of education. For it is impossible that there should be demonstration of absolutely everything (there would be an infinite regress, so that there would still be no demonstration); but if there are things of which one should not demand demonstration, these persons could not say what principle they maintain to be more self-evident than the present one.

We can, however, demonstrate negatively even that this view is impossible, if our opponent will only say something; and if he says nothing, it is absurd to seek to give an account of our views to one who cannot give an account of anything, in so far as he cannot do so. For such a man, as such, is from the start no better than a vegetable. (Min kursivering.)

Aristoteles är, trots sin platonism, ingen rationalist. Han förstår att idéer har med verkligheten att göra. Ens benägenhet att koppla idéer till verkligheten, till ens själviska intressen, till ens vardagliga problem är ett kännetecken för en sann aristoteliker; en tänkare med fötterna på jorden. Ayn Rand: ”Intellectual honesty consists in taking ideas seriously. To take ideas seriously means that you intend to live by, to practice, any idea you accept as true”. Aristoteles bidrar här med följande observation:

[I]f all are alike both wrong and right, one who is in this condition will not be able either to speak or to say anything intelligible; for he says at the same time both ‘yes’ and ‘no.’ And if he makes no judgement but ‘thinks’ and ‘does not think’, indifferently, what difference will there be between him and a vegetable?-Thus, then, it is in the highest degree evident that neither any one of those who maintain this view nor any one else is really in this position. For why does a man walk to Megara and not stay at home, when he thinks he ought to be walking there? Why does he not walk early some morning into a well or over a precipice, if one happens to be in his way? Why do we observe him guarding against this, evidently because he does not think that falling in is alike good and not good? Evidently, then, he judges one thing to be better and another worse. And if this is so, he must also judge one thing to be a man and another to be not-a-man, one thing to be sweet and another to be not-sweet. For he does not aim at and judge all things alike, when, thinking it desirable to drink water or to see a man, he proceeds to aim at these things; yet he ought, if the same thing were alike a man and not-a-man. But, as was said, there is no one who does not obviously avoid some things and not others. Therefore, as it seems, all men make unqualified judgements, if not about all things, still about what is better and worse. And if this is not knowledge but opinion, they should be all the more anxious about the truth, as a sick man should be more anxious about his health than one who is healthy; for he who has opinions is, in comparison with the man who knows, not in a healthy state as far as the truth is concerned.

Till detta säger jag: ”Amen!” Och till er som berikar mitt liv genom att konkretisera attityden bakom dessa citat säger jag: ”Tack!”

Ett vansinnigt krig

Carl Svanberg3 kommentarer

USA:s intervention i Libyen är något av det mest irrationella och omoraliska på mycket länge.

Statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. Detta betyder att staten ska bara använda militärt våld om och när det finns objektiva bevis för att amerikanska medborgares rättigheter står på spel. USA har visserligen rätt att bomba Libyen; diktaturstater som Libyen har nämligen ingen rätt att existera. Stater som varken erkänner eller respekterar andras rättigheter har ingen rätt att existera. Men frågan är inte huruvida USA har rätt att bomba Libyen, frågan är huruvida USA:s intressen tjänas av det.

Kadaffi är historiskt sett en fiende till USA. Libyen har gjort sig skyldigt till terrorattacker mot USA. Detta vore ett skäl att bomba landet tillbaka till stenåldern. Men det är inte därför man gör det. För Obama är detta inte fråga om USA:s intressen eller säkerhet. Nej, detta är fråga om ett ”humanitärt” krig. Det är inte USA:s säkerhet som man värnar om. Nej, det är rebellernas säkerhet.

Det finns ingen anledning att tro att USA:s intressen eller säkerhet tjänas av att hjälpa rebellerna. Vilka är rebellerna här? Vad är det de vill (förutom göra sig av med Kadaffi)? En del påstår att de slåss för demokrati. Men det är inget skäl för att ge dem vårt stöd. Demokrati innebär bara att dåliga eller värre personer kan ersätta Kadaffi genom demokratiska val. Om de demokratiska experimenten i Mellanöstern ger oss någon indikation, då betyder krig som gör Mellanöstern säker för demokratin att man i själva verket gör Mellanöstern säker för islamisering. Hur är detta i vårt intresse? Hur kommer det att göra världen säkrare?

Det finns rapporter om att rebellerna tar hjälp från Al-Qaida. Om det är sant, då är rebellerna inte värda något stöd från oss i väst. Om något förtjänar de att bombas tillsammans med Kadaffi. Trots detta finns det rykten om att väst ska börja beväpna rebellerna!

Om det trots allt är så att det ligger i vårt intresse att ge rebellerna vårt stöd, då är den militära insatsen inte desto mindre irrationell eftersom man inte går in för att avsätta eller döda Kadaffi. USA och NATO handlar på ett FN:s mandat som bara sanktionerar upprättandet av ett flygförbud. Men hur stoppar det Kadaffi från att attackera rebellerna på marken? Det finns ingen logik här.

Allt som gjorde Irakkriget till ett omoraliskt krig gör detta ännu mer omoraliskt. Man kunde åtminstone argumentera för att Saddam Husseins Irak – med sin historia av att trotsa USA, stöda terror och oklarheterna kring hans olika massförstörelsevapen – utgjorde ett hot, varför det låg i USA:s intresse att invadera och avsätta Saddam Hussein i ett förebyggande syfte. Men på vilka grunder kan man seriöst hävda att Libyen utgör ett hot idag? Det har inte sponsrat terror sedan slutet av 1980-talet och det lade ned sitt kärnvapenprogram för snart tio år sedan. De senaste tio åren har Libyen inte trotsat USA utan snarare agerat som en kelgris; de har gjort allt för att bli borttagna från USA:s lista över terrorsponsrande stater och bli betraktade som en västvänlig regim. (Jag tycker det är skamligt av väst att behandla Libyen bättre, att låta regimen ostraffat gå från fiende till ”allierad”. Men det är en annan historia.)

När en del försvarade Irakkriget med motiveringen att Saddam Hussein mördade och förtryckte sin egen befolkning, då var det inget som fick sådana som Obama att reagera. Obama var emot Irakkriget men är för Libyenkriget. Hur ska man förklara detta?

Hur ska man förklara ett krig uppbackat av ingenting mer än motsägelser? USA, liksom västvärlden i stort, har ingen utrikespolitik eftersom USA:s ledare har inga riktiga principer. Som djur går man bara på känslor och rutin. Men i krissituationer, som denna, när politikerna tycker att det känns brådskande att ”göra något”, då faller politikerna tillbaka på de mest okontroversiella principer som kulturen har matat dem med. De lutar sig mot en moralfilosofisk bekvämlighetszon och i detta fall vet alla vad det betyder: den altruistiska moralfilosofin. USA känner sig alltså bara moraliskt berättigade att sätta in sin militär – INTE när deras rättigheter och intressen hotas – utan när ANDRAS rättigheter och intressen hotas. I detta fall rebellerna i Libyen.

Men varför gjorde Obama inget för rebellerna i Iran? Libyen är precis som Egypten en väsentligen sekulär stat medan Iran, som är en av USA:s värsta och svurna fiender, är en islamisk teokrati. (Kom ihåg att Irak också var en väsentligen sekulär stat.) USA:s ledare känner alltså att de kan inte motivera en attack på Iran, eftersom det skulle göra kopplingen till islam för klar och tydlig. Men de känner att de kan motivera en attack på Irak eller Libyen, just eftersom kopplingen till islam är otydlig eller icke-existerande.

De islamiska fundamentalisterna som det muslimska brödarskapet och al-Qaida som vill etablera islam, med våld om nödvändigt, i västvärlden. De sekulära diktatorerna i Mellanöstern vill inte sprida någonting alls. Så om vi ser till vad som ligger i vårt intresse är det klart att de sekulära diktatorerna inte alls utgör samma hot mot våra intressen som de islamiska fundamentalisterna. Ändå lämnar vi Iran och Saudiarabien i fred, medan vi låter västvänliga sekulära diktatorer falla (Egypten) eller också attackerar dem (Irak och Libyen). Genom att verka för en demokratisering öppnar man sedan dörren öppen för islamisterna att tåga in genom demokratiska val.

Så om man tar ett steg tillbaka kan man snart urskilja ett mönster. Det är endast politiskt korrekta och självuppoffrande krig som går att sälja in hos allmänheten. Och med tanke på hur opinionssiffrorna ser ut i olika länder verkar det som att de allra flesta tycker att kriget är ganska okontroversiellt. Om man värderar livet, då måste du se att det är ett moraliskt brott att offra sig själv för andra. Jag fördömer det därför som ett moraliskt brott. Det är ett brott att handla självdestruktivt: att göra det för andra i nöd gör inte saken ett dugg bättre; att göra det för sina fiender är bara obscent. Detta är ett moraliskt brott som Sverige absolut INTE bör delta i.

”Tänk om…?”

Carl Svanberg1 kommentar

Falska idéer är dåliga idéer. Men det finns en kategori av idéer som är ännu värre än falska idéer och det är godtyckliga idéer. Falska idéer leder till förstörelse, död och lidande. Godtyckliga idéer är ändå värre eftersom de underminerar alla förutsättningar för sanna och goda idéer. Vad är en godtycklig idé? Det är en idé som det varken finns några varseblivningsmässiga eller begreppsliga bevis för. Det är alltså en grundlös idé. Låt mig konkretisera.

Exempel: ”Vi lever i The Matrix – Hur vet du det? – Hur kan du utesluta att så inte är fallet? – För att det finns inga bevis…? – Kan du bevisa att vi inte lever i The Matrix?”

Ytterligare exempel: ”Världen styrs av ett hemligt sällskap som heter The Illuminati – Har du några bevis för det? – Nej det finns inga eftersom de kontrollerar alla medier, alla bokförlag, alla databaser, Internet. De skriver historieböckerna. – Det där låter som ett hopplöst cirkelresonemang. – Det är precis vad de vill få dig till att tro!”

Ett sista exempel: ”Det finns en dimension bortom den vi ser. – Vad får dig att tro det? – Tja, precis som en bandspelare bara kan fånga upp ljud men inte bild, finns det saker som våra fem sinnen inte kan fånga upp. Så det kan finnas en hel värld där ute, som vi aldrig kan veta någonting om! – Så… det finns inga bevis? Du bara spekulerar? – Tja, det är väl ändå möjligt, inte sant?”

Lägg märke till att i alla tre exempel så presenterar man inte ett enda bevis. Absolut ingenting. Man bara kommer med en massa påståenden som inte backas upp med någonting.

Godtyckliga idéer är dock inte falska. Nej, de är varken sanna eller falska. ”Sant” och ”falskt” är relationella begrepp: de handlar om relationen mellan en idé och verkligheten. Idéer är sanna om de överensstämmer med verkligheten och falska om de motsäger verkligheten. Så hur vet jag någonting överhuvudtaget? Därför att jag har gjort observationer och resonerat abstrakt, i flera steg, därifrån.

Utan detta är mina idéer obegripliga och det är omöjligt för mig att avgöra om de är sanna eller falska. Utan detta kan jag inte heller förstå vad idén implicerar eller hur jag ska tillämpa den. Därför kan vi inte heller göra någonting med dem rent tankemässigt.

Idén ”Kapitalismen är god” är inte självklar; utan en kontext som gör påståendet begripligt eller bevisbart kan jag inte förstå det eller utvärdera det som sant eller falskt, än mindre tillämpa den eller koppla ihop den med allt annat jag vet. Det är, isolerat från all kunskap, bara ”tomt prat”.

Atomteorin är, för att ta ett annat exempel, inte riktigt begriplig utan alla de observationer och experiment som faktiskt ledde vetenskapsmännen till slutsatsen att det finns atomer. Det är endast i denna vidare kontext som man kan bevisa eller motbevisa atomteorin. Av samma anledning var den också helt meningslös och, därför, helt oanvändbar. Man kunde inte göra någonting med den rent tankemässigt: man kunde varken förklara, förutsäga eller integrera någonting med teorin. (Se The Logical Leap för en längre utläggning.)

Det godtyckliga är faktiskt värre än det falska. Det falska bär en relation till verkligheten. Du kan därför göra någonting med falska idéer: du kan relatera dem till allt annat du vet, upptäcka deras absurda implikationer, se att de motsäger erfarenheten, därmed vederlägga dem och sedan, med gott samvete, avfärda dem som falska. Men du kan, som sagt, inte göra någonting rent tankemässigt med det godtyckliga. Skulle du däremot, av vilken anledning som helst, acceptera det godtyckliga i ditt tänkande, då kommer du att begå ett tankemässigt självmord.

Som en kritisk tänkare bör man försöka se en fråga från många möjliga infallsvinklar. Man bör även ta itu med de bästa argumenten som djävulens advokat kan producera. Men om du tror att du, som en kritisk tänkare, måste ta itu med grundlösa fantasier då har du fel. Det behövs bevis för att du ska ha skäl att se något som möjligt. En livlig fantasi utgör däremot INTE bevis för att något är ”möjligt”. Grundlösa fantasier är och förblir GRUNDLÖSA FANTASIER. Även tvivel måste motiveras och grundlösa fantasier utgör inget skäl för tvivel. Det grundlösa motsvarar inget. Att ”ge upp” det godtyckliga är därför att ”ge upp” inget när det kommer till kritiskt tänkande.

Det är en principfråga. Har du väl gått med på ett grundlöst ”kanske” eller ”tänk om…?” då är du helt rökt. Har man väl accepterat ett grundlöst kanske finns det ingen gräns för hur många ytterligare grundlösa ”tänk om…?” du kan komma att acceptera. Eftersom det är en principfråga finns det inget utrymme för kompromisser här. Släpper du väl in det godtyckliga i ditt tänkande då kommer du på en och samma gång öppna dörren för total mysticism och skepticism.

Det är inte särskilt svårt att se hur det godtyckliga möljiggör mysticism. Alla som någonsin har haft några längre seriösa diskussioner med teister har, förr eller senare, hört något i stil med: ”OK, jag medger att jag inte kan bevisa att Gud finns. Men kan du bevisa att han INTE finns?” Den underförstådda implikationen här är att så länge du inte kan bevisa att Gud inte finns har de rätt att fortsätta tro på Gud trots den totala frånvaron av bevis.

Denna replik bör knappast komma som en överraskning. Att tro på saker utan bevis är ju ändå själva essensen av mysticism. Poängen är dock den att om man går med på att det är upp till dig att motbevisa Guds existens trots att inte ett enda bevis för hans existens har presenterats, då säger man faktiskt att förnuftet inte är den enda källan till kunskap. Och om du går med på det då öppnar du dörren för alla som vill köra med tro, intuition, uppenbarelse eller känsla som om de vore likvärdiga med eller rentav bättre än förnuftet (eftersom de sägs upplysa oss om de viktigaste sanningarna).

Vad som däremot inte är lika uppenbart är hur accepterandet av det godtyckliga leder till skepticism. Men om man studerar filosofins historia finner man snabbt exempel på detta.

Ett sådant exempel är Descartes onda demon som hela tiden har lurat oss till att tro att det finns en värld där ute, full av människor, saker, att vi har en kropp, inklusive sinnen med vilka vi ser, etc. Om du ens för ett ögonblick går med på att en sådan ond demon kanske finns, och försöker ta med det i beaktande, då spelar det ingen roll vilka argument du än kommer med. Descartes och hans moderna efterföljare, inspirerade av filmer som The Matrix, kan hela tiden påminna dig om den onda demonens existens och påpeka att du inte kan vara säker på att de bevis du framför inte är en del av hans illusion.

För ett annat exempel på hur det godtyckliga leder till total skepticism kan man studera David Humes filosofi. Hume säger att lagen om orsak och verkan bara är en inbillning som orsakas av vårt psykes benägenhet att associera en händelse med en annan. Hur ”vet” han det? Därför att han säger att allt vi ser är att en händelse följs av en annan, men någon ”nödvändighet” mellan händelserna ser vi minsann inte. Den enda anledningen till att vi tror att en händelse ”måste” följas av en annan är för att vi har sett det om och om igen och därför förväntar vi oss det.

Men som om detta inte vore nog kan han dessutom föreställa sig alla möjliga följder än de som faktiskt observeras och dessa alternativa följder är ”logiskt möjliga” eftersom vi kan föreställa oss dem. Så det räcker inte med att du knuffar en boll och ser att den rullar för att veta att den – allt annat lika – måste, i enlighet med sakens natur, rulla när man knuffar den. Nej, om Hume kan föreställa sig att bollen istället börjar sväva eller förvandlas till gröt eller vad för något som helst då är det minsann ”logiskt möjligt”.

Den underliggande falska premissen som gör att sådana som Hume känner sig berättigade att behandla sina fantasier som om de vore fakta eller logiska argument, som om de vore legitima skäl att ta hänsyn till i sitt tänkande, är samma premiss som ligger bakom den analytisk-syntetiska dikotomin. Nämligen premissen att våra begrepp endast syftar till definitioner, inte till konkreterna där ute, inklusive alla deras egenskaper, kända såväl som okända. Så länge man tror att begrepp endast syftar till deras definition, då kan man att känna sig fri att föreställa sig vad som helst som inte motsäger definitionen som ”logiskt möjligt”. För en vederläggning av den analytisk-syntetiska dikotomin hänvisar jag till Leonard Peikoffs essä ”The Analytic-Synthetic Dichotomy” som finns återpublicerad i ITOE.

Observera att Hume inte ger oss några bevis för att vi ska tro att bollen kommer göra någonting annat än att rulla när vi knuffar den. Allt han ger oss är en fantasi men en fantasi är inte ett bevis. Så om du ens för ett ögonblick går med på att acceptera Humes fantasier som ett skäl för att börja tvivla på lagen om orsak och verkan, eftersom du inte kan se varför det skulle vara ogiltigt att hänvisa till fantasier av detta slag som ett skäl, då kommer du att ha skäl att betvivla inte bara att bollen måste rulla när man knuffar den. Nej, du kommer även att ha skäl att betvivla all kunskap; när du väl har lämnat verkligheten och trätt in i fantasins värld finns det inga gränser för hur mycket grundlöst tvivel du kan ”motivera”.

Till saken hör att alla generaliseringar är ytterst en begreppslig identifikation av kausala samband. Alla naturlagar identifierar kausala samband. Så gör även morallagar. Som exempel identifierar principen om ärlighet ett kausalt samband, nämligen det mellan att ha ett rationellt förhållande till sanningen och att vinna eller bevara alla sina värden. Även deskriptiva generaliseringar (till exempel ”gräs är grönt”) måste ytterst, om de ska vara legitima, identifiera ett kausalt samband kausala. Att gräset är grönt vet vi men för att ha skäl att säga att gräset måste vara grönt, då måste du identifiera orsaken till gräset är grönt. Det räcker inte med att allt gräs du har sett fram tills nu är grönt för att du ska vara berättigad att generalisera.

Men det är inte bara en fråga om generaliseringarnas natur, det är en fråga om kunskapens natur. All kunskap är, som vi har sett, kontextuell. Ingen idé är sann, falsk eller begriplig utanför en kontext. Så om man går med på att släppa in det godtyckliga i ekvationen, då går man med på att utan anledning tvivla på hela kontexten. Allt du vet omkullkastas och avfärdas utan vidare.

Ta OJ Simpson rättegången. Bevisen för att OJ Simpson är skyldig till dubbelmordet på sin exfru och hennes pojkvän är överväldigande. Men allt som krävdes för att fria OJ var att man köpte försvarsadvokaternas grundlösa teori om att han var offer för en konspiration av rasistiska poliser. Det fanns inte ett enda bevis för denna konspirationsteori. Allt hängde på ett ”kanske” följt av ett ”tänk om…?” Det var allt som krävdes för att juryn skulle avfärda det överväldigande bevismaterialet emot OJ. Detta exempel visar också att om man faller för det godtyckliga, då kan du också glömma allt vad rättvisa heter.

Men det är värre än så. Varför är bevisningen mot OJ Simpson så överväldigande och övertygande till att börja med? Bland annat på grund av all DNA-material som kopplade honom till morden. Vad gör DNA övertygande? Det är en hel vetenskap som backar upp det. Så genom att avfärda DNA bevisen avfärdar man också allt vi vet som gör DNA till ett bra bevismaterial. All kunskap är, som sagt, kontextuell.

Ta försiktighetsprincipen. Den används jämt och ständigt för att motivera alla möjliga skatter, regleringar och förbud. Men inte för att det finns bevis för någon faktisk fara, utan för att ingen kan bevisa frånvaron av en fara. Det intressanta är att det spelar ingen roll om bevisen för att en viss aktivitet är ofarlig är helt överväldigande. Allt som krävs för att miljörörelsen ska löpa amok och kräva förbud är just ett ”kanske” följt av ett ”tänk om…?” (På sin höjd hänvisar de till en studie som påvisar en (svag) korrelation. Men det är ju taget för sig själv inget bevis.)

Ett aktuellt exempel på detta är kärnkraftsdebatten. I debatten får man ständigt höra referenser till Chernobyl. Det spelar ingen roll att det finns inga relevanta likheter mellan kärnkraftverket i Chernobyl och det i resten av den civiliserade världen. Det fanns till exempel ingen inneslutning i kärnkraftverket i Chernobyl. Det fanns det däremot i Harrisburg. Därför gick allt där som man kunde förvänta sig. Ingen dog. Det bör även påpekas att alla säkerhetsåtgärder som finns inbyggda i de flesta moderna kärnkraftverk bygger på allt vi vet om fysiken och kemins lagar. Så genom att slänga in det ena godtyckliga skräckscenariot efter det andra här, som om de vore legitima skäl att tvivla på kärnkraftens säkerhet, är detsamma att utan anledning avfärda ALL ETABLERAD KUNSKAP inom fysik och kemi. Allt som krävs för att kärnkraftsmotståndarna ska känna sig berättigade att kräva en avveckling, och ett avfärdande av allt vi vet om fysik och kemi, är ett ”kanske” följt av ett ”tänk om…?” Men vad ger dem rätt att komma med ett ”kanske”? Vilka bevis? Vilka fakta?

Ett godtyckligt ”Tänk om…?” är epistemologiskt sett det allra farligaste du kan sanktionera. Om du gör det, då kommer du att underminera och förstöra förnuftet och, tillsammans med det, allt ditt tänkande, din kunskap och dina värden. Det är en principfråga. Därför bör man kategoriskt, utan någon diskussion, avfärda alla godtyckliga idéer och påståenden.

Är filosofi meningslöst?

Carl SvanbergLämna en kommentar

En fråga:

Hur skulle du besvara invändningen jag hört från olika håll om att filosofi är meningslöst? Argumentet går ut på att filosofin inte kommer någon vart, och att man fortfarande refererar till personer som levde för flera tusen år sedan (ingen biolog skulle idag hänvisa till Aristoteles), och att när vi väl kommer någonstans så är det genom vetenskap. Försokratikerna sysslade med kosmologi, astronomi osv under beteckningen ”filosofi”, men vår moderna kunskap om ämnena kommer inte från filosofi, utan från vetenskap.

Mitt svar? De är totalt okunniga om filosofins natur. Och det enda som överträffar deras okunnighet är deras arrogans.

Filosofi handlar om fundamentala, tidslösa frågor, om människan och hennes relation till verkligheten. Filosofi svarar på tre grundläggande frågor som ingen kan undgå: Var är jag? (Metafysik.) Vad bör jag göra? (Etik.) Hur vet jag det? (Epistemologi.) Eftersom ingen kan komma ifrån behovet av ett svar på dessa frågor har också alla oundvikligen en (implicit) filosofi. (För en längre utläggning om detta hänvisar jag till Ayn Rands ”Philosophy: Who Needs It”.)

Den filosofiska debatten sträcker sig över hela filosofins historia som i sin tur sträcker sig tillbaka till försokraterna. Det är naturligtvis ingen slump: filosofins historia är egentligen inget annat än en enda lång redogörelse av den filosofiska debatten. Och att den gör det beror på att frågorna är fundamentala och tidslösa. Frågorna man vill besvara är precis lika aktuella idag som för nästan 3000 år sedan. Människans behov av filosofi är precis lika aktuellt då som nu.

Med tanke på hur många irrationella filosofer det finns, kan man lätt tro att filosofi är ett slöseri med tid. Man kan också lätt tro att det inte sker några framsteg inom filosofin. Men inte bara har det skett många framsteg inom filosofin, en del av dessa framsteg har varit så pass avgörande för alla andra framsteg inom precis alla andra områden, att det inte går att överskatta betydelsen av dem. Det allra tydligaste exemplet är alla filosofiska framsteg som Aristoteles bidrog med: en väsentligen rationell filosofi som lade grunden för praktiskt taget alla vetenskapliga och teknologiska framsteg sedan dess.

Det är inte rimligt att fördöma filosoferna för att de inte levererar några framsteg inom specialvetenskaper som biologi, fysik och kemi. Det är inte mer rimligt än att fördöma biologer, fysiker och kemister för att de inte levererar några framsteg inom filosofin. Filosofin lägger inte desto mindre grunden för alla framsteg inom alla områden. Ytterst råder filosofins primat: filosofi kommer före all annan kunskap. Inte nödvändigtvis explicit men i varje fall implicit. (Se min artikel ”Filosofins primat”.)

De som inte förstår eller erkänner filosofins relevans eftersom de menar att allt vi behöver förlita oss på är den kunskap som vetenskapsmän uppnår genom att göra sina experiment och observationer måste svara på följande frågor: Vad är poängen med att göra dessa observationer om man inte tror att det finns en objektiv verklighet? Vad är poängen med att göra experiment om man inte tror att vi lever i ett kausalt ordnat universum? Vad är poängen med att göra observationer om man inte kan lita på våra sinnen? Vad är poängen med att resonera med hjälp av förnuftet, om man tror att förnuftet är ogiltigt eftersom våra begrepp och generaliseringar saknar en grund i verkligheten?

Dessa frågor illustrerar att all vetenskap vilar, implicit, på en rationell filosofi; en filosofi som säger att det finns en kausalt ordnad, objektiv verklighet, som vi kan förstå genom observationer eller genom förnuftsmässiga resonemang baserade på observationer. Detta är den implicita filosofi som alla rationella människor, inklusive vetenskapsmän, antar implicit (i den mån de är rationella och, därför, framgångsrika). Det är vad som gör det möjligt för dem att komma någonstans, att åstadkomma, att leverera. (På samma sätt som en väsentligen rationell filosofi lägger grunden för alla framsteg, lägger en väsentligen irrationell filosofi grunden för all stagnation och förstörelse. Se för detaljer till exempel The Ominous Parallels av Leonard Peikoff och The Logical Leap av David Harriman.)

Man kommer bara så långt med en implicit filosofi. Utan filosofer, som Ayn Rand, som formulerar och bevisar en explicit filosofi står, filosofiskt sett, många rationella människor på ”tunn is”: de faller lätt offer för alla möjliga irrationella filosofers argument; många av dem kommer omedvetet att svälja otaliga falska och förödande premisser som, med tiden, slår rot i deras undermedvetna. Och som grus i maskineriet ser de långsamt till att underminera all säkerhet, all övertygelse och, slutligen, allt självförtroende. Så det är inte nog med att konstatera att alla behöver en (implicit) filosofi eller att alla har en (implicit) filosofi.

Så är filosofi meningslöst? Nej. Behovet av filosofi är precis lika verkligt och lika avgörande som behovet av mat!

Om rätten till ett privatliv

Carl Svanberg4 kommentarer

Många röstar på det anti-kapitalistiska Piratpartiet, inklusive många påstådda ”liberaler”, eftersom frågan om ”personlig integritet” väger, enligt dem, över principen om individens rättigheter. De menar att ”rätten till ett privatliv” väger mer rätten till (intellektuell) egendom. Men finns det en sådan sak som en ”rätt till privatliv”? Nej.

Till att börja med har du ingen rätt att stoppa andra från att försöka ta reda på saker om dig. Google har rätt att ta reda på hur du använder deras tjänster. Facebook har rätt att använda sig av information om dig själv som du frivilligt delar med dig till dem. Arbetsgivare har rätt att veta vad du gör på Internet med företagets datorer. De har också rätt att försöka få en bättre bild av dig som person genom att undersöka dig på Facebook och andra sidor på Internet, där du frivilligt har tillgängliggjort information. Privatpersoner och företag har rätt att ställa vilka frågor som helst om dig. Och du är fri att vägra att svara. Det bör alltså inte vara förbjudet att fråga kvinnor på arbetsintervjuer om de planerar att skaffa barn den närmsta framtiden. Privatpersoner och företag har rätt att installera kameror som vaktar över deras egendom. Vill du inte bli fångad på bild eller film, då har du rätt att inte vistas under det bevakade området.

Staten har ingen rätt att undersöka dig såvida du inte är misstänkt för ett brott och det inkluderar brott mot upphovsrätten; statens uppgift är att skydda individens rättigheter, inte hålla reda på vem du har ett förhållande med eller vad du gjorde i helgen. Om du däremot, på objektiva grunder, är misstänkt för brott, då kan du inte gömma dig bakom en påstådd ”rätt till ett privatliv”. Du kan inte gömma dig bakom prat om ”personlig integritet”.

Det finns ingen särskild ”rätt till ett privatliv”. Det finns bara en rätt till egendom vilket ger dig friheten att göra vad du kan för att värna om ditt privatliv. Allt som finns är alltså rätten för dig att göra vad du kan för att hålla ditt privatliv för dig själv. Det innebär att du vägrar avslöja information du inte vill ska komma ut. Det innebär att du inte publicerar saker på din blogg eller bilder på Facebook. Det innebär att du drar för gardinerna om du vill vara säker på att ingen ser vad du gör i sängkammaren. Det innebär att du flyttar till lägenheter utan ”tunna” väggar. Det innebär att du skaffar dig ett hemligt nummer. Etc.

Det måste här understrykas att egendomsrätten inte ger dig rätten att kränka andras rättigheter. Vilket, till skillnad från vad kollektivisterna som röstade på Piratpartiet har fått för sig, inkluderar upphovsrätten. Bara för att det är din dator, har du ingen rätt att kränka andras rättigheter med hjälp av den, genom att till exempel ladda ned upphovsrättsskyddat material.

Det finns ingen rätt till ett privatliv som innebär att någon är skyldig att till exempel hålla för öronen eller vidta andra åtgärder för att inte höra vad grannarna gör eller tvinga hyresvärden att göra något åt de tunna väggarna. Så om du bor i en lägenhet med ”tunna” väggar, och du hör vad dina grannar gör och de hör vad du gör, då är det inte en kränkning av dina rättigheter.

Om folk däremot läser din dagbok eller dina brev utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom. Om folk lägger upp dina egna bilder på Internet, utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom. Om folk bryter sig in i din lägenhet för att kunna ta fotografier på dig, då kränker det din rätt till egendom. Om någon återpublicerar privata konversationer från ditt privata forum utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom.

Rätten till egendom är allt som lagen måste erkänna och respektera; det är allt som staten måste skydda för att du ska vara fri att värna om ett privatliv. Om man, däremot, utöver rätten till egendom skulle kräva en särskild lagstiftad rätt till privatliv, då får vi problem. Det ena är att vi inte kan härleda den från någon rationell princip, vilket är illa nog. Det andra är att alla försök att skriva en lag som ska skydda vårt privatliv, utan att grunda den i en rationell princip, kommer att resultera i en icke-objektiv lag.

Vad räknas som privat? Privatliv? Vilka former? Vilka omständigheter? Tänk om staten kan lösa brott genom att ibland strunta i ditt privatliv? När är ”ibland”? När avgör man att det ska vara i ett fall men inte i ett annat? Väger inte andras liv och rättigheter över ditt privatliv? Etc. Utan en rationell princip som vägleder oss finns det inget rationellt svar på någon av dessa frågor. Därför är resultatet en icke-objektiv lag som ger staten makt över oss utan rationella restriktioner. Sådana här icke-objektiva lagar utgör ett hot mot vår frihet, våra rättigheter, inklusive vårt privatliv.

Så genom att kräva en lagstiftad ”rätt till privatliv” öppnar man faktiskt upp för riktiga kränkningar av människors privatliv och, mer grundläggande, rätt till egendom. Det kan tyckas paradoxalt att piratpartiet och andra kollektivister vänder sig emot principen som gör det möjligt för dig att värna om ditt privatliv. Men det är inte paradoxalt eftersom hela partiet är inget annat än en rationalisering för att kränka andras rätt till egendom. De bryr sig inte om dina rättigheter; de bryr sig bara om brottslingarnas personliga integritet.

Allt prat från piraternas sida om en rätt till ett privatliv är inget annat än ett exempel på en omfattande begreppsstöld. Man använder sig av begreppet rättighet samtidigt som man förnekar principen om individens rättigheter, inklusive rätten till (intellektuell) egendom, och alla fakta som ger upphov till dem. (Se ”Man’s Rights” av Ayn Rand.)

Motsägelsen här är att man utan någon som helst (rationell) grund hävdar en ”rätt till privatliv” som ger dig möjligheten att ohämmat kränka andras rättigheter. Sedan kräver man att staten ska erkänna och skydda den i lagen. Syftet är uppenbart: att begränsa polisens befogenheter att undersöka brott mot upphovsrätten och därmed göra det möjligt för folk att ohämmat ladda ned upphovsrättsskyddat material. Detta är moraliskt och principiellt ekvivalent med att polisen går med på att vakta utanför banken för att säkra bankrånarnas personliga integritet, detta med motiveringen att om de åker dit kommer deras personliga identitet att avslöjas.

Detta är vad påstådda ”liberaler” röstar för när de, med hänvisning till frågan om ”personlig integritet”, röstar på Piratpartiet. Ni vet redan vad jag tycker om Piratpartiet och dem som röstade på dem. Ni vet också varför jag tyckers om jag gör. Vad jag känner inför dem, väljer jag att hålla för mig själv.