Jämlikhetsanden

Carl Svanberg6 kommentarer

Richard Wilkinson och Kate Pickett kom förra året ut med boken Jämlikhetsanden (The Spirit Level). Boken sägs ge ett vetenskapligt belägg för att ojämlikhet är roten till all ondska: brottslighet, stress, ångest, tonårsgraviditeter, missbruk, övervikt, etc. Boken betonar att det är ojämlikheten som sådan, inte fattigdomens djup eller bredd, som är orsaken till dessa problem. Om ojämlikheten är roten till alla våra problem, då finns det bara en lösning: gemensamt ägande och omfördelningspolitik. Med andra ord: en stor välfärdsstat.

Naturligtvis är boken obligatorisk läsning för den svenska vänstern. Aftonbladet: ”I Jämlikhetsanden driver de två brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett med förkrossande vetenskaplig tyngd tesen att det är den ekonomiska ojämlikheten i sig själv som är orsak till de flesta svåra samhällsproblem… Jämlikhetsanden är en fascinerande bok som inte bara är obligatorisk läsning för den svenska vänstern, utan för alla som vill skapa ett humanare samhälle”.

Vad är det som ger denna ”förkrossande vetenskaplig tyngd”? Bokens vetenskapliga bevis består uteslutande av korrelationer som illustreras i diagram. Men korrelationer är inte kausalitet. Statistiska korrelationer är inte vetenskap.

Ekonomen Tino Sanandaji har försökt reproducera resultaten i boken med hjälp av offentlig statistik från FN och OECD. Praktiskt taget utan undantag finner han bara korrelationer utan statistisk signifikans. Sanandaji skriver: ”If The Spirit Level wants to make extraordinary claims (middle class people become more likely to die if the rich grow richer) they need extraordinary evidence. But they have no evidence at all, just correlations. That is why no one in scientific circles takes this book very seriously”.

Att man dessutom kan förklara ojämlikhet med många av de faktorer som ojämlikheten själv skulle förklara gör situationen ganska hopplös. Så vad är orsak och vad är verkan? Är det så att det finns en del faktorer som orsakar både fattigdom, missbruk, tonårsgraviditeter, brottslighet? Är det så att brottslighet, missbruk och tonårsgraviditeter kan göra folk fattiga? Och att fattigdom kan bidra till ojämlikhet?

Kom ihåg att vänstern menar att välfärdsstaten är lösnigen på ojämlikheten. Men det finns överväldigande fakta som talar för att välfärdsstaten själv är orsak till många av de problem som i sin tur ger upphov till fattigdom och ojämlikhet. Välfärdsstaten ser genom bidrag och subventioner till att skapa en situation där man uppmuntrar till kortsiktigt och oansvarigt beteende. Att t ex inte ta sina studier på allvar eller skaffa sig ett jobb. Detta leder onekligen till fattigdom och många andra problem. Det leder också till ojämlikhet.

Theodore Dalrymple gör i sin bok Life At the Bottom. The Worldview That Makes the Underclass oräknerliga observationer av den brittiska underklassen. Han finner att den gemensamma nämnaren som förklarar deras livssituation är deras dåliga idéer och värderingar. De tänker kortsiktigt och de tror att de inte kan rå för vilka de är eller vad de gör. De saknar också riktiga värden och intressen vilket ofta leder till ett självdestruktivt missbruk av något slag. Ekonomen Thomas Sowell har i sin bok Black Rednecks and White Liberals observerat exakt samma kultur i den vita underklassen i den amerikanska södern som man finner bland svarta i slummen. Samma dåliga mentalitet ger upphov till samma problem. Fattigdom är framför allt en kulturell företeelse.

Vad som gör saken än värre är att man visar inte utvecklingen över tid. Man visar alltså inte att ökad ojämlikhet över tiden leder till att problemen blir värre. Tvärtom. Johan Norberg rapporterar: ”Den australiensiske forskaren Andrew Leigh brukade tro på Jämlikhetsandens tes och studerade därför förändringar över tid. Han hittade dock inget samband mellan ökad ojämlikhet och dödlighet under 1900-talet, och sedan 1980 visar de länder som ökade ojämlikheten faktiskt störst hälsoförbättringar”.

Så mycket för den ”förkrossande” vetenskapliga tyngden bakom Jämlikhetsanden.

Har du någonsin undrat hur det kommer sig att vänstermänniskor förblir övertygade om socialismens förträfflighet, trots alla överväldigande fakta som talar emot?

The Boston Globe ger oavsiktligen en förklaring till detta fenomen: ”The idea at the heart of the book is not new; human beings through the ages have intuitively understood as much. What is groundbreaking is Pickett and Wilkinson’s compilation of data, much of it only recently available, allowing sweeping comparisons across dozens of nations and areas of well-being, and showing, for the first time, the breadth and strength of the statistical link”. (Min kursivering.) På frågan om vad som är nytt i boken svarar Richard Wilkinson: ”What we write in the book is that our findings fit the intuition of centuries, that inequality is divisive, and that’s what we’ve shown.” (Min kursivering.)

Detta svar är lika karaktäristiskt som det är avslöjande. Vad betyder detta? Detta betyder att man i århundraden saknade rationella skäl för sina åsikter. Man hade en intuition, dvs en känsla, om att ojämlikhet var fel. Och det var med denna känsla som Wilkinson gick in för att skriva denna bok. Så att boken höjs till skyrna av vänstern eftersom det är först nu som de har fått kött på benen i form av fakta. Jämlikhetsanden är alltså inget annat än en rationalisering för vänsterns känslor.

Så om du undrar varför vänstern inte låter sig påverkas av fakta, då behöver du inte leta längre. Det var inte fakta som övertygade dem till att börja med. Vänstern börjar och slutar med känslor. De fakta som talar för deras känslor är ”vetenskap”. De fakta som talar mot deras känslor evaderar man eller också avfärdar man dem som ”ideologisk propaganda” eller ”vidskepelse”. (Det senare draget är förstås projicering.) Det är därför böcker som The Capitalist Manifesto eller Världskapitalismens försvar inte gör någon skillnad för dessa människor.

Det finns mer att säga om Jämlikhetsanden. Vi kan till exempel fråga oss: Vad är det för sorts känslor som vänstern vill ursäkta med hjälp av statistiska korrelationer? Här är en ledtråd: Det är inte fattigdomen som de vill bekämpa, utan ojämlikheten. Om ni grubblar lite på detta då kommer ni snart att se varför de känner ett sådant behov av att rättfärdiga deras allt annat än oskyldiga känslor.

Mesofakta?

Carl Svanberg13 kommentarer

Samuel Arbesman i Boston Globe Ideas:

When people think of knowledge, they generally think of two sorts of facts: facts that don’t change, like the height of Mount Everest or the capital of the United States, and facts that fluctuate constantly, like the temperature or the stock market close.

But in between there is a third kind: facts that change slowly. These are facts which we tend to view as fixed, but which shift over the course of a lifetime. For example: What is Earth’s population? I remember learning 6 billion, and some of you might even have learned 5 billion. Well, it turns out it’s about 6.8 billion.

Or, imagine you are considering relocating to another city. Not recognizing the slow change in the economic fortunes of various metropolitan areas, you immediately dismiss certain cities. For example, Pittsburgh, a city in the core of the historic Rust Belt of the United States, was for a long time considered to be something of a city to avoid. But recently, its economic fortunes have changed, swapping steel mills for technology, with its job growth ranked sixth in the entire United States.

These slow-changing facts are what I term “mesofacts.” Mesofacts are the facts that change neither too quickly nor too slowly, that lie in this difficult-to-comprehend middle, or meso-, scale.

Vad är det för epistemologisk princip som man bryter mot här? Och vad är problemet med att man bryter mot den?

Hur tänka i termer av essenser?

Carl Svanberg17 kommentarer

I ”My Thirty Years with Ayn Rand: An Intellectual Memoir” säger Leonard Peikoff:

Method is fundamental; it is that which underlies and shapes content and thus all human achievement, in every field. Ayn Rand’s method of thinking is an eloquent case in point: it is the root of her genius and of her distinctive art and philosophy. The mental processes she used in everyday life, from adolescence on, were the processes that led her, one step at a time, to all of her brilliant insights and to the principles of Objectivism.

Jag rekommenderar alla som vill verkligen förstå Ayn Rands tänkande bättre att lyssna på denna förträffliga föreläsning av Peikoff. Peikoff visar t ex att Ayn Rand hela tiden tänkte i termer av principer, essenser och hela tiden med hänsyn till det fundamentala och hur detta låg bakom hennes idéer. Detta bör också vara motivation nog för att göra dig medveten om din egen metod för att tänka.

Låt oss börja med det väsentliga: att tänka i termer av essenser. Peikoff pratar förstås om detta i sin föreläsning, men här jag vill utveckla det han säger.

Så varför tänka i termer av essenser? Den fundamentala orsaken är densamma som varför vi bör tänka begreppsligt överhuvudtaget. Nämligen det faktum att vårt medvetande är begränsat i termer av hur många enheter det kan hantera på en och samma gång. Det vill säga, med hänsyn till det fenomen som Rand kallade för ”the Crow”. Jag citerar Ayn Rand:

In any given moment, concepts enable man to hold in the focus of his conscious awareness much more than his purely perceptual capacity would permit. The range of man’s perceptual awareness—the number of percepts he can deal with at any one time—is limited. He may be able to visualize four or five units—as, for instance, five trees. He cannot visualize a hundred trees or a distance of ten light-years. It is only his conceptual faculty that makes it possible for him to deal with knowledge of that kind. (”The Psycho-Epistemology of Art”, The Romantic Manifesto.)

Låt mig konkretisera denna poäng. Exempel: Vi kan på den varseblivbara nivån handskas med, säg, 7 saker samtidigt. Men på den begreppsliga nivån kan vi enkelt handskas med praktiskt taget oändligt mycket saker, genom att reducera det ett tal, t ex ”1000 000”. Exempel: Vi kan inte, på den varseblivbara nivån, se hur långt det är till månen. Allt vi kan avgöra med hjälp av våra ögon är att det är ”väldigt långt”. På den begreppsliga nivån kan vi däremot avgöra hur långt det är. Ytterligare ett exempel: Vi kan bara tänka på upp till 7 människor samtidigt, men det finns ju fler än 6 miljarder människor på jorden. Det är bara på den begreppsliga nivån, den abstrakta, som vi kan lära oss något om alla 6 miljarder, som vi inte har sett och aldrig kommer att se. (För den som söker en längre utläggning om allt detta hänvisar jag till Introduction to Objectivist Epistemology.)

Att tänka i termer av essenser handlar om att uppnå en högre grad av enhetsekonomi. Vi kan se hur detta fungerar i våra definitioner. När vi bildar ett begrepp och definierar det, då stöter vi efter en viss kunskapsnivå på ett problem. Till en början räcker det med ostensiva definitioner, det vill säga att bara peka på det vi menar. Men efter en viss nivå vet vi så mycket att det inte duger längre. Då måste vi definiera våra begrepp med hjälp av allt vi vet och ju mer vi vet, desto större blir vårt problem. En definition ska ge våra begrepp en identitet (och samtidigt relatera den till all vår övriga kunskap).

Om du försöker trycka in allt du vet om någonting i en definition då motverkar den sitt syfte: den blir en ohanterbar mängd information som ingen kan hålla i huvudet och samtidigt göra någonting med. Exempel: Anta att jag försöker definiera ”människan” så här: ”ett däggdjur som saknar hår på större delen av kroppen, går på två ben som vuxna, har två ögon, två armar och två ben, de kommer i två kön, kan bli över 100 år gamla, som har olika hudfärger, kan skratta, har en tumme, såvida de inte är missbildade, eller skadade, som bygger verktyg, använder sig av språk, är ensamma om att producera konst, kan tänka logiskt…” då skulle vi aldrig komma någonstans. Du kan inte tänka på allt detta och mycket mer därtill varje gång du för en diskussion om människan eller försöker tillämpa din kunskap om människan på någonting. Innan du är färdig med att komma ihåg allt detta, har du glömt vad det var du pratade om.

Ska en definition tjäna sitt syfte måste den kondensera allt vi vet och indikera resten, och detta gör vi genom att definiera i termer av essenser. Ayn Rand: ”It is the principle of unit-economy that necessitates the definition of concepts in terms of essential characteristics…” Och: ”It is important to remember that a definition implies all the characteristics of the units, since it identifies their essential, not their exhaustive, characteristics; since it designates existents, not their isolated aspects; and since it is a condensation of, not a substitute for, a wider knowledge of the existents involved.” (ITOE.)

Essenser är enligt objektivismen inte metafysiska, som Aristoteles säger, utan ett epistemologiska. Det är den egenskap eller faktor som förklarar (nästan) allt inom ett sammanhang. Det är således en fundamental egenskap eller faktor; den som gör saken till vad den är.

Det essentiella med människan är inte att hon kan prata eller skratta eller eller att hon njuter av konst. Nej, det essentiella är den egenskap som gör detta och mycket mer utmärkande med människan möjligt: hennes förnuftsförmögenhet. Genom att identifiera människans essens, hennes förnuftsförmögenhet, påminns vi också om allt det som det gör möjligt.

Essenser hjälper oss att fångar upp och att hålla i huvudet en hel kontext av information. Så det är inte bara när vi definierar begrepp som det är bra att tänka i termer av essenser. Det är alltid bra att uppnå enhetsekonomi genom att kondensera väldigt mycket till en fundamental egenskap eller faktor som kan förklara (nästan) allt inom ett sammanhang. Man kan och bör alltså ta reda på essensen en bok, en film, en filosofi, en person, ett parti, en ideologisk rörelse.

För tydlighetens skull måste jag betona att en essens är inte detsamma som en princip och en princip är inte detsamma som en essens. En essens är en fundamental egenskap, en princip är en fundamental generalisering. Att tänka i termer av essenser handlar framför allt om att bryta ned, analysera. Att tänka i termer av principer handlar framför allt om att knyta samman, integrera. Det förekommer dock analys och integration i båda fallen och, som vi kommer att se i en annan essä, förutsätter principiellt tänkande att man har identifierat det essentiella.

Värdet av att tänka i termer av essenser är först och främst att du blir en bättre tänkare. Precis som allt begreppsligt tänkande hjälper dig att handskas med världen vi lever i, hjälper essentiellt tänkande dig genom att se vilka faktorer i begreppsliga termer, som förklarar eller gör det mesta möjligt, vilket gör det möjligt för dig att se världen ännu klarare och tydligare.

Essentiellt tänkande hjälper dig att se bortom myllret av konkreter och se den fundamentala faktor som förklarar (nästan) allt i ett sammanhang. Det hjälper dig att bringa en enhet i mångfalden. Det gör att ni slipper se förbryllade ut när ni konfrontreras av en hög av data. Istället ser ni klarhet och enhet; ni ser vad som är det viktiga och vad som är oviktigt och ni kan därmed bättre utvärdera en hel kontext.

Rätt identifikation av det essentiella hjälper dig att förstå världen bättre och utvärdera det du ser, medan en felaktig identifikation av det essentiella inte hjälper dig det minsta och gör dig oförmögen att utvärdera världen. Ayn Rand ger ett bra exempel på detta:

If, when in doubt, a man recalls a concept’s definition, the essential characteristic(s) will give him an instantaneous grasp of the concept’s meaning, i.e., of the nature of its referents. For example, if he is considering some social theory and recalls that “man is a rational animal,” he will evaluate the validity of the theory accordingly; but if, instead, he recalls that “man is an animal possessing a thumb,” his evaluation and conclusion will be quite different. (ITOE.)

Hur skulle du utvärdera kapitalismen om du tänker på människan som en ”tumvarelse” istället för en ”förnuftsvarelse”? Hur skulle du utvärdera principen om människans rättigheter? Hur skulle du utvärdera principen att människans grundläggande överlevnadsmedel är hennes förnuft?

Så nu när vi vet varför vi bör tänka i termer av essenser, kan vi handskas med frågan: Hur tänker vi i termer av essenser? Det handlar om att analysera. Det handlar om att ta bort allt irrelevant och finna det utmärkande, det som räknas, det som kan förklara (nästan) allt i ett sammanhang. Detta är det fundamentala och det är detta vi letar efter.

Vad som behövs är en större kontext av information. Man kan inte bara välja en sak på måfå, utanför ett sammanhang. Det vore helt omotiverat. Faktum är att om det inte fanns en större kontext här, då skulle det vara omöjligt och onödigt att tänka i termer av essenser.

Om vi kunde definiera allt på samma sätt som vi kunde definiera färger, det vill säga ostensivt, det vill säga bara genom att peka på det vi menar, då skulle vi inte vara i något behov av någon enhetsekonomi, varken i form av essenser eller i något annat format.

Hur finner vi den fundamentala egenskapen? Genom att helt enkelt undersöka relationen mellan allt vi vet. Vad kan förklara det mesta? Vi vet ju så mycket om människan, men vad kan förklara det mesta eller rentav allt vi vet om henne? Det är mycket som är utmärkande med människan, men bara en faktor kan förklara (nästan) allt detta, nämligen hennes förnuftsförmögenhet. Du går helt enkelt igenom, systematiskt, varje viktig komponent i din kunskap och frågar dig själv: Kan jag förklara X med hjälp av Y? Eller Y med hjälpa av X? Alltså: Kan jag förklara människans humor med hjälp av förnuftet eller förnuftet med hjälp av människans humor? Kan jag förklara vetenskapen med hjälp av förnuftet eller med hjälp av tummen? Och så vidare.

Kom ihåg att essensen bestäms av din kunskapskontext. Och du har bara tillgång till din egen kontext. Det gör inte essenser subjektiva. Du måste välja ut en faktor som är verklig och som du kan rationellt motivera. Det viktiga är att du finner en faktor som logiskt kan förklara eller göra möjligt det mesta – såvitt du vet. Så när din kunskap växer, kan din identifikation av det essentiella förändras.

Jag vill nu ge tre exempel på hur detta kan gå till. Först två enklare, sedan ett svårare.

Vad är essensen av kapitalismen? Att man använder sig av pengar för att köpa saker på en marknad? Fel, man köper även saker i icke-kapitalistiska länder som t ex nationalsocialistiska Tyskland och kommunistiska Kina, Kuba, Nordkorea och Ryssland. (OK, man försökte i alla fall köpa saker för sina pengar.) Man använde sig även av pengar under förkapitalistisk tid. Detta är alltså irrelevant. Att inkomster är ojämlika? Fel, eftersom inkomster kan vara ojämlika av olika skäl. Dessutom finner vi ojämlikhet under feudalismen och i de kommunistiska länderna. Denna ojämlikhet är dessutom ofta mycket större än vad de är i de kapitalistiska länderna. Detta är således irrelevant och förklarar ingenting.

Vad sägs om frihet? Privat egendom? Fri konkurrens? Profitintresse? Nu börjar vi snacka. Detta är utmärkande för kapitalismen, men vad förklarar det mesta? Vad är mest fundamentalt? Om ens kunskap är begränsad (eftersom man bara förlitar sig på vad man i bästa fall lärde sig i den offentliga skolan) kan man säkert resonera sig fram till att det är förekomsten av privat egendom som förklarar det mesta och att privat egendom således är essensen av kapitalismen.

Men tänker man lite kritiskt kan man fråga sig själv: Varför erkänner och respekterar man inte privat egendom över hela världen? De socialistiska och kommunistiska länderna varken erkänner eller respekterar individens rätt till privat egendom. Varför respekterar man inte privat egendom konsekvent? Varför har man inte gjort det genom hela historien? Om man är självlärd (eftersom man definitivt inte lär sig något av detta i den offentliga skolan) vet man att 1800-talets USA var det närmsta vi har kommit till ett helt kapitalistiskt samhälle och att det var resultatet av landets grundande fäder som trodde på principen om individens rättigheter; rätten till liv, frihet och att sträva efter lycka. Det var också därför de erkände och hade en sådan stor respekt för individens rätt till egendom.

Integrerar man nu allt detta med allt annat man vet, kan man resonera sig fram till att erkännandet och respekterandet av individens rättigheter leder till alla de institutioner som är utmärkande för kapitalismen, inklusive privat egendom. Således är kapitalismen i sin essens ett system som bygger på principen om individens rättigheter och där allt är privat egendom. (För de som vill ha en mer detaljerad redogörelse av denna relation hänvisar jag till The Capitalist Manifesto av Andrew Bernstein och Capitalism: A Treatise on Economics och, självklart, Capitalism: The Unknown Ideal av Ayn Rand.)

Vad är essensen av romantisk konst? Här tänker jag låta Ayn Rand tala fritt, medan ni kan koncentrera er på att observera vad hon gör. Jag citerar ur ”What Is Romanticism?” (återpublicerad i The Romantic Manifesto):

What the Romanticists brought to art was the primacy of values, an element that had been missing in the stale, arid, third- and fourth-hand (and rate) repetitions of the Classicists’ formula-copying. Values (and value-judgments) are the source of emotions; a great deal of emotional intensity was projected in the work of the Romanticists and in the reactions of their audiences, as well as a great deal of color, imagination, originality, excitement and all the other consequences of a value-oriented view of life. This emotional element was the most easily perceivable characteristic of the new movement and it was taken as its defining characteristic, without deeper inquiry.

Such issues as the fact that the primacy of values in human life is not an irreducible primary, that it rests on man’s faculty of volition, and, therefore, that the Romanticists, philosophically, were the champions of volition (which is the root of values) and not of emotions (which are merely the consequences)—were issues to be defined by philosophers, who defaulted in regard to esthetics as they did in regard to every other crucial aspect of the nineteenth century.

Lite längre fram: ”In recent times, some literary historians have discarded, as inadequate, the definition of Romanticism as an emotion-oriented school and have attempted to redefine it, but without success. Following the rule of fundamentality, it is as a volition-oriented school that Romanticism must be defined—and it is in terms of this essential characteristic that the nature and history of Romantic literature can be traced and understood.”

Alltså: Romantikerna var känsloorienterade. Men Ayn Rand stannade inte här. Hon ville gå till sakens kärna, den essentiella egenskapen. Vad är orsaken till våra känslor? Det är värden. Vad är orsaken till våra värden? Vi väljer våra värden. Värden är alltså verket av vår viljefrihet. Viljefrihet är den essentiella faktorn, den fundamentala faktorn, detta är nämligen vad som förklarar det mesta av det som är utmärkande för den romantiska skolan. Därav hennes definition: ”Romanticism is a category of art based on the recognition of the principle that man possesses the faculty of volition.”

Så nu till ett svårare exempel. Vad är essensen av David Humes filosofi? Låt oss snabbt överblicka några av David Humes mest utmärkande ståndpunkter.

Ta hans analys av etiken: Vi kan inte se ett bör, vi kan bara se ett mord (som visserligen ger upphov till en känsla av moraliskt ogillande hos mig). Ta hans analys av jaget: Vi kan inte se ett jag, vi kan bara se känslor, tankar, bilder. Ta hans analys av lagen om orsak och verkan: Vi kan inte se kausalitet, ingen ”nödvändighet”, bara en händelse följd av en annan händelse. Ta hans analys av entiteter: Vi kan inte se några själsliga substanser, så de finns inte. Men vi kan inte se några materiella substanser heller, bara knyten av förnimmelser av hårdhet, färger, matthet, etc. Så entiteter finns inte, bara en massa knippen av förnimmelser. Och tittar vi noga ser vi dessutom att dessa förnimmelser hela tiden förändras. Ta hans analys av yttervärlden: Det är en värld som är oberoende av erfarenhet, men vi kan inte ha någon erfarenhet av något sådant, så därför har vi ingen anledning att tro att någon sådan finns.

Så vad är essensen här? Vad är den gemensamma nämnaren som förklarar alla dessa ställningstagandena? Är det skepticism? Nej. Det fanns många skeptiker före och efter honom. Dessutom är skepticism snarare en konsekvens här än en orsak. Är det hans empirism? Det finns ju i alla fall en koppling mellan hans skepticism och hans empirism. Och visst, essenser är kontextuella så om jag inte visste bättre skulle jag nog stanna här och jag skulle kunna motivera det. Men nu jag vet att det fanns många empirister före och efter honom och långt ifrån alla slutade upp som sådana totala skeptiker som Hume. Ta John Locke och George Berkeley.

Nej, såvitt jag vet är den avgörande faktorn att Hume formulerade en nominalistisk meningsteori som han sedan systematiskt använde för att utvärdera alla propositioner. Alla propositioner som inte låter reduceras tillbaka till förnimmelser är meningslösa, varför vi inte har någon rationell anledning att tro på dem. Detta, hans nominalistiska meningsteori, ligger bakom hans grundläggande metod och förklarar praktiskt taget alla hans utmärkande slutsatser. Detta är således den essentiella premissen i Humes filosofi.

Här ser vi också en annan fördel med essentiellt tänkande. Nu när jag vet vad som är det essentiella i Humes filosofi kan jag utvärdera hela hans system utan att jag behöver gå igenom punkt efter punkt. Egentligen räcker det med att jag korrekt utvärderar essensen av hans filosofi. Är den falsk, då kollapsar också resten.

Nu vet vi varför det är bra att tänka i termer av essenser och, förhoppningsvis, har ni även en hum om hur man rent praktiskt gör det. Men det är en konst och övning ger färdighet. Så den som vill öva kan börja med att försöka identifiera essensen av djurrättsrörelsen. Är det kärlek till djuren? Eller? För att lyckas behöver ni gott om information. Studera deras officiella målsättning, deras uttalanden och deras handlande. Ett tips är att studera citat av olika djurrättsaktivister.

Genusmetoden

Carl Svanberg6 kommentarer

Jag har tidigare skrivit om reduktion. Jag har förklarat vad det är och varför det är viktigt. Inte desto mindre kan en påminnelse vara på sin plats:

Reduktion är processen att identifiera vilka propositioner en slutsats förutsätter och vilka observationer propositionerna förutsätter. Reduktion är på sätt och vis också en form av integration. Att reducera är inte bara att identifiera vad vi måste veta. Att reducera handlar även om att identifiera i vilken ordning vi lär oss. Så att reducera är att koppla samman, att integrera, vår kunskap i den hierarkiska kedjan, dvs i dess rätta ordning, tillbaka till den varseblivbara verkligheten.

Idag tänkte jag prata om en metod för att göra det, nämligen genusmetoden. Tanken bakom genusmetoden är enkel. Den bygger på insikten att vi bildar alla våra begrepp i en kontext.

Ta begreppet ”stol”. Du kan inte bilda begreppet ”stol” om det inte vore för att du kunde se likheter och skillnader mellan stolar och andra saker som t ex bord, sängar och bokhyllor.

Vi bevarar vår begreppsliga kunskap enligt deras genus, det vill säga den vidare kategori som de tillhör. Det är därför, när du får frågan ”Ge mig exempel på olika djur?” som du utan problem kommer på hur många exempel som helst: katt, hund, fågel, fisk, etc.

Djur är den vidare kategorin här och det är under detta genus som du har bevarat all din begreppsliga kunskap om djur. Så genom att ta fram dessa exempel på djur upptäcker du också kontexten som gjorde det möjligt för dig att bilda begrepp som hund, katt, kanin, höna, etc.

Givet detta, hur kan vi då tillämpa genusmetoden för att reducera? Låt mig ta ett abstrakt begrepp som ”staten”. Vi börjar med en definition. ”Staten” är enligt en definition ur Webster-Mirriam: ”the organization, machinery, or agency through which a political unit exercises authority and performs functions and which is usually classified according to the distribution of power within it”.

Den vidare kategorin här, dvs begreppets genus, är organisation; staten är en särskild organisation. Bara genom att veta att det är en organisation vet jag vad det är för kontext som hjälper mig att bilda begreppet.

Vad finns det för typer av organisationer? Det finns företag, föreningar, äktenskap, kyrkor, partier, etc. Det finns också regeringar, parlament, myndigheter, poliser, domstolar, militär, etc. Vad finns det för likheter? Vad finns det för skillnader? Vad har de gemensamt?

Vad är t ex skillnaden mellan ett företag som McDonalds och en statlig myndighet som Skatteverket? ”Tja, McDonalds tvingar mig inte att handla där. Men jag är tvungen att betala skatt, vare jag vill eller inte. McDonalds utövar inte tvång, det gör däremot Skatteverket.” Vad är t ex gemensamt för institutioner som polisen och domstolarna? ”Tja, polisen jagar de som bryter mot lagen och domstolen dömer de som bryter mot lagen. Båda två är lagens förlängda arm.” Det är sådana fakta som ger upphov till begreppet ”stat”.

Genusmetoden hjälper oss att etablera den kontexten av fakta som ger upphov till begreppet, genom att etablera begreppets genus.

Nu är saken den att även principer bildas i en kontext av fakta. Så även när det kommer till principer kan vi använda oss av genusmetoden.

Låt oss ta principen ”Människan överlever genom att producera”. Vad är den vidare principen? Är det bara människor som har en särskild överlevnadsmetod? Nej. Alla levande varelser har en särskild överlevnadsmetod. Detta är också principens genus.

Vi behöver bara genom att tänka på den vidare kategorin påminna oss om alla andra djur vi känner till: fiskar, insekter, fåglar, hundar, etc. Sedan kan vi observera hur vi går tillväga för att överleva och jämför det med hur de går tillväga för att överlever.

Vi kommer att se likheter och skillnader. Exempel: Fåglar äter vad de hittar på marken eller jagar byten. Människor bygger vapen, fällor, kläder, föder upp djur, odlar upp jorden, hugger ned träd med yxor, slipar knivar, gör eld, grillar kött, röker fisken, etc.

Vad är gemensamt för hur människor gör? Vad är gemensamt för hur andra djur, som fåglar, gör? Vi producerar i huvudsak allt vi behöver för att överleva, medan djur, som fåglar, i huvudsak bara konsumerar allt som de behöver för att överleva.

Genom att etablera den vidare principen kan vi snabbt påminna oss om kontexten av fakta som gjorde det möjligt för oss att (induktivt) bilda principen ”Människan överlever genom att producera”. Det är genom att känna till genus som vi snabbare vet vad det är vi ska leta efter. Därmed kan vi snabba upp hela reduktionsprocessen. Detta är värdet av genusmetoden.

Isolerad engångsföreteelse

Carl Svanberg1 kommentar

Den 19 januari 2010 läste jag en fascinerande artikel i Dagens Nyheter. Det avslöjades att IPCC baserade sina påståenden om att Himalayas glaciärer kan vara borta år 2035 var baserade på en rapport från miljöorganisationen Världsnaturfonden som i sin tur hämtade dem från en artikel i New Scientist, vars författare fick det från en intervju från en vetenskapsman som i sin tur bara ägnade sig åt att spekulera.

DN:

Upprinnelsen till de felaktiga uppgifterna kom redan 1999 då den indiske forskaren Syed Hasnain intervjuades av reportern Fred Pearce för den populärvetenskapliga tidskriften New Scientist. Pearce hade då läst om Hasnains arbete med att undersöka issmältningen i Himalaya i en indisk tidskrift.

Vid intervjun berättade Hasnain att han höll på att ta fram en rapport som verkade visa att glaciärerna i Himalayamassivet skulle komma ha smält år 2035 på grund av den globala uppvärmningen. Detta skrev Pearce i New Scientist men påpekade också att rapporten ännu inte var publicerad och därför heller inte kontrollerad av oberoende forskare.

När Hasnain väl publicerade sina uppgifter fanns inte årtalet 2035 med och Hasnain skrev också att endast en del av glaciärerna skulle riskera att smälta.

2005 upptäcktes dock Pearces artikel i New Scientist av Världsnaturfonden som citerade den i egen rapport om tillståndet hos glaciärerna i Himalayaområdet.

Jag tvivlar på att detta är första gången Världsnaturfonden okritiskt tar till sig sådan här dålig vetenskap för att backa upp sin skrämselpropaganda. Vem vet hur mycket skräpvetenskap som ligger till grund för deras olika kampanjer?

I slutändan spelar det dock ingen roll. Detta är bara det senaste exemplet på hur miljörörelsen använder påstådd vetenskap som en rationalisering. Miljörörelsens aktivism vilar inte på vetenskap. Studera t ex deras ovetenskapliga kampanj mot DDT, kärnkraft, genteknik och klor.

DN fortsätter: ”Trots att Världsnaturfondens rapport var ett inlägg i den pågående debatten om uppvärmningen och inte ett akademiskt arbete kom den att användas som källa när IPCC:s forskare skrev sin egen rapport om tillståndet i Himalaya.”

Ingen ”peer-review”, ingen kritisk granskning av alla dessa påstådda tusentals forskare från hela världen. Nej, Världsnaturfondens rapport och dess slutsatser accepterades, uppenbarligen, helt okritiskt.

Med sådana här uppgifter behöver vi inte ens Climategate för att veta hur dålig vetenskapen från IPCC och deras hantlangare vid University of East Anglia är. Hur många fler grundlösa påståenden har accepterats helt okritiskt av IPCC?

IPCC är ingen vetenskaplig institution. Dess syfte är inte att ta reda på sanningen om klimatet. Nej, dess syfte är att bevisa en på förhand bestämd slutsats, nämligen att människan är orsaken till (förödande) klimatförändringar. Det är inte så vetenskap fungerar, det är så religiös dogma fungerar. Det är därför ingen slump att vetenskapen och vetenskapsmännen blir därefter, nämligen politiserad och således värdelös.

En del vill säkert avfärda detta som en isolerad engångsföreteelse, precis som de bara avfärdade Climategate som en isolerad engångsföreteelser. Men igår, den 30 januari, skriver brittiska Telegraph om hur fler uppgifter om smältande isar står på lös grund.

Både tidningsartikeln och geografiavhandlingen var baserade på mycket svaga anekdotiska bevis:

In its most recent report, it stated that observed reductions in mountain ice in the Andes, Alps and Africa was being caused by global warming, citing two papers as the source of the information.

However, it can be revealed that one of the sources quoted was a feature article published in a popular magazine for climbers which was based on anecdotal evidence from mountaineers about the changes they were witnessing on the mountainsides around them.

The other was a dissertation written by a geography student, studying for the equivalent of a master’s degree, at the University of Berne in Switzerland that quoted interviews with mountain guides in the Alps.

The revelations, uncovered by The Sunday Telegraph, have raised fresh questions about the quality of the information contained in the report, which was published in 2007.

Och inga av källorna granskades kritiskt: ”[N]either the dissertation or the magazine article cited as sources for this information were ever subject to the rigorous scientific review process that research published in scientific journals must undergo.”

Tydligen har IPCC även använt sig av 16 rapporter från Världsnaturfonden, varav ingen genomgick någon peer-review:

The IPCC has faced growing criticism over the sources it used in its last report after it emerged the panel had used unsubstantiated figures on glacial melting in the Himalayas that were contained within a World Wildlife Fund (WWF) report.

It can be revealed that the IPCC report made use of 16 non-peer reviewed WWF reports.

Så mycket för att detta var en isolerad engångsföreteelse.

Världens undergång

Carl Svanberg6 kommentarer

Jag har sett de första fyra delarna av Världens undergång. Det är en fantastiskt bra fransk dokumentärfilmsserie om andra världskriget. Den sänds på SVT och de beskriver den så här:

Vid fransmännens evakuering av Paris i juni 1940 dokumenterades uttåget av amatörfilmare. När britterna röjde i bråten under Blitzen åkte kamerorna fram för att fånga motståndet mot Hitler. Och när den tyska armén på sin väg mot Moskva kämpade i den sovjetryska leran och snön, använde soldaterna 8-millimeterskameror för att filma krigets vedermödor, så som de själva upplevde dem.

Det här var inte bilder folk vant sig vid att se och de var långt från det normala journal- eller propagandamaterial från andra världskriget som myndigheterna hade godkänt. Detta var provokativa bilder, tagna av de som var ögonvittnen till kriget, bilder som bedömdes olämpliga för civila ögon. Vid krigsslutet gömdes det topphemliga bildmaterialet undan – och glömdes bort.

Tack vare några få privata samlare och arkivarier har dessa bortglömda filmer återupptäckts, restaurerats och gjorts tillgängliga. Resultatet är den unika serien Världens undergång, gjord till 70-årsminnet av andra världskrigets utbrott. Filmerna har kolorerats och det fantastiska bildmaterialet ger serien oss en helt ny känsla av krigets verklighet, som inte svartvita bilder kan förmedla.

Ja, andra världskriget har aldrig känts så här verkligt för mig. När jag gick i skolan såg vi dokumentärfilmer om andra världskriget, men det enda vi fick se var svartvita och gryniga. Det var nästan bara snabba klipp av något flygplan som flög förbi någonstans, lite bomber som släpptes någonstans, några ljus i något mörker (som skulle föreställa något) och några soldater som bara hukade obekvämt mörkret någonstans. Och ovanpå detta var det ofta mycket opassande musik.

Om jag inte visste bättre skulle dessa filmsekvenser knappast övertygat mig om att kriget var en ”stor grej” eller att det ens var verkligt. I Världens undergång grips jag tag i materialet. Det är så här ett riktigt krig ser ut. Och det är hemskt.

En annan bra sak med denna dokumentärserie är att jag, än så länge, inte har noterat några försök att relativisera de olika parternas moraliska status. Tvärtom. Utan att anstränga sig, endast genom att presentera fakta, blir den moraliska slutsatsen given.

Man vet vilka som är de skyldiga, de onda och vilka som är de oskyldiga och goda. USA och Storbritannien är de goda. Tyskland, Italien och Japan är de onda. Sovjetunionen var onda hela tiden – och inget de gör i kriget förändrar den saken. I dagens korrupta kultur är detta berömvärt.

(Dock kan jag inte utesluta att materialet talar så starkt för sig själv att om filmmakarna hade försökt med något sådant, då skulle motsägelserna vara så många och så tydliga, att ingen tittare med allmänbildning eller normal intelligens kan undgå att se det.)

Det enda brist jag kan komma på är att dokumentären ibland är lite ytlig. Man redogör bara för de ytligaste faktorerna bakom kriget. Inte den djupare faktorn, den filosofiska faktorn. Detta är dock en liten brist i sammanhanget. Faktum är att i relation till produktionens värden, är detta definivit något jag kan ha överseende med. Och faktum är att en tillräckligt intelligent och uppmärksam tittare kan upptäcka den filosofiska faktorn på egen hand.

I vanliga fall hade jag inte brytt mig om att uppmärksamma er om någonting som går på SVT, men eftersom denna dokumentärserie är så bra och eftersom den bar finns tllgänglig på deras hemsida under en begränsad tid, vill jag rekommendera alla som är minsta lilla intresserade av andra världskriget att se den. Se den här. Nästa avsnitt, del 5, sänds förresten nu på måndag, kl 22, på SVT 1.

Dagens dumheter

Carl Svanberg5 kommentarer

När jag är som mest deprimerad, då beror det ofta på att jag har läst för mycket nyheter. Man behöver inga skräckfilmer eller någon CGI-renderad undergång av någon nihilistisk tysk regissör, när man har Dagens Nyheter eller New York Times. Man behöver inte ens läsa nyheterna för att håret ska bli grått, det räcker med att man tänker på dem.

När man läser nyheterna slås man av vilken absurd plats jorden är. Man kan inte riktigt ta in det man läser. Man vill inte. Men man måste, förstås. Eftersom det inte försvinner, hur mycket man än blundar.

För två av oändligt många bevis för detta, ger jag er ett par nyhetsartiklar. Den ena handlar om USA:s policy att släppa ut islamiska terrorister från Guantanmofängelset. Man behöver inte vara särskilt påläst för att inse att detta är en dum idé. Sunt förnuft säger att detta är en dum idé.

Fråga vilket barn som helst. Fråga vilken byfåne som helst. Fråga vem som helst, förutom politiker och universitetsstudenter, så kommer du att få samma svar: Man måste vara en fullständig idiot eller också spritt språngande galen för att göra en sådan sak.

Men likt förbannat släpper man ut den ena efter den andra. Varför? Vilken tänkbar rationell anledning finns det?

Nationell säkerhet kan inte vara anledningen för då skulle man ju aldrig släppa ut dessa terrorister till att börja med. Och anledningen kan inte heller vara ekonomiska, eftersom det har aldrig stoppat politiker från att fortsätta spendera pengar som de inte har. Nej, den enda anledningen som finns är att blidka världsopinionen. I synnerhet intellektuella och politiker i Europa. Men med tanke på vad världsopinionen har, är detta knappast en rationell anledning.

Vi har nog alla läst om muslimen som stoppades från att spränga ett flygplan i luften i Detroit. Vem jobbade han för? al-Qaida i Yemen. Yemen är numera en ny bas för al-Qaida. I Yemen kommer också de allra flesta terroristerna till, efter de släpps ut från Guantanamo.

The Times skriver:

At least a dozen former Guantánamo Bay inmates have rejoined al-Qaeda to fight in Yemen, The Times has learnt, amid growing concern over the ability of the country’s Government to accept almost 100 more former inmates from the detention centre.

The Obama Administration promised to close the Guantánamo facility by January 22, a deadline that it will be unable to meet. The 91 Yemeni prisoners in Guantánamo make up the largest national contingent among the 198 being held.

Six prisoners were returned to Yemen last month. After the Christmas Day bomb plot in Detroit, US officials are increasingly concerned that the country is becoming a hot-bed of terrorism. Eleven of the former inmates known to have rejoined al-Qaeda in Yemen were born in Saudi Arabia. The organisation merged its Saudi and Yemeni offshoots last year.

Och:

A Yemeni, Hani Abdo Shaalan, who was released from Guantánamo in 2007, was killed in an airstrike on December 17, the Yemeni Government reported last week. The deputy head of al-Qaeda in the country is Said Ali al-Shihri, 36, who was released in 2007. Ibrahim Suleiman al-Rubaish, who was released in 2006, is a prominent ideologue featured on Yemeni al-Qaeda websites.

Geoff Morrell, the spokesman for the Pentagon, said: “This is a large question that goes beyond the issue of transferring detainees. The bulk of the remaining detainees are from Yemen and that has been the case for a long time. We are trying to work with the Yemeni Government on this.”

Detta har alltså varit känt i flera år. Ändå fortsätter man att släppa ut dessa terrorister.

Det finns ingen som helst rim eller reson i detta. Ändå uppmuntras det, av de intellektuella, av politiker, av universitetsstudenterna och orsaken till alla dessa dumheter: deras professorer. Sedan står de där, förvånade och förbluffade av sin egen rena dumhet, och undrar hur nästa stora terrorattack var möjlig.

Om detta inte var tillräckligt bisarrt, eftersom ni förmodligen har blivit avtrubbade av alla dagliga dumheter ni läser om, vill jag avsluta med att bara kort citera en artikel ur New York Times. Ämnet är inte terrorism, utan ekonomi.

Alla som kan något om grundläggande (rationell) ekonomi, vet att den fundamentala orsaken till finanskrisen är statens omfattande inblandning i ekonomin. Jag och andra har skrivit åtskilliga artiklar om saken. Rationella ekonomer förutspådde krisen flera år i förväg. (En del kunde till och med förutspå den mer än 60 år i förväg.) Bara dåliga mainstreamekonomer fast i sina monetaristiska och keynesianska premisser, blev förvånade och förbluffade.

Den värsta boven av dem alla är inte alla omfattande regleringar, utan den amerikanska centralbanken, The Fed. Och om man vet det, då blir man förstås väldigt provocerad när man läser detta i New York Times:

Regulatory failure, not low interest rates, was responsible for the housing bubble and subsequent financial crisis of the last decade, Ben S. Bernanke, the Federal Reserve chairman, said in a speech on Sunday.

Mr. Bernanke’s remarks, perhaps his strongest language yet assessing the roots of the financial crisis, came as he awaited confirmation for a second term as Fed chairman and as he sought greater regulatory authority from Congress.

“Stronger regulation and supervision aimed at problems with underwriting practices and lenders’ risk management would have been a more effective and surgical approach to constraining the housing bubble than a general increase in interest rates,” Mr. Bernanke said in remarks to the American Economic Association.

Jag stannar här för denna gång, för nu tål inte mitt hjärta mer.

PS: För den som vill utbilda sig själv om statens roll i allmänhet och centralbankens roll i synnerhet, rekommenderar jag att, bland annat, lyssna på Yaron Brooks föreläsningar på ämnet. Lyssna också på Peter Schiff.