Ja, jag är ju fortfarande väldigt upptagen. De saker som jag tänkte skriva om i helgen har jag inte riktigt hunnit genomföra. Jag har dock fortfarande lite idéer som ligger och väntar på att bli genomförda. Förhoppningsvis kommer jag att orka ta mig igenom det i helgen som kommer istället. Eller tidigare. ”Problemet” är att mina idéer lär kräva lite research som jag inte har haft tid eller lust att göra ännu, inte minst nu när jag försöker ta mig igenom 40 poäng samtidigt. Men jag vill ändå kommentera lite saker.

United 93. Förra helgen, på lördagen, såg jag och Robert på denna film. Det var med viss vemod som jag gick in i biografen. Jag hade innan funderingar kring om detta verkligen var en så bra idé att spendera sin födelsedag så här.

Det visade sig att mina föraningar var riktiga. Det är kanske jag som är överkänslig eller någonting, men jag hade faktiskt väldigt svårt att ta mig igenom denna filmen. Stundtals mådde jag faktiskt ganska illa. (Och att döma av reaktionerna i biosalongen verkar jag i alla fall inte vara helt ensam om mitt sätt att reagera.)

Det var ungefär som att frivilligen genomleva en mardröm, men från ett nytt perspektiv, med det lilla undantaget att det inte var en mardröm, utan en skildring av en verklig händelse. Följaktligen väldigt jobbigt att ta del av. Jag kan inte rekommendera någon att se den – såvida man inte gillar att plåga sig själv.

Hur den står rent estetiskt vill jag inte kommentera för att vara rättvis mot filmen. Jag kunde nämlgien inte koncentrera mig på det. Men rent spontant kändes det inte riktigt som en film, utan snarare som en hemsk rekonstruktionsfilm. Och kanske just eftersom det var en konstruktionsfilm, är det beundransvärt att man inte på något sätt försökte skönmåla terroristerna. De framställdes precis så mordiska och barbariska som de är. Likaså framgick det med all önskvärd tydlighet vad det var som drev till detta massmord, nämligen deras religiösa fanatism.

Det enda som var bra med filmen, var det mycket tragiska slutet. Och detta var ju strikt talat inte ens filmens förtjänst. Det som var bra med det, var att det var inspirerande att se hur dessa människor, som verkligen var hjältar, inte tänkte acceptera situationen längre utan göra allt som stod i deras makt för att sätta stopp för terroristerna.

Dessa människor hade dock inte världens bästa militär till sitt förfogande för att försvara sig sjävla; de tog vad de hade och gjorde det bästa av situationen. De tänkte inte vänta på andras samtycke, på att FN skulle ge dem deras godkännande, på att världsopinionen skulle tala till deras fördel. Vilka ursäkter har egentligen George Bush för att låta länder som Iran komma undan med deras terrorism? Med deras strävan efter kärnvapen? Med deras hot om att förinta USA och Israel? Med deras hot mot hela västvärlden?

”The Immediate Lessons of September 11”. Robert Tracinski har skrivit en ny artikel i vilken han förklarar hur det kommer sig att det tar så lång tid för amerikanerna att föra detta kriget mot totalitär islam. Tracinski skriver:

Five years from September 11, 2001, it might be tempting to focus on what has not been done in the War on Terrorism, on the warnings that remain unheeded and the lessons that remain unlearned. It is tempting to focus on our frustration that the war hasn’t been fought more quickly, more consistently, more decisively.

But I think an assessment that only takes into account America’s failings would produce an overly pessimistic picture. It would be overly pessimistic because it would not take into account the process by which a culture learns–and I mean the process, the time and effort required for a nation’s leaders, commentators, and intellectually active citizens to focus their attention on a new issue, gather information, observe events, expose obfuscations, and draw new conclusions.

September 11 caught America unprepared, and not just from a military or intelligence-gathering perspective. It caught America unprepared mentally–unprepared to focus on the threat posed by totalitarian Islam, to take it seriously and grasp its nature, its goals, its roots. Before September 11, Muslim terrorists had attacked American targets, but such attacks were treated as a mere nuisance: every few years, a few Americans would be killed in a far-away Third World country. After all, low-level terrorism fed by the Soviet Union had been a violent sideshow of the Cold War, but only a sideshow. With the collapse of the Soviet threat, most Americans failed to see that the terrorism of the 1990s was not a fading leftover of the Soviet past, but rather the warning of a rising successor to the murderous ideology of Communism.

And so the first lesson of September 11 was the simplest: pay attention. Pay attention to the threat of terrorism, and to the totalitarian Islamic movement that uses terrorism as its distinctive tactic. Pay attention, because this is a matter of life and death.

Only after they were paying attention could Americans learn what this movement is, what it seeks, what are its most dangerous centers of power, and what we need to do to defeat it.

For the past five years, the United States has been immersed in a long lesson in foreign names, places, and words–a lesson in the unfamiliar doctrines of an alien religion and in the machinations of far-off governments. And the task has not just been to absorb and understand the forces that produced the September 11 attacks. America’s actions since then have produced reactions from the enemy, which has given us an enormous amount of new information, which we have also had to absorb and understand.

Sedan redogör han för vad det är amerikanerna egentligen har lärt sig och i vilken ordning de har lärt sig vad. Själv upplever jag ofta Tracinski som alldeles för optimistisk om både det ena och det andra. Men det enda som talar för att det ligger något i hans redogörelse är just det faktum att jag själv, och säkerligen många fler, i min egen takt, genomgick underfär samma resa. Om Tracinski har rätt, då har vi verkligen skäl för att vara optimistiska inför framtiden. Frågan är bara om vi har tid att vänta på att tillräckligt många ska vakna upp.

Lite humor. Ibland kan det bli lite för mycket tråkigt och hemskt, både i vardagen men också i politiken. Därför tänkte jag avsluta med lite inslag av humor. Först ut är denna klassiska scen ur Åsa Nisse. Det är Per Nilsson som har lagt upp den. Sedan kan jag bara inte låta bli att göra reklam för denna skadeglada länk.

En sak till. Den 20 september kommer min uppsats att tas upp för seminariebehandling. Förhoppningsvis blir den godkänd. *håller tummarna*