Kategori: Nationalekonomi

Tacka kapitalismen för din semester

Carl Svanberg1 kommentar

I somras skrev Lina Stenberg en Aftonbladet-ledare med titeln “Tacka arbetarrörelsen för din semester”. Som rubriken antyder återberättar hon den socialdemokratiska skrönan om Sveriges lagstadgade semester.

Stenberg skriver:

Det gick successivt framåt, kampen om arbetstiderna, lönerna och semestern, då för drygt hundra år sedan. Det tog tid. Men det handlade inte om att arbetarrörelsen ville ta det långsamt. Tempot berodde helt på det massiva motståndet från högern.

Denna socialdemokratiska saga är en anti-kapitalistisk lögn. Faktum är att hela artikeln är full av lögner.

I verkligheten är det bara högre produktivitet (dvs värde skapat per timme) som gjorde det ekonomiskt gångbart för massorna att jobba färre timmar och ta ut mer betald semester. Det enda som varaktigt och markant höjer arbetarnas produktivitet är affärsmännens sparande och investeringar i nya och bättre verktyg och maskiner. Och det går inte att strejka eller lagstifta fram kapitalet eller tekniken som behövs för att höja produktiviteten. Så arbetarrörelsens kamp är helt irrelevant.

Hur gör högre produktivitet kortare arbetstid och längre betald semester möjlig? Högre produktivitet betyder högre löner. Här är ett förenklat exempel: Säg att din lön går upp från 100/tim till 150 kr/tim eftersom produktiviteten har ökat från 150 kr/tim till 200kr/tim. Nu kan du gå ned till 8 timmar om dagen och ändå tjäna mer än vad du gjorde när du jobbade 10. Högre lön gör att arbetare har råd att jobba mindre. (Föräldrarnas högre löner gör att barn inte måste jobba alls.) Högre produktivitet gör att det också lönar sig för arbetsgivaren att låta dig jobba 8 istället för 10 timmar. (För detaljer se till exempel George Reismans diskussion i kapitel 14 i Capitalism: a treatise on economics.)

Tack vare högre produktivitet har arbetstimmarna gått ned dramatiskt de senaste 150 åren. 1870 jobbade de flesta i västvärlden ca 3000 timmar om året. 2017 jobbar den vanlige amerikanen bara 1760 timmar; svensken 1610; svensken 1420; tysken 1350; och så vidare. Lägg märke till att trenden är densamma i samtliga länder och att den började innan arbetarrörelsen fick något politiskt inflytande. Lägg också märke till att trenden är densamma oavsett arbetarrörelsens storlek och styrka.

Arbetarrörelsens strejker och lagar kan, som sagt, vare sig framkalla kapitalet eller tekniken som krävs för att höja arbetarnas produktivitet och kompensation. Arbetarrörelsens strejker och lagar kan, som Henry Hazlitt och George Reisman förklarar här och här, endast göra oss mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit och därmed hålla nere vår levnadsstandard.

Många tycks tro att vår semester är en gåva från socialdemokraterna. I verkligheten är det arbetaren som jobbar ihop sin semester. Semesterersättningen är bara en del av den totala kompensationen. Strejker och lagar kan inte utan vidare öka den totala kompensationen. På sin höjd kan de bara ändra på kompensationsmixen d.v.s. blandningen av lön och förmåner. Ju mer staten tvingar fram betalda semesterveckor, desto mindre blir det över för löner eller andra förmåner. Lagstadgad semester är en lagstadgad lönesänkning. (Om man tvingar upp den totala kompensationen högre än arbetarnas produktivitet blir resultatet som Henry Hazlitt och George Reisman förklarar här och här bara arbetslöshet och lägre reala disponibla löner.)

Stenberg och andra inte sena med att poängtera att i länder utan lagstadgad semester får alla inte flera veckor betald ledighet. Men detta bevisar inte vad hon och hennes likar tror.

I USA finns det som Stenberg (för ovanlighetens skull) korrekt påpekar ingen lagstadgad semester. “Ändå” har 79% betald semester. Av dem får 60% minst 2 veckor. Ju längre du har jobbat desto fler veckor brukar du få. Efter fem år på jobbet har de flesta minst 3 veckor. 80% får dessutom betalt på de federala helgdagarna vilket i genomsnitt ger ytterligare 8 dagar betald ledighet. De flesta amerikaner har alltså redan idag 3-5 betalda semesterveckor.

Frågan är inte huruvida amerikaner får lika många lediga dagar som svenskar. Frågan är huruvida det privata näringslivet frivilligt erbjuder någon betald ledighet alls – något de alltså inte skulle ha gjort om det nu låg något i Stenbergs socialistiska fantasier.

Som vi kan se erbjuds de flesta amerikaner flera veckors betald ledighet. Varför? Vinstintresset. Samma incitament som får arbetsgivare att konkurrera om arbetstagare med högre löner får dem att locka med kortare arbetstimmar eller generösa förmåner som betald semester.

Ett fåtal socialdemokrater säger sig förstå och medge sambandet mellan produktivitet och kompensation. Ändå insisterar de att arbetarrörelsens strejker och lagar behövs för att garantera att högre produktivitet resulterar i högre löner eller mer semester. Men som både grundläggande nationalekonomisk teori och omfattande empiri bekräftar följer den totala kompensationen produktiviteten. Affärsmännens vinstintresse och konkurrens om arbetskraften gör med andra ord att löner och förmåner tenderar att motsvara arbetarnas produktivitet.

Lina Stenberg med flera häver ur sig anti-kapitalistiska myter när de säger att vi har arbetarrörelsen att tacka för semestern. Sanningen är att vi har kapitalismen att tacka för våra rekordfå arbetstimmar och rekordlånga semestrar.

Myten om USAs “dubbelarbetande fattiga”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det sägs ibland att den hänsynslösa kapitalismen i USA är så omänsklig i sin ”exploatering” att den tvingar de arbetande massorna att ta flera jobb för att få ihop de 70 timmar i veckan de behöver bara för att sätta mat på bordet. Detta är fel.

De som gör sådana här påståenden tror (eller vill tro) att USA är ”kapitalismens högborg”. De (vill) tro detta därför att de vill kunna klandra USAs problem på kapitalismen. ”Vi vill inte ha det som i låt gå-kapitalismens USA!”

I verkligheten är USA är en blandekonomi dvs en marknadsekonomi handikappad av statliga tvångsingrepp. Som alla andra blandekonomier lider USA av skatter och regleringar som på olika sätt kränker individens rätt att producera, handla och att sträva efter lycka.

Skatter motverkar, bara för att ta ett exempel, sparande och investerande dvs kapitalackumulation. Detta gör att färre nya och växande företag startas, att färre nya och bättre varor och tjänster introduceras, att färre nya och bättre jobb skapas.

Detta inlägg handlar inte att ”försvara” USA. Detta inlägg handlar om att jag är trött på folk som häver ur sig felaktigheter och att jag tycker att man ska grunda sina åsikter på fakta, inte anti-kapitalistiska vanföreställningar.

Det finns nog med bekymmer i blandekonomins USA att man inte behöver hitta på att många amerikaner utarmas så mycket av ”storföretagens” ”utsugning” att de ”måste” ta flera jobb för att klara sig.

Om vi tittar på statistik från USAs census bureau kan vi se att i femtedelen av hushållen med lägst inkomster (vilket jag framöver kommer att kalla för de ”fattiga” hushållen) finns det ingen som jobbar.

Bland arbetande amerikaner är ca 95% inte ”fattiga”. Bland heltidsarbetande är endast 3% ”fattiga”. (Det måste dock sägas att de allra flesta som räknas som ”fattiga” i USA sällan lider någon större nöd.)

Med tanke på att ett helt vanligt jobb räcker för att slippa räknas som ”fattig” är det inte så konstigt att nästan inga amerikaner behöver eller vill ha flera jobb för att klara sig.

Det rör sig om 4-5% av anställda. Av dessa har 95% antingen ett deltidsjobb utöver deras heltidsjobb eller också har de två deltidsjobb. De jobbar ungefär lika många timmar som vanliga heltidsjobbare, alltså 40 timmar i veckan.

Det är att fler högutbildade (dvs medel- och höginkomsttagare) som har flera jobb än lågutbildade (dvs låginkomsttagare). Detta talar emot föreställningen att det är ”fattiga” amerikaner som tjänar så lite att de måste ta flera jobb.

Varför har då ett fåtal amerikaner flera jobb? Amerikanska arbetsmarknadsdepartementet rapporterar:

At the individual level, moonlighting serves both economic and noneconomic purposes, as earlier studies have shown. In May 2004, for instance, most workers who were holding more than one job reported doing so in order to earn extra money (38.1 percent), to meet expenses, or to pay off debt (25.6 percent). Meanwhile, a nonnegligible fraction of multiple jobholders (17.6 percent) reported that their primary motivation was the enjoyment they received from their second job.

Så det visar sig att de flesta extraknäcker för att tjäna mer pengar eller för att de tycker om sitt andra jobb, inte för att undvika ”relativ fattigdom”.

Det finns som sagt missförhållanden i blandekonomins USA. Men att massorna måste ta flera jobb för att försörja sig är lyckligtvis bara en anti-kapitalistisk myt.

Spontana tankar om “gross output”

Carl SvanbergLämna en kommentar

De flesta förstår sig inte på grundläggande nationalekonomi. Ett tydligt tecken på att man inte förstår hur ekonomin fungerar är att man har fått för sig att ekonomin drivs av konsumtion. Vid en första anblick låter det plausibelt. Ta bara det att BNP till 50-70% består av “privat konsumtion”. Alla vet att företag behöver kunder för att överleva. Ändå är det helt fel att tro att konsumtion är ekonomins motor.

Endast det vi blir varse om genom direkt observation, varseblivning, är självklart. Alla andra abstrakta resonemang och slutsatser måste vi härleda och logiskt berättiga. Och om de är sanna måste vi kunna härleda dem hela vägen tillbaka till varseblivning. Och gör vi det då kommer vi att se att ekonomin drivs av produktion, inte konsumtion.

Vi kan se att vi först måste producera innan vi kan konsumera. Vi måste jaga, fiska och samla innan det finns något vi kan äta. Vi måste så innan vi kan skörda. Vi måste sälja innan vi kan köpa. Affärens kunder måste först tjäna pengar, vanligtvis via deras arbete, innan de kan spendera dem.

Om vi tittar på verkligheten kommer vi inte bara att se sanningen i produktionens primat utan även kapitalets betydelse. Kapital är sparat välstånd som används för att producera mera välstånd. All produktion utöver vad du kan åstadkomma med dina bara händer – en verklig hand ur mun-existens – finansieras av kapital. Jägaren måste ha kött (kapital) att leva på medan han bygger nya vapen (kapital) för att förbättra sin jakt. Ju mer avancerad en ekonomi är, desto mer kapital behövs.

Jag brukar ge exemplet på en Hollywood-film: långt innan filmen går upp på vita duken måste man ofta investera en bra bit över en miljard kronor. Pengarna behövs för att köpa och hyra inspelningsutrustning och lokaler samt ersättning åt en hel armé av människor: regissören, kameramän, ljudtekniker, skådespelare, statister, sminköser, CGI-konstnärer, etc. Och alla får betalt innan filmen är färdig. Det är därför som ingen behöver vänta på att biljettförsäljningen ska komma igång för att de ska få betalt. Kapitalet finansierar filmen, inte biljettförsäljningen. Principen är densamma för all produktion. Alla företag och alla jobb finansieras av kapital.

Känner man inte till att kapitalfinansierad produktion driver ekonomin, inte konsumtion, då blir det svårt att se vad som är vilseledande med BNP. Det är svårt att se hur “vanligt folk” drabbas av skattehöjningar för “de rika”. De flesta tror att sådana skattehöjningar bara minskar “de rikas” onödig “privata skrytkonsumtion”. I själva verket sparas och investeras direkt eller indirekt en stor del av “de rikas” förtjänster. På detta vis finansierar direkt eller indirekt “de rikas” kapital merparten av all produktion och alla jobb. Skattehöjningar för “de rika” är därför inte i någons rationella egenintresse.

Men även om någon, i något avseende, ser detta kan de ändå låta sig luras av abstrakta aggregat som bruttonationalprodukten, BNP. Men vad få känner till är att BNP bara fångar upp bråkdel av ekonomin. Merparten av ekonomins försäljningsintäkter uppstår via företag till företag (B2B), inte företag till konsument (B2C). Lite förenklat fångar BNP upp B2C, inte B2B. Så BNP inkluderar försäljningsintäkterna av Hollywoods biljettförsäljning, men inte försäljningsintäkterna som uppstår vid Hollywood-filmernas produktion. På motsvarande sätt exkluderar BNP merparten av all produktion i ekonomin.

Det finns några ekonomer som har räknat ihop summan för samtliga försäljningsintäkter i ekonomin, inte bara försäljningsintäkterna för de slutliga konsumentvaror och -tjänsterna. En av dem är Mark Skousen. Han kallar summan av alla försäljningsintäkter för “gross output” (“GO”) eller bruttoproduktionen (BP). Det visar sig att BP är ungefär dubbelt så stor som BNP!

Så istället för att “privat konsumtion” skulle motsvara 50-70% av BNP motsvarar den endast 25-35% av BP. BP visar att “privat konsumtion” bara utgör en liten del av ekonomin. Fast även detta sätt att uttrycka sig kan ge sken av att “privat konsumtion” får så mycket som 35% av ekonomins “hjul att snurra”. Återigen, vi måste producera innan vi kan konsumera. Vår “privat konsumtion” betalas huvudsakligen med löner och löner måste jobbas ihop. Vidare finansieras våra löner, som allt annat, av kapital. Produktion är orsak, konsumtion är verkan. Alltid.

Nationalekonomins “lackmustest”

Carl SvanbergLämna en kommentar

I Economics in One Lesson skriver Henry Hazlitt: “In this lies almost the whole difference between good economics and bad. The bad economist sees only what immediately strikes the eye; the good economist also looks beyond. The bad economist sees only the direct consequences of a proposed course; the good economist looks also at the longer and indirect consequences. The bad economist sees only what the effect of a given policy has been or will be on one particular group; the good economist inquires also what the effect of the policy will be on all groups” (s 16).

Huruvida man tar hänsyn till det sedda och det osedda; så sammanfattar Henry Hazlitt skillnaden mellan en bra och dålig nationalekonom. I resten av sin klassiska bok går han metodiskt igenom hur fel det blir när man missar “det man inte ser”. Det mest pedagogiska exemplet är Frédéric Bastiats egna och mest kända: det trasiga fönstret. Men jag har dock kommit fram till att det mest talande exemplet—som mer än något annat indikerar en genuin och riktig förståelse för hur ekonomin fungerar—är hur man ser på kapitalets roll i ekonomin.

Kapital är sparat välstånd som används för att skapa mer välstånd. Ta fiskaren som lägger undan några fiskar att leva på medan han gör ett fiskenät. För honom är fiskarna som han sparar kapital. Och i det här fallet använder han dem för att göra mer kapital, fiskenätet. Fiskenätet gör det möjligt att fånga fler fiskar. Nu kan man spara ännu fler fiskar som man kan leva på medan man bygger en fiskebåt som gör det möjligt att fånga ännu fler fiskar vilket i sin tur gör det möjligt att spara och investera ännu mer. Och så vidare. Att spara och investera är kapitalackumulation. (För detaljer se George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, ss 622-ff.)

Notera att orsakssambandet mellan kapitalackumulation, produktivitet och därmed massornas köpkraft är något vi kan observera. Vi kan se vilken skillnad fiskenätet, och senare fiskebåten, gör för fisket. Och vi vet av erfarenhet att stora fiskefångster brukar göra fisken billigare. Billigare fisk betyder högre köpkraft: antingen har vi råd att köpa fler fiskar eller också har vi råd att köpa mer av allt annat av pengarna som blir över efter vi har köpt fisk. Principen är densamma för alla varor och tjänster.

Exemplet ovan visar hur kapitalackumulation leder till högre produktivitet; att vi kan producera mer materiella värden per arbetare. Exemplet ovan visar också att högre produktivitet leder till högre köpkraft. Högre köpkraft utraderade den extrema fattigdomen i västvärlden och skapade den breda medelklassen. Högre köpkraft gjorde också att massorna hade råd att jobba mindre på tryggare och trevligare arbetsplatser och att skicka sina barn till skolan istället för fabriken. (Jag har förenklat diskussionen genom att utelämna betydelsen av teknologiska framsteg. Att ta med teknologiska framsteg skulle emellertid inte förändra någonting då kapitalackumulation och teknologi hänger ihop. För detaljer se Reismans diskussion på sidorna 629-ff.)

Produktion, inte konsumtion, är ekonomins motor och kapital finansierar all produktion; alla företag och jobb. Jag citerar mig själv: “Vem som helst kan verifiera detta när som helst genom att bara titta på verkligheten. Låt oss ta ett enkelt exempel: Hollywood. När man t ex ska spela in en ny Marvel-film då kommer ingenting att ske förrän man har samlat ihop tillräckligt med kapital. Ofta kostar dessa filmer ett par miljarder kronor att producera och marknadsföra. Man behöver kapital för att produktionen ska komma igång eftersom det är kapitalet som kommer att finansiera allting, inklusive allas löner, långt innan filmen kommer på biograferna. Principen är densamma för hela ekonomin”.

Skådespelarna betalas innan filmen går upp på biograferna; utvecklarna betalas innan deras app lanseras; författare betalas innan boken är skriven; fabriksarbetarna får betalt innan bilarna säljs. Etc. Amazon, liksom många nystartade företag förlorade pengar i flera år. Men tack vare ständiga tillskott av nytt kapital, från långsiktiga kapitalister, kunde Jeff Bezos finansiera och expandera verksamheten.

Sist men inte minst, låt oss begrunda arbetsdelningen och dess förutsättningar. Arbetsdelningens värde för mänskligt blomstrande kan omöjligen överskattas. Det är till stor del tack vare arbetsdelning—att alla jobbar med det de gör bäst—som vi har så mycket vetenskap, teknologi och välstånd. Utan arbetsdelning skulle de flesta av oss ägna dagarna åt att fixa mat, boende och kläder. Utan arbetsdelning skulle vi vara utan el, vatten, bilar, telefon, radio, tv, datorer, internet, smarttelefoner, läkekonst, etc.

Så länge alla är fullt upptagna med att kämpa för det dagliga brödet går det inte för sig att ta en paus för att ägna sig åt annat som att uppfinna hjulet eller upptäcka naturlagar eller skriva romaner. Så länge vi lever ur hand i mun har vi inte råd med arbetsdelning. Sparande köper oss tiden (och pengarna) vi behöver för att skapa (eller köpa) verktyg som gör oss produktivare. Ett produktivare fiske gör som exempel att folk har tid att göra annat om dagarna än att fiska. De kan börja se efter dittills försummade behov och begär. Vad de än företar sig är det sparandet dvs kapitalet som finansierar den framväxande arbetsdelningen (Reisman, Capitalism, ss 139-141).

I förbigående sagt kan jag inte låta bli att poängtera att Ayn Rand ofta betonade just sparandets dvs kapitalets betydelse för vårt välstånd: “The concept of ‘stock seed’ unites the three essentials [time-savings-production] and applies not merely to agriculture, but much, much more widely: to all forms of productive work. Anything above the level of a savage’s precarious, hand-to-mouth existence requires savings. Savings buy time” (“Egalitarianism and Inflation”, Philosophy: Who Needs It, s 126).

Förstår man kapitalets betydelse förstår man ekonomin. Man förstår källan till alla stora och varaktiga ekonomiska framsteg. Man förstår ekonomisk historia; varför vissa länder blev rika och andra ännu är fattiga. Man förstår med andra ord kapitalismens välgörande natur. Därför ser jag förståelsen för kapitalet som nationalekonomins “lackmustest”.

George Reisman—nu på svenska

Carl SvanbergLämna en kommentar

Per-Olof Samuelsson (POS) är inte bara en fantastisk skribent, vass polemiker och auktoritet på Ayn Rands filosofi. Han är även en begåvad översättare. Det var hans översättning av Ayn Rands Kapitalismen: det okända idealet som förändrade mitt liv. Och jag vet att jag är inte ensam när jag säger att POS är tveklöst och med stor marginal den överlägset bästa översättaren av Ayn Rand till svenska.

Men som om detta inte vore nog har POS dessutom översatt artiklar av den lysande ekonomen George Reisman:

  • Den giftiga miljörörelsen: “Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.”
  • Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin: “Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.”
  • Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär: “Vad Mises identifierade var att privat ägande till produktionsmedlen existerade bara till namnet under nazisterna och att ägandet av produktionsmedlen i allt väsentligt låg hos den tyska staten. För det var den tyska staten och inte de nominella privata ägarna som utövade alla ägandets väsentliga maktbefogenheter: den, och inte de nominella privata ägarna, bestämde vad som skulle produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och till vem det skulle distribueras, likaväl som vilka priser som skulle tas ut och vilka löner som skulle betalas, och vilka utdelningar eller andra inkomster de nominella privata ägarna skulle tillåtas erhålla. De påstådda privata ägarnas ställning, visade Mises, reducerades väsentligen till att vara hantlangare åt staten.”
  • Kapitalismens välvilliga natur: “Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.”
  • De en procenten och de nittionio: “Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.”

Ni hittar dessa och andra översatta artiklar på POSs “George Reisman på svenska”.

Jag vill faktiskt påstå att självstudier i George Reismans verk är, tillsammans med Ayn Rand, en förutsättning för att effektivt kunna argumentera för kapitalismen som det moraliska idealet. Så är ni obekanta med Reisman då har ni mycket att ta igen. Och tack vare Per-Olof Samuelsson kan du nu läsa många av hans viktigaste artiklar på svenska!

Kapitalismen gjorde arbetsplatserna säkrare, inte arbetarrörelsens kamp

Carl Svanberg1 kommentar

För ett tag sedan uppmärksammade förträffliga HumanProgress.org om att de amerikanska arbetsplatserna aldrig varit säkrare. 1913 dog 61 av 100 000 arbetare på jobbet. 2014 dog endast 3 per 100 000. Det är en nedgång på 95%. Vad förklarar nedgången? Marian L. Tupy skriver:

Labor union activism, including strikes and protests, has been traditionally credited with making the workplace safer. But, improving working conditions cannot be divorced from the overall improvement in the standard of living. The massive economic expansion in the second half of the 19th century, in particular, tightened the labor market and workers started to gravitate toward more generous employers. It was only after a certain critical mass of workers achieved more tolerable working conditions that more general workplace regulations became imaginable and, more importantly, affordable.

Ja, ekonomiska framsteg gör säkrare arbetsplatser möjliga. Men Tupy antyder att kausaliteten är att när ekonomin växer blir arbetsmarknaden “stram” och den ökade konkurrensen tvingar affärsmän att locka med “generösare” villkor. Men beroende på hur detta tolkas är detta en halvsanning.

Ja, konkurrensen om arbetare gör att arbetsköpare måste locka med högre löner, bättre förmåner, tryggare och trevligare arbetsplatser. Men Tupys oförsiktiga resonemang kan ju tolkas som att det är den högre levnadsstandard som kommer först, varför människor kan konsumera mera, ekonomin växer och att konkurrensen om den begränsade arbetskraften ökar. Tupy gör det verkliga orsakssambandet oklart. Tupys formuleringar kan ge en det felaktiga intrycket att det är konsumtion som driver ekonomin, inte produktion. Därför vill jag här lägga till väsentliga fakta.

Vår levnadsstandard bestäms av våra reallöner (lönen mätt i förhållande till mängden varor och tjänster som kan köpas dvs köpkraften) och våra reallöner bestäms av produktiviteten. Ju högre produktivitet, desto högre reallöner.

Det var affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjde arbetarnas produktivitet och reallöner. I början var produktiviteten så låg att arbetarna behövde jobba 50, 60, 70 timmar i veckan för att försörja sig och sin familj. Men allteftersom reallönerna steg var köpkraften lika hög efter 60 timmar som den brukade vara vid 70 timmar. Och senare var den lika hög efter 50 timmar som vid 60. Och så vidare.

Så många arbetare hade nu råd att gå ned i arbetstid. De hade råd att gå ned i arbetstid och nominell lön (mätt i kronor och öron) eftersom deras reala lön (mätt i varor och tjänster) förblev densamma eller högre. Du behöver knappast tvinga affärsmän att minska sina lönekostnader genom att låta arbetare jobba färre timmar men ändå producera lika mycket eller mer än tidigare. Vinstintresset räcker. Så arbetstimmarna började gå ned i slutet av 1800-talet. Den vanlige amerikanen jobbar år 2020 ca 1300 färre timmar än år 1870!

Denna trend inleddes innan arbetarrörelsen fick något inflytande har fortsatt oavsett ländernas lagstiftning. Det beror på att det inte är lagstiftningen som är avgörande, utan produktiviteten. Det är därför de länder som har sett sin produktivitet stiga mest, de allra rikaste länderna, som också har sett de största arbetstidsförkortningarna. Lågproduktiva, fattiga länder ser sin arbetstid stå stilla eller till och med öka.

Samma vinstintresse som driver affärsmän att locka med färre arbetstimmar får dem också att göra arbetsplatser tryggare och trevligare. Åtgärder som gör arbetsplatserna tryggare och trevligare brukar nämligen ofta betala sig själva. Trygga och trevliga arbetsplatser är ju attraktivare varför man kan locka folk att jobba för en med lägre löner än vad som hade krävts om arbetsplatserna var otrygga och otrevliga. Det är ju därför farliga och smutsiga jobb betalar mer. De allra flesta föredrar att jobba på ett tryggt och trevligt kontor för en lägre nominell lön än, säg, i ett farligt och smutsigt avlopp för en högre nominell lön. Och de allra flesta har sedan länge råd att välja bort en högre nominell lön vår rekordhöga produktivitet har resulterat i rekordhöga reallöner.

Det är vår höga produktivitet som har gjort trygga och trevliga arbetsplatser ekonomiskt gångbara. Utan vår höga produktivitet hade lagar som tvingar fram förbättringar också tvingat fram lägre löner eller arbetslöshet. Det finns många sätt vi kan se detta. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar ned arbetstiden från 40 timmar i veckan till 30 får man lägre löner eller högre arbetslöshet eller både och. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar fram kostsamma förbättringar på arbetsplatser måste det också resultera i lägre löner eller arbetslöshet.

Det enda som markant och varaktigt lyfter produktiviteten—och därmed massornas levnadsstandard—är kapital och teknologi. Arbetarrörelsen kan “kämpa” med strejker och lagar. Men verkligheten är att inga strejker och lagar i världen kan trolla fram kapital och teknologi. Tvärtom har arbetarrörelsens strejker och lagar endast bidragit till att hålla nere produktiviteten och därmed också massornas levnadsstandard.

Det är kapitalismens välgörande marknadskrafter—utbud och efterfråga, vinstintresset, konkurrens—som har gjort våra arbetsplatser tryggare och trevligare än någonsin. Och det som har gjort detta ekonomiskt gångbart är affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjer massornas produktivitet, inte arbetarrörelsens kamp.

Musikens BNP vs. musikaliskt välbefinnande

Carl SvanbergLämna en kommentar

Även om bruttonationalprodukten (BNP) har sina brister tycker jag samtidigt att kritiken mot densamma ofta är obefogad. Med det sagt kommer ekonomen Mark J Perry här med en för omväxlingsskull bra poäng beträffande BNPs svagheter:

The abundance of low-cost (almost free) music also illustrates one of the shortcomings of GDP accounting when it comes to measuring our economic well-being or standard of living. Americans’ “music well-being” is clearly at an all-time high for the reasons discussed above. But according to official GDP statistics that include retail music sales, the nation’s “music well-being” today (measured by $12.2 billion in sales) is about half of what it was in 1999 when music sales were $23 billion (in 2020 dollars)! According to official GDP accounting, the “Golden Age of Music” was back in 1999 during the era of CDs, when it’s obvious that we’re experiencing the most miraculous music renaissance in history that isn’t remotely being captured by national income accounting. 

Läs hela inlägget här.

”Nedsippringsteorin”

Carl Svanberg1 kommentar

Wikipedia beskriver den så kallade nedsippringsteorin som ”antagandet att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet”. (Wikipedia är för det mesta en ganska dålig källa men den ger oss ändå en hum om vad de flesta tror och ”vet”.)

Hur ska skattesänkningar för ”de rika” gynna alla, inte bara de rika? Kritiker inbillar sig att de som förespråkar skattesänkningar för ”de rika” tror att resten vinner på det då ju mer mat de rika äter, desto mer smulor kan resten av oss leva på. Om detta vore argumentet för skattesänkningar för ”de rika”, då skulle kritikerna har rätt. Men detta är en kausalitet som ingen någonsin har argumenterat för. Så kritikerna attackerar bara deras egna halmgubbe.

Så låt mig formulera om frågan för att få in den verkliga kausaliteten: Finns det belägg för att skattesänkningar på sparande och investeringar av kapital förbättrar massornas levnadsstandard? Absolut. Hur mycket som helst. Och vem som helst kan när som helst bekräfta det.

Kapital är välstånd som används för att skapa mer välstånd. Kapitalets roll i ekonomin är att finansiera all produktiv affärsverksamhet. Är man bekant med denna grundläggande nationalekonomiska insikt, då kan man snabbt och lätt bekräfta vikten av att spara och investera kapital.

Kapital finansierar alla privata jobb och löner. Så vem som helst som jobbar för ett företag kan med sina egna ögon se hur deras egna och alla andras levnadsstandard hänger på kapitalackumulering.

Din produktivitet, och därmed lön, beror huvudsakligen på hur mycket kapital som investeras per arbetare. Ju mer kapital arbetare har att jobba med (maskiner, verktyg och redskap) som gör att vi kan producera mer per timme, desto större utbud. Ju större utbud i förhållande till efterfråga, desto lägre priser. Ju lägre priser, desto högre köpkraft.

Högre produktivitet innebär att vi måste jobba mindre för att ha råd att köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. Mätt i arbetstid har kostnaden för de allra flesta varor och tjänster aldrig varit lägre. För 100 år sedan jobbade och slet det typiska hushållet 75% av tiden för mat, kläder och boende. Idag spenderar det mindre än 30% på detsamma vilket gör att vi har mer över för annat.

Samtidigt har kostnaden för ”annat” har också gått ned. Fem representativa exempel: Mellan 1919 och 1997 minskade kostnaden för en vanlig matkorg med 80%; mellan 1908 och 1997 minskade kostnaden för en bil med 80%; mellan 1900-1997 minskade kostnaden för 100 kilowatt-timmar med 99%; mellan 1930 och 1997 minskade kostnaden för ett flyg från New York till Los Angeles minskade med 96%; mellan 1954 och 1997 minskade kostnaden för en TV med 96%; och så vidare. Och då måste vi komma ihåg att kvaliteten på nästan allt är högre idag än för 100 år sedan. Ofta betydligt högre. (Det finns några undantag men de beror mest på statliga tvångsingrepp som skadliga skatter, subventioner och regleringar som gör en del varor och tjänster—t ex sjukvård—onaturligt och obefogat dyra.)

Högre produktivitet, och därmed köpkraft, gör att vi har råd att gå ned i arbetstid. Det är därför arbetsveckorna har minskat de senaste 150 åren från ca 70 timmar i veckan ned till ca 40. Denna trend påbörjades innan fackföreningarna hade något inflytande och innan staten började reglera arbetstimmarna. Arbetstimmarna började gå ned eftersom det ligger i affärsmännens vinstintresse att attrahera arbetare med bättre löner och villkor (för detaljer om kausaliteten här se sida 644 i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics).

Ja, ur ett historiskt perspektiv kan kapitalackumulationens betydelse för massornas levnadsstandard knappast överskattas. I det kapitalistiska väst utraderades den absoluta fattigdomen före välfärdsstaten.

Sådan är kapitalets välgörande roll för massornas levnadsstandard.

Det finns massor med bevis för det som felaktigt beskrivs som ”nedsippringsteorin”. Ändå har jag bara skrapat på ytan här då det finns massor med ytterligare observationer som bekräftar orsak-verkan. Ta bara en sådan sak som att högre bolagsskatter leder till lägre löner och vice versa.

Förstår man värdet av att spara och investera kapital, då förstår man också varför det är vilseledande att kalla argumentet för att sänka skatterna för ”de rika” för ”nedsippringsteorin”. Namnet antyder felaktigt att massorna endast tar del av några enstaka droppar. I verkligheten översvämmas massorna av ett aldrig tidigare skådat överflöd—ett överflöd orsakat av ett skyfall av kapital, inte ett duggregn.

Hur borde EU svara på Trumps senaste hot? Genom att avskaffa alla tullar och handelshinder

Carl Svanberg1 kommentar

Omni skriver att ”Trumpadministrationen överväger nya exporttullar för europeiska produkter till ett värde av motsvarade nästan 30 miljarder kronor. Det rapporterar Bloomberg.”

Som en vän till rättvisa och frihet tycker jag att detta är urbota dumt. Och anti-amerikanskt.

Om Trump tror på frihandel—vilket han inte gör—då borde han verka för att omedelbart avskaffa alla tullar och handelshinder. Och han borde göra detta även om ingen annan svarar med samma mynt. Det vore en pro-amerikansk dvs pro-frihetlig handelspolitik. Och det skulle också tjäna amerikanerna mest!

En del vill gärna intala sig själva att vad Trump försöker göra är att tvinga fram frihandel. Men idén att vi kommer närmare idealet, frihandel, genom att införa och höja tullar och införa andra inskränkningar på individens handelsfrihet är ju minst sagt ologiskt. Ska vi börja förespråka höjda skatter som vägen till lägre skatter? Mer statlig kontroll över ekonomin som vägen till mer ekonomisk frihet?

En del säger att EU borde sätta hårt mot hårt genom att svara med tullar på amerikanska varor. Då kommer USA inte att ha råd att sälja sina produkter här, säger dessa förvirrade människor.

Men givetvis det är ju inte USA som betalar för EUs tullar utan européerna. Hur vinner européer på att tvingas betala mer för att köpa amerikanska varor?

I mina diskussioner med olika meningsmotståndare har ingen förmått att presentera ett logiskt sammanhängande svar på denna fråga. Någon vågade ändå klämma ur sig ett resonemang som gick ut på att tullarna skulle göra att jag inte längre ”behöver” köpa Apples iPhone eller Mac. Jag skulle nu få ”friheten” att köpa andra märken.

Men ingen stoppar mig idag från att köpa andra märken. Men jag är inte ett dugg intresserad av att köpa andra märken. Jag vill bara köpa Apples produkter. Jag vill inte tvingas köpa något annat än iPhone och Mac på grund av tullar och liknande.

Om Apples konkurrenter inte kan konkurrera utan tullar och andra statliga tvångsingrepp då förtjänar de att förlora. (Och det finns, enligt mig, inga konkurrenter som kommer någonstans i närheten av Apples överlägsna produkter.)

Så varför ska vi straffa oss själva med högre skatter bara för att USA vill straffa sig själva med högre skatter? Det är precis lika irrationellt som att hota att skjuta sig själv i foten bara för att USA vill skjuta sig själva i foten.

Oavsett vad USA gör borde EU svara med att avskaffa alla tullar och handelshinder. Det skulle öka individens frihet att köpa i enlighet med sitt rationella omdöme och egenintresse. Utan tullar får vi råd att köpa fler och bättre importvaror från USA och resten av världen. Detta skulle också göra oss betydligt rikare!

Det är märkligt att vissa ekonomiska felslut aldrig dör hur många gånger de än grundligt vederläggs.

Rationella ekonomer och liberaler har i mer än 200 år visat att tullar och handelshinder är självdestruktiva. Det finns hur mycket litteratur som helst på ämnet. En rekommendation ur högen är Ekonomiska sofismer av Frédéric Bastiat. Den kom ut redan 1845!

Carl Snyder om kapitalets roll

Carl SvanbergLämna en kommentar

Stötte häromdagen på en gammal klassiker som Ayn Rand rekommenderade. Nämligen Capitalism the Creator (1940) av Carl Snyder:

Who, and what, created this industry—so incredibly vast? Labor? In a sense, ”labor” contributed almost nothing. It did not invent the dynamo, which produces all this electric power. That was the work of an untutored bookbinder’s apprentice, who lives in fame as the greatest experimental genius of his age, and perhaps since Archi- medes. Nor did ‘labor’ make any serious contribution to develop it. To perfect and make practical this epochal invention required the genius and skill of three generations and more, of thousands of trained engineers and physicists, a brilliant line extending from Far- aday to Edison, Steinmetz, and Langmuir. Who paid for all this long travail of experimentation, and the salaries of all these technicians, involving the investment of tens of millions of dollars? Labor? No, it was Capital Savings; this, and this alone which has alike created this wondrous industry, and all our modern world of comfort, convenience, and luxury beside.

Lite längre fram:

. . . there is one way, and only one way, that any people, in all history, have ever risen from barbarism and poverty to affluence and culture; and that is by that concentrated and highly organized system of production and exchange which we call Capitalistic: one way, and one alone. Further, that it is solely by the accumulation (and concentration) of this Capital, and directly proportional to the amount of this accumulation, that the modern industrial nations have arisen: perhaps the sole way throughout the whole of eight or ten thousand years of economic history.

Och:

What our plaintive ‘modernists’ bewail as the ‘machine age’ is precisely that which gives the greatest promise of the future, the opening of the gates of opportunity to the whole mass of the population. Without the creation of this Wealth, unimaginable.

And this wealth is not, as almost all the earlier economists assumed, the product of ‘labor’; nine-tenths of it is directly the product of machines; these and these alone made possible the present day colossal aggregate of Capital. And in turn these machines were the product of brains and especial ability; quite literally a creation of genius, or of genii: inventors, contrivers, discoverers, enterprisers and accumulators—all conspiring in the economic wonder of today.

Hela boken är fantastisk. Läs den idag!