Det är snart val till kongressen i USA. Även om jag inte kan rösta där, har jag en åsikt om utgången. Min åsikt är i princip densamma som Peikoff. Vad säger då Peikoff?

How you cast your vote in the coming election is important, even if the two parties are both rotten. In essence, the Democrats stand for socialism, or at least some ambling steps in its direction; the Republicans stand for religion, particularly evangelical Christianity, and are taking ambitious strides to give it political power.
 
Socialism—a fad of the last few centuries—has had its day; it has been almost universally rejected for decades. Leftists are no longer the passionate collectivists of the 30s, but usually avowed anti-ideologists, who bewail the futility of all systems. Religion, by contrast—the destroyer of man since time immemorial—is not fading; on the contrary, it is now the only philosophic movement rapidly and righteously rising to take over the government.

Given the choice between a rotten, enfeebled, despairing killer, and a rotten, ever stronger, and ambitious killer, it is immoral to vote for the latter, and equally immoral to refrain from voting at all because “both are bad.”

The survival of this country will not be determined by the degree to which the government, simply by inertia, imposes taxes, entitlements, controls, etc., although such impositions will be harmful (and all of them and worse will be embraced or pioneered by conservatives, as Bush has shown). What does determine the survival of this country is not political concretes, but fundamental philosophy. And in this area the only real threat to the country now, the only political evil comparable to or even greater than the threat once posed by Soviet Communism, is religion and the Party which is its home and sponsor.

The most urgent political task now is to topple the Republicans from power, if possible in the House and the Senate. This entails voting consistently Democratic, even if the opponent is a “good” Republican.

In my judgment, anyone who votes Republican or abstains from voting in this election has no understanding of the practical role of philosophy in man’s actual life—which means that he does not understand the philosophy of Objectivism, except perhaps as a rationalistic system detached from the world.

If you hate the Left so much that you feel more comfortable with the Right, you are unwittingly helping to push the U.S. toward disaster, i.e., theocracy, not in 50 years, but, frighteningly, much sooner.

Jag håller med honom om att republikanerna väsentligen representerar den kristna högern med allt vad det innebär, medan demokraterna väsentligen representerar socialism (eller välfärdsétatism). Jag håller med honom om att sett utifrån ett filosofiskt sett fundamentalt plan, är den kristna högern mycket värre och farligare. Både på kort och lång sikt. Det finns förstås invändningar mot Peikoffs resonemang. Innan jag går in på dem vill jag dock kort redogöra för mina egna reservationer mot det han säger.

Jag håller absolut inte med honom om att man är omoralisk om man röstar på republikanerna. Eller att man är omoralisk om man struntar i att rösta helt och hållet. Man måste ju se till kontexten. De som trots vetskap om republikanernas natur, om det faktum att den religiösa högern nästan har tagit över partiet, att de religiösa väljarna vet det varför de lägger sin röst på dem, ändå överväger att rösta på dem, gör sig inte skyldiga till några evasioner. De förnekar inte detta, de anser istället att det är av mindre betydelse eftersom valet handlar om det så kallade kriget mot terrorismen. De anser att hotet från teokraterna inom republikanerna är av en mer långsiktig natur och inget vi har tid att oroa oss över nu. Inte när vi står inför hotet från en annan grupp av religiösa fanatiker som söker mörda oss, nämligen de militanta muslimerna. De känner att ställda inför denna situation, måste man välja det parti som tar frågorna om nationell säkerhet på allvar (republikanerna) framför det parti som inte gör det (demokraterna). Och sett ur detta perspektiv verkar det en rimlig slutsats att man ska rösta på republikanerna istället. Men det finns problem här som snart ska återkomma till.

Jag håller inte med honom om att man inte förstår sig på objektivismen, om man inte röstar som han säger att man ska rösta. Bara för att man tillämpar objektivismen på ett annat sätt än vad Peikoff gör, betyder inte nödvändigtvis att man har missförstått vad den går ut på. Jag tycker detta sätt att resonera luktar som ett slags skrämselargument och jag gillar det inte. Jag kan förstå var han kommer ifrån. Jag kan förstå den frustration som han kanske känner inför den situation som råder i dagens USA. Men det är inget skäl för att göra så här.

Det finns andra invändningar mot Peikoffs resonemang. Det sägs att det inte finns några väsentliga skillnader mellan republikanerna och demokraterna i frågan om de religiösas inflytande. Jag håller inte med. Det är sant att environmentalism, multikulturalism, socialism, etc alla kan, om man vill, beskrivas som religioner. Det är sant att dessa idéströmningar har ett stort inflytande i väst, inte minst i USA. Men det är likaså sant att dessa idéer är inte på frammarsch. Framför allt inte socialismen. De som håller på dessa idéer är svaga, defensiva, etc. De är en del av etablissemanget; men det är ett stagnerande, trött, oinspirerat etabliessemang. Idéer influerar kulturen, men inte i första hand för att ideologierna har livliga och engagerade anhängare, utan för att de är understödda av staten via de offentliga skolorna och universiteten.

Det är religion som är på frammarsch. I varje fall i USA och det är ju amerikansk inrikespolitik vi talar om. Och detta ser man inte bara inom politiken, inom debatten, utan även inom de amerikanska universiteten. Religion är på frammarch därför att när stora delar av den amerikanska allmänheten såg alternativet mellan den nihilistiska/subjektivistiska vänstern och den religiösa högern, då valde de det senare. Människor behöver moralisk vägledning och inför ett sådant val kommer de flesta förmodligen att välja det senare. Historiskt sett råder det ingen tvekan om att nihilism inte är något attraktivt. Med extremt få undantag (t ex Nazityskland och Sovjetunionen) har religion som bas för ett samhälle varit fullständigt dominerande genom hela historien. Det är ingen slump.

Det är sant att vänstern på sistone, inte minst efter förra presidentvalet, har försökt tilltala den växande skaran av religiösa väljare genom att försöka framställa sig som en bas för kristna fundamentalister. Men den amerikanska allmänheten tar inte dem på allvar. De ser igenom det för vad det är: endast ett försök att få väljare.

Vad sägs om följande observation? ”What’s more, in the 2004 presidential election, John Kerry’s strongest support came from professed atheists and non-churchgoers. A Gallup Poll released earlier this month showed Democrats felt more negatively than Republicans about most religious groups. In fact, out of 10 religious groups listed in the survey, the only two groups Democrats felt more positively about were atheists and Scientologists.  Meanwhile, less than a third of Democrats had positive feelings about Evangelical and Fundamentalist Christians, groups that received over 50% positive ratings from Republicans”. Och: ”. . . after two years of attempts to woo religious voters, it’s clear liberals still misunderstand how churchgoing Americans view the role of religion in politics. Because, if the left believes it can capture hearts and minds by simply cloaking extreme policy positions in religious rhetoric, it won’t have a prayer of winning over values voters” (Daniel Allott, ”Can the Left Close the God Gap?”, Human Events, 20060927).

De kristna fundamentalisterna ser på republikanerna som deras enda riktiga alternativ och en överväldigande majoritet av dem röstar på republikanerna. Attityderna inom demokraterna avslöjar deras sanna intentioner. Demokraterna håller inte med den kristna högern i alla större frågor. Uppenbarligen styr inte kristen dogmatism demokraternas politik alls på samma sätt. Republikanerna är de kristna fundamentalisternas hem.

Det krävs inte mycket arbete för att etablera denna bild. Om studerandet av opinionsundersökningar och röster inte räcker, studera då vad demokraterna talar om, vad de diskuterar, hur de diskuterar i deras ledare, deras debattartiklar, deras retorik, i tidningar som New York Times och Los Angeles Times. Jämför detta med vad som skrivs i konservativa tidningar som WorldNetDaily, National Review, Human Events, Townhall m fl. Det råder, efter en del sådana studiebesök, ingen tvekan om sakernas förhållande.

Det är sant att republikanerna i retoriken visar på att de tar problemet med militant Islam på allvar. Eller i varje fall betydligt större allvar än vad demokraterna gör. Men sett till vad Bushadministrationen och republikanerna faktiskt har åstadkommit i denna fråga anser jag inte att det är en seriös position att säga att de är bättre i denna fråga än demokraterna.

Irak har blivit en enda röra på grund av Bushadministrationens slaviska tillämpning av ”Just War Theory”, och på grund av Bushs övertygelse om att demokratiseringen av Irak, en religiös övertygelse för övrigt, är lösningen. Samtidigt har de låtit Nordkorea utveckla kärnvapen och just nu låter de Iran göra detsamma. De har gång på gång motarbetat en av deras bästa vänner, Israel, i deras krig mot samma fiende. När det kommer till Nordkorea och Iran har Bush gjort precis allt som man kunde förvänta sig av en demokrat som t ex John Kerry. Och det är just precis därför som jag inte anser att det är relevant hur partierna, i retoriken, står i frågan om nationell säkerhet. (Och om någon har gjort sig skyldig till evasioner någonstans är det möjligtvis här.) Jag tycker att Peikoffs fokusering på den filosofiskt sett mer fundamentala frågan är mer intressant och säger mer om vilken riktning USA faktiskt kommer att ta.

Nordkorea utgör ett hot mot Sydkorea, Taiwan, Japan och USA. Det är ett stort och växande hot. USA:s ständiga eftergifter, kompromisser och diplomati, har gett regimen all anledning i världen att tro att de inte bara kommer att komma undan med att skaffa sig kärnvapen – något som de redan tycks ha gjort – utan även att fortsätta hota USA och kanske till och med attackera USA.

Tycker ni att detta låter lite överdrivet? Om så, varför det? Med tanke på hur irrationella västvärldens ledare är när det kommer till att hantera sådana som Kim Jong-Il och Mahmoud Ahmadinejad, finns det ingen anledning att tro något mer om Nordkoreas uppenbart galna ledare.

Man måste ta itu med Nordkorea, även om det kanske är så att hotet från denna regim ej är lika stor som ifrån t ex Iran. Varför? Utöver det att Nordkorea säljer kärnvapenteknik till länder som Iran och, före kriget, försökte de sälja viss missilteknik till Irak. Detta visar på att landet, av ekonomiska skäl, gärna stärker USA:s och västvärldens övriga fiender.

Men detta är inte det värsta. Nej, det värsta är att denna situation med Nordkorea, sänder en klar och tydlig signal till resten av världens skurkstater: ni kan komma undan med praktiskt taget vad som helst. Iran vet det redan. Det är bara en tidsfråga innan hela världen det. Vad tror ni händer då?

Till de som tycker att det råder ”anarki” i världen för att USA någon enstaka gång ignorerar vad denna moraliskt genomruttna organisation, FN, har att säga, har jag bara en sak att säga: ”You ain’t seen nothing yet”.

Detta är ett filosofiskt misslyckande. Det är på ett mer generellt plan ett stort misslyckande för subjektivismen. Mer specifikt är det ett stort misslyckande för pragmatismen: Nordkorea har visat att verkligheten inte är förhandlingsbar.

Falska teorier ger förödande konsekvenser i verkligheten. Detta illustrerar således återigen vidden av filosofins inverkan på våra liv och vår vardag. Det bekräftar således återigen det stora allvaret i att ta reda på sanningen och att göra sig bekant med rationella idéer.

Ayn Rand sade en gång: ”If nuclear weapons are a dreadful threat and mankind cannot afford war any longer, then mankind cannot afford statism any longer” (Capitalism: The Unknown Ideal, ”The Roots of War”). Jag skulle bara vilja göra ett litet tillägg: vi har inte längre råd med falska filosofier.

Det finns mycket som man kan säga om den så kallade tvlicensskandalen. För det första är det ingen riktig skandal. Det är rent ut sagt patetiskt att medierna gör så mycket för att blåsa upp detta på det sätt som de gör. Detta är i verkligheten värsta skitsaken. Jag hade kanske kunnat ha en minimal förståelse för mediernas vilja att blåsa upp denna skitsak till denna storlek, om det var som så att detta var det enda problemet Sverige stod inför. Men så är det ju knappast.

Den riktiga skandalen hör snarare till varför kulturministern har varit så ovillig med att öppet säga varför hon inte betalade sin tvlicens. Om de hade sagt som det var från början hade man förmodligen, vid det här laget, fått igång en debatt om det omoraliska med tvlicensen. Istället kommer kulturministern med patetiska lögner och värdelösa bortförklaringar som vem som helst ser igenom. (Samma sak gäller för Maria Borelius försök att på olika sätt att undvika betala en massa skatter.)

Det är förståeligt att folk försöker undvika att betala tvlicensen. Den stora mysteriumet är inte varför tre ministrar i regeringen gjorde det, utan varför inte många fler gör det. I protest. Som en acceptabel akt av civil olydnad. Det vore nämligen en sund och fullt förståelig reaktion.

(Det enda argumentet mot civil olydnad är att eftersom det man gör trots allt är olagligt, vore det kanske onödigt att gör sig själv till en martyr i kampen mot omoraliska lagar. I varje fall så länge man på civiliserade vägar kan förändra samhället. Omoraliska lagar bekämpar man oftast bäst på ideologiska grunder medelst fakta och argument.)

Den enda legitima klagan mot de ministrar som ej har betalat sin tvlicens är att alla är och bör vi vara lika inför lagen. Men i medierna kommer denna kritik ofta i form av en skrattretande klasskampsretorik. Tydligen handlar detta om ”höjdare” som sätter ”sig över alla andra”; som om de ägnade sig åt någon form av ”stöld” från ”folket” genom att vägra betala tvlicens eller någon skatt.

En del inom vänstern har förargat sig otroligt över hur vissa kan få för sig att strunta i lagen av ideologiska skäl. Någon borde kanske påminna dem om det osynliga partiet, Göteborgskravallerna, planka.nu och många andra former av ”civil olydnad” inom vänstern. Det är ohederligt av vänstern att ondgöra sig över att de inte har monopol att ägna sig åt civil olydnad.

En del kommentatorer har noterat att även om dessa ministrar har gjort fel i den meningen att de åtminstone har brutit mot lagen, så skiljer sig dessa ”skandaler” sig från de som många socialdemokrater har varit inblandade i, i den meningen att socialdemokrater har agerat som hycklare.

En annan sak här är ju som många har påpekat att dessa människor är ju inga hycklare. Om en socialdemokrat struntar i att betala höga skatter, då är det hyckleri eftersom de ju trots allt tycker att höga skatter är så förträffligat bra. Men om en moderat struntar i det då är det är ju bara att ”ta lagen i egna händer” (för att skapa sin egen rättvisa). Faktum är de blir hycklare först när de i efterhand ångrar sig och ber om ursäkt och har sig.

Nu är det nog bäst att jag slutar prata. Annars bidrar jag ju bara ytterligare till att blåsa upp denna skitsak. ;)

Stefan Karlsson kommenterar debatten om de två EU-parlamenten. Herr Karlssons artikel är rent guld. Läs den här – läs den NU!

Expressen:

Filippa Reinfeldt var med och ledde motståndet. I december i fjol i rasade hon i SVT.
Filippa Reinfeldt slog fast att det till stor del var kvinnor med låga inkomster som skjutsar sina barn till fotbollsträning eller som åker och storhandlar på lågprisvaruhus som skulle drabbas.
– Det slår hårdast mot de människor som redan i dag har det lite tufft, sa Filippa Reinfeldt.
Men när nu den borgerliga regeringsallians som hennes man Fredrik Reinfeldt leder föreslår samma trängselskatt (med skillnaden att intäkterna ska öronmärkas för att delbetala en ny motorväg väster om Stockholm) säger Filippa Reinfeldt:
– Det är bra att alliansens partiledare breddar frågan till att gälla hela Stockholmsregionens behov av fungerande infrastrukturlösningar.

Är det fel att samarbeta med en skurkstat för att komma åt en annan skurkstat? Nej. Låt mig citera Peter Schwartz: ”[O]ne can morally justify cooperating with a pickpocket for the purpose of apprehending a mass murderer — but only under two conditions. First, the pickpocket must not be in cahoots with the murderer. Second, one must not help the pickpocket pretend he is a saint” (The Foreign Policy of Self-Interest: A Moral Ideal for America, s 33-34). Men det är just precis detta som USA gör.

USA kallar inte bara Saudiarabien och Pakistan för sina ”allierade” och ”vänner”. De ägnar sig också åt en massa vedervärdigt rövslickeri gentemot dessa stater. Och får de inte oljepengar (Saudiarabien) får de andra pengar (Pakistan). Alan W Dowd skriver i sin artikel ”Pakistan’s Pseudo-War”:

Musharraf has benefited richly from his decision to make a virtue out of necessity: Earlier this year, the Bush administration agreed to ship dozens of F-16 fighter-bombers to Musharraf. Between 2005 and 2009, the United States will pour $3 billion in economic and military aid into Pakistan. In addition, Washington has lobbied international lenders to approve $1 billion in loans. And the administration continues to avert its gaze from the fact that having Musharraf’s military junta as an ally in an otherwise noble effort to spread freedom in the Muslim world makes a mockery of that very effort.

Vad får USA i utbyte för detta? I princip: ingenting. I praktiken: en lång lista av svek. Dowd igen:

U.S. forces are not free to move in or above Pakistan in pursuit of the enemy. In fact, after Bush told CNN he would send US forces into Pakistan if intelligence indicated bin Laden’s presence, Musharraf rebuffed him and said he would not permit foreign troops on Pakistani soil.

Yet he is allowing al-Qaeda and Taliban remnants on Pakistani soil. In fact, Musharraf’s troops are steering clear of certain semi-autonomous tribal areas, or at best remaining in their barracks, thereby ceding territory to the enemy and creating a safe haven for terrorists.

This very month, Musharraf’s government inexplicably released more than a thousand suspected terrorists and their accomplices, including al-Qaeda operatives.

Så mycket för att vara en ”allierad”. Hur är det meningen att USA ska kunna vinna det här kriget när de självmordsmässigt stöder sina egna mördare på det här viset?