Lew Rockwell, det amerikanska “Mises”-institutets grundare och ordförande, säger att det finns libertarianska skäl för att stänga gränserna och kränka individens rätt till rörlighet.

Rockwell menar nämligen att i dagens blandekonomi—med offentlig infrastruktur, tjänster och bidrag såväl som lagar som inskränker individens associations-, förenings- och avtalsfrihet—så utgör öppna gränser och fri invandring ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde libertarianer motsätta sig öppna gränser och fri invandring.

Om vi däremot levde i ett fritt samhälle, dvs laissez-faire kapitalistiskt samhälle, där allt ägs privat, då får var och en själva bestämma hur många invandrare man vill “släppa in”. På denna punkt citerar Lew Rockwell gillande Murray Rothbard:

A totally privatized country would be as closed as the particular property owners desire. It seems clear, then, that the regime of open borders that exists de facto in the U.S. and Western Europe really amounts to a compulsory opening by the central state, the state in charge of all streets and public land areas, and does not genuinely reflect the wishes of the proprietors. (Min kursivering.)

Men nu lever vi inte i fria marknadsekonomier, utan i blandekonomier. Detta gör det, enligt Rockwell, lite oklart exakt vad som följer enligt libertarianismen:

In the current situation [blandekonomi], on the other hand, immigrants have access to public roads, public transportation, public buildings, and so on. Combine this with the state’s other curtailments of private property rights, and the result is artificial demographic shifts that would not occur in a free market. Property owners are forced to associate and do business with individuals they might otherwise avoid.

Rockwell argumenterar dock för att vi borde se på statens egendom och skatteintäkter som skattebetalarnas egendom och pengar. Gör vi det då ser man också hur öppna gränser och fri invandring, i en blandekonomi, innebär att staten “släpper in” invandrare utan skattebetalarnas dvs ägarnas samtycke.

Enligt detta resonemang är det inte okej att låta arbetsgivare anställa invandrare hur som helst. Inte utan skattebetalarnas tillstånd. I en blandekonomi som Sverige medför nämligen arbetskraftsinvandring “externa effekter”. Rockwell låter Hans-Hermann Hoppe förklara:

Equipped with a work permit, the immigrant is allowed to make free use of every public facility: roads, parks, hospitals, schools, and no landlord, businessman, or private associate is permitted to discriminate against him as regards housing, employment, accommodation, and association. That is, the immigrant comes invited with a substantial fringe benefits package paid for not (or only partially) by the immigrant employer (who allegedly has extended the invitation), but by other domestic proprietors as taxpayers who had no say in the invitation whatsoever. (Min kursivering.)

Enligt Rockwell skulle dagens invandring aldrig accepteras av privata ägare i ett fritt samhälle. Tvärtom skulle de ha stoppat den för länge sedan. Han ger sedan två skäl för att tro att majoriteten av de privata ägarna hade stoppat invandringen; brottslighet och multikulturalism:

Crime isn’t the only reason people may legitimately wish to resist mass immigration. If four million Americans showed up in Singapore, that country’s culture and society would be changed forever. And no, it is not true that libertarianism would in that case require the people of Singapore to shrug their shoulders and say it was nice having our society while it lasted but all good things must come to an end. No one in Singapore would want that outcome, and in a free society, they would actively prevent it. . . . Should we . . . have to pay for the privilege of cultural destructionism, an outcome the vast majority of the state’s taxpaying subjects do not want and would actively prevent if they lived in a free society and were allowed to do so? (Min kursivering.)

Rockwell säger inte det rakt ut, men om jag förstår honom rätt då betyder detta att så länge vi lever i en blandekonomi, då säger libertarianismen att invandringen borde spegla de privata ägarnas preferenser. Vilket betyder skattebetalarnas preferenser. Vilket betyder att gränserna borde stängas och invandringen begränsas eller stoppas.

Om detta är hur man ska förstå Rockwell, då är detta ett minst sagt besynnerligt argument för att kränka individens rätt till fri rörlighet.

Resonemanget är att den subventionerade invandringen utgör ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde den subventionerade aktiviteten begränsas eller stoppas. Om detta är ett okej argument för att begränsa eller stoppa subventionerade aktiviteter, då finns det ingen riktig gräns för hur många statliga tvångsingrepp som inte också kan ursäktas med hänvisning till skattebetalarnas preferenser.

Detta är inte individualism. Detta är skattebetalarnas tyranni.

Detta resonemang används redan i dag för att rättfärdiga fler och fler statliga tvångsingrepp, mer och mer statlig kontroll över individens liv.

I “folkhälsans” namn används ständigt den subventionerade sjukvården som skäl för att kontrollera individens liv. Staten ska tala om för oss vad vi borde äta med dess kostråd. Staten reglerar vår alkoholkonsumtion. Staten beskattar redan tobak och alkohol och det kommer ständigt förslag på att beskatta fett och socker. Rökförbudet på krogen och på offentliga platser motiveras dels med att vården är subventionerad. Ibland hör man också krav på att vägra rökare och överviktiga subventionerad vård.

Så fort individens aktiviteter i någon mån, direkt eller indirekt, är subventionerad kan—och har—alltså samma argument användas för att inskränka individens frihet. Vilka friheter kan inte inskränkas i en blandekonomi som Sverige där nästan allt vi gör är direkt eller indirekt, i någon mån, subventionerat?

Så vad vi har här är alltså libertarianer som insinuerar att då statliga tvångsingrepp (statligt subventionerad invandring) leder till problem bör vi ordna detta genom ytterligare statliga tvångsingrepp (begränsa den fria rörligheten). Ändå tycks detta—skattebetalarnas tyranni–vara vad Rockwell et al föreslår som “the proper libertarian position”.

Den enda moraliska och därför enda praktiska lösningen på de problem som statliga tvångsingrepp orsakar är inte fler statliga tvångsingrepp. Två fel gör inte ett rätt.

Om problemet är för lite frihet då är lösningen mer frihet, inte mindre. Lösningen är att vända på riktningen och börja argumentera för att för att öka individens frihet, inte minska den.

Lösningen är alltså att argumentera för nedläggningen av dagens kontrollerade och subventionerade invandring, inte att inskränka den fria rörligheten ytterligare.