”Climate Vulnerability and The Indispensable Value of Industrial Capitalism”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Dr Keith Lockitch har skrivit en artikel, ”Climate Vulnerability and The Indispensable Value of Industrial Capitalism”, som har publicerats i tidningen Energy & Environment.

Här är artikelns ”abstract”:

It is widely believed that man-made greenhouse gas emissions are increasing overall vulnerability to climate-related disasters, and that, consequently, policies aimed at cutting off these emissions are urgently needed. But a broader perspective on climate vulnerability suggests that the most important factors influencing susceptibility to climate-related threats are not climatologic, but political and economic. The dramatic degree to which industrial development under capitalism has reduced the risk of harm from severe climate events in the industrialized world is significantly under-appreciated in the climate debate. Consequently, so too is the degree to which green climate and energy policies would undermine the protection that industrial capitalism affords—by interfering with individual freedoms, distorting market forces, and impeding continued industrial development and economic growth. The effect of such policies would, ironically, be a worsening of overall vulnerability to climate.

Denna artikeln är fantastisk. Det är en av de bästa artiklarna jag har läst i ämnet.

Dr Keith Lockitch ger en massa exempel från historien som induktivt underbygger hans argument. Här är ett av många sådana exempel:

[C]onsider Spencer Weart’s drought example, which he takes as portending the future threat that climate change “could signify for all of us.” It is true that severe drought did indeed strike the regions he mentions in 1972, and the consequences were indeed harsh: food rationing in the Soviet Union, famine in India that persisted through the mid-70s, and mass starvation in sub–Saharan Africa, which went on for decades as the drought continued through much of the ’80s and ’90s. But from a historical perspective, these tragic events are unfortunately nothing unusual. What really stands out as remarkable and unprecedented is the negligible effect of the drought in the United States…

Läs hela!

Kuba lever på offrets medgivande

Carl Svanberg12 kommentarer

Jag läser i SvD att socialistiska Kuba har ekonomiska problem:

Man tvingas också skära ner importen med 20 procent, vilket främst drabbar livsmedel – som Kuba köper i stora mängder från ärkefienden USA.

Som alla andra socialistiska länder lever Kuba på att parasitera på sina kapitalistiska grannar.

USA försörjde Sovjetunionen med mat. I flera år har USA också försörjt Nordkorea med mat. Det är så de överlever – med hjälp av offrets medgivande.

Hur illa är det egentligen?

Butikshyllorna gapar tomma, el ransoneras igen och bristen på toalettpapper kan inte avhjälpas förrän i slutet av året, meddelade statsföretaget Cimex i måndags.

Har du lust att vänta på toalettpapper några veckor till? Inte? Tur då att det inte finns något att äta eller någon elektricitet att tillaga maten med. Slipper du att gå på toaletten.

Som vanligt skyller socialistdiktaturen på naturfenomen:

Bakom svångremspolitiken ligger tre förödande orkaner för ett år sedan, som orsakade skador för motsvarande 10 miljarder dollar.

Man skyller också, som vanligt, på kapitalismen för socialismens misslyckanden:

Castro skyllde också på den globala finanskrisen, som slagit hårt mot Kubas viktigaste valutakällor: nickelexport, turism och penningflödet från kubaner i exil.

Vore det inte för sina kapitalistiska grannar, hade denna lilla socialistiska parasitö gått under för länge sedan.

Men trots detta säger somliga att USA:s handelsembargo inte fungerar och att lösningen är en ökad handel med Kuba. Det är sant att USA:s handelsembargo inte fungerar. Det är dock inte sant att lösningen är mer handel med landet.

Handelsembargot fungerar inte eftersom det är tandlöst och det är tandlöst eftersom det undermineras av exilkubaner som, tillsammans med resten av världen, håller landets socialistiska härskare vid liv.

Nej, lösningen är att de kapitalistiska länderna drar in sin moraliska sanktion och svälter ut socialisterna en gång för alla.

Myten om en fri sjukvårdsmarknad

Carl Svanberg1 kommentar

Shika Dalmia gör en mycket viktig observation i Forbes:

ObamaCare is in retreat. That much was clear the moment the president started springing B-grade Hollywood references to ”blue pills and red pills” in its defense during his news conference last week. But before ObamaCare can be beaten back decisively, its critics need to answer this question: How did his plan for a government takeover of roughly a fifth of the U.S. economy get this far in the first place?

The answer is not that Democrats have a lock on Washington right now–although they do. Nor that Republicans are intellectually bereft–although they are. The answer is that both ObamaCare’s supporters and opponents believe that–unlike Europe–America has something called a free market health care system. So long as this myth holds sway, it will be exceedingly difficult to prescribe free market fixes to America’s health care woes–or, conversely, end the lure of big government remedies.

Detta illustrerar vikten av bra definitioner för att kunna ha en rationell debatt.

Läs ”The Myth Of Free Market Health Care In America”.

Ändamålet helgar medlen

Carl SvanbergLämna en kommentar

Den förste augusti publicerade New York Times en ovanligt bra artikel, ”Give BB&T Liberty, but Not a Bailout”. Den handlar om BB&T:s framgångar och objektivismens frammarch i den amerikanska debatten.

Man intervjuar BB&T:s förre detta VD, John Allison som förklarar att företagets framgångar beror på att objektivismens utgör grunden för företagets affärsfilosofi:

He started at BB&T, once known as the Branch Banking and Trust Company, in 1971 and became chief executive in 1989, when the bank had $4.7 billion in assets.

By the time he retired as C.E.O. in December, he had overseen 60 bank and savings-institution acquisitions and turned BB&T into the 11th-largest bank in the nation, with $152 billion in assets, according to the bank.

Och:

An example of how to make money? Look no further than BB&T, which, he says, has a proven formula for success that centers on “an uncompromising commitment to reason.”

Under Mr. Allison, new executives were handed a copy of “Atlas Shrugged.” All employees get a 30-page pamphlet describing BB&T’s philosophy and values: reason, independent thinking and decisions based on facts.

“Wishing something is so does not make it so,” Mr. Allison says. “I guarantee that long before the rest of us knew, those geniuses at Lehman Brothers knew that something was wrong, but they evaded it.”

Man nämner också att Atlas Shrugged säljer bättre än någonsin:

[S]ales of “Atlas Shrugged,” which Ms. Rand considered her definitive work, are better than ever.

In the first six months of 2009, Penguin Books shipped more than 300,000 copies of the book, which opens with the famous question, “Who is John Galt?” That’s 25 percent more than in all of 2008.

“It’s just gone through the roof,” said Kara Welsh, publisher for the New American Library, a division of Penguin.

Naturligtvis var man tvungen att låta objektivismens fiender kritisera Ayn Rand och hennes anhängare.

Den värsta av dem alla, filosofiprofessor Brian Leiter, avfärdar hennes filosofi som ”simple-minded in the extreme.” Leiter hade kanske några argument för detta, men New York Times publicerade inte dem. (Min egen erfarenhet av akademiska filosofer får mig dock att misstänka att han faktiskt inte presenterade några argument.)

Leiter hänvisar dock till en opinionsundersökning:

Professor Leiter conducted an informal poll in March on his philosophy blog, asking, “Which person do you most wish the media would stop referring to as a ‘philosopher’?” The choices were Jacques Derrida, Ms. Rand and Leo Strauss. Ms. Rand won by a landslide, with 75 percent of the roughly 1,500 votes cast.

Om detta ska föreställa ett argument, då är det ett argumentum ad numerum. Det vill säga ett felslut.

Huruvida Ayn Rand är en filosof eller inte, bestäms inte av hur många som tycker det eller inte. Huruvida Ayn Rand har rätt eller fel, bestäms inte heller av hur många som tycker det eller inte. Majoriteten kan ha fel. Ja, sanningen är att majoriteten väldigt ofta har helt fel, om väldigt mycket.

Folk undrar ibland varför jag inte tar ”seriösa motargument” mot objektivismen på allvar. Jag undrar: Vilka ”seriösa motargument”? De allra flesta ”seriösa motargument” är på denna mycket låga nivå. Och dessa ”motargument” kommer som sagt ifrån en filosofiprofessor, inte en total nybörjare.

Leiter fortsätter:

“She doesn’t understand the historical positions of thinkers on these issues, such as Hume and Kant,” he says. “Even the minority of philosophers with some sympathy for her celebration of the virtues of selfishness usually find her general philosophical system embarrassing.”

Är det sant att Ayn Rand inte förstod sig på David Humes och Immanuel Kants filosofi? Baserat på allt jag vet om filosofins historia och Ayn Rand säger jag: Nej. De som inte betraktar mig som en auktoritet här bör inte heller ta mig inte på orden. Studera, för all del, filosofins historia, objektivismen, Ayn Rands argumentation och hennes personlighet. Om ni gör detta är jag övertygad om att ni kommer att komma fram till samma slutsats som jag gjorde.

Men faktum är att det är i slutändan helt irrelevant huruvida ni väljer att ta mig på orden, eller inte. Det är också helt irrelevant huruvida ni faktiskt kommer fram till samma slutsats som jag, eller inte. För saken är den att Ayn Rands påstådda okunskap om andra filosofers idéer säger absolut ingenting om huruvida objektivismen är sann eller relevant. Så vad vi har här är inget annat än ytterligare ett felslut: ignoratio elenchi.

Vad ska vi säga om Leiters påstående om att en del filosofer anser att objektivismen är ”pinsam”? Vi får inte veta vilka de är eller på vilka grunder de anser att objektivismen är ”pinsam”. Vi får bara veta att de tillhör en liten minoritet av ”sympatiska” filosofer.

Det är nog meningen att vi ska läsa ut detta mellan raderna: ”Här har vi filosofer som är sympatiska till en del av Ayn Rands idéer. Men efter att ha studerat objektivismen, då kom de minsann fram till att det är en mycket pinsam historia”. Lägg märke till att vi inte får reda på varför de anser att objektivismen pinsam – det kan vi inte läsa mellan raderna hur mycket vi än försöker. Så i den mån det är relevant för Leiter att de är filosofer, då mynnar detta ut i ett argumentum ad verecundiam: ”Andra filosofer tycker att det är dåligt och pinsamt, därför är det dåligt och pinsamt”.

Syftet är att få Ayn Rand och objektivister att framstå som ”pinsamma”. Så om detta ska föreställa ett argument för att avfärda Ayn Rand, då mynnar det ut i denna form: ”Bara de [obildade icke-filosofer] som inte inser hur pinsam objektivismen är, envisas med att argumentera för den”. Detta är alltså inget annat än ett sofistikerat ”poisoning the well”-argument.

Observera också att Leiter påpekar att dessa sympatiska filosofer är i minoritet. Detta är sant och knappast en hemlighet. Men om så, varför då påpeka det? Troligtvis för att, återigen, antyda att popularitet bestämmer filosofiska sanningar.

Jag har tidigare observerat att ”välvillighetsprincipen” gäller, bland akademiska filosofer, för alla förutom Ayn Rand. (Se min artikel ”Intellektuell altruism”.) Professor Leiters usla argumentation för att förneka, avfärda och förlöjliga Ayn Rand, är ytterligare ett exempel på det.

Ändamålet helgar medlen, när det kommer till att avfärda Ayn Rand.

Nog om det negativa. Låt oss nu istället se det positiva. Det är verkligen inte varje dag man läser goda nyheter. Jag vill påstå att denna artikel är i sig en god nyhet. Den här typen av artiklar är nämligen en av många indikationer på att objektivismen håller på att bli en del av ”mainstream”.

Alla dessa indikationer ger faktiskt visst fog för John Allisons enorma optimism:

Despite the current bleak state of capitalism, he’s also optimistic about the future.

“In some ways, Ayn Rand filled in the ideas of Aristotle. It’s a whopping competitive advantage,” he says. “I personally believe objectivism will be the dominant philosophy in this country in 25 years.”

Är detta möjligt? Ja, jag tror det. Om det blir möjligt, då beror det på sådana som John Allison. Genom att tillämpa objektivismen i sitt liv och i sitt affärsliv, har han och BB&T, blivit väldigt framgångsrika:

Although BB&T has had problems during the financial crisis, it has outperformed its peers and remained profitable. After the government stress-tested major banks’ balance sheets in May, BB&T wasn’t required to raise additional capital.

“The philosophy has clearly been a competitive advantage,” Mr. Allison says.

Sådana som John Allison visar att man inte måste vara en intellektuell aktivist om man vill hjälpa till att förändra världen till det bättre. Ha därför aldrig dåligt samvete för att ni väljer bort just intellektuell aktivism. Se istället på John Allison som ett inspirerande exempel.

Om ni vill hjälpa till att sprida bättre idéer, se då till att tillämpa objektivismen i era egna liv. Genom att leva själviska och rationella liv kan ni, som John Allison, bli levande reklampelare för objektivismen. Detta vare sig ni jobbar som spärrvakter, industriarbetare, vaktmästare, civilingenjörer, bibliotekarier, lärare eller reklamare.

244,416

Carl Svanberg5 kommentarer

Detta är första gången på månader som jag har studerat besöksstatistiken och tydligen har jag haft närmare en kvartsmiljon besökare sedan jag började blogga här på WordPress för ca två år sedan.

Jag har ingen aning om detta är ovanligt bra eller dåligt. Jag misstänker dock att det är ganska bra siffror med tanke på vad det är jag skriver om och vilket perspektiv jag har. Inte för att vara skrytsam, men hur många andra bloggar som denna finns det egentligen?

I vilket fall som helst är jag mycket glad för mina läsare. Jag tycker om kommentarerna jag får och jag tycker om interaktionen. Jag hoppas att jag fortsätter att få trevliga kommentarer. Och jag hoppas att ni fortsätter besöka bloggen, fast jag ibland inte har haft någon tid att uppdatera den.

Just nu jobbar jag förresten på en sak som jag hoppas kommer till stor glädje för många bloggläsare. Om jag lyckas med det kommer jag att föra väsen om det. Mer än så säger jag inte just nu…!

Passionslösa slavar

Carl Svanberg1 kommentar

Ur How to Win Every Argument: The Use and Abuse of Logic av Madsen Pirie:

Sentimens is a clever fallacy. Its idiotic claim, that emotion is a better guide, is most alluring to an intelligent audience. Intelligent people are often afraid of being thought rather cold because they use reason so much. They do not want to appear to be emotionally deficient, and are easy prey to a speaker who assures them that they are just as sensitive, loving and compassionate as the next person, who is also a bit of a bore. This permits them the delusion that they are welcome into the common fold, instead of remaining aloof from it. They happily abandon reason as the price of their admission ticket to the human race. (s 58.)

Att Madsen Pirie använder sig av detta exempel är faktiskt symptomatiskt för vår kultur. Det är faktiskt inget annat än ytterligare ett tragiskt exempel på altruismens inflytande. För att se detta kan vi undersöka citatet i termer av essenser.

I dagens kultur tror de flesta att moralens sfär är känslornas sfär, inte förnuftets. (Denna idé kommer framför allt ifrån David Hume.) I dagens kultur tror de flesta att moralens essens är att offra sig för andra, altruism.

Observera att förnuftet förknippas med ”kyla” medan hjärtat förknippas med ”värme”. Omoraliska människor utmärker sig som kalla och kalkylerande – de tänker med hjärnan. Moraliska människor utmärker sig däremot som varma och känslomässiga – de känner med hjärtat.

Kulturen sätter upp en falsk dikotomi mellan förnuft och känsla – mellan förnuft och den konventionella, altruistiska moralen. Därmed skapas en förväntan att de intelligenta, de tänkande och förnuftiga måste ge efter för kulturens moraliska krav på att de ska offra sig. Kulturen kräver av dem att de ska överge sitt förnuft, skämmas för sin intelligens, sitt tänkande, sin rationalitet.

(Eftersom många tänkare dessutom känner sig ensamma, eftersom så få delar deras intressen, känner många också att de måste ursäkta sin intelligens för att få vänner. Och som Ayn Rand har observerat i sin essä ”Altruism as Appeasement”, ser altruismen till att ge dem massor med rationaliseringar för att överge sitt eget omdöme för popularitetens skull.)

Den vanliga utvägen många intelligenta, tänkande människor tar är således att de börjar ge efter för allt och alla; de börjar be om ursäkt för sin intelligens. Som en logisk följd av detta, börjar de överge sina övertygelser och värden. Vad händer då med dem intelligentas känslor? Med deras aptit på livet? Deras passion?

Till skillnad från vad modern filosofi säger råder det ingen (nödvändig) konflikt eller motsättning mellan förnuftet, känslor och våra värden. Förnuftet är den fria viljans själsförmögenhet. Vi väljer alla våra värden med förnuftet. Förnuftet är orsaken till våra värden och därmed våra känslor. Våra känslor, inklusive vår passion för livet, kommer av våra valda värden.

Så när man kräver av människor, vare sig man pratar om genier eller inte, att offra sitt förnuft för att bli en i ”gänget”, den ”medkännande mänskligheten”, då kräver man, i förlängningen, faktiskt att de offrar sin passion för livet. Inför detta tar altruismen ingen hänsyn; altruisterna har ingen empati.

(Tänk på att väldigt många i vår kultur delar uppfattningen att man inte ska göra sin plikt bara för att man vill det. Man ska göra sin plikt för att det är ens plikt – även om man inte har någon lust, även om det tar emot, även om det gör ont. Den filosof som ligger bakom denna perversion, Immanuel Kant, hade, tro det eller ej, fräckheten att påstå att denna moraliska plikt kommer från det ”rena” förnuftet: ett förnuft utan någon koppling till våra känslor, böjelser eller begär. Det vill säga ett förnuft utan någon koppling till våra självvalda värden. Var våra intelligenta tänkare än vänder sig för filosofisk vägledning, dvs David Hume eller Immanuel Kant eller någon av deras moderna arvtagare, finns det en sadist som rationaliserar deras lidande. Det finns bara ett undantag: Ayn Rand.)

Kom ihåg att det är de mest intelligenta, de förnuftigaste tänkarna, som ligger bakom alla mänskliga framsteg, som har gjort vår moderna vetenskapliga, industriella och teknologiska civilisation möjlig och som därför har skapat vår höga levnadsstandard. (Se Atlas Shrugged och Capitalism: A Treatise on Economics.) Således är en av de största orättvisorna att altruismen kräver att dessa människor ska bli passionslösa slavar för resten av mänskligheten. Likgiltiga slavar som ska fortsätta att offra sig och ge efter, även när deras likgiltighet övergår till smärta och lidande – som straff för deras intelligens, deras tänkande, deras förnuft.

En läxa från retorikens värld

Carl Svanberg3 kommentarer

För mer än 2000 år sedan skrev Aristoteles om enthymemer (jag känner inte till någon bra svensk översättning, om ni gör det får ni gärna upplysa mig). Vad är en enthymeme? Aristoteles förklarar:

The Enthymeme must consist of few propositions, fewer often than those which make up the normal syllogism. For if any of these propositions is a familiar fact, there is no need even to mention it; the hearer adds it himself. (1357a)

Och:

It has already been pointed out that the Enthymeme is a syllogism, and in what sense it is so. We have also noted the differences between it and the syllogism of dialectic. Thus we must not carry its reasoning too far back, or the length of our argument will cause obscurity: nor must we put in all the steps that lead to our conclusion, or we shall waste words in saying what is manifest. It is this simplicity that makes the uneducated more effective than the educated when addressing popular audiences-makes them, as the poets tell us, “charm the crownd’s ears more finely.” Educated men lay down broad general principles; uneducated men argue from common knowledge and draw obvious conclusions. (1395b)

Nu har ni säkert en del frågor som: ”Jaha?” och: ”Och?”

Varför drar jag egentligen upp detta? Saken är att vare sig ni diskuterar med människor i informella sammanhang, eller om ni skriver en artikel, eller en bok, eller ett tal, så måste ni begränsa er. Ni måste begränsa er till vad ni vill prata om, ert ämne, och vad ni vill ha sagt om detta ämne, ert tema.

Detta tvingar er att utelämna saker och ting. Ni kan inte ta upp allt, hur relevant, viktigt och intressant det än verkar. Därför kan enthymemer vara av intresse.

En enthymeme är en syllogism, dvs ett deduktivt argument, där man inte anger samtliga premisser. Vad man istället gör är att man förlitar sig på läsaren/lyssnarens egen kunskap.

Här är ett enkelt exempel på en enthymeme: ”Jag har ont i huvudet. Därför tar jag en pilla”. Premissen: ”Huvudvärkstabletter hjälper mot huvudvärk” har jag utelämnat här. Jag kan utelämna den eftersom jag har rätt att anta att alla människor i den civiliserade delen av världen känner till existensen av huvudvärkstabletter och nyttan av dem.

Detta är ett enkelt exempel, men principen är densamma för betydligt svårare argument. Och ju längre er argumentation är, desto större risk för att ni kommer att göra era läsare och, i synnerhet, era lyssnare förvirrade och förtvivlade: ”Vad handlar det om? Tar det aldrig slut?” Så ju längre ens argumentation är, desto större nytta av att kunna korta ned den.

Om ni lär er att ta hänsyn till läsaren/lyssnarens kontext, ju mer kan ni utelämna i er argumentation. Ändå blir ni förstådda och övertygande. Tvärtom lär ni bli ännu mer förstådda och övertygande.

Principen fungerar även för induktiva argument. Detta betyder att när ni använder er av exempel, då bör ni använda er av exempel som ni kan förvänta er att (nästan) alla känner till och kan relatera till. Inte obskyra eller tillkrångligade exempel.

Om ni t ex vill argumentera för att eftergifter inte fungerar, då är det ingen bra idé att använda er av Israel som ett exempel. De flesta tror nämligen inte att Israel har ägnat sig åt någon eftergiftspolitik de senaste åren. För att motivera ett sådant exempel, måste det till en lång redogörelse som i sin tur kräver egna exempel. Nej, ge istället exempel som Neville Chamberlains fruktlösa försök att tala Adolf Hitler till rätta. Detta är nämligen något som alla allmänbildade människor bör känna till och direkt kan relatera till.

Detta är dagens läxa från retorikens värld.

Kommunism i USA

Carl Svanberg1 kommentar

USA är en blandekonomi. Det är en blandning av socialism och kapitalism – av statlig kontroll och frihet. Ända sedan slutet av 1800-talet har friheten i USA minskat kraftigt.

Än så länge dominerar nog fortfarande de friare inslagen, men statens makt ökar hela tiden på bekostnad av individens frihet. Och under Obama har denna trend onekligen accelererat.

Därför kan man fråga sig: Hur mycket av det kommmunistiska manifestet har man faktiskt lyckats implementera i USA? Läs ”The Ten Planks of the Communist Manifesto” och avgör själv.

Ett aktuellt exempel:

5. Centralization of credit in the hands of the state, by means of a national bank with state capital and an exclusive monopoly.

The Federal Reserve System, created by the Federal Reserve Act of Congress in 1913, is indeed such a ”national bank” and it politically manipulates interest rates and holds a monopoly on legal counterfeiting in the United States. This is exactly what Marx had in mind and completely fulfills this plank, another major socialist objective. Yet, most Americans naively believe the U.S. of A. is far from a Marxist or socialist nation.

Detta är förstås ett aktuellt exempel nu när alla vill använda sig av finanskrisen som ett ”bevis” för att kapitalismen har ”misslyckats”.

Sanningen är ju att den främsta orsaken till finanskrisen är just den amerikanska centralbanken, the Fed. The Fed manipulerade ned räntan och blåste därmed upp fastighetsbubblan.

Den senaste finanskrisen är alltså, när allt kommer omkring, bara det senaste exemplet på hur katastrofalt illa det går när man implementerar kommunismen i verkligheten.

”The Real Right to Health Care Versus Socialized Medicine”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nu kan du läsa George Reismans pamflett The Real Right to Health Care Versus Socialized Medicine på Internet.

Ett utdrag för att väcka ert intresse:

A leading socialist feature of the system is that the typical wage earner has been led to regard medical care as essentially free, either completely free or virtually completely free, or, at most, 80 percent free after a modest deductible and then completely free after a relatively modest maximum limit on his own outlays. Thus, the psychology of the average American worker in relation to the cost of medical care has become the same as if he were living under communism. For all practical purposes, medical care comes to him simply according to his need for it. This situation is both based upon and reinforces the perverted notion of the right to medical care as a right divorced from considerations of what one has earned and can afford to pay and of the willingness of suppliers to satisfy one’s need out of regard to their own financial self-interest. As I say, under the system of medical insurance of the last forty years or so, medical care appears to come to the average wage earner almost as though by magic, on virtually no other basis than that he needs it.

The present system also shares with socialism—with communism—the further, corollary feature that for all practical purposes the individual’s burden (the actual financial cost of his treatment) is borne by a large group—a more or less giant collective. Thus, when an individual with medical insurance undergoes procedures with a cost of $10,000, say, he personally may pay nothing at all or, at most, perhaps $1,100 or $1,200; the entire rest of the cost is spread over the group as a whole. And if the individual undergoes medical procedures with a cost that is twice as great or ten times as great, the cost to him, if anything at all, will still be no more than $1,100 or $1,200, and the much larger remaining total will be spread over the group as a whole.

This is a system of collectivism. For all practical purposes, it is the same as exists under communism or socialism. Although called medical insurance, it is actually a hybrid of insurance and collectivized medical costs. It is insurance only insofar as it provides for the meeting of extraordinary, catastrophic medical expenses. For the rest, it is a system simply of collectivized medical costs.

Sprid ordet!