Det är sällan någon lyckas komma med någon seriös och bra invändning emot objektivismen. Men en ständigt återkommande invändning brukar formuleras ungefär så här:
Rand säger att alla livet är det yttersta värdet för alla levande organismer. Men det är uppenbarligen inte sant. Alla biologer vet att det finns djur som agerar som om de ser reproduktion, inte deras liv, som det yttersta värdet. Detta bevisas av det faktum att de ofta tar dödliga risker för att skapa en avkomma och att många mycket riktigt dör till följd av att de försöker skapa en avkomma. Reproduktion är alltså, om något, det yttersta värde och värdemätare som styr deras beteende. Rand har alltså fel.
Det är begripligt om man inte riktigt vet hur denna invändning ska bemötas. Det är av uppenbara skäl ingen bra strategi att börja med att förneka fakta om hur det faktiskt förhåller sig med dessa djur och på den vägen försöka rädda Rands metaetiska teori om livet som det yttersta värdet. Så vad göra?
Om man tänker efter kommer man att lägga märke till ett par saker.
Denna invändning har, när allt kommer omkring, ingen som helst relevans för Rands tes. Det faktum att Rand påstår en sak om hur djur beter sig säger i slutändan ingenting alls om vad som är eller bör vara det yttersta värdet för oss människor.
Anledningen till varför människans liv är och bör vara det yttersta värdet följer kortfattat av det faktum att det endast finns ett fundamentalt alternativ i universum: existens eller icke-existens. Och som Rand påpekar berör detta alternativ endast en sorts entiteter i universum: levande varelser. Det är bara levande varelser vars existens som levnade varelser är villkorlig. Alternativet är alltså liv eller död. Det är allt. Om man väljer att leva, då väljer man också att etablerar livet som det yttersta värdet. (Det finns här nu massor med frågor och andra invändningar man kan tänkas komma med, men jag tänker inte ens överväga att behandla en enda, om ni inte har läst Rands essä ”The Objectivist Ethics”. Och jag är medveten om att min summering av Rands argument lämnar mycket att önska.)
Men varför tar hon då upp detta till att börja med? Vare sig hon har fel eller inte, tog hon upp det eftersom hon ville påpeka två saker. Dels att det som gör målinriktat handlande hos djur såväl som människor, och alla andra levande varelser, möjligt och verkligt, är det faktum att de i egenskap av att vara levande varelser står inför ett fundamentalt alternativ: existens eller icke-existens; liv eller död. Dels ville hon poängtera att djur till skillnad från människor har en inbyggd värdemätare som styr deras beteende. Hennes poäng är att det är just därför som vi människor, men inte andra djur, behöver en moralfilosofi som säger vad det är vi bör göra, vad det är för sorts värden vi bör sträva efter, etc.
Nu är det faktiskt på det vis att det faktum att det finns djur som strävar efter reproduktion även om det sker på bekostnad av deras eget liv, utgör när allt kommer omkring inget argument för att det är reproduktion som är det yttersta värdet för dessa djur, istället för deras liv. Harry Binswanger har nämligen visat att man faktiskt kan vända på perspektivet. Eller rättare sagt kan man visa att reproduktion och livet som yttersta värde i princip är ekvivalent. Hur? Binswanger förklarar:
The equivalence of the two ultimate goals – survival and reproduction – is obscured by the fact that ”survival” is usually understood to mean the continuation of the life of a presently existing organism. If, however, we include X’s being conceived as a contribution to X’s survival (or perhaps the better term would be X’s life), the equivalence becomes apparent. (The Biological Basis for Teleological Concepts, s 155)
Och:
The reproductive actions of the parents are understood as directed toward the goal of producing offspring. In the usual cases, however, this goal does not benefit the parents in any way. In fact, since the parents must expend considerable energy and take large risk in mating and reproducing, the consequences to the prospective parents’ survival are negative: they would be vastly better off if they were able to refrain from reproductive behavior. On the other hand, the parents could not have come into existence at all, could not have lived, if their parents had not engaged in reproduction. The organisms of a given generation owe their lives to the reproductive behavior of their immediate parents and of all their ancestors back through the ages. It is the survival benefit (viz., being born) that the parents derive from past acts of reproduction in their ancestral line which explains their present acts of reproduction. Barring mutations that eliminate the gene complexes for reproduction, there is no way for a given organism to obtain the benefits of past acts of reproduction without having to repeat those acts upon their own maturity.
…
Hence reproduction is goal-directed by the individual-survival concept of genetic selection: reproduction is a self-generated action caused by the survival value to the agent of past instances of the goal. The goal here is the reproduction of viable descendants: the past instances of the goal are the past instances of the production of viable descendants – including the production of the organism now engaging in reproductive actions. It is no objection that the present reproductive actions of the parents will not result in any consequent survival benefit to them: the proposed analysis is not phrased in terms of any future survival benefits which might result from a given action, but in terms of the action’s past survival value. (Ibid, s 156-157)
Och slutligen:
From the standpoint of individual survival as the ultimate goal, it is better to risk death at the age of parenthood than to have died as a fledgling (or never to have been born because one’s ancestors died as fledglings) – and for any sub-human whose behavior is genetically determined, this is the only alternative. (Ibid, s 158)
Jämför nu detta med vad Rand faktiskt säger via Peikoff:
Plants and animals initiate automatically the actions their life requires. Such entities may encounter adverse conditions beyond their capacity to cope with, such as drought, temperature extremes, or an absence of food. In addition, an animal’s knowledge may prove inadequate (a large-scale example would be the lemmings that unwittingly swim out too far and perish). But whatever the conditions they encounter and whatever an animal’s knowledge, there is no alternative in the functioning of these organisms: within the limits of their ability, they act necessarily to attain those objects that sustain their existence. They can be destroyed, but they cannot pursue their own destruction or even be neutral in regard to it. Implicitly, life is their inbuilt standard of value, which determines all their goals and actions. (Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand, s 213)
Som ni ser är det inte bara som så att invändningen är helt irrelevant för hennes tes, det hon säger krockar faktiskt inte heller med verklighetens fakta. Reproduktion kan förstås som ett överlevnadsvärde i relation till en varelses liv.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 
Jag tycker att Binswagners förklaring mest liknar ett försök att lyfta sig i håret. Observera att reproduktion som det ultimata värdet faktiskt generellt förklarar beteendet hos djur på _individnivå_, medan Binswagner tvingas att resonera på en kollektiv nivå. En individ gynnades av att ha föräldrar som reproducerade, men detta säger ju inget om det är ett överlevnadsvärde för den _enskilda_ individen att _själv_ kunna reproducera.
Vidare, om man jämför två djur i samma art där den ena individen är fertil och den andra är steril (och därför inte intierar handlingar ämnade för reproduktion) så skulle den sterila individen troligen leva längre genom att den hade ett handlingsmönster som bättre bevarade dess eget liv. Eftersom båda dessa djur har väsentligt olika beteendmönster så måste de ha olika ultimata värde eftersom det är det ultimatat värdet som styr beteendet. Om nu självbevarande som det ultimata värdet är reserverat för den fertila individen, vilket ultimat värde har då den sterila individen?
Jag håller inte med. Binswanger resonerar aldrig på en kollektiv nivå, utan just på en individnivå. Han hävdade aldrig att ett reproduktivt beteende skulle ha ett framtida överlevnadsvärde för den individ som utövar det. Tvärtom så förnekar han det explicit (vilket du skulle noterat om du läste citaten ovan). Han poängterar dock, helt riktigt, att det har ett definitivt överlevnadsvärde för avkomman.
Din andra fråga begriper jag uppriktigt sagt inte. Båda individernar har självbevarande som det ultimata värdet. Det bara tar sitt uttryck på olika sätt. Att de djur som ägnar sig åt reproduktivt beteende och därmed riskerar sitt liv, kan däremot ses som att de senare i livet får ”betala tillbaka” till naturen det pris som deras föräldrar fick betala för att de själva skulle bli till och överleva barndomen, dvs de får betala för överlevnadsvärdet av föräldrarnas reproduktiva beteende.
Poängen är som sagt inte att förneka att djur agerar på ett reproduktivt sätt, poängen är att beteendet faktiskt har ett överlevnadsvärde för den enskilde individen som blir till tack vare det. Poängen är inte heller att det sett utifrån ett strikt biologiskt persektiv kan vara intressantare att tolka djurens beteende ur premissen att det är reproduktion som är det yttersta värdet, poängen är att man kan se reproduktivt beteende som ett medel istället för som ett självändamål. Medel om målet är att producera en levande avkomma som också ska överleva sin barndom. Men inser man detta, dvs att en levande avkomma är målet som reproduktivt beteende tjänar som medel för att uppnå, då inser man också att det utan större problem går att se det som ett överlevnadsvärde för just avkomman.
Jag vet inte om det är världens intelligentaste kommentar jag kommer med här, men det första jag tänker när jag ser resonemanget är att ett enskilt djur knappast kan ha reproduktion som sitt yttersta ändamål, för det skulle förutsätta att djuret är medvetet om kausalsambandet mellan parning och avkomma – och vilket djur är medvetet om det? Så jag tror nog att djuren parar sig av det enkla och hedonistiska skälet att det är skönt att para sig. Att det sedan blir avkomma av det får de tacka den kloka och förutseende ”farbror evolutionen” för.
Det lär ju finnas insekter som dör omedelbart efter parningsakten. Uppenbarligen är parningsakten den stora höjdpunkten i dessa insekters liv. När den är över, har de inget kvar att leva för.
Det är förresten ine ens alla människor som är medvetna om sambandet mellan samlag och barnafödande. Jag läste en gång hos Bronislav Malinovski att det finns människor i Söderhavet som inte har den blekaste aning om det. De tror att barn kommer till genom att någon god fé kommer och stoppar in ett frö i kvinnans slida. De är medvetna om att oskulder inte kan få barn, men det förklarar de med att mödomshinnan sitter kvar, så det går inte att få in fröet. Det här Söderhavsfolket har också väldigt fri sexualitet. De barn som föds tas hand av mamman och barnets morbror, inte av fadern. Detta därför att man vädigt sällan vet vem fadern är.
Och så ska ju människan – vare sig hon nu lever i Sverige eller i Söderhavet – inte leva med någon *insekts* liv som yttersta värdemätare.
Binswagner (och du) förutsätter:
”If, however, we include X’s being conceived as a contribution to X’s survival[…]”
Det kan aldrig vara ett överlevnadsvärde att bli född som Binswagner hävdar eftersom det inte finns något alternativ, hade individen inte varit född så hade det inte funnits någon individ som något kunde ha ett överlevnadsvärde för. Själva frågeställning förutsätter att det finns en existerande individ. Alltså kan man inte räkna in ”att bli född” som ett värde för individens överlevnad.
Han har alltså rätt när han skriver:
”[…]survival is usually understood to mean the continuation of the life of a presently existing organism.”
Detta är det enda sättet man kan förstå överlevnad på för en enskild individ, dvs. att förutsätta att det finns en _existerande_ individ för vilken övelevnad kan vara ett värde. Artens _kollektiva_ överlevnad däremot kan förstås på det sätt som Binswagner förutsätter. Man kan säga att det är ett ”värde” för artens överlevnad att en individ blir till, men inte att det är ett värde för individen, dvs. att en individ blir till eller inte blir till är ett alternativ på en kollektiv nivå (arten), inte ett alternativ för individen.
Binswagner introduktion av födseln som ett överlevnadsvärde för den enskilda individen är alltså ett misstag. Givet att man rättar till detta misstag så följer det att varje enskild individ i naturen oftast agerar för att maximera sin avkomma och inte sin livslängd, alltså är det förra det ultimata värdet.
Jag begriper inte hur du kan resonera som du gör. Det enda du gör är följande: ”Nej, Binswanger har fel. Det är tvärtom.” Inga argument, bara ”för jag säger det”. Hela Binswangers poäng är ju att det är fel att begränsa sig till att tala om överlevnadsvärdet av en handling måste basera sig på de framtida fördelarna för den enskilde individen, och inte också inkludera överlevnadsvärdet av tidigare handlingar utförda av kanske andra individer. Ta bara en sådan sak som att även mänskliga föräldrar kan vara snälla nog att planera för en genom att spara till ens utbildning, att föräldrarna väntade med att skaffa mig som barn tills de hade bra inkomster eller ett bättre hus, osv. Alla dessa handlingar hade ett överlevnadsvärde för MIG. Du begränsar dig också helt godtyckligt till bara själva akten att bli till. Även om du kanske inte tycker det är bra för DIG som en individ, att du blev till, så tycker jag att det åtminstone var bra för mig att jag själv blev till (nu när jag väl lever). Men kom ihåg att för att jag ska överleva bortom barndomen måste föräldrarna ägna sig åt ett beteende som jag räknade till det ”reproduktiva beteendet”. Detta för att, som sagt, säkra min överlevnad till dess jag är en vuxen individ. Annars misslyckas man med hela projektet, nämligen att framkalla en LEVANDE avkomma. Detta betyder att det reproduktiva beteende som jag och Binswanger har talat om sträcker sig bortom att bara precis producera en avkomma. Det handlar även om att göra sådana saker som att skydda avkomman, mata avkomman, fostra avkomman, osv (exakt vilka handlingar som krävs beror ju på vilket sorts djur man är). Alla dessa handlingar har UTÖVER det att man överhuvudtaget föddes, ett definitivt överlevnadsvärde för mig som individ. Eller du menar kanske att det faktum att dina föräldrar matade dig inte hade ett överlevnadsvärde för dig som individ?
Per-Olof Samuelsson:
”Så jag tror nog att djuren parar sig av det enkla och hedonistiska skälet att det är skönt att para sig.”
Hur livet ter sig ur djurets perspektiv är svårt att sia om, det är ju svårt att tänka som en myra. Men ditt resonemang skulle inte visa att livet var det ultimata värdet, det skulle visa att vällust var det ultimata värdet, dvs. när insekten ställs inför alternativet liv eller vällust så ”väljer” den det senare (val här skall givetvis inte förstås bokstavligt). Den intressanta frågan är sedan vad vällusten har för mål.
Carl Svanberg
”Nej, Binswanger har fel. Det är tvärtom. Inga argument, bara för jag säger det.”
Jag har gett argument ovan. Huvudargumenetet är att det är fel (meningslöst) att inkludera ”att bli till” som ett överlevnadsvärde för en individ eftersom det inte är ett överlevndsvärde. Värde förutsätter alternativ. Vilket alternativ finns det för en _individ_ i fallet att bli till eller att inte bli det? Svaret är inga. Frågan förutsätter ju att det finns en individ, vilket förutsätter att individen redan har blivit till. Frågan är meningslös. Det finns inga alternativ, alltså finns det inget överlevnadsvärde i det. Dessutom, ultimat värde handlar om målet för _individens_ handlingar, att bli till kan aldrig vara ett förmål för individens handlingar eftersom det är svårt att agera innan man blivit till. Binswangers resonemang fungerar utmärkt på en kollektiv nivå, men inte på individnivå.
”Du begränsar dig också helt godtyckligt till bara själva akten att bli till.”
Felet börjar där. Binswangners resonemang är: Det är bättre för individen X att den existrerar med det altrusitsiska draget Y, än att den inte existerar alls. Alltså har det altruistiska draget Y ett överlevnadsvärde för individen.
Jag påstår att den första premissen är meningslös eftersom värderingen ”bättre” förutsätter att individen redan existerar. Slutsatsen följer alltså inte.
Fredrik, jag vet inte om du är Lukas, men om du är det, så har jag besvarat den här sortens argument hundra gånger om.
Intressant som vanligt.