Juridiskt rätt men moraliskt fel

Carl Svanberg8 kommentarer

En som heter Tomas ställde en bra fråga till mig. Frågan lyder: Kan du, givet att vi har objektiva lagar, komma på en situation som är juridiskt rätt men inte desto mindre moraliskt fel. Så här lyder mitt svar:

Hej Tomas,

Jag tycker inte att det var en dum fråga. Och även om det hade varit en dum fråga hade det inte gjort någonting. Jag har inget emot dumma ÄRLIGA frågor. Det är så vi lär oss, inte sant?

Jag har faktiskt svårt att komma på en sådan situation. Det närmsta jag kommer på är en situation som denna: Allt har gått rätt till enligt objektiv lag, och alla inblandade från polis, till rättstekniker, till åklagare, till domare har varit objektiva hela vägen. Ändå slutade det med att en som faktiskt är oskyldig blir dömd för ett brott. Misstag av detta slag kan ju fortfarande ske, även om alla gör sitt allra yttersta för att vara objektiva. Det räcker med ett ärligt vittne som inte desto mindre misstog sig eller ett alibi som inte gick att styrka framgångsrikt eller ett DNA-test som gav ofullständiga svar. Etc.

Strikt talat har ingen av dem gjort något omoraliskt. Så strikt talat är resultatet inte omoraliskt, även om den som blev oskyldigt utsatt kan uppleva det som en enorm orättvisa. Och alla andra som vet att han är oskyldig kommer också att uppleva det som en enorm orättvisa. Om detta låter lite svårt att förstå så måste du inse att kunskap är kontextuellt och det finns situationer där man inte kan objektivt bevisa alla fakta som du känner till, t ex att du är oskyldig till ett mord, så att andra också ser det som du vet. Om däremot alla objektiva bevis, som är tillgängliga för alla andra att döma, talar för att du är skyldig, då har de rätt att dra den slutsatsen.

Du har kanske inte varit med om en sådan situation ännu, men det har jag. I mitt fall handlade det om att jag inte utan vidare kan bevisa att jag har varit offer för ett brott och om folk vill moraliskt döma förövaren, som de inte ens känner, måste de ta mig på orden. (En förutsättning här är att du har en anledning att tro på vad jag brukar säga. Om du tror att jag har för vana att hitta på, ljuga, förvränga, utelämna sanningen, resonera irrationellt i största allmänhet, då har jag förstås ingen större trovärdighet hos dig och du har ingen större anledning att ta mig på orden. Sedan spelar det mindre roll om jag faktiskt är ett offer.) Om du har varit med om en sådan här sak, då vet du redan vad jag pratar om och då kan du kanske ännu tydligare se hur det är möjligt för alla andra som dömer fel att inte desto mindre vara objektiva och ärliga.

Jag hoppas att detta besvarar din fråga. Om inte, då vill jag att du kommer på en situation som du tror lever upp till uttrycket, då tar jag mer än gärna emot det för att kunna analysera det.

Mvh,
Carl Svanberg

Har någon några kommentarer? Kan du komma på en situation som bättre svarar mot Tomas fråga?

Var försiktig med dina önskningar

Carl Svanberg3 kommentarer

Torbjörn Tännsjö är inte bara en mycket irrationell filosof. Han är också, vilket inte är en slump, en mycket oärlig människa. I DN Kultur skriver Tännsjö att det finns nästan ingen som idag vill försvara kapitalismen:

Det hade varit befriande att i stället få läsa någon som skiljer ut sig ur flocken och tar ansvar, på kapitalismens vägnar. En sådan äkta förespråkare för systemet borde förstås modigt säga: Sådan är kapitalismen! Han eller hon kunde sedan tillägga: Marx hade rätt, återkommande kriser är något som verkligen kännetecknar det kapitalistiska systemet. Men detta är inte av ondo, utan av godo.

Tännsjö tycker att det är synd att ingen försvarar kapitalismen, för han är nämligen så säker på att kapitalismens förespråkare också skulle behöva försvara de destruktiva konjunktursvängningarna.

Ett sådant försvar skulle utgöra en gigantisk eftergift till den marxistiska/keynesianska myten att konjunktursvängningar hör till kapitalismens natur. Ett sådant försvar skulle naturligtvis göra kapitalismens redan dåliga rykte ännu sämre. Och med tanke på all förstörelse av välstånd och arbetslöshet som följer i spåren av den ekonomiska krisens, vore det inte konstigt om allmänheten som ju inte vet bättre, skulle fördöma kapitalismen.

Men det är en myt. Sanningen är förstås att konjunktursvängningar är inte en naturlig del av kapitalismen.

Konjunktursvängningar orsakas av inflation, dvs kreditexpansion, som skapas av de kommersiella bankerna, med statens uppmuntran och uppbackning. Detta betyder att konjunktursvängningar framför allt är orsakade av systemet med fraktionella bankreserver.

Varje gång en bank lånar ut pengar som den inte har, och därmed skapar pengar ur tomma intet, ägnar den sig åt kreditexpansion. Varje gång en bank lånar ut mer än vad den lånar in, praktiserar banken fraktionella reserver.

När banken sänker sin ränta, då kommer affärer som tidigare inte framstod som lönsamma att plötsligt framstå som lönsamma. Det kommer att locka affärsmän att ta lån för att genomföra dessa affärer. I och med företaget lånar pengar skapas nya pengar ur tomma intet. Detta är högkonjunkturen.

Eftersom det inte fanns tillräckligt med sparande för att finansiera dessa kapitalintensiva investeringar, kommer det förr eller senare visa sig att detta var olönsamma investeringar. När felinvesteringarna avslöjas går företaget i konkurs, lån kan inte betalas tillbaka, kapital förstörs, människor blir arbetslösa. Och så vidare. Detta är lågkonjunkturen.

Fraktionella reserver är inte en produkt av den fria marknaden. Systemet med fraktionella bankreserver har framför allt överlevt på grund av statens uppmuntran och uppbackning. Utan denna statlig uppmuntran och uppbackning hade systemet troligtvis inte överlevt den fria marknadens dom.

Fakta är att genom hela historien har staten räddat bankerna från sina dåliga affärer och på så sätt skonat dem från marknadskrafterna. Under hela 1800-talet gav till exempel den amerikanska staten bankerna tillståndet att ställa in utbetalningarna till sina kunder. På så sätt räddades bankerna från konkurs.

Hur skulle resten av affärslivet se ut om staten lät konkursfärdiga företag slippa en konkurs, genom att godtyckligt bryta sina kontrakt och helt enkelt vägra betala sina räkningar? Det skulle naturligtvis uppmuntra företag till att ta stora risker på bekostnad av företagen som inte är villiga att ta lika stora risker. Skulle det uppmuntra något företag att se över sin affärsidé? Företag som växer fram på en sådan marknad, är knappast en produkt av den fria marknaden.

Konjunktursvängningarna i ekonomin hör inte till kapitalismens natur. De är snarare en konsekvens av statens destruktiva inblandning i bankväsendet. Och irrationella, oärliga filosofer som Torbjörn Tännsjö ska vara försiktig med vad han önskar sig.

Piratkramarnas sanna jag

Carl Svanberg18 kommentarer

Somliga säger att om man är emot piratkopiering, då är man emot fildelning. Är man emot fildelning, då är man emot tekniska framsteg. Ja, man är rentav emot framtiden. Tekniken är här för att stanna, säger samma personer, varför det minsann är upp till underhållningsindustrin att anpassa sig till den. De borde sluta bekämpa fildelningen och istället se över sin affärsmodell.

Detta är ett mycket dåligt argument som jag hör om och om igen. Låt mig göra en jämförelse som illustrerar hur dåligt detta argumentet är:

”Ända sedan bilen kom har det blivit mycket lättare att utföra bankrån. Men vi kan ju inte tvinga folk att sluta köra bil bara för att en del väljer att råna banker med dem, eller hur? Bankerna måste helt enkelt förstå att bilen är här för att stanna. Bankindustrin borde se över sin affärsmodell istället för att agera som ludditer. Stoppa inte framtiden”.

Detta är exakt samma argument och det är precis lika dåligt.

Har bankerna ett ansvar att anpassa sig till bankrånare? Nej, ingen skulle seriöst säga en så vansinnig sak. Ingen skulle kräva av bankerna att se mellan fingrarna på bankrån, bara för att tekniken har gjort lättare för rånarna att utföra sina brott. (Inte ännu i alla fall.) Ändå är detta precis vad man kräver av underhållningsindustrin. Detta är en enorm orättvisa. Man skyller på offren och kräver att de anpassar sig till förövarna.

En del har fräckheten att anklaga motståndarna till piratkopiering för ”luddism”. Hur kom de fram till den slutsatsen?

Om det inte finns någon legitim form av fildelning, då är det skäl nog att vara emot fildelning av princip. En aktivitet som av nödvändighet innebär att man kränker människors rättigheter bör kriminaliseras. Om det finns en legitim form av fildelning (och det gör det), då måste man fråga sig varför somliga envisas med att blanda bort korten på det här viset. Den enda förklaring jag kan komma på är att man vill kunna göra en billig poäng på bekostnad av offren för den illegitima fildelningen.

Många av de som kommer med detta dåliga argument till gagn för piraterna är, föga förvånande, skeptiska till intellektuell egendom. Samtidigt pladdrar de en massa om att vi inte ska bekämpa teknikens framsteg. Men vad dessa piratkramare ”glömmer” är att de faktiskt kan glömma nästan alla framtida tekniska framsteg om de fortsätter förneka, bekämpa och underminera den intellektuella egendomsrätten. Varför ska människor fortsätta utveckla och producera ny teknik, nya uppfinningar, nya läkemedel, nya filmer, tvspel, och skivor, om de inte får betalt för det?

Eftersom argumenten är så dåliga finns det bara en uppenbar förklaring: det var inte meningen att man ska ta dem på allvar. Detta är bara något som de upprepar för sig själva för att rationalisera piratkopieringen. Och det är allt.

Jag hade inte brytt mig om piratkramarnas usla argumentation, om det inte vore för att jag finner det provocerande att så många av dem utger sig för att vara anhängare av kapitalismen. Sanningen är att de som förnekar och bekämpar rätten till (intellektuell) egendom, är inte några riktiga anhängare av kapitalismen.

Så medan dessa moraliska agnostiker till piratkramare är fullt upptagna med att romantisera skurkarna bakom The Pirate Bay eller hetsa upp sig över ipredlagen, håller våra ledare på att förstöra resterna av kapitalismen med inflation, keynesianska stimulanspaket och nya statliga regleringar. Genom sina ord och handlingar har de visat vad de prioriterar – och det är inte kapitalismen.

God ekonomi kräver en god epistemologi

Carl Svanberg3 kommentarer

Den irrationella ekonomiska politik som våra politiker för har ytterst sina rötter i dålig filosofi. Den är inte bara ett uttryck för en irrationell moralfilosofi (altruism). Den är också ett uttryck för dålig epistemologi (pragmatism).

Låt mig förklara.

Våra politiker försöker lösa våra ekonomiska problem med hjälp av sedelpressarna. Finns det något exempel som visar att detta faktiskt har fungerat? Nej. Har dessa människor inte hört talas om hyperinflation? Har de inte hört talas om 1920-talets Tyskland? 1980-talets Brasilien? 1970- och 1980-talets Argentina? 2000-talets Zimbabwe? Ändå hör detta till allmänbildningen.

Våra politiker säger att den ekonomiska krisen orsakades av för lite statlig inblandning i ekonomin och föreslår således nya regleringar som en lösning. De säger, otroligt nog, att nya regleringar kommer att skapa ”dynamism” och ”tillväxt”. Men finns det någon som helst anledning att tro detta? Nej. Har dessa människor aldrig hört talas om Sovjetunionen? Kina? Indien? Nordkorea? Kuba? Statlig kontroll över ekonomin fungerar inte, har aldrig fungerat och kommer aldrig fungera. Det kan inte fungera. Även detta hör till allmänbildningen.

(Till och med kommunisterna i Sovjet förstod bättre än våra politiker. Varje gång statliga kontroller höll på att ta död befolkningen och ekonomin, lät de människor få andas i frihet länge nog för att kunna producera sig ur den värsta misären. I Sovjetunionen kallades det för New Economic Policy.)

Frågar du dessa politiker lär de veta vad hyperinflation är. De lär känna till vad som hände i dessa länder. Ändå är de helt oförmögna att dra någon logisk slutsats. Om du frågar dem om ”dynamismen” och ”tillväxten” i Sovjetunionen eller Nordkorea, lär de inte veta vad du pratar om. Det är inte särskilt konstigt eftersom det fanns ingen ”dynamism” eller ”tillväxt” att tala om i kommunistländerna; bara misär, stagnation och svält. Ändå är de helt oförmögna att dra någon logisk slutsats.

Hur ska vi förklara detta? Vi ser att politikerna är ovilliga eller oförmögna att ta hänsyn till dessa grundläggande nationalekonomiska och historiska kunskaper. All kunskap i världen är till ingen som helst nytta om du inte ser till att integrera den med allt annat du vet. Politikernas kunskap är desintegrerad. Det är därför de inte kan dra några logiska slutsatser.

Politikernas katastrofala sätt att hantera den ekonomiska krisen är med andra ord bara ännu ett exempel på hur oviljan och oförmågan att integrera vår kunskap till en logiskt sammanhängande helhet, gör människor oförmögna att tänka och handla rationellt. Det är därför politikerna drar slutsatser mot bättre vetande och det är därför de handlar mot bättre vetande. Politikernas irrationella svar på den ekonomiska krisen är ett exempel på ”context-dropping”.

Politikernas irrationella ekonomiska politik kommer uteslutande att ha förödande konsekvenser. Men det kan man bara veta om man tar hänsyn till den fullständiga kontexten, precis som man bara kunde förutse den ekonomiska krisen om man tog hänsyn till den fullständiga kontexten. (Se t ex Peter Schiff.)

Trots att många politiker säger att vi inte har råd med någon ”ideologi”, att vi måste vara ”pragmatiska”, så är politikernas desintegration ett uttryck för en mycket populär filosofi: pragmatismen.

En idé är, enligt pragmatismen, god om den ”fungerar”. Standarden för att ”fungera” är tillfredsställandet av våra subjektiva behov, begär och önsketankar. Vad som ”fungerade” igår behöver inte ”fungera” idag och vad som ”fungerar” idag behöver inte ”fungera” imorgon. Vi är ju trots allt varken allvetande eller ofelbara. Därför avfärdar pragmatismen principer av princip; konkretbundenhet och desintegration är den enda logiska och praktiska följden.

Eftersom det är opraktiskt att desintegrera är detta ytterligare ett exempel på hur opraktisk pragmatismen är. Sanningen är alltså att vi inte längre har råd med pragmatismen. Vad vi behöver är Ayn Rands rationella filosofi: objektivismen.

Vi ser nu det oerhörda värdet av en god epistemologi. I synnerhet ser vi det oerhörda värdet av att ta hänsyn till kontexten och integrera. Det visar sig att god epistemologi är som alla andra filosofiska frågor, en fråga med ytterst vardagliga konsekvenser. I slutändan är det, som alla andra filosofiska frågor, en fråga om liv och död.

John Laws relevans

Carl Svanberg3 kommentarer

Har ni hört talas om spelaren, mördaren, ekonomen och finansministern John Law? Förmodligen inte. Men det finns väldigt mycket vi kan lära av honom. För trots att nästan ingen känner igen honom så är det till en förvånansvärt stor del mycket av hans idéer som lever kvar än idag.

En sådan idé är att ”pengar är välstånd”, att roten till våra ekonomiska problem därför är att vi har ”för lite” pengar och att lösnignen är att vi helt enkelt trycker upp fler papperspengar. Låter det bekant? Det borde göra det om ni har läst nyheterna de senaste månaderna. Det borde också låta bekant eftersom det i grunden är samma idéer som Keynes stod för. Precis som Keynes var Law en bedragare.

Vilka konsekvenser hade John Laws idéer? De ledde inte till välstånd. De ledde däremot till inflation och den förödande Mississippiebubblan. Man kan lära sig mycket om världen och om ekonomi genom att studera John Laws idéer och vad som hände när man omsatte dem i praktiken. Man kan också lära sig hur staten, sedan tidernas begynnelse, har varit orsak till samtliga ekonomiska bubblor.

Därför vill jag rekommendera en underhållande animerad film om John Law och Mississippibubblan. Ni kan se den här. Efter ni har sett den kan ni läsa mer om honom och hans idéer här, här och här.

Om flykten till guldet

Carl Svanberg1 kommentar

USA finansierar sina gigantiska budgetunderskotten genom att inflatera sönder dollarn. Därför lär dollarns värde dyka rätt snart. Om den inte dyker beror det bara på att alla andra länder låter sina valutor inflateras sönder lika mycket. Förr eller senare lär folk vakna upp och inse att världens regeringar verkligen håller på att inflatera sönder våra värdelösa papperspengar och att det finns ingenstans att fly – förutom till guldet.

För att skydda sina besparingar från inflation har många börjat köpa guld på sistone. Än så länge har det bara varit privatpersoner som har flytt till guldet, men nu finns det saker som talar för att hela länder kommer att fly till guldet. Idag läste jag i The Telegraph (via Paul Hsieh) att Ryssland funderar på att gå tillbaka till en slags guldmyntfot:

Arkady Dvorkevich, the Kremlin’s chief economic adviser, said Russia would favour the inclusion of gold bullion in the basket-weighting of a new world currency based on Special Drawing Rights issued by the International Monetary Fund.

Chinese and Russian leaders both plan to open debate on an SDR-based reserve currency as an alternative to the US dollar at the G20 summit in London this week, although the world may not yet be ready for such a radical proposal.

Mr Dvorkevich said it was ”logical” that the new currency should include the rouble and the yuan, adding that ”we could also think about more effective use of gold in this system”.

Vem vet? Det kanske blir så här. Men jag är inte alltför optimistisk. De flesta ”ekonomer” idag har en till synes mycket dålig förståelse för guldmyntfotens natur och värde. De flesta ”ekonomer” vet nästan inget om hur ekonomin fungerar; de kan bara räkna ut korrelationer. De riktiga ekonomer som faktiskt vet bättre har ändå inget inflytande över våra politiker. Våra politiker skulle ändå inte lyssna på dem av ”praktiska skäl”. Med ”praktiska” menar de egentligen ideologiska: guldmyntfoten är nämligen en fiende till den stora staten.

På tiden när Alan Greenspan visste bättre skrev han en essä som heter ”Gold and Economic Freedom” som publicerades i Ayn Rands bok Capitalism: The Unknown Ideal. Alan Greenspan skrev:

[T]he opposition to the gold standard in any form-from a growing number of welfare-state advocates-was prompted by a much subtler insight: the realization that the gold standard is incompatible with chronic deficit spending (the hallmark of the welfare state). Stripped of its academic jargon, the welfare state is nothing more than a mechanism by which governments confiscate the wealth of the productive members of a society to support a wide variety of welfare schemes. A substantial part of the confiscation is effected by taxation. But the welfare statists were quick to recognize that if they wished to retain political power, the amount of taxation had to be limited and they had to resort to programs of massive deficit spending, i.e., they had to borrow money, by issuing government bonds, to finance welfare expenditures on a large scale.

Under a gold standard, the amount of credit that an economy can support is determined by the economy’s tangible assets, since every credit instrument is ultimately a claim on some tangible asset. But government bonds are not backed by tangible wealth, only by the government’s promise to pay out of future tax revenues, and cannot easily be absorbed by the financial markets. A large volume of new government bonds can be sold to the public only at progressively higher interest rates. Thus, government deficit spending under a gold standard is severely limited. The abandonment of the gold standard made it possible for the welfare statists to use the banking system as a means to an unlimited expansion of credit.

Det är inte bara ett lustigt sammanträffande att dollarn har tappat enormt i värde sedan man övergav guldet helt och hållet i början av 1970-talet. Det är inte heller bara ett lustigt sammanträffande att man blev tvungen att överge Bretton Woods-systemet eftersom USA under efterkrigstiden förde en keynesiansk politik. Mellan de goda och dåliga tiderna lät man budgetunderskotten, finansierade med sedelpressarna, gå från stora till ännu större.

Keynes som var en svuren fiende till guldmyntfoten, fick till slut som han ville. Vad har hänt med världsekonomin sedan dess? The Telegraph:

The world’s fiat paper currencies have lacked any external anchor ever since. It is widely argued that the financial excesses and extreme debt leverage of the last quarter century would have been impossible – or less likely – under the discipline of gold. (Min kursivering.)

De som argumenterar för detta har rätt. Dagens ekonomiska kris är på sätt och vis bara en förlängning av de problem som Keynes ekonomiska teorier förorsakade USA under efterkrigstiden.

Att Ryssland idag överhuvudtaget överväger att fly till guldet är ett sundhetstecken. Det är ett tecken på att åtminstone några inser att vi inte har råd med välfärdsstaten och keynesianismen.

Vad driver socialdemokraterna?

Carl Svanberg6 kommentarer

Socialdemokraternas ”nya” ekonomiska politik består väsentligen av skattehöjningar på ”de rika” och deras förmögenheter, för att finansiera en ökad offentlig konsumtion.

Låt oss begrunda konsekvenserna: Eftersom det bara är produktion och sparande som leder till välstånd, och eftersom konsumtion är förstörelsen av välstånd, betyder socialdemokraternas ekonomiska politik i sin essens detta: ”Vi har för lite pengar. Därför måste vi ta de få pengar vi har kvar och slänga dem i elden!” Eller: ”Vi har för lite mat. Så låt oss glufsa i oss det lilla som finns kvar!”

Det är uppenbart att detta inte är bra för ekonomin. Men det är faktiskt inte ekonomin som socialdemokraterna bryr sig om.

I sin DN Debatt-artikel beklagar sig socialdemokraterna över arbetslösheten och budgetunderskotten. Men med tanke på att deras förslag inte kommer att förbättra ekonomin, inte kommer att medföra några nya jobb, inte kommer att minska budgetunderskottet, finns det bara en förklaring till deras förslag om höjda skatter: De är inte ute efter att rädda ekonomin eller skapa jobb – de är bara ute efter att klämma åt ”de rika”. Och det är allt. De använder bara den ekonomiska krisen som en rationalisering för att förstöra för de framgångsrika.

Låt oss konkretisera innebörden: Du ser en massa arbetslösa och hemlösa på gatan. De lider. De tigger. Sedan ser du en välmående medelklassfamilj promenera mitt på gatan. De ler. De är lyckliga. De har pengar.

Medan alla andra bara lånade och konsumerade långt över sina tillgångar, såg de till att producera och spara. De har tagit ansvar. Vad vi behöver för att komma ut ur den ekonomiska krisen är förstås fler sådana här människor: producenter av välstånd.

Men istället för att känna beundran inför dem, väcker deras åsyn ett ofattbart och närmast okontrollerbart hat hos dig. Ty du är socialdemokrat. Så allt du vill är att hoppa på dem, sparka på dem medan de ligger och ber om nåd, ta deras pengar, spotta dem i ansiktet, be dem dra åt helvete och sedan lämna dem på gatan; om de dör av skadorna bryr du dig inte om.

Du försöker intala dig själv om att detta är vad som är bäst för ekonomin och att detta är vad rättvisan kräver. Men vem som helst kan se att vad socialdemokraterna föreslår är detta: ”Här är en gås som lägger guldägg. Så låt oss SLAKTA den!”

Om du finner resonemanget tveksamt är det inte konstigt. Men du måste, som socialdemokrat, tro på det; du vill inte tvingas erkänna för dig själv att vad som driver dig är ren och skär förstörelselusta.

I decennier har socialdemokraterna levt på ideologiska kvarlevor från tiden då folk tog marxismen på allvar. Nu är deras ideologiska lager slut. Förstörelselusta – det är allt som är kvar av dagens socialdemokrater.