Massmördaren Cho Seung-Hui visade i sina pjäser och sitt beteende att han uppenbarligen var en människa med stora problem. Det sägs också att han strax innan han inledde slakten gjorde det känt på ett Internetforum att han tänkte begå mord. Idag är det många som, av uppenbara skäl, ångrar att de inte gjorde mer för att stoppa denna tragedi. Att de inte insåg det fulla allvaret i de signaler som Cho gav.

Läxan av denna tragiska händelse är att ta alla onda omen på allvar. Nicholas Provenzo:

It is not that I in any way blame the victims of this tragedy for their losses; they are and will remain wholly innocent and my heartfelt sympathy rests completely with them. It is that I cannot but help note the self-abnegation that seemed to infect people’s thinking before this tragedy and that only served to exacerbate its fallout. I am reminded yet again that it takes egoism to live.

And for me, the failure of others to grasp this point (or even my own ability to grasp and apply it had I been in their shoes) is one of the hardest parts of this whole story to reconcile. Most if us understand that we each have a right to our lives—yet this truth requires both thought and action. It would not have violated any of Cho’s rights to have held him to account for any of the warning signs he did give—even if the response was limited to merely saying that he could not act as he did and expect to be allowed to keep the company of peaceable men. Yet rather than confront his madness, people only tiptoed around it.

I can understand the error, for its one that I can see myself making. Would I, having been confronted with the likes of Cho, pressed the case like it deserved to be pressed? Or would I have been unable to imagine a tragedy like the one that unfolded and have let my guard down accordingly? Would I have allowed myself to be disarmed? I find it hard to offer a definitive answer that I am content with.

And therein lies the sad yet truthful moral of this story for both me and others: one cannot tiptoe around evil or madness—at least not if one seeks to live.

Detta fick mig att tänka att det redan finns åtminstone en sådan här galning som har gett ett klart besked till hela världen. Denna galning heter Mahmoud Ahmadinejad och är Irans president. Han har en vision om en värld utan Amerika. Han har sagt att han vill radera Israel från kartan. Och han arbetar hårt för att få tag på kärnvapen. Genom att stöda terrorister i Irak och i Libanon har han i handling visat att han menar allvar. Att han inte har något emot att mörda oskyldiga människor. Dessutom är han är en religiös fanatiker som inte räds döden; han tror att han gör Guds verk och att han kommer att belönas med en garanterad plats i parasidet.

Kom ihåg att vi fick samma varningar från Adolf Hitler. Men ingen lyssnade på honom. Europa fick ångefullt betala dyrt för det. Hur många kommer att vara djupt ångerfulla när någon större stad i Amerika har reducerats till ett radioaktivt moln? Eller när Israel har raderats från kartan?

Det som hände i USA, massakern vid Virginia Tech, är så klart oerhört hemskt. Men eftersom så många i Sverige, Europa och vänstermedierna är så snabba på att fördöma rätten att bära vapen i USA, vill jag citera människor som ger en annan, i mitt tycke, mer rationell syn på saken.

IBD:

We don’t need more shooting deaths. But neither do we need knee-jerk reactions to catastrophic events. A cool-headed look at the data shows why — data like those compiled by economist John Lott, who found that in states where right-to-carry laws are enacted, multiple-victim firearm attacks fall by 60%.

It’s not unusual for an American to defend himself or herself with a gun. According to at least one study, it happens successfully more than 2 million times a year.

But facts change nothing for culture warriors who equate guns with a lack of sophistication. They’re the ones who don’t get it. Shooting straight seems to be beyond their ability.

Michelle Malkin:

Yesterday morning, as news was breaking about the carnage at Virginia Tech, a reader e-mailed me a news story from last January. State legislators in Virginia had attempted to pass a bill that would have eased handgun restrictions on college campuses. Opposed by outspoken, anti-gun activists and Virginia Tech administrators, that bill failed.

Is it too early to ask: ”What if?” What if that bill had passed? What if just one student in one of those classrooms had been in lawful possession of a concealed weapon for the purpose of self-defense?

James Taranto:

Longtime readers may recall the lead item in our Jan. 18, 2002, column, which concerned a shooting spree at another Virginia institution of higher learning, the Appalachian School of Law. The gunman, Peter Odighizuwa, killed three, and probably would have killed more but for another student’s gun:

Students ended the rampage by confronting and then tackling the gunman, officials said.

”We saw the shooter, stopped at my vehicle and got out my handgun and started to approach Peter,” Tracy Bridges, who helped subdue the shooter with other students, said Thursday on NBC’s ”Today” show. ”At that time, Peter threw up his hands and threw his weapon down. Ted was the first person to have contact with Peter, and Peter hit him one time in the face, so there was a little bit of a struggle there.”

Jeff Jacoby:

In America, where 33 states now permit law-abiding residents to carry concealed handguns for their own protection, the inverse relationship between gun crime and gun ownership is clear. Yale Law School scholar John Lott analyzed 18 years of crime data from all 3,054 US counties, and discovered that nothing was more decisive in lowering violent crime rates than the passage of ”shall-issue” or ”right-to-carry” gun laws. In the biggest counties, those with populations of 200,000 or more, concealed-carry laws led to an average drop in murder rates of more than 13 percent.

When the National Association of Chiefs of Police asked police commanders last year whether they agreed or disagreed ”that a national concealed handgun permit would reduce rates of violent crime,” 62 percent agreed. When asked whether law-abiding citizens should be able to purchase a firearm for sport or self-defense, 93 percent said yes. Cops can confirm from experience what millions of Americans know by intuition: Guns make us safer. Now if only someone would tell The New York Times.

Hur kunde detta hända? Förklaringen är förstås inte vapen. Vapen dödar inte människor. Människor dödar människor. Dr Hurd har en tänkbar förklaring:

Dr. Michael Hurd posts: The Chicago Tribune reported on its website that he [the Virginia Tech killer, Mr. Cho] left a note in his dorm room that included a rambling list of grievances. Citing unidentified sources, the Tribune said he had recently shown troubling signs, including setting a fire in a dorm room and stalking some women.

ABC, citing law enforcement sources, reported that the note, several pages long, explains Cho’s actions and says, ”You caused me to do this.”

Assuming all of these facts are true, I see a connection between these two paragraphs. On the one hand, we have a young man who does outrageous things–set fire in a dorm room, stalking women–that in a more reasonable era would lead to immediate expulsion, if not legal prosecution. Since we’re not in a reasonable era, with all the fear of crazy lawsuits and political incorrectness (let’s not forget the ”rights” of the mentally ill, including the violent), then of course there are excuses made all the way up the chain of command at the university. Then, from the point of view of this sick and twisted, evil young man, when he sees excuses made for him, what happens, psychologically speaking? His sense of being a victim, the mentality of all criminals, is massively reinforced. When he finally decides to end it all, what does he do? Blame others. ”Others,” after all, were supposed to give him a life. Others are responsible for all of his pain. Others must pay.

Others in Mr. Cho’s life implicitly conceded this by not holding him accountable for his outrageous behaviors. When you appease a completely imbalanced, irrational person like this, he’s prone to take his premise of victimhood to its logical conclusion….and, well, you can witness, with horror, the results.

Före socialismen i sjukvården. Dagens huvudinsändare i SvD, skriven av Klas Rosengren, f d överläkare, klinikchef på Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg, är väldigt bra.

Det Sverige som indoktrinerar sina medborgare att vi har ”världens bästa sjukvård” och som vänjer sina patienter vid många timmars, dagars, veckors, månaders och års oändlig väntan, utan pardon. Vi lite äldre, som var med före 1970-talet, vet förstås att då var den svenska sjukvården ungefär som den nuvarande franska – den fungerade utan köer!

Det var före den tiden planekonomi av sjukvården infördes av Askling och Palme med flera. Det var före den tiden då sjukvården arbetade med olika ackord och som inte leddes av tiotusentals tjänstemän och politiker.

Läs hela!

Om det är osäkert vart Kina egentligen är på väg, så kan vi redan nu med lätthet konstatera att utvecklingen i USA rör sig i fel riktning. Välfärdsstaten USA växer sig nämligen allt större. CSMonitor:

Slightly over half of all Americans – 52.6 percent – now receive significant income from government programs, according to an analysis by Gary Shilling, an economist in Springfield, N.J. That’s up from 49.4 percent in 2000 and far above the 28.3 percent of Americans in 1950. If the trend continues, the percentage could rise within ten years to pass 55 percent, where it stood in 1980 on the eve of President’s Reagan’s move to scale back the size of government.

”This is right out of an Ayn Rand novel”, skriver de på Right Wing News. Tragiskt men sant.

Detta är förstås ingen gigantisk olyckshändelse eller tillfällighet. Det finns en ideologisk faktor här. Bakom expansionen av välfärdsstaten har vi, på sistone, framför allt Bushs ”medkännande konservatism” och de neokonservativas inflytande över adminsitrationens agenda.

C Bradley Thompson ger i sin artikel ”The Decline and Fall of American Conservatism” en bra analys som förklarar det vi har sett de senaste åren.

Here are some hard facts. Government spending has increased faster under George Bush and his Republican Congress than it did under Bill Clinton, and more people work for the federal government today than at any time since the end of the Cold War. During Bush’s first term, total government spending skyrocketed from $1.86 trillion to $2.48 trillion, an increase of 33 percent (almost $23,000 per household, the highest level since World War II). The federal budget grew by $616.4 billion during Bush’s first term in office. If post 9/11 defense spending is taken off the table, domestic spending has ballooned by 23 percent since Bush took office. When Bill Clinton left office in 2000, federal spending equaled 18.5 percent of the gross domestic product, but by the end of the first Bush administration, government outlays had increased to 20.3 percent of the GDP. The annualized growth rate of non-defense and non-homeland-security outlays has more than doubled from 2.1 percent under Clinton to 4.8 percent under Bush.

Så mycket för att George Bush skulle vara en företrädare för frihet och kapitalism. George Bush är en katastrof. Inte bara utrikespolitiskt utan även inrikespolitiskt.

Jag kan förstå optimismen om man ser hur mycket Kina har åstadkommit sedan liberaliseringen av ekonomin sedan slutet av 1970-talet. Kina utgör idag ännu en demonstration på kapitalismens oerhörda förmåga att bringa välstånd till massorna.

Hundratals miljoner har 20 lyfts ur den svält och misär som socialismen innebar. Hundratals miljoner har på 20 år erhållit en levnadsstandard som motsvarar den västeuropeiska. Och sakta men säkert blir den kinesiska medelklassen större och större.

Men vi ska inte lura oss själva. SvD:

Makarna Wang – tittar ut över högarna av stenkross och armeringsjärn. I mer än 70 år var detta – deras hemtrakter. Nu är det en byggarbetsplats. De gamla slitna arbetarkvarteren i Shanghai innerstad ska – rivas och omvandlas till världsutställning.

-Vi ville inte flytta. Men de kom varje dag och tjatade att det var för landets bästa. De lovade att i expostaden som byggdes för oss skulle allt finnas, de lurade oss, säger den 79-årige mannen.

…

Tiotusentals Shanghaibor har beordrats att flytta i den största expropriationen i stadens historia.

-De som inte skrev på hotades med att deras barn skulle få sparken, säger Wang.

De fick bara en månad på sig att packa ihop och ordna allt, för två 79-åringar med hjärtproblem var det fruktansvärt i den fuktiga sommarvärmen.

-Först kände jag mig arg, sedan ledsen. Ingen frågade oss vad vi tyckte. Det finns ingen frihet. Vill de att man ska flytta så måste man, säger han.

-Till mig sa de att de skulle riva huset över mig om jag inte flyttade, säger en annan gammal kvinna.

I slutet av mars demonstrerade ett 30-tal för att protestera mot låga kompensationer, tre av dem uppges ha arresterats.

Tidigare världsutställningar har ofta förlagts till nya områden utanför stadscentrum. Det är lätt att förstå varför: I demokratier med utvecklad äganderätt är det svårt att flytta tiotusentals människor… (Min kursivering.)

Kina har fortfarande en bit kvar innan det är ett fullständigt kapitalistiskt samhälle.

Men bör vi inte vara hoppfulla? Bör vi inte hoppas på att Kina kommer att bli frihetens stora rike? Jo, hoppas kan vi alltid. Men vi bör vara försiktiga med hoppet. ”Wishing won’t make it so”.

Det är mitt intryck att Kinas kultur kan beskrivas som ett bra exempel på en D1-civilisation. Om man har en någorlunda bra koll på vad detta betyder förstår man att det är omöjligt att förutsäga vart Kina är på väg. (Detsamma kan nog också sägas om Fascistryssland.) (Se Leonard Peikoffs DIM-föreläsningar för en mer detaljerad beskrivning av D1.) Kina är precis som blandekonomierna i det pragmatiska Europa eller USA; det går fram och tillbaka. Ett tag rör vi oss mot mer frihet, ett tag rör vi oss mot mindre frihet. (USA tycks däremot långsamt utveckla sig mer mot en M2-kultur i och med den kristna fundamentalismens frammarsch.)

Historien är inte förutbestämd. Människan har en fri vilja. Om man emellertid har en hum om vilka idéer och övertygelser som dominerar en kultur då kan man förstås göra en del förutsägelser om åt vilken riktning samhället kommer att röra sig. Den sortens prognoser är nog helt omöjliga när det kommer till Kina, just eftersom det inte verkar finnas någon dominerande eller ens större grupp av ideologisk eller filosofisk rörelse i landet. Socialismen som ideologisk kraft och rörelse är också död och begraven i Kina.

Poängen här är dock vidare än att framtiden är oviss till följd av människans frihet eller till följd av frånvaron av vägledande principer. Poängen är att jag inte ger mycket för idén att Kina mer eller mindre automatiskt kommer att utvecklas mot ett fritt samhälle. Kina kan därför, när vi minst anar det, plötsligt byta färdriktning. Det är oroväckande på så många plan. Inte minst om man påminner sig om Kinas enorma upprustning de senaste decennierna.

Visst. Hoppas kan vi alltid.

Robert Tracinski levererar igen:

I was very surprised to wake up a few days ago to discover three inches of snow on the ground — in Virginia, in April, while our lilacs were blooming.

Must be that global warming.

It was a perfect concretization of a wisecrack that’s been going around for years: we’re supposed to believe that climatologists can predict the weather for the whole globe a century from now — when they still can’t predict the local weather for tomorrow.

Behind that wisecrack is a more serious and profound point about the status of climatology as a science. Last year, for example, advertisements for Al Gore’s An Inconvenient Truth featured a hurricane emerging from an industrial smokestack. It was an attempt to cash in on predictions of an unusually heavy hurricane season, allegedly caused by global warming. Yet last summer, hurricane activity precipitously dropped, and not a single hurricane made landfall in the United States.

Given that we’re being asked to rely on this kind of climate prediction as the basis for massive new regulations that will overturn the whole basis of our economy, we need to ask a crucial, fundamental question.

Is climatology a science?

Läs hela här.

Jag har precis sett debatten mellan Sverigedemokraternas partiordförande Jimmy Åkesson och Folkpartiets partisekreterare Erik Ullhage som gick på ”Adaktusson” på TV8. Det var en intressant debatt.

Jag tycker att det är intressant att Sverigedemokraterna faktiskt använder sig av argument som multikulturalister alltid har använt sig av för att försvara sin nationalism/rasism.

Precis som i debatter mellan exempelvis folkpartister och socialdemokrater, var denna debatt mellan folkpartister och sverigedemokrater inte en debatt om principer. Det var en debatt om kompromisser. Istället för att vi fick se två välfärdsétatister som slogs om vem som bäst kunde tjäna allmänheten, fick vi se två multikulturalister som slogs om vem som bäst kunde tjäna bevarandet av mångkulturen.

Sverigedemokraterna är inte emot multikulturalism. De är för multikulturalism. Men de anser att mångfalden av kulturer inte kan bevaras om det kommer hit (för många utomeuropeiska) invandrare, med andra kulturer, som ”utrotar” den svenska kulturen.

För att bevara mångfalden av kulturer, måste svenskarna ha ett land, danskarna har ett land, finnarna ett land, osv. Det är därför de säger att ”pluralismen” hotar den ”svenska nationen”. Det är därför de inte är principiella motståndare till invandring, men till mångkulturen.

Sedan säger de att det är lite ”etnocentriskt” av Folkpartiet m fl att säga att alla i Sverige ska vara svenskar, eftersom alla kanske inte vill vara svenskar. Dvs de försvarar existensen av andra kulturer. De säger inte att alla vill vara svenskar, som om den svenska kulturen skulle vara bättre än andra.

Jag har skrivit en längre analys av detta här.

Då de flesta accepterar samma premiss, nämligen att multikulturalism är bra, kommer som vanligt den mest konsekvente att vinna debatten. Eftersom Sverigedemokraterna är extrema anhängare av multikulturalismen kommer de i varje debatt som behandlar denna sakfråga att gå ut som segrare.

Jag tror att detta är en anledning till varför debatterna mot Sverigedemokraterna ofta slutar i ”guilt-by-association”-argument, där man istället för att diskutera sakfrågorna försöker framställa Sverigedemokraterna som nazister eller liknande. Jag tror att motståndarna vet med sig att om de skulle hålla sig till sakfrågorna hade de förmodligen inte lika lätt kunna ta sig igenom debatter av detta slag.

Vill man effektivt bekämpa Sverigedemokraterna är det de grundläggande idéerna, såsom multikulturalismen, som man måste börja med att avfärda och bekämpa.