Neokonservatismens kärna

Carl Svanberg6 kommentarer

På sistone har somliga objektivister rätteligen attackerat de neokonservativa som ideologiska fiender till Amerika (se t ex Yaron Brooks Neoconservatives Vs. America). Detta kan komma som något av en överraskning för somliga. För som Brook själv har noterat så för de neokonservativa gärna en pro-amerikansk retorik. Men man bör inte låta sig luras av retoriken. Man bör vara uppmärksam och läsa det finstilta. Man bör även förstå vikten av att tänka på vad som utgör deras fundamentala idéer och premisser. Man bör vara vaksam på de logiska implikationerna av det fintstilta. För det har ofta en helt avgörande betydelse.

Objektivister får ofta kritik för att göra ”orimliga” tolkning av t ex innebörden av det Kant säger eller Hume eller för den delen innebörden av libertarianernas anti-intellektuella och föraktfulla inställning till idéer. Men om man, som sagt, verkligen läser det finstilta och förstår innebörden – den fulla innebörden – då är vissa slutsatser oundvikliga. Ibland behöver man dock inte läsa det finstilta för att förstå. Ibland gör sig folk ovanligt tydliga. (Detta i sig själv gör dock att en del människor inte lyssnar eller tar det på allvar, med motiveringen att ”de menar det inte”. Men problemet är förstås att de gör det.)

Den fundamentala kritik som objektivister reser emot de neokonservativa är att de, trots all sin retorik, väsentligen står för kollektivism och altruism. Och att de har en fascination för begreppet ”plikt”. De anser att Amerika har en av historien given plikt att rädda världen eller åtminstone så många som möjligt. Det är historien som har gjort det till Amerikas ”öde” att vara en världspolis. Denna idé kan man naturligtvis inte motivera på rationella grunder. Det är inte bara det att pliktbegreppet som sådant vilar på irrationella grunder, hela idén om att USA har en altruistisk skyldighet att sörja för t ex irakiernas ödé, går inte att motivera på några som helst världsliga eller rationella grunder. Och den vidare implikationen av detta resonemang är förstås att individen har ingen rätt att existera för sin egen skull, att individen har ingen rätt till liv, frihet eller egendom, dvs att individen har inga rättigheter. Det är denna princip – principen om individens rättigheter – som USA grundades på, men det är denna som de neokonservativa motsätter sig och vill bekämpa. Detta illustrerar deras anti-Amerikanska kärna.

Det senaste exemplet på hur de neokonservativa ger uttryck för detta tankesätt ger David Gelernter från The American Enterprise Institute som skrev en artikel för den neokonservativa tidsskriften The Weekly Standard. I sin artikel ”No More Vietnams” har han en lång utläggning om hur man enligt honom kan förstå sig på debatten om Irakkriget. Nu har jag varken tid eller lust att reda ut alla missförstånd, förvrängningar, ekvivokationer, etc som Gelernter kommer med. Jag kan och vill dock kortfattat redogöra för hur en objektivist skulle kunna resonera om Irakkriget: ”Det är ett altruistiskt och därmed omoraliskt krig eftersom det inte tjänar vårt intresse att slösa tid, pengar och liv på att försöka sprida demokrati i Mellanöstern. Vad vi borde göra är att vi borde en gång för alla göra slut på rebellerna i Irak och sedan lägga allt krut på att göra slut på det växande hotet från Iran. Krig ska inte utföras för att rädda andra eller för att sprida demokrati. Nej, krig ska endast och allena ske i självförsvar. Krig i något annat annat sammanhang är inte bara altruistiskt, det är också en kränkning av individens rättigheter.”

Anledningen till varför jag upprepar detta resonemang, beror dels på att jag vill att folk ska förstå hur jag ser på detta och dels för att undvika missförstånd. Jag tänker nämligen citera Gelernters långa utläggning i sin helhet. Jag gör den nämligen ingen rättvisa om jag kortar ned den och väljer ut det ”väsentliga”; allt är precis lika väsentligt. Här är citatet:

IN THE ARGUMENT OVER IRAQ we can see reflected (like ominous headlights in a rearview mirror) one of the central disputes of modern times–between a traditional ”morality of duties” and a modern ”morality of rights.” Philosophers like to argue that these two worldviews are complementary. In fact they are contradictory. Each of these two worldviews yields an all-inclusive blueprint for society, with no room for further contributions.

Granted, it’s convenient to speak of one’s ”duty” to help the poor and one’s ”right” of self-defense. No contradiction there. But think it over and you will see that, by laying out everyone’s duties explicitly, you lay out everyone’s rights implicitly; and vice versa. You have a right to self-defense–or, to put it differently, a duty to use no violence except (among other cases) in self-defense. Both formulas reach the same destination by different routes. By means of the ”morality of duty,” you shape society the way a sculptor carves stone; by the ”morality of rights,” you shape it the way a sculptor models clay. Two different, contradictory techniques.

The morality of duties originated in Judeo-Christianity, the morality of rights in Roman jurisprudence. The Hebrew tradition knows about rights–but only in the context of covenants, where two parties each acquire rights and responsibilities simultaneously. America’s Founders and Framers spoke of rights, but might well have had this Judeo-Christian idea in mind.

But the modern preference for rights over duties has nothing to do with religion or covenants. And your choice between these two worldviews is important. Morality deals, after all, with how to conduct yourself–whereas a right ordinarily confers an advantageous position, to put it formally; having a right means that your will is favored over someone else’s. It’s therefore conceivable that the morality of duties is the one and only kind of morality; that a morality of rights is a contradiction in terms. It’s conceivable that a ”morality of rights” actually rejects morality in favor of some other way to organize society–I’ll call it ”rights-liberalism.” Rights-liberalism might be better than traditional Judeo-Christian morality, or worse, or neither, but in any case I believe it is not morality. In fact, proponents of rights-liberalism seem to believe (though they rarely say so point blank) that it is the next step beyond morality.

Even if you don’t care about religion, you might still choose the morality of duty, with its focus on an individual’s obligations, over rights-liberalism–which focuses not on your duty but on what is coming to you. Many Republicans and conservatives do prefer to discuss duties; many Democrats and liberals would rather talk about rights.

Now when you assign someone a duty, he is responsible for carrying it out; when you assign him a right, someone else is responsible for guaranteeing it. Rights-liberalism is a worldview that centers on ”make way for me”–and some find it unattractive for just this reason. ”Ask not what your country can do for you,” said JFK, ”ask what you can do for your country.” In other words: Don’t ask for rights, dammit; ask for duties. Nowadays Kennedy’s most famous line is dismissed as a routine call for good citizenship. But there is more to it than that. The statement was taken up with amazing enthusiasm. Every schoolchild knew it. The enthusiasm was partly because the line is catchy; it might also have reflected a deep-lying sympathy over the rising call for civil rights. But it’s also true that America in 1961 was just on the point of seeing traditional morality swamped by rights-liberalism. People felt what was happening. No doubt some felt, too, that Kennedy was sticking up for an older, better worldview that was on its way out.

We find this same deep disagreement over Iraq. Should we talk about America’s duty to protect itself, and do its best to protect other, weaker peoples? Or should we talk about Saddam Hussein’s right to develop weapons so long as they aren’t ”weapons of mass destruction,” and the Iraqi people’s right to life, liberty, and the pursuit of happiness?

The problem with the second formulation is that it blacks out whenever we reach the hard questions. Who will police the rights of Iraq, and guarantee the rights of Iraqis? The usual answer is the U.N. or some other multinational concoction. In other words: nobody. Sometimes we do leave things largely to the U.N. The Security Council has just voted to freeze the assets of four prominent Sudanese: the first punitive measures ever against instigators of violence in the Darfur region–which so far has killed hundreds of thousands.

When conservatives repossess the motto ”No more Vietnams,” it will be a perfect occasion to address one of the most important questions of our time. Is American policy based on rights or on duties? Is America in Iraq because of our duties or their rights? If ”their rights” is the answer, liberals are correct: We have stuck our necks out unnecessarily; we could just as easily have let someone else worry about it, the way France and Germany did. If the answer is ”our duties,” we had no choice. We had an obligation to take charge of our own safety in a world that is lousy with terrorists, and we had to face up to our obligations as the world’s strongest nation. And obviously we have duties in nations besides Iraq also. America doesn’t have the power to help everybody–which is no excuse for helping nobody.

American character is on the line. For the sake of this nation–of its good name, its big heart, the sacrifices of its many brave defenders, the genius of its creators–of its greatness, in short–conservatives had better not lose this fight. (”No More Vietnams”, David Gelernter, The Weekly Standard 2006/05/08, Volym 11, nummer 32)

Nu förstår ni kanske varför de neokonservativa faktiskt är fiender till Amerikanism och varför vi objektivister (och alla andra som värderar de idéer och värderingar som USA bygger på) bör ta avstånd ifrån dem.

Egoismens dag?

Carl Svanberg2 kommentarer

Dick Erixon om första maj:

1 MAJ – EGOISMENS DAG. Ingen dag på året präglas av egenintresset som just denna dag. Makten marscherar under röda fanor – i opposition mot ingen annan än sig själva. Facket kräver mer betalt och högre murar kring de jobb som finns, vilket gör det svårare för dem som står utanför att komma in. Ute i världen kämpar många människor för att slippa förtryck, men arbetarrörelsen står ofta på förtryckarnas sida och motarbetar dem som vill frihet i världen – USA. Men all denna egoism sveps i ord som solidaritet och jämlikhet. Med andra ord är det vi ser en bisarr gatuteater.

Dick Erixon har fel. Första maj är inte alls ”egoismens dag”. Åtminstone inte i den mening som Erixon antyder.

Att begära en högre lön är, i en normal kontext, i och för sig själviskt och inget fel. Tvärtom så är det helt rätt. Varför ska man inte försöka få så bra betalt man bara kan? Eller Erixon anser kanske att det är omoraliskt att vilja tjäna så mycket pengar som möjligt? Han kanske vill reglera lönerna? Han kanske vill straffbeskatta folk med höga inkomster? Han kanske tycker att VD:arnas löner och ersättningar är i grunden orimliga och omotiverad? Kanske ett utslag för ”motbjudande girighet”? Det är bisarrt löjligt av Erixon att inte själv se de tydliga implikationerna av det han säger.

Men i vilket fall som helst finns det en väsentlig skillnad att medelst facket tvinga fram överlöner. Och till skillnad från vad Erixon verkar tro så finns det faktiskt inget att vinna på en sådan strategi. Det leder nämligen endast till arbetslöshet och på längre sikt till en lägre levnadsstandard. Det leder dessutom till en otrygghet som inte ens fackets medlemmar undgår att ta del av. Detta i och med de själva skapar en arbetsmarknad som gör det svårt för dem själva att få ett nytt jobb.

Vår arbetsmarknad är ju präglad av arbetslöshet och otrygghet just nu eftersom facket har fått som de vill. Det ligger därför, tvärtom, i allas egenintresse att sträva efter en fri arbetsmarknad. Och det föreligger ingen konflikt mellan frihet och egoism. Tvärtom är det så att man endast kan försvara friheten konsekvent på egoistiskt grunder; det är egoistiskt med frihet och det ligger i allas egenintresse att inte bara verka för en fri arbetsmarknad utan för ett fullständigt fritt, laissez-faire kapitalistiskt samhälle. Man kan tycka att detta är självklart, men tydligen är det inte det. Och det är kanske inte undra på att så många är emot frihet, om de nu tror, som Erixon att det inte ligger i deras egenintresse.

Dick Erixon borde tänka lite mer på vad det är han egentligen säger innan han publicerar det på sin blogg. Själv funderar jag ännu på om jag ska gå ut och demonstrera för en fri arbetsmarknad…

Irans oljekrig

Carl Svanberg2 kommentarer

Just nu stiger priset på råolja igen. Förra fredagen låg det på 75 dollar per fat. Detta kommer naturligtvis att påverka ekonomierna här i väst. Det kommer att bli dyrare att bedriva produktion och att köra bil. Detta kommer att medföra att vår levnadsstandard på kort sikt blir lägre. Samtidigt kommer en del oljeshejker och i vissa fall även hela arabländer att bli rikare.

En del av dessa pengar går åt att förse hela befolkningar med en lyxtillvaro. Och i vanliga fall finns det förstås ingen orsak att vara upprörd över ett sådant förhållande, men när det kommer till oljan i Mellanöstern finns det en väsentlig skillnad. I Mellanöstern produceras absolut ingenting av värde för oss i väst förutom olja. Men det var inte araberna som gjorde oljan tillgänglig för mänskligheten. Det var de västerländska oljebolagen som gjorde det.

Det var de västerländska oljebolagen som hade kunskapen, tekniken och pengarna som krävdes för att starta oljeproduktionen i Mellanöstern och därmed göra den tillgänglig på marknaden. Det var genom att ta oljan upp ur marken, som de såg till att göra den till en resurs, till en vara. De var och är de enda legitima ägarna av oljan i Mellanöstern. Inte araberna. Blotta faktumet att har bott där länge, ger dem absolut ingen rätt till oljan (av exakt samma anledning som blotta faktumet att svenskar har bott i Sverige länge inte ger oss som folk rätt till de svenska skogarna eller några andra resurser).

Det är viktigt att betona att på grund av den kollektivistiska, irrationella, religiösa kultur som präglar Mellanöstern, hade de aldrig varit i stånd att på egen hand producera det enorma välstånd som oljan representerar. Hade det inte varit för att de stal oljan från de västerländska oljebolagen under 1950-talet, så hade de flesta av dem fortsatta existera under en enorm fattigdom. Detta är av en ren händelse precis vad de förtjänar.

Nu använder de inte bara oljeintäkterna för att finansiera en oförtjänt hög levnadsstandard, de använder den även för att finansiera terrorism, och för att bygga upp deras militära förmåga. De utvecklar massförstörelsevapen av olika slag. Iran använder oljeintäkterna för att skaffa sig kärnvapen. Kärnvapen som de utan tvivel kommer att använda mot USA och Israel. Och av en ren händelse är också Iran den främsta förklaringen till varför priserna har börjat stiga igen på sistone.

Iran har hotat att ställa in sina leveranser av olja. Det är uppenbart att Iran kommer med detta hot eftersom de vill provocera väst och eftersom de vill visa att de tror att kan komma undan med vad som helst. Varför skulle de tro annorlunda? Än så länge har väst låtit dem komma undan med precis vad som helst. De vill, förmodligen, också plundra oss på pengar in i det sista. Allt detta kan man beskriva som ett slags oljekrig. De använder oljan som ett vapen emot oss. De vet att vi behöver oljan och därför är villiga att betala dyrt för den. Och nu trappar Iran upp detta krig.

Oolitiker och intellektuella menar att vi måste göra oss kvitt med oljeberoendet. De säger att vi måste göra det eftersom vår förbrukning av oljan leder till dåligt väder (”växthuseffekten”) och eftersom oljan förr eller senare kommer att ta slut. Bortsett från att jag inte accepterar premisserna här, anser jag inte alls att det finns någon anledning att bryta med vårt oljeboreonde. Stora delar av vår ekonomi och vår levandsstandard hänger på vår tillgång till billig olja. Det är inte vårt beroende av olja som är problemet, det är vårt beroende av våra mördare och fiender i Mellanöstern.

Givet denna kontext anser jag att om Iran nu vill ha ett oljekrig, då tycker jag att vi bör ge dem ett. Vi borde ta tillbaka oljan till de enda rättmätiga ägarna, dvs de västerländska oljebolagen. Detta kommer inte bara att innebära slutet för onödigt höga oljepriser, det kommer också att göra slut på våra fienderas långsiktiga förmåga att hota oss. Utan oljan kan de inte på vår bekostnad finansiera en massa gratis välfärd åt sina medborgare, de kan inte heller finansiera några krig mot oss. Utan oljan kommer deras irrationella kultur att föra dem tillbaka till Medeltiden, där de också hör hemma.

Usel borgerlig tandsvårdspolitik

Carl Svanberg1 kommentar

Den borgerliga alliansen lade nyligen fram ett gemensamt förslag för en borgerlig tandvårdspolitik. Det är många arbetslösa, socialbidragstagare och hårt beskattade låginkomsttagare som inte har råd att gå till tandläkaren. Att de borgerliga är desperata i deras strävan efter makt går inte att ta miste på. För naturligtvis måste de ta åt sig denna frågan och vända en i grunden socialdemokratisk politik till en borgerlig sådan. Hur de borgerliga har valt att hantera denna fråga visar ännu på hur ideologiskt bankrutta de egentligen är.

I deras debattartikel, finns det många saker som man kan anmärka på, men det som fick min uppmärksamhet var detta:

Sammanlagt satsar vi omkring en och en halv miljard från midsommar 2007 och nästan 2,7 miljarder 2008. Av de pengarna ska 70 procent gå till ett högkostnadsskydd. Det räcker för att ta hand om större delen av kostnaderna för dem som är hårdast drabbade. Taket i det högkostnadsskydd som införs ska sedan sänkas väsentligt under mandatperioden.

Och:

De återstående 30 procenten till förebyggande tandvård ska individen själv kunna styra över. Till skillnad från socialdemokraterna tror vi att människor själva vet vilken lösning som passar dem. En möjlighet ska vara att få pengarna som en tandvårdscheck, som kan användas både hos privata tandläkare och hos folktandvården. Tandvårdschecken fungerar både som en subvention och som en påminnelse om att gå till tandläkaren regelbundet. Detta system används redan för barn- och ungdomstandvården i vissa landsting. (Min kursivering.)

På detta vis vill de tydligen reducera skillnaden mellan höger och vänster inom svensk inrikespolitik.

När jag läser hur de borgerliga hanterar den här sortens frågor på detta sätt, då undrar jag hur ofta det ”bara” är fråga om okunskap om vad som skulle utgöra ett genuint bra alternativ till dagens politik, och hur mycket som ”bara” beror på (opraktiska) pragmatiska överväganden.

Det var och är statliga interventioner av olika slag (framför allt skatter och tandläkarlicenssystemet) som har gjort tandvården onödigt dyr. Att de borgerliga är intelligenta nog för att avfärda prisregleringar i sin debattartikel, gör dem inte förtjänta av något beröm. Ingen förutom de mest ekonomiskt illiterära eller möjligtvis mentalt efterblivna av människor skulle föreslå prisregleringar som en seriös lösning för någonting.

Trots att de är medvetna om att statliga interventioner inte är lösningen, utan endast en källa till problem, och trots att de åtminstone verkar medvetna om att subventioner har en tendens att fördyra, så drar de sig ändå inte för att föreslå subventioner som en lösning. Detta är egentligen ganska fantastiskt hur somliga kan ignorera implikationerna av sitt eget resonemang, nästan hur tydliga de än är. De gör sig därmed nästan lika korkade som de som föreslår prisregleringar. Och med tanke på att subventioner alltid måste begränsas i sin omfattning (dvs ransoneras), är detta i praktiken egentligen inget annat än att införa en prisreglering via bakvägen.

Nej, detta är verkligen synd, men inte ett dugg oväntat. Jag har noterat tidigare att de borgerliga har en irrationell syn på tandvård. Det verkar inte finnas några liberala företrädare inom denna fråga i riksdagen. Det är synd.

Den mordiska miljörörelsen

Carl SvanbergLämna en kommentar

Dan Sernoffsky har skrivit en bra editorial, ”Death by ecology”, i vilken han avslöjar miljörörelsen för vad den är. Jag håller inte med allt han säger (som t ex att miljörörelsen skulle vara en produkt av industrisamhället), men jag håller definitivt med om detta:

Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot.

The great mass murderers of the 20th century had one thing in common beyond their predilection for amassing power and their utter disregard for human life: they, and the political ‘philosophy’ they espoused, was based on a premise of absolute control over the societies they governed.

But there is at least one more name that should be added to that list, and while she may not have shared the same meglomanical pursuit of power the others did, the result of her efforts created the unintended consequence of leading to the deaths of millions.

Her name was Rachel Carson, the patron saint of Earth Day.

Carson’s book, ”Silent Spring,” became the manifesto of a movement that continues to result in countless deaths and untold economic damage throughout the world. Published in 1962, ‘Silent Spring’ posited that the use of the pesticide DDT threatened the extinction of birds (hence the book’s title, no chirpping robins to welcome the arrival of the vernal equinox), and therefore representing a clear and present danger to humans and the environment. The outcry raised by the book ultimately led to a ban on DDT in the United States in 1972, similar bans throughout the world, and an overall demonization of the pesticide.

Ironically, even when the ban on DDT was being debated in the United States, there was an increasing body of evidence indicating that much of what Carson wrote was based on faulty analysis of data and manufactured conclusions. But the evidence that DDT was not the threat Carson portrayed it to be was ignored, and continues to be ignored. As a result, one of the most effective, and inexpensive, pesticides available is largely eschewed, and mosquito-borne diseases like malaria are exacting a frightening toll. Verifiable estimates put the number of preventable deaths due to malaria in the vicinity of 100 million since 1972, a large percentage of those deaths occuring in Africa.

Läs hela här.

Vad döljer sig bakom rationaliseringarna?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Dick Erixon uppmärksammade sina läsare idag om en sak som stör mig. Det handlar om den relativism som många debattörer intar i debatten om Irans kärnvapen. En liknande debatt kom för övrigt på tal inför kriget mot Irak 2003.

Dessa relativister och multikulturalister resonerar ungefär så här: ”USA kör med dubbelmoral när de kräver att Iran inte ska ha några kärnvapen. De vill ju själva ha vapen. Och de har inga problem med att Israel har kärnvapen. De är dessutom det enda land som har använt sig av kärnvapen. Vi kan därför inte lita på USA och vi har därför ingen anledning att tro att semifria länder som USA är mindre farliga än totalitära teokratier som Iran. Faktum är att, när allt kommer omkring, utgör USA det störssta hotet för världsfreden. Inte Iran. Så varför Iran men inte USA? Varför Iran men inte Israel?” Dick Erixon svarade retoriskt på denna fråga genom att översätta den frågan till vad den faktiskt betyder: ”varför får polisen ha k-pist, men inte psykopatiska mördare?” Man kan fråga sig varför relativister inte vill ställa sin fråga på detta raka sätt istället.

Men detta handlar inte bara om att somliga inte vill göra någon moralisk skillnad mellan ett semifritt land som USA eller Israel och en totalitär och hotfull teokrati som Iran. För även folk som inte är relativister kan få för sig att resonera så här totalt verklighetsfrånvänt. Hur utmärker de sig? De utmärker sig genom deras imponerande förmåga att fullständigt ignorera och evadera allt vad kontext och fakta heter.

De ignorerar och evaderar inte bara att länder som USA och Israel rent moraliskt är ljusår ifrån sådana länder som Iran; USA och Israel har rätt att leva, Iran har det inte. De undviker att hålla sig till kontexten inom varje aspekt av deras sätt att resonera.

Ta det faktum att de helt ignorerar det faktum att Iran är ett hot. Iran styrs av en president som utan att tveka kommer att släppa atombomber över USA och Israel, och förmodligen även Europa, så fort han bara ges tillfälle. Iran sponsrar sedan en tid tillbaka terrorism mot USA och Israel. De är faktiskt sedan decennier tillbaka i krig med USA och Israel. Så vi vet att de har avsikten och snart även möjligheten att mörda miljoner av oss. Vi vet detta eftersom han har sagt det och eftersom han är en religiös fanatiker. Allt detta, och mycket mer, ignorerar de beträffande Iran.

Det faktum att USA har använt sig av kärnvapen bevisar inte att USA, till skillnad från Iran, utgör ett hot eller är en fientlig nation. Fakta är att om det inte vore just för amerikanska kärnvapen så skulle förmodligen Europa ligga under Sovjetisk kontroll sedan decennier tillbaka. USA har räddat oss undan från kommunismen, bland annat tack vare deras kärnvapen. Allt detta ignorerar dessa relativister. De ignorerar alltså att USA:s kärnvapen har tjänat oss väl och de tjänar oss än idag, om än indirekt via NATO. Många länder i Europa är ju med i NATO och skyddas därmed indirekt än idag av amerikanska kärnvapen. Dessa fakta talar direkt för att vi inte bara bör vara tacksamma för USA:s stöd och hjälp, istället för otacksamma som många ignoranta och nihilistiska svenskar är, de talar även för att idén om att USA utgör ett hot mot vår säkerhet eller mot världsfreden är fullständigt grundlös. Det är inte USA som hotar att förinta två hela länder på jordens yta. Det är Iran.

Att USA använde sig av kärnvapen mot Japan i slutet av andra världskriget var faktiskt en av 1900-talets mest moraliska gärningar. Men även om man kanske inte delar denna kontroversiella uppfattning, kan man inte utan vidare ignorera den principiella skillnaden i att använda sig av försvarsvåld och att använda sig av angreppsvåld. USA använde sig av försvarsvåld mot Japan. Japan använde sig av angreppsvåld mot USA. USA hade rätt att försvara sig med alla medel till buds. Japan hade däremot ingen rätt att angripa USA till att börja med. Man kan fråga sig varför de ignorerar denna väsentliga skillnad. Menar de att man inte har rätt att försvara sig? Om så, då menar de i praktiken att USA har ingen rätt att leva, medan att Iran har det. (Och, i förbigående sagt, är det också vad många multikulturalister tycker.)

Ayn Rand sade vid ett tillfälle att det bästa sättet att förstå den faktiska innebörden av en idé är genom att ta den bokstavligt och försöka konkretisera den i verkligheten. Jag håller med henne om detta. Precis som alla dåliga filosofier i grunden har sina rötter i rationaliseringar, så är det även som så att alla evasioner och fall av ”context dropping” som jag har gett ovan motiveras av rationaliseringar. Det bästa sättet att se vad det är för faktisk innebörd som döljer sig bakom dessa dessa rationaliseringar är genom att ta dem bokstavligt. Det var detta som Dick Erixon gjorde i citatet ovan. Givet detta, och givet att vi vet att dessa människor måste ägna sig åt enorma evasioner och åt en systematisk ”context dropping”, då kan och måste man fråga sig själv vad det är dessa människor egentligen vill.

Tycka vad man vill om USA:s försök att sprida demokrati i Mellanöstern, men när folk protesterar emot denna idé, då har de så gott som aldrig ett klart och tydligt svar på frågan om huruvida de verkligen anser att det vore bättre för irakierna eller för den delen oss i väst, om massmördaren och tyrannen Saddam Hussein fortsatte styra Irak. Då alternativet till att invadera Irak var just att låta Saddam Hussein sitta kvar vid makten, får man ju förmoda att de av någon anledning föredrar detta alternativ framför ett demokratiskt Irak. (Och vad deras intentioner än är, är det inte irakiernas välfärd.) Och när samma människor nu börjar protestera emot USA:s tal om att kanske svara militärt på det växande hotet från Iran, då måste man återigen fråga sig vad det är dessa människor vill. Vill de att Iran ska förinta Israel? Vill de att Iran ska förinta USA? I praktiken är det nämligen vad som väntar om man låter Iran få kärnvapen.

Dagens citat:

Carl Svanberg1 kommentar

Induktion är strängeligen förbjuden. Använder man sig av induktion kan man lätt komma fram till att någon som häver ur sig den ena dumheten efter den andra faktiskt är dum. Och den slutsatsen får man inte lov att komma fram till. Den skulle lätt kunna kullkasta hela det akademiska etablissemanget. – Per-Olof Samuelsson

Så väldigt sant.

Bush den nye Carter?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Gus van Horn har skrivit ett bra inlägg där han analyserar Bush utifrån vad han har gjort och sagt under den andra mandatperioden fram tills nu. I sin analys säger han att det inte är en överdrift att säga att Bush just nu börjar likna en republikansk motsvarighet till Jimmy Carter. Jag är benägen att hålla med. van Horn skriver:

I voted for George Bush because he would, I thought, at least fight back against the Islamists. But as his second term wears on, his failure to adjust his policies during the war and his dismal domestic policy have made me very unhappy. Minus the idiot grin, the above picture and the remarks that went with it remind me of Jimmy Carter more than any other President I can remember.

Läs hela här.

Hobbytänkaren

Carl Svanberg4 kommentarer

En debattör som kallar sig för ”hobbyliberalen” har nyligen tagit del av privat lektioner om Kants filosofi av Per-Olof Samuelsson. Grundligt har POS i vad som enligt mig måste betecknas som en enorm, ja nästan oförtjänt, generositet svarat på praktiskt taget alla frågor. Inte bara det han har även hjälpt denna människa med att förstå varför han har missförstått vad Kants filosofi går ut på, hur han ska lära sig att skilja på hans egen tolkning av Kants filosofi med vad Kant själv säger, osv.

Efter alla dessa gratislektioner säger denna ”hobbyliberal” helt plötsligt att han vill lämna Kant åt sidan, för att istället kunna be POS förklara, helst i ett jättekort och extremt lättläst inlägg, varför han tycker det är givet att objektiv kunskap är möjlig för människan. Man kan ana att hela frågan förutsätter att vår ”hobbyliberal” håller åtminstone sin egen felaktiga tolkning av vad Kant säger som premiss för frågan, varför det han egentligen frågar efter förmodligen är något i stil med: ”Hur kan du veta att vi kan veta någonting om tingen i sig (dvs så som vi uppfattar dem med hjälp av våra sinnen)?”

Jag kan förstås ha fel. Det är möjligt att ”hobbyliberalen” inte grundar sin fråga på denna ”kantianska” premiss, men givet att det nu är det, då lär svaret på hans fråga kräva något betydligt mer än ett kortfattat och lättläst inlägg för att reda ut. Det lär dels kräva fler gratislektioner i Kants filosofi, en utläggning om varför Kants argument för sitt synsätt är dåliga, en diskussion om sinnenas epistemologiska roll och om deras giltighet, en diskussion om objektivismens metafysik innefattande en redogörelse av t ex de grundläggande axiomen för all mänsklig kunskap, osv. Det är möjligt att POS kan svara på hans frågor utan att gå igenom allt detta. (Jag kan inte göra det. Men i slutändan spelar det faktiskt ingen roll. Varför? Jag ska förklara.

När objektivister och andra diskuterar blir det lätt som så att objektivister – med rätta – ber folk läsa Ayn Rands böcker först och återkomma med frågor senare. Då har alla nämligen samma kunskapskontext och man slipper förklara precis allt, man kan istället koncentrera sig på de specifika detaljer eller delar av filosofin som folk eventuellt har problem med att förstå eller acceptera. En del tycker att objektivister är konstiga för att de har ett sådant krav. Men egentligen är det inte ett dugg annorlunda än att be någon göra en redogörelse för hela Kants filosofi innan man inleder en diskussion om denna filosofi. (Eller för de som har svårt att förstå vad detta betyder mer konkret föreställ er att någon istället bad en fysiker förklara relativitetsteorin.)

Att Kants filosofi (eller för den delen relativitetsteorin) är på sina håll mycket svårare att redogöra för än Rands filosofi, är inte relevant här. Poängen är att även om någon lyckas göra en ganska kort och bra sammanfattning av vad Kants filosofi går ut på, så lär det oundvikligen följas av en massa följdfrågor som kommer till följd just eftersom det man gav bara var en sammanfattning. Man blev tvungen att utelämna detaljer som försvisso inte var lika viktiga som de man behöll i sin redogörelse, men som ändå kan visa sig vara viktiga för att kanske förstå en specifik aspekt av den stora bilden. Men om man själv är för lat eller snål eller dum (eller lite av varje) för att vilja studera Kants (eller någon annans) filosofi själv, då anser jag att man inte förtjänar något annat än korta sammanfattningar som lämnar mycket att önska när det kommer till detaljerna. Man förtjänar framför allt inte gratislektioner. (Är man uppmärksam kan man förstås komma väldigt långt på korta sammanfattningar av det här slaget. Faktum är att man kan komma väldigt långt, men bara om man som sagt är väldigt uppmärksam, är klyftig nog för att till fullo förstå alla implikationerna, och så vidare. Men det är allt annat än vanligt att folk är så pass klyftiga eller uppmärksamma.) Men vad säger då ”hobbyliberalen” efter POS har varit så sjukt generös som han har varit? Jo han bad, som sagt, POS att förklara varför han tror att objektiv kunskap är möjlig. Men han lägger också in en liten reservation. Jag citerar:

Uppsatser och böcker kan nog vara bra. Men det brukar för mig vara mer fruktbart att föra en diskussion där man steg för steg kan resonera om alla ingående delar. Annars blir det lätt så att man famlar sig igenom en textmassa och inte förstår riktigt allt. Bättre att resonera sig igenom steg för steg tycker jag.

Låt mig översätta detta till ren svenska: ”Jag är för lat eller snål eller dum (eller lite av varje) för att vilja läsa uppsatser och böcker själv, jag vill istället att någon snäll farbror ska skriva alla svaren på pannan åt mig. Helst ska svaren vara kortfattade och enkla (så att jag inte famlar bort mig) och att insikterna helst ska nå mig utan någon som helst ansträngning, ja, helst på ett ”direkt” sätt, utan att behöva gå igenom någon ”process” av mitt medvetande (för jag har inte så lätt för att förstå allt).”

Nu kanske någon tycker att jag är lite orättvis mot ”hobbyliberalen”, men jag bör då påpeka – för vad min lilla auktoritet är värd – att jag har debatterat med denna personen i flera år på ett annat forum (Frizon). Och under alla dessa år har jag sett massvis med exempel på evasioner och oärligheter från denna person. Nej, jag har ingen samling av citat som jag kan bjuda er på, så här får ni helt enkelt bara ta mig på mitt ord. Men jag kan ge er ett exempel. Vid ett tillfälle avfärdades objektivismen av ”hobbyliberalen”, inte för att han själv hade lagt ned någon möda på att försöka förstå vad filosofin går ut på, utan för att han enligt egen utsaga hade fått höra via en vän som studerade filosofi att han minsann inte gillade Rands filosofi. Så här skrev han:

Som du förstår så har jag bara ett visst allmänintresse av filosofi, det är inget jag ämne jag studerat i detalj. Jag har däremot en god vän som studerat filosofi under två år och som jag under min fas som randroid (fem år sedan nu, på den tid jag skrev under pseudonymen Hank.Rearden) rekkomenderare att studera Rand. Han har ingått ett betydligt djupare studium av objektivismen och menar att Ayn Rand alls inte var en särdeles djup tänkare. Han menar bland annat att Rand inte FÖRSTÅTT sig på Poppers falsifikationism som ett sett att skilja mellan vetenskap och ovetenskap. Om jag förstått saken rätt så har den allmänna synen på Rand, i den mån hon granskats av filosofer knutna till akademiska institutioner, förklarats vara en tämligen osofistikerad filosof.

Det finns så många saker som är fel och olämpligt med detta citat att jag inte vet var jag ska börja. Men jag vill att ni noterar ett par saker. Hur kommer det sig att den här killen som för fem år påstods sig vara en ”randroid” (som är en förolämpande beteckning för objektivister), idag inte ens begriper aspekter av filosofin som måste ses som oerhört fundamentala (möjligheten till objektiv kunskap)? Hur kommer det sig för övrigt att trots att han själv säger sig ha studerat objektivismen måste han vända sig till en annan vän som inte gillar henne eftersom hon inte är en ”djup tänkare” (vad det nu betyder), eller för att akademiker tycker att hon är en ”osofistikerad” filosof? Osofistikerad, enligt vilken standard? Inget svar…

Nej, ”hobbyliberalen” har inga ärliga intentioner med alla sina frågor. Det bästa svaret till den kommentar som ”hobbyliberalen” kom med ovan, gav för övrigt min gode vän Per Nilsson som skrev:

Folk som har ”faser som randroider” vid 15-årsåldern och sedan dumpar filosofin brukar sällan vara speciellt pålästa om vad exempelvis axiom är. Det mest häpnadsväckande är dock inte med vilka falska antaganden som filosofin kritiseras utan måttstocken för dess värde; vad akadmiker och kompisar anser om den. Sociala metafysiker finns det redan ett överflöd av – jag tror att du slösar bort din värdefulla tid, käre Carl. Att vilja studera filosofin _själv_ och bedöma den _själv_ är enligt mig själv ett minimikrav. (Dock är det VI som är mantrarabblare och papegojor, enligt dessa…)

Per har rätt, så därför ska jag inte slösa bort mer av min värdefulla tid på ”hobbyliberalen”.

Religiösa friskolor (2)

Carl Svanberg1 kommentar

I DN den 16 april, skrev ordförande för Lärarnas riksförbund, Mette Fjelkner, en debattartikel i vilken hon argumenterar för att man bör förbjuda de religiösa friskolorna. Medan jag rent spontant har sympati för hennes inställning, så var det faktiskt inte frågan om just religiösa friskolor som fick min uppmärksamhet.

Nej, det var istället hennes diskussion om olika frihetsbegrepp. Fjelkner påpekar nämligen att det finns en konflikt dels mellan Europarådets konventionen om de mänskliga rättigheterna och Barnkonventionen:

Enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna ska föräldrar ha möjlighet att placera sina barn i en skola vars övergripande inriktning stämmer överens med deras egen trosuppfattning och livsfilosofi. Bland annat av den anledningen och som en följd av friskolereformen i början på 1990-talet har svenska föräldrar möjlighet att sätta sina barn i konfessionella friskolor redan från årskurs ett.

Men Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, som i det här fallet bevakar föräldrarnas rättigheter, är inte den enda som ska vara styrande för den svenska skolan. Sverige har också ratificerat barnkonventionen, som sätter barnens rättigheter i det främsta rummet. Att ett barn inte själv kan ta ställning i sakfrågor gör att samhällets roll som försvarare av barnens rättigheter blir extra viktig.

Barnkonventionens artikel 14 gör gällande att barn har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

Därför konstaterar hon att det finns ”en målkonflikt i konventionstexterna, där föräldrars rätt står mot barnens.” Denna konflikt måste man lösa. Hur tycker då Fjelkner att man ska gå till väga för att lösa den?

Lärarnas riksförbund har en positiv grundsyn på friskolor med olika typer av profiler. Valfriheten har fört mycket gott med sig och det finns anledning att bejaka den. Men friheten att välja kan aldrig få vara total. Vissa ramar för vad som är möjligt och önskvärt ur samhällssynpunkt måste finnas, något som kan verka begränsande för individen. (Min kursivering.)

Vad betyder detta? Jo det betyder att människor, enligt Fjelkner, egentligen inte har någon rätt till frihet. Hur motiverar Fjelkner detta synsätt? Jo hon hänvisar till de olika internationella konventionerna.

Det är därför viktigt att kunna föra en intellektuell diskussion kring frihetsbegreppet och inse att man ibland måste göra prioriteringar. Det finns, som vi har sett när det gäller konventionstexterna, inte en enda frihet, utan flera. Alla friheter kan inte vara lika mycket värda utan man tvingas i olika situationer rangordna. Detta blir särskilt tydligt när det gäller offentligt finansierade verksamheter som skolan. (Min kursivering.)

Den underliggande filosofiska premissen här är att eftersom människors fri- och rättigheter bara är en social konvention är det upp till folkets tycke att bestämma vilka rättigheter vi har eller inte har. Men detta betyder i princip och i praktiken att vi i själva verket inte har några rättigheter alls. Ayn Rand observerade att om du har rätt till liv, då behöver du ingens tillstånd för att få leva. Och om du har rätt till frihet, då behöver du ingens tillstånd för att handla. Och om du har rätt till egendom, då behåller du inte din egen lön eftersom andra bara har gett dig ett tillstånd att få göra det. Du behåller rätteligen din egen lön eftersom du äger den av rätt, inte av andras tillstånd. Men om du behöver söka ett tillstånd för att få fortsätta äga det du äger av en inbrottstjuv, då har du ingen rätt till egendom. Vad Fjelkner nu säger är att föräldrar har ingen rätt att fostra sina barn på det sätt som de anser är lämpligast. Denna ”rätt” dvs detta tillstånd som de har idag, anser Fjelkner att samhället ska dra in.

Var kommer denna falska och farliga idé ifrån? Den kommer från idén om social subjektivism, dvs föreställningen om att vad som är sant eller falskt, rätt eller fel, bestäms av vad samhället, gruppen, majoriteten eller folket tycker, tänker och känner. Som ett historiskt exempel på hur farlig denna idé är, har vi Nazityskland: helt plötsligt kom en stor del av tyska folket överens om att judarna inte ska betraktas som människor och att de inte längre hade någon rätt att leva, varför man så att säga drog in deras tillstånd att leva. Denna idé är uppenbart falsk: bara för att samhället tycker, tänker eller känner någonting, betyder inte att det är sant, falskt, rätt, fel, gott eller ont. Det är verkligheten – inte gruppen – som utgör den objektiva måttstocken för rätt och fel, gott och ont, sant eller falskt. Utan att hon själv inser det leker Fjelkner en farlig lek med principen om individens rättigheter. När man får för sig att samhället har rätt att rösta bort somliga människors rättigheter, finns det inte längre något principiellt skydd för någon människas rättigheter.