”Nedsippringsteorin”

Wikipedia beskriver den så kallade nedsippringsteorin som ”antagandet att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet”. är för det mesta en ganska dålig källa men den ger oss ändå en hum om vad de flesta tror och ”vet”.

Hur ska skattesänkningar för ”de rika” gynna alla, inte bara de rika? Kritiker inbillar sig att de som förespråkar skattesänkningar för ”de rika” tror att resten vinner på det då ju mer mat de rika äter, desto mer smulor kan resten av oss leva på. Om detta vore argumentet för skattesänkningar för ”de rika”, då skulle kritikerna har rätt. Men detta är en kausalitet som ingen någonsin har argumenterat för. Så kritikerna attackerar bara deras egna halmgubbe.

Så låt mig formulera om frågan för att få in den verkliga kausaliteten: Finns det belägg för att skattesänkningar på sparande och investeringar av kapital förbättrar massornas levnadsstandard? Absolut. Hur mycket som helst. Och vem som helst kan när som helst bekräfta det.

Kapital är välstånd som används för att skapa mer välstånd. Kapitalets roll i ekonomin är att finansiera all produktiv affärsverksamhet. Är man bekant med denna grundläggande nationalekonomiska insikt, då kan man snabbt och lätt bekräfta vikten av att spara och investera kapital.

Kapital finansierar alla privata jobb och löner. Så vem som helst som jobbar för ett företag kan med sina egna ögon se hur deras egna och alla andras levnadsstandard hänger på kapitalackumulering.

Din produktivitet, och därmed lön, beror huvudsakligen på hur mycket kapital som investeras per arbetare. Ju mer kapital arbetare har att jobba med (maskiner, verktyg och redskap) som gör att vi kan producera mer per timme, desto större utbud. Ju större utbud i förhållande till efterfråga, desto lägre priser. Ju lägre priser, desto högre köpkraft.

Högre produktivitet innebär att vi måste jobba mindre för att ha råd att köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. Mätt i arbetstid har kostnaden för de allra flesta varor och tjänster aldrig varit lägre. För 100 år sedan jobbade och slet det typiska hushållet 75% av tiden för mat, kläder och boende. Idag spenderar det mindre än 30% på detsamma vilket gör att vi har mer över för annat.

Samtidigt har kostnaden för ”annat” har också gått ned. Fem representativa exempel: Mellan 1919 och 1997 minskade kostnaden för en vanlig matkorg med 80%; mellan 1908 och 1997 minskade kostnaden för en bil med 80%; mellan 1900-1997 minskade kostnaden för 100 kilowatt-timmar med 99%; mellan 1930 och 1997 minskade kostnaden för ett flyg från New York till Los Angeles minskade med 96%; mellan 1954 och 1997 minskade kostnaden för en TV med 96%; och så vidare. Och då måste vi komma ihåg att kvaliteten på nästan allt är högre idag än för 100 år sedan. Ofta betydligt högre. (Det finns några undantag men de beror mest på statliga tvångsingrepp som skadliga skatter, subventioner och regleringar som gör en del varor och tjänster—t ex sjukvård—onaturligt och obefogat dyra.)

Högre produktivitet, och därmed köpkraft, gör att vi har råd att gå ned i arbetstid. Det är därför arbetsveckorna har minskat de senaste 150 åren från ca 70 timmar i veckan ned till ca 40. Denna trend påbörjades innan fackföreningarna hade något inflytande och innan staten började reglera arbetstimmarna. Arbetstimmarna började gå ned eftersom det ligger i affärsmännens vinstintresse att attrahera arbetare med bättre löner och villkor (för detaljer om kausaliteten här se sida 644 i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics).

Ja, ur ett historiskt perspektiv kan kapitalackumuleringens betydelse för massornas levnadsstandard kan knappast överskattas. Redan på 1800-talet—långt innan välfärdsstaten—utraderades den absoluta fattigdomen i det kapitalistiska väst.

Sådan är kapitalets välgörande roll för massornas levnadsstandard.

Det finns massor med bevis för det som felaktigt beskrivs som ”nedsippringsteorin”. Ändå har jag bara skrapat på ytan här då det finns massor med ytterligare observationer som bekräftar orsak-verkan. Ta bara en sådan sak som att högre bolagsskatter leder till lägre löner och vice versa.

Förstår man värdet av att spara och investera kapital, då förstår man också varför det är vilseledande att kalla argumentet för att sänka skatterna för ”de rika” för ”nedsippringsteorin”. Namnet antyder felaktigt att massorna endast tar del av några enstaka droppar. I verkligheten översvämmas massorna av ett aldrig tidigare skådat överflöd—ett överflöd orsakat av ett skyfall av kapital, inte ett duggregn.

Hur borde EU svara på Trumps senaste hot? Genom att avskaffa alla tullar och handelshinder

Omni skriver att ”Trumpadministrationen överväger nya exporttullar för europeiska produkter till ett värde av motsvarade nästan 30 miljarder kronor. Det rapporterar Bloomberg.”

Som en vän till rättvisa och frihet tycker jag att detta är urbota dumt. Och anti-amerikanskt.

Om Trump tror på frihandel—vilket han inte gör—då borde han verka för att omedelbart avskaffa alla tullar och handelshinder. Och han borde göra detta även om ingen annan svarar med samma mynt. Det vore en pro-amerikansk dvs pro-frihetlig handelspolitik. Och det skulle också tjäna amerikanerna mest!

En del vill gärna intala sig själva att vad Trump försöker göra är att tvinga fram frihandel. Men idén att vi kommer närmare idealet, frihandel, genom att införa och höja tullar och införa andra inskränkningar på individens handelsfrihet är ju minst sagt ologiskt. Ska vi börja förespråka höjda skatter som vägen till lägre skatter? Mer statlig kontroll över ekonomin som vägen till mer ekonomisk frihet?

En del säger att EU borde sätta hårt mot hårt genom att svara med tullar på amerikanska varor. Då kommer USA inte att ha råd att sälja sina produkter här, säger dessa förvirrade människor.

Men givetvis det är ju inte USA som betalar för EUs tullar utan européerna. Hur vinner européer på att tvingas betala mer för att köpa amerikanska varor?

I mina diskussioner med olika meningsmotståndare har ingen förmått att presentera ett logiskt sammanhängande svar på denna fråga. Någon vågade ändå klämma ur sig ett resonemang som gick ut på att tullarna skulle göra att jag inte längre ”behöver” köpa Apples iPhone eller Mac. Jag skulle nu få ”friheten” att köpa andra märken.

Men ingen stoppar mig idag från att köpa andra märken. Men jag är inte ett dugg intresserad av att köpa andra märken. Jag vill bara köpa Apples produkter. Jag vill inte tvingas köpa något annat än iPhone och Mac på grund av tullar och liknande.

Om Apples konkurrenter inte kan konkurrera utan tullar och andra statliga tvångsingrepp då förtjänar de att förlora. (Och det finns, enligt mig, inga konkurrenter som kommer någonstans i närheten av Apples överlägsna produkter.)

Så varför ska vi straffa oss själva med högre skatter bara för att USA vill straffa sig själva med högre skatter? Det är precis lika irrationellt som att hota att skjuta sig själv i foten bara för att USA vill skjuta sig själva i foten.

Oavsett vad USA gör borde EU svara med att avskaffa alla tullar och handelshinder. Det skulle öka individens frihet att köpa i enlighet med sitt rationella omdöme och egenintresse. Utan tullar får vi råd att köpa fler och bättre importvaror från USA och resten av världen. Detta skulle också göra oss betydligt rikare!

Det är märkligt att vissa ekonomiska felslut aldrig dör hur många gånger de än grundligt vederläggs.

Rationella ekonomer och liberaler har i mer än 200 år visat att tullar och handelshinder är självdestruktiva. Det finns hur mycket litteratur som helst på ämnet. En rekommendation ur högen är Ekonomiska sofismer av Frédéric Bastiat. Den kom ut redan 1845!

Carl Snyder om kapitalets roll

Stötte häromdagen på en gammal klassiker som Ayn Rand rekommenderade. Nämligen Capitalism the Creator (1940) av Carl Snyder:

Who, and what, created this industry—so incredibly vast? Labor? In a sense, ”labor” contributed almost nothing. It did not invent the dynamo, which produces all this electric power. That was the work of an untutored bookbinder’s apprentice, who lives in fame as the greatest experimental genius of his age, and perhaps since Archi- medes. Nor did ‘labor’ make any serious contribution to develop it. To perfect and make practical this epochal invention required the genius and skill of three generations and more, of thousands of trained engineers and physicists, a brilliant line extending from Far- aday to Edison, Steinmetz, and Langmuir. Who paid for all this long travail of experimentation, and the salaries of all these technicians, involving the investment of tens of millions of dollars? Labor? No, it was Capital Savings; this, and this alone which has alike created this wondrous industry, and all our modern world of comfort, convenience, and luxury beside.

Lite längre fram:

. . . there is one way, and only one way, that any people, in all history, have ever risen from barbarism and poverty to affluence and culture; and that is by that concentrated and highly organized system of production and exchange which we call Capitalistic: one way, and one alone. Further, that it is solely by the accumulation (and concentration) of this Capital, and directly proportional to the amount of this accumulation, that the modern industrial nations have arisen: perhaps the sole way throughout the whole of eight or ten thousand years of economic history.

Och:

What our plaintive ‘modernists’ bewail as the ‘machine age’ is precisely that which gives the greatest promise of the future, the opening of the gates of opportunity to the whole mass of the population. Without the creation of this Wealth, unimaginable.

And this wealth is not, as almost all the earlier economists assumed, the product of ‘labor’; nine-tenths of it is directly the product of machines; these and these alone made possible the present day colossal aggregate of Capital. And in turn these machines were the product of brains and especial ability; quite literally a creation of genius, or of genii: inventors, contrivers, discoverers, enterprisers and accumulators—all conspiring in the economic wonder of today.

Hela boken är fantastisk. Läs den idag!

Hyperinflationen blev inställd—så vadå?

Jag tror inte att vi kommer att få se någon hyperinflation i USA. Anledningen är att den amerikanska centralbanken då som nu betalar bankerna för att inte låna ut deras överskottsreserver. Reserverna utgör därför ingen del av den effektiva penningmängden som faktiskt spenderas i ekonomin. Och så länge de nya pengarna inte spenderas har de ingen effekt på priserna.

Så hyperinflationen är tills vidare inställd. Så vadå? Problemet är att det underminerar friheten och kapitalismens sak om man som liberal gör en massa förutsägelser som inte slår in.

Jag brukar påpeka att miljörörelsen har i femtio år gjort en lång rad felaktiga domedagsprofetior. Och likt alla andra domedagssekter som hela tiden skjuter upp jordens slutdatum fortsätter de. De viftar bort femtio år av felaktiga förutsägelser med ad hoc-bortförklaringar.

En ärlig, rationell observatör ser att något inte stämmer med miljörörelsen, att något måste ha gått helt fel då de har haft så konsekvent och extremt fel om nästan allting. Ja, det måste vara något religiöst med miljörörelsen då man fortsätter att hålla hårt på tron oavsett fakta och logik.

Det är av samma anledning viktigt att vi som förespråkar laissez-faire kapitalism inte gör det på ett sätt som får det att framstå som en religiös tro. Ändå är detta intrycket man riskerar att ge om man gör förutsägelser som, av olika skäl, inte slår in. Om förutsägelsen följer av samma premisser som får dig att förespråka kapitalism, då följer det att något måste vara fel med dina premisser.

Här är en analogi: Om du säger att statligt framtvingade minimumlöner allt annat lika leder till arbetslöshet. Det måste leda till arbetslöshet eftersom om man tvingar arbetsköpare att betala, säg, 150 SEK i timmen när arbetssäljaren bara skapar varor till ett värde på, säg, 100 SEK i timmen då förlorar arbetsköparen på affären. Så minimumlöner är skadliga då de förbjuder arbetsköpare och -säljare att handla i enlighet med deras rationella omdöme och egenintresse. Och ju högre minimumlönerna är desto högre blir arbetslösheten.

Men så en dag får man för sig att tredubbla minimumlönerna. Över en natt blir de lägsta lönerna tre gånger högre. Jag säger nu inte att det som kommer här är ett dugg sannolikt, men låt oss bara för fantasins skull säga detta inte resulterade i högre arbetslöshet.

Hur skulle mannen på gatan ta detta? Han skulle nog dra den felaktiga men givet vad han vet (eller rättare sagt tror sig veta) rimliga slutsatsen att statliga tvångsingrepp kanske inte är så skadliga trots allt. Och om radikalkapitalisterna hade fel om minimumlönerna, vad mer har de fel om?

Allt annat lika leder minimumlöner leder till arbetslöshet. Men om allt annat inte är lika då måste det inte leda till arbetslöshet. Om man staten till exempel samtidigt inflaterar sönder penningvärdet tillräckligt mycket då har de reala minimumlönerna faktiskt sänkts, inte höjts.

Detta för oss till den alltmer socialistiska vänstern i USA. De demokratiska socialisterna i USA argumenterar för att staten ska finansiera välfärdsstaten med sedelpressarna. Och deras irrationella fantasier får stöd av crackpot-ekonomer som under namnet ”modern penningteori” påstår att det finns nästan inget som sedelpressarna inte kan fixa. Ja, vid någon punkt kanske vi får stigande priser men då är det bara att höja skatterna för att dra in på den totala efterfrågan i ekonomin.

Att sådant här nonsens alls framstår som plausibelt beror inte bara extrem okunskap och rent subjektivt önsketänkande. Det beror också på att trots den amerikanska centralbanken har ”tryckt så mycket pengar” har vi inte sett de drastiskt stigande priserna som så många varnade för.

De som varnade för “Hyperinflation!” för 10 år sedan hade fel. Peter Schiff med flera hade fel. Och de flesta av dem kan inte förklara varför de hade fel. När folk ser sådana som Peter Schiff ständigt ha fel om hyperinflationen då är det inte irrationellt av mannen på gatan att börja undra om de där crackpot-ekonomerna kanske ändå har rätt. Kanske vi ska låta sedelpressarna finansiera välfärd för alla? Varför inte ge det en chans?

Nationalekonomi är inte komplicerat. Ekonomin är komplicerad. Därför är detta ett område där det är väldigt lätt att ha rätt i teorin men fel i praktiken eftersom det är så många rörliga bitar som alla påverkar varandra. Ibland är det nästan omöjligt att veta vad som händer. Många utfall hänger på att allt annat är lika vilket sällan är fallet i verkligheten. Så om ens förutsägelser inte slår in då måste det inte betyda att man har fel. Men om du ”bara är tidig” i femtio år då är det dags att gå tillbaka till ritbordet. Allt annat är uppenbarligen inte lika. Vad?

Med detta sagt, vill jag ändå påpeka att sådana som Peter Schiff har ofta rätt i både teorin och praktiken. I praktiken har han än så länge fel om att USA kommer att drabbas av hyperinflation. Men det finns en hel kontinent där så gott som allt han har varnat för redan har inträffat. Flera gånger om. Jag tänker på Sydamerika.

Många sydamerikanska ekonomier har länge lidit av hög inflation. Och det beror på att till skillnad från den amerikanska centralbanken så trycker de inte pengar som de sedan betalar bankerna för att samla damm i deras kassavalv. Nej, de trycker tonvis med pengar för att finansiera statens höga utgifter. Så de trycker pengar som direkt spenderas och därmed bjuder upp priserna.

Hur priserna rör sig beror på utbud och efterfråga, inte bara utbud. Det finns en enorm global efterfråga på amerikanska dollar. Däremot finns det ingen särskild efterfråga på argentinska pesos eller deras konkursbenägna statspapper. Så latinamerikanska länder måste inte alltid trycka mycket pengar för att det ska spåra ur med valutaras och stigande priser.

Så tittar man noga ser man att den amerikanska centralbanken inte gör samma skada som de sydamerikanska centralbankerna. Därför får man också olika utfall. Det råder inget mysterium här. De nationalekonomiska lagarna gäller fortfarande. Men för att se detta i praktiken och inte bara i teorin måste man, som sagt, vara vaksam på alla röriga detaljerna som ju gör att allt annat inte är lika.

Kommer hyperinflationen?

Världen över försöker centralbankerna inflatera sig ur Coronakrisen. Därför är det nu många som återigen börjar oroa sig för att dollarn kommer att krascha och att hyperinflationen står runt hörnet. Resonemanget är att man helt enkelt inte kan trycka så här mycket pengar utan att det måste driva upp konsumentpriserna. Men det var många som varnade för exakt samma scenario 2009. Men hyperinflationen kom inte då och det finns skäl att tro att den inte kommer denna gång heller.

Som förklaring till att hyperinflationen kom av sig på 2010-talet säger många att inflationen smög sig in i tillgångspriserna, men inte i konsumentpriserna. Det ligger något i detta. Andra säger att konsumentpriserna har hållits nere av globalisering och digitalisering. Det ligger också något i detta. Men i slutändan tror jag att vi gör det mer komplicerat än vad det måste vara.

Hyperinflationen kom av sig eftersom the Fed betalade bankerna för att låta de nya pengarna samla damm hos dem. Då de nya pengarna inte lånades ut kunde ingen spendera dem och därmed inte heller bjuda upp priserna. Saken är den att om the Fed 100 dubblar penningmängden men skickar alla nya dollar till månen då kommer det att ha samma effekt på den totala efterfrågan i ekonomin och den generella prisnivån som när the Fed ser till att de nya pengarna parkeras i deras kassavalv.

Därför kan man faktiskt argumentera för att vad the Fed gjorde med sina kvantitativa lättnader inte ens representerar inflation dvs en riktig ökning av penningmängden. En ökning av pengar som inte kan eller kommer att spenderas fungerar i praktiken inte som pengar. Vad the Fed gjorde, enligt detta resonemang, var att man växlade tillgångar. The Fed köpte tillgångar från bankerna med nya pengar—men pengarna lånas sedan tillbaka till the Fed. Den effektiva penningmängden ökar inte i detta scenario.

Ett populärt mått på den effektiva penningmängden är M2 och M2 visar ingen trendmässig skillnad efter de kvantitativa lättnaderna kom in.

USA M2

Men den här gången är det väl ändå annorlunda? Jag tror faktiskt inte det.

The Fed gör samma sak nu som då. Man trycker pengar men nästan allt stannar hos the Fed. Ja, M2 har ökat mer än vanligt på sistone men nästan hela ökningen beror på att amerikaner hamstrar pengar, inte spenderar. Många är oroliga för framtiden och vill bygga upp en buffert. Med tanke på att över 30 miljoner har blivit av med jobbet är det rationellt att folk vill bunkra upp med pengar på sina sparkonton.

Man får inte heller glömma bort att då som nu råder det en enorm global efterfråga på amerikanska dollar. Så i den mån the Feds sedelpressar möter efterfrågan ser den bara till att dollarn inte stiger ännu mer i värde jämfört med alla andra valutor. Så bara för att den effektiva penningmängden ökar måste det inte resultera i stigande konsumentpriser om det samtidigt finns en efterfråga.

Så vill man veta var den generella prisnivån är på väg, då ska man inte stirra sig blind på olika penningmängdaggregat. Titta istället på den nominella bruttonationalprodukten (NBNP).

NBNP är P x Q eller M x V. Översatt till svenska betyder detta att den totala efterfrågan är detsamma som penningmängden gånger pengarnas omloppshastighet. Så om man vet NBNP då vet man också allt som man behöver veta om de teoretiska värdena för M, V, P och Q. Och för att veta om KPI kommer att börja stiga snabbare måste man inte bara veta M utan också V vilket fungerar som ett grovt mått på efterfrågan på pengar. När M ökar snabbare än V då kommer den nominella efterfrågan på varor och tjänster att öka snabbare än den reala produktionen av varor och tjänster. Allt annat lika, då kommer konsumentpriserna att bjudas upp.

Mellan 1960 och 1980 ser man en trendmässig ökning av NBNP-tillväxten. Därför ser man också en trendmässig ökning av KPI-tillväxten. I början av 1980-talet börjar NBNP-tillväxten att sakta ned. Och därför ser man återigen en på motsvarande sätt långsammare KPI-tillväxt. Men efter finanskrisen 2008 ser vi faktiskt att NBNP-tillväxten saktar in ytterligare jämfört med de föregående 15-20 åren. Därför borde det inte vara något mysterium att KPI-tillväxten har ökat lika långsamt eller något långsammare under 2010-talet som de föregående 20-30 åren.

NGDP och KPI

På grund av Coronakrisen rasar NBNP världen över. Som väntat faller många priser faller (t ex flyg) samtidigt som andra stiger (t ex mat). Netto har KPI-tillväxten bromsat in. Ja, det är möjligt att KPI-tillväxten kan öka igen på kort sikt. Men det beror nog på tillfälliga utbudschocker än på att the Fed trycker pengar.

Så är det är nog inte heller annorlunda denna gång. Därför tror jag inte att vi kommer att få se någon hyperinflation även denna gång.

Staten kan inte “rädda” ekonomin med skattepengar

Coronakrisen har orsakat en djup global depression. Eftersom de flesta västerländska regeringar gjorde bort sig totalt (istället för att skydda individens rättigheter), fick politikerna panik och tvingade då fram en nedstängning av ekonomin. Som ett resultat är nu många ekonomier i fritt fall. I och med krisen orsakades av ett virus är det ingens fel att politikerna tvingades stänga ned ekonomin. Därför menar många att staten måste gå in med skattepengar för att “rädda” ekonomin. Eller som en “liberal” uttryckte det: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden”. Ett minst sagt intressant sätt att se på saken.

Staten har inga pengar. Så staten kan inte “rädda” utan att “omfördela”. Alltså berika några genom att utarma andra. I bästa fall får vi dock tillbaka lite av våra egna pengar. Men i den mån detta sker har inte staten “räddat” oss. Bara minimerat skadan av den statliga nedstängningen av ekonomin. Att först slå sönder ekonomin och sedan lova lite plåster på såren är inte att “rädda” ekonomin.

På kort sikt kommer vi kanske att se företagen och jobben som räddades av statens “räddningspaket”. Men vi kan inte se företagen och jobben som förstördes av statens skatter, inflation och upplåning. För att inte tala om de nya företagen, jobben och innovationerna som aldrig får se dagens ljus. Så många kommer helt felaktigt att tro att staten kunde “rädda” ekonomin.

Men sanningen är att staten inte kan “rädda” ekonomin. Staten har som sagt inga pengar. Så vad staten än gör för att “rädda” ekonomin kommer det att bli du och alla andra som jobbar för sin försörjning som kommer att betala.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med inflation (“sedelpressen”) förstör staten penningvärdet—värdet på våra inkomster och besparingar. För att vara exakt så ser staten till att de som får dem nya papperspengarna berikas på bekostnad av alla som får dem senare.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med statlig upplåning tvingar staten på oss skulder som vi måste slita och snåla bort imorgon när skulderna ska betalas tillbaka. För att betala av skulderna har staten följande alternativ: höj skatterna, skär ned i bidragen, inflation—eller lite av varje. Vilken metod staten än väljer blir resultatet en lägre levnadsstandard imorgon.

Den statliga upplåningen för konsumtion (sociala förmåner och subventionerade välfärdstjänster) tränger dessutom undan, och äter upp, privata besparingar som annars hade investerats i nya och bättre maskiner och verktyg som gör oss mer produktiva, skapar välstånd och jobb. I den mån vi är mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit kommer bördan av statsskulden att öka. För ju lägre våra inkomster blir imorgon på grund av den statliga upplåningen desto svårare blir det att betala tillbaka statsskulden.

Så i slutändan är det som så att staten inte kan “rädda” ekonomin. Såvida man med “rädda” ekonomin menar “låt oss berika en del på andras bekostnad idag så att vi alla dela på fattigdomen imorgon”. Men då har man också en extremt låg ribba.

Men stannar vi här då underskattar vi förödelsen av de statliga “räddningspaketen”. För att se varför, låt oss konkretisera.

Om du är en bonde då måste du alltid spara utsäde. Du vet att om du äter upp din utsäde då blir det ingen mat imorgon. Och du vet att du också måste spara utsäde för att investera i underhållet av dina nuvarande maskiner och verktyg eller också investera i nya och bättre maskiner som kan öka din produktivitet. Så om du äter upp dina besparingar, ditt utsäde, då dömer du dig själv till en knaprare framtid.

Vad som är sant för den enskilde bonden är precis lika sant för alla andra producenter i resten av ekonomin. Inget förändras bara för att vi nu pratar om miljontals producenter.

Vad vi än producerar måste vi spara och investera i underhållet eller utökandet och förbättrandet av maskiner, verktyg, infrastruktur, och så vidare. Ju mer vi konsumerar idag, desto mindre kan vi spara och investera imorgon. Och ju mindre vi sparar och investerar idag, desto mindre kommer vi att kunna producera imorgon. Vilket oundvikligen betyder en fattigare framtid.

Tänk nu på att när staten “stimulerar” med inflation och upplåning, då handlar det om att hålla igång konsumtionen i en ekonomi som har tvingats stänga ned. Vilket betyder att vi ska fortsätta att konsumera utan att producera. Hur gör man detta? Du som en enskild individ kan—som bonden i exemplet ovan—bara göra detta genom att direkt eller indirekt leva på dina eller andras besparingar. Det vill säga, ekonomins utsäde.

Och precis som bönderna skulle svälta ihjäl om de åt upp sin utsäde, kommer vi också att tvingas genomlida igenom en svältkur om vi äter upp ekonomins utsäde i ett försök att “rädda” ekonomin.

Så om vi nu översätter påståendet: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden” då ser vi att det betyder: “De som tycker att vi inte ska äta upp utsädet idag kan väl fundera på var maten ska komma ifrån i framtiden”.

Bolagskatten sänker lönerna

Timbros chefekonom Jakob Lundberg går igenom forskning som ytterligare bekräftar att löntagarna bär merparten av bolagsskattebördan:

Enligt nationalekonomisk forskning är det dock mer troligt att löntagarna betalar merparten av bolagsskatten. ”Undersökningarna tyder på att produktionsfaktorn arbete bär en relativt stor andel (större än 50 procent) av bolagsskatten i en liten öppen ekonomi”, skriver exempelvis finansdepartementet (2017, sid 103). Matthias Bauer gör en genomgång av ett stort antal studier om vem som betalar bolagsskatten, och drar samma slutsats: Merparten av skattebördan bärs av löntagarna.

Hur mycket förlorar löntagarna på bolagsskatten?

Matthias Bauer har räknat ut hur mycket bolagsskatt en genomsnittlig löntagare i olika OECD-länder betalar under antagandet att hälften av bolagsskattebördan bärs av löntagarna. I Sverige beräknar han det till 11 300 kronor per år, alltså knappt 1 000 kronor per månad, eller nästan lika mycket som det ursprungliga jobbskatteavdraget.

Jag misstänker att detta är i underkant.

Statliga jobb förstör privata jobb

Ekonomen Dan Mitchell redogör för ny forskning som ytterligare bekräftar sanningen om det man ser och det man inte ser: statliga jobb förstör privata jobb. Mitchell citerar studien:

…all coefficients indicate a very strong negative relationship between public- and private-sector employment rates. For example, 100 new public jobs crowd out 98 private job… Taken together with the unemployment results, public employment just about fully crowds out private-sector employment regardless of the definition, such that a rise in government hiring would be offset by decreases in private employment… Regressions of unemployment on public employment and of private employment on public employment, each of which is based on two definitions of public employment, find robust evidence that public employment crowds out private employment. …Public-sector hiring: (i) does not reduce unemployment, (ii) increases the fiscal burden, and (iii) inhibits long-term growth through reductions in private-sector employment. Together, this would imply that public hiring is detrimental to long term fiscal sustainability.

Där ser man. Kunde man i och för sig ha räknat ut på förhand.

Jag rekommenderar Dan Mitchells blogg. Han publicerar nästan dagligen intressanta fynd som på alla möjliga sätt och vis visar att frihet främjar välståndsskapande—och vice versa.

Är USAs handelsbalansunderskott hållbara?

President Trump, med flera, ojar sig ständigt över USAs handelsbalansunderskott. Och vet man ingenting om nationalekonomi då är det i alla fall inte svårt att se varför det låter som ett problem. Underskott låter dåligt. Att importera mer än vad man exportera låter ju som att man köper mer än vad man säljer och att man därför lever över sina tillgångar. Låter ju ganska dåligt.

Men är det?

Varken vanligtvis eller nödvändigtvis. När Kina exporterar mer till USA än vad det importerar från USA då betyder det att amerikanska dollar börjar samla sig i Kina. Vad kan kineserna göra med dessa dollar? De kan köpa dvs importera amerikanska varor. De kan investera dem i USA. De kan låna dem till amerikaner. Vad de än gör, kommer dollarna förr eller senare tillbaka till USA—där de kommer amerikanerna till gagn. (Även om de säljer sina dollar så står köparen inför samma alternativ.) Ja, ett handelsbalansunderskott är per definition ett finansbalansöverskott.

Så vanligtvis är ett handelsbalansunderskott inget att oroa sig för. Historiskt sett blev många länder rika just genom att inledningsvis importera mer än vad man exporterade och därmed dra på sig enorma handelsbalansunderskott. Dessa handelsbalansunderskott finansierades genom utländskt kapital som lånades ut eller investerades för att bygga upp industrier och infrastruktur. Kapitalet användes också för att importera mer kapitalvaror än vad man exporterade. Utländskt kapital finansierade underskotten i handelsbalansen. Men dessa underskott var uppenbarligen fördelaktiga. Under 1800-talet flödade Storbritanniens kapital över hela världen och berikade allt i sin väg. USAs och Sveriges industrier och infrastruktur byggdes till stor del upp av brittiskt kapital.

Idag köper kineserna mest amerikanska statsobligationer för sina dollar. Även detta gynnar amerikanerna. I alla fall på kort sikt. För ju mer kineserna finansierar statens utgifter, desto mindre måste amerikanerna själva finansiera staten. Kinas lån lättar på amerikanernas skattebörda vilket i sin tur stärker deras disponibla inkomster. Detta innebär också att amerikanskt kapital som annars hade gått till välfärdskonsumtion istället kan användas för produktiva investeringar i värde- och jobbskapande företag. Kom ihåg att kapitalet utgör källan till utbudet av allt vi köper såväl som efterfrågan på arbetet vi säljer. Så ju mer kapital, desto större och bättre utbud av varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb.

Med allt detta sagt, kan jag ändå tänka mig att USAs handelsbalansunderskott kan bli ett problem. I alla fall på lång sikt. Frågan är: Varför dras USA med handelsbalansunderskott? Ytligt är svaret att man importerar mer än vad man exporterar. Men om man, som ekonomen Steve Hanke gjorde, kollar lite närmare på det här, då visar det sig att USAs svällande handelsbalansunderskott beror på landets svällande budgetunderskott.

Det är alltså statens enorma kapitalkonsumtion som ligger bakom handelsbalansunderskotten. Finansbalansöverskotten har nästan bara gått till att lånefinansiera USAs välfärdsstat, inte för att finansiera produktiva investeringar.

I den mån USAs skattebetalare slipper betala för statens utgifter—eftersom kineserna än så länge lånefinansierar de statliga underskotten—har också amerikaner råd med att importera varor från Kina. Om USAs skattebetalare betalade, säg, 1000 miljarder dollar mer i skatt varje år—vilket motsvarar dagens budgetunderskott—då hade de också haft 1000 miljarder dollar mindre över att spendera på kinesiska produkter.

Handelsbalansunderskotten som USA har haft sedan 1970-talet är knappast jämförbara med de som USA hade under 1800-talet. Då flödade kapitalet in i landet för att finansiera produktiva investeringar i landets industrier och infrastruktur. Nu flödar kapitalet in för finansiera icke-produktiv statlig konsumtion—kapital som istället kunde investerats produktivt för att skapa mer och bättre varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb har istället gått för att finansiera pensioner och subventionerad sjukvård.

USA kan inte bara låna, låna och låna. Det är ohållbart. Lånen måste också betalas tillbaka. Frågan är bara om det blir med högre skatter eller inflation—eller både och. I vilket fall som helst lär det bli tråkigt för amerikanerna.

Välfärdsstatens pris: reallönestagnation och relativ fattigdom

Idag tänkte jag bara dela med mig av ett par slumpmässiga observationer, ur högen, som indikerar och konkretiserar välfärdsstatens pris—ett pris som många undviker att prata om och de få som ändå gör det tenderar att underskatta.

I ”Shattering the American dream: The US government’s Ponzi scheme” skriver ekonomerna Richard Evans, Laurence Kotlikoff och Kerk Phillips om hur USAs statliga pensionssystem hämmar sparande och därmed investeringar:

In 1965, the US net national saving was 15.6% of net national income. Last year, it was just 0.9%. And, according to Gokhale et al (1996) and Lee and Mason (2012), the secular demise in US saving has coincided with a spectacular rise in the consumption of older Americans relative to that of younger Americans.

As Feldstein and Horioka (1980) document, US net domestic saving tracks US net national saving. Hence, postwar intergenerational redistribution has not only lowered net national saving; it has also reduced net domestic investment, from 14.0% of national income in 1965 to just 3.6% in 2011. This decline in the rate of net domestic investment is, no doubt, playing a major role in the slow growth in US wages. Indeed, the level of private-sector average real earnings per hour, exclusive of fringe benefits, is lower today than it was 40 years ago.

En annan relaterad observation bidrar ekonomen Edgar K. Browning i Stealing From Each Other: How the Welfare State Robs Americans of Money and Spirit (2008):

We cannot know with certainty the exact magnitude, but the research discussed in this book suggests that the welfare state lowers the income of the average American by about 25 percent. Note that this does not refer to the direct tax burden of supporting these policies; the 25 percent loss is in before-tax income and is in addition to any taxes paid. Put somewhat differently, gross domestic product (GDP) is a quarter lower than it would have been without the welfare state. The loss ultimately reflects the reduced productivity of the economy that results from the myriad effects of welfare-state policies.

Skulle du tacka nej till en lönehöjning på 25%? Skulle du vara likgiltig inför en lönesänkning på 25%? Ändå är detta en konservativ uppskattning på hur mycket amerikanerna har gått miste om på grund av välfärdsstaten. Och ja, samma logik gäller för alla andra välfärdsstater.