Torbjörn Tännsjö är inte bara en mycket irrationell filosof. Han är också, vilket inte är en slump, en mycket oärlig människa. I DN Kultur skriver Tännsjö att det finns nästan ingen som idag vill försvara kapitalismen:

Det hade varit befriande att i stället få läsa någon som skiljer ut sig ur flocken och tar ansvar, på kapitalismens vägnar. En sådan äkta förespråkare för systemet borde förstås modigt säga: Sådan är kapitalismen! Han eller hon kunde sedan tillägga: Marx hade rätt, återkommande kriser är något som verkligen kännetecknar det kapitalistiska systemet. Men detta är inte av ondo, utan av godo.

Tännsjö tycker att det är synd att ingen försvarar kapitalismen, för han är nämligen så säker på att kapitalismens förespråkare också skulle behöva försvara de destruktiva konjunktursvängningarna.

Ett sådant försvar skulle utgöra en gigantisk eftergift till den marxistiska/keynesianska myten att konjunktursvängningar hör till kapitalismens natur. Ett sådant försvar skulle naturligtvis göra kapitalismens redan dåliga rykte ännu sämre. Och med tanke på all förstörelse av välstånd och arbetslöshet som följer i spåren av den ekonomiska krisens, vore det inte konstigt om allmänheten som ju inte vet bättre, skulle fördöma kapitalismen.

Men det är en myt. Sanningen är förstås att konjunktursvängningar är inte en naturlig del av kapitalismen.

Konjunktursvängningar orsakas av inflation, dvs kreditexpansion, som skapas av de kommersiella bankerna, med statens uppmuntran och uppbackning. Detta betyder att konjunktursvängningar framför allt är orsakade av systemet med fraktionella bankreserver.

Varje gång en bank lånar ut pengar som den inte har, och därmed skapar pengar ur tomma intet, ägnar den sig åt kreditexpansion. Varje gång en bank lånar ut mer än vad den lånar in, praktiserar banken fraktionella reserver.

När banken sänker sin ränta, då kommer affärer som tidigare inte framstod som lönsamma att plötsligt framstå som lönsamma. Det kommer att locka affärsmän att ta lån för att genomföra dessa affärer. I och med företaget lånar pengar skapas nya pengar ur tomma intet. Detta är högkonjunkturen.

Eftersom det inte fanns tillräckligt med sparande för att finansiera dessa kapitalintensiva investeringar, kommer det förr eller senare visa sig att detta var olönsamma investeringar. När felinvesteringarna avslöjas går företaget i konkurs, lån kan inte betalas tillbaka, kapital förstörs, människor blir arbetslösa. Och så vidare. Detta är lågkonjunkturen.

Fraktionella reserver är inte en produkt av den fria marknaden. Systemet med fraktionella bankreserver har framför allt överlevt på grund av statens uppmuntran och uppbackning. Utan denna statlig uppmuntran och uppbackning hade systemet troligtvis inte överlevt den fria marknadens dom.

Fakta är att genom hela historien har staten räddat bankerna från sina dåliga affärer och på så sätt skonat dem från marknadskrafterna. Under hela 1800-talet gav till exempel den amerikanska staten bankerna tillståndet att ställa in utbetalningarna till sina kunder. På så sätt räddades bankerna från konkurs.

Hur skulle resten av affärslivet se ut om staten lät konkursfärdiga företag slippa en konkurs, genom att godtyckligt bryta sina kontrakt och helt enkelt vägra betala sina räkningar? Det skulle naturligtvis uppmuntra företag till att ta stora risker på bekostnad av företagen som inte är villiga att ta lika stora risker. Skulle det uppmuntra något företag att se över sin affärsidé? Företag som växer fram på en sådan marknad, är knappast en produkt av den fria marknaden.

Konjunktursvängningarna i ekonomin hör inte till kapitalismens natur. De är snarare en konsekvens av statens destruktiva inblandning i bankväsendet. Och irrationella, oärliga filosofer som Torbjörn Tännsjö ska vara försiktig med vad han önskar sig.