Somliga säger att eftersom man inte kan se ”rättigheter” så finns de inte. De avfärdas därför som ”nonsens på styltor”. Det som spökar här är empirism a la David Hume. Det enda vi är medvetna om, enligt dessa empirister, är konkreter eller *bilder* av konkreter och inget annat. Så är det inte särskilt konstigt att allt som inte är en varseblivbar konkret (eller en *bild* av en konkret) avfärdas som overkligt, meningslöst, falskt. I princip förnekar de existensen av abstraktioner. Av samma skäl förnekar de också i princip att vår begreppsliga kunskap har en hierarki. Det vill säga att vår kunskap börjar först med begrepp som refererar till det direkt varseblivbara, så kallade första nivåns begrepp. Sedan går vi vidare därifrån och abstraherar från abstraktioner. På motsvarande sätt börjar vi med generaliseringar som utgörs av första nivåns begrepp, så kallade första nivåns generaliseringar, som refererar till det direkt varseblivbara. Sedan går vi vidare och generaliserar vidare. Resultatet är begrepp och generaliseringar som inte *direkt* går att härledas från den varseblivbara nivån.

På den varseblivbara nivån ser vi att det finns människor, katter, hundar och fåglar. Det finns många likheter och skillnader på den varseblivbara nivån. På basis av dessa varseblivbara likheter och skillnader bilda första nivåns begrepp såsom ”människa”, ”katt”, ”hund” och ”fågel”. Vi kan bara genom att titta på människan och jämföra henne med de andra djuren välja att definiera henne som ”en varelse som går på två ben och pratar”. (Denna definition är giltig eftersom den identifierar vad som är, givet vår begränsade kunskap vid denna nivå, unikt för människan. Definitioner är kontextuella. Se för detaljer Introduction to Objectivist Epistemology.)

En definition som reflekterar allt vi vet om människan och alla andra djur skulle istället identifiera människan som ”det rationella djuret”. Vi kan inte upptäcka att människan är det rationella djuret bara genom att titta på henne och sedan jämföra henne med alla andra djur. För att göra denna identifikation måste vi först göra många andra observationer. Vi måste se att människan kan göra saker som de andra djuren inte kan göra. Att människan kan producera saker, att vi gör detta med hjälp av teknologi och vetenskap, dvs begreppslig kunskap. Att allt detta och mycket annat som människan, och till vår kännedom endast människan, kan göra beror på hennes unika förmåga att tänka begreppsligt. Själsförmögenheten som ger henne denna möjlighet är förnuftet.

Det är först när vi har gjort alla dessa observationer och begreppsliggjorda kopplingar, som vi kan jämföra människan med andra djur som till exempel katter, hundar och fåglar som vi kan säga att människan skiljer sig väsentligen från de andra djuren: att hon är det rationella djuret. Detta är således ett exempel på kunskap som förutsätter en massa annan kunskap för att vi skulle kunna dra denna slutsats. Kunskap som hänger på tidigare kunskap. Detta är ett exempel på att vår begreppsliga kunskap är hierarkisk.

Här är några fler exempel: Du kan inte bara genom att titta på ett bord komma fram till att atomer finns. Du kan inte veta att en person är oskyldig eller skyldig endast genom att titta på dem. Du kan inte bara genom att titta på en bulle se att den innehåller kolhydrater. Än mindre veta att kolhydrater kan vara dåliga för dig. Du kan inte bara genom att titta på en människa veta att hon har rättigheter; men det följer inte att ordet rättighet är meningslöst eller saknar grund i verkligheten mer än insikten att människan är en förnuftig varelse.

Alla fakta – att människan är det rationella djuret, att atomer finns, att bullar innehåller kolhydrater, att somliga är oskyldiga, att människan har rättigheter – finns samtidigt. Som fakta uppstår de inte i samband med att vi upptäcker dem. Men vi kan inte upptäcka allt på en gång. Varför? Det beror på hur det mänskliga medvetandet är beskaffat. Vi kan i varje ögonblick bara ta in eller också behålla ett begränsat antal enheter i vårt medvetande. (Jag förnekar naturligtvis inte att saker kan förändras över tiden och att människan inte kan skapa nya saker. Poängen är att dessa nya fakta inte uppstår eftersom vi upptäcker dem.)

Vi börjar med den varseblivbara nivån där vi först blir varse om entiteter. Det vill säga saker. Det är därför vi inte kan ta in allt på en gång. Våra första begrepp är således entitetsbegrepp som ”bil”, ”flygplan”, ”båt”, ”hund”, ”katt”, ”fågel” och ”människa”. Innan vi kan se vad som är gemensamt med bilar, flygplan och båtar, och hur de skiljer sig från många andra maskiner som till exempel datorer, hårfönar eller symaskiner, måste vi FÖRST veta att de finns. Innan vi kan se att människan är det rationella djuret, måste vi FÖRST veta att det finns andra djur OCH att människan kan göra en massa saker med hjälp av en själsförmögenhet som dessa andra djur saknar.

Principen är densamma om all annan kunskap: likheter och skillnader finns hela tiden vid varje nivå, men innan vi kan gå vidare och göra oss, begreppsligt, medvetna om dem måste vi börja med vissa saker som alltså kommer före. Det är dessutom bara när vi vet något som vi har anledning att gå vidare, göra nya observationer i en viss riktning, som leder oss vidare. (Om vi kunde se och ta in allt på en gång, på samma sätt som vi kan ta in ett helt landskap genom att bara titta, utan något behov av att steg för steg integrera våra observationer, då skulle vi inte haft något behov av logik. Det vill säga en metod för att på ett riktigt sätt koppla samman våra abstraktioner med varandra och med verkligheten.)

Det finns bara en sak som är självklart och det är det varseblivningsmässiga. (Alla filosofiska axiomer är varseblivningsmässiga självklarheter.) Hur vet vi att gräset är grönt? Vi öppnar ögonen och tittar. Hur vet vi att gräset är vått? Vi känner med våra fingrar. Hur vet vi att ett träd faller i skogen? Vi hör det med våra öron. Det är här, på den varseblivbara nivån, vi börjar. Den sanna teorin om sanning är korrespondensteorin. En idé är sann om den överensstämmer med verkligheten. Med detta menar vi, ytterst, den varseblivbara verkligheten. Att ”bevisa” någonting innebär därför att härleda en proposition från en annan föregående, hela vägen tillbaka till första nivåns generaliseringar som härleds direkt från den varseblivbara nivån. Denna bevisningsprocess kallas för ”reduktion”.

Vad som gör denna process möjlig och nödvändig är att all kunskap härleddes från början induktivt. Vi kan veta att alla människor är dödliga genom att härleda det från generaliseringen att alla levande varelser är dödliga; men hur vet vi att alla levande varelser är dödliga? Inte genom någon ytterligare deduktion. Nej, vi vet det genom induktion. (Att härleda, deduktivt, människans dödlighet från alla andra levande varelsers dödlighet är absolut inte det enda sättet att etablera det. Vi kan även härleda det induktivt genom att till exempel observera att människan, precis som allt, annat kan ”gå sönder”. Till exempel genom olyckor, eller plötsliga yttre angrepp, eller genom förslitning. Och när vissa delar, till exempel hjärtat, slutar fungera, då dör vi.)

Nu kan vi se vad det innebär och krävs för att bevisa att människan har rättigheter. Naturligtvis kan vi inte bevisa att det finns rättigheter genom att bara öppna ögonen. Nej, vad som krävs är reduktion. Det vill säga att vi identifierar vad vi måste ha inducerat, steg för steg, hela vägen tillbaka den varseblivbara nivån. (De som verkligen menar att rättigheter inte finns eller att man inte kan härleda dem från verklighetens fakta, eftersom de inte kan se dem genom att bara öppna ögonen, bör i konsekvensens namn också förneka existensen av atomer, kolhydrater, oskyldiga människor och allt annat vi inte direkt kan observera. Sedan bör de leva som de lär, det vill säga leva som om atomer, kolhydrater och oskyldiga människor inte finns.)

Låt oss nu bevisa att människan har rättigheter genom att reducera principen om människans rättigheter, genom att identifiera vilka fakta som ger upphov till principen tillbaka till den varseblivbara nivån. Denna reduktion att vara schematisk. Jag kommer att visa vad vi i stora drag måste veta som ett absolut minimum. Jag kommer att visa vilka steg vi måste ta och i vilken ordning. Observationerna, som måste göras vid varje nivå i hierarkin, lämnar jag till läsaren.

Det första vi måste göra är att etablera vad en rättighet är. En ”rättighet” är ”en moralprincip som säger vad en människa bör vara fri att göra i ett samhälle”. (En bredare definition av begreppet ”rättighet” skulle kunna vara: ”en moralprincip som säger vad en människa bör vara fri att göra eller ha i ett samhälle”. Denna definition fångar in det faktum att alla moralteorier har någon syn på rättigheter. Till exempel att altruismen implicerar att du har rätt att få dina behov tillgodosedda av andra. Mystikernas moralfilosofi och världsbild tenderar att leda till synsättet att folk har vissa rättigheter som följer av Guds vilja. I synnerhet har kungen en av Gud given rätt att styra över oss. Skeptikernas moralfilosofi och världsbild tenderar att leda till synsättet att folk har vissa rättigheter eftersom gruppen känner det. I synnerhet har staten en av folket given rätt att styra över oss. Jag nämner bara detta för att visa att begreppet ”rättighet” inte började med objektivismen.)

Nästa fråga är: Vilka fakta ger upphov till vårt behov av rättigheter som sådana? Det faktum att vi lever i ett samhälle. Och om detta samhälle ska vara gott, då behöver vi organisera det i enlighet med en moralprincip som talar om för oss hur vi bör förhålla oss till varandra. Det finns ingen anledning att formulera en princip som definierar och sanktionerar vår frihet i relation till andra människor, om vi uteslutande lever som ensamvargar i ett ”naturtillstånd” eller också på öde öar.

En rättighet är som alla andra moralprinciper en identifikation av fakta. Närmare bestämt är det en begreppslig identifikation av ett kasualt samband i ett normativt sammanhang. Det är en identifikation av hur människor bör förhålla sig till varandra, i ett samhälle, om de ska kunna leva som moralen föreskriver.

Rättigheter är *sociala* överlevnadsvillkor. En rättighet är en frihet som människan behöver för att kunna leva ett bra liv i ett samhälle. Precis som vatten bara kan koka under vissa fysiska villkor, kan människan bara leva under vissa sociala villkor. Rättigheter erkänner och identifierar dessa sociala villkor. De är precis lika objektiva och nödvändiga för mänsklig överlevnad i ett socialt sammanhang som ett visst lufttryck är nödvändigt för att vatten ska koka vid 100 grader.

Objektivismens etik säger att människans liv är standarden för moraliska värden och att individens liv och lycka därför är, för henne, det yttersta värdet och målet för hennes handlingar. Så ett gott samhälle är ett samhälle som gör det möjligt för individen att göra det bästa av sitt liv, genom att lämna henne fri att handla i enlighet med sitt rationella, för att vinna och bevara de värden som gör hennes liv och lycka möjlig.

Objektivismen säger att den grundläggande rättigheten är rätten till liv, vilket betyder: friheten att ta de handlingar som krävs för att överleva; alla andra rättigheter, inklusive rätten till egendom, kommer av rätten till liv. Objektivismen säger alltså att människan behöver frihet för att kunna leva ett bra liv i ett samhälle. Så ska vi organisera ett bra samhälle, ett samhälle som gör mänsklig överlevnad möjlig, då bör det organiseras runt en moralprincip som säger att människan bör vara fri att göra i ett samhälle. Denna moralprincip är en rättighet.

Vilka fakta ger upphov till slutsatsen att vi behöver frihet? Det faktum att allt vi behöver måste vi producera, att vi måste använda förnuftet för att producera och att förnuftet inte fungerar under tvång. Det enda sättet andra människor kan stoppa dig från att ta de handlingar som ditt liv kräver är genom att tvinga dig genom att utöva fysiskt våld mot dig eller hota med att använda dig av fysiskt våld. (Varje proposition här – att allt människan behöver måste produceras, att vi måste använda förnuftet för att producera, att förnuftet inte fungerar under tvång – måste bevisas genom en motsvarande reduktionsprocess.)

Så en rättighet är, enligt objektivismen, en moralprincip som säger att människan bör vara fri eftersom hennes överlevnad hänger på det. Detta leder oss till en annan fråga: Varför behöver människan moralprinciper överhuvudtaget? Varför behöver vi moralfilosofi? Därför att hon är en levande varelse med en särskild natur. Vi människor har till skillnad från andra djur har hon inget medfött beteende som bestämmer hur hon ska handla för att överleva. Människan har fri vilja. Så hon vet inte automatiskt vad hon ska göra och hon kan välja fel. Hon måste välja alla sina värden och ta reda på hur hon bör gå till väga för att vinna eller bevara dem. Hon måste alltså identifiera vad hon bör sträva efter och hur. En moralfilosofi är en abstrakt uppsättning av värden och dygder (det vill säga principer som säger hur vi vinner och bevarar våra värden). Därför behöver människan moralfilosofi.

Men vad är egentligen värden? Och varför behöver vi värden? Värden är det vi handlar för att vinna eller bevara. Exempel är sådant som mat, vatten, kläder, boende, pengar, etc. För vem är dessa saker av värde? Vem är det som strävar efter värden? Det är levande varelser. Hur vet vi det? Nu kommer vi till den varseblivbara nivån: Vi ser det. Vi ser levande varelser som människor, katter, hundar och fåglar. De är alla direkt observerbara. (Och skillnaden mellan levande varelser och icke-levande saker är direkt observerbart. En del saker handlar målinriktat av egen kraft, medan icke-levande saker varken handlar målinriktat eller av egen kraft.) Varför strävar levande varelser efter värden, men inte icke-levande saker? Varför spelar det roll för levande varelser huruvida de får mat eller inte, huruvida de lyckas fånga ett byte eller inte, huruvida de lyckas springa ifrån ett rovdjur eller inte? Därför att deras överlevnad hänger på detta. Deras liv är vad som ytterst står på spel. Livet är således det yttersta värdet för alla levande varelser. En moralfilosofi baserad på verkligheten leder därför till slutsatsen att livet är det yttersta värdet. Det yttersta värdet utgör den moraliska standarden. Människans liv därför är standarden för alla moraliska värden. Det goda är det som främjar människans liv; det onda är det som hämmar människans liv. (Varje proposition här måste, återigen, bevisas genom reduktion. Den som vill ta del av en längre utläggning här, inklusive en del induktiva bevis, bör läsa Ayn Rands essä ”The Objectivist Ethics” i The Virtue of Selfishness.)

Det är med denna standard som vi kan identifiera att frihet är bra för människan varför människan behöver en moralprincip som säger att människan bör vara fri i ett samhälle. Med andra ord: rättigheter. Nu är vi dock färdiga med reduktionen. Vi slutade med varseblivbara konkreter: observationer av levande varelser gör begreppet värde möjligt; observationer av människans gör begrepp som moral och rättigheter möjliga. Nu har vi bevisat att människan har rättigheter.

Skulle vi ”gå upp”, induktivt, då skulle vi börja med observationer som leder oss till att vi är levande varelser, att vi behöver värden, att livet är det yttersta värdet, att människan inte automatiskt vet vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel, varför vi behöver moral. Människan måste tänka och producera för att överleva. Förnuftet behöver frihet. Ska människan kunna leva i ett samhälle, måste vi organisera samhället enligt en moralprincip som säger hur vi ska förhålla oss till varandra. Rättigheter är en moralprincip som definierar och sanktionerar vår frihet i ett samhälle. Därför behöver vi rättigheter; därför har människan rättigheter.