Etikett: invandring

Är invandring en “volymfråga”?

Carl Svanberg3 kommentarer

Är invandringen en “volymfråga”? Ja, men inte av de skäl som du mest sannolikt har hört.

Enligt individualismen är statens enda syfte att skydda individens rättigheter. Och detta kan ha implikationer för invandringens omfattning.

Under normala omständigheter medför statens åtagande inga begränsningar på befolkningens storlek, då den tenderar att öka i en långsam och stadig takt. Så länge befolkningen växer i en långsam och stadig takt kan staten i lugn och ro anställa fler poliser, domare, åklagare, advokater, etc.

Men det finns särskilda omständigheter då det finns ett skäl för att tillfälligt begränsa invandringens omfattning. Om vi t ex ställs inför en omfattande flyktingvåg där flera miljoner är på flykt. Då kan det finnas ett skäl för Sverige att införa en invandringskvot.

Skälet är att om det plötsligt kommer ovanligt många invandrare då kan nattväktarstaten bli överbelastad. Och om nattväktarstaten inte längre har resurserna som krävs för att säkra individens rättigheter då bör staten dra en (tillfällig) gräns för hur många som kan ta sig in.

Om staten försummar sitt uppdrag—att säkra individens rättigheter—genom att låta fler människor komma in än vad den har resurser att beskydda, då gör staten inte längre sitt jobb. Då offrar staten sina tjänares dvs invånarnas fri- och rättigheter genom att utsätta dem för onödiga risker.

Nu kanske du undrar: “Men inskränker inte en sådan gräns individens rätt till rörlighet?” Bra fråga. Svaret är “Nej”.

Det finns situationer där du inte kan röra dig hur som helst utan att det hotar andras rättigheter. Ta som ett exempel en hiss som bara rymmer så många människor. Om du tvingar dig in i den fulla hissen, som nu blir överbelastad, då hotar du allas rättigheter. Så du har ingen rätt att utan vidare tvinga dig in i den där hissen.

Principen är densamma för invandring. Om polisen redan har fullt upp som det är samtidigt som det fortsätter att välla in människor som polisen också måste skydda då kommer polisen, precis som hissen, till slut att bli överbelastad. Ju fler som kommer in, desto mindre kommer polisen att räcka till, och som en följd hotas allas rättigheter.

Att sätta en gräns för hur många som får gå in i hissen kränker ingens rätt till rörlighet. Det är tvärtom ett måste för att säkra den. Samma sak med en gräns för hur många som får invandra.

Att under särskilda omständigheter (t ex en omfattande flyktingvåg) sätta en tillfällig gräns för invandringens volymer är tvärtom en förutsättning för att staten ska kunna göra sitt jobb, dvs skydda och säkra våra rättigheter, inklusive rätten till rörlighet.

Det är nattväktarstatens förpliktelser och resurser som sätter gränsen. Så om t ex polisen bedömer att man behöver, säg, 1 polis per 1000 invånare för att de ska kunna säkra individens rättigheter, då bestämmer det “kvoten”. Så fort nattväktarstatens resurser bedöms som tillräckliga för en väsentligen större befolkning, bör man se till att höja invandringskvoten eller helt avskaffa den tillfälliga invandringskvoten.

Så ja, invandringen är en “volymfråga”, men inte av de skäl som du mest sannolikt har hört.

“Etniska svenskar” är inte att lita på

Carl Svanberg3 kommentarer

Det sägs ibland att vi måste begränsa invandringen för att bevara vår västerländska frihet. För om för vi “släpper in” för många invandrare som inte förstår eller uppskattar vår frihet kommer de en dag att rösta bort den. Men stämmer detta?

Invandrare röstar, sedan länge, på samma partier som infödingarna. Det sägs att de flesta röstar på Socialdemokraterna. Dra vilka slutsatser du vill av det men det är inget tecken på att de är värre än infödda S-väljare. Den genomsnittlige invandraren utgör med andra ord ungefär samma hot mot min frihet som den vanlige “etniske svensken”.

De flesta riksdagspartier, som domineras av “etniska svenskar”, gör ett dåligt jobb på att skydda individens frihet. Även “högern”, som sägs stå för kapitalism och frihet, gör ett ganska uselt jobb.

Moderaterna klagar på att Sveriges pandemipolitik är otillräckligt restriktiv. De har ondgjort sig över att att svenskarna har haft alldeles för mycket frihet jämfört med föredömen som den kinesiska diktaturen. Moderaterna anser att statens roll inte är att skydda individens rättigheter utan att “vetenskapligt” bekämpa ett virus med förbud, arbetslöshet och fattigdom. Moderaterna röstade ja till den nya “tillfälliga” pandemilagen.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga smittor. Så i en pandemi kan staten sätta individer i karantän om det finns specifika bevis för att tro att de är smittade eller har varit utsatta för smittan. Men pandemilagen ger staten makten att begränsa individens rörelse-, mötes- och föreningsfrihet utan specifika bevis för att individen är smittsam och kan utsätta andra för fara. Pandemilagen är alltså en preventiv lag som orättvist kollektivt bestraffar alla genom att behandla oss som “skyldiga” dvs smittsamma tills motsatsen är bevisad. Så pandemilagen ett oförsvarbart övergrepp på individens frihet. En femtedel av väljarna, de flesta sannolikt “etniska svenskar”, röstade på Moderaterna.

Som en ideologisk grupp utgör islamister, från Mellanöstern, ett hot mot friheten. Men låt oss ha perspektiv. De är bara en av flera ominösa ideologiska grupper i blandekonomins Sverige. Än så länge har de, jämfört med till exempel de människohatande miljöisterna, inget inflytande över politiken. Och om de någonsin får inflytande vem kommer bereda vägen för förslag om islamiska lagar? “Etniska svenskar” som varken förstår eller uppskattar västerländska värden och ideal såsom åsiktsfriheten.

I går kom justitieminister Morgan Johansson med ett nytt hot: regeringen vill förbjuda Förintelseförnekelse. En sådan lag innebär ett avskaffande av tanke- och yttrandefriheten. Om staten kan förbjuda (den irrationella) åsikten att Förintelsen inte ägde rum kan den i princip förbjuda vilka åsikter som helst. Detta är ett totalitärt förslag som hör hemma i diktaturer, inte i nåtsånär fria länder.

Det är en skandal att Sverige har sjunkit så lågt att ett totalitärt förslag som detta kan läggas fram utan att det blir krigsrubriker. I ett mer rationellt och civiliserat samhälle skulle ingen politiker ens våga tänka tanken på ett sådant förfärligt lagförslag. Om någon ändå råkade offentligt leka med tanken hade det blivit ett sådant drev att de hade tvingats avgå. Och de skulle resten av livet leva med skammen.

Jag låter det vara osagt om den vanlige invandraren hyser farliga politiska övertygelser. Men hur det än ligger till med den saken lurar man sig själv om man för ett ögonblick inbillar sig att den vanlige “etniske svensken” hyser ofarliga politiska övertygelser. Den överväldigande majoriteten “etniska svenskar” stöder och röstar ofta på en politik som ökar statens makt på bekostnad av individens frihet.

Etnonyliberaler för diktatur

Carl Svanberg4 kommentarer

En sak som jag alltid slås av är filosofins kraft. Häromdagen såg jag ett rysligt exempel på detta: nyliberala etnonationalister. Det som gör detta exempel uppseendeväckande är att Ayn Rand beskrev, med skrämmande precision, dess underliggande logik för ungefär femtio år sedan.

Jag blev först bekant med etnonyliberalismen med den här videon:

Berättaren menar att nyliberaler har på sistone börjat dras till stam- och rastänkande och stängda gränser. Varför? Därför att som de flesta är nyliberaler konventionella av sig. Som de flesta förnekar de det viljestyrda förnuftet. De tror istället på determinismens illusion.

Enligt determinismen är din personlighet, din själ, dina tankar, dina idéer och värderingar, inte din skapelse utan en determinerad produkt. Som determinister tror dessa nyliberaler att din identitet orsakas av faktorer bortom din kontroll. Närmare bestämt tror de att dina gener bestämmer. På samma sätt som din hårfärg ej bestäms av ditt viljestyrda förnuft bestäms ej dina idéer av ditt viljestyrda förnuft.

Det är lätt att se nästa steg: olika “etniciteter” har olika övertygelser. Din etniska tillhörighet avgör om du vill ha frihet eller slaveri, kapitalism eller étatism. Således söker etnonyliberaler bevara västvärlden etniskt homogent genom att stänga landets gränser för “fel” etniciteter.

Notera att etnonyliberaler inte söker stänga gränserna för att skydda oss från brottslingar. Nej, de söker stänga gränserna för att skydda oss från etniciteter. Så det rör sig inte om statligt försvarsvåld utan om statligt angreppsvåld.

Att etnonyliberaler känner att vi måste ta till angreppsvåld följer logiskt givet deras determinism. Ty determinismen förnekar förnuftets kraft och relevans i människans liv. Förkastar man förnuftet förkastar man förr eller senare friheten.

Om din etnicitet orsakar åsikter är det förgäves att vädja till förnuftet. Man kan inte övertyga andra med fakta och logik. Så det är ingen vits att behandla människor som tänkande förnuftsvarelser kapabla att lyssna på och ta till sig argument. Är förnuftet irrelevant måste man handskas med människor som vi gör med djur: medelst tvång.

Vi argumenterar inte med vargen. Vi försöker inte assimilera vargen. Vi bygger stängsel.

Determinism leder logiskt ytterst till diktatur. Redan 1972 påpekade Ayn Rand detta samband: “Dictatorship and determinism are reciprocally reinforcing corollaries: if one seeks to enslave men, one has to destroy their reliance on the validity of their own judgments and choices—if one believes that reason and volition are impotent, one has to accept the rule of force.” (“Representation Without Authorization”, The Voice of Reason, s 234).

Determinism göder den värsta, lägsta, formen av kollektivism: tribalism och rasism. Det genererar en vi och dem-mentalitet. Redan 1977 påpekade Ayn Rand detta samband: “If a man believes that his own character is determined at birth in some unknown, ineffable way, and that the characters of all strangers are determined in the same way-then no communication, no understanding, no persuasion is possible among them, only mutual fear, suspicion, and hatred” (“Global Balkanization”, The Voice of Reason, s 127).

För att ha en chans i det alltmer stam-uppdelade samhället känner folk sig tvungna att gadda ihop sig med sin etniska grupp. När etniska grupper ser på varandra som hot börjar särintressen att påverka politiken. Om en blandekonomi inte redan fanns kommer ras- och stamkollektivismen att ge upphov till en. I en blandekonomi där den enes bröd är den andres död ställs grupp mot grupp. Som ett logiskt uttryck för detta lär rasmedvetna nyliberaler så småningom att känna att vi med tvång måste “bevara Sverige svenskt”.

De rasmedvetna nyliberalerna känner att “demografi är ödet”. Således blir befolkningens etniska sammansättning till slut bli viktigare än individen. Sakteligen, och först subtilt, får individen en underordnad roll mot den etniska gruppen. Det är bara en tidsfråga innan den etniska gruppen blir måttstocken för gott och ont. Detta föranleder förstås en gradvis ny medvetenhet om att staten ska tjäna den etniska stammen dvs rasen, inte individen. Individen måste kontrolleras för gruppens bästa.

Många nyliberala etnonationalister lär bestämt förneka deras idéers logiska slutstation: étatism. Men idéer har en inneboende “tröghet”. Såvida man inte betvivlar dem fortsätter de att “röra” sig mot deras logiska slutsats. Kom ihåg att som determinister ser de på människor som djur som måste styras med angreppsvåld och tvång. Kom ihåg att som raskollektivister ser de etniska gruppskillnader som avgörande. Så med tiden lär de, för stammens bästa, se ett växande behov av statliga tvångsingrepp i individens liv. I dag stänga gränser. I övermorgon diktatur.

Libertarianer för stängda gränser

Carl SvanbergLämna en kommentar

Lew Rockwell, det amerikanska “Mises”-institutets grundare och ordförande, säger att det finns libertarianska skäl för att stänga gränserna och kränka individens rätt till rörlighet.

Rockwell menar nämligen att i dagens blandekonomi—med offentlig infrastruktur, tjänster och bidrag såväl som lagar som inskränker individens associations-, förenings- och avtalsfrihet—så utgör öppna gränser och fri invandring ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde libertarianer motsätta sig öppna gränser och fri invandring.

Om vi däremot levde i ett fritt samhälle, dvs laissez-faire kapitalistiskt samhälle, där allt ägs privat, då får var och en själva bestämma hur många invandrare man vill “släppa in”. På denna punkt citerar Lew Rockwell gillande Murray Rothbard:

A totally privatized country would be as closed as the particular property owners desire. It seems clear, then, that the regime of open borders that exists de facto in the U.S. and Western Europe really amounts to a compulsory opening by the central state, the state in charge of all streets and public land areas, and does not genuinely reflect the wishes of the proprietors. (Min kursivering.)

Men nu lever vi inte i fria marknadsekonomier, utan i blandekonomier. Detta gör det, enligt Rockwell, lite oklart exakt vad som följer enligt libertarianismen:

In the current situation [blandekonomi], on the other hand, immigrants have access to public roads, public transportation, public buildings, and so on. Combine this with the state’s other curtailments of private property rights, and the result is artificial demographic shifts that would not occur in a free market. Property owners are forced to associate and do business with individuals they might otherwise avoid.

Rockwell argumenterar dock för att vi borde se på statens egendom och skatteintäkter som skattebetalarnas egendom och pengar. Gör vi det då ser man också hur öppna gränser och fri invandring, i en blandekonomi, innebär att staten “släpper in” invandrare utan skattebetalarnas dvs ägarnas samtycke.

Enligt detta resonemang är det inte okej att låta arbetsgivare anställa invandrare hur som helst. Inte utan skattebetalarnas tillstånd. I en blandekonomi som Sverige medför nämligen arbetskraftsinvandring “externa effekter”. Rockwell låter Hans-Hermann Hoppe förklara:

Equipped with a work permit, the immigrant is allowed to make free use of every public facility: roads, parks, hospitals, schools, and no landlord, businessman, or private associate is permitted to discriminate against him as regards housing, employment, accommodation, and association. That is, the immigrant comes invited with a substantial fringe benefits package paid for not (or only partially) by the immigrant employer (who allegedly has extended the invitation), but by other domestic proprietors as taxpayers who had no say in the invitation whatsoever. (Min kursivering.)

Enligt Rockwell skulle dagens invandring aldrig accepteras av privata ägare i ett fritt samhälle. Tvärtom skulle de ha stoppat den för länge sedan. Han ger sedan två skäl för att tro att majoriteten av de privata ägarna hade stoppat invandringen; brottslighet och multikulturalism:

Crime isn’t the only reason people may legitimately wish to resist mass immigration. If four million Americans showed up in Singapore, that country’s culture and society would be changed forever. And no, it is not true that libertarianism would in that case require the people of Singapore to shrug their shoulders and say it was nice having our society while it lasted but all good things must come to an end. No one in Singapore would want that outcome, and in a free society, they would actively prevent it. . . . Should we . . . have to pay for the privilege of cultural destructionism, an outcome the vast majority of the state’s taxpaying subjects do not want and would actively prevent if they lived in a free society and were allowed to do so? (Min kursivering.)

Rockwell säger inte det rakt ut, men om jag förstår honom rätt då betyder detta att så länge vi lever i en blandekonomi, då säger libertarianismen att invandringen borde spegla de privata ägarnas preferenser. Vilket betyder skattebetalarnas preferenser. Vilket betyder att gränserna borde stängas och invandringen begränsas eller stoppas.

Om detta är hur man ska förstå Rockwell, då är detta ett minst sagt besynnerligt argument för att kränka individens rätt till fri rörlighet.

Resonemanget är att den subventionerade invandringen utgör ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde den subventionerade aktiviteten begränsas eller stoppas. Om detta är ett okej argument för att begränsa eller stoppa subventionerade aktiviteter, då finns det ingen riktig gräns för hur många statliga tvångsingrepp som inte också kan ursäktas med hänvisning till skattebetalarnas preferenser.

Detta är inte individualism. Detta är skattebetalarnas tyranni.

Detta resonemang används redan i dag för att rättfärdiga fler och fler statliga tvångsingrepp, mer och mer statlig kontroll över individens liv.

I “folkhälsans” namn används ständigt den subventionerade sjukvården som skäl för att kontrollera individens liv. Staten ska tala om för oss vad vi borde äta med dess kostråd. Staten reglerar vår alkoholkonsumtion. Staten beskattar redan tobak och alkohol och det kommer ständigt förslag på att beskatta fett och socker. Rökförbudet på krogen och på offentliga platser motiveras dels med att vården är subventionerad. Ibland hör man också krav på att vägra rökare och överviktiga subventionerad vård.

Så fort individens aktiviteter i någon mån, direkt eller indirekt, är subventionerad kan—och har—alltså samma argument användas för att inskränka individens frihet. Vilka friheter kan inte inskränkas i en blandekonomi som Sverige där nästan allt vi gör är direkt eller indirekt, i någon mån, subventionerat?

Så vad vi har här är alltså libertarianer som insinuerar att då statliga tvångsingrepp (statligt subventionerad invandring) leder till problem bör vi ordna detta genom ytterligare statliga tvångsingrepp (begränsa den fria rörligheten). Ändå tycks detta—skattebetalarnas tyranni–vara vad Rockwell et al föreslår som “the proper libertarian position”.

Den enda moraliska och därför enda praktiska lösningen på de problem som statliga tvångsingrepp orsakar är inte fler statliga tvångsingrepp. Två fel gör inte ett rätt.

Om problemet är för lite frihet då är lösningen mer frihet, inte mindre. Lösningen är att vända på riktningen och börja argumentera för att för att öka individens frihet, inte minska den.

Lösningen är alltså att argumentera för nedläggningen av dagens kontrollerade och subventionerade invandring, inte att inskränka den fria rörligheten ytterligare.

Sveriges altruistiska invandringspolitik

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag är de allra flesta är överens om att något är fel med Sveriges invandringspolitik. Migrationsverkets utvisningsbeslut säger egentligen allt man behöver veta om hur illa ställt det är.

Med fasa läser vi om den ena skamliga “kompetensutvisningen” efter den andra. Nästan lika skrämmande ofta kan vi läsa om hur dömda brottslingar—våldtäktsmän såväl som mördare—slipper utvisning.

Så driftiga, skötsamma och företagsamma invandrare slängs ut med huvudet före på grund av byråkratiska småsaker samtidigt som våldtäktsmän och mördare får stanna kvar. Detta är en total inversion av rättvisan.

Vad förklarar detta? Det fundamentala svaret är den moral som nästan alla har blivit uppfostrade i: altruismen, dvs tron att den största dygden är att osjälviskt offra sig själv för andra.

Om den största dygden är att offra sig själv för andras behov, då följer det enligt altruismens logik att om någon har ett behov, intresse eller en önskan som endast kan tillgodoses genom självuppoffring, då har det moralisk vikt och relevans. Då räknas det. Ett behov, intresse eller önskan som däremot kan tillgodoses utan någon självuppoffring, då saknar det moralisk vikt och relevans. Då räknas det inte.

Det är därför som driftiga, skötsamma och företagsammas invandrare behov av att få stanna så att de kan förverkliga sig själva genom egna ansträngningar ignoreras. Deras behov kräver nämligen inte någon självuppoffring för att tillgodoses. Tvärtom så vinner alla på att ha med dem att göra. Därför saknar deras behov av att få stanna moralisk vikt.

Brottsliga invandrares behov av att få stanna i Sverige så att de kan få sitta av sina löjligt låga straff  på ett av Sveriges bekväma fängelser erkänns däremot. Deras behov kräver nämligen någon självuppoffring för att tillgodoses. Därför har deras behov av att få stanna moralisk vikt. (Vem måste offras för att tillgodose deras behov av att få stanna i Sverige? Framför allt de oskyldiga som tvingas offra tid, pengar och i värsta fall sina liv när fel brottslingar kommer ut i samhället igen, vilket naturligtvis ger dem chansen att stjäla, misshandla, våldta och mörda igen.)

Att altruismen leder till sådana här fruktansvärt orättvisa och destruktiva konsekvenser borde egentligen inte överraska någon. Tror du mig inte? Då råder jag er att läsa den i västervärlden enskilt viktigaste källan för altruismen, nämligen Bibeln.

Bibeln är en propagandabok för altruismen. Ärkealtruisten Jesus säger till exempel att om man uppskattar och belönar andra för deras dygder då är man minsann inte ett dugg bättre än “syndaren”. Bara själviska “syndare” ger upp något av lägre värde för att vinna något av högre värde. Att ge folk som de förtjänar är alltså själviskt och därför omoraliskt. För att vara en “god” altruist krävs det att man uppskatta och belönar andra ovillkorligen, dvs vare sig de förtjänar det eller inte. Man ska bara ge, ge och ge utan att någonsin förvänta sig något tillbaka. Som en “god” altruist ska man dessutom uppskatta och belöna andra trots deras allvarliga moraliska fel och brister. Man ska göra gott för dem som hatar en. Ja, man förväntas till och med att älska sina fiender, de som stjäl, våldtar och mördar. En sådan “kärlek” räknas just eftersom den är självuppoffrande.

Altruismen är en orättvis, destruktiv och därför ond lära. Det är därför den alltid har lett till och alltid måste leda till orättvisa och destruktiva konsekvenser Det är också därför ingen överraskning av Sveriges altruistiska invandringspolitik är som den är.

 

Photo by Khairul Onggon from Pexels

Fri invandring och islamisering

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag är det många som ifrågasätter invandringsfriheten. En anledning är rädslan för att det kommer hit för många muslimer med islamistiska dvs totalitära tendenser. Fruktan är att område efter område kommer att tas över av informella mini-teokratier och att jihadister kommer fortsätta terrorisera oss till underkastelse. Oron är att om denna utveckling fortsätter då kommer Sverige att omvandlas till en totalitär islamisk teokrati. Hotet är inte överhängande, men det är verkligt. Ingen individualist kan ställa sig likgiltig inför en sådan islamisering.

Lyckligtvis finns det ingen anledning för individualister att oroa sig över en sådan utveckling. Ty individualismen utgör det moraliska och därför praktiska svaret. Enligt individualismen är statens enda moraliska syfte att skydda individens rättigheter. Det är så staten säkrar individens frihet. Låt oss med denna utgångspunkt nu fråga oss: Vad bör staten göra för att göra stoppa islamiseringen av Sverige?

Staten kan och bör, till att börja med, göra allt för att stoppa invandringen av objektivt hotfulla individer dvs individer som utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter. Staten bör t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av en dödlig smitta genomgår en hälsokontroll. Principen är densamma för objektivt hotfulla muslimer dvs jihadister och våldsbejakande islamister. Således bör staten t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av våldsbejakande islamism och jihadism också genomgår en bakgrundskontroll. (Det räcker inte med att bara ha totalitära dagdrömmar för att räknas som ett hot. För att avgöra om någon är ett objektivt hot måste man titta på fakta som individens handlingar. Därför jag betonar “våldsbejakande”. Med “våldsbejakande” menar jag att man i ord och handling utövar, uppmuntrar eller uppmanar till tvång och våld.)

En del menar att vi bör införa ett ideologiskt test för muslimer. Muslimer ska svara på frågor om vad de tycker och tänker om det ena och det andra. Svarar de “fel”, då åker de hem igen. Förutom att alla ideologiska tester är meningslösa (då inget hindrar hotfulla individer från att bara ljuga för gränsvakterna), är de också oförenliga med individens frihet. Staten ska inte vara sanningens eller moralens skiljedomare. I ett fritt samhälle måste staten vara idé- och värdeneutral. Om man godkänner principen att staten ska reglera vårt tyckande och tänkande då innebär det slutet för vår intellektuella frihet dvs tanke-, samvets-, yttrande- och religionsfriheten. Men man kan ej inskränka vår intellektuella frihet utan att också inskränka vår ekonomiska frihet. Att göra slut på den intellektuella frihet är därför att göra slut på all frihet. Så att försöka bekämpa islamiseringen av Sverige genom att reglera bort vår frihet är som att försöka bota en huvudvärk genom att skjuta sig själv i huvudet.

Nej, objektivt hotfulla muslimer ska identifieras genom deras handlingar, inte åsikter. Staten ska inte bekämpa idéer och värderingar, alldeles oavsett hur falska och onda de än är. Kan staten etablera att man t ex har samröre med någon våldsbejakande islamist- eller jihadistgrupp; har stöttat våldsbejakande islamism eller jihadism; har (försökt) tvinga på andra sin religion; har uppmanat eller hetsat andra till att utöva religiöst-motiverat tvång eller våld; då visar man genom sina handlingar att man utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter och då har man ingen rätt att komma till Sverige.

Det finns särskilda omständigheter då det är befogat att tillfälligt stänga gränsen. Anta till exempel att en region har drabbats av en dödlig och smittsam sjukdom som dessutom är (för tillfället) praktiskt omöjlig att upptäcka förrän det redan är för sent. Då måste gränsen stängas gentemot den regionen. Samma princip gäller om det finns trovärdig underrättelse att jihadister försöker ta sig hit samtidigt som (för tillfället) är praktiskt omöjligt att upptäcka dem förrän det redan är för sent. Då måste också gränsen stängas och bör hållas stängd tills hotet antingen är avvärjt eller också man har kommit på hur man ska kunna identifiera och fånga in jihadisterna vid gränsen.

Men detta är långt ifrån allt som staten kan och bör göra för att stoppa våldsbejakande islamister och jihadister från att islamisera Sverige. Här kommer ett litet smakprov av möjliga och faktiska åtgärder:

  • Förbjud alla former av samröre med våldsbejakande islamist- och jihadistgrupper. Självfallet ska jihadister inte få komma tillbaka till Sverige, inte lockas tillbaka och belönas för sin terrorism med skattefinansierade bidrag, jobb, boende, körkort, osv. Självklart ska de fängslas och/eller deporteras
  • Förbjud religionstvång. I vissa områden finns det islamiska moralpoliser som hotar och förtrycker dem som inte lyder sharia. Det förekommer även slöjtvång, kvinnlig omskärelse och tvångsäktenskap med barn. En del tvingas också att lyssna på islamiska böneutrop. Alla dessa företeelser är olika försök att skapa informella mini-teokratier där islamister kan tvinga på andra deras religion. Men det finns ingen rätt att tvinga på andra din religion.
  • Stryp all finansiering av religiösa friskolor. Islamiska fundamentalister kan om det vill sig illa driva skattefinansierade religiösa friskolor och på så vis indoktrinera barn i sina totalitära religiösa läror. I ett fritt samhälle är staten, som sagt, idé- och värdeneutral, varför den inte bör skattefinansiera någon undervisning alls. Men som ett första steg mot att skilja skolan från staten kan vi börja med att strypa all finansiering av religiösa friskolor.
  • Stryp all finansiering av våldsbejakande islamism. Det finns ingen rätt att utöva eller uppmana andra till att utöva religionstvång, eller att hetsa andra till tvång och våld. Således finns det ingen rätt att “praktisera” våldsbejakande islamism. Det finns inte heller någon rätt att finansiera kriminella aktiviteter dvs våldsbejakande islamism. Oavsett dina intentioner, finns det ingen rätt att finansieras av så kallade “välgörenhetsorganisationer” som också används för att sponsra våldsbejakande islamism. Kan staten finna en sådan koppling bör all finansiering från sådana organisationer strypas. Det finns av samma anledning ingen rätt att finansieras av terror-sponsrande islamiska teokratier som Saudiarabien. Diktaturer som Saudiarabien har ingen rätt att existera, än mindre finansiera byggandet av moskéer för deras våldsbejakande islamism. Det finns fler skäl, men dessa är mer än tillräckliga för att staten ska göra allt vad den kan för att strypa all finansiering av våldsbejakande islamism.

Om allt detta inte redan är förbjudet, då bör det genast förbjudas—och det bör alltså förbjudas på individualistiska grunder. För vad det handlar om är att bannlysa initierandet av fysiskt våld och tvång mot individen. Det är så vi säkrar individens rättigheter och förverkligar hennes frihet. Det är så vi bygger och bevarar ett fritt samhälle. (Och än så länge har vi bara skrapat på ytan. Det finns så mycket mer som staten kan och bör göra för att stoppa islamiseringen av Sverige.)

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att problemet med islamiseringen är att den berövar oss vår frihet. Därför kan svaret omöjligen vara att staten berövar oss vår frihet ytterligare. Det är fel väg att gå. Problemet är, som sagt, att vi lider av för lite frihet i vissa informella sharia-zoner (t ex yttrande- och religionsfrihet), inte “för mycket” frihet (t ex invandringsfrihet). Vi åtgärdar inte denna plågsamma brist på friheter genom att reglera bort de friheter som återstår. Vi stoppar inte islamiseringshotet genom att godtyckligt inskränka invandringsfriheten för oskyldiga och ofarliga muslimer. Nej, den moraliska och praktiska lösningen är att staten gör sitt jobb: vinner tillbaka och säkrar individens frihet genom att helt enkelt sätta stopp för de våldsbejakande islamisternas framfart.

Huruvida Sveriges folkvalda är villiga att göra vad som krävs för att skydda individens rättigheter, är en annan sak. Men det förändrar inte att det finns moraliska och praktiska alternativ till stängda gränser.

Individens rätt till rörlighet

Carl Svanberg3 kommentarer

I min artikel “Sveriges ‘riggade’ invandringsdebatt”, argumenterade jag för att många av dem som står för fri invandring ofta varit sina egna värsta fiender. Genom att grunda argumentet för fri invandring på utilitaristiska dvs kollektivistiska grunder—genom att försök påvisa att invandringen är en “samhällsvinst”—har de (oavsiktligen) spelat nationalistiska kollektivister som Sverigedemokraterna i händerna.

Lösningen är inte att komma på en bättre beräkning på invandringens “samhällsvinster”. Nej, lösningen är att helt överge idén om att sådana här kollektivistiska kalkyler ska få avgöra frågan. Lösningen är att överge kollektivismen och istället omfamna individualismen. Men vad innebär det då att omfamna individualismen?

Först: Vad är individualism? Det är idén att när det kommer till samhällsfilosofiska frågor, så är individens liv utgångspunkten och måttstocken, inte ett kollektiv som staten, samhället, nationen, folket, “allmänheten”, osv.

Individualism följer av det faktum att individen är ett moraliskt självändamål, inte ett medel för andras ändamål; moraliskt sett så tillhör individens liv henne (individen), inte samhället, staten, folket, allmänheten, “de behövande”, osv.

Eftersom människans liv och välbefinnande kräver att individen kan tänka och handla som en rationell egoist följer principen om individens rättigheter. I ett politiskt sammanhang betyder individualism att man står för principen om individens rättigheter.

Så vad är då individens rättigheter? Ayn Rand förklarar:

A “right” is a moral principle defining and sanctioning a man’s freedom of action in a social context. There is only one fundamental right (all the others are its consequences or corollaries): a man’s right to his own life. Life is a process of self-sustaining and self-generated action; the right to life means the right to engage in self-sustaining and self-generated action—which means: the freedom to take all the actions required by the nature of a rational being for the support, the furtherance, the fulfillment and the enjoyment of his own life. (Such is the meaning of the right to life, liberty and the pursuit of happiness.)

The concept of a “right” pertains only to action—specifically, to freedom of action. It means freedom from physical compulsion, coercion or interference by other men.

Thus, for every individual, a right is the moral sanction of a positive—of his freedom to act on his own judgment, for his own goals, by his own voluntary, uncoerced choice. As to his neighbors, his rights impose no obligations on them except of a negative kind: to abstain from violating his rights.

Jag menar att rätten till liv också implicerar rätten till rörlighet. Så om du till exempel ser att dina chanser att få ett bra jobb är större i Stockholm än i Malmö, då har du rätt att flytta dit. Samma princip gäller om du vill flytta från Stockholm till Helsingfors eller New York City. Samma princip som gäller inom ett land gäller alltså också mellan länder.

Precis som en fri ekonomi—fri företagsamhet, fri marknad och fri handel—är ett uttryck för individens rätt att producera och utbyta värden med varandra, är fri rörlighet ett uttryck för individens rätt till rörlighet.

Enligt individualismen har staten endast ett moraliskt legitimt syfte och det är att skydda individens rättigheter. Vad betyder detta beträffande invandringspolitiken? I den mån staten bedömer att någon form av gränsbevakning är nödvändig för att säkra individens rättigheter, bör en sådan upprätthållas.

Rätten till rörlighet innebär inte rätten att kränka eller hota andras rättigheter. Så om man utgör ett objektivt hot för andras rättigheter, då har du ingen rätt att komma in. Din rätt till rörlighet ger dig inte rätten att röra dig på ett sätt som hotar eller kränker andras rätt till liv.

I detta sammanhang finns det två kategorier av objektivt hotfulla individer: 1. Brottslingar (inklusive spioner och terrorister) och 2. De som bär på skadliga eller dödliga, smittsamma sjukdomar. Sådana hotfulla individer måste staten stänga ute, låsa in eller sätta i karantän.

Exakt hur staten ska etablera vilka individer som utgör ett objektivt hot är en komplicerad diskussion som jag måste skjuta upp. Det enda som jag kan och vill säga här och nu är en invandringspolitik som bygger på “preventiv lagstiftning” är ogiltig.

Vad är “preventiv lagstiftning”? Harry Binswanger förklarar:

[P]reventive law, law that treats men as guilty in advance, requiring them to satisfy the government that they will not bring about a certain result, in the absence of any specific evidence that they will do so. . . The premise of regulatory [dvs preventive] law is: since some individuals may act irrationally and irresponsibly, all must submit to supervision. Thus regulatory law sacrifices virtue to vice.

“Preventiv lagstiftning” behandlar individen som skyldig tills motsatsen är bevisad. En sådan lagstiftning—samtliga statliga regleringar—lägger orättfärdigt bevisbördan på den enskilde individen.

Enligt en individualistisk invandringspolitik så ligger bevisbördan på staten. Staten måste alltså på något sätt etablera att den enskilde individen utgör ett objektivt hot. Återigen, exakt hur staten kan eller ska etablera detta är en komplicerad diskussion för en annan dag. Det enda jag kan konstatera idag är att det räcker inte med att bara konstatera att det är en metafysisk möjlighet att den enskilde individen kan göra något dumt.

Så att vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottstatistiken är således inget giltigt skäl för att stoppa oskyldiga individer vid gränsen och därmed straffa dem för deras landsmäns synder. Bara för att finnar är överrepresenterade i den svenska brottsstatistiken är inget bevis för att tro att min finska fru utgör ett objektivt hot och således inget skäl för att stoppa henne vid gränsen. Och inser man det då inser man också att samtliga statistiska “nyttokalkyl”-argument för att begränsa invandringen är ogiltiga.

Nu kanske du tänker: “OK, så kanske det ligger något i detta. Kanske en individualistisk invandringspolitik är den rätta. Men det förändrar inte att det finns alla dessa ‘invandrade’ problem: islamisering, terrorism, brottslighet, osv. Kan man verkligen säga att individualism och rätten till rörlighet är ett ideal om det leder till allt detta elände?” Det är en bra fråga som jag kommer att återkomma till i en framtida artikel.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Sveriges “riggade” invandringsdebatt

Carl Svanberg2 kommentarer

Idag “vet” alla att fri invandring inte fungerar. Alla “vet” att invandringen måste “stramas åt”. Om detta är nästan alla från höger till vänster överens. Men om detta har “alla” fel. Tro det eller ej, men jag vidhåller att fri invandring är idealet.

Hur kan jag säga en sådan sak? På allvar?

Jag förstår din reaktion. För visst är det så att Sveriges invandringspolitik har fört med sig en lång lista av “invandrade” problem, problem som är så många och omfattande att det är nästan omöjligt att blunda för: islamisering, terrorism, moralpoliser, könssegregering, påtvingade barnäktenskap, slöjtvång, hedersmord, sexuella trakasserier och (grupp)våldtäkter, brottslighet och otrygghet, klanbråk och gängkrig, rasism och antisemitism, “utsatta områden” och “no go”-zoner, bilbränder, granatexplosioner, skjutningar, upplopp, välfärdskostnader som ruinerar skattebetalarna. . . Jag kan fortsätta.

Detta är verkliga, allvarliga och växande problem. Ändå var det många som in i det längsta förnekade att problemen ens fanns. Och när det visade sig vara omöjligt då gjorde de sitt bästa på att förminska problemen.

Och istället för att sakligt diskutera problemens natur och vidd så har alldeles för många förespråkare av fri invandring ägnat sig åt att brunsmeta alla som vägrar att blunda. Genom sina högljudda och ofta hysteriska protester har de insinuerat att “Bara rasister ondgör sig över gruppvåldtäkter!” “Bara främlingsfientliga oroar sig över skjutningar och granatexplosioner!” “Bara Sverigedemokrater ojar sig över hedersmord!” (Och sedan undrar ofta samma människor varför så många i ren desperation vände sig till det enda partiet som inte stoppar huvudet i sanden.)

Den fria invandringens förespråkare har alltså ofta varit sina egna värsta fiender. Deras tendens att förminska eller förneka de “invandrade” problemen har tyvärr gjort invandringsdebatten helt skruvad.

Nu tror många att vi bara har ett alternativ: Antingen inser vi fakta och överger den fria invandringen som ett naivt ideal eller också fortsätter vi att ignorera fakta och håller fast vid den fria invandringen som en dogm.

Med andra ord, så tror många att man måste vara en “faktaresistent” fanatiker för att hålla fast vid tron på den fria invandringen—då alla sansade “realister” inser att den måste regleras bort.

Varför har de då känt ett sådant behov av att förneka verklighetens obekväma fakta? En faktor är att de är rädda för att bli för att bli anklagade för rasism. De är alltså rädda för att få smaka på sin egen medicin.

Men en annan bidragande faktor är att invandringsdebatten har formats av utilitaristiska argument.

Utilitarismen är väsentligen en moralfilosofi enligt vilken det goda är det som leder till den största möjliga “nyttan” för det största möjliga antalet. En handling är således god (eller ond) beroende på om man kan räkna fram en “nyttokalkyl” som visar på en “nettovinst” (eller “nettoförlust”).

Så om “nyttokalkylerna” visar att Sverige gör en “samhällsvinst” på att på att begränsa (eller stoppa) invandringen, då följer det att vi bör begränsa (eller stoppa) invandringen.

Hur denna “nettokalkyl” påverkar den enskilde individen, som vill flytta till Sverige, har enligt detta synsätt ingen betydelse. Samhällets, Sveriges, folkets eller nationens bästa går, enligt detta utilitaristiska synsätt, före individens bästa. Utilitarism är kollektivism.

Vi kan se detta kollektivistiska synsätt i att en stor del av debatten berör statistik om invandringens nettovinster och -förluster. Företrädarna för “stängda gränser” menar att invandringen är en “nettoförlust” för Sverige medan företrädarna för “öppna gränser” menar att invandringen är en “nettovinst” för Sverige.

Men för att detta utilitaristiska argument för “öppna gränser” ska hålla är det helt avgörande att alla plus mer än tar ut alla minus.

Men vad händer då om det blir svårt att bevisa en sådan “samhällsvinst”? Vad om för varje plus som Centerpartiet lägger till, kan Sverigedemokraterna dra bort minst lika många minus? Ingen vän till fri invandring vill gärna sluta upp med att säga: “Å ena sidan har vi fått islamisk terrorism och gruppvåldtäkter. Men å andra sidan har vi också har fått pizza och Zlatan!”

En sådan obscen “nyttokalkyl” är onekligen svår att sälja in. Det är då betydligt enklare att förminska eller förneka invandringens “minus”-poster och samtidigt passa på att ständigt anklaga sina meningsmotståndare för att vara “främlingsfientliga”, “rasister” och/eller Sverigedemokrater.

Det är på detta vis som den svenska invandringsdebatten är hopplöst “riggad” av kollektivismen. Och det är därför som debatten ser ut som den gör och vi är där vi är.

Men det måste inte vara så här.

Lösningen är inte att komma på en bättre beräkning på invandringens “samhällsvinster”. Nej, lösningen är att helt överge idén om att sådana här kollektivistiska kalkyler och överväganden ska få avgöra frågan. Lösningen är att överge kollektivismen och istället omfamna individualismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Hur stoppa islamiseringen?

Carl Svanberg3 kommentarer

Vill du leva i ett land där blasfemi är förbjudet? Ett land där människor som överger sin religion islam döms till döden? Ett land där icke-muslimer är andra klassens medborgare? Ett land där kvinnor är andra klassens människor som inte får göra någonting utan mannens tillåtelse? Ett land där kvinnor inte är lika inför lagen? Ett land där våldtäktsoffer stenas till döds som straff för att ha varit ”otrogna”? Där män har rätt att slå sina kvinnor? Homosexuella hängs för deras ”brott mot Gud”? Ett land utan yttrandefrihet, religionsfrihet eller tankefrihet? Ett land som systematiskt förnekar och kränker mänskliga rättigheter av princip?

Jag talar om länder som Iran, Saudiarabien eller talibanernas Afghanistan. Detta är länder där Koranen är lag. Detta är religiösa diktaturer, islamiska teokratier. Detta är vad de radikala muslimerna slåss för i Mellanöstern såväl som i väst: en värld underkastat islam. Det är därför vi utsätts för den ena terrorattacken efter den andra. Men det är inte terrorism som utgör det långsiktiga hotet mot oss. Nej, det långsiktiga hotet utgörs av den smygande islamiseringen av väst. Att terrorisera oss till underkastelse är bara en metod bland andra. Den kanske mest effektiva metoden är att få oss att acceptera, steg för steg, en teokratisk ordning, genom att använda vår frihet emot oss.

De totalitära muslimerna har redan vunnit mark. Shariadomstolar, dvs domstolar baserade på islamisk lag, sanktionerade av samhället finns redan i Storbritannien. Sharialagar håller, överhuvudtaget, långsamt på att accepteras i västvärlden. Förra sommaren rapporterades det i USA om ett fall där en domstol lät en muslimsk man komma undan med våldtäkt av sin fru eftersom det är lagligt enligt islam. (Lyckligtvis vann kvinnan i rätten när hon överklagade domen, men exemplet utgör ändå ett mycket oroväckande omen.)

Om utvecklingen fortsätter, då är det bara en tidsfråga innan shariadomstolar också dyker upp här. Det är bara en tidsfråga innan dessa shariadomstolar kommer att, med samhällets tillåtelse, sanktionera fler och fler kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är, förmodligen, bara en tidsfråga innan samhället kommer att sanktionera en religiös polis som ser till att alla inom muslimska områden i samhället följer sharialagarna.

Islamisterna förstår sig på demokrati. Deras främsta medel är därför invandring. Genom att invandra och bli en större och större minoritet eller majoritet, kan de påverka samhället genom lagliga, demokratiska medel. De behöver inte terrorisera oss till underkastelse, de behöver bara gå och rösta. Ju större minoritet de utgör desto mer måste politikerna vädja till dem för att vinna val. När de utgör en majoritet är också politikerna praktiskt taget chanslösa utan deras stöd. Så är också vår frihet. Faktum är att multikulturalisterna gör att de totalitära muslimerna inte ens behöver föra särskilt mycket väsen av sig eller gå och rösta. Deras blotta existens räcker för att många politiker, hjärntvättade i multikulturell propaganda, ska känna sig moraliskt tvingade att ge efter för dem. (Det måste understrykas att detta inte är ett problem på något sätt unikt med islam. Om kristna fundamentalister utgör en stor minoritet eller en avgörande majoritet kan de också göra slut på vår frihet. Men problemet i Europa är inte kristen fundamentalism utan islamisk fundamentalism.)

De radikala muslimerna får all hjälp man kan tänka sig från våra intellektuella, multikulturalismens förkämpar, som istället för att stå upp för västvärldens moraliska överlägsenhet nedvärderar den genom att låtsas att Saudiarabien inte är sämre än västerländska liberala demokratier som Sverige eller USA. Därmed avväpnar de allmänheten som i avsaknad av rationella argument vänder sig, ofta av ren desperation, till den värsta sortens xenofober, rasister, nationalister och traditionalister, eftersom de säger sig stå upp för västerländska värden. (Sedan är de intellektuella fullständigt förbluffade över att sverigedemokraterna kunde få så många väljare.)

Detta gör det, naturligtvis, ännu lättare för multikulturalisterna att underminera idén att en del kulturer är bättre än andra, eftersom det blir mycket lättare att avfärda alla som värderar förnuft, frihet, liv och lycka, när man kan klumpa ihop dem med rasistiska, trångsynta och fördomsfulla traditionalister. (Observera hur en del faktiskt försöker, på de mest fantastiska sätt, koppla ihop humanisterna med främlingsfientlighet.) Nej, alla vänder sig inte till sverigedemokraterna eller andra liknande partier och rörelser. De allra flesta vet bättre. Istället håller tyst eftersom de inte vill bli kallade för ”rasister” eller ”islamofober” när de öppet kritiserar islam och islamiseringen av västvärlden.

Så det första steget för att stoppa islamiseringen av väst är att på intellektuella grunder göra upp med multikulturalismen, dvs idén att alla kulturer är lika mycket värda. Men detta räcker inte. På det politiska planet kan och bör vi göra mycket mer. Vad? Som ett absolut minimum måste man se till att kraftigt begränsa invandringen av muslimer.

Genom att göra det svårare för muslimerna att bli en stor minoritet eller en majoritet kan man kraftigt bromsa islamiseringen. Men på vilka grunder kan man begränsa invandringen av muslimer? I ett fritt samhälle råder fri invandring och staten ska inte lägga sig i vad människor tycker och tror. Statens uppgift är att skydda individens rättigheter, inte stå upp för västerländska värden och idéer. Detta får en del att uppgivet dra slutsatsen att vi måste tolerera att muslimer kommer hit och att västvärlden islamiseras som följd. Men detta är inte sant.

Rättigheter handlar INTE om att begå ett kollektivt självmord. Det är just eftersom statens uppgift är att skydda våra rättigheter som den har en skyldighet att begränsa invandringen av muslimer.

Islamiska teokratier, framför allt Iran och Saudiarabien, för ett religiöst krig mot väst. De sponsrar islamiska terroristorganisationer som har attackerat oss gång på gång. De försöker även sprida islam genom mer fredliga metoder. Därför sponsrar de byggandet av moskéer och islamiska skolor över hela världen. (De sponsrar även ”Mellanösternstudier” i västerländska universitet. Syftet med dessa ”studier” är ofta att vilseleda studenter genom att skönmåla islams natur och historia.) Jag menar att om man på något sätt är en del av detta maskineri då diskvalificeras man som potentiell invandrare.

Vad som genast gör situationen mycket svårare är att de allra flesta muslimer genom sin tystnad och passivitet, i Mellanöstern och västvärlden, ger dessa stater, terrorister och fundamentalister sitt moraliska samtycke. Så det faktum att nästan alla muslimer är ”laglydiga, fredliga medborgare”, betyder moraliskt sett ingenting. Observera att det finns ett olustigt mönster i deras tystnad.

Hur många gånger ser ni muslimer gå ut på gator och torg för att fördöma terrorism, när muslimer spränger ihjäl oskyldiga människor? Hur många gånger ser ni dem skriva insändare där de öppet tar avstånd från Hamas? Hur många gånger ser ni dem fördöma dem som på strikt religiösa grunder mordhotar Lars Vilks? Eller dem som försöker göra verklighet av hoten? Snarare handlar insändarna om att Lars Vilks har gått för långt, att vi behöver mer ”tolerans” för muslimernas känslor, att det måste finnas någon slags gräns för vår yttrandefrihet, etc. Om dessa muslimer någonsin får som de vill, då kommer blasfemi återigen att bli förbjudet i Sverige och tar därmed det första steget mot att bli en teokrati.

En annan sak som knappast gör saken enklare är att det dessutom finns en islamisk doktrin som säger att det är rätt för muslimer att ljuga om det tjänar islams sak. Så även när många av dem fördömer terrordåd, kan vi inte vara säkra på om de bara säger vad de tror att vi vill höra eller om de verkligen talar från hjärtat. Kom ihåg hur Yasir Arafat ofta sade en sak inför västerländsk media och sedan något helt annat inför sina egna.

Vi befinner oss i krig där vår civilisations långsiktiga överlevnad står på spel. Därför befinner vi oss också i en nödsituation. Det är en situation där vi måste handla nu, inte senare. I en sådan här situation kan och bör vi gå på statistiska sannolikheter. Vad betyder allt detta? Detta betyder att alla potentiella muslimska invandrare måste behandlas med stor misstänksamhet.

I detta fall är dessutom statistiken överväldigande. Alla muslimer är inte terrorister, men nästan alla terrorister är muslimer. Alla muslimer stöder inte islamisering (genom ”reformer” eller genom våld), men det är praktiskt taget omöjligt att veta vem som är vad. I vilket fall som helst måste det understrykas att det inte spelar någon roll hur totalitär, barbarisk och våldsam islam än är. Statens roll är nämligen inte att bekämpa falska och onda idéer. Folk får hålla vilka övertygelser som helst. Det är bara när de handlar på dem som staten bör agera.

Att gå på denna statistik när man försöker avgöra vilka muslimer som har rätt att flytta hit eller inte, betyder inte att man förbjuder folk från att komma hit på grund av deras åsikter. Det betyder däremot att alla muslimer som vill flytta hit måste genomgå en mycket grundlig bakgrundskontroll. Syftet är inte att etablera vad man tycker och tror. Syftet är att etablera någon som helst koppling till någon som helst kriminell aktivitet eller organisation eller stat. Finner man någon sådan koppling, då är man inte längre välkommen. Beroende på misstankarna ska de arresteras eller deporteras.

Fri invandring betyder inte att vem som helst får flytta hit. Kriminella har ingen rätt att flytta hit. Terrorister har ingen rätt att flytta hit. Men det har inte heller de som jobbar för staterna som för krig mot oss eller sponsrar terrorgrupperna attackerar oss eller organisationerna som lobbar för deras intressen. Detta är principen.

Kan man till exempel finna någon som helst koppling mellan dem som vill flytta hit och en terrororganisation eller en grupp som är associerad med terrororganisationer eller muslimska välgörenhetsorganisationer eller partier eller en moské med vissa terrorkopplingar, då ska de antingen arresteras eller deporteras. Varje muslim som har skänkt en endaste krona till en islamisk välgörenhetsorganisation, som i sin tur sponsrar terroristorganisationer, ska arresteras eller deporteras. Alla muslimska intressegrupper som har fått en endaste krona ifrån stater som för krig mot oss ska förklaras olagliga. Alla muslimska intressegrupper som själva har sponsrat terrorism ska förklaras olagliga. Deras medlemmar, och i synnerhet deras ledarskap, ska undersökas grundligen och om man kan bevisa att de jobbar för stater som Iran eller Saudiarabien, då ska man arrestera dem, döma dem för landsförräderi och/eller deportera dem. Alla moskéer, minareter och islamiska skolor som har betalats med hjälp av en endaste krona från stater som sponsrar islamisk terrorism ska stängas ned och rivas.

Säkerhetspolisen har till uppgift att eventuellt övervaka muslimer som bosätter sig i väst. Just precis eftersom de flesta muslimer, genom sin tystnad och passivitet, låter de fientliga och militanta fundamentalisterna förbereda och genomföra sina brott, får de skylla sig själva. Vi har, tyvärr, inte råd att förlita oss på att de kommer göra rätt för sig och rapportera vad de vet till polis och myndigheter. De genuint oskyldiga muslimer mer än gärna hör av sig till polis och myndigheter om de ser eller hör något misstänksamt, har ingen moralisk rätt att bli upprörda över att vi inte lämnas några alternativ. De vet vilka de ska klandra, nämligen de sämre ”moderata” muslimer som inte föregår med lika gott exempel. Överhuvudtaget måste muslimer acceptera så kallad ”profiling” när det kommer till flygplatssäkerheten och andra liknande situationer.

Det är inte tillräckligt att vi gör upp med multikulturalismen eller att vi slutar låtsas att islam är ”fredens religion”. Inte så länge vi inte är fria att handla i enlighet med vårt rationella omdöme. Så en sak som skulle kraftigt bromsa islamiseringen av väst vore avskaffandet av alla diskrimineringslagar.

En anledning till att islamiseringen kan pågå obehindrat är att man, med hjälp av diskrimineringslagar, tvingar folk att ha med muslimerna och deras värderingar att göra. För ett tag sedan rapporterades det som en muslimsk man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en kvinnlig företagsrepresentant vilket resulterade i att han inte fick en praktikplats på företaget, vilket i sin tur resulterade i att hans a-kassa drogs in av arbetsförmedlingen. Han stämde arbetsförmedlingen med hjälp av Diskrimineringsombudsmannen. Arbetsförmedlingen förlorade och blev tvungna att betala ett skadestånd till honom på 60 000 kr!

Om du vill leva i enlighet med irrationella religiösa riter och seder då är det ditt problem. Men du har ingen som helst rätt att tvinga mig att ha med dig och dina religiösa riter och seder att göra. Så genom att stoppa mig från att diskriminera tvingar staten mig att ha att göra med irrationella religiösa människor. Genom att tvinga mig att ha med irrationella religiösa människor att göra, kör staten de facto ned religion i halsen på mig. Rätten att diskriminera är därför en absolut förutsättning för min religions- och tankefrihet.

Den enda långsiktiga lösningen på islamiseringen är att föra ett riktigt krig mot de stater som sponsrar jihad mot väst. (Jag håller med Leonard Peikoff om att det, under de rätta förhållandena, skulle räcka med en attack på Iran.) Men idag finns det inga ledare som vet vad ett riktigt krig är eller ens vem fienden är. De som vet vem fienden är stoppar med en dåres envishet huvudet i sanden. Det finns bara ett fåtal intellektuella som kan ge västerlandet den filosofiska vägledning som behövs för att ta oss ur denna knipa: objektivisterna. Jag räknar mig till en av dem och jag gör vad jag kan. Men vi behöver mer tid. För att vinna tid måste vi på det intellektuella planet bekämpa multikulturalismen och sprida objektivismen. Men för att ha tid att göra detta måste vi på det politiska planet, som ett absolut minimum, börja argumentera för att kraftigt begränsa invandringen av muslimer och avskaffa diskrimineringslagarna.