Rättvisa

Rättvisa är dygden att döma andra människors karaktärer och handlande objektivt – och att handla därefter genom att ge varje människa vad den förtjänar. Varför är rättvisa en dygd? Precis som vi måste förstå och döma saker och ting i vår tillvaro för att vara framgångsrika, måste vi också döma andra människor. Eller som dr Leonard Peikoff uttrycker det: ”The wrong shirt can ruin your appearance; the wrong man can kill you.” (OPAR, sidan 277).

Goda människor, enligt objektivismens etik, är rationella, ärliga, produktiva, självständiga, etc. De kan i egenskap av att vara goda förväntas ge upphov till en massa värden. Onda människor dvs människor som är irrationella, oärliga, icke-produktiva, etc, kan man däremot inte förväntas få ut några värden som helst ur. Tvärtom kan man bara förvänta sig problem av att ha med dem att göra. Så för att vara framgångsrik i livet måste man utöva rättvisans dygd. Man måste på rationella och objektiva grunder förstå vad det är för sorts människor man har att göra med och sedan handla därefter.

Rättvisa är en dygd inte bara sett i det enskilda och direkta perspektivet, utan även sett utifrån ett mer generellt, indirekt och potentiellt perspektiv. För vad rättvisan kräver av oss är att vi i princip belönar och främjar de som främjar människans liv dvs tänkarna, skaparna. Samtidigt kräver rättvisan av oss att vi straffar och bekämpar de som förstör människans liv dvs parasiterna, terrorister, skurkar, diktatorer, osv. Det är uppenbart att moralisk neutralitet inte är en bra idé. De enda som gynnas av att man förhåller sig neutral i valet mellan gott och ont är de onda – och detta på bekostnad av de goda.

Alla dygder, rättvisa inkluderad, är ett uttryck för den primära dygden rationalitet. Detta tar bland annat sitt uttryck i att rättvisa handlar om att döma människor rationellt. Det handlar alltså inte om att helt nyckfullt slänga sig med moraliska omdömen till höger och vänster, utan att ha någon objektiv grund för det. Det handlar inte om att döma på grundval av blinda känslor. Detta betyder att när man dömer andra ska man vara beredd på att själv bli dömd. Vidare är det så att när man dömer andra, då sätter man själv standarden för på vilka grunder andra kan och bör döma dig själv. Om du t ex höjer skurkar till skyarna och samtidigt fördömer hjältar, då säger det på vilka grunder andra kan och bör döma dig.

Att fälla moralomdömen om andra betyder inte att man ska psykologisera. Det handlar alltså inte om att man ska försöka läsa andras tankar och sedan på basis av detta döma andra. Man ska döma andra på objektiva grunder, dvs på grunder som man kan bevisa med hänvisning till fakta och logik. Man kan inte veta vad som försiggår i andras huvuden. Därför är det olämpligt att låtsas som att man kan läsa andras tankar och döma dem på grundval av det. Man bör istället döma andra på grundval av objektiva bevis i form av människors uttalanden, handlingar och explicita övertygelser.

Hur ska man döma andra människor som är moraliskt ”grå”? Dvs hur ska man förhålla sig till människor som inte är helt goda eller helt onda utan består av skiftande element av ont och gott, av dygd och last? Vad det handlar om är att försöka bedöma vad de goda och onda elementen är, vilken som har störst inflytande på individen, osv. Det är lätt, men det är vad rättvisan kräver. Bara för att de allra flesta är moraliskt ”grå” betyder emellertid inte att man har någon rätt att fälla svepande omdömen om alla människor av typen ”ingen är ond rakt igenom”, eller ”alla är moraliskt grå”, eller ”alla är i grunden goda”. Det är uppenbarligen inte rättvist att fälla sådana svepande omdömen.

Det är viktigare att man hyllar och belönar de goda, än att man straffar och bekämpar de onda. Det beror på att de onda är i grunden svaga. De är svaga eftersom de i egenskap av att vara irrationella, icke-självständiga, oärliga, icke-produktiva, etc inte är i stånd att överleva. De är endast i stånd att förstöra och orsaka död och lidande. De kan inte skapa några av de värden som deras (och andras) liv och lycka hänger på. (Det enda som gör det möjligt för onda människor att skaffa sig makten att förstöra för andra är de godas passivitet. Med andra ord de godas ovilja att se de onda för vad de är och handla därefter. Dvs de godas oförmåga och ovilja att utöva rättvisa.) De goda är de som gör alla livets värden möjliga. De onda är i grunden maktlösa och därför metafysiskt sett oviktiga. Därför är det inte lika viktigt att straffa dem som det är att belöna dem goda. Att straffa dem goda vore illa nog, men om man inte väljer att belöna dem, då kommer de inte att känna att det finns någon mening med att vara dygdiga och då kommer de med all rätt att sluta upp med det, och dra sig tillbaka, precis som hjältarna gjorde i Atlas Shrugged. På grund av de ondas natur, är det ofta mer än tillräckligt att bara sluta ge dem sin sanktion dvs sitt (moraliska) stöd. De onda kan nämligen inte klara sig själva. De är beroende av de goda: de måste parasitera, stjäla, förslava, plundra – för de kan inte överleva på sin egen hand. Det är därför bara de onda som gynnas och de goda som missgynnas av att man sanktionerar de onda. Ett bra exempel på det är det faktum är socialistiska diktaturer som endast överlever för att de kapitalistiska länderna ger dem bistånd, bedriver handel med dem, osv.

På det personliga planet uttrycks rättvisa via handelsprincipen. Handelsprincipen är principen att om man vill ha någonting, då måste man också vara villig att ge någonting i utbyte. Du bör ge andra vad de förtjänar och du bör förvänta dig att få någonting i utbyte för vad du har gett. Det som den rättvise söker är inte oförtjänta gåvor eller straff utan ersättningar och betalningar.

Handelsprincipen bygger på premissen att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel och att varje människa är ett självändamål (principen om egoism). Alla värden är skapade av människors tänkande och eftersom varje människa är ett självändamål med rätten att leva för sin egen skull och inte blott som ett medel för andras ändamål, så följer det att varje människa har en moralisk rätt att kräva av andra att de ska ge honom något i utbyte för resultatet av hans arbete. Bara för att man andas eller har behov gör alltså i sig själv inte någon berättigad till någonting. Detta betyder att man själv måste se till att skapa någonting som andra är villiga att köpa i utbyte mot någonting som de själva har skapat. Det är uppenbart att handelsprincipen förbjuder en från att söka materiella värden av andra, utan att betala för det (dvs genom att snylta eller plundra). Det är vidare lika uppenbart att handelsprincipen förbjuder en från att söka spirituella värden såsom kärlek eller vänskap, utan att betala för det.

Det bör nu vara tämligen uppenbart varför rättvisa är en dygd och varför det dygdiga är praktiskt. Men det faktum att rättvisa bland annat handlar om att belöna det goda och straffa det onda illustrerar en annan vidare implikation, nämligen att det dygdiga som sådant är praktiskt medan det lastaktiga som sådant är opraktiskt. Det är verkligheten som ger upphov till vårt behov av moral och värden, och detta faktum ger i sin tur upphov till vårt behov av att utöva rättvisa. Därför resulterar dygd, rent metafysiskt, i värden, liv och lycka medan last resulterar i frånvaron/förlorandet av värden, död och lidande. Den vidare lärdomen är det faktum att det moraliska är det praktiska. Orättvisa – eller mera generellt omoral – lönar sig inte. Det lönar sig inte att straffa de goda eller att belöna de onda. De lönar sig inte att ge skurkar nåd, att förhandla med terrorister och skurkstater, att vägra att förklara krig mot hotfulla och fientliga nationer, att inte låsa in skurkar – samtidigt lönar det sig inte att straffa, bekämpa och förstöra tänkarna, de produktiva genierna, skaparna, uppfinnarna, osv. Det lönar sig inte att svika sina rationella och ärliga vänner, samtidigt som man låtsas som att de oärliga och icke-produktiva inte är så onda som de faktiskt är.

Avslutningsvis vill jag bara säga ett par ord om förlåtelse. Även förlåtelse måste förtjänas. Den som vill bli förlåten måste med andra ord att se till i ord och handling att han förstod att han har gjort fel, varför det var fel, och sedan visa genom bot och bättring att han inte tänker göra om samma fel igen. Om man däremot förlåter någon utan vidare, då agerar man som om man bara försöker glömma bort vad som har hänt, eller så försöker man låtsas som att inget har hänt. Det är raka motsatsen till rättvisa. Vidare måste man urskilja förlåtelse från nåd. Det är nämligen inte samma sak. Att ge någon nåd är detsamma som att först identifiera någon som en ondskefull skurk, och sedan istället för att handla därefter (straffa, sluta sanktionera, osv) så väljer man att tycka synd om skurken och ge honom oförtjänt vänlighet eller neutralitet för sin ondska. Observera att oskyldiga eller förbättrade personer inte ber om nåd, de kräver rättvisa. Det är bara de onda som ber om nåd dvs de ber om att få slippa att betala för sina synder. Men rättvisan – och livet – kräver annorlunda.

2 reaktioner på ”Rättvisa

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.