Nerbrands liberala feminism?

Carl Svanberg1 kommentar

Sofia Nerbrand skrev häromdagen i Expressen om problemet med ”den radikala feminismen” (som om en mer ”moderat” sådan vore att föredra). Nerbrand kommer med många poänger i sin artikel, men det finns saker som jag tycker är förbryllande. Följande är ett sådant stycke:

Att kvinnor och män i vår del av världen erkänns ha samma värde och rättigheter i dag har vi att tacka banbrytande tidiga liberala feminister för. Men nu bespottas feminismen i Sverige.

Jag tycker att det är olämpligt att tala specifikt om ”liberala feminister”. OK, dessa liberaler utmärkte sig säkert eftersom de talade om ”kvinnosaksfrågor”: de ansåg att kvinnor ska stå lika inför lagen, att de ska ha samma fri- och rättigheter som män. Men då feminismen som ideologi är en i grunden kollektivistisk sådan, ser jag inget värde i att ens försöka förknippa feminismen med liberalismen, dvs en ideologi som bygger på en raka motsatsen, nämligen individualismen.

Det var för övrigt på individualistiska grunder som dessa liberaler kämpade för kvinnors rättigheter och lika värde qua individer. Det som bespottas är därför inte den strid som liberalerna förde eller nödvändigtvis de idéer som drev denna strid, det som bespottas är den vidriga kollektivism som feministerna kommer med. Och feministerna förtjänar rätteligen detta spott.

(De förtjänar även förakt eftersom de har fört upp kön som en politisk fråga. Det är i sig själv så oerhört löjligt och lågt. Det är att upphöja den barnsliga ”pojkar mot flickor”-diskussion som fördes och förs än idag på många skolgårdar, bland många små pojkar och flickor, till nationell politik.)

Men det Nerbrand säger i stycket ovan är, i kontexten av det hon säger i resten av artikeln, enligt mig ännu mer förvirrat. Hennes kritik emot de radikala feministerna är att de vill ”göra kvinnor till män”. De förnekar att kvinnor och män skiljer sig rent biologiskt och att det för med sig en del oundvikliga skillnader i hur män och kvinnor kommer att bete sig och för vad som är möjligt för dem. Eftersom män inte kan bli gravida, medan kvinnor kan det, har det i sig själv vissa konsekvenser på t ex hur kvinnor ser över sitt karriärsval.

De radikala feministernas sätt att förneka dessa skillnader går ut på att bekämpa de praktiska konsekvenserna av dem, genom att helt enkelt tvinga på deras feministiska idéer på alla andra. Det handlar om skatter, subventioner, kvoteringar, regleringar, indoktrinering, fördelningspolitik, etc. Och allt detta är förstås dåligt och det är inte undra på att Nerbrand identifierar detta som skäl till varför feminismen blir bespottad i dagens Sverige. Men hennes egen syn på tillvaron är även den lite märklig:

Hur kommer det sig att Linda Skugge tar avstånd från hela fittstimsfeminismen och att Thomas Idergard inte vill ta i begreppet med tång? Ett svar kan vara att moderater inte alltid har hållit en hög profil för kvinnors rättigheter. De är så förblindande av sin vilja att alla ska ses som enbart individer, att de inte förmår ta in att det finns skillnader mellan mäns och kvinnors möjligheter och beteende. (Med samma logik skulle det inte gå att bedriva samhällsvetenskaplig forskning.)

Och lite längre ned skriver hon: ”Vi är alla högst olika, och har olika preferenser och medfödda personligheter, som alltså inte bara beror på sociala konstruktioner.” (Mina kursiveringar.) Notera att Nerbrand anser att individualism verkar oförenligt med samhällsvetenskaplig forskning. Varför? Därför att Nerbrand verkar, precis som de ”radikala” feministerna se på människan som en i grunden determinerad varelse.

Den enda skillnaden är att medan de ”radikala” feministerna anser att vi är determinerade av ”sociala konstruktioner”, så menar ”liberala” feminister som Nerbrand att den istället är determinerad av de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor, dvs av våra gener. Ur denna premiss verkar hon sedan dra slutsatsen att om man inte inser att människan är determinerad, då går det inte att bedriva samhällsvetenskapen såsom den ofta bedrivs idag. Observera vad som är resultatet av dagens samhällsvetenskaper. Vi har genus”vetenskapsmän” som påstår att män och kvinnors beteende är ”ofritt” eftersom det bestäms av vissa normer och föreställningar, eller de sociologer som tror att brottslighet beror på t ex ekonomiska förhållanden, eller de ekonomer som tror att de kan förstå eller beskriva vad som händer i ekonomin bara med hjälp av matematik. Vi har filosofer som säger att fakta – inklusive fakta om människan – inte har någon som helst relevans för moralfilosofiska eller samhällsfilosofiska frågor. Etc.

Nerbrand verkar med andra ord ha en syn på människan vars kollektivistiska implikationer är lika närvarande som hos radikalfeministernas. Ty om människors beteende bestäms av deras gener (eller sociala konstruktioner), dvs vi inte har en fri vilja, då går det också att argumentera för att ”könsmaktordningen” är biologiskt betingad, istället för socialt, och att könskampen därför måste föras på en ”biologisk nivå”. I praktiken får man exakt samma ”könskamp” som dagens radikala feminister utövar. Den enda skillnaden är den att medan teorin om kön som en ”social konstruktion” är lika irrationell, antyder den i alla fall att man kan göra något åt situationen (opinionsbildning, skatter, regleringar, subventioner, etc) – sett ur feministernas ögon – men om man slåss mot biologiska skillnader, då slåss man mot naturen. Och i detta avseende finns det inte mycket man kan göra, utan att det lär sluta med våld. Du kan nämligen inte argumentera med naturen…

Palestinierna förtjänar det

Carl Svanberg3 kommentarer

Det är uppenbart att palestinierna, precis som praktiskt taget alla andra länder i arabvärlden utan olja, inte är i stånd att producera välstånd. Det beror framför allt på att länderna i fråga genomsyras av islamisk fundamentalism. Dessa människor älskar inte denna värld eller materiellt välstånd i största allmänhet. Och i vilket fall som helst lägger de sina liv fullständigt i Guds händer, vilket i en mer rationell värld betyder att de dör av svält och fattigdom.

Nyligen skulle man kunna tro att västvärldens ledare hade tagit sitt förnuft till fånga. När terroristorganisationen Hamas vann palestiniernas stöd i ett demokratiskt val så svarade EU och USA med att dra in det bistånd som till stor del har försörjt palestinierna. Sedan dess har Palestina, precis som de förtjänar, drabbats av en ekonomisk kris. Medborgarna lider av brist på allt möjligt. Inget kunde vara mer rättvist. Men redan nu när folket i Palestina lider till följd av denna politik, så börjar många politiker inom EU bli oroliga. Så nu överväger de att återinföra ett ”humanitärt” bistånd.

En representant för Hamasregeringen besökte nyligen Sverige. I ett mer rationellt Sverige skulle personen aldrig fått komma hit. (Alternativt hade han fått komma hit, under falska förespeglingar, bara för att bli arresterad och sedan avrättad eller något liknande.) När han väl var här hade han bland annat följande att säga:

Men i dagsläget råder blockad mot den Hamasledda palestinska myndigheten, vilket lett till att uppemot 160 000 offentliganställda (antalet har ökat kraftigt på senare tid) gått utan lön i två månader. Föräldrar tvingas skicka iväg sina barn till skolan utan fickpengar att köpa skolmat för, säger ministern.

Orsaken till den tilltagande hungern i Gaza är västvärldens indragna bistånd samt Israels frysning av de palestinska moms- och skattepengar som normalt sett utgör en grundplåt för den palestinska myndigheten.

Flyktingminister Atef Adwan har, liksom premiärminister Ismail Haniya, inget emot att pengarna går in på den palestinske presidenten och Fatahledaren Mahmoud Abbas konto för att lösa krisen.

Frågan hur länge Hamas klarar blockaden besvarar han med att ”det inte handlar om oss utan om vårt folk”.

– Om denna politik fortsätter med att svälta ut människor, skada vår ekonomi, driva fram brist på livsmedel och mediciner – och till och med på anteckningspapper så att gymnasieeleverna inte kan göra sina studentskrivningar – kan det leda till ökad oro i Gaza. Kanske inte mot vår regering, men mot dem som ligger bakom belägringen: amerikanerna, israelerna och även européerna.

Han säger sig inte kunna förstå varför ett helt folk ska straffas ”för att vi följer er uppmaning att hålla ett demokratiskt val, med ett valresultat som Europa har erkänt som rättvist”.

– Det är inte rätt att straffa ett helt folk som visar att det är civiliserat och att stämpla det som terrorister. Inget folk i hela världen kan stämplas som terrorister. Enskilda individer kan vara terrorister, men inte ett helt folk, säger Atef Adwan.

Jo det går visst att ”stämpla” ett helt folk som terrorister. De som avsiktligen hjälper eller stöder terroristerna är själva lika skyldiga till mördandet som terroristerna själva.

Praktiskt taget alla tyskar och japaner var alla åtminstone delskyldiga till det krig som deras regeringar startade och de övergrepp som deras regeringar utförde. Att därför hålla dem ansvariga för detta och att ”stämpla” dem som skyldiga är precis lika lite fel som det är att hålla praktiskt taget alla palestinierna ansvariga för deras krig mot Israel. Det finns inte många oskyldiga palestinier, precis som det inte fanns många oskyldiga japaner eller tyskar under andra världskriget. (Och de få oskyldiga palestinier som finns gynnas inte av att man göder deras förtryckare och mördare.)

Det Adwan kommer med är inget annat än en gigantisk lögn och rationalisering för att han vill att vi med våra skattepengar ska fortsätta att försörja och understöda ett folk som hatar väst, och som nyligen röstade fram Hamas – en terroristorganisation som söker förinta Israel. Dessa människor förtjänar att gå hungriga, att svälta och dö. Och notera hur han nu i praktiken hotar oss i väst: Betala oss, annars kommer vi att döda er!

Nej, palestinierna förtjänar helt och fullt sitt öde. Om de vill kriga och mörda, då får de räkna med att det har sina konsekvenser. Det är det enda rättvisa. Det är det enda moraliska. Och det därför är det också det enda praktiska svaret på deras terrorsponsring. De kan inte fortsätta sitt krigande och slaktande av oss, om vi inte hjälper dem på traven. Egentligen är fienden svag. De kan inte klara sig utan oss. Vi behöver inte dem, men de behöver oss. Nu får de faktiskt veta hur det är att leva i en värld där deras önskan har blivit beviljad, det vill säga i en värld utan väst…

”Det är slut!”

Carl Svanberg4 kommentarer

Diana Hsieh har gjort en lista över roliga filosofiska ”break up”-lines. Några av mina favoriter är:

The Humean: Just because we’re always together doesn’t mean we BELONG together. (Paul Audi)

The Relativist: It’s no one’s fault. (P.K.)

The Adam Smithian: I’d rather use my ”invisible hand” than sleep with you.

The Nominalist: There’s you and there’s me. There is no us.

Reproduktion eller liv?

Carl Svanberg9 kommentarer

Det är sällan någon lyckas komma med någon seriös och bra invändning emot objektivismen. Men en ständigt återkommande invändning brukar formuleras ungefär så här:

Rand säger att alla livet är det yttersta värdet för alla levande organismer. Men det är uppenbarligen inte sant. Alla biologer vet att det finns djur som agerar som om de ser reproduktion, inte deras liv, som det yttersta värdet. Detta bevisas av det faktum att de ofta tar dödliga risker för att skapa en avkomma och att många mycket riktigt dör till följd av att de försöker skapa en avkomma. Reproduktion är alltså, om något, det yttersta värde och värdemätare som styr deras beteende. Rand har alltså fel.

Det är begripligt om man inte riktigt vet hur denna invändning ska bemötas. Det är av uppenbara skäl ingen bra strategi att börja med att förneka fakta om hur det faktiskt förhåller sig med dessa djur och på den vägen försöka rädda Rands metaetiska teori om livet som det yttersta värdet. Så vad göra?

Om man tänker efter kommer man att lägga märke till ett par saker.

Denna invändning har, när allt kommer omkring, ingen som helst relevans för Rands tes. Det faktum att Rand påstår en sak om hur djur beter sig säger i slutändan ingenting alls om vad som är eller bör vara det yttersta värdet för oss människor.

Anledningen till varför människans liv är och bör vara det yttersta värdet följer kortfattat av det faktum att det endast finns ett fundamentalt alternativ i universum: existens eller icke-existens. Och som Rand påpekar berör detta alternativ endast en sorts entiteter i universum: levande varelser. Det är bara levande varelser vars existens som levnade varelser är villkorlig. Alternativet är alltså liv eller död. Det är allt. Om man väljer att leva, då väljer man också att etablerar livet som det yttersta värdet. (Det finns här nu massor med frågor och andra invändningar man kan tänkas komma med, men jag tänker inte ens överväga att behandla en enda, om ni inte har läst Rands essä ”The Objectivist Ethics”. Och jag är medveten om att min summering av Rands argument lämnar mycket att önska.)

Men varför tar hon då upp detta till att börja med? Vare sig hon har fel eller inte, tog hon upp det eftersom hon ville påpeka två saker. Dels att det som gör målinriktat handlande hos djur såväl som människor, och alla andra levande varelser, möjligt och verkligt, är det faktum att de i egenskap av att vara levande varelser står inför ett fundamentalt alternativ: existens eller icke-existens; liv eller död. Dels ville hon poängtera att djur till skillnad från människor har en inbyggd värdemätare som styr deras beteende. Hennes poäng är att det är just därför som vi människor, men inte andra djur, behöver en moralfilosofi som säger vad det är vi bör göra, vad det är för sorts värden vi bör sträva efter, etc.

Nu är det faktiskt på det vis att det faktum att det finns djur som strävar efter reproduktion även om det sker på bekostnad av deras eget liv, utgör när allt kommer omkring inget argument för att det är reproduktion som är det yttersta värdet för dessa djur, istället för deras liv. Harry Binswanger har nämligen visat att man faktiskt kan vända på perspektivet. Eller rättare sagt kan man visa att reproduktion och livet som yttersta värde i princip är ekvivalent. Hur? Binswanger förklarar:

The equivalence of the two ultimate goals – survival and reproduction – is obscured by the fact that ”survival” is usually understood to mean the continuation of the life of a presently existing organism. If, however, we include X’s being conceived as a contribution to X’s survival (or perhaps the better term would be X’s life), the equivalence becomes apparent. (The Biological Basis for Teleological Concepts, s 155)

Och:

The reproductive actions of the parents are understood as directed toward the goal of producing offspring. In the usual cases, however, this goal does not benefit the parents in any way. In fact, since the parents must expend considerable energy and take large risk in mating and reproducing, the consequences to the prospective parents’ survival are negative: they would be vastly better off if they were able to refrain from reproductive behavior. On the other hand, the parents could not have come into existence at all, could not have lived, if their parents had not engaged in reproduction. The organisms of a given generation owe their lives to the reproductive behavior of their immediate parents and of all their ancestors back through the ages. It is the survival benefit (viz., being born) that the parents derive from past acts of reproduction in their ancestral line which explains their present acts of reproduction. Barring mutations that eliminate the gene complexes for reproduction, there is no way for a given organism to obtain the benefits of past acts of reproduction without having to repeat those acts upon their own maturity.

…

Hence reproduction is goal-directed by the individual-survival concept of genetic selection: reproduction is a self-generated action caused by the survival value to the agent of past instances of the goal. The goal here is the reproduction of viable descendants: the past instances of the goal are the past instances of the production of viable descendants – including the production of the organism now engaging in reproductive actions. It is no objection that the present reproductive actions of the parents will not result in any consequent survival benefit to them: the proposed analysis is not phrased in terms of any future survival benefits which might result from a given action, but in terms of the action’s past survival value. (Ibid, s 156-157)

Och slutligen:

From the standpoint of individual survival as the ultimate goal, it is better to risk death at the age of parenthood than to have died as a fledgling (or never to have been born because one’s ancestors died as fledglings) – and for any sub-human whose behavior is genetically determined, this is the only alternative. (Ibid, s 158)

Jämför nu detta med vad Rand faktiskt säger via Peikoff:

Plants and animals initiate automatically the actions their life requires. Such entities may encounter adverse conditions beyond their capacity to cope with, such as drought, temperature extremes, or an absence of food. In addition, an animal’s knowledge may prove inadequate (a large-scale example would be the lemmings that unwittingly swim out too far and perish). But whatever the conditions they encounter and whatever an animal’s knowledge, there is no alternative in the functioning of these organisms: within the limits of their ability, they act necessarily to attain those objects that sustain their existence. They can be destroyed, but they cannot pursue their own destruction or even be neutral in regard to it. Implicitly, life is their inbuilt standard of value, which determines all their goals and actions. (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, s 213)

Som ni ser är det inte bara som så att invändningen är helt irrelevant för hennes tes, det hon säger krockar faktiskt inte heller med verklighetens fakta. Reproduktion kan förstås som ett överlevnadsvärde i relation till en varelses liv.

Visdom från Thomas Sowell

Carl SvanbergLämna en kommentar

Thomas Sowell delar i vanlig ordning ut en liten dos av visdom på www.CapMag.com. Till mina favoriter hör följande:

In a democracy, we have always had to worry about the ignorance of the uneducated. Today we have to worry about the ignorance of people with college degrees.

The political left loves to depict its ideas as ”new” — a practice which is itself centuries old on the left, as are the ideas themselves.

[För övrigt har jag noterat att svenska vänsterungdomar brukar gå runt och tro att deras idéer är radikala och att de står emot etablissemanget, medan i det själva verket är så att de själva utgör en del av samma vänsteretablissemang.]

How can people who say we don’t have enough troops in Iraq advocate that we intervene militarily in Darfur?

Many of the same people who claim that mental tests are not valid for college admissions decisions, or for employment decisions, nevertheless consider these tests valid for deciding that a murderer cannot be executed when he scores low on such tests — even though he has no incentive to score high.

Står Fredrik Federley för detta?

Carl Svanberg15 kommentarer

När jag läste om Centerpartiets förslag om ungdomsavtal blev jag väldigt glad och imponerad. Glad eftersom det är ett väldigt bra förslag och ett steg helt i rätt riktning. Imponerad eftersom förslaget är väldigt impopulärt hos många och partiet gör därför ett djärvt försök att försöka profilisera sig genom att ta en relativt impopulär position. De är villiga att försöka kämpa sig till en opinion för detta förslag. Detta gjorde bland annat att jag tänkte på om man skulle ge Centerpartiet sin röst i höst, helt enkelt för att ge dem stöd för denna idé. Jag har inte bestämt mig ännu, eftersom det finns saker jag vill kolla upp först (framför allt hur de ser på miljöfrågorna).

I samband med detta blev jag också intresserad av vad CUF egentligen håller på med. Detta framför allt eftersom deras ledare Fredrik Federley verkar vara en ovanligt smart och liberal ungdomspolitiker. Så jag bestämde mig för att läsa igenom CUF:s program. Till min stora överraskning upptäckte jag att detta dokument genomsyrades av ”ekologiskt” hippieflum. Jag borde kanske inte ha blivit så överraskad, men det som gjorde mig överraskad är just Fredrik Federley. Hur kan en som verkar vara så vettig och så liberal överhuvudtaget trivas hos CUF? Det är ett stort mysterium för mig. Låt mig ge några konkreta exempel på vad det är jag menar.

Så här inleder de med att beskriva sin ideologi:

I början av 70-talet tas tanken om Lokalsamhället upp för första gången. Lokalsamhället bygger på en social marknadsekonomi – med individen i centrum – som är miljömässigt hållbar och som känner samhörighet och solidaritet med folk i hela världen. Detta kallas också senare för Biosamhället i CUF:s idéprogram.

Således finns tydliga värderingar som frihet, trygghet och jämlikhet för människor, omtanke och ansvar för vår miljö och en ständig kamp mot orättvisor och centralstyrning djupt rotat i vår idéhistoria. Det tydligaste sättet att beskriva vår ideologiska inriktning är Ekohumanismen, en grön socialliberal ideologi.

”Ekohumanism”, eller ”grön” socialliberalism, är alltså deras ideologi. Vad är det? På vilka premisser vilar denna ideologi? Vad innebär ideologin i praktiken?

I ett bisarrt stycke försöker de motivera sin ”gröna” socialliberalism så här:

Vi kan också se att vi påverkas av miljöförändringar orsakade av människan. Ett förändrat klimat, miljögifter, utfiskning och badförbud i förorenade vatten är bara några exempel på vad människans oansvariga verksamhet får för konsekvenser. Miljön är en förutsättning för den mänskliga friheten och för vårt ekonomiska välstånd. Det är först på senare år som världens ledare på allvar börjat inse det.

Vi ser idag att liberalismen efter åratal av miljöförstöring och resursslöseri skriker efter en tolkning av dess relevans i miljöfrågor. Vi ser också miljön som en ytterst angelägen liberal fråga. Anledningen är enkel. Det är först när vi kan överleva som vi kan leva i frihet. Miljöproblemen hotar livet. Alltså hotar miljöproblemen vår frihet – mer än något annat.

Och:

Vi ser människan i sitt sammanhang, vi ser hur hon alltid levt, och alltid kommer att leva i ett beroendeförhållande gentemot den omgivande miljön. Naturen sätter våra begränsningar och dömer efter sin egen lagbok. (Min kursivering.)

Om vi bortser från att de verkar ha okritiskt accepterat miljörörelsens hysteriska skrämselpropaganda som en korrekt verklighetsbeskrivning, så är det intressant hur de ser på relationen mellan frihet och miljön. Notera hur förvirrade de är. Frihet förutsätter en ”grön” politik: Frihet leder inte till bättre miljö, utan bättre miljö leder till mer frihet. Så när jag kör runt i min bil eller massproducera välstånd i min fabrik, då minskas inte bara andras frihet utan även min, eftersom jag ”förstör” miljön? Och därför ska min frihet att köra bil eller massproducera välstånd minskas (regleras och/eller beskattas bort), så att vår frihet kan öka?

Det tycks inte slå dem att människans miljö har ur nästan alla tänkbara avseenden blivit mycket bättre sedan industrialiseringen och att detta faktiskt beror på industrialiseringen.

Det var industrialiseringen som gjorde det möjligt för oss att idag vara befriade från många föroreningar i luften och i vattnet som förr tog många liv. Det var tack vare industrialiseringen som vi fick rent dricksvatten. Industrialiseringen gjorde det möjligt att massproducera billigt stål och järn, som senare gjorde det möjligt för oss att bygga vattenledningar som inte bara kunde ta hand om vårt kiss och bajs, utan även förse oss med rent dricksvatten. Detta gjorde stadsmiljön betydlig renare än tidigare.

Bilarna gjorde också stadsmiljön renare än när vi körde med häst och vagn som ju lämna efter sig enorma mängder hästskit. När vi gick över från ved- och kolkraft till olja och gas, och senare vatten- och kärnkraft, blev vår miljö ännu renare. Inte minst inomhusluften förbättrades när vi gick från vedeldning till olja- och gas och senare el.

Notera vad det var för faktor som gjorde allt detta möjligt, inklusive hela industrialiseringen: det var människans fria förnuft. Det var frihet som gav upphov till industrialiseringen, välståndet och tekniken. Det var Upplysningens idé om att människan ska bruka sitt förnuft för att ständigt förbättra sin tillvaro här på jorden, som lade bakom denna utveckling, inte ”insikten” om att en ”bra miljö” är en förutsättning för frihet. Det var denna attityd som gjorde många människor till övertygade liberaler som i sin tur började plädera för att befria människan. Det var befriandet av människan under 1700- och 1800-talet som gjorde denna utveckling möjlig.

Ekonomisk verksamhet under kapitalism kan, som George Reisman har noterat, beskrivas som en förbättring av vår miljö, dvs våra levnadsvillkor och vår tillvaro, detta eftersom det i sin essesns handlar om att omforma naturen så att den tjänar våra behov. Att massproducera välstånd handlar ju om att ta materia från naturen, och göra dem tillgängliga i formen av livsbefrämjande varor för massorna. Att massproducera mat och kläder gör dem tillgängliga för massorna. Detta utgör därför en förbättring av människans tillvaro och levnadsvillkor.

Men det är klart. Det krävs bland annat att man har tagit del av en George Reisman för att bli fullständigt varse om detta, så jag kommer inte att klandra dem för att de inte är medvetna om detta. Men tyvärr får deras synsätt här ändå följden att de betraktar omfattande miljöregleringar och miljöskatter, som ett sätt att ”öka” friheten. Men även utan en Reisman borde man inse sådana saker som att en ”ren” miljö förutsätter frihet, dvs kaptitalism. Ty det är endast när människor är rika som det finns ett intresse av och en ekonomisk förutsättning för att bry sig om miljön. Fattiga människor har däremot inte råd att vara ”miljövänliga”. Men denna observation tycks CUF ta som en inbjudan om att det nu är helt ”OK” att införa miljöregleringar och -skatter, detta eftersom vi nu har ”råd” med dessa regleringar. (Men det har vi egentligen inte eftersom dessa regleringar kommer att påverka produktionen och därmed vår levnadsstandard negativt. Det är t ex miljöregleringar och skatter som driver upp energipriserna till väldigt höga nivåer här i Sverige. Människors levnadsvillkor blir därför sämre, inte bättre. Om man däremot hade befriat energibranschen från dessa regleringar och skatter, då hade de producerat mer energi och priset på energi hade gått ned.) Den insikt som de istället borde göra är att frihet är en förutsättning för bra miljö, och att den sortens miljöregleringar och -skatter som de pläderar för är obefogade.

Det är när allt kommer omkring ingen slump att CUF ser på saker och ting som de gör. Ty CUF delar miljöpartiets syn på naturen med alla dödliga och destruktiva implikationer detta har:

Rätten till enskilt ägande är central i den liberala ideologin. Det finns ett sammanhang mellan äganderätten av mark och värdet av att ha en god miljö och drägliga sociala förhållanden för människor. Exempelvis har biologisk mångfald ett egenvärde, därför kan vi inrätta naturreservat för att skydda arter även om detta inskränker på enskilda markägares möjligheter till att bruka marken. Däremot ska staten (eller motsvarande) söka samförstånd med markägare, samt ge en rimlig kompensation till markägaren för eventuellt inkomstbortfall. (Min kursivering.)

Dvs djuren och naturen står över människan; om naturen har ett egenvärde, då har människans liv det inte. Och därför ska staten genom ”samförstånd” (dvs man hotar med våld och erbjuder ”kompromisser” i form av ”rimlig kompensation”) stjäla människors mark, för att lämna den åt djuren. Dvs människan har inga rättigheter alls, men det har däremot djuren. Och om någon tror att jag tolkar detta citat ur sitt sammanhang, läs då detta: ”Varje art på vår jord har ett egenvärde i sig som inte kan mätas i pengar – biologisk mångfald är ett mål och inte ett medel.”

Om någon nu vill invända med att det ur detta även följer att människan har ett egenvärde, då bör jag kan poängtera att det i praktiken inte betyder någonting helt enkelt eftersom det är omöjligt att kombinera idén om att allt liv har ett egenvärde med att människans liv har ett egenvärde. För om alla levande varelser har ett egenvärde och alla levande varelser är ett ”mål” och inte ett medel, då betyder det att vi inte får äta växter för att överleva. För då använder vi dem som ”medel” och inte som ett ”mål”. Naturligtvis får vi inte heller använda djuren som ett medel genom att använda dem som kläder, eller mat, eller husdjur eller försöksdjur.

Det är ur denna kontext som deras syn på miljön bör förstås. Det är inte människans miljö som är primär, även om man först skulle kunna tro det, utan ”den biologiska mångfalden” och dennes förutsättningar som är primärt. Och det är uppenbart att även om de säger att allt liv har ett egenvärde, så väljer de i en konflikt djurens liv framför människans. Det är nog därför som de inte tänker på att miljöregleringar och -skatter faktiskt är faktorer som bidrar till att göra människans miljö sämre. Inte bättre. De antar att ”miljön” med vilket de menar naturen, har ett egenvärde, varför det alltid är av ett värde att ”rädda” och ”värna” om den. Men det stämmer inte. Naturen har inget egenvärde alls. (Inte heller har allt liv ett egenvärde.) Naturen liksom alla andra värden är bara värde i relation till någon. Naturen har bara ett värde för oss människor i den mån den kan tjäna våra behov. Naturen är inte helig och det ligger inte i vårt intresse att behandla den som sådan. Människan kan och bör tämja och omforma naturen så att den tjänar hennes behov. Hennes liv och lycka förutsätter det. Att införa regleringar eller skatter som gör denna verksamhet svårare eller omöjlig, är inte bara omoralisk utan också ytterst opraktiskt – givet att man vill värna om människans liv. Men det är genom att inte göra en tydlig distinktion mellan naturen och människans miljö, som de kan få för sig att saker som faktiskt försämrar vår miljö är ”bra” för miljön. Och på detta sätt kan de lura sig själva och allmänheten om att en ”bra” miljö är en förutsättning för liv och frihet, varför regleringar och skatter är en förutsättning för liv och frihet!

Detta synsätt är uppenbarligen inte förenligt med visionen om ett fullständigt fritt samhälle, dvs ett laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Detta är något som CUF är fullt medvetna om. Faktum är att de nästan verkar lite stolta över det. Så här skriver de:

Vi vill se en värld av fria människor, men det kräver förutsättningar och möjligheter. För att människor ska kunna bli fria krävs att vi använder oss av en rad instrument så att var och en kan växa som människa och förverkliga sina drömmar. En nyliberal var-och-en-för-sig-själv-politik skapar inte fria människor, bara ensamma människor. Att vara liberal kan betyda mycket. Under lång tid har socialliberalismen varit den breda fåran för de liberala idéströmningarna. Ur den fåran har vi hämtat mycket av vår näring.

Dvs laissez-faire kapitalism leder till inte till frihet utan bara till ”ensamma” människor. Det är inte bra. Nej, äkta ”frihet” kräver nämligen ”instrument” (regleringar och skatter och bidrag?). I vilket fall som helst, kan liberalismen betyda lite vad som helst, för det säger vi i CUF, och då bestämmer vi helt plötsligt att socialliberalismen är det som är det. De ger ingen ytterligare motivering till varför laissez-faire kapitalism inte är något att ha. Detta tycker jag är besynnerligt.

CUF är skeptiska till förnuftets roll i människans liv och det är troligt att det är denna skeptiska hållning som också gör dem misstänksamma till ny teknik som en lösning för problem av olika slag. Det är värt att notera att de delar en marxistisk syn på välstånd. De inbillar sig nämligen att slaveriet var orsaken till välståndet i väst:

Människans egenvärde har inte alltid varit en självklarhet och är det fortfarande inte. Mycket av det välstånd vi har idag bygger på förtryck. Människor användes som slavar och naturresurser plundrades hejdlöst i kolonier som Europas länder med tvång lade under sig. Afrikas folk användes precis som Afrikas naturresurser – som handelsvara. Allt detta för att på billigaste sätt bygga upp välstånd i Europa och Amerika. Idag inser ledarna för många av världens länder vilka illdåd som utförts i den egna statens ungdom, och ber om ursäkt för dem. Det visar att vi är på rätt väg. Vi kan inte göra de massakrer som utförts på olika folk ogjorda, men vi kan styra in samhället på en väg som gör att något sådant aldrig kommer att hända igen.

Dvs de tror att man kan skapa välstånd genom våld. Men i verkligheten är det endast tänkande och produktion, som är orsaken till allt välstånd. Förmågan att våldföra sig är endast förmågan att förstöra. Det kan tyckas obetydligt att någon slänger sig med denna marxistiska syn på välstånd, men deras skepticism till förnuftet och därmed människans förmåga att forma om naturen är genomgående. CUF skriver:

Människan kan nyttja naturen för att uppnå sina syften, men vi kan inte tämja den. Varje gång människan försökt har naturen slagit tillbaka, hårt och urskillningslöst. Vi kan tycka att det är fel, eller orättvist, men det är en naturlag vi inte kan ändra på och det bästa vi kan göra är att anpassa oss efter de förutsättningar som finns. Alternativet är ett evigt krig mot naturlagarna, ett krig människan aldrig kan gå segrande ur. I vår strävan att saker ska inordna sig efter vår vilja glömmer vi nämligen att vi själva är en del av naturen.

Och: ”Dagens teknik ger oss unika möjligheter för att bedriva genetisk ingenjörskonst. Vi kan i laboratorier ta fram helt nya grödor som leder till att vi kan odla mat i svältdrabbade områden, och vi kan med genetikens hjälp utveckla nya och effektiva sätt att bota sjukdomar. Men myntet har en baksida. När vi experimenterar med gener riskerar vi få växter som vi inte vet något om, och som i värsta fall kan leda till att andra växter utrotas.”

Är man skeptiskt inställd till människans förnuft och därmed hennes förmåga att ”forma om naturen”, då är man förstås också skeptiskt inställd till vilken roll om någon förnuftet kan eller bör ha i människans liv. Och är man det, då är man förstås också skeptisk till människans behov av frihet qua förnuftsvarelse. Och om man i vilket fall som helst sätter naturen över människan, då spelar det ingen roll om man anser att människan har förmågan eller inte. Hon har nämligen ändå ingen riktig rätt att exploatera naturen. Hon har knappt tillstånd att göra vad naturlagarna ”tillåter” henne att komma undan med.

Det finns mycket fler tveksamheter och konstigheter i CUF:s program, men detta är nog ”höjdpunkterna”. Och med detta som bakgrund kan jag inte låta bli att ställa frågan: ”Står Fredrik Federley för detta?”

UPPDATERING: Fredrik Federley har varit vänlig att besvara frågan. Se kommentarerna.

”Don’t Steal This Article!”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nu kan de libertarianer som var för fattiga eller snåla för att köpa Greg Perkins underbara artikel ”Don’t Steal This Article!”, läsa den i sin helhet, alldeles gratis, på Diana Hsiehs blogg. Jag rekommenderar alla att läsa den, inte bara fattiga eller snåla libertarianer:

Marxist scholars don’t have much interest in defending individual rights, private property, and free markets — so their antipathy to intellectual property rights in patent and copyright isn’t surprising. In contrast, there are a significant number of libertarian scholars who proclaim individual rights and free markets to be good and desirable, yet who share an antipathy to intellectual property. That is, they systematically defend material property rights while decrying intellectual property as a confused, destructive, and morally bankrupt idea that should be abolished for the protection of our true individual rights.

In making their case, these libertarian scholars[1] cite a blizzard of puzzles and problems surrounding intellectual property. They see incoherency: how is it that, unlike all other rights, intellectual property rights should abruptly vanish after some set number of years? They see arbitrariness: why single out for reward the mental work behind the practical inventions of industry, but deny it for the mental effort behind the theoretical discoveries of science that make those inventions possible? Besides, they maintain, the line between invention and discovery is inherently vague and artificial. And they see a fundamental contradiction: inalienable rights cannot logically conflict with one another, but they find that intellectual property rights violate material property rights in an automatic and unchosen transfer of partial ownership to inventors and authors. Owners of paper and ink can use their property in certain ways only by permission of copyright holders; owners of metal and tools can use their property in certain ways only by permission of patent holders.

To resolve such issues, these libertarian scholars seek a theory of property that will firmly establish material property rights while excluding intellectual property.[2] Stephan Kinsella explains its basis…

Läs resten här.

Vi lär oss av historien

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det sägs ibland att historien skrivs av segrarna. Det finns ett klart och tydligt undantag här: Vietnamkriget. Trots att USA faktiskt vann Vietnamkriget, rent militärt, målas det upp som ett svidande nederlag. Och även om det på många sätt kan räknas som ett nederlag – ett politiskt nederlag – så går det inte att komma ifrån att USA rent militärt gav kommunisterna otroligt mycket stryk. (Det var inte USA som förlorade kriget; det var Sydvietnam.) Medan amerikanerna drog på sig stora förluster (ca 58 000 soldater) så lyckades de inte desto mindre med att döda över en miljon kommunister.

När det kommer till Irakkriget säger många att vi har fått ett nytt Vietnam. I många avseenden är det helt riktigt. Men precis som Vietnam drog ut på tiden, kostade mer och mer pengar och liv, så har också kriget i Irak dragit ut på tiden. Än så länge har inte alls lika många amerikanska soldater dött i Irak som i Vietnam, men precis som i Vietnam är det väldigt många som har dött alldeles i nödan. Jag säger i onödan eftersom de allra flesta förluster skulle man kunna undgå, om man bara gjorde vad som krävdes för att vinna. Precis som Vietnam sätter man i Irak massor med altruistiska restriktioner som håller tillbaka militärens förmåga att göra slut på rebellerna.

Sanningen är att kriget mot Irak precis som hela detta kriget mot terrorismen skulle varit över för länge sedan, om USA bara var villiga att göra vad som krävs. Detta visar inte minst Vietnamkriget. Även om USA i flera år lyckades hålla tillbaka kommunisterna, så gav man aldrig militären chansen att slåss för att vinna över fienden. Detta gjorde att kriget drog ut på tiden. I slutet av 1972 fick Nixon nog av alla misslyckade försök att förhandla fram en vapenvila, så han gav USA:s militär fria händer att göra vad som krävdes för att göra slut på fienden. Resultatet blev en ny offensiv luftkampanj som gick under benämningen ”Linebacker II”.

Under de 11 dagar som denna kampanj pågick hade man åstadkommit mer än vad man hade gjort de föregående 7 åren. Man släppte över 36 000 ton av bomber över Nordvietnam – mer än vad man hade släppt under de två föregående åren tillsammans. (Om USA hade gjort detta 1965 då hade kriget varit över redan då.) Under denna kampanj krossades inte bara kommunisternas förmåga utan även deras vilja att fortsätta slåss. Efter dessa 11 dagar vann USA kriget. Nordvietnam bad om att få sätta sig vid förhandlingsbordet. Den 27 januari 1973 slöts ett fredsavtal mellan USA och Nordvietnam. Strax därefter lämnade amerikanerna Vietnam helt och hållet.

USA måste förr eller senare lämna Irak. Samtidigt är uppenbart att man inte kan lämna Irak i händerna åt terroristerna. Det om något vore ett enormt politiskt nederlag av ungefär samma storlek som Vietnamkriget. Det skulle dessutom göra dem ännu mer hoppfulla om att de kan få USA på fall genom terrorism. Så detta är inget alternativ. Men det är inte heller ett alternativ att år efter år bara fortsätta med dagens linje. Att slåss, inte för att uppnå en fullständig seger, utan bara för att hålla tillbaka fienden, räcker inte. Varför inte lära oss av historien? USA borde lämna Irak med ett stort ”buller och bång”. De borde en gång för alla visa rebellerna och deras sponsorer i Syrien och Iran att Amerika faktiskt menar allvar. Det är hög tid att ge militären helt fria händer, så att de kan slutföra jobbet i Irak.

Låt USA få skriva historien om Irak.