Många röstar på det anti-kapitalistiska Piratpartiet, inklusive många påstådda ”liberaler”, eftersom frågan om ”personlig integritet” väger, enligt dem, över principen om individens rättigheter. De menar att ”rätten till ett privatliv” väger mer rätten till (intellektuell) egendom. Men finns det en sådan sak som en ”rätt till privatliv”? Nej.

Till att börja med har du ingen rätt att stoppa andra från att försöka ta reda på saker om dig. Google har rätt att ta reda på hur du använder deras tjänster. Facebook har rätt att använda sig av information om dig själv som du frivilligt delar med dig till dem. Arbetsgivare har rätt att veta vad du gör på Internet med företagets datorer. De har också rätt att försöka få en bättre bild av dig som person genom att undersöka dig på Facebook och andra sidor på Internet, där du frivilligt har tillgängliggjort information. Privatpersoner och företag har rätt att ställa vilka frågor som helst om dig. Och du är fri att vägra att svara. Det bör alltså inte vara förbjudet att fråga kvinnor på arbetsintervjuer om de planerar att skaffa barn den närmsta framtiden. Privatpersoner och företag har rätt att installera kameror som vaktar över deras egendom. Vill du inte bli fångad på bild eller film, då har du rätt att inte vistas under det bevakade området.

Staten har ingen rätt att undersöka dig såvida du inte är misstänkt för ett brott och det inkluderar brott mot upphovsrätten; statens uppgift är att skydda individens rättigheter, inte hålla reda på vem du har ett förhållande med eller vad du gjorde i helgen. Om du däremot, på objektiva grunder, är misstänkt för brott, då kan du inte gömma dig bakom en påstådd ”rätt till ett privatliv”. Du kan inte gömma dig bakom prat om ”personlig integritet”.

Det finns ingen särskild ”rätt till ett privatliv”. Det finns bara en rätt till egendom vilket ger dig friheten att göra vad du kan för att värna om ditt privatliv. Allt som finns är alltså rätten för dig att göra vad du kan för att hålla ditt privatliv för dig själv. Det innebär att du vägrar avslöja information du inte vill ska komma ut. Det innebär att du inte publicerar saker på din blogg eller bilder på Facebook. Det innebär att du drar för gardinerna om du vill vara säker på att ingen ser vad du gör i sängkammaren. Det innebär att du flyttar till lägenheter utan ”tunna” väggar. Det innebär att du skaffar dig ett hemligt nummer. Etc.

Det måste här understrykas att egendomsrätten inte ger dig rätten att kränka andras rättigheter. Vilket, till skillnad från vad kollektivisterna som röstade på Piratpartiet har fått för sig, inkluderar upphovsrätten. Bara för att det är din dator, har du ingen rätt att kränka andras rättigheter med hjälp av den, genom att till exempel ladda ned upphovsrättsskyddat material.

Det finns ingen rätt till ett privatliv som innebär att någon är skyldig att till exempel hålla för öronen eller vidta andra åtgärder för att inte höra vad grannarna gör eller tvinga hyresvärden att göra något åt de tunna väggarna. Så om du bor i en lägenhet med ”tunna” väggar, och du hör vad dina grannar gör och de hör vad du gör, då är det inte en kränkning av dina rättigheter.

Om folk däremot läser din dagbok eller dina brev utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom. Om folk lägger upp dina egna bilder på Internet, utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom. Om folk bryter sig in i din lägenhet för att kunna ta fotografier på dig, då kränker det din rätt till egendom. Om någon återpublicerar privata konversationer från ditt privata forum utan ditt tillstånd, då kränker de din rätt till egendom.

Rätten till egendom är allt som lagen måste erkänna och respektera; det är allt som staten måste skydda för att du ska vara fri att värna om ett privatliv. Om man, däremot, utöver rätten till egendom skulle kräva en särskild lagstiftad rätt till privatliv, då får vi problem. Det ena är att vi inte kan härleda den från någon rationell princip, vilket är illa nog. Det andra är att alla försök att skriva en lag som ska skydda vårt privatliv, utan att grunda den i en rationell princip, kommer att resultera i en icke-objektiv lag.

Vad räknas som privat? Privatliv? Vilka former? Vilka omständigheter? Tänk om staten kan lösa brott genom att ibland strunta i ditt privatliv? När är ”ibland”? När avgör man att det ska vara i ett fall men inte i ett annat? Väger inte andras liv och rättigheter över ditt privatliv? Etc. Utan en rationell princip som vägleder oss finns det inget rationellt svar på någon av dessa frågor. Därför är resultatet en icke-objektiv lag som ger staten makt över oss utan rationella restriktioner. Sådana här icke-objektiva lagar utgör ett hot mot vår frihet, våra rättigheter, inklusive vårt privatliv.

Så genom att kräva en lagstiftad ”rätt till privatliv” öppnar man faktiskt upp för riktiga kränkningar av människors privatliv och, mer grundläggande, rätt till egendom. Det kan tyckas paradoxalt att piratpartiet och andra kollektivister vänder sig emot principen som gör det möjligt för dig att värna om ditt privatliv. Men det är inte paradoxalt eftersom hela partiet är inget annat än en rationalisering för att kränka andras rätt till egendom. De bryr sig inte om dina rättigheter; de bryr sig bara om brottslingarnas personliga integritet.

Allt prat från piraternas sida om en rätt till ett privatliv är inget annat än ett exempel på en omfattande begreppsstöld. Man använder sig av begreppet rättighet samtidigt som man förnekar principen om individens rättigheter, inklusive rätten till (intellektuell) egendom, och alla fakta som ger upphov till dem. (Se ”Man’s Rights” av Ayn Rand.)

Motsägelsen här är att man utan någon som helst (rationell) grund hävdar en ”rätt till privatliv” som ger dig möjligheten att ohämmat kränka andras rättigheter. Sedan kräver man att staten ska erkänna och skydda den i lagen. Syftet är uppenbart: att begränsa polisens befogenheter att undersöka brott mot upphovsrätten och därmed göra det möjligt för folk att ohämmat ladda ned upphovsrättsskyddat material. Detta är moraliskt och principiellt ekvivalent med att polisen går med på att vakta utanför banken för att säkra bankrånarnas personliga integritet, detta med motiveringen att om de åker dit kommer deras personliga identitet att avslöjas.

Detta är vad påstådda ”liberaler” röstar för när de, med hänvisning till frågan om ”personlig integritet”, röstar på Piratpartiet. Ni vet redan vad jag tycker om Piratpartiet och dem som röstade på dem. Ni vet också varför jag tyckers om jag gör. Vad jag känner inför dem, väljer jag att hålla för mig själv.

Som jag har gjort det alldeles klart för folk är jag mycket pessimistisk inför utvecklingen i Mellanöstern.

Men jag har fått kritik för detta. En del säger att om man frågade fransmän 1788, då skulle man säkert också vara pessimistisk inför en fransk revolution. Men jag förstår inte vad poängen är. Den franska revolutionen var ju en blodig katastrof!

Det slutade inte med frihet, utan först med anarki och terror, och sedan med att en ny diktator (Napoleon) tog över. Med tanke på vad revolutionens främsta män (t ex Robespierre) trodde, och allmänheten i den mån de delade deras åsikter, så var resultatet väntat. Robespierres främsta filosofiska inspiration var Rousseau som förespråkade känslornas primat och idén att en stark ledare, som företräder en mystisk ”allmänvilja”, har rätt att tvinga minoriteten till vad som helst. Det kunde inte resultera i mycket annat än en katastrof.

Samma kritiker undrar om alternativet är att folket i Egypten ska leva under en diktatur för all evighet. Till detta säger jag att det naturligtvis vore önskvärt om alla människor, över hela jorden, kunde och VILLE leva i frihet. Men faktum är att de allra flesta inte vill det.

De allra flesta vet inte vad frihet är och värderar det inte. Vilket bevisas om och om igen i hur de röstar när de får chansen och vad de säger i opinionsundersökningar. Det är också logiskt att de röstar som de gör, givet deras ideologiska och filosofiska övertygelser (det vill säga nationalism, socialism eller islamism).

Jag säger att så länge folket i Mellanöstern inte vill ha frihet eller fred med väst, så länge de vill rösta på partier som för krig mot oss eller vill föra krig mot oss i väst, då ser jag ingen anledning att vara glad över att de nu kan rösta för att bo i ett nytt islamiskt fängelse som inte bara kränker deras egna rättigheter utan också hotar att kränka andras rättigheter.

Jag säger inte att USA, i självförsvar, nödvändigtvis bör ”backa upp” sekulära västvänliga diktatorer. Jag säger däremot att det inte finns någon större anledning att glädjas åt att dessa diktatorer ersätts, genom fria demokratiska val eller inte, med religiösa, västfientliga diktatorer. Tyvärr är detta trenden i Mellanöstern.

Vad tycker jag om revolutionen i Egypten? Det är en katastrof. Detta är inget annat än ännu en seger för islamisterna i Mellanöstern. Det är ett väntat resultat av USA:s irrationella pragmatiska utrikespolitik.

Nu när Mubarak, efter mycket om och men, har avgått sägs det att det finns en möjlighet för demokrati att etablera sig i Egypten. En del påstår att det vi ser nu är början på en befrielsevåg över Mellanöstern av ungefär samma natur som den befrielsevåg som följde efter Berlinmurens fall 1989. Det är meningen att detta ska göra oss alla hoppfulla inför framtiden i Mellanöstern. Jag ser ingen anledning att vara hoppfull inför framtiden. Tvärtom.

Jag vill då börja med att säga att jag är emot demokrati. Demokrati är ett system som ger majoriteten en obegränsad rätt att härska över minoriteten. Det är fundamentalt oförenligt med frihet. (Se till exempel Sokrates öde.) Men hur illa det blir för minoriteten i en demokrati beror på vad majoriteten vill. Så vad är det då majoriteten i Egypten vill ha? Opinionsundersökningar tyder på att de gärna ser ett Egypten baserat på förtryckande sharialagar. Investors sammanfattar:

• 49% of Egyptians say Islam plays only a ”small role” in public affairs under President Hosni Mubarak, while 95% prefer the religion play a ”large role in politics.”

• 84% favor the death penalty for people who leave the Muslim faith.

• 82% support stoning adulterers.

• 77% think thieves should have their hands cut off.

• 54% support a law segregating women from men in the workplace.

• 54% believe suicide bombings that kill civilians can be justified.

• Nearly half support the terrorist group Hamas.

• 30% have a favorable opinion of Hezbollah.

• 20% maintain positive views of al-Qaida and Osama bin Laden.

• 82% of Egyptians dislike the U.S. — the highest unfavorable rating among the 18 Muslim nations Pew surveyed.

De vill alltså ersätta en sekulär diktatur med islamisk teokrati. Vad vi ser påminner mer om revolutionen i Iran 1979 än något annat. Är detta något man ska vara hoppfull inför? Är detta något man ska glädjas åt? Inte om man värdesätter individens frihet.

Låt mig nu göra det alldeles klart att bara för att jag är emot demokrati, så betyder det inte att jag är för diktatur. Jag står för kapitalism, frihet och principen om individens rättigheter. Jag förespråkar därför det ursprungliga amerikanska systemet med en ”konstitutionell republik” eller en ”liberal demokrati”. Detta är ett system där majoritetens vilja är tyglad av av en konstitution skriven för att skydda individens rättigheter. Folkvalda representanter kommer att väljas in i parlament genom majoritetsval. Våra representanter i parlamentet kommer att ta majoritetsbeslut. Men de kommer inte att kunna rösta om precis vad som helst. De har ingen rätt att rösta om individens rättigheter. De har till exempel ingen rätt att rösta igenom lagar som kränker individens rättigheter, inklusive rätten till egendom. De kan, och bör, rösta igenom lagar som skyddar individens rättigheter eller förslag om hur man ska finansiera statens legitima enheter polis, försvar och domstolar. I ett sådant här system skyddas minoritetens fri- och rättigheter, inklusive den minsta minoriteten av dem alla, nämligen individen, från majoritetens vilja.

För att verkligen förstå vidden av händelserna i Egypten bör man jämföra dagens händelser med vad som hände för ett par år sedan i Iran när stora massor demonstrerade mot teokratin.

Iran är USA:s värsta fiende i Mellanöstern. Trots detta gjorde Obama praktiskt taget ingenting för att backa upp de iranska demonstranterna. Hotet från Iran växer för varje dag som går och här fick man en chans att ge demonstranterna hjälp på traven att göra sig av med mullorna. Varför gjorde Obama praktiskt taget ingenting? Därför att han ville inte försämra USA:s diplomatiska relationer med Iran! Varför? Trots att mänskligheten har samlat på sig tusentals år av dåliga erfarenheter av eftergifter inför skurkar, vägrar Obama och dårarna vid det amerikanska utrikesdepartementet ge upp idén att man kan förhandla bort Irans ambition att, med våld om nödvändigt, sprida den islamiska revolutionen. Denna uppvisade svaghet kommer, naturligtvis, endast att stärka Iran. Det kommer bara att göra dem ännu mer fräcka. Iran planer på att, för första gången sedan 1979, köra ett stridsfartyg genom Suezkanalen görs uppenbarligen med avsikten att provocera och trotsa väst.

Jag är ingen expert, men jag tror faktiskt att den främsta anledningen till att det vi ser hända i Egypten sker nu och inte för tio eller tjugo år sedan, beror just på att USA:s ställning i världen är så otroligt försvagat efter decennier av svaga ledare som har fört mer eller mindre samma obegripligt självdestruktiva utrikespolitik. Om detta är sant, då är det som sker i Egypten oroväckande på mer än ett sätt. Inte bara på grund av alla de skäl som jag har räknat upp, utan också för att det är ett tecken på att ingen längre tar USA på allvar.

Obamas beslut att, till slut, påskynda Mubaraks öde kommer att uppfattas som ännu en fantastiskt eftergift inför arabvärlden. Den lär också resultera i ännu en seger för den islamiska fundamentalismen i Mellanöstern. Vare sig det sker genom demokratiska val eller inte, lär de slut ta över i Egypten. De lär då, i äkta demokratisk anda, göra precis vad en stor majoritet av det egyptiska folket tycker, nämligen implementera islamisk lag i landet och inta en mer fientlig inställning mot Israel och USA.

Man struntar alltså i de iranska demonstranterna för att rädda sina diplomatiska relationer till sin värsta fiende i Mellanöstern. Men man hjälper istället de egyptiska demonstraterna att göra sig av med en relativt västvänlig regim och bereder, i samma veva, samtidigt vägen för västfientliga islamiska fundamentalister att ta över ännu ett land i Mellanöstern. Hela policyn är så obegriplig, ologisk, irrationell och omoralisk, att man känner sig som en karaktär i en roman av Kafka. Det finns bara en sak som är någorlunda konsekvent med Obamas utrikespolitik och det är att man handlar mot USA:s och västvärldens intressen.

Därför säger jag att revolutionen i Egypten är en katastrof.

På vilka grunder kan staten dra gränsen för när man är myndig i lagens ögon?

Det finns en ålder när nästan alla människor kan förväntas ta hand om sig själva. Men varför är det just 18? Det finns många som är kapabla att ta hand om sig själva redan när de är 17, en del kan göra det när de är 16. Det finns dessutom många som är 19 och 20 som inte verkar kunna ta hand om sig själva. Så varför just 18? Varför inte 17 eller 19? Man kan också säga att det finns inget som säger att bara för att man ena dagen var 17 och nästa dag blir 18 så har man helt plötsligt blivit mycket mognare. Så var man drar den här gränsen verkar helt godtyckligt.

En del som har studerat filosofins historia kan säkert relatera det här problemet till ”skäggproblemet”. Det vill säga hur många hårstrån krävs det för att din ansiktsbehåring ska räknas som ett skägg? Det verkar inte finnas någon klar gräns för detta. Men saken är den att vi behöver inte känna till exakt var gränsen går för att utan problem kunna göra en skillnad på en person med ett skägg som Charles Darwin och en person som är lika slät som en barnrumpa.

Saken är den att inom ett visst intervall så kan man räkna det som skägg och inom ett annat intervall räknas det som stubb och, möjligen, inom ytterligare ett intervall räknas man som rakad. Principen är densamma här. Vi behöver inte veta den exakta gränsen. Det finns ingen grund för att säga att det inte finns någon väsentlig skillnad på en vanlig 12 åring och en vanlig 35 åring. Skillnaden glasklar. Det finns däremot en grund för att säga att inom ett visst intervall, säg mellan 16 och 20, kan alla eller nästan alla förväntas ta hand om sig själva och bör därför betraktas som vuxna i lagen ögon.

Nu kan någon fråga sig: Varför inte tillåta individuella tester istället? Jag anser att detta är en farlig idé. I synnerhet i dessa dagar när de flesta politiker tror att vi alla antigen är inkompetenta, även när vi är vuxna, att ta hand om oss själva. Att försöka bevisa för politiker att vi kan ta hand om oss själva, innan vi har de lagliga befogenheterna att ta hand om oss själva, är inte bara opraktiskt. Det är dessutom farligt eftersom politikerna lär sätta upp en massa godtyckliga och orimliga krav som är svåra eller omöjliga att leva upp till.

Därför är det mycket mer praktiskt och säkert att istället dra en gräns, inom ett rationellt intervall, där alla från och med de passerar denna gräns kommer att betraktas som myndiga. Sedan är det upp till staten om den ska bevisa att du inte är myndig eller inte. Bevisbördan ligger alltså på staten att bevisa det. Bara fråga dig själv: Vill du att du ska behöva bevisa för staten, innan du har haft en chans att visa att du kan ta hand om dig själv, att du kan ta hand om dig själv? I synnerhet om staten dessutom lär ställa alla möjliga bisarra krav på dig.

Nej, absolut inte. Vad är en duell? Det är en uppgörelse mellan två personer som vill slåss tills någon börjar blöda eller dör. De behöver inte slåss. En duell kan även ske med pistol i vilket fall syftet är att någon ska dö, inte bara blöda.

En del säger nu: Varför ska detta inte vara tillåtet, om de gör det frivilligt? Det ska inte vara tillåtet eftersom det finns ingen rätt att skada eller mörda andra människor. Att du vill skada eller mörda någon lika mycket som någon annan vill skada eller mörda dig, varför ni båda ställer upp ”frivilligt”, gör därför ingen skillnad.

Det finns ingen essentiell skillnad på sådana här dueller och ett barslagsmål eller ett ”affärsuppgörelse” mellan två gäng. Det finns ingen rätt att starta ett barslagsmål eller ett gängkrig eller en duell.

Det finns en rationell anledning till att man förbjöd dueller. Man började betrakta det som en ociviliserad, primitiv kvarleva. Man insåg snabbt att det i lagens ögon inte var något annat än ett försök till misshandel och/eller mord. I ett civiliserat samhälle ska man inte lösa sina konflikter med våld.

Hur är det då med boxning och andra kampsporter? Situationen är inte alls densamma eftersom skadorna och dödsfallen är olyckshändelser. Man har regler som syftar till att minimera riskerna för deltagarna. Man har handskar för att minska skadorna på sig själv och motståndaren. Ibland har man även huvudskydd. Man kan vinna på poäng, inte bara genom att mörbulta sin motståndare till medvetslöshet eller värre. Man har en domare som stoppar matchen om någon blir alldeles för skadad.

För att boxning och andra kampsporter ska sanktioneras av lagen måste det till sådana här regler för att minska riskerna för skador och dödsfall. Men i en duell eller ett slagsmål eller ett gängkrig är det inte en olyckshändelse. Hela poängen är ju att skada eller döda varandra.

Efter det senaste vansinnesdådet i USA, där kongresskvinnan Gabrielle Giffords blev skjuten i huvudet, och sex andra oskyldiga mördades, så har debatten av någon obegriplig anledning handlat om det amerikanska debattklimatet. Man har försökt ge Sarah Palin (en politiker som jag inte beundrar) och Tea Party-rörelsen skulden för vad som hände. Det finns inget rim eller reson i dessa anklagelser. Och ju mer vi vet om Loughner, desto mer grundlösa framstår anklagelserna. Precis som mördaren, Jared Lee Loughner, söker dessa vänsterkommentatorer dåraktigt finna ett mönster där inget mönster nödvändigtvis finns. De söker rationella förklaringar till irrationella handlingar.

Alla tillgängliga fakta talar för att Loughner är inget annat än en allvarligt sjuk människa som drevs av paranoida vanföreställningar om av staten försöker kontrollera oss alla genom att hjärntvätta oss med grammatik i den offentliga skolan. Grammatik handlar om hur vi formulerar våra tankar. Så det är inte svårt att se hur en paranoid människa kan härleda fram en statlig konspiration från det faktum att det förekommer grammatikundervisning i den offentliga skolan. Förmodligen lider han av en allvarlig form av schizofreni.

I vilket fall som helst, så är detta inte är första gången en galning begår ett vansinnesdåd. Och det är inte heller första gången som en galning stör sin omgivning, beter sig på ett sätt som gör att folk blir oroliga för sina liv. Det har rapporterats att Loughner betedde sig mycket underligt och hotfullt när han studerade matematik vid ett college för några månader sedan. Hans beteende var så märkligt och hotfullt att en del elever skulle inte alls bli förvånade om han en dag dök upp med en pistol och började skjuta runt omkring sig.

Så hur ska man förhålla sig till sådana här människor? Ända sedan 1960-talet har man lagt ned mentalsjukhus eftersom man bland annat fick för sig att det var ”förtryck” att spärra in de mentalt sjuka. Denna ”avinstitutionalisering” har i stor utsträckning visat sig vara en katastrof. Många mentalt sjuka kan inte ta hand om sig själva. Så de slutar ofta upp som hemlösa. De börjar också missbruka olika droger. En del av dem stör allmänheten genom sitt underliga beteende. En del av dem är hotfulla. En del av dem begår allvarliga brott.

Jag säger att många, kanske de allra flesta, av dessa bör återigen spärras in på mentalsjukhus. De ska spärras in eftersom de utgör ett objektivt hot mot våra rättigheter. Och det är statens jobb att spärra in dem, eftersom det är statens jobb att skydda våra rättigheter. Naturligtvis ska man inte spärra in folk som predikar galenskaper på gator och torg. Det är inte Mona Sahlins eller Lars Ohlys eller Maria Wetterstrands idéer som spelar roll, utan deras handlingar.

Självklart ska man spärra in sjuka människor vars beteende är direkt hotfullt. Det räcker med att ens beteende är så pass underligt att vanliga människor har objektiva skäl för att känna sig hotad. Hotet behöver inte vara verkligt. Det är mycket möjligt att de flesta av dessa galningar aldrig skulle göra någon illa. Men det spelar ingen roll. För kom ihåg att man har ingen rätt att hota andra med en leksakspistol. Det spelar ingen roll att pistolen inte kan döda någon. Allt som spelar någon roll är att jag tror att pistolen är äkta. Samma princip gäller för mentalt sjuka vars beteende är så pass underligt att jag blir rädd för min säkerhet. Galningarnas ”verkliga” intentioner spelar ingen roll. Om du har en farlig och smittsam sjukdom, då bör man sätta dig i karantän tills du inte längre utgör ett hot för andra. Huruvida du ville smitta andra spelar ingen roll. (De som inte är mentalt sjuka, de som alltså medvetet *väljer* att begå brott ska inte hamna på ett mentalsjukhus. De ska hamna i fängelse.)

Det behöver inte nödvändigtvis vara fråga om ett dödligt hot mot dina rättigheter. Det räcker med att ditt beteende är så pass störande att det är väldigt svårt eller omöjligt att utöva sina rättigheter, då utgör ditt störiga beteende en kränkning av andras rättigheter. Ett exempel: Du har, normalt sett, ingen rätt att spela hög musik mitt i natten, om det gör det omöjligt för dina grannar att sova om nätterna. Av samma skäl har du ingen rätt att gå runt på stan och, eftersom man av mentala skäl är oförmögen att ta hand om sin personliga hygien, lukta så pass illa att folk inte kan passera dig utan att de håller på att spy. (Man kan diskutera exakt var gränsen ska gå, men jag vill bara etablera principen här.)

Man kan inte skydda sig mot allting. Men man kan minimera hoten genom att spärra in sjuka människor om stör allmänheten eller beter sig hotfullt. Detta är den rationella lösningen. Men är detta lösningen som den ”sansade” amerikanska vänstern föreslår? Efter att ha påstått, utan några som helst grunder, att mördaren drevs av högern ”hatiska” retorik, föreslår de nu att högern ska ”tona ned” retoriken. Deras ”upphetsade” retorik skapar nämligen ett ”polariserat” Amerika. Och som denna tragedi visar har vi inte längre råd med ett sådant ”farligt” debattklimat. (Allteftersom vi vet mer om mördaren så påstår nu represetanter från vänstern att även om den här galningen inte drevs av högerns budskap, så kommer säkert nästa vansinnesdåd inspireras av Glenn Beck eller Sarah Palin.)

Vad allt detta egentligen handlar om är att de inte gillar vad högerdebattörer säger. De gillar inte det ideologiska innehållet. Det är därför de vill att vi ska hålla tyst. Så de försöker tysta människor på grund av deras idéer, inte på grund av deras beteende. De är alltså mer måna om att institutionalisera censur, än att institutionalisera galningar. Galningarna kan fortsätta gå fria på gator och torg, hålla tal och bli omvalda. Men de som kritiserar Obama ska tystas eftersom de utgör ett ”hot” mot den ”nationella (ideologiska) enigheten”.

Vad är din åsikt om ”whistleblowers”? Vad tycker du om Wikileaks? Låt mig behandla den vidare frågan först, sedan säger jag vad jag tycker om Wikileaks. Generellt sett anser jag att det är bra med ”whistleblowers”. När det förekommer överträdelser eller brott då kan och bör man, under vissa villkor, göra detta känt för allmänheten. Det räcker inte med att det är moraliska överträdelser. Det måste vara lagliga överträdelser.

Om du jobbar för ett företag som inte gör något olagligt, och du har gått med på att inte avslöja vad företaget gör, då vore det omoraliskt av dig att gå ut med vad du vet, bara för att du ogillar en särskild policy. Inte ens om policyn faktiskt är omoralisk har du rätt att gå ut med vad du vet. Det vore nämligen ett kontraktsbrott från din sida. Det måste vara fråga om riktiga brott med riktiga offer.

Om du bryter mot ditt eget kontrakt då finns det ett riktigt brott med ett riktigt offer, nämligen företaget, och det är du som står för den lagliga såväl som moraliska överträdelsen. Man kan inte bekämpa omoraliska policies genom att själv kränka andras rättigheter. (Jag anser inte nödvändigtvis att man ska gå ut med information som bara bevisar att företaget bara bryter mot irrationella och omoraliska lagar. Så om företaget du jobbar för bryter mot antitrustlagar och du vet det, då har du ingen moralisk skyldighet att gå ut med det.)

Det finns mer komplicerade fall. Ta Climategate. De som tog ut denna information gjorde helt rätt. Varför? Det var fråga om vetenskapsmän som manipulerade vetenskapliga data för att få deras hypotes att framstå som starkare än vad den är. Om vetenskapsmännen jobbade för en privat organisation då vore det illa nog. Men man ska komma ihåg att dessa vetenskapsmän försörjs helt eller delvis av staten. Deras ”vetenskap” används sedan av politiker som ett argument för att kränka våra rättigheter, strypa vår frihet och begränsa vår framtida levnadsstandard. Och dessa manipulerande vetenskapsmän vet det. Så att göra denna information känd gör det möjligt för oss att försvara oss mot de politiker som, på ovetenskapliga grunder, vill inskränka vår frihet. Vetenskapsmännen bröt dessutom mot lagen genom att medvetet förstöra eller vägra ge ut data som skulle avslöja deras manipulation. Detta är vetenskapliga data som den skattebetalande allmänheten har rätt till just precis eftersom den producerats med hjälp av skattemedel. Så att göra dessa moraliska, vetenskapliga och lagliga överträdelser kända för allmänheten är, under dessa omständigheter, i allra högsta grad moraliskt.

Principen är densamma för staten. Om du ser att staten bryter mot sina egna lagar och regler, och du anser att det är ett hot mot våra rättigheter, då har du moraliskt sett har rätt att försöka gå ut med viss information. Om du stöter på bevis för att staten spionerar på sin egen befolkning utan stöd i lagen, eller bedriver hemliga ”organlotterier” (a la Torbjörn Tännsjö) vid sjukhus, eller avrättar oskyldiga människor vid hemliga koncentrationsläger, då är det ju inget snack om saken.

Men det finns en generell begränsning för vilken sorts information du kan sprida ut. Du har ingen rätt att sprida ut information som påverkar statens legitima arbetsuppgift: att skydda individens rättigheter. Vilket betyder information som berör landets säkerhet, militära hemligheter och angelägenheter, informatörer, agenter, etc. Det inkluderar även sådana saker som att polisen hjälper vittnen eller offer för brott genom att tillfälligt eller permanent ge dem en ny hemlig identitet.

Detta för mig till Wikileaks. Baserat på vad som har kommit ut ser jag inget moraliskt berättigande för vad denna organisation gör. Man har spridit ut information om informatörer och medhjälpare till USA:s militär i Irak och Afghanistan. Man har spritt ut information som gör det svårare för USA att försöka upprätta en god diplomatisk relation med andra länder. Det har, till ingens överraskning, kommit ut att al-Qaida och andra terroristorganisationer redan har börjat använda sig av uppgifter från dessa dokument för att kunna planera framtida terroristattacker.

Det finns ingen sådan ”rätt till information”. Här är en analogi. Anta att polisen skyddar vittnen mot maffian inför en rättegång. Det finns ingen ”rätt” att veta vilka dessa vittnen är eller var de håller hus. Om någon du nu säger: ”Ja, men tänk om det finns korrupta poliser? Jag vill bara föra ut dokument som bevisar det”, då säger jag att du har ingen rätt att föra ut dessa dokument om det också avslöjar vittnenas identitet, vilket hjälper maffian att göra slut på dem.

Jag anser därför att Wikileaks är en kriminell organisation och att alla inblandade ska arresteras och dömas för spioneri åt fienden. Det inkluderar i allra högsta grad Julian Assange. Assange är ingen hjälte, han är, genom att aktivt hjälpa grupper som al-Qaida och länder som Iran, en del av fienden och, moraliskt sett, en medhjälpare till mord. (Det faktum att libertarianer ser honom som en slags hjälte, eftersom han underminerar staten, utgör ytterligare bevis för hur genomrutten libertarianismen är som rörelse.) Jag anser också att den som har fört ut dessa hemliga dokument till Wikileaks är landsförrädare. De bör få livstid eller avrättas.

Det finns en fantastiskt bra artikel som jag håller med om fullständigt. Den är skriven av Keith Yost för The Tech. Den heter ”The Nihilism of WikiLeaks and Julian Assange compromises U.S. security”. Jag har ingen aning om vem den här Yost är, men han skriver otroligt bra. Jag är nästan säker på att han har tagit intryck från vad utrikespolitiska kommentatorer från Ayn Rand-institutet har sagt de senaste åren. En sak som tyder på det är att hans artikel är helt fri från moraliska tvivel. Vilket är lika ovanligt som det är befriande.

Jag kan bara inte låta bli att kommentera detta. Jag läste igår att man i USA tänker satsa mer resurser på att informera allmänheten om att de inte ska fly utan gömma sig, om terrorister attackerar USA med atombomber.

New York Times:

Suppose the unthinkable happened, and terrorists struck New York or another big city with an atom bomb. What should people there do? The government has a surprising new message: Do not flee. Get inside any stable building and don’t come out till officials say it’s safe.

The advice is based on recent scientific analyses showing that a nuclear attack is much more survivable if you immediately shield yourself from the lethal radiation that follows a blast, a simple tactic seen as saving hundreds of thousands of lives. Even staying in a car, the studies show, would reduce casualties by more than 50 percent; hunkering down in a basement would be better by far.

But a problem for the Obama administration is how to spread the word without seeming alarmist about a subject that few politicians care to consider, let alone discuss. So officials are proceeding gingerly in a campaign to educate the public.

“We have to get past the mental block that says it’s too terrible to think about,” W. Craig Fugate, administrator of the Federal Emergency Management Agency, said in an interview. “We have to be ready to deal with it” and help people learn how to “best protect themselves.” (Min kursivering.)

Och:

Over the years, Washington has sought to prevent nuclear terrorism and limit its harm, mainly by governmental means. It has spent tens of billions of dollars on everything from intelligence and securing nuclear materials to equipping local authorities with radiation detectors.

The new wave is citizen preparedness.

Jag har egentligen inga problem med att myndigheter upplyser allmänheten om detta. Men vad som är oroväckande är den totala uppgivenhet som ligger bakom dessa rekommendationer.

Att amerikaner, snart tio år efter terroristattackerna den 11 september, ska behöva gå med på att förnedra sig i säkerhetskontroller vid flygplatser är illa nog. (Ska man tvunget ha sådana här säkerhetskontroller, då ska man begränsa dem till de grupper som man på statistiska grunder har skäl att vara mer misstänksam mot. Vilket betyder muslimer och folk som som ser ut att komma från Mellanöstern.) Vad som är fantastiskt är att vi fortfarande lever med detta ständiga hot att vi när som helst kan bli mördade av muslimska terrorister. Och när man lever med detta, år efter år, då kommer det till slut att normaliseras. Det kommer att bli en ”naturlig” del av vår vardag.

Efter den misslyckade självmordsattacken i Stockholm hörde jag ett par kollegor på jobb säga att de inte kände sig ett dugg överraskade när de fick reda på vad som hade hänt. Chocken verkar redan ha lagt sig; den lade sig för flera år sedan. De verkar inte heller känna sig särskilt upprörda över vad som har hänt. För dem var det som att upptäcka att tunga saker faller när man släpper dem. Ingen överraskning, inget att hetsa upp sig över. ”Sånt är livet”.

De medger att de kanske hade känt annorlunda om attacken lyckades. Kanske det. Jag ser ändå deras reaktion som ett tecken på den normalisering jag tänker på. Och jag är rädd för att hotet kan normaliseras till en sådan grad att folk börjar se det som något metafysiskt givet naturfenomen som ingen kan moraliskt utvärdera. När den dagen kommer, då kommer folk att helt ge upp idén om ett krig i självförsvar. Folk kommer istället att se på terroristattacker som en jordbävning eller ett vulkanutbrott. Det är tragiskt och hemskt. Men inget vi kan göra något åt. Vi kan bara försöka lära oss att leva med det.

Att dö av en sjukdom är hemskt. Men sånt är livet. Att dö av en olyckshändelse är också hemskt. Men sånt är livet. Att bli mördad av en muslimsk fanatiker är en tragedi. Men sånt är livet. Att New York går upp i rök, efter muslimska terrorister spränger en kärnladdning, är en katastrof. Men sånt är livet.

Det är alldeles för tidigt för att avgöra hur vanlig denna mentala matthet är. Men hur är det med politiker och myndigheter? I den utsträckning New York Times-artikeln säger något om situationen, verkar det som att politiker och myndigheter sedan länge har gett upp. Istället för att förbereda en kärnvapenattack mot Iran, och därmed göra slut på hotet från islamisk totalitarianism en gång för alla, vill man förbereda den amerikanska allmänheten på en kärnvapenattack! ”Sånt är livet!”