Hur stoppa islamiseringen?

Carl Svanberg3 kommentarer

Vill du leva i ett land där blasfemi är förbjudet? Ett land där människor som överger sin religion islam döms till döden? Ett land där icke-muslimer är andra klassens medborgare? Ett land där kvinnor är andra klassens människor som inte får göra någonting utan mannens tillåtelse? Ett land där kvinnor inte är lika inför lagen? Ett land där våldtäktsoffer stenas till döds som straff för att ha varit ”otrogna”? Där män har rätt att slå sina kvinnor? Homosexuella hängs för deras ”brott mot Gud”? Ett land utan yttrandefrihet, religionsfrihet eller tankefrihet? Ett land som systematiskt förnekar och kränker mänskliga rättigheter av princip?

Jag talar om länder som Iran, Saudiarabien eller talibanernas Afghanistan. Detta är länder där Koranen är lag. Detta är religiösa diktaturer, islamiska teokratier. Detta är vad de radikala muslimerna slåss för i Mellanöstern såväl som i väst: en värld underkastat islam. Det är därför vi utsätts för den ena terrorattacken efter den andra. Men det är inte terrorism som utgör det långsiktiga hotet mot oss. Nej, det långsiktiga hotet utgörs av den smygande islamiseringen av väst. Att terrorisera oss till underkastelse är bara en metod bland andra. Den kanske mest effektiva metoden är att få oss att acceptera, steg för steg, en teokratisk ordning, genom att använda vår frihet emot oss.

De totalitära muslimerna har redan vunnit mark. Shariadomstolar, dvs domstolar baserade på islamisk lag, sanktionerade av samhället finns redan i Storbritannien. Sharialagar håller, överhuvudtaget, långsamt på att accepteras i västvärlden. Förra sommaren rapporterades det i USA om ett fall där en domstol lät en muslimsk man komma undan med våldtäkt av sin fru eftersom det är lagligt enligt islam. (Lyckligtvis vann kvinnan i rätten när hon överklagade domen, men exemplet utgör ändå ett mycket oroväckande omen.)

Om utvecklingen fortsätter, då är det bara en tidsfråga innan shariadomstolar också dyker upp här. Det är bara en tidsfråga innan dessa shariadomstolar kommer att, med samhällets tillåtelse, sanktionera fler och fler kränkningar av mänskliga rättigheter. Det är, förmodligen, bara en tidsfråga innan samhället kommer att sanktionera en religiös polis som ser till att alla inom muslimska områden i samhället följer sharialagarna.

Islamisterna förstår sig på demokrati. Deras främsta medel är därför invandring. Genom att invandra och bli en större och större minoritet eller majoritet, kan de påverka samhället genom lagliga, demokratiska medel. De behöver inte terrorisera oss till underkastelse, de behöver bara gå och rösta. Ju större minoritet de utgör desto mer måste politikerna vädja till dem för att vinna val. När de utgör en majoritet är också politikerna praktiskt taget chanslösa utan deras stöd. Så är också vår frihet. Faktum är att multikulturalisterna gör att de totalitära muslimerna inte ens behöver föra särskilt mycket väsen av sig eller gå och rösta. Deras blotta existens räcker för att många politiker, hjärntvättade i multikulturell propaganda, ska känna sig moraliskt tvingade att ge efter för dem. (Det måste understrykas att detta inte är ett problem på något sätt unikt med islam. Om kristna fundamentalister utgör en stor minoritet eller en avgörande majoritet kan de också göra slut på vår frihet. Men problemet i Europa är inte kristen fundamentalism utan islamisk fundamentalism.)

De radikala muslimerna får all hjälp man kan tänka sig från våra intellektuella, multikulturalismens förkämpar, som istället för att stå upp för västvärldens moraliska överlägsenhet nedvärderar den genom att låtsas att Saudiarabien inte är sämre än västerländska liberala demokratier som Sverige eller USA. Därmed avväpnar de allmänheten som i avsaknad av rationella argument vänder sig, ofta av ren desperation, till den värsta sortens xenofober, rasister, nationalister och traditionalister, eftersom de säger sig stå upp för västerländska värden. (Sedan är de intellektuella fullständigt förbluffade över att sverigedemokraterna kunde få så många väljare.)

Detta gör det, naturligtvis, ännu lättare för multikulturalisterna att underminera idén att en del kulturer är bättre än andra, eftersom det blir mycket lättare att avfärda alla som värderar förnuft, frihet, liv och lycka, när man kan klumpa ihop dem med rasistiska, trångsynta och fördomsfulla traditionalister. (Observera hur en del faktiskt försöker, på de mest fantastiska sätt, koppla ihop humanisterna med främlingsfientlighet.) Nej, alla vänder sig inte till sverigedemokraterna eller andra liknande partier och rörelser. De allra flesta vet bättre. Istället håller tyst eftersom de inte vill bli kallade för ”rasister” eller ”islamofober” när de öppet kritiserar islam och islamiseringen av västvärlden.

Så det första steget för att stoppa islamiseringen av väst är att på intellektuella grunder göra upp med multikulturalismen, dvs idén att alla kulturer är lika mycket värda. Men detta räcker inte. På det politiska planet kan och bör vi göra mycket mer. Vad? Som ett absolut minimum måste man se till att kraftigt begränsa invandringen av muslimer.

Genom att göra det svårare för muslimerna att bli en stor minoritet eller en majoritet kan man kraftigt bromsa islamiseringen. Men på vilka grunder kan man begränsa invandringen av muslimer? I ett fritt samhälle råder fri invandring och staten ska inte lägga sig i vad människor tycker och tror. Statens uppgift är att skydda individens rättigheter, inte stå upp för västerländska värden och idéer. Detta får en del att uppgivet dra slutsatsen att vi måste tolerera att muslimer kommer hit och att västvärlden islamiseras som följd. Men detta är inte sant.

Rättigheter handlar INTE om att begå ett kollektivt självmord. Det är just eftersom statens uppgift är att skydda våra rättigheter som den har en skyldighet att begränsa invandringen av muslimer.

Islamiska teokratier, framför allt Iran och Saudiarabien, för ett religiöst krig mot väst. De sponsrar islamiska terroristorganisationer som har attackerat oss gång på gång. De försöker även sprida islam genom mer fredliga metoder. Därför sponsrar de byggandet av moskéer och islamiska skolor över hela världen. (De sponsrar även ”Mellanösternstudier” i västerländska universitet. Syftet med dessa ”studier” är ofta att vilseleda studenter genom att skönmåla islams natur och historia.) Jag menar att om man på något sätt är en del av detta maskineri då diskvalificeras man som potentiell invandrare.

Vad som genast gör situationen mycket svårare är att de allra flesta muslimer genom sin tystnad och passivitet, i Mellanöstern och västvärlden, ger dessa stater, terrorister och fundamentalister sitt moraliska samtycke. Så det faktum att nästan alla muslimer är ”laglydiga, fredliga medborgare”, betyder moraliskt sett ingenting. Observera att det finns ett olustigt mönster i deras tystnad.

Hur många gånger ser ni muslimer gå ut på gator och torg för att fördöma terrorism, när muslimer spränger ihjäl oskyldiga människor? Hur många gånger ser ni dem skriva insändare där de öppet tar avstånd från Hamas? Hur många gånger ser ni dem fördöma dem som på strikt religiösa grunder mordhotar Lars Vilks? Eller dem som försöker göra verklighet av hoten? Snarare handlar insändarna om att Lars Vilks har gått för långt, att vi behöver mer ”tolerans” för muslimernas känslor, att det måste finnas någon slags gräns för vår yttrandefrihet, etc. Om dessa muslimer någonsin får som de vill, då kommer blasfemi återigen att bli förbjudet i Sverige och tar därmed det första steget mot att bli en teokrati.

En annan sak som knappast gör saken enklare är att det dessutom finns en islamisk doktrin som säger att det är rätt för muslimer att ljuga om det tjänar islams sak. Så även när många av dem fördömer terrordåd, kan vi inte vara säkra på om de bara säger vad de tror att vi vill höra eller om de verkligen talar från hjärtat. Kom ihåg hur Yasir Arafat ofta sade en sak inför västerländsk media och sedan något helt annat inför sina egna.

Vi befinner oss i krig där vår civilisations långsiktiga överlevnad står på spel. Därför befinner vi oss också i en nödsituation. Det är en situation där vi måste handla nu, inte senare. I en sådan här situation kan och bör vi gå på statistiska sannolikheter. Vad betyder allt detta? Detta betyder att alla potentiella muslimska invandrare måste behandlas med stor misstänksamhet.

I detta fall är dessutom statistiken överväldigande. Alla muslimer är inte terrorister, men nästan alla terrorister är muslimer. Alla muslimer stöder inte islamisering (genom ”reformer” eller genom våld), men det är praktiskt taget omöjligt att veta vem som är vad. I vilket fall som helst måste det understrykas att det inte spelar någon roll hur totalitär, barbarisk och våldsam islam än är. Statens roll är nämligen inte att bekämpa falska och onda idéer. Folk får hålla vilka övertygelser som helst. Det är bara när de handlar på dem som staten bör agera.

Att gå på denna statistik när man försöker avgöra vilka muslimer som har rätt att flytta hit eller inte, betyder inte att man förbjuder folk från att komma hit på grund av deras åsikter. Det betyder däremot att alla muslimer som vill flytta hit måste genomgå en mycket grundlig bakgrundskontroll. Syftet är inte att etablera vad man tycker och tror. Syftet är att etablera någon som helst koppling till någon som helst kriminell aktivitet eller organisation eller stat. Finner man någon sådan koppling, då är man inte längre välkommen. Beroende på misstankarna ska de arresteras eller deporteras.

Fri invandring betyder inte att vem som helst får flytta hit. Kriminella har ingen rätt att flytta hit. Terrorister har ingen rätt att flytta hit. Men det har inte heller de som jobbar för staterna som för krig mot oss eller sponsrar terrorgrupperna attackerar oss eller organisationerna som lobbar för deras intressen. Detta är principen.

Kan man till exempel finna någon som helst koppling mellan dem som vill flytta hit och en terrororganisation eller en grupp som är associerad med terrororganisationer eller muslimska välgörenhetsorganisationer eller partier eller en moské med vissa terrorkopplingar, då ska de antingen arresteras eller deporteras. Varje muslim som har skänkt en endaste krona till en islamisk välgörenhetsorganisation, som i sin tur sponsrar terroristorganisationer, ska arresteras eller deporteras. Alla muslimska intressegrupper som har fått en endaste krona ifrån stater som för krig mot oss ska förklaras olagliga. Alla muslimska intressegrupper som själva har sponsrat terrorism ska förklaras olagliga. Deras medlemmar, och i synnerhet deras ledarskap, ska undersökas grundligen och om man kan bevisa att de jobbar för stater som Iran eller Saudiarabien, då ska man arrestera dem, döma dem för landsförräderi och/eller deportera dem. Alla moskéer, minareter och islamiska skolor som har betalats med hjälp av en endaste krona från stater som sponsrar islamisk terrorism ska stängas ned och rivas.

Säkerhetspolisen har till uppgift att eventuellt övervaka muslimer som bosätter sig i väst. Just precis eftersom de flesta muslimer, genom sin tystnad och passivitet, låter de fientliga och militanta fundamentalisterna förbereda och genomföra sina brott, får de skylla sig själva. Vi har, tyvärr, inte råd att förlita oss på att de kommer göra rätt för sig och rapportera vad de vet till polis och myndigheter. De genuint oskyldiga muslimer mer än gärna hör av sig till polis och myndigheter om de ser eller hör något misstänksamt, har ingen moralisk rätt att bli upprörda över att vi inte lämnas några alternativ. De vet vilka de ska klandra, nämligen de sämre ”moderata” muslimer som inte föregår med lika gott exempel. Överhuvudtaget måste muslimer acceptera så kallad ”profiling” när det kommer till flygplatssäkerheten och andra liknande situationer.

Det är inte tillräckligt att vi gör upp med multikulturalismen eller att vi slutar låtsas att islam är ”fredens religion”. Inte så länge vi inte är fria att handla i enlighet med vårt rationella omdöme. Så en sak som skulle kraftigt bromsa islamiseringen av väst vore avskaffandet av alla diskrimineringslagar.

En anledning till att islamiseringen kan pågå obehindrat är att man, med hjälp av diskrimineringslagar, tvingar folk att ha med muslimerna och deras värderingar att göra. För ett tag sedan rapporterades det som en muslimsk man som av religiösa skäl vägrade skaka hand med en kvinnlig företagsrepresentant vilket resulterade i att han inte fick en praktikplats på företaget, vilket i sin tur resulterade i att hans a-kassa drogs in av arbetsförmedlingen. Han stämde arbetsförmedlingen med hjälp av Diskrimineringsombudsmannen. Arbetsförmedlingen förlorade och blev tvungna att betala ett skadestånd till honom på 60 000 kr!

Om du vill leva i enlighet med irrationella religiösa riter och seder då är det ditt problem. Men du har ingen som helst rätt att tvinga mig att ha med dig och dina religiösa riter och seder att göra. Så genom att stoppa mig från att diskriminera tvingar staten mig att ha att göra med irrationella religiösa människor. Genom att tvinga mig att ha med irrationella religiösa människor att göra, kör staten de facto ned religion i halsen på mig. Rätten att diskriminera är därför en absolut förutsättning för min religions- och tankefrihet.

Den enda långsiktiga lösningen på islamiseringen är att föra ett riktigt krig mot de stater som sponsrar jihad mot väst. (Jag håller med Leonard Peikoff om att det, under de rätta förhållandena, skulle räcka med en attack på Iran.) Men idag finns det inga ledare som vet vad ett riktigt krig är eller ens vem fienden är. De som vet vem fienden är stoppar med en dåres envishet huvudet i sanden. Det finns bara ett fåtal intellektuella som kan ge västerlandet den filosofiska vägledning som behövs för att ta oss ur denna knipa: objektivisterna. Jag räknar mig till en av dem och jag gör vad jag kan. Men vi behöver mer tid. För att vinna tid måste vi på det intellektuella planet bekämpa multikulturalismen och sprida objektivismen. Men för att ha tid att göra detta måste vi på det politiska planet, som ett absolut minimum, börja argumentera för att kraftigt begränsa invandringen av muslimer och avskaffa diskrimineringslagarna.

Fri vilja räcker inte

Carl Svanberg1 kommentar

Människan har en fri vilja. Fri vilja betyder att man kan välja mellan två eller fler alternativ. Vad, mer specifikt, är människan fri att göra? Vad är den fria viljans natur och omfattning? Människans primära val är att fokusera eller inte, dvs valet att vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Men detta är inte det enda valet. När vi väl är fokuserade då kan och bör vi välja vad vi ska tänka på och hur såväl som vad vi ska göra och hur. Sådan är den fria viljan. (För detaljer hänvisar jag till Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand av Leonard Peikoff och Volition as Cognitive Self-Regulation av Harry Binswanger.)

Om man inte har detta klart för sig, då kan man lätt få ett dogmatiskt förhållande till den fria viljan. Man kan till exempel få för sig att den fria viljan inte har några som helst begränsningar. I en tidigare artikel förklarade jag att bara för att man har fri vilja, och att man därför inte är tvungen att acceptera eller handla på Kants idéer, så betyder det inte att Kant är oskyldig. En del har kanske svårt att se detta, så jag vill här klargöra mig.

Nu har de flesta inte läst en rad av Kant. De har däremot blivit utsatta för miljörörelsens propaganda. Låt mig därför ändra exemplet till någonting som fler kan relatera till. Vad gör miljörörelsen för att övertyga folk om att jorden håller på att gå under på grund av människans ”rovdrift” på naturen? Vad de gör är att de slänger sig med ”vetenskapliga” data från ”vetenskapliga” studier som ”bevisar” att resurserna håller på att ta slut, att människans koldioxidutsläpp leder till farliga klimatförändringar, att industrin förgiftar naturen, att regnskogarna skövlas bort, att djur utrotas, etc.

Om du, som en vanlig 13 åring, exponeras för denna propaganda i skolan, vad kan du då göra åt allt detta? Du är fri att acceptera eller förkasta det. Men om du är som de flesta 13 åringar då vet du väldigt lite eller inget om kemi, fysik, statistik eller ekonomi. Du vet lite eller inget om den vetenskapliga metoden. Du vet lite eller inget om ekonomisk historia. Du vet lite eller inget om logik och kritiskt tänkande. Du vet lite eller inget om miljörörelsens långa historia av överdrifter, felaktiga prognoser eller rena lögner. Dina lärare är dessutom, såvitt du vet, experter. Så vem är du att ifrågasätta vad de säger? Och på vilka grunder? Vad kan du egentligen göra om du konfronteras med diagram som övertygande illustrerar den ena fasansfulla korrelationen efter den andra?

Om du åtminstone kände till skillnaden mellan korrelation och kausalitet hade du haft något att gå på. Men under dessa omständigheter kan du inte ställa så värst många kritiska frågor om dessa ”vetenskapliga” studier. Baserat på det lilla du vet (och du inser förmodligen inte hur lite du vet), så har du förmodligen ingen anledning att dra några andra slutsatser än att jorden verkligen håller på att gå under. Och detta är ju precis vad de allra flesta vanliga 13 åringar gör. Det spelar tyvärr ingen roll hur mycket fri vilja du än har.

I allmänhet kan du se hur lätt det är att övertyga barn om allt möjligt. Varför? Därför att de flesta barn vet för lite för att ha skäl att tvivla på vad du säger. De vet inte heller hur man tänker ordentligt. Vi kan även observera oss själva och se hur begränsade vi är när vi inte har den kunskap som krävs för att fälla ett omdöme. Hur långt kommer du i en debatt med en fysiker, om du själv inte har en susning om fysik? Fri vilja hjälper inte här heller.

Principen är densamma om du skulle exponeras för mycket intrikata argument från kantianska filosofiprofessorer som har spenderat årtionden åt att studera filosofi, som kan alla trick i boken utantill, som är mästare på att slänga sig med sofistiska formuleringar, som utan att du märker det kan slänga in den ena godtyckliga premissen efter den andra, etc. Hur många av er vet hur man bemöter dessa argument? En del av er har en chans eftersom ni i flera år har studerat objektivismen. Men inte ens objektivister vet automatiskt var man ska börja eller hur man går tillväga.

Så vad händer då, om du som en icke-objektivist, aktivt söker dig till filosoferna för att få del av lite filosofisk vägledning? Många kommer att bli äcklade och förvirrade. De ger upp och lämnar filosofin. Men eftersom de varken kommer med egna bidrag eller lyckas bemöta några argument har de, när allt kommer omkring, ingen betydelse för historien. Många kommer låta sig övertygas av argumenten de stöter på. Även de som inte gillar vad de hör kommer ofta, omedvetet, acceptera merparten av deras premisser som de inte vet hur de ska vederlägga. Följden är att de via implikation accepterar alla slutsatser i alla fall. Det spelar ingen roll hur mycket fri vilja du än har. Du kan ändå bara arbeta med vad du har.

Jag säger inte att du är oskyldig eftersom din fria vilja har sina gränser. Du är, till en viss utsträckning, fullt ansvarig för vad du tror på. Vad jag säger är att eftersom du inte kan rå för allting, eftersom du inte är allvetande, eftersom alla inte kan vara experter på allt, så finns det bara så mycket du är fri att göra när det kommer till vad du accepterar eller avfärdar i termer av idéer, kunskap och värden. Fri vilja räcker inte.

Värdet av tekniska distinktioner

Carl SvanbergLämna en kommentar

När man läser filosofi, i synnerhet abstrakt filosofi, kan man ibland slås av att det finns många distinktioner och detaljer som man själv aldrig har tänkt på och förmodligen aldrig skulle tänka på om det inte vore för att man envisades med att exponera sig för filosofiska artiklar eller argument. Ofta finner man kanske dessa diskussioner intressanta, men det är inte alltid uppenbart vad som följer av att känna till de ”högre mysterierna” inom metafysik och epistemologi.

Låt mig ta ett exempel. De flesta vet att människan har fri vilja. Men om man till exempel väljer att studera objektivismen på djupet då upptäcker man att det primära valet är valet att fokusera eller inte, dvs valet att vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Detta tycker många är intressant. Men vid en första anblick kan det ändå vara svårt att se vad som är värdet av att veta detta. Orsaken till att det är svårt att se värdet är att man inte integrerar (tillräckligt mycket). Man frågar sig inte aktivt vilka implikationer det har eller hur man kan tillämpa kunskapen. Taget för sig själv är det svårt att se innebörden av någonting överhuvudtaget, inte bara detaljer inom ”teknisk” filosofi. Att levern, till exempel, inte klarar av hur mycket alkohol som helst betyder absolut ingenting om du inte integrerar det med dina alkoholvanor.

Om man inser att all kunskap är och bör vara en motsägelefri sammanhängande helhet, eftersom verkligheten är en motsägelsefri sammanhängande helhet, då ser man tydligare värdet av att integrera. För så fort man integrerar ser man att alla dessa detaljer och distinktioner får alla möjliga sorters implikationer. Har man bara tillräckligt långa och djupa diskussioner kan man inte låta bli att se hur alla frågor, och all kunskap, till slut hänger samman. En fråga som handlade om rätten till abort kan, innan man vet ordet av det, sluta med frågan om Guds existens eller universalieproblemet. Det är också då man upptäcker värdet av distinktioner och detaljer av en mer teknisk natur; det är då man ser att dessa tekniska frågor har implikationer som sträcker sig hela vägen från filosofernas elfenbenstorn till abortkliniken.

Låt mig illustrera detta med upptäckten att det primära valet är huruvida man ska vara redo att tänka begreppsligt eller inte. Varför är det viktigt att veta den fria viljans natur och omfattning? Svaret är att om du ska förstå, validera och tillämpa din kunskap om fri vilja, då är det avgörande. För att se detta, låt oss anta att du säger: ”Människan har fri vilja”. Som svar börjar någon kittla dig och naturligtvis börjar du skratta okontrollerat. Sedan säger han: ”Så mycket för den fria viljan”. Detta är naturligtvis ingen vederläggning av den fria viljan, men om man inte förstår sig på den fria viljans natur och omfattning, då kan man inte validera den eller se vad den implicerar. Och man kan därför lätt bli förvirrad av sådana exempel.

En annan situation där oklarheter om den fria viljan kan ställa till det för en, är när det kommer till rättvisa. Hur ska man döma folk? På vilka grunder? Vad kan man egentligen hålla folk ansvariga för? För att kunna ge rationella svar på dessa frågor måste du, bland annat, ha en klar uppfattning om vad människans fria vilja består av och hur långt den sträcker sig. De flesta har en implicit förståelse för den fria viljans omfattning vilket, bland annat, illustreras av det faktum att många inte klandrar folk för vad de gör när de blir fysiskt sjuka eller om de är psykologiskt sjuka. Men en implicit förståelse sträcker sig bara så långt. Utan en explicit förståelse kan man återigen bli förvirrad.

Det finns en del objektivister som påstår att vi inte kan hålla Kant ansvarig för någonting eftersom ingen var tvungen att läsa hans böcker eller ta till sig hans idéer. Vad detta resonemang bortser ifrån är att fri vilja inte betyder att alla är eller kan vara filosofer, att de flesta måste försörja sig med någonting annat, att de flesta därför måste vända sig till filosoferna om de vill ha filosofisk vägledning. Därmed exponeras för deras sofistikerade argument som de inte utan vidare kan se igenom. I brist på alternativ tar de vad som erbjuds. (Det är bara ett fåtal, riktigt intelligenta människor, som kan och vill tänka på filosofiska frågor på heltid, som kan lära sig att se igenom och vederlägga Kant och andra irrationella filosofer.) Att folk tar till sig Kants filosofi, under sådana här omständigheter, gör inte Kant ett dugg oskyldig. (Idéer är inte bara sanna och falska. De är också goda och onda. Goda idéer leder till skapandet av länder som USA. Onda idéer leder till skapandet av länder som Nazityskland. Den som därför aktivt propagerar för falska och onda idéer, som leder till död och lidande, ska fördömas för det precis som den som aktivt propagerar för sanna och goda idéer, som leder till liv och lycka, ska prisas för det. Den som säger att Kant inte bör fördömas för sina idéer eftersom ingen tvingas att acceptera eller handla på hans idéer, bör också säga att Rand inte förtjänar att prisas för sina idéer eftersom ingen tvingas att acceptera eller handla på hennes idéer heller.)

Här är en analogi: En läkare propagerar med mycket sofistikerade argument för att man ska överge den moderna läkekonsten och istället förlita sig på ”bönens makt”. Sakta men säkert vinner denna idé mark inom läkarkåren. Till slut kommer alla som söker sig till sjukvården att bli erbjudna böner som botemedel. Såvida man inte begär att alla ska vara allting, inklusive läkare, då kommer många att explicit eller implicit låta sig övertalas av de sofistikerade argument som övertygade läkarna. Följaktigen kommer många att välja att ta del av den nya bönebaserade läkekonsten. Gör detta den ursprungliga propagandisten oskyldig? Inte alls. Om han var ointresserad av att få folk att ta till sig hans idéer och tillämpa dem, då skulle han hålla dem för sig själv. Istället arbetade han aktivt, med intellektuella medel, för att orsaka all denna död och lidande. (Kant är, i alla avseenden, faktiskt mycket mindre oskyldig än den här läkaren. Kant argumenterade inte bara för betydligt mer destruktiva idéer. Kant uttryckte dessutom explicit åsikten att folk som inte förstår sig på hans filosofi inte bör ägna sig åt filosofi utan lämna ämnet till sådana som honom.)

Låt mig ta ytterligare ett exempel på hur oklarheter om tekniska detaljer kan leda till förvirring. Det primära valet är valet att fokusera, men det är inte det enda valet. När man väl är fokuserad då kan man välja vad man ska tänka på och hur såväl som vad man ska göra och hur. Vad implicerar detta? Detta implicerar dock att om du vet vilka idéer och värden en människa håller, då kan du förutse, inte i detalj, men i essentiella termer vad hon tycker och kommer att göra. Detta låter i somligas öron som determinism. Så utgör detta en vederläggning av den fria viljan? Inte alls. Att ens tänkande och handlande har en orsak betyder inte att den är determinerad av faktorer bortom ens kontroll. Människan väljer orsaken till sitt handlande genom att välja vilka idéer och värden hon ska tänka och handla på. Känner man inte till den fria viljans mekanism då kan sådana här formuleringar orsaka alla möjliga sorters destruktiva förvirringar.

Så, som vi kan se, finns det värde av alla dessa tekniska distinktioner och detaljer. Men betyder detta att alla bör vara filosofer? Att alla bör personligen bry sig om ”tekniska” frågor av denna natur? Nej. Alla varken kan eller bör vara filosofer precis som alla varken kan eller bör vara biologer eller fysiker. Bara för att frågorna är viktiga följer det inte att alla personligen bör vara engagerade i dem för att se varför eller ha en personlig nytta av dem. Du behöver till exempel inte vara biolog för att se betydelsen av deras tänakande för framtagandet av nya läkemedel, eller fysiker för att se betydelsen av deras tänkande för framtagandet av ny teknologi, eller filosof för att se betydelsen av deras tänkande för framtagandet av en ny rationell etik.

Harriman vs McCaskey

Carl Svanberg1 kommentar

Ända sedan John McCaskey publicerade sin kritiska recension av David Harrimans bok The Logical Leap på Amazons hemsida har det rått en häftig diskussion om vad detta har för implikationer för Leonard Peikoffs induktionsteori.

I grunden går McCaskeys kritik ut på två saker. Han menar att Harrimans historiebeskrivning är inkorrekt på sina ställen och teorin är svår att förena med en mer korrekt historiebeskrivning. En teori som inte stämmer överens med fakta är en falsk teori. Så teorin är alltså, enligt McCaskey, falsk. Teorin går kanske att rädda om man dels tillämpar Ayn Rands spiralteori om kunskap och dels ta del av den kantianske filosofen William Whewells insikter. Spiralteorin säger, för den som inte är bekant med den, att vi först lär oss lite om en sak, sedan lär vi oss mer om något annat, sedan går vi tillbaka till där vi var innan och ser allt i ljuset av vår nya kunskap vilket ger oss en bättre förståelse. Ett enkelt exempel är hur din förståelse för historiska händelser förbättras av att du studerar nationalekonomi. McCaskey menar att vetenskapsmännens upptäckter gick i en sådan här spiral. Det var således inte en ”linjär” upptäcksresa.

Implikationen är att inte bara att Peikoffs induktionsteori är falsk utan att McCaskey dessutom vet hur man ska tillämpa objektivismens på induktionsproblemet bättre än Peikoff och Harriman. Eller också att objektivismen inte är tillräcklig för att lösa induktionsproblemet. (Detta är, förresten, precis vad Peikoff säger i sitt email till Ayn Rand institutet, där han kräver att McCaskey lämnar styrelsen.)*

Jag tänker här försvara Peikoffs induktionsteori mot McCaskeys kritik. Jag tänker inte diskutera detaljer om Harrimans historiebeskrivning. Dels eftersom det går bortom min expertis och dels eftersom detaljerna inte har några negativa implikationer för Peikoffs induktionsteori. Jag tänker istället diskutera vad jag ser som kärnan i oenigheterna mellan Harriman och McCaskey nämligen synen på relationen mellan begrepp och induktion. Denna diskussion förutsätter att man har läst Harrimans bok The Logical Leap och är bekant med objektivismens epistemologi.

Harrimans position är att giltiga begrepp gör induktion möjligt. (Se The Logical Leap, Introduction to Objectivist Epistemology och Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand.) Sanna generaliseringar förutsätter giltiga begrepp. Han ger många exempel på det i vetenskapens historia. Ett exempel är begreppet ”friktion” som gjorde det möjligt för Galileo att upptäcka sina rörelselagar. Ogiltiga begrepp gör däremot induktion omöjligt. Ett exempel är hur begrepp som ”naturliga” och ”våldsamma” rörelser stoppade framsteg inom fysiken i nästan 2000 år. Så giltiga begrepp utgör ”gröna ljus” för induktion och ogiltiga begrepp utgör ”röda ljus” för induktion.

McCaskeys position är att många vetenskapsmän saknade många av de begrepp Harriman påstår att de hade eller också hade de bara rudimentära versioner av begreppen. McCaskey säger också att dessa rudimentära begrepp bör vara ogiltiga enligt Harriman. Ett exempel är att Newton lär ha saknat accelerationsbegreppet (som vi förstår det idag). Ett annat exempel är att Galileo lär, åtminstone inledningsvis, haft ett rudimentärt (och därför ogiltigt) friktionsbegrepp. Ändå kunde de komma väldigt långt vilket alltså underminerar idén att giltiga begrepp behövs för att induktion ska vara möjligt (och vice versa). Om man studerar vetenskapens historia, säger McCaskey, ser man att det är ofta först senare som de ”fullständiga” begreppen bildas. Därför menar han att induktionsprocessen slutar, snarare än börjar, med att man bildar de ”fullständiga” begreppen.

Uppenbarligen råder det en stor skillnad mellan Harriman och McCaskeys positioner. Vem har rätt? Och vad implicerar det?

Låt mig börja med den mest fundamentala frågan, nämligen den om relationen mellan begrepp och induktion. Om man inte har vissa begrepp, då kan man inte förstå sina observationer, korrekt designa sina experiment och korrekt tolka resultaten. Att detta är fallet är inte särskilt svårt att se. Om du till exempel saknar grundläggande ekonomiska begrepp som ”utbud”, ”efterfråga” och ”pris”, då kan du inte förstå dig på ekonomiska fenomen såsom stigande eller fallande priser. Utan (giltiga) begrepp kan man inte heller begreppsliggöra sina observationer vilket är vad som genererar en (sann) generalisering. Begrepp som inte refererar till verkligheten kan inte heller producera generaliseringar som refererar till verkligheten. Jag anser att detta är obestridligt om man förstår objektivismens epistemologi.

Om så, hur kunde då en del vetenskapsmän komma någonstans om de nu saknade vissa begrepp som McCaskey påstår? Svaret är att även om t ex Newton lär ha saknat accelerationsbegreppet så förändrar det inte det faktum att han behövde giltiga begrepp för att inducera. Så vilka begrepp han än hade var de nödvändiga för att han skulle kunna förstå och begreppsliggöra sina observationer. Detta har således inga negativa implikationer för Peikoffs grundläggande poäng att vi behöver begrepp för att inducera.

Nu kanske någon undrar: Om de saknade vissa begrepp hur kunde de då förstå sina observationer, designa experiment, tolka dem och generalisera? Svaret är implicita begrepp. Implicita begrepp är vad man har när man har den kunskap som krävs för att när som helst kunna bilda begreppet. Ta Newtons accelerationslag. I Newtons egna formulering och elaborering av lagen nämner han, vad jag vet, aldrig ordet ”acceleration”. Ändå är det uppenbart att detta är precis vad han pratar om. Newton har alltså den kunskap som begreppet acceleration förutsätter och, genom sin definition, kondenserar.

(Ett annat exempel för den som inte vet någonting om fysik: En person håller ett långt och passionerat tal om ondskan med gemensamt ägande, statligt ägande, kollektivt ägande, samhälleligt ägande över produktionsmedlen, etc. Inte en enda gång använder han sig av ordet ”socialism”. Ändå klart att personen vet vad socialism är. Han har det implicita begreppet ”socialism” och kan därmed ta hänsyn till denna kunskap när han ska tolka sina observationer. Ett mer dramatiskt exempel som på ett bra sätt illustrerar hur långt man kan komma med hjälp av implicita begrepp är Ayn Rands Anthem där hjälten återupptäcker det förbjudna ordet ”jag”. När man läser novellen blir det klart att hjälten efter ett tag vet vad ”jag” betyder även om han saknar ordet. Och det är också klart att man kan prata om det som begreppet ”jag” refererar till även utan ordet. Det är bara det att det blir omständligare. Detta är förresten inte mitt exempel.)

Så även om Newton saknade (det moderna) begreppet acceleration hade han ändå det implicita begreppet som gjorde det möjligt för honom att göra sina experiment, tolkningar och generaliseringar. Utan dessa explicita och/eller implicita begrepp hade vetenskapsmän ”famlat i mörkret” som Harriman uttrycker det. Precis som de faktiskt famlade i mörkret under stora delar av vetenskapens historia.

Men hur kunde vetenskapsmän komma någonstans om de bara hade rudimentära, ogiltiga begrepp? För det första är rudimentära begrepp inte ogiltiga, ändå är detta ett synsätt som McCaskey av någon anledning tillskriver Harriman. McCaskey skriver: ”I express reservations about the principle that an inchoate concept provides a ‘red light’ to induction…”. Var McCaskey har fått detta ifrån vet jag inte, men det är inte ifrån Harrimans bok.

Harriman för en explicit diskussion om hur kunskapskontexten påverkar våra definitioner. Han ger ett exempel på hur Galileo definierade begreppet ”temperatur” och jämför det med hur Einstein definierade det. Begreppet är detsamma, referenterna är desamma, även om definitionen förändras eftersom Einstein vet mycket mer om temperatur än Galileo. Vi kan även ta Ayn Rands exempel av en rudimentär definition av begreppet ”människa” som ett barn håller implicit: ”en sak som rör sig och för väsen”. Denna definition är i allra högsta grad rudimentär. Men gör det begreppet ogiltigt? Inte alls.

Att barnet kommer att upptäcka åtskilliga likheter och skillnader mellan människan och allt annat som finns, som gör att denna definition måste ändras, förändrar ingenting. Rudimentära begrepp blir inte ogiltiga för det. Samma princip gäller i McCaskeys exempel ovan med friktionsbegreppet. (McCaskey medger att även om Galileo inledningsvis definierade friktion lite för vitt, så upptäckte han uppenbarligen detta då han senare pratar om friktion som vi numera tänker oss det.) Så om det nu stämmer att många vetenskapsmän endast hade rudimentära begrepp, då spelar det ändå ingen roll eftersom det betyder det inte att de är ogiltiga. Det spelar därför inte heller någon roll när den ”fullständiga” versionen av begreppet kom eftersom man aldrig behövde det för att kunna inducera (sanna) generaliseringar.

McCaskeys säger att man kanske kan rädda Peikoffs induktionsteori genom att tillämpa Ayn Rands spiralteori. Det finns två premisser här. Den ena är att Harrimans historiebeskrivning är ”linjär” medan vetenskapens historia var allt annat än linjär. Den andra är att Harriman inte tillämpar spiralteorin. Båda premisserna är falska.

Även om Harriman aldrig explicit nämner ”spiralen” så är det klart att vetenskapsmännen i hans redogörelse går fram och tillbaka. Några exempel ur Harrimans historiebeskrivning: Kepler tog till sig Brahes observationer för att göra sina uträkningar. Newton gjorde nya observationer och upptäckter, sedan gick han tillbaka till Keplers uträkningar och kunde nu se dem i ett helt nytt ljus. Galileo upptäckte tröghetslagen men eftersom han saknade begreppet gravitation tänkte han inte på dess inverkan i sina experiment. Senare vetenskapsmän kunde med hjälp av begreppet gravitation, såväl som nya matematiska begrepp och metoder, rätta och förfina Galileos slutsatser. Det finns fler exempel i boken. Så förutom att historiebeskrivningen inte är ”linjär”, så tillämpar han sig faktiskt av spiralteorin, även om han inte nämner den explicit.

Vi har ingen anledning att tro att Peikoff eller Harriman inte är bekanta med spiralteorin. Peikoff har föreläst och skrivit om den vid flera tillfällen. Faktum är att hela boken är en enda gigantisk illustration av spiralteorin såsom Peikoff presenterade den i sin föreläsningsserie Unity in Epistemology and Ethics. Peikoffs induktionsteori hade, helt i enlighet med spiralteorins logik, inte varit möjlig om det inte vore för Ayn Rands begreppsteori. Den hade inte heller varit möjlig om det inte vore för att det fanns en vetenskapshistoria att inducera ifrån. (Det är mycket möjligt att man får intrycket av att historiebeskrivningen är ”linjär” på ett sätt som stämmer överens med verkligheten, eftersom Harriman har förenklat och essentialiserat sin presentation. Han går, mycket riktigt, inte igenom varenda steg, men han går igenom de viktigaste stegen och han illustrerar, när det är nödvändigt, hur vetenskapsmännen fick gå fram och tillbaka för att kunna ta ett nytt steg upp i kunskapens spiral.)

Detta för oss tillbaka till frågan om relationen mellan begrepp och induktion. Enligt McCaskey utgör inte bildandet av begrepp början på induktionsprocessen. Snarare utgör bildandet av den ”fullständiga” versionen av det giltiga begreppet slutet på induktionsprocessen. Hans bevis för detta är att många begrepp i vetenskapens historia lär ha bildats explicit efter lagarna först inducerades och formulerades. Detta är också William Whewells position och McCaskey sympatiserar öppet med honom.

Detta resonemang är helt bakvänt. Generaliseringar är propositioner och propositioner består av begrepp. Så begrepp kommer först. Om man observerar barn lära sig tala så ser man att det är precis så här det går till. Innan de kan formulera meningar så måste de lära sig en massa ord. (Implicit kan de ha betydligt mer kunskap, kunskap som motsvarar flera propositioner, men då de saknar begreppen kan de inte begreppsliggöra den.) Så McCaskeys resonemang krockar med verkligheten. Och eftersom detta faktiskt är Ayn Rands explicita position krockar det även med objektivismen. Det bör nu framstå som klart att McCaskeys kritik inte bara handlar om detaljer i Harrimans historiebeskrivning utan om filosofiska principer. (Det enda man kan säga till försvar för McCaskeys position är att det råder en växelverkan mellan begrepp och generaliseringar. Begrepp gör generaliseringar möjliga. Generaliseringar är kunskap som placeras under begrepp. Generaliseringar kan i sin tur leda till att vi bildar nya begrepp. Och så vidare. Men observera att denna kedja börjar med begrepp.)

Jag skriver denna artikel eftersom jag anser att The Logical Leap är en väldigt bra bok. Jag anser att det är en historisk bedrift. Jag har tidigare sagt att jag tycker att det är den viktigaste boken sedan Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology. Jag anser att McCaskeys kritik i bästa fall är ett uttryck för missförstånd och okunskap. I värsta fall är det ett uttryck för falska filosofiska premisser. Och det är allt jag har att säga om detta just nu.

* Denna recension publicerades efter McCaskey sade upp sig som styrelsemedlem för Ayn Rand institutet. Men McCaskey påstår att detta är essensen av den kritik han tidigare hade framfört till Harriman och andra inofficiellt. Om så, då är jag inte ett dugg överraskad av att Peikoff anser att det finns filosofiska oenigheter mellan McCaskeys synsätt och objektivismen som gör honom olämplig som styrelsemedlem. Jag är inte heller särskilt överraskad över att Peikoff inte gillar att, direkt eller indirekt, bli föreläst om objektivismen (eller dess påstådda otillräcklighet) av McCaskey.

Ja till genpatent

Carl SvanbergLämna en kommentar

I USA har man länge kunnat patentera gener. Läkemedelsindustrin har naturligtvis uppskattat detta då det ger dem ekonomiska skäl att forska fram framtidens läkemedel. Vad man strävar efter är inte bara nya botemedel mot alla möjliga hemska åkommer utan även läkemedel skräddasydda efter din personliga genetiska uppsättning. Men nyligen har USA:s justitiedepartement blivit skeptiska till idén. New York Times:

The new position was declared in a friend-of-the-court brief filed by the Department of Justice late Friday in a case involving two human genes linked to breast and ovarian cancer.

“We acknowledge that this conclusion is contrary to the longstanding practice of the Patent and Trademark Office, as well as the practice of the National Institutes of Health and other government agencies that have in the past sought and obtained patents for isolated genomic DNA,” the brief said.

Detta kan naturligtvis ha förödande konsekvenser för forskningen och därmed allas vår hälsa (oavsett statens försäkran om att så inte är fallet). Men vad är då deras argument för deras nya inställning?

The issue of gene patents has long been a controversial and emotional one. Opponents say that genes are products of nature, not inventions, and should be the common heritage of mankind. They say that locking up basic genetic information in patents actually impedes medical progress.

But in its brief, the government said it now believed that the mere isolation of a gene, without further alteration or manipulation, does not change its nature.

“The chemical structure of native human genes is a product of nature, and it is no less a product of nature when that structure is ‘isolated’ from its natural environment than are cotton fibers that have been separated from cotton seeds or coal that has been extracted from the earth,” the brief said.

Premissen för argumentet är att allt som är en produkt av naturen tillhör alla. Men detsamma kan man ju säga om allt som människan ”isolerar” från sin ursprungliga position i naturen: olja, mjölk, vatten, järn, etc. Ska detta också tillhöra alla? (Det sekundära argumentet är att patent hämmar medicinska framsteg. Men det kommer jag inte att kommentera här.)

Att amerikanska justitiedepartementet säger att genpatent inte har någon som helst inverkan på forskningen tror jag inte ett dugg på. Det finns en rationell anledning att läkemedelsindustrin, som till skillnad från statliga byråkrater faktiskt har producerat någonting av värde, säger att sådana här patent är avgörande för framtagandet av framtidens läkemedel. Och anledningen är framför allt pengar.

(Justitiedepartementets brukar annars ”bidra” till produktionen av värden i världen, genom att gå efter de mest framgångsrika företagen som måste straffas eftersom de är alldeles för bra på att producera värdefulla produkter som miljontals människor, helt frivilligt, väljer framför alla andra alternativ, som således blir utkonkurrerade. Se deras kampanj mot Microsoft, Intel och nu Apple. Justitiedepartementet bryr sig inte alls om framstegens förutsättningar. Och de har, i vilket fall som helst, ingen aning om vad framstegen förutsätter.)

Det finns inget som säger att bara för att det kommer från naturen så bör det tillhöra alla. I synnerhet inte om någon har gjort ansträngningen för att komma åt den, använda den, utnyttja den, etc i just ett ”isolerat” tillstånd.

De säger att man inte förändrar genens natur genom att isolera den. Det är sant, men man skapar ändå någonting som vanligtvis inte existerar i naturen om det inte vore för mänskligt tänkande och handlande: nämligen genen i sitt isolerade tillstånd. Detta är en ny skapelse, en uppfinning. Varför ska man inte kunna patentera den precis som man kan patentera många andra nya skapelser?

Det är också värt att påpeka att det är ofta, i detta isolerade tillstånd, som genen får ett värde som det inte hade tidigare. Många ämnen eller gener som alltid har existerat hade inte något särskilt värde, förrän något kreativt geni kom på hur man kunde isolera det. Jäst är ett exempel. Adrenalin ett annat.

Justitiedepartementet i USA gör inte rätt i att ändra sin inställning till genpatent. Jag hoppas därför att det amerikanska patent- och registreringsverket inte (tvingas) ta till sig samma inställning. Det vore nämligen förödande för medicinska framsteg.

The Leonard Peikoff Show

Carl SvanbergLämna en kommentar

Många av er känner säkert till Peikoffs podcasts. Men jag råkar också veta att en del av er inte känner till Peikoffs gamla radio show. Under 1990-talet hade Leonard Peikoff en egen radio show där han diskuterade dagens nyheter, grundläggande filosofiska frågor och kultur. Peikoff är, som dessa program visar, en briljant kommunikatör och debattör. Ett efter ett har utvalda avsnitt från Peikoffs show tillgängliggjorts på AynRand.org och ARC-TV. Ni finner dem på ARC-TV.com.

Dödsfixering

Carl Svanberg3 kommentarer

Vad skulle du säga om du fick reda på att universitetsutbildade intellektuella och professorer har spenderat decennier åt att klura ut vem och hur många människor man ska döda? Du skulle förmodligen tro att jag skämtar eller att det är fråga om någon bisarr science fiction-film som utspelar sig i ett alternativt universum. Men då har du fel. Dessa människor finns. Dessvärre är de, till ingens större förvåning, filosofer. Och de säger sig ägna sig åt moralfilosofi.

Jag citerar Prospect Magazines artikel ”Matters of life and death”:

Moral philosophers have long debated under what circumstances it is acceptable to kill and why, for example, we object to killing a patient for their organs, but not to a distribution of resources that funds some drugs rather than others. To understand the debate you need to understand the trolley problem. It was conceived decades ago by two grande dames of philosophy: Philippa Foot of Oxford University … and Judith Jarvis Thomson of MIT. The core problem involves two thought experiments—call the first ”Spur” and the second ”Fat Man”

In Spur … an out-of-control trolley—or train—is hurtling towards five people on the track, who face certain death. You are nearby and, by turning a switch, could send the trolley onto a spur and save their lives. But one man is chained to the spur and would be killed if the trolley is diverted. Should you flick the switch?

In Fat Man … the same trolley is about to kill five people. This time, you are on a footbridge overlooking the track, next to a fat man … If you were to push him off the bridge onto the track his bulk would stop the trolley and save the lives of those five people—but kill him. Do you push him?

Study after study has shown that people will sacrifice the spur man but not the fat man. Yet in both cases, one person is killed to save five others. What, then, is the relevant ethical distinction between them? This question has spawned a thriving academic mini-industry, called trolleyology.

Den första sunda reaktionen när man läser detta är: ”Vad är det för fel på dessa människor?”

Varför ägnar sig så många filosofer åt sådana här tankeexperiment? Anspråksfulla som de är har de inga problem med att låtsas som att de pratar för alla när de analyserar sina dödsbringande ”intuitioner”: ”Trolleyology encapsulates the deepest tensions in our moral outlook”. Om så, vad är då essensen av ”vårt” moraliska synsätt?

Lägg märke till att filosoferna inte har spenderat decennier åt att fundera på hur man ska göra det bästa av sitt liv, hur man ska leva ett lyckligt liv. Istället har de spenderat decennier åt död och lidande: ”Vem ska lida eller dö för andras skull?”

Vad som förbluffar dessa filosofer är alltså INTE att de faktiskt grubblar över att döda människor. Nej, att döda människor för andras skull är rätt och riktigt verkar snarare vara en självklarhet. Vad som istället förbluffar dessa filosofer är hur det kommer sig att folk har olika uppfattning om vem de ska döda under vissa situationer men inte andra. Snacka om att ha märkliga prioriteringar. Vad vi ser här är en fixering på död och lidande.

Hur kommer det sig att filosofer har en sådan fixering? Därför att ingen av dem har ifrågasatt den primitiva och barbariska moralfilosofi som praktiskt taget alla tar för givet: altruismen. Altruismen är idén att det moraliska är att offra sig för andra. Att offra sig själv innebär att man ger upp ett större värde till förmån för mindre eller inget värde. Ditt eget liv inkluderat.

Det är därför dessa filosofer inte ser något fel i att döda en del människor för att rädda andra. Att någon eller några ska offras för andra är självklart, frågan är bara vem. Och om det är rätt att offra sig för en människa, då är det bättre om man kan offra sig för fler människor. (Det är därför altruism tenderar att implicera kollektivism.) Behövs det fler bevis för att altruismen är dödens moral?

Altruismen göder, förresten, denna fixering på död och lidande på mer än ett sätt. Var altruisterna än vänder sig ser de nämligen situationer där de tycker att någon måste offras för andras skull: Amerikaner som behöver sjukvård, de svältande i Afrika, de ”underprivilegade” i förorterna, etc. Var de än vänder sig ser de ”legitima” skäl att offra sig för andra. Att ge upp sin egen lycka för andras skull. Att lida för andras skull. Att, i värsta fall, offra sitt liv för andras skull. Det är alltså inte särskilt konstigt att de till slut får vad Ayn Rand kallade för en ”illvillig” syn på universum. Det vill säga att se på universum som en plats där liv och lycka är, i princip, omöjligt. Vilket ju är sant, om man försöker leva som en altruist. Försöker man leva som en altruist blir livet ett helvete. (Det är inte heller särskilt konstigt att de till slut utvecklar ett hat mot andra människor. Istället för att se på andra människor som ett faktiskt eller potentiellt värde i kraft av deras dygder, ser de på andra människor som ett faktiskt eller potentiellt anspråk på deras liv och värden.)

Vad är förresten lösningen på dessa ”dilemman”? Om man överhuvudtaget kan ta dessa löjliga och bisarra tankeexperiment på allvar, då säger jag att vad du än gör så är det fel. Det finns två typer av situationer där man kan behöva välja att döda en annan människa. Nödsituationer och tvångssituationer.

En nödsituation är ”an unchosen, unexpected event, limited in time, that creates conditions under which human survival is impossible—such as a flood, an earthquake, a fire, a shipwreck” (”The Ethics of Emergencies”, The Virtue of Selfishness, Ayn Rand). I nödsituationer gäller samma standard och principer som i normala situationer. Men de måste tillämpas annorlunda eftersom situationen inte tillåter dig något annat.

En essentiell aspekt av nödsituationer är att du inte har tid att vänta. Du måste handla och du måste handla nu. Detta betyder att du kan inte, utan vidare, tillämpa principer som förutsätter att långsiktig mänsklig överlevnad är möjlig i situationer där den i själva verket är omöjlig. Så om du måste stjäla mat för att överleva i en nödsituation, då är det moraliskt rätt. (Den som invänder genom att säga att ”människan har rätt till egendom” varför man måste gå med på att svälta till döds i en nödsituation, gör sig skyldig till omfattande ”context-dropping”.)

En tvångssituation är en situation där du står under andras våld. I alla sådana situationer spelar det ingen roll vad du väljer. Du kan inte hållas moraliskt ansvarig för vad du gör. ”[M]orality ends where a gun begins”, skrev Ayn Rand. Det är ofta under sådana här situationer där det inte finns något rätt alternativ att välja mellan. Om någon säger: ”Döda dig själv eller döda ditt barn, annars dödar jag dig” då kan du välja, men vad du än väljer är det fel. Och vad du än väljer är du oskyldig eftersom du handlade under tvång.

Nu är det så att i dessa tankeexperiment så står du varken inför en nödsituation eller en tvångssituation. Så om du, i en sådan situation, aktivt handlar för att garantera att en dör för att rädda fem eller att fem dör för att rädda en, då gör du dig (med)skyldig till att döda oskyldiga människor. Så vad du än gör är det fel. Du har i en sådan här situation inget ansvar att handla. Det enda moraliska valet du har är att titta på eller blunda – eller, vilket dessa dödsdyrkande filosofer aldrig överväger, åtminstone försöka komma på ett sätt ska stoppa tåget utan att döda någon. (Men vad gör man om det visar sig att det är din käresta som ligger på det ena spåret? Då säger jag att om du inte kan leva utan henne, då ska du göra vad du kan för att rädda henne – även om det innebär att fem andra dör. Ja, du blir (med)skyldig till dödandet av oskyldiga människor. Detta måste du ta på dig och, om nödvändigt, betala för.)

Lyckligtvis är alla sådana här situationer inget som hör till vardagen. Det är just precis därför de intar, i en rationell moralfilsofi, en ytterst marginell position. ”The purpose of morality is to teach you, not to suffer and die, but to enjoy yourself and live”. (”This is John Galt Speaking”, For the New Intellectual, Ayn Rand.)

The Logical Leap

Carl Svanberg12 kommentarer

Jag har läst The Logical Leap: Induction In Physics av David Harriman. Boken handlar om Leonard Peikoffs lösning på det så kallade induktionsproblemet. (Denna recension förutsätter att man är någorlunda bekant med objektivismens epistemologi.) Vad är induktionsproblemet? Och vad spelar det för roll? Jag citerar Peikoff:

A generalization is a proposition that ascribes a characteristic to every member of an unlimited class, however it is positioned in space or time. In formal terms, it states: All S is P. This kind of claim, on any subject, goes beyond all possible observation.

But man is neither omniscient nor infallible. His generalizations, therefore, are not automatically correct. Thus the questions: How can man know, across the whole scale of space and time, facts which he does not and can never perceive? When and why is the inference from ”some” to ”all” legitimate? What is the method of valid induction that can prove the generalization to which it leads? In short, how can man determine which generalizations are true (correspond to reality), and which ones are false (contradict reality)?

The answer is crucial. If a man accepts a true generalization, his mental contents (to that extent) are consistent with one another, and his action, other things being equal, will succeed. But if a man accepts a false generalization, it introduces in his mind a contradiction with his authentic knowledge and a clash with reality, leading unavoidably to frustration and failure in his actions. Therefore the “problem of induction” is not merely a puzzle for academics — it is the problem of human survival.

I ett avseende finns inget induktionsproblem. Induktion behöver egentligen inte valideras eftersom det är genom induktion (och deduktion) som vi validerar och bevisar allting. I ett annat avseende finns det däremot ett induktionsproblem. Vad vi behöver veta är varför generaliseringar är möjliga (och nödvändiga). Vi behöver också veta reglerna för att inducera rätt. Att det inte finns ett ”deduktionsproblem” som håller filosofer sysselsatta, trots att folk deducerar fel stup i kvarten, beror på att Aristoteles redan har identifierat reglerna för att deducera rätt.

Peikoff och Harriman tänker svara på båda frågor dels genom att tillämpa objektivismens epistemologi och dels genom att studera fysikens historia. Att man studerar fysikens historia beror på att det är den mest framgångsrika vetenskapen. Den är det eftersom de flesta stora fysiker har, visar det sig, implicit inducerat ”enligt reglerna”. Man tänker alltså inducera fram induktionens regler med hjälp av fysikens historia.

Peikoff menar att före Ayn Rands begreppsteori fanns det inget sätt att lösa induktionsproblemet. För att se varför ska jag kort påminna läsaren om Ayn Rands begreppsteori.

Hur bildar vi begrepp? Vi bildar begrepp genom att se likheter och skillnader mellan saker. Genom att förena alla saker som är lika varandra, i ett relevant avseende, bildar vi en ny mental enhet (som kan förstås som en ”mental mapp”): ett begrepp. Begreppets referenter är lika men inte identiska. Begreppet ”människa” refererar till alla människor trots att alla människor är olika i nästan varje avseende du kan föreställa dig. Skillnaden mellan människor är specifika mått: längd, vikt, intelligens, hudfärg, etc. Det som gör att vi kan behandla dem alla som ”samma men inte identiska” är att vi utelämnar de specifika måtten när vi bildar begreppet. Det är därför begreppet ”människa” refererar till alla människor som har funnits, finns och kommer att finnas.

Det bör nu vara klart varför objektivismens begreppsteori är nödvändig för att svara på några av de mest grundläggande frågorna om induktion: Vad gör generaliseringar möjliga? Vad gör induktiva slutsatser logiskt nödvändiga?

Så vad är det som gör generaliseringar möjliga? Det är just tillämpandet av begrepp. Exempel: Genom att observera att eld bränner papper och sedan tillämpa begrepp som ”eld”, ”bränna” och ”papper” utelämnar vi genast alla specifika mått i vår observation. Vi går bortom denna konkreta eld, denna konkreta förbränning, och detta konkreta papper. Vi går bortom här och nu. Resultatet är således generaliseringen ”eld bränner papper”.

Om en induktiv slutsats inte följer av nödvändighet då följer den inte logiskt. Allt som vi kan föreställa oss utan att det resulterar i en motsägelse är inte logiskt nödvändigt. Giltiga deduktioner ger oss nödvändiga slutsatser eftersom man ”bara” läser av implikationer av vad man redan vet. Så vad är det som gör induktiva slutsatser logiskt nödvändiga? Svaret kommer genom att observera vad en generalisering förutsätter: en observation och tillämpandet av begrepp (och allt annat man vet). Nödvändigheten i en giltig induktiv härledning kommer av att man antingen måste förneka vad man faktiskt observerar (t ex att eld bränner papper), vilket resulterar i en motsägelse. Eller också måste man förneka allt annat man vet (t ex att det finns eld, förbränning, papper och allt annat), vilket också resulterar i en motsägelse.

Det finns naturligtvis mycket mer till Peikoffs induktionsteori. Jag har bara indikerat essensen av lösningen. Jag har till exempel inte sagt något om idén att giltiga begrepp utgör ”gröna ljus” för induktion (och ogiltiga begrepp utgör ”röda ljus” för induktion), att det finns många intressanta paralleller mellan att bilda begrepp och att generalisera, att induktion är en självrättande process, reglerna för induktion, de vanligaste misstagen när man inducerar, att filosofi är en induktiv vetenskap precis som fysik, varför matematik är nödvändigt inom fysik men inte inom filosofi, varför filosofi inte är ett dugg mindre vetenskapligt för det. Och mycket mer.

Harriman presenterar, i essentiella termer, fysikens historia och ger därmed läsaren många upplysande exempel på varje aspekt av Peikoffs induktionsteori. Läsaren ser hur vetenskapsmän som Galileo och Newton gick till väga för att induktivt härleda alla sina viktiga upptäckter. Man får därmed en ordentlig lektion i fysik på köpet. (Om jag ska komma med kritik måste jag säga att trots att Harriman förmodligen har gjort sitt yttersta för att lekmän som jag ska kunna hänga med, så hade jag mer än en gång riktigt svårt att förstå vad han pratar om. Jag tror att fler illustrationer skulle hjälpa sådana som mig.)

Jag menar att The Logical Leap svarar på alla essentiella frågor beträffande induktionsproblemet. Eftersom boken avser att lösa induktionsproblemet är detta också standarden för mitt omdöme. Och med tanke på att en lösning på induktionsproblemet utgör det sista, avgörande steget för att fullt ut validera förnuftet anser jag att boken är en historisk bedrift. Detta är förmodligen den viktigaste bok som har skrivits sedan Ayn Rands Introduction to Objectivist Epistemology.

Ett kulturellt utdrag

Carl Svanberg2 kommentarer

Dagens kulturella utdrag står Anders Malthein för. Han har skrivit en intressant understreckare om självhjälpsindustrin i SvD:

Bland de över 500 träffar man får under kategorin ”Motivation och självkänsla” hos internetbokhandeln Adlibris finns ”Attraktionslagen” av amerikanerna Ester och Jerry Hicks. Lagen sägs vara universums mäktigaste, men det handlar inte om gravitation utan om föreställningen att likheter dras till varandra. Lär du dig förstå lagen, skriver ICA Bokförlag – som låtit översätta påfallande många titlar i det här litterära skymningslandet – så begriper du ”äntligen orsaken till praktiskt taget allting som någonsin har hänt i ditt eget och dina närståendes liv. Boken hjälper dig att /…/ få allt du någonsin kan önska dig!”.

Skälet är att attraktionskraften sägs verka också genom tankar. Tänker vi positivt och tillräckligt intensivt på något så kommer det till oss, vare sig det gäller hälsa, ett nytt arbete eller en diskmaskin.

Liknande saker lärs ut i boken och filmen ”The secret” av den australiska tv- producenten Rhonda Byrne. Boken har sålts i miljoner exemplar. ”Du kan få, göra eller vara precis vad du vill”, får läsaren veta. ”Tankar blir ting.”

I det här sammanhanget är positivt tänkande alltså inte detsamma som en optimistisk livssyn, utan snarare ett slags magi, föreställningen att man kan påverka verkligheten genom att tänka rätt medelst positivt tunnelseende.

Och:

I Sverige skriver bland annat Kay Pollak i storsäljaren ”Att välja glädje” att ”hur jag väljer att reagera på omständigheterna – det valet är mitt”. I boken ”You can heal your life” går Louise Hayes ännu längre: ”vi skapar själva varje sjukdom i vår kropp”. Akne, till exempel, beror på att man ”inte accepterar sig själv”, och den ”troliga orsaken” till aids är att man känner sig ”sårbar och utan hopp”.

Det genomgående budskapet i självhjälpslitteraturen är att verkligheten är vad du vill att den ska vara, att önsketänkande fungerar, att om man bara vill något tillräckligt mycket så kommer det också att bli verklighet.

Filosofiskt sett är därför självhjälpsindustrin ett uttryck för en metafysisk princip som objektivismen kallar för medvetandets primat. Medvetandets primat är idén att verkligheten är en produkt av medvetandet.

Den mest populära formen av denna princip är förstås religion som säger att verkligheten är en produkt av Guds medvetande. En annan populär form är social subjektivism – populariserad av filosofer som Kant, Hegel och Dewey – som säger att verkligheten är en produkt av gruppens medvetande.

Men den form av medvetandets primat som ligger bakom självhjälpsindustrin är personlig subjektivism. Personlig subjektivism säger att verkligheten är en produkt av individens medvetande. Detta är premissen som bakom nästan all självhjälpslitteratur.

Det faktum att det säljs miljontals självhjälpsböcker beror på att det finns en stor marknad för det. Och att det finns en stor marknad för dessa idéer säger en hel del om kulturen vi lever i. Det finns alltså miljontals människor som tror att verkligheten är vad de vill att den ska vara. Självhjälpsindustrin är, vare sig du vill tro på det eller ej, en snabbt växande mångmiljardindustri!

Om personlig subjektivism är essensen av all självhjälp då kommer det naturligtvis inte att hjälpa någon. Verkligheten är vad den är och inget önsketänkande i världen kommer att lösa människors personliga problem. Det kommer inte att rädda några företag undan konkurs. Det kommer inte få folk att behålla sina hus eller landa dem på ett nytt jobb. Det kommer inte att rädda ekonomin. Sanningen är att väldigt mycket irrationellt och självdestruktivt beteende går att föra tillbaka till önsketänkande av detta slag. (För det ena exemplet efter det andra hänvisar jag er till tvprogrammet Lyxfällan.)

Vad betyder allt detta? Att miljontals människor ägnar sig åt ett ytterst självdestruktivt sätt att leva eftersom de har accepterat, implicit eller explicit, en falsk och abstrakt metafysisk idé. Så vad detta kulturella utdrag illustrerar är, återigen, filosofins makt. Tänk på detta nästa gång ni hör någon avfärda filosofi som irrelevant och, därför, ofarligt babbel bland några världsfrånvända akademiker.

Tänkande och tvång

Carl Svanberg1 kommentar

När man studerar människans historia då upptäcker man att i en del perioder så gjordes många och stora framsteg inom alla möjliga områden: konst, filosofi, vetenskap, teknologi, ekonomi, politik. I en del periodes gjordes däremot få och små framsteg. I en del gjordes inga framsteg alls. Tvärtom. Och vi kan se samma sak idag. I vissa delar av världen sker det enorma framsteg och i vissa delar sker det inga framsteg alls. Om man studerar alla dessa perioder och delar av världen ser man snabbt ett mönster: när människan är mer fri då görs fler framsteg när människan är mindre fri sker färre eller inga framsteg.

Detta bör leda en nyfiken och välvillig själ – en själ som värdesätter mänskligt liv och välbefinnande – att fråga sig: Varför blomstrar utvecklingen när människor är fria? Varför stagnerar utvecklingen när människor förtrycks? Förklaringen är att alla värden och framsteg kräver tänkande, men människan kan inte tänka under tvång.

Att tvång, initierandet av fysiskt våld eller hot om att initiera fysiskt våld, kan stoppa folk från att göra som de vill är ganska okontroversiellt. Vad som är mer kontroversiellt är den unika objektivistiska idén att tvång stoppar tänkande. Detta förhållande mellan tänkande och tvång är vad jag tänker klargöra i denna essä.

För att se hur tvång stoppar tänkandet är det bra om man först kan se kopplingen mellan vilja och tänkande. När man stoppar folk från att göra som de vill då stoppar man dem också från att handla i enlighet med deras tänkande. För vad beror våra begär på? De beror på vårt tänkande. Våra känslor är ett uttryck för våra värden, idéer och kunskap. Så när man stoppar folk från att handla som de vill stoppar man också från att handla i enlighet med deras tänkande. Men det går djupare än så. Man stoppar inte bara folk från att handla i enlighet med deras tänkande (vilket vore illa nog). Man stoppar också själva tänkandet.

Detta blir lättare att se om man har en klar uppfattning om vad vi gör när vi tänker. Att tänka är, i essentiella termer, att identifiera och integrera fakta. Detta är vad vi gör när vi tänker, söker kunskap, söker förståelse och söker lösa problem.

Ta Thomas Edison som genom att identifiera naturen hos olika material och sedan förena dem på rätt sätt kunde skapa den ena fantastiska uppfinningen efter den andra. Ta Galileo Galilei som genom att göra observationer och experiment kan koppla samman otaliga rörelser som vid en första anblick inte har någonting gemensamt. Ta Sherlock Holmes som avslöjar mördaren genom att göra observationer, samla in alla bevis och sedan ”lägger ihop ett och ett”. Ta Gregory House som genom att identifiera och koppla ihop patientens olika syndrom kan ge en diagnos.

När man vet vad det innebär att tänka, då blir det också lättare att se hur tvång gör det omöjligt att tänka om och när man lyder under tvång. För vad är det som händer om man lyder under tvång? I samma ögonblick som du underkastar dig tvång gör du fakta irrelevanta för ditt tänkande. Men du kan inte tänka om du gör fakta irrelevanta. Därför är det *omöjligt* att tänka under tvång.

Det måste understrykas att detta är *inte* en fråga om fri vilja. Och det är *inte* en fråga om motivation. Ja, fri vilja och motivation spelar roll. Om du inte känner för att tänka eftersom eftersom du bara ser en massa höga skatter och annat elände framför dig, då lär du inte heller tänka. Och detta vore då ett uttryck för din fria vilja. Men detta är inte vad jag pratar om här. Jag menar att även om du vill tänka så *kan* du ändå inte tänka under tvång. Det är en fråga om tänkandets natur och villkor.

Anta att du har en sadistisk matematiklärare som ger dig ett tal på måfå, t ex ”1 + 1”, och sedan säger han: ”Räkna. Men om du använder dig av något av de fyra räknesätten då blir det fängelsehålan för dig!” Vad kan du göra? Ingenting. Vad som händer är att du får två helt oförenliga och *paralyserande* instruktioner: ”Räkna – men räkna inte”.

Men det är inte bara när man tvingas ignorera vad man vet (vilket tvingar fram en olöslig och paralyserande konflikt i ens tänkande), som ens tänkande paralyseras. Ens tänkande kan även paralyseras om du tvingas ta hänsyn till det (såvitt du vet) irrelevanta och godtyckliga. För att se detta anta att din sadistiske matematiklärare istället säger: ”Räkna ut 1 + 1 + fdsfds. Du måste ta hänsyn till fdsfds. Annars blir det fängelsehålan för dig!” Vad kan du göra? Återigen ingenting.

Faktum är att ditt tänkande skulle paralyseras av det irrelevanta och/eller godtyckliga, även om du inte var placerad under någons tvång. Allt som krävs är att du själv låter det influera ditt tänkande. Detta beror på att det finns helt enkelt inget du kan göra med det irrelevanta eller godtyckliga när du tänker.

Kom ihåg att tänkande har två essentiella steg: identifikation och integration. Om du stoppar det ena, då blir också det andra omöjligt – och vice versa.

Låt oss anta att Sherlock Holmes ska utreda ett mord. Om Holmes är fri att tänka vore detta inget problem. Men hur ska han kunna göra sin utredning, om man förbjuder honom att intervjua vittnen, besöka brottsplatsen eller ta fingeravtryck? Då stoppar man honom från att tänka eftersom det inte finns något för honom att tänka på. Allt han kan göra är att ägna sig åt godtyckliga spekulationer, men det är inte tänkande.

Även om man låter honom intervjua vittnen, besöka brottsplatsen och ta fingeravtryck, så hjälper det inte om man samtidigt tvingar honom att i förväg, innan man har några bevis, utesluta vissa personer som misstänkta. Sherlock Holmes kan omöjligen veta vem som är mördaren innan han har samlat ihop och integrerat alla tillgängliga bevis. Så genom att i förväg utesluta vissa personer från utredningen blir han tvungen att göra bevisen och var de leder honom irrelevanta.

Som detta exempel illustrerar spelar det ingen roll om man å ena sidan lämnar dig fri att koppla samman fakta om du är förbjuden från att samla ihop fakta eller om du är fri att samla ihop fakta om du är förbjuden från att koppla samman dem. I båda fall stoppas ditt tänkande. Sherlock Holmes konfrontreras nämligen med följande oförenliga instruktioner: ”Identifiera och integrera fakta – men identifiera och integrera inte några fakta” eller: ”Tänk – men tänk inte”. Resultatet är att hans tänkande *paralyseras* fullständigt.

Låt mig nu klargöra ett och annat innan jag fortsätter.

Du kan *fantisera* om vad du skulle göra om du var fri. Men efter ett tag kan man nog inte ens göra det eftersom om man är rationell och inte har någon anledning att tro att man kommer att bli fri i framtiden, då blir det till slut svårt att hålla liv i fantasierna. Det är därför som folk som lever under diktaturer tenderar att vara kortsiktiga i sitt tänkande och sakna framtidstro.

Även under tvång kan du naturligtvis svara korrekt på många frågor. Så om din sadistiske matematiklärare ber dig att rabbla upp femmans tabell då kan du även göra det under pistolhot. Det är fråga om automatiserad kunskap. Och visst kan du under tvång gå med på att rabbla upp saker som du inte tror på eller förstår och som inte har någonting med verkligheten att göra. Men det är inte att tänka.

Förhållandet mellan tänkande och tvång är en fråga om grader. Ju mer frihet, desto mer kan du tänka och vice versa. Du kan till exempel tänka på hur du ska undgå tvånget genom att utnyttja olika kryphål i lagen eller jobba svart eller smuggla in varor över gränserna eller genom att fly från arbetslägret eller landet eller göra en revolution. Även om du lever i en totalitär diktatur kan du fortsätta att tänka, i hemlighet, om du får vara ensam tillräckligt länge. (Det är bland annat därför totalitära diktaturer avlyssnar och spionerar på sin egen befolkning.)

Men trots att förhållandet mellan tänkande och tvång är en fråga om grader är det svårt att ”isolera” tvångets inverkan över tänkandet. Detta har dels att göra med att allt i världen hänger samman (på grund av lagen om orsak och verkan) och dels att all kunskap hänger samman (eftersom det bara finns en värld). Det är därför ofta bara en tidsfråga innan tvång som stoppar dig att tänka på en sak också stoppar dig från att tänka på en annan sak.

Låt mig konkretisera hur det faktum att allt i världen hänger samman påverkar vårt tänkande. Hur ska Thomas Edison kunna göra det tänkande som krävs för att uppfinna glödlampan – om man förbjuder honom från att använda sig av de material som den faktiskt består av? Hur ska Galileo Galilei kunna göra det tänkande som krävs för att upptäcka att solen och månen inte skiljer sig väsentligen från jorden – om han förbjuds från att använda sig av teleskopet? Hur ska Sherlock Holmes kunna göra det tänkande som krävs för att lösa brott – om han förbjuds från att använda sig av sitt förstorningsglas? Hur ska Gregory House kunna göra det tänkande som krävs för att göra en riktig diagnos – om han förbjuds från att använda sig av CAT scans? Hur kommer det sig förresten att du kan ta till dig det jag säger? Därför att du kan läsa. Hur långt skulle du komma i ditt tänkande om någon förbjöd dig från att lära dig att läsa?

Studerar man vetenskapens historia ser många exempel på hur vetenskapliga upptäckter gör teknologiska framsteg möjligt vilket i sin tur gör ytterligare vetenskapliga framsteg möjliga. Teleskopets roll är ett bra exempel på det. Det råder en växelverkan. Så stoppar man vetenskap då stoppar man även teknologiska framsteg som i sin tur stoppar framtida vetenskapsmän från att göra nya upptäckter, och vice versa.

Låt mig nu konkretisera hur det faktum att all vår kunskap hänger samman påverkar vårt tänkande. Hur ska Thomas Edison kunna göra det tänkande som krävs för att uppfinna glödlampan – om man kriminaliserar allt tänkande kring elektricitet eller kemi? Hur ska Galileo kunna göra det tänkande som krävs för att komma fram till att solen och månen inte skiljer sig väsentligen från jorden – om han förbjuds från att komma fram till slutsatser som strider med kyrkans dogma om himlakropparnas perfektion? Hur ska Sherlock Holmes kunna lösa några brott – om han inte får koppla ihop bevisen med sina kunskaper om mänsklig psykologi? Hur ska Gregory House kunna göra en diagnos – om han inte får koppla ihop syndromen med sina kunskaper om mänsklig anatomi? (Låt mig då påminna läsaren om att det fram tills nyligen fanns en ”tankeförbudsparagraf” som kraftigt hämmade all kärnkraftsforskning i Sverige.)

Vi kan också se hur det faktum att allt i världen hänger samman, inklusive all kunskap, även gäller i ett större och längre perspektiv. Ta den industriella revolutionen. Vad, bland annat, gjorde den möjlig? Teknologiska framsteg. Vad gjorde dem möjliga? Den vetenskapliga revolutionen. Den industriella revolutionen förutsätte, i termer av orsak och verkan, en massa kunskap: fysik, kemi, elektricitet, magnetism, metallurgi, arkitektur, ingenjörskonst, etc. Hade man stoppat den vetenskapliga revolutionen, då skulle den industriella revolutionen varit omöjlig. Och om man studerar vetenskapens historia då ser man hur upptäckter inom ett område (t ex astronomi) leder till nya upptäckter inom andra områden (t ex fysik), och hur varje ny upptäckt inom ett område också förstärker och berikar slutsatserna inom andra områden (t ex att fysik förstärker och berikar slutsatserna inom kemi). Vad allt detta illustrerar är att om man hämmar eller stoppar tänkandet inom ett kunskapsområde, kommer det även att hämma eller stoppa tänkandet inom andra kunskapsområden. Så stoppar man människor från att tänka på en del saker, då tenderar man också att stoppa tänkandet på andra saker.

Observera vilka tänkare som hämmas först och mest: de som tänker bäst och mest; de mest rationella, långsiktiga och kreativa tänkarna. Detta bör inte komma som någon överraskning. Det är ju trots allt de mest kreativa tänkarna som före alla andra ser samband mellan olika saker, som ser möjligheterna, som ser längre. Det är just precis därför de, före alla andra, ser hur tvånget ”isolerat” till ett område kommer att hämma eller stoppa dem inom andra områden.

Därför är det inget mysterium att primitiva metoder för att producera kan gå i arv i generation efter generation, även i totalitära samhällen, medan nästan inga andra framsteg sker i övrigt. Det är nämligen inte de som tänker minst utan de som tänker mest som hämmas i första hand. Tänkarna, filosoferna, uppfinnarna, vetenskapsmännen, konstnärerna, etc. Det är därför de inte lämnar samma avtryck i de ofria perioderna av människans historia som under de fria perioderna. Det är också därför de blomstrar i de fria delarna av världen idag men inte i de ofria delarna.

Förhållandet mellan tänkande och tvång – varför tvång stoppar tänkande – bör vara klart nu. Således bör det vara klart *varför* människans liv och tillvaro blomstrar när hon är fri och varför hennes liv och tillvaro hämmas och förstörs när hon är ofri. Således bör det också vara klart *varför* frihet är människans grundläggande sociala behov.

*

Får du ut något av detta? Uppskattar du mitt skrivande? Vill du se mer av det i framtiden? Gör då gärna en donation via Paypal. (Om ni inte vill använda er av Paypal då kan ni kontakta mig via email: carl.svanberg@gmail.com så har jag ett alternativ.) Tack!