Islamiska fundamentalister i Pakistan demonstrerar med budskapet: ”Död åt Sverige! Död åt Lars!”. Vår statsminister möter företrädare för dessa vildar och säger att han beklagar att deras känslor för Mohammed har blivit sårade. Vad händer sedan? Jo, al-Qaida i Irak sätter så klart ett pris på Lars Vilks huvud. Säpo misstänker att detta kan utgöra en ”uppmaning till islamistiska fundamentalister i Sverige”, enligt SvD. Även chefredaktören för Nerikes Allehanda har mordhotats.

Vad säger vår regering?

Trots att det är en belöning utlyst på två svenska medborgares huvuden vill varken statsminister Fredrik Reinfeldt eller utrikesminister Carl Bildt uttala sig om hoten.

– Det här är en fråga för polisen och inte en politisk fråga. Vi avböjer att kommentera ärendet, säger Edvard Unsgaard, pressekretare åt statsminister Fredrik Reinfeldt.

Så det är inte en politisk fråga när islamiska fundamentalister mordhotar svenska medborgare? Blir det möjligen en politisk fråga när de har blivit mördade? Har regeringen glömt bort att de har blivit mordhotade eftersom de utnyttjar yttrandefriheten?

Men jag är inte förvånad. Vilken annan reaktion kunde man egentligen förvänta sig av Fredrik Reinfeldt? Detta är ju trots allt en man som är rädd för vad LO-medlemmarna tycker om moderaterna!

Detta är i allra högsta grad en politisk fråga, alldeles oavsett vad vår pragmatiska statsminister än inbillar sig. Att låtsas som något annat kommer inte att förändra verkligheten. Och de som trodde att al-Qaida, Hamas och Hezbollah slogs för en rättvis sak, bör lägga märke till att USA:s och Israels fiender också är våra – Sveriges – fiender.

DN:s Michael Winiarski har helt rätt när han säger att hotet i sig själv är en terrorhandling. Winiarski: ”Det finns en klar parallell här till den beryktade fatwan – även i det fallet en dödsdom – som Irans dåvarande högste ledare ayatolla Khomeini 1989 utfärdade mot författaren Salman Rushdie för en påstått hädisk bok han skrivit. Khomeini satte ett pris på Rushdies huvud, och författaren fann sig tvungen att gå under jorden”.

Niklas Ekdal har både rätt och fel när han skriver:

All diskussion om uppsåt, kränkningar och konstnärlig kvalitet skjuts i bakgrunden. Här handlar det enbart om att försvara det öppna samhället mot dem som med våld vill skicka oss tillbaka till medeltiden.

DET FINNS BÅDE LIKHETER OCH SKILLNADER med fallet Rushdie för tjugo år sedan. Precis som då måste försvaret för yttrandefriheten vara absolut, och precis som då är det en statlig angelägenhet att skydda dem som drabbas.

Skillnaderna är dock större. Fatwan mot författaren Salman Rushdie utslungades via radio Teheran av ayatolla Ruhollah Khomeini, som var Irans högste andlige och politiske ledare. Han hade hela den iranska staten i ryggen, och följaktligen bröt Storbritannien de diplomatiska förbindelserna med landet i mars 1989.

På al-Qaida biter inga diplomatiska protester. Därför gör den svenska regeringen klokt i att ligga lågt med kommentarerna.

Felet ligger självklart i den otroligt naiva tron att Iran skulle bry sig det allra minsta om diplomatiska protester från något land, än mindre Sverige, varför denna lilla skillnaden mellan Iran och Al-Qaida är icke-existerande. Och glöm inte att Iran faktiskt skyddar al-Qaida.

Är det någon som vet varför USA är kvar i Irak? För flera år sedan trodde jag att jag visste. Men numera är jag förblindad och förvirrad av debatten om truppförstärkningen. Om vi frågar George Bush varför USA är kvar i Irak är svaret givet:

The success of a free Iraq is critical to the security of the United States. A free Iraq will deny Al Qaeda a safe haven. A free Iraq will counter the destructive ambitions of Iran. A free Iraq will marginalize extremists, unleash the talent of its people, and be an anchor of stability in the region. A free Iraq will set an example for people across the Middle East. A free Iraq will be our partner in the fight against terror – and that will make us safer here at home.

Jag tänker inte upprepa alla argument för varför denna vision är löjligt orealistisk och att detta projekt därför är dödfött. (De som vägrade att lyssna på mig de första hundra gångerna, lär inte lyssna den här gången heller.)

Länge har vänstern i USA försökt likna Irakfiaskot med Vietnam, detta för att få folk till att inse att kriget är ”förlorat” och att USA borde lämna Irak så snabbt som möjligt. Liknelsen är inte alls fel. Till många överraskning har nu emellertid Bush själv valt att likna situationen vid den i Vietnam. Även högern i USA försöker använda likheterna som ett argument för att stanna kvar och vinna i Irak. Rick Lowry från National Review skrev redan den 15 augusti 2006:

The consequences of that defeat [in Iraq] would be remarkably similar to those in the wake of Vietnam. The prestige of the U.S. government would sink around the world, emboldening our enemies and creating a period of American doubt and retreat. A humanitarian catastrophe would likely befall Iraq, just as it did Vietnam. The only significant difference is that in Iraq, radical Islamists harbor ambitions to come to our shores and kill Americans, whereas the Viet Cong never wanted to follow us home.

Bush sade, i talet där han först tog upp liknelsen med Vietnam, följande den 22 augusti 2007:

Three decades later, there is a legitimate debate about how we got into the Vietnam War and how we left. There’s no debate in my mind that the veterans from Vietnam deserve the high praise of the United States of America. Whatever your position is on that debate, one unmistakable legacy of Vietnam is that the price of America’s withdrawal was paid by millions of innocent citizens whose agonies would add to our vocabulary new terms like ”boat people,” ”re-education camps,” and ”killing fields.”

Men som Diana West har noterat håller inte riktigt högerns argumentation. Låt mig citera ur hennes lysande artikel ”Limited War vs. Total War”:

Well, for starters, South Vietnamese didn’t kill American troops, didn’t booby-trap buildings and towns, didn’t turn temples into armed camps, didn’t teach their young to throw rocks at GIs. To my knowledge, when training South Vietnamese army and police, American advisors didn’t require body armor (not to mention armed U.S. guards) to ensure their survival. And South Vietnamese leaders weren’t — while Americans were fighting on South Vietnam’s behalf — eagerly courting American enemies, as, for example, Prime Minister al-Maliki seems to do every week with junkets to Iran and Syria. Where next, North Korea?

This glossed-over distinction accounts for my uneasy reaction to the president’s exhortation to ”stand with the Iraqis at this difficult hour.” Which ”Iraqis”? Sunnis and Shi’ites eradicating Iraq’s remnant Christian population? Sunni bombers whose hatred of Shi’ites (fleetingly?) transcends their hatred of Americans? Agents of Iran? Agents of al Qaeda? Proponents of Hezbollah? Forgive me if I fail to be stirred by the president’s call.

Så medan det är lite begripligt att säga att USA inte kunde lämna sydvietnameserna till sitt öde, inte minst när man hade lovat att hjälpa dem i kriget mot kommunisterna i Norrvietnam, så är det inte alls lika begripligt, för att inte säga fullkomligt obegripligt, att USA ska hjälpa fientliga och otacksamma irakier. Detta är något som jag har argumenterat emot flera gånger om. Och detta är en av många saker som gör Irakkriget så altruistiskt och därför så omoraliskt.

Så exakt varför är då USA kvar i Irak? Förutom det att ett nederlag i Irak kommer att leda till att terroristerna blir starkare, så är det svårt att finna några svar. Samtidigt är det uppenbart att det inte finns någon vits med att stanna kvar om man ändå inte ger militären befogenheterna att göra vad som krävs för att vinna, dvs att göra slut på terroristerna.

I våras föreslog George Bush, trots allt detta, att USA skulle göra en truppförstärkning i Irak. Syftet var att man nu, äntligen, skulle åstadkomma verkliga framsteg på marken i Irak. Nyligen kom general David Petreus hem från Irak och rapporterade om hur denna truppförstärkning faktiskt har fungerat. Våldet har minskat. Al-anbarprovincen, som tidigare sågs som en hopplös provinc fullständigt övertagen av terrorister och deras sympatisörer, har stabiliserats och civilbefolkningen stöder inte längre al-Qaida utan har vänt sig emot den.

Högern i USA jublar över dessa framsteg, medan vänstern mest är skeptiska och irriterade. Framgångar i Irak skadar nämligen deras sak, att vinna nästa presidentval och att bidra till att förstöra amerikanernas självkänsla till den grad att USA aldrig någonsin får för sig att ens försöka använda militärt våld i självförsvar. Vänstern är, för det mesta, helt inne på att USA ska återgå till den diplomatiska ”realisitiska” och pragmatiska utrikespolitik USA hade hela vägen fram till den 11 september 2001. Medan vänsterns position är moraliskt sett genomrutten, förblir högerns mest bara obegriplig.

Varför är deras position, trots allt, ganska obegriplig? Diana West har återigen levererat en glasklar analys i sin artikel ”War Question”:

Let’s just say the surge defined as a military plan to enhance security in targeted sections of Iraqis working. As even The Washington Post owned up, ”If there is one indisputable truth regarding the current offensive, it is this: When large numbers of U.S. troops are funneled into areas, security improves.” No one needs four years at West Point or even two hours watching ”Battleground” to figure that out. The cavalry rides in, things get better.

But there are other, more significant questions to hash out: namely, whether the strategy behind the surge still makes national security sense for the United States. That is, should a functioning state of Iraq — the ultimate goal of the surge (aside from the president’s mirage-like vision of Iraq as a ”friend” and ”ally”) — remain the overriding objective of U.S. foreign policy?

I have long argued no, and not only because majority-Shi’ite Iraq is likely to end up a client-state of Shi’ite Iran, although that’s a huge reason. There’s also the fact that our gargantuan efforts to build an Iraqi society that never before existed do nothing whatsoever to ward off jihadist state threats — Iran, for instance, in the wider region.

This is the deepest chink in the president’s Iraqi-centric policy. As we minutely focus on Iraq, sect by sect, tribe by tribe, and now, literally, retina by retina, we have lost sight of the big bad world beyond, not to mention what’s in it for us. And ”tunnel vision” doesn’t begin to describe the microscopic range of debate we can expect between proponents of ”surge” and ”withdrawal.”

Wests visar hur det lätt kan gå fel i pragmatismens Amerika. När man överger principer som medel för rationell vägledning, då blir det oftast bara en irrationell fokusering på detaljer och konkreter kvar. Ty så fungerar ett icke-begreppsligt medvetande. För att tänka och handla långsiktigt måste man tänka och handla i termer av principer.

Kom ihåg hur debatten om Iraks samröre med Al-Qaida behandlades. Man bortsåg från helhetsbilden och koncentrerade sig helt och hållet på detaljer, som givetvis isolerade från den fullständiga kontexten, förblev intetsägande – men som, inte desto mindre, tillsammans med alla andra sådana detaljer och konkreter, målade upp en tydlig bild av Irak som en terrorsponsrande stat. Vi såg samma sak i debatten om Iraks massförstörelsevapen.

Och samma sak ser vi förresten i debatten om Irans kärnvapenprogram, sponsring av Hezbollah och Hamas, stöd av al-Qaida och framför allt understöd till terroristerna i Irak. Ändå är det många, som stirrar sig blinda på frågan om det kommer att ta 24 månader eller 36 månader innan Iran har kärnvapen eller om Ahmadinejads löfte om att förinta staten Israel är meningslös ”tuff” retorik eller om han verkligen menade det, som inte kan se varför USA måste – och har all rätt i världen – att göra slut på terrorstaten Iran.

Irak beskrivs ibland som ”fronten” i detta krig, och det är därför så många lägger en sådan vikt vid att åstadkomma en seger just där. Men detta är inte riktigt sant. Fronten har bara hamnat i Irak eftersom det råkar vara en granne till den riktiga terrorstaten: Iran. Detta leder oss till att ställa samma fråga som Diana West också ställer i sin artikel: ”Vad är det riktiga kriget?” West skriver:

Jed Babbin, author of ”In the Words of Our Enemies,” has written this formulation: ”Let’s be very clear: whether Iraq becomes a democracy is not determinative of our success or defeat in this war. Iraq is only one campaign in the war against the nations that sponsor terrorism. Victory isn’t an Iraq that can defend and govern itself. Victory is defined as the end of state sponsorship of Islamic terrorism, which means forcing Iran, Syria, Saudi Arabia and others out of that business. Nothing more is needed, and nothing less will defeat an existential threat to America.”

Jag instämmer fullständigt.

Förre detta riksdagsledamoten Mariam Osman Sherifay (s), vars politiska åsikter och gärning jag tänker gå okommenterade (även om ni säkert kan gissa vad jag tycker), har blivit mordhotad. Men inte bara det. Hon har dessutom blivit kränkt och sårad av väldigt illasinnade e-mail. Nu har hon fått nog och skriver:

JAG HAR FÅTT NOG! JAG VÄGRAR VARA OFFER! Jag tänker inte finna mig i att bli illa behandlad för min hudfärg, den Gud jag tror på eller för mina politiska åsikter…

Hot- och hatbrott mot politiker, myndighetspersoner, människor med annan tro, hudfärg, sexuell läggning är ett växande problem i vårt samhälle, något måste göras, ensam kan jag inte göra så mycket men tillsammans kan vi göra en hel del. Därför startar jag ett upprop:

HÅRDARE STRAFF FÖR HOT- OCH HATBROTT. BÄTTRE SKYDD FÖR DE UTSATTA!

Jag kan förstå att man vill ha hårdare straff på hotbrott, precis som jag kan förstå att man borde ha hårdare straff på en massa andra brott i Sverige. Men hur elakt och omoraliskt det än är att behandla folk illa på grund av deras hudfärg, finns det absolut ingen anledning att ha hårdare straff på så kallade ”hatbrott”.

Så länge vi inte talar om faktiska rättighetskränkningar, som förutsätter att det förekommer direkt eller indirekt initierandet av fysiskt våld, finns det ingen anledning att straffa människor för att de bara har varit väldigt otrevliga. Statens uppgift är att skydda våra rättigheter, inte att skydda oss från ohyfsade människor.

Hatbrott som sådana är inget annat än brott drivna av politiskt inkorrekta motiv och att straffa folk hårdare på grund av detta är inget annat än ett steg mot regelrätt censur. För om och när staten börjar straffa människor på grundval av vilka åsikter som låg bakom brotten, då har staten också bestämt vilka idéer som är mer eller mindre acceptabla i statens ögon. Det är också ett stort steg mot ett mer icke-objektivt, dvs godtyckligt, rättsväsende.

Därför är hatbrottslagar en rätt så dum idé.

Varför verkar de totalitära islamisterna bara vara ute efter USA, om de nu är emot hela den västerländska civilisationen? Förutom att hela frågan är felformulerad, eftersom islamisterna mördar människor över hela världen och detta nästan hela tiden, så är antydan som den försöker ge upphov till lika felaktig. USA är inte specifika offer för islamisk terrorism på grund av deras utrikespolitik.

Det har genomförts mer än 9 000 dödliga terrorattacker sedan den 11 september 2001. Glöm inte Bali 2002, Madrid 2004 och London 2005. Glöm inte de islamiska terrorplaner som har stoppats före och efter den 11 september i Frankrike.

Till de som säger att islamiska terrorister drivs av vreden skapad av Irakkriget bör notera att islamisterna attackerar även länder som var emot Irakkriget såsom Tyskland och Frankrike. De borde också studera lite historia. Islamisterna har fört krig mot väst långt innan USA invaderade Irak 2003.

Lägg också märke till att det i slutändan är irrelevant om Irakkriget gör muslimer ”arga” på USA. Blotta faktumet att de blir ilskna är i sig själv inget bevis för att de har några legitima skäl att vara det. Det är många som är arga och hatiska av sig utan några rationella skäl för det. Och när man tänker efter inser man snabbt att de inte har några legitima skäl att vara ursinniga över Irak. Vad är det de slåss för? Det är inte för frihet. Det är inte för rättvisa. Det är inte i självförsvar; kom ihåg att de startade det här kriget.

Alldeles för många underskattar hotet från islamisk totalitärism eftersom de endast går efter vad de ser. Vad ser de? Inga terrorattacker i samma omfattning som den vi såg den 11 september 2001. (I synnerhet inte i USA vilket, ironiskt nog, skulle kunna tas som ett bevis för att det fungerar alldeles utmärkt att stoppa terrorister genom att döda tusentals och åter tusentals av dem i Irak.) Men vad vi inte har sett är ju alla de (större) attacker som aldrig blev av eftersom myndigheterna i USA och Västeuropa har lyckats stoppa sedan den 11 september. Men av exakt samma anledning som denna inställning är fullständigt irrationell när det kommer till nationalekonomi är den precis lika irrationell i denna fråga.

Notera en annan sak, nämligen att de totalitära islamisterna tar till alla medel tillgängaliga för dem för att sprida sin totalitära religion. Krig och terrorism om det fungerar. Demokratiska val om möjligheten dyker upp. USA och Israel gör, i stundom, åtminstone lite militärt motstånd mot de totalitära islamisterna. Därför kan inte islamisterna räkna med att de kommer att kunna ta över USA eller Israel på en ”fredlig” väg. Nu har jag visserligen inte i detalj studerat statistiken, men det finns de som säger att om dagens demografiska trender fortsätter kommer islam att ”ta över” Europa inom de kommande 100 åren. (En av dem är Mark Steyn, författare till ”America Alone: The End Of The World As We Know It”.)

Om vi utöver detta lägger till det att Västeuropa i mycket större utsträckning än exempelvis USA genomsyras av multikulturalism och kulturrelativism, och att vår vilja (och, för den delen, förmåga) att försvara oss är betydligt mindre än exempelvis USA:s, följer det att om muslimerna vill ”ta över” Europa behöver de inte sprida islam med svärdet. Hur är detta möjligt? Hur blev detta möjligt? Vem bär det yttersta ansvaret? Det är inte George Bush. Nej, det är våra intellektuella. Det var dem som beredde vägen. Och på sikt är det bara bättre intellektuella kan stoppa och en dag vända utvecklingen.

Jan Björklund, folkpartiets nya partiordförande, gav den 8 september ett tal som sammanfattar rätt mycket allt som är dåligt med folkpartiet. Det är dock en blandad påse. Låt mig börja med ”russinen i kakan”:

”1900-talet kom till stora delar att tillhöra socialismen. Men 2000-talet tillhör liberalismen”.

”Den viktigaste faktorn för ekonomisk utveckling i ett land är valet av ekonomiskt system. Nord- och Sydkorea var ett land med gemensam levnadsstandard 1950. Men när Korea splittrades i två länder efter Koreakriget valde Sydkorea marknadsekonomi medan Nordkorea valde planekonomi. Sydkorea har idag nästan samma levnadsstandard som vi själva. Nordkorea är ett av världens fattigaste länder. Jämför systemen och jämför resultaten. För den som tvekar mellan marknadsekonomi och socialistisk planekonomi kan jag rekommendera ett studiebesök på den koreanska halvön”.

”[V]i får inte lura oss själva; inga politiska beslut i världen kan i sig skapa jobb eller ekonomisk utveckling. Till sist beror det på att initiativkraftiga personer, människor av kött och blod, är beredda att satsa, ta risker och omsätta idéer i handling i vårt land. Låt mig bara nämna två framgångsrika entreprenörer från förr här från Västerås; Hakon Swenson som skapade ICA och Erling Persson som grundade Hennes och Mauritz”.

”Vi har för länge överlåtit miljödebatten och klimatdebatten åt dem som inte tror på utveckling. De som tror att lösningen ligger i att blicka bakåt, sänka vår levnadsnivå, sluta handla med varandra och stoppa utvecklingen. Det är visserligen sant att det är tekniken och ingenjörerna som med sina uppfinningar har skapat koldioxidutsläppen och växthuseffekten. Men det är också ingenjörerna som kan lösa växthuseffekten”.

Sedan tog det roliga slut. Ungefär. Resten av anförandet är, mer eller mindre, dåligt. Och med ”dåligt” menar jag att det antingen är interventionistiskt eller också socialistiskt.

Men detta betyder inte nödvändigtvis att vi, allt som allt, får ett mer interventionistiskt eller socialistiskt Sverige om Jan Björklund får bestämma.

I den mån Björklund signalerar vilken riktning han vill att Sverige, i sin helhet ska röra sig, är mot en något mindre välfärdsstat. Detta är inte exakt detsamma som att man tar ett explicit steg mot mer frihet, men det blir i praktiken ändå en liten förbättring.

Låt mig ge ett exempel på hur han faktiskt indikerar detta, trots allt anti-liberalt prat om att förbjuda ”åldersdiskriminering”, eller om enprocentsmål för bistånd, eller att skolan ska ägna sig åt att indoktrinera barn i politiskt korrekta ”sanningar”. För Björklund sade:

Folkpartiet är Sveriges socialliberala parti. Kombinationen av individuell frihet, fri marknadsekonomi och social trygghet är kärnan i socialliberalismen. Men låt oss vara självkritiska. Även vi i folkpartiet har stundtals under efterkrigstiden medverkat till att omhändertagandementaliteten gick för långt.

Vad han säger är alltså att välfärdspolitiken har alltså gått för långt, att folkpartiet har bidragit till detta, och att detta är en dålig sak. Detta är ett fint erkännande från folkpartiets sida. Och om han menar vad han säger, och begriper vad han säger, då betyder detta att han faktiskt anser att välfärdsstaten mås rullas tillbaka åtminstone lite.

Ett sätt för att uppnå detta är genom att verka för att bidragsberoendet ska minska. Hur då?

En del röster i dagens debatt verkar anse att det skulle vara något kränkande att ställa motkrav på dem som begär stöd från stat och kommun. De frisinnade socialpolitikerna för 100 år sedan insåg att det var precis tvärtom. Man förminskar människor om man inte förväntar sig något av dem. Få saker är så förödande för en människas självkänsla som att passivt ta emot hjälp.
 
Det är en avgörande skillnad mellan socialliberalismens tilltro till den enskilda människan och socialdemokratins tilltro till systemen.

Den som är vuxen men allvarligt sjuk ska kunna få sin försörjning tryggad. Men den som är arbetsför har ett ansvar att försörja sig själv. Alla ungdomar har rätt att gratis gå i skolan, men eleverna ska som motprestation anstränga sig i studierna och göra sitt bästa. Den invandrare som bosätter sig i Sverige ska få stöd i sin integration, men invandraren har själv ett stort ansvar att medverka till integrationen.
 
Alla kan inte leva på bidrag. Men alla kan bidra med något.

Och lite längre ned:

Ska Sverige lyfta måste alla med. Inte genom bidragsförsörjning. Utan genom att få stå på egna ben. Samhällets sociala skyddsnät ska fånga upp de som faller, men inte i onödan snärja dem som kan stå av sig själva. Det är det som är socialliberalism.

Allt som allt är detta väldigt små steg i rätt riktning. Notera nämligen att det här är fråga om, i huvudsak, att människor ska förtjäna hjälpen och stödet.

Problemet med folkpartiet och Jan Björklund är dock att i den mån partiet kan sägas ha en ideologi är det bara en enda stor röra av oförenliga idéer. Partiet är filosofiskt sett inkonsekvent. Folkpartiets socialliberalism bygger nämligen på altruism (eller ”snällism” som folkpartisterna kallar det för) och egalitarianism. Och dessa moralfilosofiska idéer är fundamentalt oförenliga med frihet och kapitalism. De är i allra högsta grad oförenliga med tanken att människor ska genom motprestationer göra sig förtjänta av stöd och hjälp.

Notera att kritiker till Björklunds ”kravliberalism” säger att det är inte ”moraliskt” dvs altruistiskt att ställa krav på människor, medan ”kravliberalerna” i sin tur försöker sälja denna politik genom att hävda att den faktiskt är mer altruistisk. Vem har rätt? Kritikerna till kravliberalismen har rätt. Att kräva motprestationer är, om altruismen är idealet, omoraliskt eftersom det handlar om att människor då måste, enligt någon standard, förtjäna andras hjälp och stöd. Att bara hjälpa människor som förtjänar det, i kraft av deras faktiska eller potentiella värden och dygder, är inte bara en fråga om rättvisa, det är en i allra högsta grad egoistiskt inställning till hela frågan.

Och som ett bevis för att socialliberalismens altruistiska och egalitarianistiska grund inte är förenlig med frihet, läs då dessa anmärkningar av Jan Björklund:

Rader av framgångsrika svenska entreprenörer, förresten även idrottsstjärnor, har i många årtionden valt att bosätta sig utomlands. Tror vi att detta har varit bra för Sverige? Tror vi att detta åstadkommer ökad jämlikhet i vårt land?
 
…

Att staten tillåter att människor kan få bli rika, är en förutsättning för att staten ska kunna stödja de människor som blir fattiga. Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom! (Min kursivering.)

Affärsmän ska alltså fungera som mjölkkor för välfärdsstaten och de fattiga. De ska finnas till för att öka jämlikheten och dra in skattepengar. Detta är de rika affärsmännens moraliska existensberättigande.

Notera hur exakt ordvalet är: staten ska tillåta människor att bli rika. Staten ska inte erkänna människors rätt till sina egna pengar, utan bara ge dem ett tillstånd att få behålla lite mer av pengarna som moraliskt sett tillhör de fattiga – och allt bara för att detta, i enlighet med en rawlsiansk ”maximin”standard, kommer att gynna de fattiga bäst.

Vad sägs om den där sista meningen? ”Det är viktigare att bekämpa fattigdom än att bekämpa rikedom!” Jag gillar inte att märka ord, men jag kan ändå inte låta bli eftersom jag inte kan inbilla mig att Björklund (eller vem det nu var som skrev hans tal), var så oerhört slarvig att han lät en sådan mening flyga förbi utan att reagera, om han nu inte menade vad det var han sade. Så vad menar han då? Om vi tar han på orden så menar han inte att det nödvändigtvis är fel att bekämpa rikedom, bara att det är ”viktigare” att bekämpa fattigdom. Antingen är detta extrem slarv eller också är detta ett genombrott a la Freud. I vilket fall som helst är det avslöjande och uppseendeväckande.

Detta är egentligen inget nytt, men det tjänar ändå som ett perfekt exempel på hur folkpartiets dominerande filosofi kraftigt underminerar alla försök att faktiskt åstadkomma mindre socialdemokratisk etatism och mer frihet i Sverige. Det spelar därför ingen roll, i slutändan, vad det är Björklund vill, för han lär ändå aldrig närma sig målet. Och med tanke på hur oambitiöst målet är (en litet mindre välfärdsstat), är detta ganska patetiskt. Han kommer inte att komma någonstans eftersom hans mer primära filosofiska premisser håller tillbaka honom från att effektivt argumentera för en bättre politik.

Björklund, och för den delen vår regering, är ett exempel på att vi endast kan åstadkomma genuina, långsiktiga förändringar, av en intellektuell filosofisk kamp. Politiker som Anders Borg, Reinfeldt och Björklund tvingas ge folket vad de vill ha för att få och behålla makten. Så länge folket inte vill ha något annat än socialliberalism eller socialdemokrati, eftersom de är anhängare av altruism, kollektivism och egalitarianism, kommer vi inte att få något annat än detta.

SvD:

I sin predikan berättade imamen, Ben Mahmoud Rahmeh, att muslimerna älskar profeten mer än vad de älskar sig själva eller sina anhöriga.

Några ej intellektuella och outbildade människor försöker att smutskasta profeten. Alla kloka och intellektuella människor har fördömt ritningarna som inte har någonting med yttrandefrihet att göra.

Vidare sa imamen att muslimerna fått stöd av statsministern och även från omvärlden. Han sa även att Gud har ett förnedrande straff i beredskap för dem som smädar profeten.

Det är inte varje dag så mycket dumheter får plats på så få stycken. Jag vet ärligt talat inte var jag ska börja. Men jag försöker väl:

Att muslimerna älskar profeten mer än vad de älskar sig själv och sina anhöriga är, taget för sig själv, ett stort problem med islam. Om de lade ned lite mer tid på att älska sig själva, sina anhöriga och livet på jorden i största allmänhet. Då kanske saker och ting hade sett lite annorlunda ut. Lite bättre. Eller ja, rätt mycket bättre faktiskt.

Det är en ren lögn att bara icke-intellektuella och outbildade försöker ”smutskasta” profeten. Det finns många både intellektuella och utbildade människor som försöker upplysa allmänheten om profetens budskap. Problemet tycks bara vara det att det finns inte riktigt något sätt man kan framföra Mohammeds budskap utan att det framstår som ondskefullt och ociviliserat för vanliga västerlänningar. (Och inte hjälper det ju med att muslimerna själva, som säger sig handla i enlighet med Koranens ord och profetens handlingar, ägnar sig åt terrorism, massmord, förtryck, etc.) Så hur ska då seriösa kritiker av islam få presentera sina synpunkter utan att bli anklagade för att ”smutskasta” Mohammed? Vad händer med yttrandefriheten om denna sortens kritik ska förbjudas?

Vad ”alla kloka” och ”intellektuella” människor har sagt om själva ritningarna är irrelevant för den centrala frågan i denna diskussion: Ska vi ha yttrandefrihet i Sverige eller inte?

Det är också en lögn att ritningarna inte har något med yttrandefrihet att göra. Om det är sant att islam inte är oförenligt med frihet och i synnerhet inte med yttrandefrihet, hur kommer det sig då att de upprörda muslimerna är så måna om att inskränka yttrandefriheten? Varför är de så måna om att göra detta genom att påstå att yttrandefriheten krockar med religionsfriheten? Det kanske värsta argumentet jag har hört är ifrån imamen AboTalal El Nadi som den sjätte september 2007 skrev följande i Göteborgs-Posten:

Vi anser att tidningarnas publicering av hånfulla nidbilder är en form av omoralisk arrogans. Muslimer beskrivs sedan som extremister och ociviliserade vildar i medier om de bestrider denna omoraliska arrogans. Detta anser vi vara en form av rasistisk uppmuntran från dessa tidningar till allmänheten. Om muslimerna tillåter att priset för acceptans i Europa är totalt godtagande av diskriminering och kulturell isolering så kommer de absolut inte att tillåta att deras religion blir ett mål för åtlöje och ett hån, oavsett priset.

Hos anglosaxarnas rättsvetenskapliga auktoriteter och de latinska klassifikationerna, så är yttrandefriheten beskyddad av lagen så länge den tjänstgör för samhällets välfärd och inte utgör en fientlighet gentemot andra. Yttrandefriheten fortsätter att vara beskyddad så länge det utfaller till ett positivt befrämjande i samhället, så som flera prejudikat visat i den högsta domstolen i USA. Citerat på engelska: A minimum of social redeeming value.

Alla lagar brottsliggör hån och skymf av individer och detta anses vara ett överfall mot deras rättigheter, därför betraktas detta inte som någon form av yttrandefrihet. Eftersom smutskastandet betraktas som ett angrepp mot en annan individ. Just därför bör skymfandet av alla profeter inklusive islams profet vara ett brott, ja, till och med ett större brott då mer än en fjärdedel av jordens befolkning tror på dessa profeter!

Det är ofattbart att man inte kan se hur det finns en skillnad i att å ena sidan förbjuda människor från att ägna sig åt förtal eller att sprida militära hemligheter till offentligheten, detta då dessa aktiviteter faktiskt eller potentiellt kan leda till kränkningar av individens rättigheter, för att å andra sidan systematiskt och aktivt kränka individens rättigheter genom att förbjuda dem från att på olika sätt säga saker som kan kränka muslimers känslor för profeten. Att säga saker som kan göra någon upprörd är i sig själv ingen rättighetskränkning och är därför inte ett argument för att stoppa någon med våld.

Det är sedan fullständigt irrelevant om man använder sig av en kollektivistisk-utilitaristisk standard för vilka fri- och rättigheter man ska få inskränka i USA. En sådan standard är lika fel och olämplig i USA som i Sverige. Att denna imam är så villig att anamma den så snabbt, säger en del om hur desperat han är efter att på någorlunda sekulära grunder försöka motivera hans religiöst grundade önskemål på att förbjuda kränkningar av Mohammed.

En annan sak. Vad betyder egentligen denna diffusa mening? ”Om muslimerna tillåter att priset för acceptans i Europa är totalt godtagande av diskriminering och kulturell isolering så kommer de absolut inte att tillåta att deras religion blir ett mål för åtlöje och ett hån, oavsett priset”. Denna mening är ganska svår att förstå, men det verkar som om imamen på fullaste allvar säger att om muslimerna ska gå med på att bli diskriminerade i Europa, då kommer de i varje fall inte tolerera att man kränker Mohammed. Detta alldeles oavsett vad priset blir, för att inte tolerera en sådan sak. Priset för vem? För Lars Vilks? ”Sverige har ett moraliskt ansvar att avlägsna dessa nidbilder, skriver imamen AboTalal El Nadi”. Betyder det att hela Sverige kan komma att betala ett högt pris om vi inte tar vårt ”ansvar” och avskaffar vår yttrandefrihet? Vi vet redan vad de säger i Pakistan: ”Död åt Sverige! Död åt Lars!”

Är det sant att statsministern stöder muslimerna i denna fråga? Detta sade statsminister Fredrik Reinfeldt i ett uttalande den fjärde september 2007:

Sverige är ett land där människor av olika tro kan leva tillsammans sida vid sida. Grunden för denna vår samhällsmodell är ömsesidig respekt och förståelse, men också en vilja till gemensamt avståndstagande mot såväl kränkande handlingar som våldsdåd eller aggressioner. Grunden för vår samhällsmodell är också att politiken inte ska sätta sig till doms över tryck- och yttrandefriheten, som är en omistlig del av vårt land och vår demokrati.

Med andra ord: vi har yttrandefrihet i Sverige, men en förutsättning för att Sverige ska fungera på ett bra sätt, är att svenska folket gemensamt tar avstånd från att ”missbruka” den genom att kränka muslimer. Reinfeldt tycks sälja ut landet till våra fiender.

Det är inte bara Gud som har ett straff planerat för Lars Vilks med flera. En ”tolerant” kvinna har nyligen blivit arresterad för sitt mordhot på Lars Vilks. Sydsvenskan:

– Vi har hållit förhör med en person som e-postat Lars Vilks med anledningen av de här teckningarna. Personen har erkänt att det är hon som har sänt de här mejlen.

– Vad som är mer oroande är att hon står helt för det hon säger, med hänvisning till att det här är en skändning och ett övergrepp mot hennes tro och övertygelse, säger förundersökningsledare Håkan Lund vid Helsingborgspolisen.

Kvinnan beskrivs inte som någon aktivist. Hon har familj och är enligt utredningen en genuint övertygad och troende muslim. Hon ska inte ha hotat att själv begå gärningen, utan uppmanat likatänkande att göra något åt saken.

”[D]iskussionen går ut på att man ska ta livet av Vilks? – Alla uttrycker sig inte så konkret, men väldigt många gör det, och många hänvisar förstås till den kränkning de känner över de här teckningarna, säger Lund”.

Varje gång islamiska fundamentalister bestämmer sig för att genomföra ännu ett terrordåd, så säger islams olika företrädare och försvarare att de allra flesta muslimer är toleranta ”moderata” muslimer, som inte hatar friheten eller väst. Ändå kunde man i fredags läsa detta i samma artikel från SvD:

De flesta personer SvD talade med på plats tyckte att det borde införas lagstiftning som förbjuder förlöjligande av profeten Muhammed.

Egentligen skulle det inte behövas. Man ska respektera varandras religion och ta hänsyn till varandras känslor. Men karikatyrerna visar att man måste lagstifta, säger Sofia el Masry.

Så de flesta tycker ändå att Sharia-lagar är vad som bör gälla i Sverige? Är detta vad man kan förvänta sig av ”moderata” muslimer? Om så, vad, i slutändan, skiljer sig då dessa från de ”extrema” muslimerna? Mycket riktigt visade nyligen opinionsundersökningar från den muslimska världen att det finns ett stort stöd för al-Qaidas målsättning att införa Sharialagar över hela världen. Så vilka är egentligen de ”moderata” muslimerna?

Vill folk tro på Allah får de gärna göra det för min del. Även om jag vet att det vore bättre för mig om alla dessa människor lade ned lika mycket tid och energi på att tänka, vara produktiva, vara kreativa, uppfinna, etc så är det, i första hand, inte min ensak vad folk väljer att tro på på sin fritid.

Det enda jag förväntar mig och med rätta begär av muslimer, såväl som alla andra (religiösa) människor, är att de ovillkorligen erkänner och respekterar principen om individens rättigheter. Och som en implikation av detta förväntar jag mig också att de erkänner och accepterar den totala separationen av stat och kyrka; politik och religion.

Tvärtemot vad många muslimska kommentatorer, debattörer och insändarskribenter så finns det ingen konflikt mellan religionsfrihet och yttrandefrihet. (Se exempelvis Metro 070907.) Tvärtemot vad dessa har sagt så innebär inte religionsfriheten att man är fri från saker som man, enligt sin religion, kan uppfatta som kränkande. Rätten att tro på vad man vill ger en inte rätten att i enlighet med sin religion mordhota eller rentav mörda de som förlöjligar Mohammed.

Om detta inte är något som de kan acceptera, då anser jag helt enkelt att de bör flytta ifrån Sverige och västvärlden. Det är inte svårare än så. Det finns, tyvärr, redan idag åtminstone ett par länder som styrs av islamiska lagar. Varför då envisas med att bo i det sekulära väst, om man nu vantrivs så oerhört mycket med religions- och yttrandefriheten? Detta verkar vara något av ett mysterium, om ni frågar mig.

Hela tiden dör många amerikaner i Irak. Det finns många förklaringar till detta. Den fundamentala förklaringen är de altruistiska restriktioner som har präglat hela operationen från dag ett. Men det handlar även om att man inte har gett soldaterna det skydd som de behöver. Detta bland annat av ekonomiska skäl.

Detta har fått en förre detta amerikansk soldat vid namn Mark Finelli i Irak att fundera lite på vad som krävs för att få bukt med problemet. Problemet som han ser det är att man inte har tillämpat kapitalismen inom försvaret. Hans förslag går, tro det eller ej, ut på att mordhota de rikas barn. Det vore, otroligt nog, att tillämpa ”kapitalism” inom försvaret! Se här:

According to the Pentagon, no service personnel have died in an MRAP. So why isn’t every Marine or soldier in Iraq riding in one? Simple economics. An MRAP costs five times more than even the most up-armored Humvee. People need a personal, vested, blood-or-money interest to maximize potential. That is why capitalism has trumped communism time and again, but it is also why private contractors in Iraq have MRAPs while Marines don’t. Because in actuality, America isn’t practicing the basic tenet of capitalism on the battlefield with an all-volunteer military, and won’t be until the reinstitution of the draft. Because until the wealthy have that vested interest, until it’s the sons of senators and the wealthy upper classes sitting in those trucks—it takes more than the McCain boy or the son of Sen. Jim Webb—the best gear won’t get paid for on an infantryman’s timetable. Eighteen months after the Marines first asked for the MRAP, it’s finally being delivered. Though not nearly at the rate that’s needed. By the end of the year, only 1,500 will have been delivered, less than half the 3,900 the Pentagon had initially promised.

Och Irakkriget har blivit ett misslyckande, inte på grund av de filosofiskt falska premisser som har styrt kriget sedan starten, utan för att Bush inte införde värnplikten:

The real failure of this war, the mistake that has led to all the malaise of Operation Iraqi Freedom, was the failure to not reinstitute the draft on Sept. 12, 2001—something I certainly believed would happen after running down 61 flights of the South Tower, dodging the carnage as I made my way to the Hudson River [I worked at the World Trade Center as an investment adviser for Morgan Stanley at the time]. But President Bush was determined to keep the lives of nonuniformed America—the wealthiest Americans, like himself—uninterrupted by the war.

Hur mycket jag må förakta George Bush, kan jag inte låta bli att säga att den här soldaten är moraliskt sett nog lägre än George Bush och hans neokonservativa likar. (Och det säger inte lite det.) Jag finner det han seriöst inte bara så ofattbart dumt, utan framför allt så sällsynt cyniskt och perverst ondskefullt, att jag inte riktigt vet vad jag ska säga.

Men hur ofattbart ont detta än är, blir det värre. Det handlar, enligt denna soldat, inte bara om att det krävs ett incitament för att få fram mer pengar till försvaret – något som bara kan ske om man tvingar de rikas barn att riskera sina liv för Irak. Det handlar också om att de bästa soldaterna lär finnas bland överklassens barn – och det är därför som de måste offras i Irak!

Consequently, we have a severe talent  deficiency in the military, which the draft would remedy immediately. While America’s bravest are in the military, America’s brightest are not. Allow me to build a squad of the five brightest students from MIT and Caltech and promise them patrols on the highways connecting Baghdad and Fallujah, and I’ll bet that in six months they could render IED’s about as effective as a “Just Say No” campaign at a Grateful Dead show.

Dessutom är det ”viktigt” att offra de rikas barn för annars kommer kanske de fattiga som tvingas till Irak att känna sig mindre värdefulla än de som får stanna hemma: ”By allowing the fortunate and, often, most talented to stay home, those who are drafted feel less important than what they are asked to die for”.

Det är uppenbart att herr Finelli är en väldigt bitter människa. Och jag kan förstå det. Har man varit i Irak och slagits under de djupt omoraliska begränsningar som Bushadministrationen har satt upp, då är förutsättningarna för att man ska kunna göra sitt jobb effektivt och säkert betydligt sämre. Inte minst om man därutöver måste handskas med ett ekonomiskt sett dåligt underhållet försvar. Vem skulle inte bli bitter och frustrerad under sådana omständigheter?

Men hur bitter Finelli än är har han ingen rätt att kräva att den vanlige amerikanen ska offras och tvingas lida för irakiernas skull. Men detta är precis vad han gör:

This war on the jihadists needs to be more discomforting to the average American than just bad news on the tube. Democracies at war abroad cannot wage a protracted ground operation when the only people who are sacrificing are those who choose to go. This is the greatest lesson of my generation. Young Americans: you may not want to kill jihadists, but they are interested in killing you and your loved ones. Wake up.

Det långa svaret på detta bisarra synsätt är Yaron Brook och Alex Epsteins artikel ”Just War Theory” vs. American Self-Defense. Det korta svaret får vi däremot av pansargeneralen George Patton: ”Now I want you to remember that no bastard ever won a war by dying for his country. He won it by making the other poor dumb bastard die for his country”.

En bild säger mer än tusen ord…

Idag har New York Times en artikel som handlar om demokraternas främsta presidentkandidater och hur de förhåller sig till Irakkriget. Det som framgår i artikel kom som en nyhet för mig. En positiv nyhet. Medan jag visste att de flesta av demokraterna vill ha USA ut ur Irak, visste jag inte detaljerna i deras positioner. Länge trodde jag också att det endast var fråga om ”populism”. Jag börjar bli lite mer fundersam om det verkligen stämmer.

De tre främsta kandidaterna är faktiskt vacklande i frågan om USA borde lämna Irak:

Even as they call for an end to the war and pledge to bring the troops home, the Democratic presidential candidates are setting out positions that could leave the United States engaged in Iraq for years.

John Edwards, the former North Carolina senator, would keep troops in the region to intervene in an Iraqi genocide and be prepared for military action if violence spills into other countries. Senator Hillary Rodham Clinton of New York would leave residual forces to fight terrorism and to stabilize the Kurdish region in the north. And Senator Barack Obama of Illinois would leave a military presence of as-yet unspecified size in Iraq to provide security for American personnel, fight terrorism and train Iraqis.

Frågan är nämligen komplicerad, säger demokraterna: ”[M]any Democrats are increasingly taking the position, in televised debates and in sessions with voters across the country, that ending a war can be as complicated as starting one”.

Å ena sidan vill de ta hem soldaterna, å andra sidan vill de ha det politiska mandatet för att stanna kvar utifall det skulle visa sig vara nödvändigt.

In political terms, their strategies are a balancing act. In her public appearances, Mrs. Clinton often says, “If this president does not end this war before he leaves office, when I am president, I will.” But she has affirmed in recent months remarks she made to The New York Times in March, when she said that there were “remaining vital national security interests in Iraq” that would require a continuing deployment of American troops. The United States’ security, she said then, would be undermined if part of Iraq turned into a failed state” that serves as a Petri dish for insurgents and Al Qaeda.”

Detta låter med andra ord exakt som president Bush och är därför inte särskilt imponerande.

Men det finns enligt New York Times tre stora frågor beträffande Irak som kandidaterna måste ta hänsyn till och jag är benägen att hålla med om att frågorna ger en bra ledtråd till hur man faktiskt ser på det här kriget:

Among the challenges the next president could face in Iraq, three seem to be resonating the most: What to do if there is a genocide? What to do if chaos in Iraq threatens to engulf the region in a wider war? And what to do if Iraq descends into further lawlessness and becomes the staging ground for terrorist attacks elsewhere, including in the United States?

Det är nu det blir intressant. Vita huset, republikanerna, de neokonservativa och deras apologeter vill gärna göra gällande att om USA lämnar Irak, då skulle vi få se ett inbördeskrig och folkmord utan dess like. Det må vara sant, men så vadå? Jo, säger, dessa människor: det är USA:s moraliska ansvar att agera världspolis och internationell socialtant, säger de i princip. USA bör därför stanna kvar, i flera år om det är vad som krävs, för att förhindra en sådan sak från att ske – även om det förmodligen inte skulle påverka USA:s säkerhet det minsta lilla negativt om deras fiender var fullt upptagna med att döda varandra.

Nu är Irak en sådan röra att det verkar omöjligt att säga vad som är det minst dåliga alternativet mellan att stanna kvar eller att lämna Irak. Men en sak är säker och det är att irakiernas oförmåga att leva tillsammans som civiliserade människor, är inget argument för att stanna kvar.

Republikanerna är fega:

The leading Republican candidates have largely chosen not to wrestle publicly with Iraq policy questions, instead deferring to President Bush and waiting until Gen. David H. Petraeus delivers a progress report next month on the troop buildup this year.

Detta stämmer överens med mina egna observationer och detta säger mig att de republikanska kandidaterna inte alls ifrågasätter den standard för framgång och seger i Irak som Vita huset har satt upp.

De tycks tro att man kan stoppa terroristerna i Irak från att mörda amerikaner i Irak, utan att man gör något åt Iran och Syrien som beväpnar och på andra sätt understödjer dem. De tycks likaså tro att ett någorlunda ”stabilt” Irak, som gör det möjligt för en Iranvänlig regering där att få full kontroll över landet, är en bra sak för Amerika och att detta konstituerar en slags ”seger”. Inget kan vara mer fel.

Demokraterna är däremot inte lika fega:

While the Democrats talk exhaustively about Iraq, a review of the remarks they have made during campaign stops over the last six months leaves little ambiguity in their message: If the president refuses to end the war, they will.

Och:

Mrs. Clinton has been equally vocal in making “bringing the troops home” a central theme. In February, she said her message to the Iraqi government would be simple: “I would say ‘I’m sorry, it’s over. We are not going to baby-sit a civil war.’”

Both candidates, in interviews or debates, have said that they would not support intervening in a genocidal war should the majority Shiites slaughter Sunnis — and Sunnis retaliate — on a much greater scale than now takes place.

Detta är faktiskt ganska kontroversiella uttalanden. Varför? Därför att de är, åtminstone om man tar dem för vad de är, så explicit själviska.

I en intervju har Hillary Clinton som svar på frågan om USA bör handla om ett folkmord på sunnimuslimer uppstår i Irak: ”No one wants to sit by and see mass killing. It’s going on every day! Thousands of people are dying every month in Iraq. Our presence there is not stopping it. And there is no potential opportunity that I can imagine where it could. This is an Iraqi problem – we cannot save the Iraqis from themselves”. Barack Obama fick frågan om folkmord är skäl nog för att stanna i Irak. Hans svar? ”If that’s the criteria by which we are making descisions on the deployment of US forces, then by that argument you would have 300 000 troops in the Congo right now – where millions have been slaughtered as a consequence of ethnic strife – which we haven’t done. … We would be deploying unilaterally and occupying the Sudan, which we haven’t done”.

Nu uppstår förstås en fråga: Med vilket allvar ska man ta detta? I detta sammanhang är det värt att lägga märke till att den mest idealistiska av demokraternas tre främsta presidentkandidater, John Edwards, har sagt att om inbördeskrig skulle bryta ut i Irak eller om kriget skulle sprida sig till andra länder, då skulle USA förmodligen stanna kvar för att stoppa utvecklingen. Jag säger dock att det är omöjligt att säga med vilket allvar man ska ta dessa kommentarer från Obama och Clinton. Det enda som gör att jag inte kategoriskt avfärdar detta som populistisk och pragmatisk retorik, är just det faktum att det är så oerhört kontroversiellt att i vår kultur säga dessa saker.

Vad tror ni?

Madeleine Sjöstedt, (fp), skrev igår på SvD Brännpunkt att konstnärer måste börja jobba. ”Kultursektorn har fastnat i bidragsberoende. De stora förlorarna är de fria professionella kulturarbetarna … Jobblinjen ska gälla även konstnärer och kulturarbetare”, skriver Sjöstedt. Låter alldeles förträffligt, inte sant?

Sjöstedt polemiserar mot socialdemokraternas kulturpolitik: ”Socialdemokraternas viktigaste­ kulturpolitiska löfte 2006 var att öka antalet statsunderstödda konstnärer från drygt 150 till drygt 300. Det är en skrattretande låg ambition för att förbättra kultursektorn som arbetsmarknad, särskilt med tanke på att den höga arbetslösheten är runt 18 procent, inom de konstnärliga yrkena”.

Denna polemik är ett ont omen för vad som ska komma. Folkpartiets kritik är alltså att socialdemokraterna inte är tillräckligt ambitiösa när det kommer till att öka antalet statsunderstödda konstnärer. Kultursocialism är den självklara ”liberala” positionen förklarar Sjöstedt: ”Det offentliga stödet till kulturen går, och ska gå till den kultur som inte är kommersiellt gångbar. Som liberal är det självklart att hålla fanan högt för ett högt offentligt kulturstöd”.

Sjöstedt är dock noga med att påpeka att ”bidragssystemet får inte utformas så att mottagarna blir beroende av det och slutar eller förhindras söka andra finansieringskällor. Politiken får aldrig ensam avgöra kulturens framtid”. Ändå går samtliga förslag hon kommer med ut på att öka det statliga stödet till konstnärer:

Den som är duktig på att hitta ny, större publik och samarbeten med andra finansiärer ska premieras. Utöver det ordinarie verksamhetsstödet behövs därför ett bonussystem, som gynnar dem som lyckas öka sina intäkter … Konstnärer ska få skäligt betalt för sitt jobb. Staden ska vara en god arbetsgivare, som ger konstnärer skäliga löner … Stockholms fria kulturliv ska … erbjudas en fria gruppernas marknadsförare, som hjälper till att bygga upp kanaler för samordning, marknadsföring och biljettförsäljning … Om kulturprojekt i Stockholm får stöd av EU ska staden bidra till resten.

Så en ”liberal” position i kulturfrågan är att förespråka mer offentligt stöd till kulturen. Detta betyder oundvikligen mer statlig kontroll över kulturen. Ändå är ”liberalen” Sjöstedt uppenbarligen så oerhört naiv att hon inte förstår hur detta är fullständigt oförenligt med det fria och oberoende kulturliv, som hon säger sig hålla på.

Allt detta betyder i slutändan att den ”liberala” kulturpolitiken går ut på att vara bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Folkpartiet är ett retoriskt och ideologiskt sett så falskt och genomruttet parti att de ibland till och med kan få nya moderater som Anders Borg att framstå som principiella. Och det säger inte lite det.

Folkpartiet är lika mycket liberaler som ”modern konst” är konst.