Med anledning av Michael Moores nya propagandafilm Sicko, vill jag uppmärksamma ett gäng artiklar. Den första är ”Health Care Is Not A Right” av Leonard Peikoff. Den andra är ”No Right to ‘Free’ Health Care” av Onkar Ghate.

Den tredje är ”Michael Moore’s Sickness” av Rick Lowry. Ett utdrag:

Cuban health care works only for the select few: if you are a high-ranking member of the party or the military and have access to top-notch clinics; or a health-care tourist who can pay in foreign currency at a special facility catering to foreigners; or a documentarian who can be relied upon to produce a lickspittle film whitewashing the system.

Ordinary Cubans experience the wasteland of the real system. Even aspirin and Pepto-Bismol can be rare, and there’s a black market for them. According to a report in the Canadian National Post: ”Hospitals are falling apart, surgeons lack basic supplies and must reuse latex gloves. Patients must buy their sutures on the black market and provide bed sheets and food for extended hospital stays.”

How could it be any different when Cuba embarked on a campaign of economic self-sabotage with the revolution of 1959? It went from third in per capita food consumption in Latin America to near the bottom, according to a State Department report. Per capita consumption of basic foodstuffs like cereals and meat actually has declined from the 1950s. There are fewer cars (true of no other country in the hemisphere), and development of electrical power has trailed every other Latin American country except Haiti.

But the routine medical care, we’re supposed to believe, is superb.

Den fjärde är ”Michael Moore’s Shticko” av Michael C. Moynihan. Ett utdrag:

Sicko also introduces us to Diane, whose brain tumor operation was initially denied by Horizon BlueCross because it didn’t consider her condition ”life threatening.” She eventually received treatment, but ”not without battling the insurance companies,” Moore says.

Jack Szmyt found himself in a similar situation. After waiting two months for his initial diagnosis—he too had a brain tumor—Szmyt was told that it would be another month until doctors could start the necessary treatment. Rather than wait in a queue, he borrowed $30,000 from a friend, and flew to a private clinic in Germany. Had he not sought private treatment abroad, his German doctor said, he would likely have died. When contacted by the media, his insurer, again the Swedish government, said it didn’t consider the assigned waiting period ”unreasonable.”

Such examples suggest that Moore’s depiction of European-style medicine as an easy panacea for America’s problems is rather more complicated than presented.

Den femte är What is Interventionism?” av George Reisman. Denna artikel är visserligen lång, men väldigt nyttig att läsa. Om ni är för lata bör ni i varje fall läsa detta utdrag som behandlar just sjukvård.

[T]he government imposes medical licensing, which keeps down the supply of physicians and artificially increases their rates, making their services unaffordable by people who otherwise could have afforded them. Then, in an effort to alleviate this problem, it encourages employer-financed medical ”insurance” so-called, which has the effect of making the cost of medical care seem virtually free to growing numbers of workers. This is a system which should be understood not as any actual kind of insurance, but as the collectivization of medical costs. Because of the lack of cost of medical care to the individual under this arrangement, the demand for medical services begins to grow without limit.

Physicians cash in on the system by ordering more and more tests and procedures that may be of some benefit to their patients, but which they would not have ordered if they knew the patients themselves would have to pay for them and could not afford to do so. Soon physicians become exposed to malpractice suits for failing to order such tests and procedures and even for taking a patient’s financial circumstances into account at all. They then begin practicing ”defensive medicine,” ordering still more tests and procedures in order to protect themselves from such suits. And malpractice insurance premiums grow ever higher.

In this process, the cost of medical care is driven beyond the reach of more and more people who lack so-called medical ”insurance.” To deal with this problem, the government goes on to establish the programs of ”Medicare” and ”Medicaid.” The effect of these programs is to drive up the costs of medical care still further and to expose anyone who remains outside the system of so-called medical ”insurance” to financial ruin should he need any significant medical care.

Finally, in order to limit the rise in costs, the government more and more seizes control of what doctors and hospitals are allowed to do and how they are to do it. This is the point we are at today in medical care.

Slutligen vill jag tipsa om en väldigt bra hemsida som heter Free Market Cure. Där kan man hitta massor av fakta och statistik som kan vara intressant och användbar. Det finns inte bara en del bra artiklar där, det finns dessutom fyra kortfilmer som argumenterar för sjukvårdskapitalism och mot den sjukvårdssocialism som Michael Moore förordar.

UPPDATERING: Jag kom på två andra artiklar som jag också skulle vilja rekommendera. Nämligen ”Socialized Medicine Is Wrong For Colorado” av Paul S Hsiesh och ”Health Care’s A Mess–So What’s the Solution?” av Michael J Hurd.

Min kompis Therese Boström skriver lite om sitt första halvår som ledamot i kulturnämnden i Helsingborg. Ett kort utdrag:

Det är ingen överdrift att säga att min närvaro i nämnden har väckt starka känslor under våren. Mest tagna har delar av femklövers ledamöter blivit. Att sossarna reaktioner inte har varit lika starka, förklaras lättast genom att de förhoppningsvis förväntar sig att femklövern ska driva borgerlig politik.

Hon kommer framöver att skriva mer om sina upplevelser. Och utifrån vad jag har fått höra, finns det mycket kvar att berätta.

Dagens citat kommer ifrån statsminister Fredrik Reinfeldt:

Det här är politik när det är som bäst. Man fångar upp väsentliga samhällsproblem, lyssnar på människors oro, tar till sig fakta som visar att klimatutmaningen är på riktigt och utformar en politik för att göra något åt det.

Detta är pragmatismen när den är som ”bäst” (eller, snarare, när den är som värst). Notera i vilken ordning Reinfeldt valde att ta ställning till denna fråga.

SvD:s P J Anders Linder kommenterar:

Miljöpolitiken får fyra sidor, ”fler och växande företag” får en halv. Så prioriterar moderaternas partistyrelse i det programförslag som Fredrik Reinfeldt presenterade i dag. Är det en slump? Eller betyder det att moderaterna numera anser att de gröna frågorna är åtta gånger viktigare än förutsättningarna för vårt välstånd?

Ingetdera, är min tro. Däremot skulle jag inte bli förvånad ifall partiledningen är åtta gånger mer angelägen att vässa sin miljöpolitiska än sin näringspolitiska profil. I höstas fick Fredrik Reinfeldt upp ögonen för kraften i klimatfrågan och bestämde sig snabbt och skickligt för att bli en aktiv i stället för passiv spelare. I en mätning i senaste Fokus (22/2007) belönas han rentav med en andraplats bland partiledarna när det gäller allmänhetens förtroende i frågan.

Vad står det förresten i det där handlingsprogrammet? ”Forskare och akademiker kan diskutera detaljer men att mänskligheten påverkar miljön råder det närmast konsensus kring” (s 5). Med andra ord: om vi (moderater) kan vinna på att ”känna in” vad folket känner och sedan svara på människors oro, alldeles oavsett vad de där oeniga forskarna tjafsar om, då är detta säkert sant eftersom det ”fungerar” för oss.

Verkligheten då? Ska ändå inte verkligheten bestämma vad som är sant? ”Oh, sluta vara så opraktisk nu!”

Det kommer kanske att ta tid för pragmatikern Reinfeldt att inse hur oerhört opraktisk han är (om han aldrig lär sig). En annan pragmatiker, nämligen vår arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, lär sig emellertid just nu den hårda vägen. Det verkar nämligen som att hans masterexamen i företagsekonomi kommer ifrån Fairfax University, ett bluffuniversitet i USA. Jag kan inte säga att jag är chockad. I ett parti där verkligheten numera är förhandlingsbar och ”appearance is everything” är den vägledande premissen, är det svårt att bli förvånad. Beröm till Friktion som ligger bakom detta scoop.

I DN kunde man igår (2007/06/12) läsa om hur företaget Förenade Care AB lade ett så lågt bud att det blir svårt att fortsätta driva vård av svårt cancersjuka i Täby. Budet var så lågt att det enda sättet man kunde få det att gå ihop ekonomiskt var genom att säga upp halva personalen.

Så här går det när driften är privat men finansieringen är offentlig. Detta är det oundvikliga resultatet. Och lika oundvikligt är att det är profitintresset och kapitalismen som fördöms i debatten. Men problemet är inte profitintresset. Problemet är socialismen inom sjukvården.

När priset för den enskilde patienten är noll, då kommer efterfrågan och kostnaderna för sjukvård att explodera. Politikerna måste därför på ett eller annat sätt ransonera sjukvården. Det är det enda sätt de kan hålla kostnaderna under kontroll.

Antingen gör de det själva i den offentliga sjukvården eller också så anlitar de privata aktörer som erbjuder sig att leverera till tillräckligt låga kostnader. Men observera att det är inte fria kunder på en fri sjukvårdsmarknad som har valt detta. Det är politikerna. Det är dem som har valt att ransonera sjukvården på detta sätt.

Hur politikerna än väljer att ransonera sjukvården, kan de inte få sina bästa och mest samvetsgranna läkare att jobba under vilka omständigheter som helst. Så de säger upp sig. Vården blir, så klart, därefter. Det är på denna väg som socialismen förstör sjukvården.

Att problemet är politikernas kontroll över sjukvården, dvs socialismen, medger även läkarna som har sagt upp sig i protest. DN:

CLAES WALLIN OCH GUN FORSSLUND lägger det yttersta ansvaret på beställare och politiker i landstinget som borde kunna se att det inte är rimligt med ett så lågt bud, anser de.

– Jag vill inte att landstinget ska tro att det går att bedriva god vård för så här lite pengar, för det är omöjligt. Vad ska man leva på efter nästa upphandling, luft? Det är inte värdigt för patienterna, säger hon.

Hur många fler ska behöva dö i vårdköer? Hur många fler ska dö av slarv? Hur många fler ska behöva lida på grund av ständiga nedskärningar? Socialismen har misslyckats inom sjukvården precis som den har misslyckats överallt annars.

Nej, det är hög tid att privatisera inte bara driften av sjukvården i Sverige, utan även finansieringen. Att bara privatisera själva driften men fortfarande låta politikerna bestämma över finansieringen, är detsamma som att ersätta sjukvårdssocialism med sjukvårdsfascism. Det är ingen lösning. Den enda riktiga lösningen är sjukvårdskapitalism.

Som några av er kanske har sett har Dick Erixon gått till attack mot mig och Stefan Karlsson. Jag kan redan nu konstatera att samtliga invändningar som Dick Erixon kommer med har redan besvarats och bemötts av mig och andra tidigare. Faktum är att samtliga har grundligen bemötts i artiklar som Dick Erixon påstår sig ha läst. Detta är därför inte ett svar till Erixon som borde veta bättre. En del av Erixons kommentarer förtjänar inget svar, för de är fullkomligt grundlösa. Följaktligen kommer jag inte att svara på dem.

Jag förväntar mig faktiskt att de flesta som läser Dick Erixons inlägg kommer att se hur fel han har. Inte minst om de sedan läser vad jag själv skriver och har skrivit i ämnet, tar reda på vem jag är och vad jag står för i övrigt. Men för de som inte ser det, eftersom de inte besitter den nödvändiga förkunskapen som krävs, vill jag ändå ge lite kommentarer till det Erixon säger.

Dick Erixon:

På min fråga varför liberalismens principer upphör vid den egna nationsgränsen svarar Stefan Karlsson: att det inte är ”praktiskt möjligt att etablera frihet” utomlands. Va?! När blev libertarianer pragmatiker?

Att inse fakta är inte detsamma som att vara pragmatiker. Och att inse att det är irrationellt och altruism och därför omoraliskt att försöka sprida ”frihet” (demokrati) i Mellanöstern, är inte heller att vara pragmatisk. Det är att vara principiell, rationell, självisk och därför moralisk. Rationellt sett är det moraliska också det praktiska – av princip.

Stenhårt hållande på principer är ju det som brukar präglar den inrikespolitiska debatten i dessa kretsar. Men så fort man kommer till gränsen, slår pragmatismen till med full kraft. Min fråga blir då varför man är kompromisslöst principiell som frihetens riddare i inrikespolitiken men sadlar om till en statstjänstemans försiktiga pragmatism som accepterar ofriheten utanför nationsgränsen? Vari ligger det globala i detta perspektiv?

Att man, som sagt, inser att det är irrationellt och omoraliskt att ägna sig åt självmordsmässiga välgörenhetsaktioner till ”krig”, är inte detsamma som att ”acceptera” slaveri. Att endast använda staten som försvarare av sina egna rättigheter och därmed sin egen frihet, är detsamma som att inte acceptera ofrihet. Det är detsamma som att faktiskt försvara friheten – nämligen sin egen. Man har ingen moralisk skyldighet att bli en slav i syfte att förverkliga andras frihet.

En andra invändning lyder: en stat ska bara ”skydda sitt eget lands individer”. Därmed bekräftas ju min tes: libertarianer, iallafall de här aktuella, är antiglobalister. Man är bara intresserad av frihet för egen del, man anser inte att frihet är en universell värdering som ska omfatta alla människor. Bara jag är fri, så är allt väl. Det är här jag menar att det libertarianska perspektivet blir unket. Man varken håller stora principer heliga eller är beredd att ge andra den frihet man själv har.

Det är en skillnad på att inse att alla faktiskt inte värderar frihet och att vilja att alla omfamnade rationella värden som frihet. Det är inte heller så att jag av någon illvilja vill förneka någon deras frihet – den frihet de har rätt till. Vad jag däremot strängt förnekar är att det skulle vara min eller andra fria individers moraliska skyldighet att sprida friheten runt omkring i världen – alldeles oavsett om det var möjligt eller inte. Nu verkar det emellertid ganska uppenbart att de allra flesta här i världen inte vill ha frihet. (De flesta vet inte ens vad det är; det bekräftar ju Dick Erixon på egen hand.) Jag tänker inte upprepa mig mer här. Jag anser att det är ganska uppenbart, vid det här laget, att t ex irakierna inte vill ha frihet. Om folk är intresserade av en längre utläggning se de artiklar i The Objective Standard som jag har hänvisat till vid upprepade tillfällen.

I tidskriften Nyliberalen har jag försvarat Abraham Lincoln i inbördeskriget mot slavägarna i sydstaterna mot libertarianer som försvarat sydsidan (Lincoln – frihetens främste statsman och Lincoln räddade Jefferson). Jag trodde då försvaret av sydstaterna berodde på deras avståndstagande från centralmakten, därför var mitt huvudargument, ”För nog är det så att jag hellre ser individer befrias från slaveri än delstater från centralmakten.”

Men jag hade uppenbart fel. Också här hävdade libertarianer staters rätt att inte behöva respektera invididers frihet. Lincoln och nordstaterna hade inte rätt att kritisera sydstaternas hantering av frihet, alltså slaveriet av svarta.

Detta är inget annat än ett unket sätt att klumpa ihop mig med samma libertarianska knäppskallar som jag brukar kritisera. Enough said.

Observera att Svanberg bara försvarar ”rätten till liv”, inte rätten till frihet. Du kan, som de svarta i amerikanska sydstaterna, förslavas och göras till en annan individs egendom i det liberarianska samhället.

Detta är inte ens en felaktig tolkning, detta är tillskrivandet av åsikter som jag inte har, aldrig har gett uttryck för, och som inte ens genom implikation följer av det jag har sagt. Enough said.

Detta har ju ingenting med liberalism eller frihetliga värderingar att göra. Det är maktens filosofi.

Det vore under min värdighet att bemöta godtyckligt och fullkomligt grundlöst dravel av detta slag.

Jag argumenterar för att etablerandet av ett fritt samhälle är individens personliga ansvar. Som svar på detta kommer Dick Erixon med följande ”package deal”:

Jovisst, men hur? Inom Sveriges gränser hävdar inte libertarianer att äldre människor ska anlita privat vaktbolag för att kunna gå ut på stan utan att bli rånad eller ihjälslagen, här i Sverige hävdar man att det ska finnas ett våldsmonopol och en rättsstat som upprätthåller ordningen. Här i Sverige är det alltså inte individernas ansvar att skydda sin frihet, den uppgiften är överlåten på staten genom ett samhällskontrakt i Lockes anda.

Även i Sverige är det vårt personliga ansvar att verka för ett fritt samhälle. Det är ju därför som jag bryr mig om politik. Det spelar ingen roll att människor, som ett objektivt faktum, har rätt till liv, frihet och egendom. Det är fortfarande deras personliga ansvar att göra vad det krävs för att t ex inte bli mördad eller rånad eller våldtagen eller bedragen. Det är därför vi skaffar oss försäkringar. Det är därför vi ringer polisen. Det är därför vi låser våra dörrar. Det är därför vi undviker att gå i mörka gränder. Det är också därför vi skaffar oss pistoler. (Eller amerikaner gör det i alla fall.) Hur många brottslingar har stoppats genom att skrika: ”Jag har rätt till liv, frihet och egendom! Du har ingen rätt att begå brott mot mig! Inser du inte att du inte kan göra anspråk på några rättigheter själv, om du inte resepkterar andras rättigheter!”?

Jag tycker givetvis att det är tråkigt att vi lever i ett samhälle där man känner sig tvungen att vidta sådana här åtgärder. Men vems ansvar skulle det annars vara? Det är antingen ditt eller dina grannars – men med vilken moralisk rätt kan du lasta dina grannar med detta ansvar? En del väljer, kanske av solidaritet till sina grannar, att lasta Gud med ansvaret. Det är visserligen också irrationellt och omoraliskt, men inte lika irrationellt och omoraliskt.

Jag anser att alla människor har rättighter. Rätten till liv innebär rätten att göra vad du behöver för att överleva. Det är ur rätten till liv som alla rättigheter följer rent logiskt. Om rätten till liv är rätten att handla livsbefrämjande, då förutsätter detta att du har handlingsfriheten som krävs och att du rätt till produkten av ditt eget arbete. Rätten till egendom är en förutsättning för att praktisera rätten till liv. Människans rättigheter följer av att jag anser, i enlighet med filosofin jag håller för att vara sann, nämligen objektivismen, att varje människa är ett moraliskt självändamål. Det betyder att varje människa har rätt att leva för sin egen skull, att hon därför inte ska offra sig själv för andra eller andra för sig själv. Så rätten till liv ger dig inte rätten att göra anspråk på andras liv, frihet eller egendom.

Rättigheter är inga garantier. Rätten till liv, frihet och egendom ger dig ingen garanti för att andra kommer att respektera dina rättigheter. Det finns inte heller någon garanti för att du kommer att utöva dina rättigheter. Om du inte vill ta på dig ansvaret att försörja dig själv, då kommer inte rätten till liv att ge dig mat på bordet. Rätten till egendom ger individen rätt till det hon själv producerar. Men det garanterar henne inget jobb eller specifik inkomst eller andra materiella förmål som hon kan tänkas behöva eller hysa begär för.

Individen har rättigheter men det är också hennes personliga ansvar att utöva dem. Och när de är hotade är det hennes ansvar att skydda dem. Dvs när hennes frihet är hotad då är det hennes ansvar att skydda dem. Detta förstod USA:s grundande fäder när de skrev USA:s självständighetsdeklaration:

We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness. — That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, — That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness.

Notera att det stod ingenting om att det var fransmännens ansvar att ge amerikanerna sin frihet.

Erixon igen:

Vi som vill frihet har en skyldighet att agera för friheten inte bara innanför svenska nationalgränsen, utan globalt.

Detta bekräftar precis allt jag har sagt, nämligen att om man vill ha frihet då har man också enligt Erixon en moralisk skyldighet att ge den till alla. Så ”rätten till friheten” betyder alltså ”rätten” att kräva andras liv och pengar. Hur man inte kan se hur fundamentalt motsägelsefullt denna position är, vet jag inte. Dvs hur man inte kan se att detta faktiskt implicerar att ”rätten till frihet” här blir rätten att förslava andra eller i varje fall göra ett moraliskt berättigat anspråk på andras liv och pengar, går bortom mitt förstånd.

Avslutningsvis vill jag bara poängtera en sak till. Dick Erixon angriper Stefan Karlsson på ett mycket lågt sätt. Utöver alla grundlösa anklagelser som han slänger på mig och som även berör Karlsson själv, försöker han klumpa ihop Karlssons rationella hållning med, tro det eller ej, Neville Chamberlain!

I detta smaklösa sammanhang försöker han sedan göra gällande att frihet i andra länder ligger i vårt intresse. Att det inte ligger i vårt intresse att låta diktaturer växa fram. Det är sant och Stefan Karlsson skulle, såvitt jag vet, inte förneka detta för ett ögonblick. Vem, i sina sinnens fulla bruk, skulle förneka att världen vore mycket bättre om alla länder var fria? Om alla människor var fria? Men det följer inte för den sakens skull att man ska offra tid, liv och pengar på att sprida frihet.

Jag har skrivit mycket mer om varför detta inte följer. Jag tänker inte upprepa mig. Jag har ingen lust att upprepa mig bara för att somliga är för lata för att läsa vad jag eller andra redan har skrivit. Så om ni verkligen vill veta, läs då mina tidigare inlägg i ämnet eller de artiklar i The Objective Standard som jag har hänvisat till tidigare. Jag talar om The “Forward Strategy” for Failure av Yaron Brook och Elan Journo och “Just War Theory” vs. American Self-Defense av Yaron Brook och Alex Epstein.

För att sammanfatta kan man konstatera att detta inlägg är till och med lågt för att vara av Dick Erixon.

”They call this a consensus?” av Lawrence Solomon, Financial Post (2007/06/02):

What of the one claim that we hear over and over again, that 2,000 or 2,500 of the world’s top scientists endorse the IPCC position? I asked the IPCC for their names, to gauge their views. ”The 2,500 or so scientists you are referring to are reviewers from countries all over the world,” the IPCC Secretariat responded. ”The list with their names and contacts will be attached to future IPCC publications, which will hopefully be on-line in the second half of 2007.”

An IPCC reviewer does not assess the IPCC’s comprehensive findings. He might only review one small part of one study that later becomes one small input to the published IPCC report. Far from endorsing the IPCC reports, some reviewers, offended at what they considered a sham review process, have demanded that the IPCC remove their names from the list of reviewers. One even threatened legal action when the IPCC refused.

Läs hela.

av Henrik Unné

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin, och LO-basen Wanja Lundby-Wedin, är bådadera oroade av Sverigedemokraternas opinionsframgångar bland arbetarna. Vid årsmötet för LOs representatskap den 10 maj, tryckte de båda på arbetarrörelsens ansvar för att ta debatten med Sverigedemokraterna. Svenska Dagbladet (SvD) rapporterar den 11 maj att Wanja Lundby-Wedin sade – ”Om arbetarna hade fått avgöra valet så hade Sverigedemokraterna suttit i Riksdagen nu. Vi kan inte längre tro att tystnad får dem att tyna bort. Vi måste ta debatten överallt där den uppstår”.
 
Orsaken till fruarna Lundby-Wedins och Sahlins oro är uppgiften i LOs valanalys att 4,1 procent av LO-medlemmarna röstade på Sverigedemokraterna i det senaste valet.
 
LO-basen och sosse-basen har rätt i att vara oroade. Sverigedemokraterna står nämligen för den råa, primitiva främlingsfientligheten i högre grad än något annat svenskt parti av betydelse. De får inte släppas fram.
 
”Hur strategin mot Sverigedemokraterna ska utformas diskuteras nu som bäst inom LO.” sade Wanja Lundby-Wedin, enligt SvD.
 
Arbetarrörelsens problem med Sverigedemokraterna är självförvållad. Sossarna och LO har i mer än ett hundra år oavbrutet propagerat för socialismen. Socialismen är en variant av kollektivismen. Enligt socialismen är den enskilde människan bara en fragment av klassen. SAP och LO har länge uppmuntrat ett ”vi-mot-dom”-tänkande av klassiskt kollektivistiskt snitt. Arbetarrörelseidkarna har hetsat arbetarna mot de rika. De har uppmuntrat den enskilde arbetaren att känna att alla hans eventuella problem i livet beror på ”dom där skumma rika”. De rika har gjorts till syndabockar.
 
Nu kommer Sverigedemokraterna och drar nytta av det förarbete som sossarna har gjort åt dem. De går ut och utsätter den enskilde arbetaren för budskapet att alla hans eventuella problem i livet beror på ”dom där skumma svartskallarna”. Många arbetare känner igen det där budskapet och går på det. Det låter ju rätt så mycket likadant som sossarnas klassiska och aktade budskap. Sd gör bara invandrarna, istället för de rika, till syndabockarna.
 
Om arbetarrörelsens ledare verkligen vill bedriva en effektiv kamp mot Sverigedemokraterna måste de överge socialismen, och istället börja förespråka kapitalismen och individualismen. Den nationalism och rasism som Sverigedemokraterna står för, är nämligen bara två andra varianter av den variant av kollektivism som arbetarrörelsen under hela sin hittillsvarande historia har stått för.
 
Nationalismen, rasismen och socialismen är nämligen bara tre olika varianter på samma tema – kollektivismen. Enligt nationalismen är individen bara en fragment av fäderneslandet. Enligt rasismen är individen bara en fragment av den etniska gruppen. Enligt socialismen är individen bara en fragment av den ekonomiska klassen.
 
Det enda radikala alternativet till kollektivismen är individualismen. Och individualismens tillämpning i politiken är kapitalismen. Det är dags för arbetarrörelsen att ta upp kampen för individualismen och kapitalismen – om den verkligen vill stoppa Sverigedemokraterna.

Även om jag tycker att det är bra att statsvetaren Lisbeth Lindeborg kritiserar FN, måste jag fråga henne var hon har befunnit sig de senaste, säg, femtio åren. För FN är precis så moraliskt genomruttet som det brukar vara. Lindeborg skrev:

FÖRSTA TANKEN VAR att det måste handla om ett aprilskämt. Men närmare efterforskning visade att FN:s råd för mänskliga rättigheter, Human rights council, den 30 mars i år antog en resolution som i princip förbjuder kritik av islam.

Varför är hon förvånad? Varför trodde hon att detta var ett aprilskämt? Om man t ex har följt debatten om Israel-Palestinakonflikten, då vet man att FN:s generalförsamling gång på gång fördömer Israel, men i princip aldrig terroristerna. Varför? Därför att FN:s generalförsamling är inget annat än ett forum och en fackförening för diktatorer.

FN:s råd för mänskliga rättigheter skulle ersätta FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. En anledning till detta var att kommittén var för att den var moraliskt genomrutten, även om ingen sade det rakt ut. Den styrdes av diktaturer och skurkstater som förtryckte sin egen befolkning och sponsrade ett lågintensivt terrorkrig mot Israel. Israel som förresten är den enda någorlunda fria nationen i hela Mellanöstern; den enda där mänskliga rättigheter faktiskt betyder någonting.

Men som denna resolution visar är allt tillbaka i sin vanliga ordning. Lindeborg:

Av de 47 stater som valts in i det Genève-baserade Human rights council är de flesta allt annat än förebildliga demokratier. Och av de 24 stater som röstade för resolutionen är flertalet mer eller mindre totalitära med undantag av halvdemokratier som Ryssland, Mexiko och Sydafrika. Bland de 14 stater som röstade emot var rådets tio europeiska stater plus Japan, Kanada, Sydkorea och Guatemala; de nio som lade ned sin röst representerade Latinamerika och Afrika.

I detta nya råd för mänskliga rättigheter finns alltså länder som Kina, Ryssland, Kuba, Iran, Pakistan och Saudiarabien.

Det finns en teori som säger att mänskliga rättigheter endast är en social konvention utan någon grund i verkligheten, och att de därför inte finns om bara gruppen vägrar erkänna dem. Det är denna teori som genomsyrar FN. Är det då märkligt att så få ha tagit idén om mänskliga rättigheter på allvar? Få mänskliga institutioner har gjort så mycket för att underminera idén om mänskliga rättigheter som just FN.

Wikipedia, för vad det är värt, skriver:

The new UN Human Rights Council has specifically condemned only one country, Israel. It voted on 30 June 2006 to make a review of alleged human rights abuses by Israel a permanent feature of every council session. The Council’s special rapporteur on the Israeli-Palestinian conflict is its only expert mandate with no year of expiry. The resolution, which was sponsored by Organization of the Islamic Conference, passed by a vote of 29 to 12 with five abstentions. Israel, the United States and some human rights groups raised concerns about this revival of a practice of the UN’s discredited former Commission on Human Rights.[8] (Min kursivering.)

Vilka var det förresten som föreslog att man skulle förbjuda i princip all kritik av islam? Jo, samma IOC som låg bakom denna anti-Israelresolution. Lindeborg igen:

Ty även om resolutionen, som OIC (Organization of the islamic conference) tagit initiativet till, uttalar sig mot ”förtal av religioner och deras värderingar” i allmänhet, så nämns bara ”det förtal som muslimska minoriteter och islam” utsatts för sedan 11 september 2001. Vad som däremot inte nämns i resolutionen är islamiska länders diskriminering och förstörelse av kristna helgedomar; inte heller nämns förföljelsen av andra religiösa minoriteter och dödandet av kristna dignitärer eller avsaknaden av religionsfrihet i nästan alla stater med en muslimsk majoritet.

Detta är ingen ”olyckshändelse”.