En som heter Tomas ställde en bra fråga till mig. Frågan lyder: Kan du, givet att vi har objektiva lagar, komma på en situation som är juridiskt rätt men inte desto mindre moraliskt fel. Så här lyder mitt svar:
Hej Tomas,
Jag tycker inte att det var en dum fråga. Och även om det hade varit en dum fråga hade det inte gjort någonting. Jag har inget emot dumma ÄRLIGA frågor. Det är så vi lär oss, inte sant?
Jag har faktiskt svårt att komma på en sådan situation. Det närmsta jag kommer på är en situation som denna: Allt har gått rätt till enligt objektiv lag, och alla inblandade från polis, till rättstekniker, till åklagare, till domare har varit objektiva hela vägen. Ändå slutade det med att en som faktiskt är oskyldig blir dömd för ett brott. Misstag av detta slag kan ju fortfarande ske, även om alla gör sitt allra yttersta för att vara objektiva. Det räcker med ett ärligt vittne som inte desto mindre misstog sig eller ett alibi som inte gick att styrka framgångsrikt eller ett DNA-test som gav ofullständiga svar. Etc.
Strikt talat har ingen av dem gjort något omoraliskt. Så strikt talat är resultatet inte omoraliskt, även om den som blev oskyldigt utsatt kan uppleva det som en enorm orättvisa. Och alla andra som vet att han är oskyldig kommer också att uppleva det som en enorm orättvisa. Om detta låter lite svårt att förstå så måste du inse att kunskap är kontextuellt och det finns situationer där man inte kan objektivt bevisa alla fakta som du känner till, t ex att du är oskyldig till ett mord, så att andra också ser det som du vet. Om däremot alla objektiva bevis, som är tillgängliga för alla andra att döma, talar för att du är skyldig, då har de rätt att dra den slutsatsen.
Du har kanske inte varit med om en sådan situation ännu, men det har jag. I mitt fall handlade det om att jag inte utan vidare kan bevisa att jag har varit offer för ett brott och om folk vill moraliskt döma förövaren, som de inte ens känner, måste de ta mig på orden. (En förutsättning här är att du har en anledning att tro på vad jag brukar säga. Om du tror att jag har för vana att hitta på, ljuga, förvränga, utelämna sanningen, resonera irrationellt i största allmänhet, då har jag förstås ingen större trovärdighet hos dig och du har ingen större anledning att ta mig på orden. Sedan spelar det mindre roll om jag faktiskt är ett offer.) Om du har varit med om en sådan här sak, då vet du redan vad jag pratar om och då kan du kanske ännu tydligare se hur det är möjligt för alla andra som dömer fel att inte desto mindre vara objektiva och ärliga.
Jag hoppas att detta besvarar din fråga. Om inte, då vill jag att du kommer på en situation som du tror lever upp till uttrycket, då tar jag mer än gärna emot det för att kunna analysera det.
Mvh,
Carl Svanberg
Har någon några kommentarer? Kan du komma på en situation som bättre svarar mot Tomas fråga?
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Djurplågeri är väl ett ypperligt exempel. Under objektiva lagar skulle du få slakta din egen ko, så klart. Likaväl skulle du få slakta den under vidriga förhållanden; du skulle få misshandla den; svälta den; etc. Detta är moraliskt helt förkastligt men jag ser inte hur sådana förhållanden skulle kunna regleras genom objektiva lagar. Det man får förlita sig på under sådana omständigheter är att vederbörande djurägare bojkottas på alla plan som finns och att plågeriet därmed upphör.
Ett annat exempel är ju att föräldrar skulle kunna placera sitt barn i en religiös friskola. Givet Tomas’ problemformulering skulle det finnas alla möjligheter i världen att hjärntvätta sina barn (precis som den svenska skolan eller exisisterande, religiösa friskolor redan gör) i dessa skolor. Omoraliskt men juridiskt korrekt.
Joel: Det där är två MYCKET bra exempel! Jag kanske har missförstått frågan? Jag tror jag tänkte på frågan i en mycket snävare mening, nämligen domstolsbeslut som är juridiskt korrekta men inte desto mindre omoraliska.
För naturligtvis finns det annars massor med situationer som kommer att vara lagliga men inte desto mindre omoraliska. Här är ytterligare ett exempel: all form av rasism, irrationell ras- och könsdiskriminering, otrevliga grannar som för väsen, manipulativa ”föräldrar” eller ”vänner” som genom att spela på ens känslor lurar en på pengar och annat, etc.
Carl:
Jag tycker ditt exempel är ypperligt att belysa det faktum att vi trots att det må vara moraliskt korrekt inte kan ge nattväktarstaten rätten att utdöma dödsstraff. Det faktum att nattväktarstaten kan döma en oskyldig till döden trumfar det faktum att det för mord är moraliskt korrekt.
Trots allt är dödsstraffet oåterkalleligt, ett livstidsstraff är det inte och kan upphävas vid bevisad oskuld. Men ett livstidsstraff skall det vara, med straffarbete där allt överskott som inte betalar fångens uppehälle i rättsväsendet skall gå till offrets anhöriga.
Jag kan också tänka mig dödsstraff i extremt uppenbara fall, men jag har svårt till att en gränsdragning då måste ske, vilket är fortfarande problematiskt av samma anledning som ovan.
Tack för flera bra svar.
Jag tänkte faktiskt först att svaret skulle bli nej, eftersom lagar skulle stiftas efter en objektiv moral.
Angående djurplågeri så är det så klart irrationellt och ”fel” men är det moraliskt fel eftersom djur inte har några rättigheter? Det är väl en skillnad mellan irrationellt och omoraliskt?
”Jag kan också tänka mig dödsstraff i extremt uppenbara fall,…”
Så här har jag också tänkt men det skulle aldrig fungera eftersom ingen ska väl dömas till någonting ifall det inte är extremt uppenbart?
Om jag kommer på något bra exempel så återkommer jag men jag har mer eller mindre fått bra svar på min lilla fundering.
Lagarna måste givetvis rymmas inom moralen, men detta hindrar inte att moralen går längre än lagarna. Hur långt lagen ska gå är inte givet. T.ex. har vi synen på otrohet som i vissa länder påverkar det ekonomiska utfallet vid skilsmässa. I Sverige tar lagen ingen notis om skuldbördan vid skilsmässa, men inte desto mindre tror jag många uppfattar åtminstone vissa former av otrohet som omoraliskt. Jag tycker detta exempel är att likställa med djurplågerifallet.
Det är svårare när den potentiellt omoraliska handlingen faller inom lagens räckvidd. Här beror nog svaret på hur rättsdogmatiskt man är lagd. Lagar måste formuleras och tillämpas generellt för att vara tydliga och förutsebara och således kommer vissa, i sig moraliska, handlingar alltid riskera att bestraffas till förmån för en enhetlig rättstillämpning. Frågan är alltså om våra hänsyn till tydlighet och förutsebarhet är så starka att alla beslut tagna i enlighet med lag är att betrakta som moraliska enbart för att de är i enlighet med lagen. Mitt svar på detta är jakande men att det samtidigt förutsätter moraliska lagar av god kvalitet som inte offrar möjlighet till individuella hänsyn till förmån för överdriven förenkling.
Knark och liknande? Bör vara lagligt, men är definitivt omoraliskt att bruka in excess.
Ur objektivistisk synvinkel (se, där smyger jag in lite lömsk relativism direkt i premissen) ter det sig kanske absurt eller åtminstone tröttsamt att behöva svara på frågor av den här typen, men å andra sidan är det ju inget tvingande: Jag har svårt att se hur någonting som har med moral och etik att göra skulle kunna vara objektivt i strikt bemärkelse, ens om man utgår ifrån att det finns en objektiv verklighet (vilket jag tror) och att vi kan få full tillgång till den (vilket jag inte tror). All moral är så vitt jag vet värderingsberoende, och även om värderingar förstås delvis baseras på vad vi skulle kunna kalla fakta (intersubjektiva, mer eller mindre universella uppfattningar om sakernas tillstånd) finns det ju andra aspekter som spelar in, och alla regler baseras på ett kollektivt tyckande som är beroende av kulturellt sammanhang etc. Har jag missförstått din användning av begreppet ”objektiv”, Carl?