Alla som läser nationalekonomi vid universiteten, lär bli exponerade för en lång rad av exempel på företeelser som sägs vara bevis för att kapitalism inte fungerar. De utgör vad man kallar för olika former av ”marknadsmisslyckanden”. Det kan vara sådant som brist på ”perfekt konkurrens”, ”externaliteter”, ”kollektiva varor”, och mycket annat. Lösningen på marknadens tillkortakommanden sägs, i dessa sammanhang, ofta vara statliga interventioner av olika slag: skatter, subventioner och regleringar. Därför är Markets don’t fail! av Brian P Simpson en mycket angenäm historia. Simpsons bok visar nämligen klart och tydligt varför marknadens kritiker har fel när de säger att marknaden ”misslyckas”.

(Att detta är marknadsmisslyckanden är det praktiskt taget ingen som ifrågasätter. Den enda ”kritik” som jag fick ta del av när jag läste nationalekonomi i Lund gick ut på att man skulle inse att man inte alltid kunde lösa alla problem med staten. Så vad som lärs ut på universiteten är, tvärtemot vad alla alienerade ”vänsterekonomer” inbillar sig, blandekonomin som ett ideal.)

Simpson behandlar systematiskt alla vanliga exempel på marknadsmisslyckanden. Och det sker från alla möjliga infallsvinklar, även sådana som är rent ut sagt absurda. Simpson formulerar sig klart och tydligt såväl som kort och koncist. Men bokens stora bedrift är inte Simpsons sätt att formulera sig, utan det att han har lyckats förträffligt med att integrera hela boken kring principen om individens rättigheter. Han visar i boken att många ekonomiska problem, liksom en del av ”marknadsmisslyckandena”, är ett resultat av att man inte fullt ut respekterar principen om individens rättigheter. Han visar därför att vi bör respektera individens rättigheter av strikt praktiska skäl; det moraliska är det praktiska. Och eftersom rättigheter är ett moralbegrepp lyckas han även integrera hans försvar av kapitalismen med en rationell epistemologi såväl som moralfilosofi. Han visar att en stor del av invändningarna mot hur kapitalismen fungerar beror på att man dömer kapitalismen enligt en irrationell måttstock för moralen (altruism, kollektivism, egalitarianism, etc). Han visar också att det i många fall är ett utslag för att kritikerna använder sig av ogiltiga och icke-objektiva begrepp, ”package deals” och hela teorier som inte utgör något annat än rationalistiska luftslott. Detta är, om ni frågar mig, författarens stora bedrift.

Om jag tvunget måste välja ut specifika avsnitt som jag tycker är bättre än de andra tycker jag nog att hans avsnitt om miljön och hans avsnitt om externaliteter är bättre än de övriga delarna. Det var i alla fall dessa kapitel som gav mig mest. Men vilket kapitel som ger dig mest som läsare, beror ju helt enkelt på vilken kunskap du redan besitter. Men nästan vilket kapitel du än läser finns det något att hämta, skulle jag tro.

Det är förresten kul att se att Simpson har läst sin George Reisman. Det är trevligt ur åtminstone två avseenden. Dels är det trevlig att Reisman får lite förtjänt uppmärksamhet. Dels är det trevligt därför att det också påverkar kvaliteten på boken. Reismans insikter och argument återkommer här och var i boken.

Överlag finns det inget som störde mig, men om jag måste välja ut ett par saker som kanske kunde förbättras, då skulle jag nog kanske sett till att revidera en del av hans moralfilosofiska diskussion. Förvisso är detta ingen bok i ämnet, men då mycket av argumenten som förekommer senare i boken vilar på validiteten hos objektivismens moralfilosofi, vore det ju bra grunden man lade var stabil. Bara för att ge ett exempel på vad jag menar, så var mitt första intryck av hans diskussion om varför det är fel att stjäla, att han försökte argumentera på ett regelutilitaristiskt sätt. Jag utgår ifrån att detta inte var hans intention och att detta inte var vad han menade, men det var mitt första intryck. Nu tror och hoppas jag dock att det han sade i sitt avsnitt om moralfilosofi, trots allt, var fullt tillräckligt, givet bokens ändamål.

Så för att sammanfatta vill jag säga att denna bok är väldigt angenäm. Det är en bedrift i termer av integration. I synnerhet när det kommer till att integrera hela försvaret för kapitalismen som det moraliska och praktiska systemet kring principen om individens rättigheter. Det gör inte bara det moraliska argumentet för kapitalismen väldigt starkt, det förser också hela boken med en klar och tydlig röd tråd, vilket gör det lätt för läsaren att få en tydlig helhetsbild. Den är välskriven och välredigerad, vilket märks på många sätt, inte minst då den är ganska kort. Pocketupplagan är dessutom ganska överkomlig vad gäller pris. Jag vill rekommendera denna bok för alla som ett komplement till Henry Hazlitts Economics in One Lesson.

Hur blev Brasilien ”oberoende” av utländsk olja? Inte var det genom att förlita sig på sockerbaserad etanol, som förre detta president Bill Clinton hävdar. Nej, det var genom att producera mer olja. Investor’s Business Daily har en artikel som grundligen genomskådar Clintons argumentation. (HT: Gus Van Horn.)

Kommer republikanerna att vinna? Michael Novak tror det. Varför tror han det? Hans analys är ganska intressant ur flera avseenden. Novak skriver:

The Republican base is extremely angry at the mainstream media. The media have ceased to be striped-shirted referees in the ring. This year, day after day, they have been throwing sucker punches aimed to help the Left. Nowadays, there is no trustworthy referee. Where a reasonably impartial press (tilting only slightly left) used to be, there is now only a passion to hurt a president in a time of war, the most dangerous war in our history. Republicans will be voting against the left-wing media, the left-wing courts, and the whole culture of the Left.

Recent court decisions — New Jersey most immediately — show so much contempt for moral tradition (as if our grandfathers were less moral than we), such a lack of intellectual acuity (as if matrimony were a contract like any other, as if it were a human bond like any other, as if it were of no more crucial service to the survival of the State than any other human relation — say, of two elderly sisters caring for each other), and such an arrogant disregard of the will of the governed that once more, yet again, they have unmasked the ugly culture of the Left. (Mina kursiveringar.)

Lägg märke till alla underliggande premisser för Novaks resonemang här: Vilka är vi att ifrågasätta våra mor- och farföräldrars traditionella moral? På vilka grunder ska homosexuella äktenskap avfärdas? ”Statens överlevnad”. Domstolar ska inte döma i enlighet med vad konstitutionen säger, dvs i enlighet med principen om individens rättigheter; den ”moraliska” majoriteten ska ha rätt att härska över individerna. Om det stämmer att det är dessa känslor och premisser som kommer få republikanska väljare att gå och rösta, då säger detta allt man behöver veta om detta parti.

Dagens lögn. Via Aqurette blir jag uppmärksammad på en lögn från Dick Erixon. Detta är inte första gången Erixon förvränger verkligheten, men detta är verkligen ovanligt extremt. Erixon skriver:

Vi ska slå vakt om den kristna kulturen som givit oss upplysningen, friheten, vetenskapen, demokratin…

Kommentarer överflödiga. Eller OK, jag kan väl citera vad Aqurette själv säger: ”Den har givit oss varken upplysning eller frihet, och den enda vetenskap som möjligen kan härledas till kristendomen är religionsfilosofin”.

Multikulturalism är nihilism. Nej, jag skämtar inte. Idén att alla kulturer är lika mycket, varför ”kulturell mångfald” har ett egenvärde, har bara en logisk implikation, och det är att den bästa (men inte perfekta) kulturen, nämligen den västerländska, ska förnekas och förstöras.

Svårt att förstå varför? OK, försök då med följande analogi. Ta en person som du älskar, någon som betyder något oerhört för dig. Ponera att det är en stor idol, din husgud, din älskare, ditt barn, kanske t o m din mamma. Du värdesätter denna eller dessa människor mer än många andra för de gör dina liv bättre, trevligare, roligare, enklare, osv. Ponera nu att det kommer fram ett monster till dig som säger: ”Alla människor är lika mycket värda. Vem fan är du att hålla upp ditt barn framför mördare, tjuvar, banditer, våldtäktsmän? Vem fan är du att höja upp din livspartner över Saddam Hussein, Osama bin Laden, Hitler och Stalin? Hur vågar du?” Vad följer? Jo, om alla är lika mycket värda, då betyder det att ditt barn är lika värdefullt som en Saddam Hussein. Vilket betyder att det är lika värdelöst.

Det är på denna väg som multikulturalisterna söker förstöra den västerländska kulturen. Vem vill kämpa för att bevara värdelösa kulturer? Vem vill kämpa för att bevara något som är lika mycket eller lite värt som något annat? Varför motsätta sig diktatur, om det är precis lika gott och bra som frihet?

Observera att när multikulturalisterna försöker försvara sin irrationella ståndpunkt, så vill de ständigt att vi ska påminnas om de dumheter och grymheter som företrädare för västvärlden har orsakat genom historiens gång. Men samtidigt gör de sitt allra yttersta för att försvara och ursäkta de dumheter och grymheter som primitivare kulturer genom historien har orsakat – och som de än idag förorsakar. Varför? Läs Svante Folins artikel ”De flesta kulturer är rena skräpet”, så får ni se vad jag menar.

Nej, jag är inte död. De senaste dagarna har jag bara varit väldigt upptagen med att lyssna på Leonard Peikoffs DIM-hypoteskurs. Mycket, länge och intensivt. Och under hela tiden har jag gjort mycket noggranna anteckningar. (Utöver det har jag också ägnat mig lite åt mina studier.) DIM-hypotesen är ganska intressant och jag ser fram emot Peikoffs bok. Jag har dock en del kvar av hypotesen att integrera innan jag vågar uttala mig i en större omfattning om själva hypotesen.

Men nu kommer ”dagens last”:

(Nästan allt jag tar upp i denna last är gammalt, men jag tycker ändå att det är värt att göra reklam för, utifall ni trots allt skulle ha missat något av det.)

Stefan Karlsson. Karlsson skrev för ett tag sedan tre mycket bra artiklar på sin blogg. Den första handlar om hur värdelöst SVT är, den andra handlar om hur irrationell den svenska kulturdebatten är, och den tredje handlar om hur rasistisk Charles Krauthammer är. Jag skulle kunna kommentera innehållet i dessa tre artiklar mer utförligt, men istället tänker jag låta dem tala för sig själva. Vad jag däremot vill kommentera kort är Karlssons stil: han är ovanligt klar och tydlig – och detta är också essensen med bra skrivande. Fortsätt så!

Henry Hazlitt. Misesinstitutet har de senaste dagarna gjort tre böcker av Henry Hazlitt tillgängliga. Den första är hans stora klassiker, Economics in One Lesson. Men sedan har även Man vs The Welfare State och The Failure of New Economics gjorts tillgängliga. Detta är mycket angenämt. Jag har inte haft tid att läsa igenom de två senare, men jag har haft tid för att läsa ett par korta avsnitt. Och av det lilla som jag har hunnit läsa verkar de mycket lovande och bra. Så se till att skaffa er dessa böcker, om ni inte redan har gjort det.

PRODOS. Prodos har intervjuat Dr Mark Durie om kristendomens relation till våld och andra relaterade ämnen. Prodos är, för de som inte känner till det, världens konstigaste objektivist. Men kanske just därför är han, ibland, hysteriskt rolig (beroende på hur man ser det).

Global uppvärmning. Debatten om den så kallade globala temperaturhöjningen har som vanligt spårat ut fulltständigt. Det finns ingen som helst rim eller reson i den panikslagna retoriken, i mediernas dramatisering, av den icke-intellektuella och ytterst oseriösa behandling av ämnet. Jag tänker dra ett litet strå till stacken, genom att skriva en insändare i ämnet. Men det lär inte bli förrän till helgen. Till dess hänvisar jag er till Sebastian Weils och George Reismans behandling av det senaste ”inlägget” i ”debatten”. Per Welander skrev också några rader om den ”subitla” propaganda som ”experter” tillåts komma undan med i våra medier.

Replik i HD. Min replik till ”Gustaf B” kom häromdagen in i HD. Angenämt. Se den här:

Min replik (som jag kommer att skicka in imorgon):

Ja, Gustaf B, jag är allvarlig. Du kommer med tre invändningar. Jag tänker nu kort och koncist besvara dem i tur och ordning.

Du börjar med att anklaga mig för att inte ha några belägg för mitt påstående om att den absoluta merparten av allt kapital är uppbundet i produktionsmedel. Frågan är dock varför du inbillar dig att jag inte har några belägg för det jag säger. Du verkar inte vara bekant med att man genom att t ex äga aktier i ett företag också har bundit upp sitt kapital i sådant som fabriker, maskiner, verktyg, dvs produktionsmedel.

Att Bill Gates är värd 300 miljarder kronor betyder inte att han har 300 miljarder kronor liggandes i ett bankvalv. Han är värd så mycket för att han äger en stor andel aktier i sitt företag Microsoft. Det kapital som han och många andra med honom investerade för flera år sedan användes för att köpa in produktionsmedel av olika slag: lokaler, datorer, maskiner, fabriker, etc. Jag förmodar att du inte tänker ifrågasätta existensen av sådant som aktier eller, för den delen, sådant som förmögna aktieägare.

Du skriver sedan att det inte är självklart att ”ökade investeringar i produktionsutrustning” leder till ökad produktivitet. Frågan är ju vad du har för belägg för detta minst sagda kontroversiella påstående. Nu argumenterade jag aldrig för att ökad produktivitet gav fler jobb. Jag argumenterade för att det blir fler jobb om man investerar i startandet av nya företag eller i byggandet av nya fabriker. Då relationen här är uppenbar tänker jag inte ens bemöda mig med att argumentera för det ytterligare.

Jag vill dock anmärka på påståendet om att en ökad produktivitet ej ger fler jobb, utan snarare leder till färre. Det stämmer inte. Ökad produktivitet leder till en, totalt sett, större produktion. En större produktion leder, allt annat lika, till lägre priser. Lägre priser betyder högre reallöner. Vad betyder det? Om tröjor blir billigare då kommer vi antingen att köpa mer tröjor eller också kommer vi att köpa mer av annat för de pengar som vi nu har kvar efter vi har köpt en tröja. I vilket fall som helst ökar efterfrågan, antingen på tröjor eller på annat. I vilket fall som helst blir det under normala omständigheter fler jobb.

Vad beträffar den borgerliga regeringens prognoser har jag ingen speciell uppfattning. Mitt resonemang bygger inte på deras prognoser. Jag har inte gjort några egna prognoser, men om man tänker logiskt, följer det av det jag har sagt att det blir fler jobb av sänkt förmögenhetsskatt, och skälen för det har jag redan argumenterat för. Det är inte konstigare än att man t ex utan att behöva göra några detaljerade prognoser kan veta i förväg att ett lägre pris, allt annat lika, kommer resultera i en högre efterfråga på en eller annan vara.

Gustaf B, jag säger inte detta för att vara elak, men du borde nog studera lite grundläggande nationalekonomi. Det finns många bra böcker i ämnet. En bra början är Henry Hazlitts Economics in One Lesson.

Carl Svanberg,
Ramlösa

ARI-tal. ”Morality and Religion” av Onkar Ghate och ”Democracy vs. Victory: Why the Forward Strategy of Freedom Had to Fail” av Yaron Brook. Man kan lyssna på dem gratis på Ayn Rand institutets hemsida. Allt som krävs är att man gör sig själv till en registrerad besökare, men det kostar ingenting. Den första handlar om huruvida vi behöver vända oss till religion för att få moralisk vägledning. (Talet tar för övrigt också upp det faktum att religionen är på tydlig frammarsch i USA, varför det är viktigt att demokraterna vinner i höstens val.) Som titeln till det andra talet antyder handlar det just om varför det är en extremt dålig idé att försöka bekämpa islamisk terrorism genom att sprida demokrati i Mellanöstern. Båda talen är väldigt bra, kontroversiella, och därför något som alla bör lyssna på. (OK, jag måste väl medge att jag tyckte att Brook blev lite tjatig mot slutet, men bortsett från det var det ett strålande tal…)

Replik på replik. Igår, onsdag, fick jag ett svar i HD. Jag har redan skrivit ihop ett ocensurerat och oredigerat svar. Ska redigera och censurera det imorgon. Återkommer med att publicera det redigerade svaret här, imorgon.

Kollektivister är barbarer. Inget nytt. Bara en observation jag gjorde idag: ”Shell’s crude oil production, at 2.05 million barrels a day, was 1 percent lower than a year ago. Onshore production in the Niger Delta has been disrupted lately by hostage taking and attacks by rebel groups, who are demanding that more oil profits go to local Nigerians. The most recent attack took place earlier this week” (New York Times 20061026).

Civilkurage. Det finns många representanter för det sunda förnuftet där ute. Men de gör sig inte alltid hörda. Idag tog dock en av dem bladet från munnen: Ralph Peters, kolumnist i New York Post. Herr Peters skriver:

Iraq deserves one last chance. But to make that chance even remotely viable, we’ll have to take desperate measures. We need to fight. And accept the consequences.

The first thing we need to do is to kill Muqtada al-Sadr, who’s now a greater threat to our strategic goals than Osama bin Laden.

We should’ve killed him in 2003, when he first embarked upon his murder campaign. But our leaders were afraid of provoking riots.

Back then, the tumult might’ve lasted a week. Now we’ll face a serious uprising. So be it. When you put off paying war’s price, you pay compound interest in blood.

We must kill – not capture – Muqtada, then kill every gunman who comes out in the streets to avenge him.

Our policy of all-carrots-no-sticks has failed miserably. We delivered Iraq to zealots, gangsters and terrorists. Now our only hope is to prove that we mean business – that the era of peace, love and wasting American lives is over.

And after we’ve killed Muqtada and destroyed his Mahdi Army, we need to go after the Sunni insurgents. If we can’t leave a democracy behind, we should at least leave the corpses of our enemies.

The holier-than-thou response to this proposal is predictable: ”We can’t kill our way out of this situation!” Well, boo-hoo. Friendly persuasion and billions of dollars haven’t done the job. Give therapeutic violence a chance.

Our soldiers and Marines are dying to protect a government whose members are scrambling to ally themselves with sectarian militias and insurgent factions. President Bush needs to face reality. The Maliki government is a failure.

There’s still a chance, if a slight one, that we can achieve a few of our goals in Iraq – if we let our troops make war, not love. But if our own leaders are unwilling to fight, it’s time to leave and let Iraqis fight each other.

Our president owes Iraq’s treacherous prime minister nothing. Get tough, or get out.

AMEN!

Imorgon är det tenta för min del. Därav den låga aktiviteten här på bloggen. Men i morgon kväll och i helgen blir det förhoppningsvis lite mer uppdateringar.

I helgen såg jag på en gammal James Bond film med en kompis, Älskade spion. Den fick mig att tänka på alla galna och onda Bondskurkar. Länge tyckte jag att dessa skurkar, självfallet, var överdrivna och orealistiska. Det gör jag inte längre. Personer som Kim Jong-Il och Mahmoud Ahmadinejad får dem att framstå som ganska realistiska i jämförelse.

Nej, inte ens S.P.E.C.T.R.E. känns orealistiskt när man ser globala terrororganisationer som Hezbollah, Hamas och Al-Qaida. Den enda skillnaden mellan många av dessa Bondskurkar, är att dessa onda galningar inte bara styr över en privat armé eller något liknande, utan över hela nationer.

Och tycker ni att jag överdriver här, lägg då märke till en sak till. I vårt universum, har skurkarna ett forum där de alla får komma till tals, och en fackförening som skyddar dem. Jag talar naturligtvis om FN. Det finns till och med en ”internationell lag” som finns till för att skydda deras ”rätt” att mörda, förtrycka, tortera, terrorisera och skaffa sig massförstörelsevapen.

I James Bonds universum hänger ofta hela världens öde på en enda man, nämligen James Bond själv. Men i vårt universum förmår inte ens världens enda ekonomiskt och militärt sett överlägsna supermakt, USA, att göra slut på sina ekonomiskt och militärt sett underlägsna fiender som rebellerna i Irak, mullorna i Iran eller en urfattig kommuniststat som Nordkorea. I rättvisans namn bör man kanske nämna att i James Bonds universum har Agent 007 visserligen en licens att döda – medan skurkarna, helt i sin ordning, inte erkänns några rättigheter alls.

Och nej, jag vill inte att ni ska tro att jag är cynisk, bitter, hopplös. Det är jag inte. Nej, jag inbillar mig inte att vi håller på att vinna kriget. Men det betyder inte att det är kört. (USA:s politiska nederlag i Vietnam innebar trots allt inte kommunismens seger.) Men visst är det förbluffande hur konstigt vårt universum är, när man tänker efter?