Den kanske mest kända svenska liberala debattören, Johan Norberg, föreslår en global skatt på koldioxidutsläpp som en lösning på våra problem. Otroligt nog hävdar han faktiskt att detta vore att ”imitera” marknaden:

The best policy would be a global carbon tax that forces us to pay for our contribution to global warming. It would at the same time improve the economic prospects of all the alternatives to the extent that they are efficient, without picking and chosing according to their present relationship to the government, or according to the politicians´ best guesses.

This would imitate a market since people would bear their own costs in a (realtively) simple and transparent way and there would be free and unsubsidised competition between the alternatives, that won´t be manipulated by special interests. And that is probably why most politicians will oppose it.

Stefan Ruthström har skrivit ett långt inlägg där han ifrågasätter visdomen i detta. Ruthström är inte bara, med goda skäl, skeptisk till förslaget då statliga interventioner aldrig har varit en lösning på våra problem. Han poängterar även att eftersom vår nuvarande forskning är så genompolitiserad är det skäl nog att förhålla sig skeptisk till den. Jag instämmer fullständigt.

Det må vara hänt att mänskligheten kan, till följd av en sådan skatt, minska på sitt koldioxidutsläpp, vilket kan resultera i att man hämmar eller rentav motverkar klimatförändringarna, och undviker därmed de negativa följder det kan få. Men hur eller varför skulle detta betyda att det är en ”lösning”? Eller rättare sagt: Varför ska vi anta att det fanns ett objektivt värde i detta? I debatten glömmer många bort att ställa frågor som: Av värde för vem och för vad? Ändå är detta en grundläggande förutsättning för att objektivt kunna utvärdera någonting överhuvudtaget. Utan att komma ihåg denna väsentliga kontext kan man annars lätt få för sig att ”lösningen” på allt elände i världen är just att göra slut på mänskligheten, för då kommer det ju inte att finnas några människor kvar att utstå eländet.

Att föreslå skatt, global eller inte, som en ”lösning” på detta ”problem” förutsätter bland annat att alla sätter samma värde på att göra något åt eventuella problem med en varmare planet. Men det finns ingen som helst anledning att anta detta. Om det exempelvis är sant att vårt bilkörande är en orsak till de eventuella problem vi kan möta de kommande 100 åren, men folk ändå envisas med att köra bil (detta trots alla skyhöga omoraliska skatter), då måste man ju konstatera att dessa människor sätter ett stort värde på att kunna köra bil. Och det finns många objektiva skäl att sätta ett sådant stort värde på att kunna köra bil.

Allt skatter gör är att man tvingas betala för något som man, av allt att döma, inte skulle betala för om man själv fick välja. Följaktligen tvingas folk att betala för något som de inte värdesätter och som de därför inte frivilligen är villiga att betala för. Uppenbarligen sätter folk ett större värde på att kunna köra sina bilar än på att hämma klimatförändringarna. Om de inte gjorde det, då skulle de ju snarare sluta köra bilarna. Skatt innebär således inte bara mindre frihet (färre skulle ha råd att göra ett val mellan bil, tåg, buss, cykel eller att gå) och sämre levnadsstandard (just eftersom färre skulle ha råd att köra bil), det innebär faktiskt att man förbjuder människor från att handla i enlighet med deras tänkande, deras omdöme. Ingen har någon moralisk rätt att göra detta. Och inget gott kan någonsin följa ur det.

Jag har flera gånger gjort gällande att industrisamhället, teknologi, kapitalism och frihet är lösningen på alla eventuella problem som kan komma av ett förändrat klimat. Om detta är sant – och det är det – hur ska då skatter och statliga interventioner hjälpa oss i detta avseende? Sanningen är att skatter och statliga interventioner till sin natur endast kan, i bästa fall, bidra till att hämma den ekonomiska utvecklingen. I värsta fall lär de endast generera en ekonomisk tillbakagång, efterblivenhet, fattigdom. (För bevis: läs Atlas Shrugged av Ayn Rand och Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman. För exempel: se Sovjetunionen, Kuba, Nordkorea.) Om detta är sant – och det är det – hur ska då detta utgöra en ”lösning”? Eller ens ”förutsättning” för en ”lösning”? Det kan det så klart inte.

Det är obscent att höra liberaler som Johan Norberg föreslår skatter som en ”lösning” på våra problem. Med den sortens vänner behöver friheten inga fiender.

Orsak:

Chavez’s declaration last week that he’ll suspend Venezuela’s constitution and congress for 18 months and rule by decree will turn Venezuela into a dictatorship. Checks and balances of democratic power sharing will end, and anyone who thinks Chavez will voluntarily return to democracy is a wishful thinker.

Chavez openly calls himself a communist and has ambitious plans to expropriate even more businesses, farms and buildings. He’s giving himself carte blanche to meddle with the food supply and will create shortages. He intends to bulk up the military to intimidate his neighbors. That heralds a whole new level of trouble for the region because it’s unlikely to stop at Venezuela.

Verkan:

In 2005, over 10,000 Venezuelans sought permanent residence in the U.S., more than twice as many as who sought admission to the U.S. in 1999, when Chavez first took office. Of these, about a tenth were people fleeing political persecution for asylum.

As Chavez confiscates productive farms, sends red-shirted political rabble to take over apartments, shuts down TV stations, restricts government jobs and services to his friends, abandons the capital to crime, boosts Cuba’s security presence, puts armed troops on every corner, launches neighborhood spying committees and forces Marxist indoctrination into even private schools, more Venezuelans find they can no longer endure it. They’re leaving.

Venezuelan immigration to the U.S. has gone up more than 5,000% since 2000. Canada has seen a similar surge.

…

Who’s coming? Not farmworkers or day laborers. Sadly for Venezuela, we’re getting the cream of the crop. The doctors working in department stores and teachers working in fast food places are among the many coming here who’ve had some opportunity to develop their skills as professionals and entrepreneurs.

Läs hela!

Religionsfrihet handlar om mycket mer än religion. Det handlar om ett förbud mot ett statligt monopol på marknaden för idéer. Staten har ingen rätt att sprida eller etablera några idéer överhuvudtaget. När staten upprättar ett monopol på denna marknad försvinner inte bara yttrandefriheten utan även friheten att tänka fritt. Det spelar därför ingen roll om idéerna som staten försöker sprida eller etablera är sanna. Men det är just detta som händer nu i USA. Investor’s Business Daily:

[the Weather Channel’s Heidi] Cullen is one of a growing number who want to halt scientific debate. By demonizing those who speak out about the bad science and even worse economics behind Kyoto, they hope to sway public opinion. And it looks like they’re succeeding.

Take the sad case of Exxon Mobil. Not surprisingly, the oil giant has long opposed global warming as bad science and helped fund groups that did research challenging the theory. But a while back, green groups threatened to boycott the company’s products. Then Democrats regained control of Congress, promising to make life hell for those who didn’t go along.

Now Exxon has changed its tune: Global warming is a threat, it says, while cutting off funding of those who disagree. Is it sincere in its new belief? We doubt it. It’s a conversion of convenience, like Paul Newman emerging from the ditch in ”Cool Hand Luke” to tell the sadistic captain of the chain gang: ”I got my mind right, boss.” Exxon and others are getting their minds right.

Detta är verkligen en skrämmande utveckling.

Det är ganska anmärkningsvärt hur somliga vill använda det faktum att en teori är ”vetenskaplig” som ett argument för att inte vilja ha en fri och öppen debatt, för att inte vilja ha tankefrihet, för att inte vilja ha en fri marknad för idéer, för att inte låta Exxon Mobile få sponsra forskare som utmanar det statligt sponsrade etablissemanget.

Om miljöfanatikerna, alarmisterna bland vetenskapsmän, metrologer och politiker är så säkra på att de har verklighetens fakta på sin sida, varför är de då så oroliga för en fri marknad för idéer? Varför är de måna om att tvinga folk till tystnad? Om att undvika offentliga debatter?

Jag vill som ett komplement till min kommentar nedan, passa på att göra reklam för Ulrik Frankes debattartikel, ”Gör det lagligt att sälja njurar”, som publicerades i Expressen 2006/01/24. För den är nämligen väldigt bra. Ett utdrag:

De som förespråkar förbud mot organhandel gör både säljare och köpare en otjänst. Bristen på organ för transplantation är inte som andra brister. Väntan på en njure är en väntan på liv och död. Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation uppger att 465 personer stod i kö för att få en njure i september förra året, bara i Sverige. Deras behov finns kvar, det vackra politiska talet om solidaritet till trots. Den officiella svenska lösningen är att vädja till människors altruism: genom att registrera sig i donationsregistret kan man efter sin död bidra till någon annans liv. Det är naturligtvis en viktig insats. Jag har ingen användning för mina organ efter min död, och därför har jag också uppgivit att jag är villig att donera dem. Men det räcker inte. Dödens kö består. Bara 137 svenska organdonatorer avled under 2006 och antalet levande donatorer som skänker en njure utan att få betalt är alltför litet.

Expressen:

Det är lika lätt att förstå den utfattiga människa som donerar en njure för att få pengar till mat – eller för att betala sitt eget barns sjukvård.

Så vad är problemet? Problemet är moraliskt. Det finns vissa saker som man inte bör kunna köpa för pengar. Dit hör slavar, sex, barn och vitala kroppsdelar.
En försvarare av organhandeln invänder förstås att organdonatorer ju säljer sina egna kroppsdelar. De utnyttjar ingen annan.

Men den som är så desperat att han väljer att sälja av sin kropp kan knappast betraktas som en välinformerad, fritt väljande aktör på en marknad annat än i en mycket inskränkt, ekonomistisk mening.

Ja, problemet är moraliskt. Men självfallet inte i den meningen som Expressen menar. Det är omoraliskt att förbjuda människor från att sälja sina organ. Att motivera ett sådant omoraliskt förbud med att ”desperata” människor inte vet vad de gör är helt obegripligt. Och det blir inte ett dugg mer begripligt att man säger att de inte är en ”fritt väljande aktör”.

Det är inte bara en förolämpning av intelligensen hos många fattiga, det antyder också att fattiga människor är totalt oförmögna att tjäna sitt rationella egenintresse; att fattigdom och desperation gör folk oförmögna att ta rationella beslut. Om något är det väl just fattigdomen och desperationen som gör att de inte har råd med irrationella beslut och att de därför tar de bästa erbjudanden som de erbjuds? Notera många fattiga människors attityd till naturen; de vet att de inte har råd med environementalism.

Notera att dessa ”moraliska” invändningar som Expressen reser är desamma som socialister alltid använder mot den fria marknaden. ”En hungrig människa är inte fri”, heter det. Men det är nonsens: det faktum att vi måste arbeta för att försörja oss, för att överleva, är inte tvång i någon rationell mening. Verkligheten tvingar oss att göra vissa val – men bara om vi väljer att göra vissa val: om du vill leva – då måste du, bland annat, försörja dig. Att däremot göra verkligheten till sin fiende, är ytterst irrationellt eftersom det föranleder dig att inleda ett krig mot verkligheten. Och det är ett irrationellt krig som ingen kan vinna.

Att i brist på bättre alternativ sälja sin ena njure för att finansiera sina studier eller försörja sina barn eller överleva i största allmänhet är, måhända, en tråkig situation, men det är inte organhandeln som ska fördömas här utan de statliga interventioner i ekonomin som skapar och upprätthåller fattigdomen i världen. Det är med andra ord den social”liberalism” som Expressenredaktionen företräder som ska fördömas för den fattigdom deras politik ger upphov till och bevarar världen över. Ironiskt nog utgör detta motstånd en fri organhandeln ännu ett sådant statligt ingrepp som gör det omöjligt för fattiga att ta sig ur sin situation.

Det är fråga om ett omoraliskt förbud eftersom handlar om att förneka att individen äger sitt eget liv och sin egen kropp och därmed sina egna organ. Vad individen gör med sitt eget liv och sin egen kropp är upp till henne och ingen annan. Andra kan, rätteligen, ha uppfattning om vad som är rätt eller fel att göra med kroppen, men ingen har rätt att bestämma över vad andra gör med deras egen kropp så länge de inte inbillar sig att de har rätt att kränka andras rätt till deras liv och kropp. Att förneka att varje individ äger sitt eget liv är att förneka att varje individ är ett självändamål. Att förneka det leder till idén att individen endast är ett medel för andras ändamål; det utgör en moralisk sanktion för uppoffrandet av andra och det bereder därmed vägen för det bokstavliga blodbad som altruismen har förorsakat genom mänsklighetens historia.

Ändå är det på basis av samma vedervärdiga altruism som Expressen fördömer en fri organhandel. Det är inte för att de egentligen bryr sig om under vilka omständigheter de fattiga gör sina val att sälja sina organ, som de protesterar. De protesterar eftersom de istället önskar att fler frivilligen bara donerade sina organ till andra, som en genuin akt av självuppoffring. Så här skriver de: ”I många länder, inklusive Sverige, är det fullkomligt lagligt att gratis ge en njure till en närstående, men det är minsann inte alla som har lust eller mod att göra den uppoffringen … Lösningen på den illegala organhandeln är inte en legalisering, utan en bättre donationskultur i Sverige. Fler personer måste anmäla sig till donationsregister eller motsvarande, anhöriga måste ha en generös inställning när de får frågan om angående avlidnas organ och sjukvårdspersonalen måste utbildas så att de lyckas övertala fler att samtycka” (min kursivering).

Så att övertyga de fattiga att ge bort sina organ frivilligen, utan egen ekonomisk vinning, det är den ”moraliska” positionen men att övertyga dem om att sälja dem, för egen ekonomisk vinning, är det inte. Varför? Därför att de vet inte att deras akt är en självisk och därför ”omoralisk” handling. Men de vet att det är en osjälvisk och därför ”moralisk” handling att ge bort dem gratis istället. Att köpa sina organ, som säljer dem frivilligt, är själviskt och måste därför fördömas som ”omoraliskt”. Men att hoppas på någon anhörig eller främling är ”generös” nog att utan ersättning bara ge bort ett organ till dem, innan det är för sent, det är osjälviskt och därför ”moraliskt”.

Hur tror ni att Expressen skulle resonera i frågan om vår matförsörjning om de bara insåg de fulla implikationerna av premissen ”en hungrig människa är inte fri”? Hur länge tror Expressen att människor skulle kunna klara oss om vi hade samma ”moralfilosofiska” attityd till exempelvis vår matförsörjning?

Ronald Bailey från Reason:

It is a truism among academic researchers and many economists that Federal funding is necessary for basic research and that such funding is perpetually inadequate. However, a 2001 study by Organization for Economic Co-operation and Development researchers found that in fact that higher spending by industry on R&D correlates nicely with higher economic growth rates. In contrast to the academic truisms about the need for Federal funding, the study found that “business-performed R&D … drives the positive association between total R&D intensity and output growth.”

The OECD researchers noted that publicly funded defense research actually crowded out private research, “while civilian public research is neutral with respect to business-performed R&D.” In other words, government funded civilian research didn’t hurt private sector but there wasn’t much evidence that it helped, at least in the short term. The report concluded, “Research and development (R&D) activities undertaken by the business sector seem to have high social returns, while no clear-cut relationship could be established between non-business-oriented R&D activities and growth.” In other words, economic growth was associated almost entirely with private sector research funding. The OECD report did allow that perhaps publicly funded research might eventually result in long-term technology spillovers, but that contention was hard to evaluate.

Jag har tentapluggat lite de senaste dagarna. Därav den låga aktiviteten. En sak jag dock vill uppmärksamma är sanningen om villkoren för de anställda vid Wild’n Fresh. Sanningen är nämligen att på 9 av 10 punkter är villkoren bättre än vad kollektivavtalet säger.

Centrum för rättvisa observerar:

Flera av de villkor som HRF påstår är sämre vid Wild’n Fresh aktualiseras inte ens för restaurangens personal. Det gäller till exempel helglön på helgdagar då restaurangen har stängt – den förmånen gäller inte anställda som har oreglerad arbetstid. En del annat är rena påhitt, som exempelvis att Wild’n Fresh skulle ha nekat anställda sjuklön.

Talande för HRF:s metod är att den ”oberoende” utredning som advokat Toivo Öhman gjort på HRF:s uppdrag uteslutande har grundats på HRF:s uppgifter. HRF:s utredare har inte ens kontaktat Wild’n Fresh för att få reda på fakta om villkoren.

Tänk på detta nästa gång du hör företrädare för fackföreningsrörelsen i debatten. Tänk på hur villiga de är att ljuga och förvränga verkligheten.

Don Feder har skrivit en mycket bra artikel på Frontpagemag.com om Kina. Den heter ”The Single Most Important Thing About China”:

The single most important thing you need to know about China does not concern its economy — impressive though that is … The most important thing about China isn’t its military expansion – in many ways, comparable to the re-arming of Germany in the 1930s.

• The PRC has also experienced double-digit growth in military spending for 17 straight years. China’s 2006 military budget increased 14% over 2005 – and that’s what Beijing admits to
• China’s military expansion is the reason 60% of the U.S. fleet is now stationed in Asian waters.
• A Department of Defense review, published last February, observes: ”Of the major emerging powers, China has the greatest potential to compete militarily with the United States and field disruptive military technologies that over time offset traditional US military advantages absent US counter strategies.”
• Frank Gaffney of the Center for Security Policy told a congressional hearing last year, ”I believe the PRC’s aim is to inexorably supplant the United States as the world’s premier economic power and, if necessary, to defeat us militarily.” Japan’s Foreign Minister Taro Aso calls China a ”considerable threat.”

But neither China’s booming economy nor its alarming military growth is the root of the problem. In any discussion of China, the place to start is with an understanding of the reality of political power on the Mainland.

The People’s Republic of China remains what it was at its inception in 1949, at the end of the civil war – a ruthless, totalitarian state.

Läs hela här.

Först levererar Adam Nelvin en artikel med ett bra försvar av dödsstraffet, bara för att veckan efter leverera en mycket dålig artikel mot avskaffandet av sexköpslagen. Efter att ha gått igenom en rad vad han ser som dåliga argument i debatten, kommer han med följande resonemang:

Förresten är det intressant att notera att de flesta argument för och emot sexköpslagen bottnar i uppfattningen att sexhandeln endast berör de närmast inbladade (det vill säga om man undantar de rent moralistiska). Antingen påstår man att lagen på något sätt förbättrar situationen för utsatta kvinnor, eller så påstår man motsatsen. Det är en i grunden liberal utgångspunkt. En debatt som tar avstamp där kan knappast sluta med något annat än en liberal seger. Men en konservativ, som GK Chesterton, skulle anlägga ett helt annat perspektiv på problematiken.

För att travestera den stora författaren:

Eftersom en flicka borde gå ut om kvällarna, borde hon känna sig trygg; eftersom hon borde känna sig trygg, borde hon leva i ett laglydigt samhälle; eftersom hon borde leva i ett laglydigt samhälle, borde samhället förebygga brott; eftersom samhället borde förebygga brott, borde samhället garantera alla barn en trygg och säker uppväxt; eftersom alla barn borde garanteras en trygg och säker uppväxt, borde alla barn uppfostras av två föräldrar; eftersom alla barn borde uppfostras av två föräldrar, borde föräldrar inte skilja sig; eftersom föräldrar inte borde skilja sig, borde de inte vara otrogna; eftersom föräldrar inte borde vara otrogna, borde sexualiseringen av samhället bekämpas; eftersom sexualiseringen av samhället borde bekämpas, borde inte gatorna krylla av halvnakna kvinnor; eftersom gatorna inte borde krylla av halvnakna kvinnor, borde handeln med sexuella tjänster vara förbjuden.

Orättvist? Långsökt? Jag vet inte.

Nelvin vet kanske inte, men det gör jag. Detta argument är orättvist eftersom det är en skymf mot läsarens intelligens. Det är en skymf mot läsarens intelligens eftersom det är mer än bara långsökt; det är ett enda gigantiskt felslut. Trots detta har Nelvin fräckheten att följa upp det med följande kommentar: ”Men en liberalism som väljer att vifta bort dylika argument, upprepande mantrat att var och en är ansvarig för sina egna handlingar, reducerar sig inte bara till en parodi på sig själv, utan kommer också ha liten framgång i att göra något åt den svenska sexköpslagen. Och när jag tänker efter, förtjänar den kanske inte heller någon sådan framgång”. Detta är inte seriöst. Notera att trots han kom med detta löjeväckande argument – ett argument som man inte får ”vifta bort” utan att göra en ”parodi på sig själv” – så ger han faktiskt inga som helst argument. Detta är bara ett påstående. Varför gör man en ”parodi på sig själv” om man erkänner det faktum att individen har en fri vilja och att individen är ansvarig för sina egna handlingar? Varför ska man inte vifta bort den sortens dåliga argument om man utan större svårigheter kan visa att premisserna bakom det är grundlösa? Detta är ett skrämselargument – och skrämselargument är ett logiskt felslut. Så vi får inte avfärda ett falskt argument, med motiveringen av ett annat falskt argument.

Det ”chestertonianska” argumentet ovan är inget annat än ett typiskt slippery slope-argument. Slippery slope-argument måste inte vara felaktiga, det beror nämligen på hur man lägger upp det. Ett korrekt slippery slope-argument vore om man t ex talar om kausala relationer eller om man talar om logiska implikationer. Ett exempel på det första vore ett resonemang som detta: ”Minimumlöner orsakar arbetslöshet, arbetslöshet orsakar fattigdom. Så vill man undvika fattigdom, bör man undvika minimumlöner”. Ett exempel på det senare vore ett resonemang som detta: ”Om du accepterar principen att människor har rätt till sjukvård endast för att de behöver det, då måste du också acceptera principen att människor har rätt till bostäder, kläder, mat, utbildning, semester, osv endast för att de behöver det. Om du accepterar allt detta, då måste du också acceptera att förverkligandet av socialismen är idealet”.

Det är av en ren händelse i enlighet med detta mönster som statens kontroll över samhället har vuxit. I många fall har politikerna accepterat denna kollektivistiska princip. Sedan inför de, i enlighet med deras ideologiska övertygelser, en statlig intervention som skadar och förstör. Men eftersom de självfallet inte är några några ”dogmatiska” ideologer som inte kan tänka sig att ”kompromissa”, utan istället ”praktiska” pragmatiker med ”fötterna på jorden”, dock med den lilla obetydliga bristen att de är fullständigt illitterata i ämnet nationalekonomi, inser de förstås vad de måste göra: införa fler statliga interventioner för att få bukt med de problem som de förra orsakade. Så inflation följs av priskontroller som följs av fler priskontroller som följs av socialisering som följs av kaos, köer och ofattbar misär.

När ett slippery slope-argument är felaktigt då beror det ofta på att man göra anspråk på ett kausalt förhållande som faktiskt inte finns eller vars utkomst beror av sannolikheten för att alla följder verkligen inträffar. Här är ett klassiskt exempel: ”Om du börjar röka, då kommer du att börja supa och om du börjar supa, då kommer du snart också att börja knarka! Så därför är det så viktigt att i förebyggande syfte stoppa folk från att börja röka”. Det finns absolut inget som gör att man kommer att börja röka överhuvudtaget eller att man börjar supa eller knarka bara för att man har börjat röka. I samtliga fall är det fråga om fri vilja. Och givetvis är detta en fråga om kausalitet såtillvida att det är du, som individ, som orsakar handlingarna genom att göra vissa val. Men det fanns ingenting som tvingade dig att göra det ena eller det andra valet; valet var hela tiden fritt. Detta gör att det i princip är omöjligt att räkna ut sannolikheten för att någonting av allt detta inträffar.

Man kan emellertid göra uppskattning av vad sannolikheten är beroende på hur mycket man känner till om en given individs karaktär. Exempelvis är det nog ingen vild gissning att ”the party animal” som du bor granne med större sannolikhet kommer att bli full som en kastrull i helgen än exempelvis den lokale nykteristaktivisten. Men även om du på basis av sådana här uppskattningar fick fram en sannolikhet skulle även det underminera detta slippery slope-argument. Anta att ”sannolikheten” för att du börjar röka är 60%, sannolikheten för att du börjar supa när du väl har börjat röka är 50%, och sannolikheten för att du börjar knarka, när du väl har börjat röka och supa är 40%, då betyder det att sannolikheten för att ditt rökande kommer att leda in dig till ett liv av sprit och knark är 12%. Det är med andra ord inte alls så att utkomsten är så given som slippery slope-argumentet först antyder.

I princip är det ”chestertonianska” argumentet ett typiskt exempel på ett felaktigt slippery slope-argument. Det håller nämligen inte för fem öre. Premisserna är till att börja med inte sanna. Ta den kanske viktigaste premissen i detta resonemang: betydelsen av kärnfamiljen; stämmer inte detta, stämmer ingenting. I verkligheten är kärnfamiljen ingen som helst garanti för någonting. Absolut inte brottslighet eftersom brottslighet är ett val som individer gör. Likaså är inte förekomsten av prostitution och ”sexualisering” något som leder till otrohet. Det finns ingen nödvändighet här; otrohet liksom brottslighet är ett val. Att antyda motsatsen är att antyda att det faktiskt är pistolerna själva, och inte människorna som avlossar dem, som dödar människor. Brottslighet, otrohet liksom produktivitet och trohet är ett utslag för den unika form av kausalitet som människan står för: den fria viljan. Så att förbjuda prostitution eller bekämpa ”sexualiseringen” kommer inte att ha någon som helst inverkan (förutom göra livet svårare för prostituerade och deras kunder).

Ändå är det ett argument som bygger på så här uppenbart falska premisser som man inte får avfärda genom att upprepa ”mantran” (som att människan har fri vilja och därför ett personligt ansvar). Nej, för då gör man nämligen en ”parodi av sig själv”. Jag undrar då det; vem är det egentligen som gör en parodi av sig själv? Jag kan dock förstå var Adam Nelvin kommer ifrån. Det är när allt kommer omkring inget mysterium att han söker backa upp detta falska argument med ett skrämselargument. Jag vill avsluta med ett par retoriska frågor: Är jag orättvis nu? Är jag långsökt nu?