Nu när debatten om Irak har blossat upp igen, ville jag ge min syn på saken. Därför vill jag återpublicera Ayn Rand Institutets senaste press release i ämnet (med deras tillstånd):

Democrats Embrace Defeat, Republicans Want to Stay a Losing Course–Who Will Embrace Victory?
IRVINE, CA–Both the Democrats and Republicans are wrong about what to do now in the Iraq war. The Democrats want to retreat immediately and the Republicans want to ”stay the course.” Neither proposal will make America safe from Islamic terrorism.

As Republicans have noted, withdrawal at this time would be perceived by the Islamic fundamentalists as a major defeat of the West and draw more recruits to their cause. But as the Democrats have noted, staying our current course–which has no standard of victory and no clear connection to protecting America from Islamic terrorism–is a disaster that has already resulted in the death of two thousand Americans.

The solution is neither embracing defeat nor staying a losing course; the solution is to pursue victory. We must define war objectives designed solely to protect the American people from Islamic terrorism, and then execute those objectives by any means necessary. Above all, we must make it our objective, not to bring the good life to every corner of the Middle East, but to make the terrorist states of the Middle East non-threatening–which means that we must end state sponsorship of terrorism.

In Iraq, we must crush the insurgency immediately–which includes choking its backers, Iran and Syria–and let the Iraqis themselves take on the responsibility of establishing a government that will not threaten America. Once the insurgency is crushed the priority should be on eliminating the regime that is the greatest terrorist and nuclear threat to the United States in the Middle East: Iran. Such a policy would serve as a death blow to bin Laden, al-Zarqawi and the rest of the fundamentalists, who attract their recruits with the hope that America can slowly be defeated.

The Capitalist Manifesto är något av det absolut bästa jag har läst i ämnet. Den leverar precis vad den utlovar: det historiska, filosofiska och ekonomiska försvaret för laissez-faire kapitalismen.

Andrew Bernstein söker visa att anledningen till varför kapitalismen har lyckats med att skapa ett mindre paradis på jorden, på så kort tid, beror på att det är det enda sociala system som lämpar sig för människans natur qua rationell varelse. Detta är i stora drag också bokens övergripande tema: Bernstein argumenterar för Rands tes att det är förnuftet och tänkande är roten till allt välstånd. Men för att förnuftet ska fungera måste det lämnas fritt från våld och tvång. Det är därför som kapitalismen är, enligt Bernsteins sätt att uttrycka sig, ”the system of wealth”, just eftersom det är ”the system of freedom” och därmed ”the system of the mind”.

Så här långt låter det inte som att Bernstein kommer med mycket nytt, men där kan man lätt missta sig. Bernstein visar nämligen mycket grundligen, med avstamp från historien, att kapitalismen är ett socio-ekonomiskt system som hade sina rötter i Upplysningens idéer, och framför allt den tidens höga uppskattning av förnuftet som ett ytterst praktiskt verktyg för att förbättra människans liv och tillvaro. Det var ur denna övertygelse som individualismen och liberalismen föddes. Bernstein visar hur det idéhistoriska förloppet gick till med en enorm detaljrikedom, utan att det för den sakens skull någonsin blir svårt att se skogen för alla träden.

Vidare visar Bernstein, med denna idéhistoriska kontext bakom sig, hur olika upplysningsmän, tänkare, vetenskapsmän, uppfinnare bokstavligen ser till att skapa ett aldrig tidigare skådat välstånd – ett välstånd som, ibland bokstavligen, håller på att förändra jorden för all framtid. På så vis lyckas han visa att roten till allt välstånd verkligen är människans förnuft – och inte Gud (som de konservativa hävdar) eller muskler (som marxisterna hävdar).

Detta är en av Bernstens största bedrifter med denna bok: att leda sina läsare genom en engagerande berättelse bestående av otaliga observationer genom hela historien, som sedan ger läsaren rent induktivt fog för att göra korrekta generaliseringar. Vad som är minst lika imponerande är Bernsteins förmåga att integrera alla dessa observationer till en sammanhängande helhet. Från första till sista sidan lyckas han få in budskapet om kapitalismen som ”the system of the mind” – med allt vad det betyder i praktiken.

Bernstein visar, med hänvisning till Ayn Rands radikala moralfilosofi som ju håller människans liv som värdemätaren, att kapitalismen just eftersom det är ”the system of the mind” är det enda moraliska och praktiska socio-ekonomiska systemet. Detta är en väldigt bra sak, för som Bernstein påpekar i sin bok, är det i huvudsak inte bristande fakta som får många till att vara motståndare till kapitalismen, utan vissa moraliska övertygelser.

En annan bra sak med denna bok är att Bernstein ger de så kallade rövarbaronerna från 1800-talets USA, en historisk upprättelse. Han visar att verklighetens Hank Reardens som t ex Carnegie och Rockefeller inte var, som de marxistiska historikerna hävdade, några exploatörer utan snarare produktiva genier. Denna upprättelse är verkligen på sin plats, liksom den grundliga behandling av sådana anti-kapitalistiska myter om imperialism och slaveri.

Det finns dock ett par detaljer som är mindre bra med boken. Som exempel har jag tvivel kring hans beskrivning av vad det var som orsakade Den stora depressionen i USA. Men även om hans beskrivning inte är helt korrekt, är den ändå tillräckligt korrekt för att ge läsaren fog för sina slutsatser om att det var statliga interventioner (och inte president Hoovers påstådda laissez faire) som låg bakom den. En annan sak som slår mig är att han kanske inte ger en fullt korrekt beskrivning av Sverige. Som ett exempel antyder Bernstein att den enda orsaken till varför välfärdspolitiken i Sverige har ”fungerat” beror på att vi har finansierat den genom lån. Detta tycker jag är synd, för det finns så mycket mer man skulle kunna säga till den svenska välfärdsstatens stora nackdel. En annan sak som jag saknar är en vederläggning av den marxistiska exploateringsteorin. Men allt detta är som sagt bara detaljer som på inget sätt rubbar värdet av helheten.

Andrew Bernstein är väldigt bra på att engagera läsaren igenom bokens ca 500 sidor. Man märker att författaren verkligen brinner för ämnet. Språket är väldigt lättläst. Detta är en bok som riktar sig åt den intelligente lekmannen, oavsett bakgrund. Jag är säker på att denna bok kan om inte övertygar socialister om kapitalismens totala moraliska och praktiska överlägsenhet, så kan den kanske få dem att ifrågasätta sina egna vanföreställningar om kapitalismens natur. Detta är i varje fall en bok som bör finnas i bokhyllan hos varje sann vän av frihet.

Människan måste producera allting hennes liv och lycka förutsätter. Ingenting hon behöver ”växer på träd”. Det är därför uppenbart att produktivitet är en dygd. Det enda alternativet till att vara en produktiv människa är att vara en parasit: en snyltare eller plundrare. Men dessa överlever bara för att andra människor valde att vara produktiva, dvs för att andra valde att tänka och producera de värden som livet och lyckan förutsätter. Men bara på kort sikt.

Jag säger på kort sikt eftersom deras parasitism sker på bekostnad av de som faktiskt producerar. Ju mer somliga är ”framgångsrika” på att stjäla, desto mer underminerar och skadar det producenterna. Det är uppenbart att det blir svårare att fortsätta att producera om man ständigt måste dras med alla kostnader som brottslighet för med sig. Det är ingen slump att företagandet är mycket dåligt eller obefintligt i områden som lider av hög brottslighet. Brottslighet ser på så vis till att skapa fattigdom. En stor del av den amerikanska slummen är inte orsakad av fattigdom; den är orsakad av brottslighet. Precis på samma sätt är den enorma misär som plågar kommunistländer ett exempel på detta. Mugabes omfattande stöld av de vita böndernas mark i Zimbabwe är det senaste exemplet på denna destruktiva policy. Vidare är det ju så att man knappast blir särskilt motiverad att fortsätta att producera om man också blir offer för tjuveri. Och när tjuvarna är slut på offer eller rånbyten, då är det också kört för tjuvarna. Deras enda alternativ är att själva börja producera. Ty det omoraliska är det opraktiska.

Det är egentligen uppenbart varför produktivitet, inte parasitism, är en dygd. Men en aspekt av denna dygd som lätt glöms bort är den spirituella aspekten av produktivitet. Ayn Rand menar att varje människa behöver ett centralt och övergripande syfte med sitt liv. Utan ett sådant syfte finns det inget sätt för oss att veta vad som är viktigt i livet. När vi inte vet vad som är viktigt i våra liv är det lätt hänt att vi blint låter oss kastas fram och tillbaka av våra nycker. Och på den vägen kastar vi långsamt bort våra liv. Ett liv utan mening känns också meningslöst, tomt och omotiverat. Ens centrala syfte ger inte bara mening med tillvaron, det gör det även möjligt för en att i en harmonisk ordning rangordna alla sina värden och intressen i livet. Så ett centralt syfte behövs inte bara för att ge mening i vårt dagliga liv, det behövs även för att ge oss balans och harmoni i våra liv så att vi ger rätt prioritet åt saker och ting.

Vad är det som bör tjäna som ett centralt syfte? Eftersom vi måste vara produktiva bör det vara någon form av produktiv verksamhet. Det bör också vara någonting som man får ut någon glädje av: den moraliska meningen med livet är ju att sträva efter lycka. Så det centrala syfte man bör välja är alltså en produktiv karriär som man älskar.

Det är dock inte bara så att en produktiv karriär är viktigt för att ge livet ett övergripande och centralt syfte. Det är också en förutsättning för att vi ska få en god självkänsla. En god självkänsla är ingenting vi kan fejka oss till. Men det är inte heller något som vi föds med. Det är någonting som vi måste förtjäna. Vi förtjänar det genom produktivt arbete: skapandet av värden som gör livet och lyckan möjlig. Det är genom denna aktivitet av att försörja sig själv av sitt eget tänkande och arbete som man gör sig förtjänt av en god självkänsla; känslan av att man är i stånd att leva och värdig att vara lycklig.

En god självkänsla är en livsbefrämjande känsla och en god självkänsla kommer av att man har en självrespekt och ett självförtroende. Utan övertygelsen av att man är i stånd att leva, kan man inte få något gott självförtroende. Ens goda självförtroende kommer just av sin förmåga att försörja sig själv genom sitt eget tänkande och skapande. Ens förmåga att tänka och skapa är också orsaken till ens självrespekt, dvs ens övertygelse om att man har gjort sig förtjänt av att vara lycklig. Utan ett gott självförtroende kommer man inte att vara motiverad att göra de ansträngningar som ens värden kräver, och därmed kommer man inte att vara villig att göra de ansträngningar som ens liv och lycka förutsätter. Hur ska man vara motiverad att anstränga sig om man inte tror att man har en chans att lyckas? Hur är det vidare tänkt att man ska kunna bli lycklig om man känner sig som en värdelös nolla?

Ett liv utan en produktiv karriär av något slag är inte bara ett liv utan mening, det är också ett liv utan självkänsla. Det är därmed ett meningslöst, tomt och olyckligt liv. Det är knappast en slump att människor utan ett centralt syfte, utan en produktiv karriär, känner att deras liv är tomt på mening och att de lider av en låg självkänsla. Det är inte heller en slump att många av dessa är mycket olyckliga. Många arbetslösa blir deprimerade och börjar långsamt ta livet av sig genom att börja missbruka alkohol och droger. Parasiter är inte bara oförmögna att överleva qua parasiter, de är också oförmögna att vara lyckliga. I själen är många av dem redan döda. Det spelar sedan ingen roll om de är bidragstagare eller rika playboys. Ty det omoraliska är det opraktiska. Produktivtet är däremot dygdigt och praktiskt – om man vill leva och vara lycklig.

Rättvisa är dygden att döma andra människors karaktärer och handlande objektivt – och att handla därefter genom att ge varje människa vad den förtjänar. Varför är rättvisa en dygd? Precis som vi måste förstå och döma saker och ting i vår tillvaro för att vara framgångsrika, måste vi också döma andra människor. Eller som dr Leonard Peikoff uttrycker det: ”The wrong shirt can ruin your appearance; the wrong man can kill you.” (OPAR, sidan 277).

Goda människor, enligt objektivismens etik, är rationella, ärliga, produktiva, självständiga, etc. De kan i egenskap av att vara goda förväntas ge upphov till en massa värden. Onda människor dvs människor som är irrationella, oärliga, icke-produktiva, etc, kan man däremot inte förväntas få ut några värden som helst ur. Tvärtom kan man bara förvänta sig problem av att ha med dem att göra. Så för att vara framgångsrik i livet måste man utöva rättvisans dygd. Man måste på rationella och objektiva grunder förstå vad det är för sorts människor man har att göra med och sedan handla därefter.

Rättvisa är en dygd inte bara sett i det enskilda och direkta perspektivet, utan även sett utifrån ett mer generellt, indirekt och potentiellt perspektiv. För vad rättvisan kräver av oss är att vi i princip belönar och främjar de som främjar människans liv dvs tänkarna, skaparna. Samtidigt kräver rättvisan av oss att vi straffar och bekämpar de som förstör människans liv dvs parasiterna, terrorister, skurkar, diktatorer, osv. Det är uppenbart att moralisk neutralitet inte är en bra idé. De enda som gynnas av att man förhåller sig neutral i valet mellan gott och ont är de onda – och detta på bekostnad av de goda.

Alla dygder, rättvisa inkluderad, är ett uttryck för den primära dygden rationalitet. Detta tar bland annat sitt uttryck i att rättvisa handlar om att döma människor rationellt. Det handlar alltså inte om att helt nyckfullt slänga sig med moraliska omdömen till höger och vänster, utan att ha någon objektiv grund för det. Det handlar inte om att döma på grundval av blinda känslor. Detta betyder att när man dömer andra ska man vara beredd på att själv bli dömd. Vidare är det så att när man dömer andra, då sätter man själv standarden för på vilka grunder andra kan och bör döma dig själv. Om du t ex höjer skurkar till skyarna och samtidigt fördömer hjältar, då säger det på vilka grunder andra kan och bör döma dig.

Att fälla moralomdömen om andra betyder inte att man ska psykologisera. Det handlar alltså inte om att man ska försöka läsa andras tankar och sedan på basis av detta döma andra. Man ska döma andra på objektiva grunder, dvs på grunder som man kan bevisa med hänvisning till fakta och logik. Man kan inte veta vad som försiggår i andras huvuden. Därför är det olämpligt att låtsas som att man kan läsa andras tankar och döma dem på grundval av det. Man bör istället döma andra på grundval av objektiva bevis i form av människors uttalanden, handlingar och explicita övertygelser.

Hur ska man döma andra människor som är moraliskt ”grå”? Dvs hur ska man förhålla sig till människor som inte är helt goda eller helt onda utan består av skiftande element av ont och gott, av dygd och last? Vad det handlar om är att försöka bedöma vad de goda och onda elementen är, vilken som har störst inflytande på individen, osv. Det är lätt, men det är vad rättvisan kräver. Bara för att de allra flesta är moraliskt ”grå” betyder emellertid inte att man har någon rätt att fälla svepande omdömen om alla människor av typen ”ingen är ond rakt igenom”, eller ”alla är moraliskt grå”, eller ”alla är i grunden goda”. Det är uppenbarligen inte rättvist att fälla sådana svepande omdömen.

Det är viktigare att man hyllar och belönar de goda, än att man straffar och bekämpar de onda. Det beror på att de onda är i grunden svaga. De är svaga eftersom de i egenskap av att vara irrationella, icke-självständiga, oärliga, icke-produktiva, etc inte är i stånd att överleva. De är endast i stånd att förstöra och orsaka död och lidande. De kan inte skapa några av de värden som deras (och andras) liv och lycka hänger på. (Det enda som gör det möjligt för onda människor att skaffa sig makten att förstöra för andra är de godas passivitet. Med andra ord de godas ovilja att se de onda för vad de är och handla därefter. Dvs de godas oförmåga och ovilja att utöva rättvisa.) De goda är de som gör alla livets värden möjliga. De onda är i grunden maktlösa och därför metafysiskt sett oviktiga. Därför är det inte lika viktigt att straffa dem som det är att belöna dem goda. Att straffa dem goda vore illa nog, men om man inte väljer att belöna dem, då kommer de inte att känna att det finns någon mening med att vara dygdiga och då kommer de med all rätt att sluta upp med det, och dra sig tillbaka, precis som hjältarna gjorde i Atlas Shrugged. På grund av de ondas natur, är det ofta mer än tillräckligt att bara sluta ge dem sin sanktion dvs sitt (moraliska) stöd. De onda kan nämligen inte klara sig själva. De är beroende av de goda: de måste parasitera, stjäla, förslava, plundra – för de kan inte överleva på sin egen hand. Det är därför bara de onda som gynnas och de goda som missgynnas av att man sanktionerar de onda. Ett bra exempel på det är det faktum är socialistiska diktaturer som endast överlever för att de kapitalistiska länderna ger dem bistånd, bedriver handel med dem, osv.

På det personliga planet uttrycks rättvisa via handelsprincipen. Handelsprincipen är principen att om man vill ha någonting, då måste man också vara villig att ge någonting i utbyte. Du bör ge andra vad de förtjänar och du bör förvänta dig att få någonting i utbyte för vad du har gett. Det som den rättvise söker är inte oförtjänta gåvor eller straff utan ersättningar och betalningar.

Handelsprincipen bygger på premissen att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel och att varje människa är ett självändamål (principen om egoism). Alla värden är skapade av människors tänkande och eftersom varje människa är ett självändamål med rätten att leva för sin egen skull och inte blott som ett medel för andras ändamål, så följer det att varje människa har en moralisk rätt att kräva av andra att de ska ge honom något i utbyte för resultatet av hans arbete. Bara för att man andas eller har behov gör alltså i sig själv inte någon berättigad till någonting. Detta betyder att man själv måste se till att skapa någonting som andra är villiga att köpa i utbyte mot någonting som de själva har skapat. Det är uppenbart att handelsprincipen förbjuder en från att söka materiella värden av andra, utan att betala för det (dvs genom att snylta eller plundra). Det är vidare lika uppenbart att handelsprincipen förbjuder en från att söka spirituella värden såsom kärlek eller vänskap, utan att betala för det.

Det bör nu vara tämligen uppenbart varför rättvisa är en dygd och varför det dygdiga är praktiskt. Men det faktum att rättvisa bland annat handlar om att belöna det goda och straffa det onda illustrerar en annan vidare implikation, nämligen att det dygdiga som sådant är praktiskt medan det lastaktiga som sådant är opraktiskt. Det är verkligheten som ger upphov till vårt behov av moral och värden, och detta faktum ger i sin tur upphov till vårt behov av att utöva rättvisa. Därför resulterar dygd, rent metafysiskt, i värden, liv och lycka medan last resulterar i frånvaron/förlorandet av värden, död och lidande. Den vidare lärdomen är det faktum att det moraliska är det praktiska. Orättvisa – eller mera generellt omoral – lönar sig inte. Det lönar sig inte att straffa de goda eller att belöna de onda. De lönar sig inte att ge skurkar nåd, att förhandla med terrorister och skurkstater, att vägra att förklara krig mot hotfulla och fientliga nationer, att inte låsa in skurkar – samtidigt lönar det sig inte att straffa, bekämpa och förstöra tänkarna, de produktiva genierna, skaparna, uppfinnarna, osv. Det lönar sig inte att svika sina rationella och ärliga vänner, samtidigt som man låtsas som att de oärliga och icke-produktiva inte är så onda som de faktiskt är.

Avslutningsvis vill jag bara säga ett par ord om förlåtelse. Även förlåtelse måste förtjänas. Den som vill bli förlåten måste med andra ord att se till i ord och handling att han förstod att han har gjort fel, varför det var fel, och sedan visa genom bot och bättring att han inte tänker göra om samma fel igen. Om man däremot förlåter någon utan vidare, då agerar man som om man bara försöker glömma bort vad som har hänt, eller så försöker man låtsas som att inget har hänt. Det är raka motsatsen till rättvisa. Vidare måste man urskilja förlåtelse från nåd. Det är nämligen inte samma sak. Att ge någon nåd är detsamma som att först identifiera någon som en ondskefull skurk, och sedan istället för att handla därefter (straffa, sluta sanktionera, osv) så väljer man att tycka synd om skurken och ge honom oförtjänt vänlighet eller neutralitet för sin ondska. Observera att oskyldiga eller förbättrade personer inte ber om nåd, de kräver rättvisa. Det är bara de onda som ber om nåd dvs de ber om att få slippa att betala för sina synder. Men rättvisan – och livet – kräver annorlunda.

Kongressen frågade nyligen ut oljebolagen om hur de kunde försvara sina stora profiter:

”Your sacrifice appears to be nothing,” Sen. Barbara Boxer, D-Calif., told the executives, citing multimillion-dollar bonuses the officials are receiving amid soaring prices at gasoline pumps and predictions of more of the same for winter heating bills.

There is a ”growing suspicion that oil companies are taking unfair advantage,” said Sen. Pete Domenici, R-N.M. ”The oil companies owe the American people an explanation.”

The executives represented five major companies that, along with their global parent corporations, earned more than $32.8 billion during the July-September quarter. Consumers, meanwhile, saw gasoline prices soar beyond $3 a gallon in the aftermath of supply disruptions caused by Hurricanes Katrina and Rita.

Prishöjningarna var ett resultat av att efterfrågan kraftigt ökade i relation till utbudet. Det vi såg var med andra ord inget annat än en konkretisering av lagen om utbud och efterfråga. Tydligen är detta en lag som kongressen inte är bekant med:

The head of the Federal Trade Commission said a federal price-gouging law ”likely will do more harm than good.”

”While no consumers like price increases, in fact, price increases lower demand and help make the shortage shorter-lived than it otherwise would have been,” FTC Chairman Deborah Platt Majoras told the hearing.

”That’s an astounding theory of consumer protection,” replied Sen. Ron Wyden, D-Ore.

Hur försvarade då oljebolagen sina stora profiter? Well, de hävdade att de inte hade utnyttjat situationen för att höja priserna så mycket som möjligt. En av dem försökte t o m skylla ifrån sig på marknaden (!): ”‘We had to respond to the market,’ replied Chevron chairman David O’Reilly.” Tydligen vill de förneka att de drivs av ett intresse att maximera sina profiter:

Democrats said that during the storm some ExxonMobil gas station operators complained the company had raised the wholesale price of its gas by 24 cents a gallon in 24 hours.

Raymond said his company had issued guidelines ”to minimize the increase in price” but added, ”If we kept the price too low we would quickly run out (of fuel) at the service stations.”

För att understryka att de inte tyckte deras profiter var så stora påpekade de att deras profitmarginaler var ganska små. En del av dem försökte försvara sina profiter genom att säga att införandet av en windfall-skatt på oljebolagens profiter skulle skada oljebolagen och göra det svårare för dem att göra investeringar i framtiden. John Hofmeister, Shells VD sade att:

the company’s investment in U.S. operations over the last five years was equal to its income from U.S. sales.

”We respectfully request that Congress do no harm by distorting markets or seeking punitive taxes on an industry working hard to respond to high prices and supply shortfalls,” said Hofmeister.

Om man översätta detta till ren svenska betyder det: ”Förlåt oss för att vi gör vinster. Det var inte meningen. Det var inte ens vårt fel. Vi bara gjorde vad marknaden tvingade oss till. Men tro oss, vi menar det inte. Vi försöker inte göra så stora profiter som möjligt. Ge oss bara en chans. Ge oss en chans att göra tillräckligt stora profiter, så att vi kan investera i en ökad produktion, vilket kommer göra det möjligt för oss att tjäna vår nästa med lägre priser…”

Så länge dessa affärsmän vägrar försvara sin rätt att existera för sin egen skull, sin rätt till sina profiter, kommer de inte att ha en chans. Inte så länge de söker försvara sig på altruistiska grunder. Men det är ingen som köper det där. Deras försök att försvara sig på altruistiska grunder gör bara att affärsmän ses som hycklare. Det gör bara att folk ser på deras verkliga motiv (deras själviska profitintresse) som något suspekt. Hur är det tänkt att de ska dra några andra slutsatser när de får höra hur affärsmän vill tona ned eller rentav förneka att han drivs av ett profitintresse – som om det var någon oförsvarbar moraliskt last de inte vill förknippas med?

Jämför nu oljebolagens patetiska icke-försvar för deras profiter med Hank Rearden i Ayn Rands idéroman Atlas Shrugged:

I do not want my attitude to be misunderstood. I shall be glad to state it for the record… I work for nothing but my own profit – which I make by selling a product they need to men who are willing and able to buy it. I do not produce it for their benefit at the expense of mine, and they do not buy it for my benefit at the expense of theirs; I do not sacrifice my interests to them nor do they sacrifice theirs to me; we deal as equals by mutual consent to mutual advantage – and I am proud of every penny that I have earned in this manner. I am rich and I am proud of every penny I own. (s. 444-ff.)

Kapitalismen behöver inte bara sådana filosofer och tänkare som Ayn Rand, Andrew Bernstein och Isabel Paterson, eller ekonomer Ludwig von Mises och George Reisman. Kapitalismen behöver också sådana affärsmän som Hank Rearden.

Nej, jag har inte slutat med min artikelserie om objektivismens dygder. Jag har bara varit upptagen med annat. Och eftersom jag fortfarande är upptagen tänker jag fatta mig kort. I en DN-artikel kunde man igår läsa om hur våra politiker vill locka till sig väljare, inför det kommande riksdagsvalet, genom att lova att staten ska slänga miljarder av våra pengar på tandvården.

Tydligen är det så att tandvården har blivit en ”klassfråga”. Många har inte längre råd att laga sina tänder. Detta gäller bland annat ”fattiga” studenter. (Som är så ”fattiga” att de varje månad aldrig tycks ha några problem med att slösa bort hundratals om inte tusentals kronor på sprit och kaffe.) Det gäller också många äldre. (Som till stor del endast är offer för deras egen ovilja att ta personligt ansvar; många av dem röstade faktiskt för sådana dumma reformer som den allmänna tilläggspensionen, ATP.) Mera generellt är det säkert en klassfråga eftersom vi har så många arbetslösa i Sverige. Och vi vet ju alla vad massarbetslösheten beror på.

Vad föreslår då våra politiker? Socialdemokraterna föreslår en ny tandvårdsförsäkring. Om jag kan mina socialdemokrater rätt betyder detta att vi kollektiviserar kostnaderna för sjukvården och tvingar skattebetalarna betala en stor del av notan. Men det talades bland annat också om ett högkostnadsskydd, vilket betyder i praktiken att staten ska börja subventionera alla kostnader över en viss gräns. Detta är vad t ex vänsterpartiet och miljöpartiet föreslog. I vilket fall som helst lär det bli fråga om statliga subventioner.

Det uppenbara problemet med detta förslag, utöver det faktum att det är orättvist att tvinga somliga att betala för andras tandvård, är att tandvården kommer att bli dyrare. När staten plockar upp merparten av notan kommer det inte att finnas några skäl för tandläkarna eller deras patienter att ta hänsyn till kostnader. Föreställ dig själv vad som skulle hända om staten subventionerade t ex 80-90% av din lunch. Kommer du då att fortsätta att äta på McDonalds eller kommer ni att satsa på lite dyrare lunch? Så kostnaderna lär skjuta i höjden.

När kostnaderna skjuter i höjden kommer politikerna förr eller senare att bli rädda för utvecklingen. Så då kommer de helt enkelt bestämma sig för att sätta ett tak på hur mycket den subventionerade tandvården får kosta. Med andra ord kommer man att börja ransonera ut tandvården precis som vi idag ransonerar ut sjukvård. Vi lär se hur en del tandvård helt kommer att dras in. Den kostar helt enkelt för mycket. Vi har sett exakt samma sak inom den offentliga sjukvården. En del saker behandlas helt enkelt inte längre. Samtidigt lär vi få se sådana saker som vårdköer inom tandvården. Detta samtidigt som tandvården i sin helhet faktiskt bara har blivit dyrare. Det kostar mer och vi får mindre.

I den mån tandvården verkligen kostar för ”mycket”, så beror det av allt att döma på i huvudsak två saker: Tandläkarlegitimitationssystemet. Syftet med detta legitimationssystem är uppenbart: det handlar om att driva upp lönerna för tandläkarna genom att kraftigt begränsa deras utbud. Bara de med legitimation har rätt att verka som tandläkare. Bara för att ge er en bild av hur detta påverkar lönerna kan jag nämna att för en nylegitimerad tandläkare är lönen mellan 24 000 – 33 000 i månaden. För en lite mer erfaren kan lönen istället ligga någonstans mellan 30 000 och 40 000 kr i månaden. Sedan har vi den gamla vanliga boven: väldigt höga skatter på allt och alla. Detta påverkar självfallet också priserna. Precis som många inte har råd att anlita hantverkare för hemmet, har inte många idag råd att gå till tandläkarna. Skattekilarna är helt enkelt alldeles för stora.

Men nu har det börjat hända lite saker. Ganska nyligen kunde vi i Expressen läsa om hur polska tandläkare nu vill komma hit och börja jobba som tandläkare. De erbjuder sig att jobba för ungefär halva priset. Det som gör det möjligt för dem att jobba för ungefär halva priset beror på att de konkurrerar med lägre löner. De allra flesta som läser om denna nyhet lär ju bli glada. Många fler kan nu börja laga sina tänder. Vad vi ser här är i princip en fri marknad ”in action”. Ökad konkurrens, ökat utbud och lägre löner ger lägre priser. Att detta händer kommer ju knappast som en större överraskning. Detta illustrerar på så många sätt en tydlig indikation över vad lösningen är: en friare tandvårdsmarknad. Ett sätt att skapa en ökad konkurrens och ökat utbud är att avskaffa tandläkarlicenssystemet.

Men tror ni att detta är vad som föreslås av några liberala politiker i Riksdagen? Knappast. I DN kunde man istället läsa hur en ”liberal” från folkpartiet ville ”ge” alla svenskar ”rätt” till tandvård i utbyte mot en fast årlig avgift. Cristina Husmark Pehrsson från moderaterna hade absolut inga egna idéer. Kristdemokraterna ville ge alla över 20 en årlig check på 300 kr. Centern hade inte heller några idéer, förutom det ”radikala” förslaget att det är ”behoven” och inte plånboken som borde styra. Vad gäller de nya billigare tandläkarna, vill jag avsluta med att citera artikeln: ”Många sjöng konkurrensens lov. Men de nya mottagningarna med polska tandläkare, som utlovar halva priset på all tandvård, vågade ingen riktigt borra i.” Detta säger egentligen allt.

Det händer sällan att de borgerliga får ett så bra exempel på kapitalismens förträfflighet levererad som ett brev på posten, bara för att direkt sjabbla bort det. Ibland kan man knappt tro sina ögon och öron, när man får se hur otroligt hur dålig opposition vi har i det här landet.

Johan Norberg rapporterar om att 40 miljoner människor har lyfts ur absolut fattigdom, i Östeuropa, på bara några år. Min kommentar? ”Kapitalism. Så enkelt är det.” ;-)

Integritet är lojalitet till ens övertygelser och värden. Det handlar om att man vet det man vet, vad som är rätt och fel, vad som är sant och falskt – och man handlar därefter. Att ändra åsikt när ny kunskap dyker upp är inte att svika sina värden eller sina övertygelser. Och man bör definitivt ändra sin uppfattning, när man har fått ny kunskap som ger ett skäl för det. Men att svika sina värden eller sina övertygelser genom att göra det som man vet är fel, det är ett svek mot sin integritet.

Integritet handlar dock inte om att vara lojal mot vilka värden eller övertygelser som helst. Det handlar inte om att vara lojal mot sina irrationella övertygelser eller sina nycker. Liksom alla andra dygder är integritet en aspekt av rationalitet: det handlar bara om att vara lojal till de principer som du kan validera med hjälp av fakta och logik.

Integritet är en fråga om självbevarelse. Om man vet vad som är sant, rätt och riktigt, då inser man också att det inte finns några som helst värden i att inte vara lojal till sina övertygelser. Det finns inga värden på lång sikt och det finns inte heller några värden på kort sikt. Att handla på ett sätt som direkt strider med sina övertygelser är – oavsett det påstådda syftet – att offra sig själv, att skada sig själv, att motverka sina intressen, ge upp sina värden, främja sina fiender, hjälpa det onda, osv.

Om du t ex vet att frihet är ett värde, då finns det inget för dig att vinna varken på lång eller ens kort sikt att ”ibland” eller bara för ”stunden” ge upp ”lite” av din frihet, av ekonomiska skäl, eller för att uppnå lite ”trygghet”. Sanningen är nämligen den att du varken kommer att få välstånd eller trygghet, om du ger upp din frihet.

Om du t ex vet att rättvisa är ett värde, då inser du att du inte har någonting att vinna på att vara orättvis – varken idag eller imorgon. När du sviker rättvisan, då ger du också upp alla de värden som rättvisan syftar till att vinna eller bevara. Du främjar, för att vara mer konkret, de onda på bekostnad av de goda.

Om du t ex vet att självständighet är en dygd, då inser du inte bara att det inte finns några värden i att placera andra människor framför ditt eget tänkande. Men om du trots detta får för dig att du inte tänker göra någon upprörd genom att själv ta ställning för någonting som andra upplever som kontroversiellt, då ger du faktiskt upp din självständighet helt och hållet, eftersom du då säger implicit att du endast bör tänka själv så länge andra inte ogillar dina (kontroversiella) slutsatser.

Det är inte så konstigt att man har svårt att se integritet som en moralisk dygd, om ifall man bär på irrationella övertygelser eller värden. För om man gör det kommer man självfallet att betrakta integritet som ett problem. Det går nämligen inte att vara trogen irrationella moralprinciper – inte om man vill leva. Det irrationella krockar nämligen med verkligheten och livets villkor. Det är därför ingen slump att djurrättsaktivister tar mediciner som har gjorts möjliga av djurförsök, eller att vegetarianer som står inför svälten, och som av moralisk övertygelse inte vill äta kött, ändå kommer känna sig lockade att svika sina ideal för att överleva, eller socialdemokratiska politiker som talar sig varma om högskattestaten, bara för att senare strunta i att betala skatt själv, eller en ordförande för vänsterpartiet som tycker att folk ska betala skyhöga skatter på hemhjälp, bara för att själv anställa svart hemhjälp, eller miljöpartister som tycker att Svensson ska sluta köra bil och istället gå över till kollektivtrafiken, bara för att själv åka taxi för tiotusentals kronor som offren för hennes egen politik har fått betala. Osv.

Eftersom integritet, dvs lojalitet till rationella principer, är en fråga om självbevarelse bör det nu framgå varför objektivismen ser på ”kompromissandet” om moralprinciper som något förbjudet. För att tala klarspråk går det faktiskt inte att kompromissa om principer. När det kommer till principer så är det antingen eller; svart eller vitt. Det finns inget sådant som en ”kompromiss” mellan t ex slaveri och frihet, rättvisa och orättvisa, produktivitet och parasitism, lögn och sanning, osv. Hur skulle en sådan så kallad kompromiss se ut? Hur skulle t ex en ”kompromiss” mellan liv och död se ut? Sanningen är att i varje kompromiss mellan mat och gift, som Ayn Rand uttryckte det, är det endast döden som segrar. När man söker ”kompromissa” om principer, då kan det endast sluta upp i att man helt överger den ena principen till förmån för den andra. Att vara extremist, dvs att vara konsekvent, är därför det enda rätta.

(Missförstå mig inte: att kompromissa är inte fel. Om vi två är överens om äganderätten som en princip, vilket betyder att jag inte har rätt till dina produkter, då kan vi ändå kompromissa om hur mycket jag måste betala för att komma över dina produkter.)

Anledningen till varför bara de onda gynnas av ”kompromisser” om principer, beror inte på att det onda har någon styrka. Det onda och irrationella är i själva verket helt utan makt. Det onda och irrationella kan i längden endast leda till död och lidande. Det är just därför som det endast är de onda som gynnas av ”krompromisser”; de onda måste parasitera de goda för att de ska ha en chans. Bara de godas eftergifter med de onda kan hålla de onda vid liv. En produktiv människa behöver, för att ta ett klassiskt exempel, inte en parasit, men en parasit behöver produktiva människor. Det är därför de onda inte vill eller ens tror sig kunna vara konsekvent onda och irrationella. De goda och rationella behöver inte ”kompromissa” – de har inget att vinna, men allt att förlora. (Rosa Parks hade för att ta ett aktuellt exempel inget att vinna på att ”kompromissa”, men allt att förlora.) De onda och irrationella kan däremot inte vara konsekventa, de måste ”kompromissa” med goda – och de har inget att förlora, men allt att vinna. Det är därför parasiterna sällan vill fullständigt förstöra producenterna – de vet nämligen att om de förstör producenterna kommer de själva att gå under.

Det bör nu framgå varför integritet enligt objektivismen är en dygd, och varför integritet är praktiskt – om du vill leva. Det bör även framgå varför pragmatism och ”kompromissande” inte är det.