Integritet är lojalitet till ens övertygelser och värden. Det handlar om att man vet det man vet, vad som är rätt och fel, vad som är sant och falskt – och man handlar därefter. Att ändra åsikt när ny kunskap dyker upp är inte att svika sina värden eller sina övertygelser. Och man bör definitivt ändra sin uppfattning, när man har fått ny kunskap som ger ett skäl för det. Men att svika sina värden eller sina övertygelser genom att göra det som man vet är fel, det är ett svek mot sin integritet.

Integritet handlar dock inte om att vara lojal mot vilka värden eller övertygelser som helst. Det handlar inte om att vara lojal mot sina irrationella övertygelser eller sina nycker. Liksom alla andra dygder är integritet en aspekt av rationalitet: det handlar bara om att vara lojal till de principer som du kan validera med hjälp av fakta och logik.

Integritet är en fråga om självbevarelse. Om man vet vad som är sant, rätt och riktigt, då inser man också att det inte finns några som helst värden i att inte vara lojal till sina övertygelser. Det finns inga värden på lång sikt och det finns inte heller några värden på kort sikt. Att handla på ett sätt som direkt strider med sina övertygelser är – oavsett det påstådda syftet – att offra sig själv, att skada sig själv, att motverka sina intressen, ge upp sina värden, främja sina fiender, hjälpa det onda, osv.

Om du t ex vet att frihet är ett värde, då finns det inget för dig att vinna varken på lång eller ens kort sikt att ”ibland” eller bara för ”stunden” ge upp ”lite” av din frihet, av ekonomiska skäl, eller för att uppnå lite ”trygghet”. Sanningen är nämligen den att du varken kommer att få välstånd eller trygghet, om du ger upp din frihet.

Om du t ex vet att rättvisa är ett värde, då inser du att du inte har någonting att vinna på att vara orättvis – varken idag eller imorgon. När du sviker rättvisan, då ger du också upp alla de värden som rättvisan syftar till att vinna eller bevara. Du främjar, för att vara mer konkret, de onda på bekostnad av de goda.

Om du t ex vet att självständighet är en dygd, då inser du inte bara att det inte finns några värden i att placera andra människor framför ditt eget tänkande. Men om du trots detta får för dig att du inte tänker göra någon upprörd genom att själv ta ställning för någonting som andra upplever som kontroversiellt, då ger du faktiskt upp din självständighet helt och hållet, eftersom du då säger implicit att du endast bör tänka själv så länge andra inte ogillar dina (kontroversiella) slutsatser.

Det är inte så konstigt att man har svårt att se integritet som en moralisk dygd, om ifall man bär på irrationella övertygelser eller värden. För om man gör det kommer man självfallet att betrakta integritet som ett problem. Det går nämligen inte att vara trogen irrationella moralprinciper – inte om man vill leva. Det irrationella krockar nämligen med verkligheten och livets villkor. Det är därför ingen slump att djurrättsaktivister tar mediciner som har gjorts möjliga av djurförsök, eller att vegetarianer som står inför svälten, och som av moralisk övertygelse inte vill äta kött, ändå kommer känna sig lockade att svika sina ideal för att överleva, eller socialdemokratiska politiker som talar sig varma om högskattestaten, bara för att senare strunta i att betala skatt själv, eller en ordförande för vänsterpartiet som tycker att folk ska betala skyhöga skatter på hemhjälp, bara för att själv anställa svart hemhjälp, eller miljöpartister som tycker att Svensson ska sluta köra bil och istället gå över till kollektivtrafiken, bara för att själv åka taxi för tiotusentals kronor som offren för hennes egen politik har fått betala. Osv.

Eftersom integritet, dvs lojalitet till rationella principer, är en fråga om självbevarelse bör det nu framgå varför objektivismen ser på ”kompromissandet” om moralprinciper som något förbjudet. För att tala klarspråk går det faktiskt inte att kompromissa om principer. När det kommer till principer så är det antingen eller; svart eller vitt. Det finns inget sådant som en ”kompromiss” mellan t ex slaveri och frihet, rättvisa och orättvisa, produktivitet och parasitism, lögn och sanning, osv. Hur skulle en sådan så kallad kompromiss se ut? Hur skulle t ex en ”kompromiss” mellan liv och död se ut? Sanningen är att i varje kompromiss mellan mat och gift, som Ayn Rand uttryckte det, är det endast döden som segrar. När man söker ”kompromissa” om principer, då kan det endast sluta upp i att man helt överger den ena principen till förmån för den andra. Att vara extremist, dvs att vara konsekvent, är därför det enda rätta.

(Missförstå mig inte: att kompromissa är inte fel. Om vi två är överens om äganderätten som en princip, vilket betyder att jag inte har rätt till dina produkter, då kan vi ändå kompromissa om hur mycket jag måste betala för att komma över dina produkter.)

Anledningen till varför bara de onda gynnas av ”kompromisser” om principer, beror inte på att det onda har någon styrka. Det onda och irrationella är i själva verket helt utan makt. Det onda och irrationella kan i längden endast leda till död och lidande. Det är just därför som det endast är de onda som gynnas av ”krompromisser”; de onda måste parasitera de goda för att de ska ha en chans. Bara de godas eftergifter med de onda kan hålla de onda vid liv. En produktiv människa behöver, för att ta ett klassiskt exempel, inte en parasit, men en parasit behöver produktiva människor. Det är därför de onda inte vill eller ens tror sig kunna vara konsekvent onda och irrationella. De goda och rationella behöver inte ”kompromissa” – de har inget att vinna, men allt att förlora. (Rosa Parks hade för att ta ett aktuellt exempel inget att vinna på att ”kompromissa”, men allt att förlora.) De onda och irrationella kan däremot inte vara konsekventa, de måste ”kompromissa” med goda – och de har inget att förlora, men allt att vinna. Det är därför parasiterna sällan vill fullständigt förstöra producenterna – de vet nämligen att om de förstör producenterna kommer de själva att gå under.

Det bör nu framgå varför integritet enligt objektivismen är en dygd, och varför integritet är praktiskt – om du vill leva. Det bör även framgå varför pragmatism och ”kompromissande” inte är det.