Jag är av uppfattningen att filosofi är den yttersta orsaken till människans historia och till den situation vi alla befinner oss i just nu. Om man vill se ett exempel på filosofins inflytande, behöver man egentligen bara titta på våra löpsedlar. Ta det uppmärksammade mordet på Engla. Många kunde inte låta bli att notera att Englas mördare hade gjort sig skyldig till många brott tidigare. Trots detta hade han kommit undan från dessa ganska smärtfritt. Varför? Det beror så klart på hur våra lagar ser ut och hur vårt rättssystem fungerar och detta beror i sin tur på hur vår kriminalpolitik ser ut. Varför ser vår kriminalpolitik ut som den gör? Det beror, bland annat, på vår attityd till brott och straff. Varför ser vår attityd till brott och straff ut som den gör? Nu börjar vi närma oss det riktiga svaret. Den filosofiska faktorn.

Bakom vår kriminalpolitik finner vi en mycket populär metafysik. Man tar ofrivilligt del av den lite överallt: i skolan, vid universiteten, i konsten, i massmedierna. Det handlar i synnerhet om en viss människosyn; den marxistiska människosynen. (Den delas även av människor som säger sig vara motståndare till allt vad marxism heter.) Marxisterna menar att människan i princip är en produkt av samhället. Människor saknar alltså, enligt marxisterna, fri vilja. Våra tankar, attityder, värderingar bestäms av vår sociala miljö. Kriminella är således ett ”offer” skapade av samhället. Om man köper detta resonemang, då följer det så klart att man inte tror på sådant som fler poliser och hårdare straff som ett sätt att bekämpa brottsligheten. Hårdare straff är inte bara orättvist eftersom brottslingarna bara är ”offer” skapade av samhället. Det är dessutom meningslöst eftersom brottslingarna är villkorade av hur samhället ser ut. Hårdare straff kommer därför inte att ha någon långsiktig inverkan. Det kommer inte att leda brottslingarna till andra, bättre tankar.

De som köper detta resonemang argumenterar därför, i enlighet med premisserna, för att det enda sätt som vi kan få ned brottsligheten är genom att förändra hela samhället. Vad de mer konkret föreslår är omfördelningspolitik och ständigt nya satsningar till förorterna. (Med andra ord föreslår de att lösningen på brottsligheten är att staten gör brottslingarnas jobb åt dem.) Så vi får en rik välfärdsstat och en fattig rättsstat. Och tvärtemot vad marxisterna och deras likar trodde, ledde det inte till mindre brottslighet. Tvärtom. Det är i denna situation vi är idag. (Nu finns det naturligtvis många andra idéer, som alla har ”bidragit” till att formulera den dåliga kriminalpolitik som har drabbat Sverige sedan åtminstone några decennier tillbaka. Den marxistiska människosynen är bara ett exempel.)

Låt mig ta ännu ett exempel, även det taget från löpsedlarna. I år ska USA välja en ny president. En fråga som oundvikligen lär bli aktuell är, som vanligt, ekonomin. Just nu befinner sig den amerikanska ekonomin i ett ganska dåligt skick. Stigande priser, stigande arbetslöshet och dålig tillväxt. Fastighetsbubblan har brustit och fastighetspriserna faller. Många företag och banker som har lånat ut alldeles för mycket pengar har fått problem, precis som många privatpersoner som även de har lånat alldeles för mycket. Många företag har gått i konkurs till följd och många har blivit av med sina hem.

Vad beror den dåliga ekonomin på? Dålig ekonomisk politik? Baserad på dålig nationalekonomi? Ja, det är en bidragande faktor. Men vad är då orsaken till den dåliga nationalekonomin? Det är dålig filosofi. Bakom idén att centralbanken ständigt måste inflatera penningmängden för att hålla igång den amerikanska ekonomin, finner vi bland annat vad ekonomen George Reisman kallar för konsumtionism. (Se George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, (Ottawa: Jameson Books, 1996), s 543 ff.) Konsumtionism är, i sin essens, synsättet att det fundamentala problemet i en ekonomi inte är att det produceras tillräckligt med välstånd, utan istället att det produceras alldeles ”för mycket” välstånd. ”För mycket” välstånd i relation till vad? I relation till människans behov.

Reisman påpekar att till följd av inflytandet av irrationell anti-förnufts filosofi har människan i mångas ögon reducerats till vilket djur som helst. När förnuftet har underminerats, har också människans unika begreppsliga behov – som kommer av förnuftsförmågan – gjorts overkliga och onödiga. De har förklarats ”artificiella”. Därför måste man på olika sätt ständigt öka den totala efterfrågan i ekonomin, genom att se till att massorna ständigt har mer pengar i plånboken. Centralbanken trycker därför ständigt ut nya pengar och staten ser ständigt till att underbalansera budgeten. (Detta är som bekant kärnan i keynesianismen och för en lite längre diskussion om vad som är fel med Keynes teorier läs gärna min essä ”Keynes är ond”.) Resultatet? Inflation och stora budgetunderskott som underminerar kapitalackumuleringen. När kapitalackumuleringen undermineras då får vi färre och mindre investeringar. Vi får en stagnerande eller rentav lägre efterfråga på arbete. Vi får en stagnerande ekonomi, med högre arbetslöshet, samtidigt som priserna stiger till följd av inflateringen av penningmängden. Med andra ord stagflation.

Det är emellertid inte bara dålig (keynesiansk) nationalekonomi baserad på falska filosofiska premisser (om människans och förnuftets natur) som ligger bakom den dåliga ekonomin. Den höga inflationen och de gigantiska budgetunderskotten hänger dessutom väl samman med USA:s inrikes- och utrikespolitik.

Inrikespolitiskt är de stora statliga utgifterna förklaringen till budgetunderskotten. Utgifter som dessutom växer hela tiden. De växer eftersom man hela tiden expanderar välfärdsstaten i USA. Välfärdsstaten är, tro det eller ej, faktiskt populär i alla politiska läger i USA. Antingen av ideologiska eller också av pragmatiska skäl. I vilket fall som helst omfamnas den av alla. Varför? Återigen kommer vi till sakens kärna. Den filosofiska faktorn. De ideologiska och idealistiska politikerna gör det eftersom de anser att välfärdsstaten är den goda staten. De har fått lära sig av Jesus att man ska älska sin nästa; att man osjälviskt ska verka för att maximera lyckan för det maximala antalet av Mill; att man aldrig får drivas av själviska begär av Kant; att man ska leva för staten och gruppen av Hegel; att man ska dyrka och leva för mänskligheten av Comte och Marx. De allra flesta har alltså argumenterat emot själviskhet och individualism och för altruism och kollektivism. Politiskt sett leder idén att individen är till för att leva för andra – dina grannar, staten, gruppen – till idén att den goda staten är staten som förverkligar denna moral – med tvång och våld om nödvändigt. Vi får därmed en stat som sätter ”samhällets bästa” – definierat som höga skatter, omfördelningspolitik, offentlig sjukvård och skola, omfattande regleringar – före individens intressen, rättigheter, liv och lycka.

Vad sägs om de icke-ideologiska politikerna? De så kallade ”realistiska” politikerna. Förutom det att även dessa politiker är skapade av en viss filosofi (nämligen pragmatismen), så kommer de just eftersom de är pragmatiker att förespråka, i stort sett, samma etatism och välfärdspolitik som de övriga. De pragmatiska, ”realistiska” politikerna har inte mycket till egna idéer och övertygelser. Vad de gör är att de mer eller mindre helt okritiskt anpassar sig bara till det som folket anser är rätt och riktigt. Folket får bestämma vad som är sant och falskt, rätt och riktigt, praktiskt och önskvärt. (Det spelar ingen större roll vad folket tycker eller varför de tycker det. ”Whatever floats your boat” är gott nog.) Detta accepterar politikerna som sant eftersom det ”fungerar” för dem, det vill säga eftersom det kommer att göra dem valda. Och så länge merparten av folket är anhängare av altruism och kollektivism får vi också pragmatiker omfamnar dessa idéer som sina ideal.

I vilket fall som helst finner vi följaktligen sympatisörer för välfärdsstaten hos i stort sett alla politiker, från höger och vänster, från idealistiska ideologer och ”realistiska” pragmatiker. Mycket riktigt har också välfärdsstaten expanderat kraftigt under de senaste åren. Det har inte haft någon betydelse att kongressen de senaste åren dominerades av republikanerna. Bushadministrationen har själv tagit initiativ som kraftigt har expanderat välfärdsstatens storlek.

Ett lands inrikespolitik speglas även i dess utrikespolitik. Samma idéer som styr landets inrikespolitik påverkar även landets utrikespolitik. Och visst är det samma idéer som styr i båda fallen. Bushadministrationen har sedan 11 september 2001 fört ett så kallat ”krig mot terrorismen”. Vilka skäl Bushadministrationen än gav för att starta dessa krig, har de i efterhand snabbt förvandlats till altruistiska biståndsprojekt. Detta har knappast varit några själviska krig som endast syftade till att skydda amerikanska liv och intressen. Nej, USA har gått inför att bygga upp länderna från grunden, att förse dem med en infrastruktur, skolor, sjukvård, olja, demokrati, och allt annat som de kan tänka sig att ge dem. Argumenten för att göra detta är förstås exakt desamma som motiverar samma politiker att expandera välfärdsstaten i USA. Det är idén att man har en moralisk skyldighet att leva för dem, att tjäna dem, att förverkliga deras vilja. Det spelar ingen roll att det har kostat amerikanerna flera hundra om inte tusentals miljarder dollar och att det kommer att fortsätta att kosta dem pengar. Det spelar ingen roll att det har kostat livet på tusentals soldater och att man har allvarligt skadat många fler tusentals. Det spelar ingen roll enligt den kristna och altruistiska etik som ligger bakom USA:s utrikespolitik.

Den filosofin faktorn är den yttersta förklaringen till varför världen ser ut som den gör. Det är inte den enda orsaken, men det är den yttersta. Nej, det är inte alltid möjligt att direkt gå från Hegels metafysiska holism till sverigedemokraternas kollektivism, eller att direkt gå från Humes skeptiska epistemologi till teknikfientliga miljöaktivister, eller direkt gå från kantianism till Nazityskland. Det finns ju många orsaker som ofta påverkar varandra. Det är ofta fråga om långa orsakskedjor som ibland kan vara svåra att få grepp om. Vi vet att alla människor behöver en filosofi, eftersom vi inte kan låta bli att försöka svara på frågor som: Var är vi? Hur vet vi det? Vad bör vi göra? Vi vet därför att alla har en filosofi, även om den kanske bara består av en osalig röra saker av premisser som man bara har snappat upp lite här och var. Därför är det inte särskilt oväntat att vi faktiskt kan se, om vi bara vet vad det är vi letar efter, spår av den filosofiska faktorn, vart vi än vänder oss. När vi inser detta, och vi inser att filosofi ofta är den yttersta orsaken till våra löpsedlar, då förstår man också bättre vikten av att förstå sig på filosofiämnet som sådant. (När man inser att filosofi är viktigt, då inser man att bättre idéer är den enda långsiktiga lösningen.)

Med detta sagt, kan vi då säga någonting om presidentkandidaterna John McCain och Barack Obama – utan att studera deras politiska program i detalj? Ja, genom att studera deras filosofiska premisser, kan vi mycket snabbt sammanfatta deras inrikes- och utrikespolitik, och utifrån det göra en del generella prognoser. Jag har tidigare diskuterat John McCains etiska utgångspunkt. McCain står för plikt, offervilja och fosterland. McCains ”offra dig för ditt land”-retorik är inte bara prat. Han menar det. (Se för en längre analys min essä ”Säg nej till McCain”.) Hur ligger det då till med demokraternas Barack Obama? Är han bättre? Nej. Boston Globe rapporterar:

Obama pledged to increase the size of the Foreign Service, double the size of the Peace Corps, and demand greater sacrifice from the country if elected president.

Noting that 64 Wesleyan graduates have joined the Peace Corps since 2001, Obama urged students to ”hitch your wagon to something larger than yourself.”

”Not because you have a debt to all those who helped you get to where you are today, though you do have that debt,” he said. ”It’s because you have an obligation to yourself. Because our individual salvation depends on collective salvation.”

Obama said individual and national sacrifice is urgently needed to tackle difficult problems such as poverty, climate change, and an energy crisis.

Här är ett annat citat från Obama: ”Each of us, in our own lives, will have to accept responsibility – for instilling an ethic of achievement in our children, for adapting to a more competitive economy, for strengthening our communities, and sharing some measure of sacrifice”. Nog sagt om Obama. USA har väsentligen två kollektivister till kandidater. Är det undra på att det finns så små skillnader vad gäller deras politik? Nej. Samma premisser leder ju, allt annat lika, till samma slutsatser och får, således, samma politisk som resultat. Jag gör därför prognosen att vi kommer att få en mindre kollektivistisk katastrof, vem som än vinner i höstens presidentval. Det är, som vanligt, inte roligt att vara amerikan. Sådan är idéernas kraft. Sådan är filosofiska faktorn.

Anders Bergsten, kd, vill förbjuda spel som GTA IV: ”I fjol skrev jag en motion till kristdemokraternas riksting där jag yrkade på att kd i alliansregeringen skulle verka för ett förbud mot våldsamma spel i Sverige. Jag menar att det är viktigt att sända en signal att man inte uppmuntrar ens i spelform att ta livet av andra människor. Det visar samhällets syn på underhållningsvåld”.

Det är ett tecken på hur genomgående kollektivismen är i samhället när kristdemokrater börjar tala om samhället och staten som källan till all moral. Bergsten anser att samhället ska förmedla sin syn på moralen via statens lagstiftning och att staten följaktligen ska uppfostra medborgarna moraliskt genom att helt sonika förbjuda aktiviteter bara för att samhället anser att det är omoraliskt. Det spelar ingen roll att aktiviteterna inte kränker någons rättigheter. Kollektivets moraliska känslor går före individens rättigheter.

Statens roll primära roll är, enligt Bergsten, uppenbarligen inte att skydda vår frihet utan att forma oss som människor. Detta är i princip, vad Bergsten än säger, ett totalitärt anspråk. Varför? Därför att praktiskt taget allt vi gör har, i någon mening, en moralisk aspekt. Individen har alltså inte rätt till frihet. Hon har bara att göra det som samhället finner moraliskt acceptabelt. Att spela vissa perversa och omoraliska tvspel är visst inte acceptabelt och därför borde staten förbjuda det.

Jag har inget emot att man ibland hindrar barn från att se vissa filmer, lyssna på viss sorts musik eller spela vissa tvspel. Det finns en del goda skäl för att göra detta. Men det ska vara upp till föräldrarna att bestämma detta, inte staten. Det är föräldrarnas ansvar, inte staten eller samhällets. Man kommer dock inte att skapa föräldrar som tar sitt ansvar som vuxna, om även de behandlas som omyndigförklarade barn av samhället, som måste uppfostras av staten medelst olika förbud.

Bergsten menar att våldet i samhället åtminstone delvis en effekt av just de våldsamma tvspelen. Problemet är bara det att finns absolut inga belägg för detta. Detta tvingas han till och med medge: ”Ingegerd Häller, sakkunnig på kulturdepartementet, anser att det saknas grund för slutsatserna [att det finns kopplingar mellan det ökade våldet i den yngre generationen och den tilltagande spridningen av våldsamma datorspel]. Hon får stöd av Medierådets expert på datorspel, Jan Christofferson. Han förkastar argumentationen som Frattinis personliga åsikter. Det finns, enligt Christofferson, ingenting i den allmänt vedertagna forskningen som visar på en sådan koppling. Han ser oron för tv- och datorspelens effekter som ett utslag av okunskap”.

Faktum är att denna tes är så svag att Bergsten känner sig tvungen att formulera sig så här: ”Det räcker med att en procent av spelarna blir negativt påverkade, att vi räddar livet på en enda ung människa, för att ett förbud ska vara acceptabelt”. På detta svarar för övrigt Orvar Säfström alldeles utmärkt: ”Å andra sidan borde vi i linje med Bergströms logik för att förhindra eventuella dödsfall i framtiden omedelbart förbjuda politik (Palmemordet), kristendom (Knutby) och fiske (nästan 50 svenskar har redan drunknat i år)”.

Varför finns det inga belägg? Därför att våld trots allt är ett val. Vi får inte blunda inför det faktum att människor har en fri vilja. De som inte utövar våld gör det inte för att de valde bort det. Våldsamma tvspel och filmer kan säkerligen inspirera våldsbenägna. Men de kan inte göra folk våldsamma. Men tydligen kommer samhällets moraliska känslor före verklighetens fakta. Vad är rätt och rimligt med detta?

Depraverade tvspel som GTA IV är inte farliga. Det är politiker som Bergsten som i moralens namn vill inskränka vår frihet som är farliga. Detta är inte bara teori, studera och lär er av historien. Premissen att samhällets vilja utgör källan till all moral är en kollektivistisk premiss som har sanktionerat mordet på mer än 100 miljoner människor under 1900-talet. Se på det blodbad som denna idé gav upphov till i totalitära diktaturer som Nazityskland, Sovjetunionen och Kommunistkina.

Det är inte bara kollektivism som spökar i Bergstens resonemang. Nej, en annan farlig idé som vi återfinner implicit i Bergstens resonemang är att människan är en produkt av sin sociala omgivning. Våld är enligt detta synsätt inte ett val utan ett resultat av vår kultur, närmare bestämt av våldet i filmer och tvspel. Detta resonemang är farligt eftersom det antyder att människans natur kan ändras så att de bättre lever upp till de maktgalna politikernas behag.

Den falska idén att vi är determinerade, av samhället, är oförenlig med frihet. Om människor inte har en fri vilja då är det ingen mening att försöka förändra människor genom argumentation och upplysning. Människor är som de är, inte av val, utan av nödvändighet. Om människor dessutom är determinerade av samhället, då finns det bara ett sätt att förändra människor till det ”bättre”, nämligen genom att förändra de sociala omständigheterna under vilka vi lever.

Detta öppnar således upp dörren för hur många inskränkningar av vår frihet som helst just eftersom det öppnar upp dörren för hur många statliga uppfostringsprogram som helst. Varför ska vi bara begränsa oss till sådana negativa egenskaper hos människor som deras våldsbenägenhet? En del tycker kanske att människor i allmänhet är alldeles för ”själviska” och därför ”omoraliska”? Kanske samhället borde ”stimulera” fram en större plikt- och offerkänsla hos allmänheten? Kanske man ska tvinga ungdomar att spendera sina sommarlov, inte framför tvspel som GTA IV, utan som slavarbetare inom sjukvården?

Innan ni börjar protestera med att detta bara är hypotetiska skräckscenarion vill jag uppmärksamma er på att dessa tankar var en direkt orsak till mycket av det förtryck som rådde och råder i de kommunistiska länderna. De sökte skapa en ny kommunistisk människa genom att förbjuda privategendom, tvinga människor att slava för varandra, samtidigt som man indoktrinerade dem. Och på senare tid i USA har politikerna försökt uppmuntra en plikt- och offervilja hos ungdomen. De kallar det för ”volunteerism”.

Kan vi finna detta i USA, som trots allt är mer individualistiskt än Europa, då kan vi förstås också finna det i Sverige. Mycket riktigt råder det ingen tvekan om att dessa totalitära anspråk på människors liv och frihet finns bland svenska politiker. Då och då får vi t ex höra förslag om att införa en vårdplikt. Dvs att tvinga ungdomar att slava inom den offentliga sjukvården. Det bör här nämnas att Feministiskt initiativ föreslår en allmän samhällsplikt som bland annat tvingar människor att jobba inom sjukvården och skolan. Syftet? Att motarbeta ”könsmönster”. Människor ska alltså tvingas offra sin tid för att förverkliga feministernas drömsamhälle, som skapar en ny bättre, ”feministisk” människa.

Bergstens kollektivism och sociala determinism bereder vägen för en kollektivistisk och paternalistisk stat. Den totalitära uppfostringsstaten. Detta är den logiska slutstationen för Bergstens idéer, vare sig han vill veta av det eller inte. Om detta lämnar honom förskräckt, vilket det med rätta bör göra, då är det ett utmärkt tillfälle för honom att börja granska sina premisser.