Är USAs handelsbalansunderskott hållbara?

President Trump, med flera, ojar sig ständigt över USAs handelsbalansunderskott. Och vet man ingenting om nationalekonomi då är det i alla fall inte svårt att se varför det låter som ett problem. Underskott låter dåligt. Att importera mer än vad man exportera låter ju som att man köper mer än vad man säljer och att man därför lever över sina tillgångar. Låter ju ganska dåligt.

Men är det?

Varken vanligtvis eller nödvändigtvis. När Kina exporterar mer till USA än vad det importerar från USA då betyder det att amerikanska dollar börjar samla sig i Kina. Vad kan kineserna göra med dessa dollar? De kan köpa dvs importera amerikanska varor. De kan investera dem i USA. De kan låna dem till amerikaner. Vad de än gör, kommer dollarna förr eller senare tillbaka till USA—där de kommer amerikanerna till gagn. (Även om de säljer sina dollar så står köparen inför samma alternativ.) Ja, ett handelsbalansunderskott är per definition ett finansbalansöverskott.

Så vanligtvis är ett handelsbalansunderskott inget att oroa sig för. Historiskt sett blev många länder rika just genom att inledningsvis importera mer än vad man exporterade och därmed dra på sig enorma handelsbalansunderskott. Dessa handelsbalansunderskott finansierades genom utländskt kapital som lånades ut eller investerades för att bygga upp industrier och infrastruktur. Kapitalet användes också för att importera mer kapitalvaror än vad man exporterade. Utländskt kapital finansierade underskotten i handelsbalansen. Men dessa underskott var uppenbarligen fördelaktiga. Under 1800-talet flödade Storbritanniens kapital över hela världen och berikade allt i sin väg. USAs och Sveriges industrier och infrastruktur byggdes till stor del upp av brittiskt kapital.

Idag köper kineserna mest amerikanska statsobligationer för sina dollar. Även detta gynnar amerikanerna. I alla fall på kort sikt. För ju mer kineserna finansierar statens utgifter, desto mindre måste amerikanerna själva finansiera staten. Kinas lån lättar på amerikanernas skattebörda vilket i sin tur stärker deras disponibla inkomster. Detta innebär också att amerikanskt kapital som annars hade gått till välfärdskonsumtion istället kan användas för produktiva investeringar i värde- och jobbskapande företag. Kom ihåg att kapitalet utgör källan till utbudet av allt vi köper såväl som efterfrågan på arbetet vi säljer. Så ju mer kapital, desto större och bättre utbud av varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb.

Med allt detta sagt, kan jag ändå tänka mig att USAs handelsbalansunderskott kan bli ett problem. I alla fall på lång sikt. Frågan är: Varför dras USA med handelsbalansunderskott? Ytligt är svaret att man importerar mer än vad man exporterar. Men om man, som ekonomen Steve Hanke gjorde, kollar lite närmare på det här, då visar det sig att USAs svällande handelsbalansunderskott beror på landets svällande budgetunderskott.

Det är alltså statens enorma kapitalkonsumtion som ligger bakom handelsbalansunderskotten. Finansbalansöverskotten har nästan bara gått till att lånefinansiera USAs välfärdsstat, inte för att finansiera produktiva investeringar.

I den mån USAs skattebetalare slipper betala för statens utgifter—eftersom kineserna än så länge lånefinansierar de statliga underskotten—har också amerikaner råd med att importera varor från Kina. Om USAs skattebetalare betalade, säg, 1000 miljarder dollar mer i skatt varje år—vilket motsvarar dagens budgetunderskott—då hade de också haft 1000 miljarder dollar mindre över att spendera på kinesiska produkter.

Handelsbalansunderskotten som USA har haft sedan 1970-talet är knappast jämförbara med de som USA hade under 1800-talet. Då flödade kapitalet in i landet för att finansiera produktiva investeringar i landets industrier och infrastruktur. Nu flödar kapitalet in för finansiera icke-produktiv statlig konsumtion—kapital som istället kunde investerats produktivt för att skapa mer och bättre varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb har istället gått för att finansiera pensioner och subventionerad sjukvård.

USA kan inte bara låna, låna och låna. Det är ohållbart. Lånen måste också betalas tillbaka. Frågan är bara om det blir med högre skatter eller inflation—eller både och. I vilket fall som helst lär det bli tråkigt för amerikanerna.

Välfärdsstatens pris: reallönestagnation och relativ fattigdom

Häromdagen skrev jag att välfärdsétatismen sannolikt är orsaken till USAs ekonomiska stagnation (eller eventuella förfall). Idag tänkte jag bara dela med mig av ett par slumpmässiga observationer, ur högen, som indikerar och konkretiserar välfärdsstatens pris—ett pris som många undviker att prata om och de få som ändå gör det tenderar att underskatta.

I ”Shattering the American dream: The US government’s Ponzi scheme” skriver ekonomerna Richard Evans, Laurence Kotlikoff och Kerk Phillips om hur USAs statliga pensionssystem hämmar sparande och därmed investeringar:

In 1965, the US net national saving was 15.6% of net national income. Last year, it was just 0.9%. And, according to Gokhale et al (1996) and Lee and Mason (2012), the secular demise in US saving has coincided with a spectacular rise in the consumption of older Americans relative to that of younger Americans.

As Feldstein and Horioka (1980) document, US net domestic saving tracks US net national saving. Hence, postwar intergenerational redistribution has not only lowered net national saving; it has also reduced net domestic investment, from 14.0% of national income in 1965 to just 3.6% in 2011. This decline in the rate of net domestic investment is, no doubt, playing a major role in the slow growth in US wages. Indeed, the level of private-sector average real earnings per hour, exclusive of fringe benefits, is lower today than it was 40 years ago.

En annan relaterad observation bidrar ekonomen Edgar K. Browning i Stealing From Each Other: How the Welfare State Robs Americans of Money and Spirit (2008):

We cannot know with certainty the exact magnitude, but the research discussed in this book suggests that the welfare state lowers the income of the average American by about 25 percent. Note that this does not refer to the direct tax burden of supporting these policies; the 25 percent loss is in before-tax income and is in addition to any taxes paid. Put somewhat differently, gross domestic product (GDP) is a quarter lower than it would have been without the welfare state. The loss ultimately reflects the reduced productivity of the economy that results from the myriad effects of welfare-state policies.

Skulle du tacka nej till en lönehöjning på 25%? Skulle du vara likgiltig inför en lönesänkning på 25%? Ändå är detta en konservativ uppskattning på hur mycket amerikanerna har gått miste om på grund av välfärdsstaten. Och ja, samma logik gäller för alla andra välfärdsstater.

USAs ekonomiska stagnation

Visste du att de amerikanska reallönerna (dvs lönerna justerade för konsumentprisindex) är på samma nivå som 1974? Visste du att de bara är 19% högre än 1964? Visste du att realinkomsterna för det amerikanska medianhushållet är bara något högre än vad de var för tjugo år sedan?

Medan några tycker att detta låter rimligt tycker andra att detta låter fantastiskt. Intressant nog verkar det som att hur folk reagerar på denna uppgift beror åtminstone delvis på huruvida man identifierar sig själv politiskt till höger eller vänster. Hur kommer detta sig?

Detta har att göra med att denna ekonomiska stagnation (eller nedgång) som började på 1970-talet kom samtidigt som de liberala högervindarna blåste bort fackens makt, sänkte skatter, avreglerade marknader och sänkte välfärdsförmånerna. Tänk Ronald Reagan och Margaret Tatcher. Vänstern vill tro på den ekonomiska stagnationen eftersom de så gärna vill klandra de små stapplande stegen mot ekonomisk frihet som togs i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talen för världens onda medan högern inte vill tro på den eftersom de så gärna vill försvara samma små stapplande steg mot ekonomisk frihet.

Högern hade här “hjärtat på rätt ställe” men de gjorde nog sig själva—och den ekonomiska frihetens sak—en björntjänst i deras iver att visa hur Carters avregleringar och Reagans skattelättnader “måste” ha mer än kompenserat för alla skadliga statliga tvångsingrepp som ju då som nu tynger USAs ekonomi.

En som kanske bäst har på det mest övertygande sätt dokumenterat USAs ekonomiska stagnation sedan 1970-talet är ekonomen Tyler Cowen. Cowen skrev en hel bok på ämnet, The Great Stagnation. (Nej, jag håller inte med om allt Cowen säger i denna bok eller i sin TED-föreläsning.)

Cowen säger att även om livet är bättre idag än 1970 är de framsteg som har skett inte alls lika stora som de framsteg som skedde sedan, säg, 1870-talet. Att gå från ingenting till att inom loppet av 100 år ha rinnande vatten, elektricitet, luftkonditionering, tåg, färja, bil, flyg, telefon, radio, tv, läkemedel, datorer—och många andra fantastiska varor och tjänster som tillsammans utgör vår höga levnadsstandard—utgör framsteg av en helt annan natur och magnitud än de mestadels små och stegvisa förbättringar som vi har sett sedan 1970-talet.

Om du tittar på en film från 1970 känner du igen dig. Mycket är detsamma. Men de som levde 1970 skulle nog inte känna igen sig om de kunde se en film från 1870. De som levde 1870 skulle i sin tur nog inte känna igen sig om de kunde se en film från 1800. Så ur ett historiskt perspektiv råder det ingen tvekan om att den ekonomiska framstegstakten har saktat in avsevärt sedan 1970-talet.

Ekonomen George Reisman påpekar att med tanke på hur mycket USAs ekonomi dras ned av statliga tvångsingrepp, borde inte denna stagnation (eller nergång) förvåna oss det allra minsta. Skatter, omfördelningspolitik, välfärdspolitik, regleringar, inflation, etc., är skadliga. De underminerar ekonomiska framsteg. Reisman påpekar också att om man vill argumentera för motsatsen—att ekonomin inte stagnerar (eller värre)—då måste man också vara beredd att förklara varför alla dessa destruktiva tvångsingrepp inte skulle kunna göra tillräcklig med skada för att orsaka stagnation eller förfall.

Jag säger inte att detta är en omöjlig uppgift. Jag säger bara att det är en svår och (förmodligen) onödig uppgift. Då det inte borde förvåna någon som förstår sig på nationalekonomi att statliga tvångsingrepp skadar ekonomin finns det ingen anledning att till varje pris försöka bevisa att stagnationen måste vara inbillning. Om stagnationen är verklig (och sett ur ett historiskt perspektiv så är den det), då är det ju betydligt lättare att bara lägga skulden där den mest sannolikt hör hemma: hos (välfärds)étatisterna.

Avskaffa arvsskatten

I Finland pågår det nu en debatt om arvsskatten. Debatten väcktes i och med ”liberala” tankesmedjan Libera kom med förslaget att ersätta dagens arvsskatt med en skatt på överlåtelsevinster.

Att endast beskatta överlåtelser är kanske något mindre destruktivt och omoraliskt, men det bästa vore ändå att bara avskaffa arvsskatten helt och hållet.

Om Sveriges socialdemokrater kunde inse vikten av att göra sig av med denna skadliga skatt, varför vågar då inte ens ”liberaler” gå lika långt? Det är patetiskt.

För äkta liberaler som desperat söker bättre argument för att göra slut på arvsskatten kan jag varmt rekommendera ekonomen George Reismans artikel ”A Wage Earner’s Case for Repealing the Inheritance Tax”:

I am a university professor, who earns a monthly salary, and one that is certainly not overwhelming in size. It’s very unlikely that I will ever leave an estate that is too large to qualify for the estate-tax exemption. Still less likely is it that I will ever inherit such an estate. Nevertheless, I am in favor of the repeal of the estate tax on all of the much larger estates that people other than myself will leave and that people other than myself will inherit. This is because I understand how I and all other wage and salary earners benefit from capital owned by other people, capital that will be substantially increased in its amount and thus in the benefits it can give if the inheritance tax is repealed.

Like all other wage and salary earners, I buy products and I sell labor. The supply of the products I buy and the demand for the labor I sell depend on the amount of capital that is invested in the society in which I live. The larger is the amount of that capital, the greater is the amount of means of production used to produce the products I buy and thus the better and more abundant is their supply and the lower-priced and more affordable they are. At the same time, the greater is the demand for the labor I sell and thus the higher are the wages or salary I earn.

Yes, I want to live in a society in which I am surrounded by the greatest possible number of very wealthy individuals who invest  their wealth in producing the products I buy and in employing the labor I sell. . .

Ekonomisk jämlikhet under kapitalism

Ekonomisk jämlikhet är inget ideal. Men nu råkar det bara vara som så att den ekonomiska ojämlikheten faktiskt tenderar att minska under kapitalismen, inte öka. Detta blir nog enklare att se om man påminner sig om att välstånd är saker dvs varor och tjänster, inte pengar. (Pengarnas värde hänger på att det finns välstånd att köpa—utan välstånd att köpa och sälja blir pengarna värdelösa.)

Under kapitalismen tjänar affärsmän vinstintresset bäst genom att ägna sig åt massproduktion för massorna. Det är där de riktigt stora pengarna finns att tjäna. Fråga bara Henry Ford eller Bill Gates eller Steve Jobs eller Jeff Bezos eller. . .

Ja, i monetära termer leder massproduktion åt massorna till stora inkomst- och förmögenhetsskillnader. Men i reala termer dvs i termer av välstånd dvs i termer av varor och tjänster innebär samma utveckling att massorna kan köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. I reala termer betyder detta att skillnaderna mellan fattiga och rika minskar, inte ökar. Ludwig von Mises uttryckte det nog bäst:

Today, in the capitalist countries, there is relatively little difference between the basic life of the so-called higher and lower classes; both have food, clothing, and shelter. But in the eighteenth century and earlier, the difference between the man of the middle class and the man of the lower class was that the man of the middle class had shoes and the man of the lower class did not have shoes. In the United States today the difference between a rich man and a poor man means very often only the difference between a Cadillac and a Chevrolet. The Chevrolet may be bought secondhand, but basically it renders the same services to its owner: he, too, can drive from one point to another. More than fifty percent of the people in the United States are living in houses and apartments they own themselves. (Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow, 1959.)

Som en del av processen mot mer real jämlikhet har vi det faktum att under kapitalism tenderar gårdagens lyxvaror att bli dagens nödvändigheter. Se t ex denna graf:

Screenshot 2019-08-05 at 16.04.23.png

Det som driver denna trevliga utveckling framåt är den monetära ojämlikheten. Dels måste det finnas monetär ojämlikhet för att det överhuvudtaget ska finnas ekonomiska incitament att producera. Och ju större monetär ojämlikhet, desto större incitament. Låt mig på denna punkt citera von Mises:

Only because inequality of wealth is possible in our social order, only because it stimulates everyone to produce as much as he can and at the lowest cost, does mankind today have at its disposal the total annual wealth now available for consumption. Were this incentive to be destroyed, productivity would be so greatly reduced that the portion that an equal distribution would allot to each individual would be far less than what even the poorest receives today. (Liberalism: In the Classical Tradition, 1927.)

Det måste dessutom finnas några riktigt rika som har råd att köpa de nya lyxvarorna. I den mån de gör detta blir det sakta men säkert också ekonomiskt gångbart att börja massproducera desamma för massorna. Här är, återigen, von Mises:

Many things that seem to us necessities today were once considered as luxuries. When, in the Middle Ages, an aristocratic Byzantine lady who had married a Venetian doge made use of a golden implement, which could be called the forerunner of the fork as we know it today, instead of her fingers, in eating her meals, the Venetians looked on this as a godless luxury, and they thought it only just when the lady was stricken with a dreadful disease; this must be, they supposed, the well-merited punishment of God for such unnatural extravagance. Two or three generations ago even in England an indoor bathroom was considered a luxury; today the home of every English worker of the better type contains one. Thirty-five years ago there were no automobiles; twenty years ago the possession of such a vehicle was the sign of a particularly luxurious mode of living; today in the United States even the worker has his Ford. This is the course of economic history. The luxury of today is the necessity of tomorrow. Every advance first comes into being as the luxury of a few rich people, only to become, after a time, the indispensable necessity taken for granted by everyone. Luxury consumption provides industry with the stimulus to discover and introduce new, things. It is one of the dynamic factors in our economy. To it we owe the progressive innovations by which the standard of living of all strata of the population has been gradually raised. (Ibid.)

Ja, under kapitalismen finns det ett stort pengargap mellan rika och fattiga. Men detta pengargap beror på att affärsmän ägnar sig åt massproduktion för massorna vilket alltså minskar välståndsgapet mellan rika och fattiga. Så funkar den ekonomiska ojämlikheten under kapitalismen. Knappast något att förlora någon sömn över, eller hur?

Den svenska pesetan

Den svenska kronan rasar i värde. Kronan har sannolikt aldrig varit svagare. Och tro inget annat: den fallande kronan gör svenskarna fattigare.

De senaste åren har kronan fallit rejält gentemot dollarn och euron. Gentemot dollarn är den svenska kronan en av världens sämsta valutor. Gentemot euron har Nordeas chefsanalytiker Henrik Unell bara ord och inga visor att komma med: “Totalfallet i kronan liknar det man ser i länder där en statskupp ägt rum…”. Stabilt.

Hur kommer det sig att kronan rasar? Det beror på att Sveriges statliga centralbank, Riksbanken, ser det som sin uppgift att verka för “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de “ständigt stigande priser”. De vill att konsumentpriserna ska stiga med ungefär 2% per år. De vill alltså att svenskarnas levnadskostnader ska fördubblas på en generation. Att den svenska kronans köpkraft halveras på 30 år.

På ren svenska betyder detta att Riksbanken ser det som sin uppgift att urholka värdet på våra pengar, att råna oss på vår köpkraft, att beröva oss på våra reala inkomster. Det låter helt vansinnigt, men det är sant.

Vad som gör Riksbankens penningpolitik frustrerande är anledningen till att den måste ta i med “hårdhandskarna”, nämligen globaliseringen och digitaliseringen. Tillsammans hjälper dessa reala faktorer till att hålla nere konsumentpriserna. Det är tack vare den välståndsexplosion—som globaliseringen och digitaliseringen motsvarar—som så många varor och tjänster är billigare än vad de annars skulle ha varit. Det är denna utveckling som Riksbanken försöker bekämpa genom sitt vansinniga krig mot den svenska kronan. Absurt men sant.

Trots att många svenskar redan känner av effekterna av Riksbankens ansträngningar att förstöra kronans värde, insisterar centralbankirerna att det inte finns någon koppling mellan en svagare krona och svenskarnas levnadsstandard. Som “bevis” hänvisar de oss till utvecklingen av Sveriges BNP per capita. Men detta är vilseledande.

I den mån BNP per capita mäter vår levnadsstandard, mäter den i detta sammanhang bara “det man ser” men “inte det man inte ser” som den franske ekonomen Frédéric Bastiat skulle ha sagt. Det man inte ser är hur mycket högre vår levnadsstandard skulle ha varit om det inte vore för Riksbankens inflation.

Sedan får man inte glömma bort att det finns en viss fördröjning mellan kronans ras och hur konsumentpriserna justeras. Sådana saker som kontraktens genomsnittliga löptid påverkar hur snabbt de inhemska konsumentpriserna justeras upp för att kompensera för den svagare kronan. Därför finns det en fördröjning mellan BNP per capita-statistiken och verkligheten du redan lever i.

Du kan själv se hur den svagare kronan gör att nästan allt du importerar blir dyrare. Att sätta mat på bordet, att värma huset, att tanka bilen, att resa utomlands och att köpa importerade kapitalvaror (datorer, bilar, smarttelefoner, osv) blir dyrare. För att ha råd med lika mycket som tidigare måste du antingen köpa mindre av andra varor och tjänster eller också måste du jobba och slita fler timmar för att kunna ha råd att köpa lika mycket som tidigare. Vem känner sig rikare av att inte längre ha råd att resa utomlands på semester? Eller av att behöva jobba fler timmar för att ha råd att tanka bilen?

Så du inbillar dig inte att priserna stiger som en direkt följd av den svenska kronans kollaps. Det är ingen illusion att dina pengar inte längre räcker till. Den svagare kronan gör dig fattigare.

Globaliseringen och digitaliseringen dämpar KPI

Världen över jobbar centralbankerna på att uppnå “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de dock inte vad man först skulle kunna tro, nämligen att priserna varken stiger eller faller, utan står ganska stilla. Att de, så att säga, är stabila. Nej, med “stabila priser” menar de istället ständigt stigande priser. Deras mål är att konsumentpriserna (mätt med konsumentprisindex, KPI) ska “stabilt” stiga med ungefär 2% per år. Tack vare “stabila priser” kommer levnadskostnaderna att fördubblas på en generation!

Men på sistone har centralbankerna haft det tufft. Det har varit svårare än vanligt att fördyra vår tillvaro. Och detta är ett bekymmer för centralbankirerna.

Man skulle kunna tro att det är en bra sak att våra priser står stilla eller (om det vill sig riktigt väl) kanske till och med faller lite. Det betyder ju att vår köpkraft ökar. Detta betyder att vi kan ha råd med fler och bättre varor och tjänster, att vi kan köpa oss en högre och högre levnadsstandard.

Inflation är historiskt och logiskt sett definierat som en ökning av penningmängden som är snabbare än guldmängden. I praktiken är det bara staten som har makten att orsaka en sådan ökning genom att direkt eller indirekt trycka mer pengar. Så alternativt kan man definiera inflation som en ökning av penningmängden direkt eller indirekt orsakad av staten. (För detaljer se sidorna 911-ff. i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.)

När staten trycker mer pengar då jagar fler pengar en begränsad mängd varor och tjänster. Så priset på varor och tjänster tenderar att, sakta men säkert, “bjudas upp”. En del priser stiger mer, andra mindre. En del går upp tidigare, andra senare. Våra pengar förlorar sin köpkraft och minskar i värde. Men det är inte bara konsumentpriserna som stiger. Flera breda kategorier av priser stiger: råvaror, producentvaror, fastigheter, aktier, obligationer, konst, ädelmetaller, osv stiga. Och en del av dessa priser stiger ofta snabbare än konsumentpriserna.

Låt mig konkretisera detta med några exempel från USA. Mellan 2000-2012 steg råvarupriserna i genomsnitt med 10% per år. I perioder har producentpriserna stigit med 5-10% per år (2000-2008; 2010-2012; 2017-). Fastighetspriserna har stigit med 5-10% per år (1998-2006; 2012-). Och sedan år 2000 har dollarpriset på guld i genomsnitt ökat med 8,5% per år.

Så hur kommer det sig att centralbankerna “kämpar” med att öka konsumentpriserna?

Den främsta förklaringen är att i den mån affärsmän (kapitalister, entreprenörer och företagsledare) kan producera välstånd snabbare än vad staten kan trycka pengar då tenderar priserna att stiga mindre eller inte alls. Har man tur kan priserna till och med falla. De senaste tjugo åren är det främst två faktorer som dämpar konsumentpriserna: globaliseringen och digitaliseringen.

Globaliseringen syftar till internationaliseringen av arbetsdelningen och handeln. Tack vare globaliseringen har lågkostnadsländer i Sydostasien öppnats upp för världen. De har börjat massproducera ett fantastiskt överflöd av billiga produkter. Sydostasien har blivit hela världens verkstad—och detta beror, i sin tur, dels på att de inte är lika tyngda av höga välfärdsutgifter, höga skatter, höga löner framtvingade av staten såväl som kostsamma regleringar. I Nordamerika har handeln mellan Kanada, USA och Mexiko öppnats upp. Och i Europa har EUs tullfria interna marknad expanderat. Globaliseringen har gett oss billigare bilar, möbler, kyl- och frys, disk- och tvättmaskiner, dammsugare och mikrovågsugnar, TV-apparater och TV-spel, datorer och smarttelefoner, kläder och smink, osv.

Med digitaliseringen syftar jag på kombinationen av datorer och bredband. Denna kombination har skapat en hel kategori av extremt billiga digitala varor och tjänster som Spotify, Skype och Netflix. Istället för att lägga flera hundratals euros på att köpa flera album och singlar varje månad, kan jag betala så lite som €10 per månad och få tillgång till all världens musik genom Spotify. Om jag skulle betala för allt detta då hade det lätt kostat mig åtskilliga hundratals eller tusentals euros varje månad.

Så utan globaliseringen och digitaliseringen—som tillsammans utgör en explosionsartad ökning av välstånd—skulle konsumentpriserna sannolikt stigit betydligt mer än 2% per år.

Det finns några indirekta belägg för detta. Ekonomerna vid American Institute for Economic Research (AIER) har skapat ett prisindex som exkluderar billiga, massproducerade sällanköpsvaror importerade från lågprisländer såväl som extremt billiga digitaliserade varor och tjänster. Kvar blir en korg med dagligvaror och -tjänster som mat, kafé, restaurang, energi, bränsle, kabel-TV, toalettpapper, tandkräm, hushållstjänster, läkemedel, bio, nyhetstidningar, osv. AIER-ekonomerna kallar deras prisindex för Everyday Price Index (EPI) eller “vardagsprisindex”. Det visar sig att under perioder då KPI “bara” har steg med 2-6%, steg EPI istället med 5-15%!

Så det är sannolikt tack vare världskapitalismen och den digitala teknikens framsteg—och den välståndsexplosion som dessa två reala faktorer utgör—som konsumentpriserna “bara” stiger med 2% per år. Kan du föreställa dig hur mycket högre din köpkraft, och därmed hur mycket rikare du skulle vara, om bara centralbankerna gav upp ambitionen att till varje pris urholka pengarnas värde?