Först levererar Adam Nelvin en artikel med ett bra försvar av dödsstraffet, bara för att veckan efter leverera en mycket dålig artikel mot avskaffandet av sexköpslagen. Efter att ha gått igenom en rad vad han ser som dåliga argument i debatten, kommer han med följande resonemang:

Förresten är det intressant att notera att de flesta argument för och emot sexköpslagen bottnar i uppfattningen att sexhandeln endast berör de närmast inbladade (det vill säga om man undantar de rent moralistiska). Antingen påstår man att lagen på något sätt förbättrar situationen för utsatta kvinnor, eller så påstår man motsatsen. Det är en i grunden liberal utgångspunkt. En debatt som tar avstamp där kan knappast sluta med något annat än en liberal seger. Men en konservativ, som GK Chesterton, skulle anlägga ett helt annat perspektiv på problematiken.

För att travestera den stora författaren:

Eftersom en flicka borde gå ut om kvällarna, borde hon känna sig trygg; eftersom hon borde känna sig trygg, borde hon leva i ett laglydigt samhälle; eftersom hon borde leva i ett laglydigt samhälle, borde samhället förebygga brott; eftersom samhället borde förebygga brott, borde samhället garantera alla barn en trygg och säker uppväxt; eftersom alla barn borde garanteras en trygg och säker uppväxt, borde alla barn uppfostras av två föräldrar; eftersom alla barn borde uppfostras av två föräldrar, borde föräldrar inte skilja sig; eftersom föräldrar inte borde skilja sig, borde de inte vara otrogna; eftersom föräldrar inte borde vara otrogna, borde sexualiseringen av samhället bekämpas; eftersom sexualiseringen av samhället borde bekämpas, borde inte gatorna krylla av halvnakna kvinnor; eftersom gatorna inte borde krylla av halvnakna kvinnor, borde handeln med sexuella tjänster vara förbjuden.

Orättvist? Långsökt? Jag vet inte.

Nelvin vet kanske inte, men det gör jag. Detta argument är orättvist eftersom det är en skymf mot läsarens intelligens. Det är en skymf mot läsarens intelligens eftersom det är mer än bara långsökt; det är ett enda gigantiskt felslut. Trots detta har Nelvin fräckheten att följa upp det med följande kommentar: ”Men en liberalism som väljer att vifta bort dylika argument, upprepande mantrat att var och en är ansvarig för sina egna handlingar, reducerar sig inte bara till en parodi på sig själv, utan kommer också ha liten framgång i att göra något åt den svenska sexköpslagen. Och när jag tänker efter, förtjänar den kanske inte heller någon sådan framgång”. Detta är inte seriöst. Notera att trots han kom med detta löjeväckande argument – ett argument som man inte får ”vifta bort” utan att göra en ”parodi på sig själv” – så ger han faktiskt inga som helst argument. Detta är bara ett påstående. Varför gör man en ”parodi på sig själv” om man erkänner det faktum att individen har en fri vilja och att individen är ansvarig för sina egna handlingar? Varför ska man inte vifta bort den sortens dåliga argument om man utan större svårigheter kan visa att premisserna bakom det är grundlösa? Detta är ett skrämselargument – och skrämselargument är ett logiskt felslut. Så vi får inte avfärda ett falskt argument, med motiveringen av ett annat falskt argument.

Det ”chestertonianska” argumentet ovan är inget annat än ett typiskt slippery slope-argument. Slippery slope-argument måste inte vara felaktiga, det beror nämligen på hur man lägger upp det. Ett korrekt slippery slope-argument vore om man t ex talar om kausala relationer eller om man talar om logiska implikationer. Ett exempel på det första vore ett resonemang som detta: ”Minimumlöner orsakar arbetslöshet, arbetslöshet orsakar fattigdom. Så vill man undvika fattigdom, bör man undvika minimumlöner”. Ett exempel på det senare vore ett resonemang som detta: ”Om du accepterar principen att människor har rätt till sjukvård endast för att de behöver det, då måste du också acceptera principen att människor har rätt till bostäder, kläder, mat, utbildning, semester, osv endast för att de behöver det. Om du accepterar allt detta, då måste du också acceptera att förverkligandet av socialismen är idealet”.

Det är av en ren händelse i enlighet med detta mönster som statens kontroll över samhället har vuxit. I många fall har politikerna accepterat denna kollektivistiska princip. Sedan inför de, i enlighet med deras ideologiska övertygelser, en statlig intervention som skadar och förstör. Men eftersom de självfallet inte är några några ”dogmatiska” ideologer som inte kan tänka sig att ”kompromissa”, utan istället ”praktiska” pragmatiker med ”fötterna på jorden”, dock med den lilla obetydliga bristen att de är fullständigt illitterata i ämnet nationalekonomi, inser de förstås vad de måste göra: införa fler statliga interventioner för att få bukt med de problem som de förra orsakade. Så inflation följs av priskontroller som följs av fler priskontroller som följs av socialisering som följs av kaos, köer och ofattbar misär.

När ett slippery slope-argument är felaktigt då beror det ofta på att man göra anspråk på ett kausalt förhållande som faktiskt inte finns eller vars utkomst beror av sannolikheten för att alla följder verkligen inträffar. Här är ett klassiskt exempel: ”Om du börjar röka, då kommer du att börja supa och om du börjar supa, då kommer du snart också att börja knarka! Så därför är det så viktigt att i förebyggande syfte stoppa folk från att börja röka”. Det finns absolut inget som gör att man kommer att börja röka överhuvudtaget eller att man börjar supa eller knarka bara för att man har börjat röka. I samtliga fall är det fråga om fri vilja. Och givetvis är detta en fråga om kausalitet såtillvida att det är du, som individ, som orsakar handlingarna genom att göra vissa val. Men det fanns ingenting som tvingade dig att göra det ena eller det andra valet; valet var hela tiden fritt. Detta gör att det i princip är omöjligt att räkna ut sannolikheten för att någonting av allt detta inträffar.

Man kan emellertid göra uppskattning av vad sannolikheten är beroende på hur mycket man känner till om en given individs karaktär. Exempelvis är det nog ingen vild gissning att ”the party animal” som du bor granne med större sannolikhet kommer att bli full som en kastrull i helgen än exempelvis den lokale nykteristaktivisten. Men även om du på basis av sådana här uppskattningar fick fram en sannolikhet skulle även det underminera detta slippery slope-argument. Anta att ”sannolikheten” för att du börjar röka är 60%, sannolikheten för att du börjar supa när du väl har börjat röka är 50%, och sannolikheten för att du börjar knarka, när du väl har börjat röka och supa är 40%, då betyder det att sannolikheten för att ditt rökande kommer att leda in dig till ett liv av sprit och knark är 12%. Det är med andra ord inte alls så att utkomsten är så given som slippery slope-argumentet först antyder.

I princip är det ”chestertonianska” argumentet ett typiskt exempel på ett felaktigt slippery slope-argument. Det håller nämligen inte för fem öre. Premisserna är till att börja med inte sanna. Ta den kanske viktigaste premissen i detta resonemang: betydelsen av kärnfamiljen; stämmer inte detta, stämmer ingenting. I verkligheten är kärnfamiljen ingen som helst garanti för någonting. Absolut inte brottslighet eftersom brottslighet är ett val som individer gör. Likaså är inte förekomsten av prostitution och ”sexualisering” något som leder till otrohet. Det finns ingen nödvändighet här; otrohet liksom brottslighet är ett val. Att antyda motsatsen är att antyda att det faktiskt är pistolerna själva, och inte människorna som avlossar dem, som dödar människor. Brottslighet, otrohet liksom produktivitet och trohet är ett utslag för den unika form av kausalitet som människan står för: den fria viljan. Så att förbjuda prostitution eller bekämpa ”sexualiseringen” kommer inte att ha någon som helst inverkan (förutom göra livet svårare för prostituerade och deras kunder).

Ändå är det ett argument som bygger på så här uppenbart falska premisser som man inte får avfärda genom att upprepa ”mantran” (som att människan har fri vilja och därför ett personligt ansvar). Nej, för då gör man nämligen en ”parodi av sig själv”. Jag undrar då det; vem är det egentligen som gör en parodi av sig själv? Jag kan dock förstå var Adam Nelvin kommer ifrån. Det är när allt kommer omkring inget mysterium att han söker backa upp detta falska argument med ett skrämselargument. Jag vill avsluta med ett par retoriska frågor: Är jag orättvis nu? Är jag långsökt nu?