Behöver vi staten? Är staten berättigad? Vad, om något, är statens uppgift? Objektivismen säger att statens enda legitima uppgift är att skydda individens rättigheter. En sådan nattväktarstat behövs för att skapa och behålla ett fritt samhälle. En nattväktarstat är således, enligt objektivismen, inte ett nödvändigt ont, utan ett nödvändigt gott. (För ytterligare detaljer om objektivismens syn på staten hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”The Nature of Government”.)
Nu finns det så kallade anarko”kapitalister” som inte delar denna uppfattning. De ser inte staten som ett ”nödvändigt ont” utan som en rakt igenom ond och oberättigad institution. Staten betraktar de uteslutande som ett hot mot vår frihet. Det finns inget sätt att tämja staten. Ska vi uppnå ett fritt samhälle måste därför staten bort. Frihet kräver anarkism. Eftersom objektivisterna inte inser detta, måste objektivisterna vara inkonsekventa och motsägelsefulla, menar anarko”kapitalisterna”. Som en följd av detta har objektivister och anarkister debatterat med varandra i decennier.
Jag tänker inte upprepa argumenten från de båda sidorna. Istället skulle jag vilja börja med att göra mitt eget synsätt klart för de allra flesta, genom att betona en mycket enkel sak, nämligen betydelsen av filosofi.
Anarkism handlar, i princip, om inget annat än att man avskaffar staten, dvs våldsmonopolet, och ersätter det med vad anarko”kapitalisterna” kallar för en ”marknad för våld”. I praktiken handlar det om att man ”privatiserar” och ”avreglerar” bruket av fysiskt våld: vem som helst kan när och hur som helst utöva våld. I verkligheten kan detta bara sluta på ett av två sätt. Antingen får vi ett inbördeskrig utan något riktigt slut. Eller också förklarar sig segraren i ett sådant krig sig som härskare över oss alla. Inte av rätt, så klart, utan i kraft av sin militära styrka.
För att se detta behöver vi bara påminna oss om att grupper av människor har olika filosofier. Det är deras filosofiska premisser som talar om för dem vad som är rätt eller fel, sant eller falskt, gott eller ont, frihet eller förtryck, om frihet är något att ha till att börja med. Etc. Detta är inte spekulation från min sida. Vi kan alla bekräfta detta mycket enkelt. Allt vi behöver göra är att öppna ögonen och titta oss omkring. Se bara på alla tusenstals år av krig mellan olika religiösa grupper. Mellan protestanter och katoliker, eller mellan shia- och sunnimuslimer, eller mellan muslimer och kristna, eller mellan religiösa och icke-religiösa.
För att människor med olika filosofiska utgångspunkter ska kunna leva tillsammans på ett civiliserat sätt, måste åtminstone den överväldigande majoriteten acceptera, implicit, principen om individens rättigheter. De måste leva efter gemensamma objektiva lagar. Lagarna måste vara objektiva, dvs de måste vara klart och tydligt formulerade. Annars är det ingen som vet vad som gäller eller varför. Men detta räcker inte. De måste dessutom vara baserade på en rationell princip, dvs en princip som är baserad på fakta om människans överlevnadsvillkor i ett socialt sammanhang. Vilken är denna princip? Det är principen om individens rättigheter. (För en härledning av principen om individens rättigheter hänvisar jag er till Ayn Rands essä ”Man’s Rights”.) Så länge lagarna är baserade på principen om individens rättigheter, då utgör statens legaliserade våld inget annat än fullt legitimt försvarsvåld.
Dessa objektiva lagar måste dessutom, om de ska skydda oss, vara uppbackade av en yttersta skiljedomare med auktoriteten att upprätthålla lagarna och domarna med våld. Med andra ord ett våldsmonopol. Med andra ord en stat. Om de inte är uppbackade av en yttersta skiljedomare, då är de inte uppbackade alls. Är de inte uppbackade alls, då måste var och en ta lagen i egna händer och då uppstår det mest grundläggande problemet med anarkism, nämligen att man låter våldet – även försvarsvåldet – bli en fråga för den enskildes godtycke. Om vem som helst, när som helst, utan hänvisning till gemensamma objektiva lagar, kan utöva våld mot andra, även om det bara är i självförsvar, då kommer vi alla att utgöra ett hot för varandra.
Det spelar ingen som helst roll om den överväldigande majoriteten av oss är oskyldiga, rationella, välvilliga och ärliga. Så länge vi inte kan läsa varandras tankar, kan vi inte veta vad som gäller. Föreställ er själva hur ni skulle reagera om ni såg någon plötsligt börja skjuta omkring sig. Ni vet inte vem han är eller vad han försöker åstadkomma, så i rädsla för ert liv väljer ni att skjuta honom. Men så visade det sig att han var en civilkläddpolis som sköt mot en skurk på flykt.
Föreställ er nu att ni inte lever i dagens samhälle där det bara finns ett fåtal civilklädda poliser reglerade av en gemensam objektiv lag, utan istället ett samhälle där det finns miljontals av dem och att de dessutom har tagit på sig rollen som åklagare och domare. Även om de, liksom vår civilklädde polis, bara är välvilliga och rationella, så är de inte allvetande eller ofelbara. De lär dessutom knappast vara helt eniga om vad som utgör ett hot, eller ett bevis för skuld, eller vad som är nödvändigt våld, eller vad som är ett rättvist straff.
Ponera själv vad som skulle hända om det visade sig att en pedofil härjar fritt i där du bor. Han har redan förgripit sig på flera barn. En välvillig medborgare blir av naturliga skäl förbannad och bestämmer sig för att göra samhället en tjänst. Han har bara goda intentioner. Allt han vill är att skipa lite rättvisa. Så han söker upp lekplatser och sandlådor. Så småningom får han syn på en farbror som håller till vid en lekplats. Han tycker att farbrorn ser misstänksam ut och det räcker för honom. Så han slår till.
Nu är detta ett påhittat exempel. Men det har funnits och finns många lynchmobbar såväl som enskilda medborgare som tar lagen i egna händer och som ”bara” försöker skipa vad de, med större eller mindre legitimitet, ser som rättvisa. Ta pappan i Rödeby som ett aktuellt exempel.
När våldet privatiseras och avregleras, så att vem som helst, när som helst, kan, så att säga, ta rättvisan i egna händer, då lär lynchmobbar och allehanda ”hämnare” höra till vardagen. Detta kommer att göra oss alla tvungna att beväpna oss till tänderna och ständigt behöva vara på vår vakt. Eller också kommer vi att känna oss tvungna att sluta oss till större beväpnade gäng som lovar att skydda oss mot andra liknande gäng. Vill ni ha en slags konkretisering av vad detta kommer att innebära i verkligheten, erbjuder jag er tillvaron i Irak, Afghanistan, ”Palestina”, Tjetjenien, Somalia, Rwanda och Balkan. Där krigar och härskar krigsherrar, miliser, terrororganisationer och maffiagäng. Vad det än är som kännetecknar dessa platser på jorden, så är det inte frihet.
Det är fakta som dessa som är orsaken till att vi behöver en uppsättning av gemensamma, objektiva lagar som är uppbackade av en stat, en stat vars enda uppgift är att skydda individens rättigheter. Vi behöver detta för att uppnå inte bara ett tryggt och säkert samhälle, utan även ett fritt samhälle. Frihet är inte bara frånvaron av reglerat angreppsvåld. Frihet är också frånvaron av oreglerat försvarsvåld.
Nu kan man fråga sig: Varför förstår inte anarkister detta? Därför att fakta inte biter på somliga anarkister. Bortom en viss gräns finns det därför ingen vits med att redogöra för fakta med dessa anarkister. Anledningen är inte att anarkisterna är oförmögna att erkänna dessa fakta. Anledningen är inte att anarkisterna skulle lida av bristande intelligens. (Även om detta säkert inte kan uteslutas i en del fall.) Nej, anledningen är att anarkisterna i fråga lider av dåliga tankevanor. Deras anarkism är inte en övertygelse baserad på fakta. Det är en övertygelse baserad på ”logik” – en ”logik” som är helt skild från verklighetens fakta.
Låt mig illustrera detta med ett par exempel.
Anarkister förnekar, så klart, att anarkismen kommer att sluta med ett allas krig mot alla. Hur kommer de fram till det? De har många olika argument. Men ett argument som jag ständigt stöter på bygger på insikten att krig inte lönar sig ekonomiskt. (Se t ex Henry Hazlitt.) Därför skulle det inte finnas någon efterfråga för krig på den ”marknad för våld” som anarkisterna fantiserar om. Och därför skulle anarkismen inte sluta upp i ett allas krig mot alla. Samtidigt krävs det verkligen inte mycket för att inse att något uppenbarligen måste vara helt fel med denna slutsats. Är det ändå inte som så att mänskligheten fört krig mot varandra i tusentals år? Är det ändå inte så att många idag för krig mot varandra? Detta trots att det aldrig har lönat sig ekonomiskt? Om anarkisterna började med att studera tämligen uppenbara och grundläggande fakta som dessa, skulle de nog inse att krigens olönsamhet sällan eller aldrig har haft någon betydelse för människors benägenhet att föra krig.
Den yttersta orsaken till att människor startar krig, är för att de inte har avfärdat fysiskt våld som ett legitimt medel för att handskas med andra människor. De ser fysiskt våld som ett legitimt medel därför att det följer av deras mer grundläggande filosofiska idéer. Anarkism kommer, så klart, inte att förändra dessa idéer det allra minsta. Snarare kommer det ”samhälle” som anarko”kapitalisterna” förespråkar, att ge ett ökat utrymme för dessa farliga idéer. Abortmotståndare kommer troligen att anlita ett gäng som arresterar, dömer och straffar abortläkare med döden för deras brott mot Guds vilja. För att skydda sig mot dessa ”moralpoliser” kommer abortförespråkarna troligen att anlita ett annat gäng so ska försvara abortläkarna. Vad blir resultatet? Ett gängkrig.
Anarkister förbluffas ibland över att objektivister är skeptiska till anarkismen. ”Objektivismen”, säger de, ”säger ju att människan är ‘det rationella djuret’. Om människor nu är så rationella som de säger, varför är de då så rädda för att lämna dem fria från staten? De där objektivisterna reagerar ju som om de trodde att människor i allmänhet är irrationella monster som skulle få för sig att göra slut på varandra, så fort de bara fick chansen. Det vill säga, så fort det inte fanns en stat som kunde hålla folkets mordiska lustar i schack”. Så hur svara man på detta? Det är ju tveklöst som så att enligt en objektiv definition är människan ”det rationella djuret”. Vi objektivister måste ha fel antingen om vår definition eller också om vår tro på människan. I vilket fall som helst framstår vi, enligt anarkisterna, som inkonsekventa.
Om våra förbluffade anarkister började med att bara öppna ögonen och titta sig omkring, skulle de nog inte förbli lika förbluffade längre. Det är trots allt helt uppenbart att det finns massor med irrationella och illvilliga människor där ute. Det är ju trots allt därför som vi har tusentals år av alla möjliga sorters grymheter och orättvisor som ni kan föreställa er.
Samtidigt utgör inget av detta en invalidering av den objektiva definitionen av begreppet människa. En definition pekar till att börja med inte ut alla egenskaper hos de entiteter, där ute, som begreppen refererar till. De pekar bara ut de, givet vår kunskapskontext, mest essentiella. Och givet vår kunskapskontext är det sant att människan är det rationella djuret. Att människan har ett förnuft betyder dock inte att hon alltid kommer att använda det. Förnuftet är en viljestyrd själsförmögenhet och vi föds inte med någon kunskap om vad som är rationellt eller irrationellt. Detta är, förresten, ett av alla faktum som ger upphov till vårt behov av moralfilosofi till att börja med. Vi behöver moralfilosofi, dvs en uppsättning av värden och principer som ska vägleda oss i livet, och vi behöver det eftersom vi inte har några medfödda idéer eller instinkter att förlita oss på. Det är den fria viljans existens som för övrigt gör det möjligt för oss att hålla individer moraliskt ansvariga för deras handlingar. Och just eftersom en del väljer att vara irrationella och onda har vi också ett behov av att döma människor rättvist och att ibland använda oss av dödligt våld i självförsvar.
Som ni ser här har jag gett er en massa fakta som de förbluffade anarkisterna helt glömde eller kanske aldrig var bekanta med. Vad gjorde de istället för att nå sin slutsats? De började inte med fakta. Istället började de med en definition av människan. De tog detta begrepp om människan som ”det rationella djuret” och försökte sedan deducera fram den oundvikliga slutsatsen att anarkismen, per definition, måste mynna ut i ett slags paradis. Om du sedan viftar med dagens tidning framför ögonen på dem, med rapporter från det ytterst verkliga anarkistiska helvetet i Irak eller Afghanistan, då bara avfärdar de det. Fakta biter inte på dem. I valet mellan verklighetens fakta och deras deduktioner, väljer de sina deduktioner.
Jag har hört anarko”kapitalister” förespråka rätten att skjuta ihjäl folk, bland annat med argumentet att vi har rätt att göra vad vi vill med vår privata egendom, varför vi har rätt att göra vad vi vill med våra skjutvapen. En del anarkister menar att de med hänvisning till yttrandefriheten, har rätt att skrika ”Det brinner!” i fullsatta biosalonger. Om du köper upp all mark runt min tomt, har jag hört anarko”kapitalister” resonera, då har du rätt att förbjuda mig från att lämna min tomt. En del anarko”kapitalister” anser att föräldrar har rätt att göra precis vad de vill med sina barn, eftersom de trots allt har skapat dem och därför äger dem. Det finns många fler exempel. Men de har alla en och samma sak gemensam: de tar ett begrepp eller en princip, som ibland är giltig och ibland inte, sedan försöker de, utan hänsyn till uppenbara fakta, deducera fram implikationerna. När resultaten sedan blir absurda, vilket de blir eftersom de har ingenting med verkligheten att göra, då väljer de inte att ifrågasätta sitt resonemang eller åtminstone börja granska sina premisser. Istället väljer de att ignorera fakta.
Observera att anarkisternas resonemang, när allt kommer omkring, bara är en massa teoretiska luftslott. Det är premisser utan någon validering. Det är syllogismer utan någon hänsyn till kontexten. Deras resonemang genomsyras ofta av flytande abstraktioner, omfattande begreppsstölder och context-dropping. Det är knappast en överdrift att säga att anarkisternas resonemang inte har ett jota med verkligheten att göra.
Mycket anarkism är, med andra ord, inget annat än ett utslag av rationalism. Vad är rationalism? Rationalism är synsättet att den yttersta källan till vår kunskap kommer inte från vår erfarenhet, utan från det medfödda eller uppenbarade innehållet i vårt förnuft. För rationalister utgörs kunskap, i sin essens, av inget annat än deduktioner från dessa medfödda eller uppenbarade idéer. De varken kan eller behöver valideras av vår varseblivning.
Mitt absoluta favoritexempel på en rationalist är Parmenides. Parmenides kom, genom deduktion, fram till att det finns ingen rörelse eller mångfald i världen. Givet hans premisser kan hans deduktioner vid en första anblick förefalla oklanderliga. Parmenides sade, i korthet, att rörelse och mångfald måste vara omöjligt eftersom det förutsätter existensen av det som ”inte är”, nämligen ”tomrum”. Men det som inte är, är inte och därför finns inget tomrum och därför finns det inget utrymme för rörelser. (Och i valet mellan sina deduktioner och all varseblivbar rörelse och mångfald, valde Parmenides att avfärda det senare som en illusion.) Inte desto mindre är det helt uppenbart att slutsatsen måste vara felaktig. Allt vi behöver göra för att veta det är att öppna ögonen och se oss omkring. Gör vi det ser vi att det finns både rörelse och mångfald. Ja, vi kan rentav observera en mångfald av rörelser.
Parmenides tjänar här som ett bra exempel, eftersom hans rationalistiska attityd illustrerar på ett klart och tydligt sätt varför de rationalistiska anarkisterna hamnar där de hamnar. Felet de gör är att de börjar i helt fel ände. De börjar med några definitioner och premisser, som de av någon anledning väljer som sin utgångspunkt, inte med fakta. Sedan börjar de bara deducera sig fram. Precis som Parmenides kunde få för sig att rörelse och mångfald var omöjligt, får anarkister för sig att anarkism är ett möjligt paradis.
I den mån anarkism är ett utslag för rationalism, är anarkisternas problem bra mycket större än alla de omfattande logiska och praktiska problem som följer med deras anarkism som sådan. (För detaljer rekommenderar er att läsa ”Har en nattväktarstat rätt till sitt våldsmonopol?”, ”Inlägg om ‘anarkokapitalismen'”, ”Är ‘Frihets’fronten anarkistisk?”, ”Några kommentarer om anarkokapitalismen” av Per-Olof Samuelsson. Jag vill även rekommendera er att läsa ”Anarchism Vs. Objectivism” av Harry Binswanger, ”The Contradiction in Anarchism” av Robert J Bidinotto och ”Epistemological Anarchy” av Don Watkins.) Det vill säga, deras problem härstammar i hur de handskas med idéer. Det vill säga, deras problem härstammar i deras rationalistiska tankevanor. Anarkisternas problem är, med andra ord, deras psyko-epistemologi. Och så länge de dras med dessa rationalistiska tankevanor, är det tyvärr tämligen lönlöst att försöka diskutera med dessa anarkister.
Jag måste här poängtera att detta är på inget sätt avsett som en förolämpning. Rationalism har inget med intelligens att göra. Tvärtom finns det många väldigt intelligenta människor som lider av rationalistiska tankevanor. Det har inte nödvändigtvis något med ärlighet att göra. Därför är det, taget för sig själv, inget tecken på att man skulle vara omoralisk. Vad jag vill säga är att om du känner igen dig själv i det jag har sagt, då kanske du lider av rationalistiska tendenser. I så fall är det hög tid för dig att börja se över dina premisser i allmänhet och dina tankevanor i synnerhet. Det kommer kanske inte att bli lätt, men det går att göra.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 