Fråga: ”Är det moraliskt för läkare att behandla patienter med placebopiller eller placebooperationer?”

Jag säger att det beror på.

Till att börja med ska man inte överskatta placeboeffektens omfattning. Det finns en del som talar för att de flesta studier som påvisar en sådan effekt har alla möjliga sorters brister. Så medan placeboeffekten förmodligen finns, ska man vara försiktig och inte överskatta dess effekt.

Om man istället för att handskas med riktiga problem bara ger patienterna sockerpiller som får patienten att tillfälligt känna sig bättre, men som inte botar deras underliggande sjukdomstillstånd, då anser jag att det är en form av bedrägeri och därför omoraliskt.

Det är en sak att man ger en hypokondriker några uppmuntrande ord och sockerpiller. Det är en helt annan sak att man, under falska förespeglingar, ger folk helt meningslösa låtsasoperationer. Operationen är inte bara onödig den medför också en risk för patienten; en risk som han förmodligen aldrig hade gått med på frivilligt om han visste att operationen bara var på låtsas.

Som patient betalar du för en riktig behandling, inte bara något som ska få dig att tillfälligt känna dig bättre. Så frågan är om det inte också bör, i detta sammanhang, vara olagligt.

Men om patientens problem faktiskt är psykologiskt (t ex hypokondri eller konversionssyndrom) eller om hans psykologiska tillstånd är avgörande för att man ska kunna bota honom, då kan jag se ett visst värde i placebobehandlingar. I synnerhet om det bara är en del av en större riktig behandling. Då anser jag varken att det är omoraliskt eller bedrägligt.

Fråga: ”Bör man förbjuda ägandet av pit bulls?”

Jag säger att om man kan bevisa att en särskild hundras är farlig eftersom man inte kan tämja dem ordentligt, då bör man förbjuda eller som ett absolut minimum hårt reglera ägandet av pit bulls.

Jag är ingen expert men statistiken talar för att pit bulls är ovanligt farliga.

En farlig, otämjd hund är värre än en pistol; den är snarare som en ”levande pistol” som kan gå av när som helst.

Fråga: ”Det jag undrar över är Kungafamiljens roll i Nattväktarstaten. Även om kungafamiljen naturligtvis inte ska få ett apanage eller juridiska förmåner (vilket de har idag), finns det ändå en idé att erkänna dem som ‘kungligheter’ enligt svensk tradition?”

Nej. Kungafamiljen en i grunden ondskefull institution. Det är historiskt sett en familj som härskar över folket med våld, förslavar det och startar en massa dyra och onödiga krig.

Idag är kungafamiljen helt maktlös, den bidrar inte ens till någon maktdelning. Den är därför helt meningslös. Jag kan därför inte se någon rationell anledning till att erkänna dem som kungligheter.

Vad som verkligen är intressant är inte vilken roll, om någon, kungafamiljen ska ha i ett fritt samhälle utan mentaliteten som ligger bakom denna kärlek till kungafamiljen som institution. Vad är detta för mentalitet? Låt oss göra lite filosofiskt detektivarbete.

De som säger att kungafamiljen är en värdefull institution säger det framför allt av två skäl. Den förser oss med en ”kontinuitet” och den kan ena nationen.

Vad menas med ”kontinuitet” här? Det är en mer eller mindre oföränderlig institution som har funnits med oss länge medan allt annat förändras. Detta är den första ledtråden.

Hur kan kungafamiljen ena nationen? Argumentet är att ideologi delar upp nationen. Det som enar folket är inte idéer eller värden utan människor. Detta är den andra ledtråden.

Så vad har vi här? En gammal, oföränderlig institution som är värdefull eftersom den är gammal och inte förändras. Det är också en ideologi- och värdebefriad institution. Kom också ihåg att idéer är abstrakta och att värden förutsätter en abstrakt standard.

Somligas varma känslor för kungafamiljen som institution är inget annat än en psyko-epistemologisk bekännelse. Vad är den essentiella idén som förenar och förklarar allt detta? Den konkretbundna mentaliteten.

Den konkretbundna mentaliteten är oviljan och/eller oförmågan att tänka begreppsligt bortom en viss nivå. Eftersom de inte vet hur de ska leva, bortom här och nu, har konkretbundna människor också en benägenhet att vända sig till traditioner och auktoriteter som talar om för dem hur de ska leva sina liv.

Det brukar vara en stamhövding som på lösa grunder visar att de är bra krigare, eller jägare, eller har ett bra förhållande med gudarna, eller besitter någon form av visdom. Se till exempel på faraons roll i Egypten.

I en konstitutionell republik som Sverige kan kungafamiljen inte ens tillfredsställa detta behov hos de flesta konkretbundna människor. Så de enda som kan tänkas sluta upp bakom kungen, i detta sammanhang, är de lägsta av de lägsta psyko-epistemologiskt sett; de mest konkretbundna av dem alla.

Allmänhetens attityd till en sådan sak som kungahuset är därför en kulturell indikator. Om en sådan här institution överlever på en fri marknad, då är det ett tecken på att allmänheten är väldigt konkretbunden. Och i det långa loppet har den fria marknaden ingen chans i en sådan kultur.

Låt oss integrera denna upptäckt med allt annat vi vet. Vem är den främsta filosofiske fadern till den konkretbundna mentaliteten? Några ledtrådar: Det är en filosof som mer eller mindre förnekar att vi kan tänka abstrakt, som säger att förnuftet endast bevisar att vi inte kan veta någonting med säkerhet, att det inte finns några rationella skäl att tro på sådana saker som kausalitet, att vi därför till vardags måste förlita oss på våra instinkter och vårt vanemässiga tänkande för att överleva.

Ja, David Hume är den moderna konservatismens filosofiske fader.

Idag (lördag) åker jag till Oslo. Ser fram emot det. Jag vet inte hur länge jag är där. I ”värsta” fall kan jag bli borta till på torsdag. Därför ”stänger jag butiken” under de kommande dagarna. Ha det bra!

Fråga: ”Jag [en kvinna] är [sexuellt] undergiven. Samtidigt skapar detta ett litet dilemma, jag är inte alltid bekväm med att säga vad jag tycker om att göra… Jag känner mig ofta sexuellt otillfredsställd… [Vad ska jag göra?]”

Eftersom du är kvinna kan jag förstå om du, under ideala omständigheter, får ut mest av sexet som undergiven. Men under mindre ideala omständigheter kan jag också se hur detta leder till ett dilemma.

Problemet är att kvinnor som undergivna är ofta inte obekväma med att ställa krav. Ett annat problem är att även om de inte känner sig obekväma med att säga vad de vill ha, så har kvinnor (och män) normalt sett ingen lust för att ge ”lektioner” mitt i allting.

Tyvärr finns det inget alternativ. Män kan inte läsa dina tankar, de kan inte veta vad du vill ha eller behöver sexuellt för att kunna bli tillfredsställd. Så du måste kanske ge dem ”lektioner”.

Du bör vara självisk när det kommer till sex. Du bör också vara rationell. En aspekt av rationalitet är att man respekterar kausalitetslagen; man kan inte förvänta sig bra sex utan att göra vad som krävs för att få det. Så om det kräver att du ger ett par lektioner, då är det vad som krävs.

Du ska naturligtvis inte behöva avbryta sexet, varje dag, för att ge lektioner. Det ska räcka med en eller två gånger. Sedan får du, bokstavligen, lämna det i hans händer. Om han bryr sig, då kommer han göra sitt bästa för att försöka tillfredsställa dig enligt dina önskningar. Om han inte bryr sig, då vet du att han ändå inte är värt ditt besvär, att han inte är något att ha.

Sex är ett alldeles för stort värde för att du ska osjälviskt ge upp det. Så säg vad du vill ha, vad du behöver och investera i att ge din älskare ett par lektioner. Det är en investering som, om han lyssnar och lär sig, kommer att betala tillbaka sig själv många gånger om!

Fråga: ”Vad tycker du om mångkulturen och (i relation till detta) invandring?”

Jag är INTE en anhängare av multikulturalism, det vill säga idén att alla kulturer är lika mycket värda. Den idén är FALSK och OND. Alla kulturer är INTE lika mycket värda. Därför ser jag inget särskilt värde i att så många olika kulturer som möjligt samlas och ”integreras” i Sverige eller i resten av västvärlden.

Det är naturligtvis bara bra när de bästa människorna från andra länder kommer hit och för med sig det bästa deras kultur har att erbjuda eller, ännu bättre, kan göra egna stora bidrag inom vetenskap, teknologi, industrin, näringsliv, konst, filosofi, etc. Ayn Rand är, i ordets sanna mening, ett riktigt bra exempel på en sådan ”kulturberikare”.

Om mänskligt liv och välbefinnande är din standard för gott och ont, då är – objektivt sett – den västerländska civilisationen av ett enormt objektivt värde; det är, trots alla sina fel och brister (t ex kristendom) den bästa civilisationen av dem alla.

Den är vida överlägsen alla andra kulturer eftersom den mer än alla andra kulturer erkänner och respekterar de sociala, politiska och ekonomiska förutsättningarna för att individen ska kunna göra det bästa av sitt liv här på jorden. Detta är en fråga om fakta, inte ”eurocentriskt” tyckande. Det faktum att de flesta som kan rösta med fötterna sticker ifrån delar av världen som Mellanöstern och Afrika så snabbt de bara kan för att ta sig till Nordamerika eller Europa talar för sig själv.

Det finns, för de av oss som vill leva ett mänskligt liv, ett uppenbart värde i att den västerländska civilisationen överlever. (Om död och lidande däremot är din standard för gott och ont, då är det naturligtvis strunt samma om den västerländska civilisationen överlever eller inte.)

Den västerländska civilisationen lär inte överleva om det kommer hit massor invandrare som, oavsett varför, vägrar att assimilera sig och som istället för med sig och envisas sina egna gamla, irrationella traditioner och värderingar. Jag pratar om sådant som rasistiska eller religiösa hedersmord, en kvinnosyn från medeltiden, arrangerade tvångsbröllop, kvinnor tvingas bära slöjor eller burka, kvinnlig och manlig omskärelse, deras antisemism, rasism och tribalism, etc. I den mån de för med sig sådana här traditioner eller värderingar, så berikar de inte den västerländska kulturen. Nej, de bara förstör den.

Som om det inte vore illa nog att de envisas med dessa barbariska traditioner, så kräver man att resten av samhället inte bara ska tolerera deras traditioner och värderingar, utan dessutom stöda dem med skattepengar och/eller erkänna dem i lagen på olika sätt. Jag tänker t ex på islamiska intressegrupper som vill att man ska erkänna sharialagar i Sverige. Tyvärr har man redan börjat tillämpa lite sharia i västvärlden.

Eftersom multikulturalismen är den FALSKA idé som motiverar intellektuella och politiker att långsamt låta den västerländska civilisationen förstöras, är det också en OND idé. Det finns ingen som helst anledning att vi ska tolerera, än mindre i lagen erkänna, sharia eller andra irrationella och ociviliserade avarter till traditioner och värderingar – det finns ingen anledning att vi ska tolerera västvärldens långsamma självmord!

Vad kan och ska man göra åt detta? Det är en annan fråga. Den som undrar vad man kan och ska göra åt islamiseringen av väst kan läsa min artikel ”Hur stoppa islamiseringen?”

Fråga: ”Vad tycker du om Robert Nozick?”

Jag tycker att Nozick är en mycket ointressant och mycket icke-originell filosof. Men mitt största problemet med Nozick är hans omfattande rationalism. Detta fullständigt underminerar allt han säger.

Som de flesta analytiska filosofer hade Nozick ingen förståelse för kunskapens kontextuella eller hierarkiska natur. Därför hade han inga problem med att utan hämningar bara deducera fram en massa slutsatser från ogrundade premisser.

Nozick säger att individen är ett självändamål. Vilka fakta ger upphov till denna idé? Nozick bara tar en formulering ifrån Kant (som inte härledde den från verklighetens fakta utan, på något mystiskt sätt, från det noumenala förnuftets vilja). Sedan härleder han, på något sätt, ”självägande”. På dessa två premisser deducerar han sedan fram resten av hans liberala samhällsfilosofi.

Men om premisserna inte har någon grund i verkligheten, då har inte heller slutsatserna någon grund i verkligheten. Så denna rationalism är helt hopplös.

Att försvara individens frihet på sådana här lösa, rationalistiska grunder, är att göra kampen för kapitalismen en björntjänst.

Jag skulle därför aldrig rekommendera någon att läsa Robert Nozick om de vill ha ett bra försvar av individens rättigheter, friheten eller kapitalismen.

För de som har grundligen läst min artikel ”Kausalitet inom humaniora” bjuder The Daily Mail på en intressant artikel som illustrerar min tes på ett tydligt sätt. Tidningen skriver om en studie som visar att religiösa människor har sämre sexliv än ateister:

Atheists have far better sex lives than religious people who are plagued with guilt during intercourse and for weeks afterwards, researchers have found.

A study discovered that non-believers are more willing to discuss sexual fantasies and are more satisfied with their experiences…

[D]evoutly religious people rated their sex lives far lower than atheists. They also admitted to strong feelings of guilt afterwards.

Vad är orsaken? Hur identifierar vi den? I min artikel beskrev jag i essentiella termer förutsättningen för att, på objektiva grunder, identifiera och bevisa kausala lagar inom humanvetenskaperna.

Uppenbarligen kan vi inte finna den genom att studera irrelevanta men mätbara saker som människors längd, kön, ålder, eller, för den delen, gener eller social grupp.

Nej, vill man finna orsaken måste man börja med att förstå människans natur. Man måste förstå att människan är en viljestyrd begreppslig varelse. Hennes motiv och handlande bestäms därför av hennes tänkande: hennes idéer och värderingar.

Så vad är orsaken? Vad är gemensamt för de som har (mest och värst) skuldkänslor? De är religiösa. Vad är gemensamt för de som har (mindre eller inga) skuldkänslor? De är icke-religiösa. Orsaken är alltså religion. Inte undra på, då religionerna säger att sex är syndigt.

Religiösa trosföreställningar är naturligtvis inte de enda idéerna som kan orsaka skuldkänslor efter sex. Detta förklarar varför även en del ateister får skuldkänslor efter att de har haft sex.

Ateism betyder bara att man inte tror på Gud. Det säger inget om vad man faktiskt tror på. Det säger därför inget om vilka sexfientliga föreställningar man kan ha accepterat. (T ex själviskhet är fel, sex är själviskt, därför är sex fel. Idén att själviskhet är fel är det nästan ingen som ifrågasätter.)

Jag säger också i min artikel att man inte behöver göra kontrollerade experiment för att finna orsaken. Man behöver bara tillämpa Mills metoder. Mycket riktigt. De implicita metoder som användes är Mills överensstämmelse- och differensmetod.

Det gjordes också en del ”mått” i undersökningen:

The study found that in individuals, the stronger their religious beliefs were the more powerful their feelings of sexual regret.

Of people raised in very religious homes, 22.5 per cent said they were shamed or ridiculed for masturbating compared with only 5.5 percent of people brought up in the least religious homes.

Some 79.9 per cent of people raised in very religious homes said they felt guilty about a specific sexual activity or desire while 26.3 per cent of those raised in secular homes did.

Och:

Strict religions such as Mormons ranked highest on the scale of sexual guilt. Their average score was 8.19 out of 10. They were followed closely behind by Jehovah’s Witness, Pentecostal, Seventh Day Adventist, and Baptist.

Catholics rated their levels of sexual guilt at 6.34 while Lutherans came slightly lower at 5.88 . In contrast, atheists and agnostics ranked at 4.71 and 4.81 respectively.

I den mån dessa ”mått” ger de oss någonting är det, framför allt, information som tillåter användandet av ännu en av Mills metoder nämligen variationsmetoden: ju mer du tar din religion (eller andra sexfientliga idéer) på allvar, desto värre skuldkänslor och vice versa.

Lägg slutligen märke till att alla dessa begreppsliggjorda observationer följer, av nödvändighet, när man motsägelsefritt integrerar alla observationer med allt vi vet om människan som just en viljestyrd begreppslig varelse.

Att identifiera och bevisa kausala samband är inte alltid lätt, varken inom human- eller naturvetenskaperna. Men det är som denna enkla nyhetsartikel illustrerar, betydligt lättare än vad många har fått för sig. En förutsättning är riktiga filosofiska premisser, inklusive en riktig förståelse för människans natur. (För detaljer se min artikel ”Kausalitet inom humaniora”.)