Den svenska pesetan

Den svenska kronan rasar i värde. Kronan har sannolikt aldrig varit svagare. Och tro inget annat: den fallande kronan gör svenskarna fattigare.

De senaste åren har kronan fallit rejält gentemot dollarn och euron. Gentemot dollarn är den svenska kronan en av världens sämsta valutor. Gentemot euron har Nordeas chefsanalytiker Henrik Unell bara ord och inga visor att komma med: “Totalfallet i kronan liknar det man ser i länder där en statskupp ägt rum…”. Stabilt.

Hur kommer det sig att kronan rasar? Det beror på att Sveriges statliga centralbank, Riksbanken, ser det som sin uppgift att verka för “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de “ständigt stigande priser”. De vill att konsumentpriserna ska stiga med ungefär 2% per år. De vill alltså att svenskarnas levnadskostnader ska fördubblas på en generation. Att den svenska kronans köpkraft halveras på 30 år.

På ren svenska betyder detta att Riksbanken ser det som sin uppgift att urholka värdet på våra pengar, att råna oss på vår köpkraft, att beröva oss på våra reala inkomster. Det låter helt vansinnigt, men det är sant.

Vad som gör Riksbankens penningpolitik frustrerande är anledningen till att den måste ta i med “hårdhandskarna”, nämligen globaliseringen och digitaliseringen. Tillsammans hjälper dessa reala faktorer till att hålla nere konsumentpriserna. Det är tack vare den välståndsexplosion—som globaliseringen och digitaliseringen motsvarar—som så många varor och tjänster är billigare än vad de annars skulle ha varit. Det är denna utveckling som Riksbanken försöker bekämpa genom sitt vansinniga krig mot den svenska kronan. Absurt men sant.

Trots att många svenskar redan känner av effekterna av Riksbankens ansträngningar att förstöra kronans värde, insisterar centralbankirerna att det inte finns någon koppling mellan en svagare krona och svenskarnas levnadsstandard. Som “bevis” hänvisar de oss till utvecklingen av Sveriges BNP per capita. Men detta är vilseledande.

I den mån BNP per capita mäter vår levnadsstandard, mäter den i detta sammanhang bara “det man ser” men “inte det man inte ser” som den franske ekonomen Frédéric Bastiat skulle ha sagt. Det man inte ser är hur mycket högre vår levnadsstandard skulle ha varit om det inte vore för Riksbankens inflation.

Sedan får man inte glömma bort att det finns en viss fördröjning mellan kronans ras och hur konsumentpriserna justeras. Sådana saker som kontraktens genomsnittliga löptid påverkar hur snabbt de inhemska konsumentpriserna justeras upp för att kompensera för den svagare kronan. Därför finns det en fördröjning mellan BNP per capita-statistiken och verkligheten du redan lever i.

Du kan själv se hur den svagare kronan gör att nästan allt du importerar blir dyrare. Att sätta mat på bordet, att värma huset, att tanka bilen, att resa utomlands och att köpa importerade kapitalvaror (datorer, bilar, smarttelefoner, osv) blir dyrare. För att ha råd med lika mycket som tidigare måste du antingen köpa mindre av andra varor och tjänster eller också måste du jobba och slita fler timmar för att kunna ha råd att köpa lika mycket som tidigare. Vem känner sig rikare av att inte längre ha råd att resa utomlands på semester? Eller av att behöva jobba fler timmar för att ha råd att tanka bilen?

Så du inbillar dig inte att priserna stiger som en direkt följd av den svenska kronans kollaps. Det är ingen illusion att dina pengar inte längre räcker till. Den svagare kronan gör dig fattigare.

Globaliseringen och digitaliseringen dämpar KPI

Världen över jobbar centralbankerna på att uppnå “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de dock inte vad man först skulle kunna tro, nämligen att priserna varken stiger eller faller, utan står ganska stilla. Att de, så att säga, är stabila. Nej, med “stabila priser” menar de istället ständigt stigande priser. Deras mål är att konsumentpriserna (mätt med konsumentprisindex, KPI) ska “stabilt” stiga med ungefär 2% per år. Tack vare “stabila priser” kommer levnadskostnaderna att fördubblas på en generation!

Men på sistone har centralbankerna haft det tufft. Det har varit svårare än vanligt att fördyra vår tillvaro. Och detta är ett bekymmer för centralbankirerna.

Man skulle kunna tro att det är en bra sak att våra priser står stilla eller (om det vill sig riktigt väl) kanske till och med faller lite. Det betyder ju att vår köpkraft ökar. Detta betyder att vi kan ha råd med fler och bättre varor och tjänster, att vi kan köpa oss en högre och högre levnadsstandard.

Inflation är historiskt och logiskt sett definierat som en ökning av penningmängden som är snabbare än guldmängden. I praktiken är det bara staten som har makten att orsaka en sådan ökning genom att direkt eller indirekt trycka mer pengar. Så alternativt kan man definiera inflation som en ökning av penningmängden direkt eller indirekt orsakad av staten. (För detaljer se sidorna 911-ff. i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.)

När staten trycker mer pengar då jagar fler pengar en begränsad mängd varor och tjänster. Så priset på varor och tjänster tenderar att, sakta men säkert, “bjudas upp”. En del priser stiger mer, andra mindre. En del går upp tidigare, andra senare. Våra pengar förlorar sin köpkraft och minskar i värde. Men det är inte bara konsumentpriserna som stiger. Flera breda kategorier av priser stiger: råvaror, producentvaror, fastigheter, aktier, obligationer, konst, ädelmetaller, osv stiga. Och en del av dessa priser stiger ofta snabbare än konsumentpriserna.

Låt mig konkretisera detta med några exempel från USA. Mellan 2000-2012 steg råvarupriserna i genomsnitt med 10% per år. I perioder har producentpriserna stigit med 5-10% per år (2000-2008; 2010-2012; 2017-). Fastighetspriserna har stigit med 5-10% per år (1998-2006; 2012-). Och sedan år 2000 har dollarpriset på guld i genomsnitt ökat med 8,5% per år.

Så hur kommer det sig att centralbankerna “kämpar” med att öka konsumentpriserna?

Den främsta förklaringen är att i den mån affärsmän (kapitalister, entreprenörer och företagsledare) kan producera välstånd snabbare än vad staten kan trycka pengar då tenderar priserna att stiga mindre eller inte alls. Har man tur kan priserna till och med falla. De senaste tjugo åren är det främst två faktorer som dämpar konsumentpriserna: globaliseringen och digitaliseringen.

Globaliseringen syftar till internationaliseringen av arbetsdelningen och handeln. Tack vare globaliseringen har lågkostnadsländer i Sydostasien öppnats upp för världen. De har börjat massproducera ett fantastiskt överflöd av billiga produkter. Sydostasien har blivit hela världens verkstad—och detta beror, i sin tur, dels på att de inte är lika tyngda av höga välfärdsutgifter, höga skatter, höga löner framtvingade av staten såväl som kostsamma regleringar. I Nordamerika har handeln mellan Kanada, USA och Mexiko öppnats upp. Och i Europa har EUs tullfria interna marknad expanderat. Globaliseringen har gett oss billigare bilar, möbler, kyl- och frys, disk- och tvättmaskiner, dammsugare och mikrovågsugnar, TV-apparater och TV-spel, datorer och smarttelefoner, kläder och smink, osv.

Med digitaliseringen syftar jag på kombinationen av datorer och bredband. Denna kombination har skapat en hel kategori av extremt billiga digitala varor och tjänster som Spotify, Skype och Netflix. Istället för att lägga flera hundratals euros på att köpa flera album och singlar varje månad, kan jag betala så lite som €10 per månad och få tillgång till all världens musik genom Spotify. Om jag skulle betala för allt detta då hade det lätt kostat mig åtskilliga hundratals eller tusentals euros varje månad.

Så utan globaliseringen och digitaliseringen—som tillsammans utgör en explosionsartad ökning av välstånd—skulle konsumentpriserna sannolikt stigit betydligt mer än 2% per år.

Det finns några indirekta belägg för detta. Ekonomerna vid American Institute for Economic Research (AIER) har skapat ett prisindex som exkluderar billiga, massproducerade sällanköpsvaror importerade från lågprisländer såväl som extremt billiga digitaliserade varor och tjänster. Kvar blir en korg med dagligvaror och -tjänster som mat, kafé, restaurang, energi, bränsle, kabel-TV, toalettpapper, tandkräm, hushållstjänster, läkemedel, bio, nyhetstidningar, osv. AIER-ekonomerna kallar deras prisindex för Everyday Price Index (EPI) eller “vardagsprisindex”. Det visar sig att under perioder då KPI “bara” har steg med 2-6%, steg EPI istället med 5-15%!

Så det är sannolikt tack vare världskapitalismen och den digitala teknikens framsteg—och den välståndsexplosion som dessa två reala faktorer utgör—som konsumentpriserna “bara” stiger med 2% per år. Kan du föreställa dig hur mycket högre din köpkraft, och därmed hur mycket rikare du skulle vara, om bara centralbankerna gav upp ambitionen att till varje pris urholka pengarnas värde?

Tacka kapitalet för höga löner och generösa förmåner, inte “rörelsen”

Det är idag många som tror att just svenska arbetare har det så otroligt bra tack vare arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor”. Detta är en myt som bygger på en kombination av marxistiska premisser som förvirrar och förblindar människor samt generell nationalekonomisk okunskap. Denna myt sprids i de statliga skolorna där barnen knappt lär sig någon historia eller sund nationalekonomi. Däremot lär de sig en massa marxistisk propaganda på SO-lektionerna.

Sanningen är att svenska arbetarnas höga löner och förmåner är helt och hållet en produkt av deras höga produktivitet. Det enda sättet man kan höja lönerna och/eller erbjuda fler och mer generösa förmåner såsom fem veckors semester, betald föräldraledighet, osv., utan att detta resulterar i lägre löner eller högre arbetslöshet, är för att produktiviteten ökar tillräckligt mycket. Och vad är den enskilt främsta orsaken till högre produktivitet? Kapitalackumulering. Det är därför man kan se detta samband mellan arbetarnas höga löner och generösa förmåner, och i förlängningen massornas levnadsstandard, och kapital investerat per arbetare, över hela världen och genom hela historien.

Det är affärsmännens sparande och investeringar som leder till kapitalackumulation, högre produktivitet och högre reallöner. Inte konsumtion—vare sig massornas eller affärsmännens. Affärsmän ackumulerar kapital, välstånd som används för att skapa mer välstånd, genom att spara och investera sina inkomster produktivt. Kapital investeras i produktiva, lönsamma företag som skapar jobb och producerar värdefulla varor och tjänster. Vinsterna som sparas får kapitalet att växa. Det växande kapitalet investeras i verktyg och maskiner som ökar arbetarnas produktivitet (genom att t ex möjliggöra massproduktion för massorna); utvecklandet och omfamnandet av ny teknologi som ytterligare höjer arbetarnas produktivitet (t ex nya och bättre robotar); nya industrier där arbetarna kan skapa större värden per timme än i de gamla industrierna (t ex bil-industrin istället för häst och vagn-industrin). Kapital investeras också producerandet av kapitalvaror (t ex ovannämnda robotar) vilket direkt bidrar till kapitalackumulationen och därmed högre produktivitet och reallöner.

Kapitalackumulering höjer också arbetarnas löner eftersom det utgör efterfrågan på arbete. Jobb och löner skapas och betalas med nämligen affärsmännens kapital, och inte som de flesta tror med försäljningsintäkter.

Vem som helst kan verifiera detta när som helst genom att bara titta på verkligheten. Låt oss ta ett enkelt exempel: Hollywood. När man t ex ska spela in en ny Marvel-film då kommer ingenting att ske förrän man har samlat ihop tillräckligt med kapital. Ofta kostar dessa filmer ett par miljarder kronor att producera och marknadsföra. Man behöver kapital för att produktionen ska komma igång eftersom det är kapitalet som kommer att finansiera allting, inklusive allas löner, långt innan filmen kommer på biograferna. Principen är densamma för hela ekonomin.

Ju mer kapital, desto större är efterfrågan på arbete. Ju större efterfrågan är—och därmed också konkurrensen om arbetskraft—desto mer kommer affärsmännen att bjuda upp löner och förmåner. Det är därför som det alltid ligger i arbetarnas—den stora massans—rationella egenintresse att värna om den privata äganderätten, inte minst för de allra mest produktiva och förmögna affärsmän. Ju mindre deras förmögenheter utsätts för skatter och inflation, desto mer kapital finns det för att efterfråga just arbete. Det vill säga, för att skapa jobb, konkurrera om arbetskraften, höja löner och strössla på med förmåner.

Affärsmännens konkurrens om arbetskraften gör att de måste erbjuda sina nuvarande eller framtida arbetare attraktiva villkor: bra löner och fina förmåner. Det är vinstintresset som motiverar dem till att erbjuda attraktiva villkor, inte arbetarnas “behov”. För om de inte erbjuder tillräckligt bra villkor kan de gå miste om sina nuvarande eller framtida arbetare. De kan ju förlora dem till konkurrenterna. Och det är inte bra för vinsten. Titta på hur fotbollslagen i Europa slänger miljontals kronor efter talanger. Om de inte erbjuder tillräckligt bra löner och villkor, kan fotbollsspelarna byta lag. Principen är densamma för hela ekonomin.

Detta för mig nu till en intressant datapunkt som jag nyligen stötte på. Vet du hur många amerikanska kvinnor som får betald föräldraledighet av sin arbetsgivare? De allra flesta tror säkert att det är noll eller nära noll. I verkligheten rör sig om mellan 40-60%. Och andelen har tre- eller fyrdubblats de senaste femtio åren.

Detta beror inte på att den amerikanska arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor” äntligen har börjat få avkastning. Det beror inte heller på att USAs socialdemokrater har tvingat fram denna utveckling. Nej, det är vinstintresset—ren och skär girighet—som motiverar affärsmännen att erbjuda bättre löner och villkor.

Det är samma vinstintresse som motiverar affärsmän att erbjuda kortare arbetsdagar och betald semester. Det är också samma vinstintresse som har motiverat affärsmän att erbjuda sjukvårdsförsäkringar, subventionerad universitetsutbildning, subventionerad dagis (ibland på arbetsplatsen), subventionerad tjänstepension, osv., osv., osv.

Ju intensivare konkurrensen om arbetskraft blir, desto kreativare måste affärsmännen bli för att locka arbetare. De måste komma på mer okonventionella förmåner som t ex betald ledighet på fredagar och anställningsbonusar på tiotusentals till hundratusentals kronor.

För kvinnor är det attraktivt om arbetsgivaren lockar med betald föräldraledighet. Därför är detta också något som fler och fler affärsmän erbjuder. Och det är, som sagt,  kapitalackumulation och, som en följd, högre produktivitet som gör detta ekonomiskt möjligt. Utan kapitalackumulering hade generösare förmåner kommit till priset av relativt eller absolut lägre (real)löner och/eller högre arbetslöshet.

Statligt påtvingade förmåner som t ex fem veckors betald semester är alltså inte något som arbetarna har fått som en gåva av staten eller av Socialdemokraterna eller av arbetarrörelsen. Det är i grunden en produkt av affärsmännens kapitalackumulering. För affärsmännens del gör det ingen större skillnad hur mycket av kompensationen som utgörs av lön eller förmåner, kostnaden är ju densamma i vilket fall som helst. Men om de inte själva får välja om de vill ge arbetarna mer i lön istället för betald ledighet, kommer påtvingade förmåner endast att “betalas” av arbetaren själv då hon får en lägre lön än vad hon annars skulle ha fått och/eller att hennes framtida löneförhöjningar blir lägre än vad de annars skulle ha kunnat bli.

Så när Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om hur de har tvingat fram betald ledighet (t ex fem semesterveckor), då skryter de bara om att de har tvingat på arbetare lägre löner än vad de annars skulle ha fått. De skryter om att de har tagit bort möjligheten att förhandla fram en annan bättre kompensationsmix. Om affärsmännen inte tillåts sänka lönerna (relativt och/eller absolut), då kan de bli tvungna att ta igen för de högre arbetskraftskostnaderna genom att göra sig av med arbetare och/eller höja sina priser. I den mån så sker, då följer det att Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om att de har tvingat fram bättre villkor för vissa genom att tvinga fram sämre villkor i form av arbetslöshet och/eller lägre reallöner för andra.

Så för att sammanfatta: Svenskarnas höga löner och generösa förmåner beror inte på arbetarrörelsens kamp, utan på affärsmännens kapitalackumulering och vinstintresse. Svenskarna bör därför vara tacksamma för affärsmännens förmåga och vilja att bedriva lönsamma företag, spara och investera, inte arbetarrörelsens i bästa fall irrelevanta och i värsta fall destruktiva “kamp” för “bättre villkor”.

Varför är insulin så dyrt i USA?

Omni rekommenderade nyligen sina läsare ett reportage i Washington Post som handlar om hur insulin nu kan kosta mer än 10 000 SEK i månaden. Det är alltså så dyrt att några diabetiker inte längre har råd med det. Hur kommer detta sig?

Den konventionella tesen att det går så här när de “giriga” läkemedelsbolagen får sätta sina profiter före mänskliga behov. Och jag är rädd för att de allra flesta som bara läser Omnis sammanfattning och möjligen snabbt skummar igenom Washington Posts artikel kommer att dra slutsatsen att något är fel med den “oreglerade” kapitalismen i USA och att statliga priskontroller och subventioner är lösningen.

Sanningen är den motsatta, nämligen att USAs höga insulinpriser beror på statens inblandning.

När en specifik marknad inte tycks fungera som alla andra, då lär nationalekonomi ut att det första man ska titta på om man vill ha en förklaring är om det finns några statliga tvångsingrepp som antingen tvingar individen att gå emot sitt rationella egenintresse eller också skapar perversa möjligheter och incitament.

Och visst finns flera statliga tvångsingrepp som alla bidrar till att artificiellt fördyra insulin och andra läkemedel i USA. Men här och nu tänker jag bara koncentrera mig på tre, nämligen USAs motsvarighet till läkemedelsverket (FDA) reglerar bort billiga “generiska” alternativ; USAs statligt skapade och finansierade sjukvårdsförsäkrings-systemet ger läkemedelsbolagen möjligheten och incitamentet att sätta artificiellt höga priser; och sist men inte minst, statliga priskontroller i omvärlden tvingar upp priserna i USA.

Staten förbjuder billigare insulin
Det är konventionellt dvs intellektuellt bekvämt att klandra de höga insulinpriserna på läkemedelsindustrins patent. Läkemedelsbolagen tar nämligen ständigt fram nya och något bättre versioner av insulin som de också patenterar. Detta gör det möjligt för dem att fortsätta att ta bra betalt. (Nej, patent är inte som en del libertarianer och socialister påstår “statliga monopol”, de är en form av privat egendom dvs ett uttryck för rätten till egendom. Att undergräva eller avskaffa läkemedelsbolagens rätt till egendom är inte bara omoraliskt utan också opraktiskt då det kommer att motverka skapandet av nya och bättre läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv.)

Men om man tänker efter inser man snabbt att det inte går att skylla de höga priserna på patent.

Det finns billiga “generiska” versioner av nästan alla läkemedel. Det beror på att när patenten löper ut, då kan andra producenter göra billiga kopior. Konkurrensen hårdnar och priserna tenderar att falla. Men det finns inga “generiska” insulin. Varför? Det beror bland annat på att biologiska läkemedel som insulin än så länge regleras annorlunda än icke-biologiska som aspirin.

FDA tvingar alla som vill producera billigare “generiska” versioner av biologiska läkemedel som insulin att först spendera flera miljarder på tester. Men då “generiska” versioner inte kan patenteras blir det svårt för många att riskera flera miljarder. Detta slipper man däremot om man producerar icke-biologiska läkemedel som aspirin.

Så medan det finns många billiga “generiska” versioner av många andra läkemedel, finns det än så länge inga billigare “generiska” versioner av insulin. Och det beror alltså på att FDAs regleringar gör det ekonomiskt olönsamt att producera det.

Sjukvårdsförsäkringarna skapar perversa incitament
I USA är läkemedelsbolagens största “kunder” inte enskilda patienter som betalar för sina läkemedel ur egen ficka, utan stora privata eller statliga sjukvårdsförsäkringar. Så när amerikaner köper insulin, då har priset inte satts av vad folk kan betala ur egen ficka. Nej, det har istället förhandlats fram mellan läkemedels- och försäkringsbolagen.

Och eftersom läkemedelsbolagen inte måste övertyga dig, med din begränsade plånbok, att betala tusentals SEK per månad för din insulin, utan med försäkringsbolagen som ju kan sprida kostnaderna på hundratusentals eller miljontals kunder. I värsta fall kan de dessutom marginellt höja sina premier. Så läkemedelsbolagen har stora möjligheter och starka incitament för att inleda sina förhandlingar med försäkringsbolagen genom att inledningsvis sätta ett så högt pris som möjligt. Det är med andra ord precis som när man säljer ett hus: man börjar med att sätta priset en bra bit över vad man slutar med. Så de kanske börjar med, säg, 20 000 SEK innan det till slut förhandlas ned till, säg, 10 000 SEK.

Den försäkrade patienten “isoleras” vanligtvis från denna förhandling och har därför få eller inga incitament för att finna billigare alternativ. Om patienten överhuvudtaget betalar något då är det bara mellanskillnaden på vad läkemedelsbolaget tar och vad försäkringen täcker, säg, 3000 SEK.

Ju mer patienterna “isoleras” från förhandlingarna, desto större möjligheter och starkare incitament har också läkemedelsbolagens för att inleda sina förhandlingar med ett så högt pris som möjligt, då de vet att patienternas betalningsförmåga att inte är så viktigt. (Men om man är en av de få som inte är (fullt) försäkrade, då märker man förstås problemet när man plötsligt står där och själv måste betala hela summan på 10 000 SEK. Samma problem kan också uppstå om man har en försäkring med hög självrisk för läkemedelskostnader.)

Att diabetiker behöver insulin för att överleva förklarar inte läkemedelsbolagens höga priser. Alla behöver mat för att överleva men ingen bagare skulle någonsin få för sig att sälja bröd för tusentals kronor. Bagarna vet att de måste sätta priser som folk kan betala ur egen ficka. Detsamma är sant om läkemedel. Insulin skulle varit betydligt billigare om läkemedelsbolagen satte sina priser efter vad folk kan betala, inte efter vad försäkringsbolagen kan betala.

Därför är det här viktigt att komma ihåg att USAs sjukvårdsförsäkringssystem är, från början till slut, en statlig monstrositet. (För detaljer, se lästipsen här.) Så i den mån detta system ger läkemedelsbolagens en möjlighet och ett incitament att ta ut betydligt högre priser för sina läkemedel än vad de någonsin skulle kunna göra om de sålde sina läkemedel direkt till kunder som betalade ur egen ficka, följer det att skulden för denna situation först och främst ligger på statens inblandning, inte den icke-existerande fria marknaden.

Omvärldens priskontroller
Ännu en statlig faktor som artificiellt driver upp läkemedelspriserna i USA, inklusive priset på insulin, är omvärldens priskontroller.

För att amerikanska läkemedelsbolag ska få sälja sina läkemedel t ex här i Europa måste de först förhandla fram sina priser med staten. Eftersom staten bestämmer om de överhuvudtaget ska få sälja sina läkemedel kan den ofta tvinga dem att kraftigt sänka sina priser. I Europa gör vi detta för att kunna hålla nere på statens läkemedelssubventioner.

För att kompensera vad de förlorar på att sälja till omvärlden passar de amerikanska läkemedelsbolagen på att höja priserna i USA där prissättningen än så länge är friare. På detta sätt tvingas amerikaner att subventionera omvärldens snåla och parasiterande välfärdsstater. Som en följd blir en del läkemedel ibland så dyra att några amerikaner inte längre har råd med dem och därför kanske dör som följd.

Ingen förtjänar att behandlas som slavar som tvingas jobba gratis åt andra—allra minst de som skapar de läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv. Nej, som alla andra har de rätt att leva för sin egen skull, som ett självändamål—inte som ett medel för andras ändamål. Därför bör läkemedelsproducenter försöka tjäna så mycket pengar som de bara kan. De amerikanska läkemedelsbolagen gör därför helt rätt i att ta igen på karusellerna vad de, så att säga, förlorar på gungorna.

$ $ $

Så vem eller vad kan vi klandra för USAs artificiellt höga insulinpriser? Möjligen statens skadliga tvångsingrepp på den ofria marknaden, inte de “giriga” läkemedelsbolagen på den icke-existerande fria marknaden.

Avregleringens kraft: erfarenheterna av den amerikanska flygnäringen

I den intellektuella striden för laissez-faire kapitalism är det alltid bra att kunna poängtera att i den mån individen befrias från statliga tvångsingrepp som stoppar henne från att tänka kreativt samt att handla i enlighet med sitt rationella omdöme, blir det också möjligt att upptäcka det sanna och förverkliga det goda.

Mer konkret blir det möjligt för vinstdrivna affärsmän att koncentrera sin intelligens på att upptäcka och förverkliga nya och bättre varor och tjänster som förbättrar massornas liv och välbefinnande, till överkomliga priser.

Med anledning av att det är fyrtio år sedan den amerikanska flygnäringen delvis avreglerades är det också passligt att upplysa om hur mycket amerikanernas liv blev bättre som följd. CEIs Marc Scribner rapporterar:

Forty years ago today on October 24, 1978, President Jimmy Carter signed the Airline Deregulation Act into law. This bipartisan legislation led to the elimination of price controls and route-setting by the now-abolished Civil Aeronautics Board. Since then, U.S. airline passenger volumes have increased by 210 percent—from about 250 million in 1978 to 850 million in 2017—while average inflation-adjusted airfares have fallen by more than 40 percent. Formerly a luxury for the wealthy, air travel has become democratized so that nearly 90 percent Americans have flown in their lifetimes and nearly 50 percent last year.

Tack vare denna delvisa avreglering gick alltså flyget från en lyx för de få till en självklarhet för massorna. Med ännu mer frihet lär ännu fler av dagens lyx bli en självklarhet för morgondagens massor. Och notera att om detta är vad en delvis avreglering kunde åstadkomma, hur mycket bättre skulle då morgondagens flygresor inte kunna bli med en fullständig avreglering?

Photo by energepic.com from Pexels

Finanskrisen tio år senare: “laissez-faire” lögnen

Då det är tio år sedan finanskrisen 2008 vill jag tipsa denna artikel av ekonomen George Reisman, “The Myth that Laissez Faire Is Responsible for Our Financial Crisis”. Jag håller inte med om allt, men jag håller med om det väsentliga:

The news media are in the process of creating a great new historical myth. This is the myth that our present financial crisis is the result of economic freedom and laissez-faire capitalism.

The attempt to place the blame on laissez faire is readily confirmed by a Google search under the terms “crisis + laissez faire.” On the first page of the results that come up, or in the web entries to which those results refer, statements of the following kind appear:

“The mortgage crisis is laissez-faire gone wrong.”

“Sarkozy [Nicolas Sarkozy, the President of France] said `laissez-faire’ economics, `self-regulation’ and the view that `the all-powerful market’ always knows best are finished.”

“`America’s laissez-faire ideology, as practiced during the subprime crisis, was as simplistic as it was dangerous,’ chipped in Peer Steinbrück, the German finance minister.”

“Paulson brings laissez-faire approach on financial crisis….”

“It’s au revoir to the days of laissez faire.”[1]

Recent articles in The New York Times provide further confirmation. Thus one article declares, “The United States has a culture that celebrates laissez-faire capitalism as the economic ideal….”[2] Another article tells us, “For 30 years, the nation’s political system has been tilted in favor of business deregulation and against new rules.”[3] In a third article, a pair of reporters assert, “Since 1997, Mr. Brown [the British Prime Minister] has been a powerful voice behind the Labor Party’s embrace of an American-style economic philosophy that was light on regulation. The laissez-faire approach encouraged the country’s banks to expand internationally and chase returns in areas far afield of their core mission of attracting deposits.”[4] Thus even Great Britain is described as having a “laissez-faire approach.”

The mentality displayed in these statements is so completely and utterly at odds with the actual meaning of laissez faire that it would be capable of describing the economic policy of the old Soviet Union as one of laissez faire in its last decades. By its logic, that is how it would have to describe the policy of Brezhnev and his successors of allowing workers on collective farms to cultivate plots of land of up to one acre in size on their own account and sell the produce in farmers’ markets in Soviet cities. According to the logic of the media, that too would be “laissez faire”—at least compared to the time of Stalin.

Laissez-faire capitalism has a definite meaning, which is totally ignored, contradicted, and downright defiled by such statements as those quoted above. Laissez-faire capitalism is a politico-economic system based on private ownership of the means of production and in which the powers of the state are limited to the protection of the individual’s rights against the initiation of physical force. This protection applies to the initiation of physical force by other private individuals, by foreign governments, and, most importantly, by the individual’s own government. This last is accomplished by such means as a written constitution, a system of division of powers and checks and balances, an explicit bill of rights, and eternal vigilance on the part of a citizenry with the right to keep and bear arms. Under laissez-faire capitalism, the state consists essentially just of a police force, law courts, and a national defense establishment, which deter and combat those who initiate the use of physical force. And nothing more.

The utter absurdity of statements claiming that the present political-economic environment of the United States in some sense represents laissez-faire capitalism becomes as glaringly obvious as anything can be when one keeps in mind the extremely limited role of government under laissez-faire and then considers the following facts about the present-day United States.

Läs hela här.

Implicerar bråkdelsreserver den österrikiska konjunkturcykel-teorin?

Ekonomen George Selgin argumenterar i en ny artikelserie (“Fractional Reserve Banking and ‘Austrian’ Business Cycles”) i tre delar att så inte är fallet.

I del ett sammanfattar han argumentet för att bråkdelsreserver logiskt implicerar den österrikiska konjunkturcykeln:

[T]o assess the claim that fractional reserve banking causes business cycles, we must ask two questions. The first question is, ”To what extent have historical money-fueled booms been associated, not with growth in the supply of either commodity money or central-bank supplied bank reserves, but with declining banking system reserve ratios?” The second question is, ”When a banking system does manage to operate on a lower reserve ratio, does its doing so necessarily contribute to an unsustainable boom?” I’ll answer these questions in subsequent posts.

I del två tar Selgin upp den första frågan, och i den tredje och sista delen tar han upp den andra frågan.

Jag råder alla intellektuellt nyfikna nationalekonomi-nördar att ta hans argument på allvar. Om Selgin har rätt (vilket jag tror) då har det dessutom implikationer både för hur man bör investera i dagens blandekonomi och för hur man ska förstå hur en fri ekonomi fungerar.