Idag är de allra flesta är överens om att något är fel med Sveriges invandringspolitik. Migrationsverkets utvisningsbeslut säger egentligen allt man behöver veta om hur illa ställt det är.

Med fasa läser vi om den ena skamliga “kompetensutvisningen” efter den andra. Nästan lika skrämmande ofta kan vi läsa om hur dömda brottslingar—våldtäktsmän såväl som mördare—slipper utvisning.

Så driftiga, skötsamma och företagsamma invandrare slängs ut med huvudet före på grund av byråkratiska småsaker samtidigt som våldtäktsmän och mördare får stanna kvar. Detta är en total inversion av rättvisan.

Vad förklarar detta? Det fundamentala svaret är den moral som nästan alla har blivit uppfostrade i: altruismen, dvs tron att den största dygden är att osjälviskt offra sig själv för andra.

Om den största dygden är att offra sig själv för andras behov, då följer det enligt altruismens logik att om någon har ett behov, intresse eller en önskan som endast kan tillgodoses genom självuppoffring, då har det moralisk vikt och relevans. Då räknas det. Ett behov, intresse eller önskan som däremot kan tillgodoses utan någon självuppoffring, då saknar det moralisk vikt och relevans. Då räknas det inte.

Det är därför som driftiga, skötsamma och företagsammas invandrare behov av att få stanna så att de kan förverkliga sig själva genom egna ansträngningar ignoreras. Deras behov kräver nämligen inte någon självuppoffring för att tillgodoses. Tvärtom så vinner alla på att ha med dem att göra. Därför saknar deras behov av att få stanna moralisk vikt.

Brottsliga invandrares behov av att få stanna i Sverige så att de kan få sitta av sina löjligt låga straff  på ett av Sveriges bekväma fängelser erkänns däremot. Deras behov kräver nämligen någon självuppoffring för att tillgodoses. Därför har deras behov av att få stanna moralisk vikt. (Vem måste offras för att tillgodose deras behov av att få stanna i Sverige? Framför allt de oskyldiga som tvingas offra tid, pengar och i värsta fall sina liv när fel brottslingar kommer ut i samhället igen, vilket naturligtvis ger dem chansen att stjäla, misshandla, våldta och mörda igen.)

Att altruismen leder till sådana här fruktansvärt orättvisa och destruktiva konsekvenser borde egentligen inte överraska någon. Tror du mig inte? Då råder jag er att läsa den i västervärlden enskilt viktigaste källan för altruismen, nämligen Bibeln.

Bibeln är en propagandabok för altruismen. Ärkealtruisten Jesus säger till exempel att om man uppskattar och belönar andra för deras dygder då är man minsann inte ett dugg bättre än “syndaren”. Bara själviska “syndare” ger upp något av lägre värde för att vinna något av högre värde. Att ge folk som de förtjänar är alltså själviskt och därför omoraliskt. För att vara en “god” altruist krävs det att man uppskatta och belönar andra ovillkorligen, dvs vare sig de förtjänar det eller inte. Man ska bara ge, ge och ge utan att någonsin förvänta sig något tillbaka. Som en “god” altruist ska man dessutom uppskatta och belöna andra trots deras allvarliga moraliska fel och brister. Man ska göra gott för dem som hatar en. Ja, man förväntas till och med att älska sina fiender, de som stjäl, våldtar och mördar. En sådan “kärlek” räknas just eftersom den är självuppoffrande.

Altruismen är en orättvis, destruktiv och därför ond lära. Det är därför den alltid har lett till och alltid måste leda till orättvisa och destruktiva konsekvenser Det är också därför ingen överraskning av Sveriges altruistiska invandringspolitik är som den är.