För mer än 2000 år sedan skrev Aristoteles om enthymemer (jag känner inte till någon bra svensk översättning, om ni gör det får ni gärna upplysa mig). Vad är en enthymeme? Aristoteles förklarar:

The Enthymeme must consist of few propositions, fewer often than those which make up the normal syllogism. For if any of these propositions is a familiar fact, there is no need even to mention it; the hearer adds it himself. (1357a)

Och:

It has already been pointed out that the Enthymeme is a syllogism, and in what sense it is so. We have also noted the differences between it and the syllogism of dialectic. Thus we must not carry its reasoning too far back, or the length of our argument will cause obscurity: nor must we put in all the steps that lead to our conclusion, or we shall waste words in saying what is manifest. It is this simplicity that makes the uneducated more effective than the educated when addressing popular audiences-makes them, as the poets tell us, “charm the crownd’s ears more finely.” Educated men lay down broad general principles; uneducated men argue from common knowledge and draw obvious conclusions. (1395b)

Nu har ni säkert en del frågor som: ”Jaha?” och: ”Och?”

Varför drar jag egentligen upp detta? Saken är att vare sig ni diskuterar med människor i informella sammanhang, eller om ni skriver en artikel, eller en bok, eller ett tal, så måste ni begränsa er. Ni måste begränsa er till vad ni vill prata om, ert ämne, och vad ni vill ha sagt om detta ämne, ert tema.

Detta tvingar er att utelämna saker och ting. Ni kan inte ta upp allt, hur relevant, viktigt och intressant det än verkar. Därför kan enthymemer vara av intresse.

En enthymeme är en syllogism, dvs ett deduktivt argument, där man inte anger samtliga premisser. Vad man istället gör är att man förlitar sig på läsaren/lyssnarens egen kunskap.

Här är ett enkelt exempel på en enthymeme: ”Jag har ont i huvudet. Därför tar jag en pilla”. Premissen: ”Huvudvärkstabletter hjälper mot huvudvärk” har jag utelämnat här. Jag kan utelämna den eftersom jag har rätt att anta att alla människor i den civiliserade delen av världen känner till existensen av huvudvärkstabletter och nyttan av dem.

Detta är ett enkelt exempel, men principen är densamma för betydligt svårare argument. Och ju längre er argumentation är, desto större risk för att ni kommer att göra era läsare och, i synnerhet, era lyssnare förvirrade och förtvivlade: ”Vad handlar det om? Tar det aldrig slut?” Så ju längre ens argumentation är, desto större nytta av att kunna korta ned den.

Om ni lär er att ta hänsyn till läsaren/lyssnarens kontext, ju mer kan ni utelämna i er argumentation. Ändå blir ni förstådda och övertygande. Tvärtom lär ni bli ännu mer förstådda och övertygande.

Principen fungerar även för induktiva argument. Detta betyder att när ni använder er av exempel, då bör ni använda er av exempel som ni kan förvänta er att (nästan) alla känner till och kan relatera till. Inte obskyra eller tillkrångligade exempel.

Om ni t ex vill argumentera för att eftergifter inte fungerar, då är det ingen bra idé att använda er av Israel som ett exempel. De flesta tror nämligen inte att Israel har ägnat sig åt någon eftergiftspolitik de senaste åren. För att motivera ett sådant exempel, måste det till en lång redogörelse som i sin tur kräver egna exempel. Nej, ge istället exempel som Neville Chamberlains fruktlösa försök att tala Adolf Hitler till rätta. Detta är nämligen något som alla allmänbildade människor bör känna till och direkt kan relatera till.

Detta är dagens läxa från retorikens värld.